kjellfrisk.com

min musik, poesi, prosa, nyheter

Jag presenterar mig här i egenskap av  kompositör och författare

Hitta mig också på; lattklacktsvarsmalt.blogspot.com

Facebook: Lättkläckt&Svårsmält

Wordpress: Lättkläckt!

 

 

Kjell Frisk

BOKENOM BRÖDERNA KRUT

 

 

KRUTPRODUKTION 2012

 

 

• KJELL FRISK •

BRÖDERNA KRUT

 

 

Bröderna Krut hade aldrig trott att deras uppfinningar skulle väcka sådan uppståndelse som de gjorde. Folk kom från när och fjärran för att beskåda deras tokigheter; det är i alla fall systrarna Stubins åsikt om bröderna Kruts verksamhet, och den lugna byn ute i glesbygden blir allt annat än en bortglömd avkrok av världen. Antagligen var det bönornas fel alltsammans...

Nyskriven epilog. Läs Knuts brev till Kurt!

 

 

 

 

från författaren

1. Till målsmännen och målskvinnorna till de barn som håller på att berövas en del av livets kunskap, den som surt förvärvats under århundraden av folk på landsbygden genom ett torftigt leverne i en trakt som idag snart inte ens kan kallas glesbygd...

(Barnen kan börja läsa på sidan 11 om de vill...)

 

 

Vilka är bröderna Krut?

Har du hört talas om Bröderna Krut i Krutbyn?

heter Krutbyn. Byn har fått namnet efter Har du hört talas om bröderna Krut? De är två gubbarna. De är ena riktiga krutgubbar.

lustiga gubbar som bor på landet i en by som

 

 

2

 

 

Det finns krutgummor i byn också. Systrarna Stubin heter dom. Bröderna Krut och systrarna Stubin heter egentligen Knut och Kurt och Asta och Beda. Det är bara dom fyra som bor i Krutbyn. Så har det varit så länge jag kan minnas, dvs. i snart tio år. Min mamma berättar att hon, när hon var lika gammal som jag är nu, lekte med många barn som bodde i byn då. Själv var hon stadsbarn, men min mormor och morfar åkte varje sommar till byn för att fira sommarlov.

Jag brukar också komma med min mamma till Krutbyn så fort skolan slutar för året. Då packar vi morbror Stevens bil alldeles full med saker som vi tror att vi behöver och sen lämnar vi stan. Jag får stanna hela sommaren hos mina gammelmostrar Asta och Beda. Hälsar man på i Gammelgården hos Knut och Kurt kan man få vara med om en massa tokigheter. Ja, så säger i alla fall Asta och Beda om det mesta som bröderna Krut tar sig för. De är inte alltid så glada åt allt bröderna hittar på. Det är bara när de är riktigt irriterade på bröderna Krut som de gör skäl för namnet systrarna Stubin. Då är det inte nådigt att vara Knut eller Kurt. För det mesta är systrarna de gladaste och positivaste tanter jag känner. Och bröderna Krut är de finurligaste och roligaste gubbar som finns på jorden.

 

 

I en liten stuga på landet som aldrig blivit upptäckt om det inte varit för den välsignade bensinens skull...

Medan dom fyra sitter där i Nygårds kök efter avslutad måltid och läppjar på sin svagdricka som dom brukar varje lördag och salen väntar på att tiljorna skall bågna när de första dansstegen tas, ser de i fönstret hur ett ljus närmar sig. Det händer nästan aldrig att en människa får för sig att hitta hit, allra minst en lördagskväll, här finns ju ingenting, tror de, folk.

Alla fyra samlas i köksfönstret och försöker urskilja vem som kommer i mörkret. Det är någon som inte varit här förut. Det ser de på hur personen, som verkar vara en man, lyser och letar sig fram med hjälp av en ficklampa. Knut går ut på bron för och ropa karlen till sig.

-Det går ju inte an att smyga omkring så där ovarsnad. -Kom in i värmen vet ja ́, ropar Knut.

-Välkommen till Nygårds, säger Asta när främlingen kommit innanför dörren.

Det är en storvuxen man i fyrtioårsåldern som inte verkar vara från trakten. På sina första ord låter han som om han kom från storstan.

Förlåt att jag stör så här på helgdagsaftonen, men min bil har fått motorstopp där uppe vid vägen. Jag såg ljus på håll och tänkte att det kanske trots allt bodde någon kvar här....

 

 

3

 

 

Han fick av sig sin svarta långrock och skulle just sätta sig när han ursäktande bad om ett glas vatten.

Jag är inte så van vid landsbygden. Jag har sällan upplevt natten så mörk som här.

-Tydligen är karln mörkrädd, tänkte Beda som var snabbtänkt men inte lika rapp i tungan.

Direktör Ackrén var en lång mörkhårig man som trots sin låga ålder redan fått en direktörsmage på vilken det hängde en tjock guldkedja. Det var inte så vanligt att se personer med det typiska grosshandlarutseendet, men Ackrén förkroppsligade nästan sinnebilden av just forna tiders grosshandlare.

-Nå, han säljer säkert inte korta varor, utan gör förmodligen helt andra affärer.

-Vad har han här ute att göra? Vägen leder faktiskt ingenstans, vår by är den sista utposten. -Det är en bit till de stora allfarvägarna.

-Han måste ha kört vilse? Eller så har han i någon dyster sinnesstämning farit bort från staden och bara hamnat här.

Bensinen hade tagit slut.
-Han verkar inte vara van att planera åkandet på landsbygden.

 

 

Bensinstationer fanns det inte på en radie av trettio kilometer. Allt det här tänkte de fyra, utan att säga något. De bara växlade blickar, medan Ackrén begärligt drack sitt vatten på stolen och de själva stod runt omkring och tittade på. Det var Asta som bröt tystnaden, som kändes som en hel evighet.

-Vi har bara böngas här i byn, så bensin blir det till och skaffa i grannbyn. Dit är det ett par timmars resa med Hector.

-Vem är Hector, tycktes Ackrén tänka för ett ögonblick, men beslöt sig att släppa ämnet för ögonblicket. Han såg sig om i stugan där han satt. Det mesta gick att se från köket, salsdörren stod öppen och ljuset var tänt där inne. Det var ju lördagskväll.

-Det är en nätt liten stuga ni har här. Bor ni verkligen här på vintern?

-Det var ju en onödig fråga, tänkte Beda. Det ser han ju att vi gör.

-Jag passerade en annan gård där en lampa var tänd på ett av husen.

Kurt hade lämnat ladugårdslampan tänd för att det skulle kännas hemtrevligt att komma till Gammalgården efter kvällens slut.

-Det är där vi bor, sa Knut. -Jag förstår, sa direktören.

 

 

4

 

 

-Det måste vara tryggt att ha en granne i närheten, fast det är ju nästan en kilometer dit. Har ni barn också? Ja, ursäkta min indiskreta fråga, men det är ju vanligt att man föder upp stora kullar på landet.

Nu var det Astas tur att se generad ut.

-Vi har valt att inte ha några. Det springer så mycket smått folk här ändå.

-Men då finns det inga arvingar då som kan ta över gården? undrade direktörn försiktigt.

-Vi har väl inte tänkt trilla av pinn än, och förresten är det väl inte för sent att få arvingar, om vi skulle vilja det, kommer det från Beda, som inte kan styra sig längre utan börjar bli lite syrlig.

-Det gäller att få tag på en bra karl först, försöker Asta, för att lätta upp stämningen lite grann.

-Vad är det för fel på de här ni har då? tänker Ackrén fråga men biter sig i tungan. Här ligger en hund begraven, tänker han vidare. Folk är lustiga på landet. Man vet aldrig vad de här två paren har för förhållande till varandra. De verkar en smula korkade. Högt sa han:

-Tack för vattnet, är det från egen brunn? Det är sällan man smakar så gott vatten i stan. Där kan man i själva verket inte dricka vatten ur kran, vi dricker buteljerat vatten.

 

 

Nog är det eget vatten allt, säger Knut. Det rinner genom åsen här borta. Det är det bästa vattnet i byn. Själva har vi vår brunn närmare skogskanten. Vårt vatten kan bli lite brunt om somrarna, men det smakar som det ska.

Direktören skruvar på sig där han sitter på stolen. Han måste komma fram med sin fråga.

-Jag beklagar än en gång att jag trängt mig på. Nu är det så tokigt att jag har svårt att få hjälp med att komma härifrån. Min fru är i Paris. Är det möjligt att be om husrum för natten?

Den lördagen blev det ingen dans. Direktör Ackrén och bröderna Krut fann för gott att lämna Nygårds och hitta en sovplats åt direktören i Gammelgårdens bastu. Där fanns en trevlig kammare som var rymlig med bord, stolar och brödernas föräldrars gamla kökssoffa. I kammaren kunde också varmvatten värmas i en stor kittel.

I spisen satte Kurt snabbt eld och den råa vinterluften började så småningom bytas mot friskare luft, som sögs in genom de glesa väggarna.

-Här skall nog direktören sova gott, försäkrade Kurt medan han matade spisen med späntved.

-Vi går väl in i stugan så länge medan vi väntar att värmen skall stiga här inne.

 

 

5

 

 

Inne hos bröderna slogs man av den mäktiga bönlukten. Var man inte van kunde den ge en kväljningar. Direktören var inte van. Han plockade fram sin näsduk med monogram, ett snirkligt A i silvertråd, och höll näsduken som om han tänkt snyta sig. Bröderna tycktes det inte bekomma ett dugg att hela huset stank av den speciella bönan.

Har man levt ett helt liv med bönor som främsta livselixir blir lukten oväsentlig. Det som är positivt för en i livet luktar inte, det man ogillar däremot luktar eller stinker.

Direktören luktade rakvatten och stark eau de Cologne. Han hade plockat fram en liten flaska ur sin kavaj när bröderna hade blickarna på annat håll, och droppat innehållet i flaskan på näsduken som han fortfarande höll för näsan.

Han hade under vandringen från systrarnas stuga förstått att det inte alls var två gifta par han träffat, utan två syskonpar. Han hade känt sig dum som frågat om barn. Själv hade han heller inga barn. Det var inte ovanligt i hans kretsar att barnen fick vänta tills karriären fått fart, i hans fall hade karriären startat sent och hunnit komma igång, men nu var den på dalande igen. Hans unga hustru kunde mycket väl få barn, hon var tio år yngre än han, men verkade inte vara så intresserad.

Det hade inte heller varit så bra i deras förhållande på sistone. De skulle behöva något annat att tänka på i sina liv än affärer. Yasmine var i modebranschen och reste mycket i jobbet. Hon verkade trivas med det, hennes affärer gick tydligen bra till skillnad från hans.

 

 

Han skulle behöva en riktig guldgruva just nu för att komma på fötter igen.

En rad dåliga affärer hade skuldsatt företaget rejält, affärs- fastighetsbranschen var ett osäkert investeringsområde nuförtiden. Han hade fått börja med försäljning av försäkringar igen, han hatade försäkringar mer än sig själv. Det kändes som att han var tvungen att skrämma folk till att köpa försäkringar de inte behövde.

Han föraktade sig själv för att han inte lyckats nå en bättre inkomst än sin unga frus. Han kunde inte gärna be henne stanna hemma för att ta hand om eventuella barn. Det skulle bli han som fick göra marktjänst, hans magra osäkra lön kunde de klara sig utan.

Bitter till sinnes hade han kört ut på landsbygden för att fly ifrån känslan av misslyckande. Planlöst hade han valt avtagsvägar som han aldrig annars hade brytt sig om att titta åt ens. Vädret var inte det rätta för en trevlig biltur. Det var kallt och grått. Mörkret föll fort på.

Han hade kört vilse, och plötsligt dog motorljudet från hans fina bil bort.

Hur han än tryckte på den automatiska startknappen på sin exklusiva splitternya bil hände överhuvudtaget ingenting. Ju längre han satt kvar i sin fina bil, ju kallare blev det. Var befann han sig? Han kom inte ihåg att han skulle ha passerat någon bebyggelse under den senaste halvtimmen.

 

 

6

 

 

Han klev ur bilen, fick fram en ficklampa ur handskfacket och började osäkert gå den mörka vägen fram. Tystnaden omkring honom var kompakt, likaså mörkret. Utan sin ficklampa hade han inte sett handen framför sig. Han hade ingen aning om hur långt han gått längs den krokiga vägen, utan att möta en enda bil, då han långt till vänster såg ett fladdrande ljussken. Det såg närmast spöklikt ut, det hade inte blåst när han steg ur bilen men nu började trädens tunga mörka grenar röra sig på båda sidor av vägen.

Det kändes som om hans främmande närvaro här mitt ute i storskogen hade blivit upptäckt, och nu viftade skogen hotfullt åt honom, som om den ville säga att han skulle ge sig därifrån.

Vänd om, bege dig tillbaks dit där du hör hemma! Du passar inte här. Du är en utböling.

Han nästan sprang den sista biten mot ljuset. Hans kläder hindrade honom från att röra sig ledigt. Skorna, som var alldeles för tunna, släppte igenom fukt och skavsåret växte i de fuktiga strumporna.

-Varför hade han inte börjat på gym eller börjat jogga? Magen gjorde honom klumpig och framförallt svettig.

Hatten han haft på sig hade blåst av, det var omöjligt att hitta den i mörkret. Sista vägstumpen mot huset, som var hans mål, var bara en liten stig; grankvistar piskade honom i ansiktet.

 

 

-Hoppas att människorna här inte är dårar, var det sista han tänkte, när någon ropade på en lantlig dialekt att han skulle komma in i värmen. Han var våt av svett, han stank av parfym, han var torr i strupen av skräck och ansträngning.

-Landsbygden var en otrygg plats att leva på, här kunde vad som helst hända. Ändå sades det i stan att det är fullkomligt dött på landet.

Han ville åtminstone inte dö ännu.

Människorna han mötte i stugan verkade vara fredliga. Han drog en tyst suck av lättnad när han insåg att han kommit till trygga trakter. Alla människor på landet är inte våldsverkare, var hans första slutsats.

Figurerna han hade framför sig såg en smula egendomliga ut. Det såg ut som de klätt sig för maskerad, eller så var det möjligen folkdräkter de bar. Kanske människor gick klädda så här till vardags i den här delen av landet? Fast nu var det ju faktiskt lördag.

-Kanske pågick här någon ceremoni av något slag? Han hade hört talas om hemliga sällskap som träffades i ensligt belägna stugor för att utöva sina mystiska riter. Var detta något sådant?

Bäst att inte fråga för mycket, vattnet smakade i alla fall bra. Han tömde begärligt glasets innehåll.

 

 

7

 

 

-Hur gamla var dessa figurer egentligen? Av utseendet att döma kunde de vara vad som helst mellan..., nej, det var omöjligt att gissa. De verkade helt enkelt tidlösa, som om de alltid hade funnits.

Hade han någon gång i sin tidiga barndom träffat människor från landet? Han gissade att hans romantiskt lagda far en gång tagit honom med som ännu liten gosse; iklädd kostym; -för gossen skulle vänjas i tid att bära rätt arbetskläder, ut på en biltur i ”ingenstans” , för att visa att det inte endast fanns liv i staden.

-Fortfarande bor folk här ute på landsbygden; Gud vet vad de lever av, men de tycks överleva på något sätt. De är speciella människor, bara de mest speciella blir kvar där. Resten har redan för länge sedan förenats med oss stadsbor.

Hans far var fascinerad av vad han såg. Han ville visa sin son att alla inte levde ett lika bra liv som de själva gjorde. Men alla har inte heller kunnat anpassa sig till den livsrytm vi har i stan.

Pappan till den lille kostympojken fortsatte:

-De snabbt anpassningsbara har alltid klarat det snabba tempot vi har i storstan. Vår människotyp är den som skall vara med om att forma, och själv formas av den snabba utveckling som väntar. Landsortsbor och bymänniskor kommer snart att vara ett utdött släkte.

Så hade fadern talat, den store industrimannen. Frid över hans minne.

 

 

Direktör Ackrén

Direktör Ackrén vaknade utsövd nästa morgon, så gott hade han inte sovit så länge han kunde minnas. Värdarna hade ställt in en mugg bönmust till natten, ifall han skulle vakna och få svårt att somna om. Han låg i bastukammaren i bykstugan. Det hade blivit varmt värre när Kurt hade eldat i spisen ett par timmar. Den råa vinterluften hade bytts ut mot en frisk veddoftande bastudoft, som Ackrén fann exotisk men hemtrevlig. Den påminde lite om doften han kom ihåg från en skidsemester familjen gjort när han var liten gosse, men dessvärre kom han inte ihåg varken plats eller tid, det var bara luktminnet som fanns kvar.

Han hade haft lite svårt att somna först. Blåsten hade tilltagit under kvällen; hans värdpar påstod att det var väderomslag på gång. Det ven runt knutarna där han låg och försökte få sömn. Ha tänkte på hur mörk och hotfull skogen hade verkat när han halvspringande letat efter en människa som kunde hjälpa honom i hans förtvivlade belägenhet.

-Hur kunde han få motorstopp med den nya bilen? Sådant hände aldrig i stan. Och skulle det mot förmodan hända var det bara att ringa på hjälp. Men här mitt ute i skogen fanns det ingen hjälp att få.

Direktören kände sig liten fastän han var en storvuxen man. Under stjärnhimlen, som nu visade sig när molnen höll på att skingras, var jorden bra liten trots allt, tänkte han, i en plötslig stund av insikt. Här låg han och tittade på skomakarlampan som hängde i

 

 

8

 

 

bastukammarens tak, den vajade liten på grund av draget från fönstret, och ljuskäglan spelade fram och tillbaka över rummet. Hörseln var på helspänn, för ljuden på landet var helt andra än stadens brus och larm.

-Om han skulle smaka på den där bönmusten?

Den skulle lugna och lägga sig som bomull i magen, hade de lustiga bröderna intygat. Muggen var fortfarande ljummen, det sprakade glatt i spisen, han tog en klunk av innehållet i muggen och konstaterade att han ännu inte smakat något så klisteraktigt hittills i sitt liv. Smaken var nästan obefintlig, men han kände en len känsla i svalg och mage efter ett par klunkar. Han tvingade sig att tömma tennmuggen. En behaglig mättnadskänsla infann sig snabbt. Han hann knappt lägga sig under det varma bolstret förrän han föll i djup sömn.

När han vaknade var det redan ljusan dag. Någon hade varit inne i kammaren där han låg och tänt i spisen som hade tömts på bränsle under nattens timmar. Luften i rummet kändes kylig men frisk, i spisen sprakade det ivrigt när elden fick smaka ny kådig ved.

På bordet vid sängen stod en rykande kopp med buljong. Den påminde i smaken misstänkt mycket om drycken han druckit sig sömnig på igår, men den var tunnare och faktiskt uppigande.

-Den var smaksatt med, låt se, smakade den inte kummin?

 

 

Två grova limpskivor med något slags pastej på, låg på ett fat. Pastejen och brödet smakade gudomligt, tyckte direktören.

-Var det små syrliga gurkbitar i pastejen?

Kostymkavajen han alltid bar till vardags, hängde över en stol vid bordet. Byxorna hade någon hängt på ett streck över spisen, de såg lustiga ut, där de vajade av och an i värmen från spishällen.

-Jag måste lämna in kostymen på kemtvätt, tänkte Ackrén, i samma stund som en vindpust från dörren fick byxorna att svänga våldsamt fram och tillbaka.

-Det är blåsigt idag. Vi får vinden när den kommer från sydväst. Månne det är våren som är i antågande? sa Kurt skrattande, när han fick se direktörens förvånade min.

-Jag tyckte det var bäst att hänga byxorna på tork i morse, de torkar på någon timme. -Kanske det går bra att ta på sig de här så länge?

Ackrén tog emot ett bylte, som varken liknade de benkläder han använde till vardags eller något annat han sett. De hade ingen bestämd färg, därtill hade de uppenbarligen tvättats alltför många gånger. De verkade styva i tyget, pressveck hade de säkert aldrig haft.

-Du får ta beckbyxan. Det är bra att någon går in dem innan Diana skall använda dem. De är alldeles nybeckade.

 

 

9

 

 

Ackrén kände nu en doft av tjära från plagget han höll i sin hand. -Tack för vänligheten, sa han.
-Jag tror att jag bara behöver dem en stund. Var finns toaletten?

Han hade varit så trött efter sin fysiska ansträngning kvällen före att han somnat utan att ta reda på var toaletten fanns. Nu var han verkligen i behov att komma till en, fortare än kvickt.

-De här dryckerna har en märklig inverkan på min mage, tänkte han när han skyndsamt stack sina vita ben i de styva byxbenen.

Det fanns hängslen som skulle hålla de ofantliga byxorna uppe. Han fick inte tid att ta på sig något mera, utan rusade ut mot det anvisade lilla huset som tydligen var wc.

När han lättad återkom var han en erfarenhet rikare. Han hade aldrig kunnat drömma om att människor fortfarande, i vår moderna upplysta tid, utförde sina behov på ett sånt primitivt sätt. Hur avklädd hade han inte känt sig, när den friska sydvästen hade blåst rakt in i hans hemligaste gömslen. Det hade varit is på vattnet i handfatet av emaljerad plåt.

-Jag får försöka tvätta mig bara jag kommer härifrån. Ackrén skulle inte stanna här en sekund mer än han behövde.

 

 

Åter iklädd sin egen kostym och sina spetsiga skor, som inte var så välputsade som de brukade, kände sig direktör Ackrén mera som en direktör igen. Han kunde inte låta bli att se sig omkring på denna blåsiga plats på jorden. Bakom huset där han sovit så gott hela natten, skymtade en stor väderkvarn. Dess vingar var omsorgsfullt fastbundna med rep, som fäste i kvarnhusets vägg, så att inte vinden skulle få dem att rotera.

-Det hade annars snurrat på bra idag, tänkte Ackrén. Något slags pipeline var dragen nästan fram till huset. Han kunde inte se några rör, bara en ränna i trä.

-Jag måste fråga de där stollarna vad det här skall föreställa.

Så fick han syn på ett långt grovt rör som stack flera meter upp i luften. Högst upp fanns en avsats till vilken ledde en brant trappa. Vid basen på röret fanns ett slags behållare.

-Allt verkade vara noga uttänkt, men till vilket ändamål skulle det användas, funderade den förbryllade direktören.

Han var ju i fastighetsbranschen själv, på sätt och vis, så byggkonstruktioner av olika slag hade han erfarenhet av. Men detta var något alldeles nytt. Husen på den här gården verkar vara både små och otidsenliga, knappast avsedda att fungera som människoboningar.

-Kanske människorna på landet var mer som djur, funderade han. De är glada när de får vistas under öppen himmel. När ovädret

 

 

10

 

 

kommer sitter de och kurar i sina kulor. Här ute på landsbygden har man ingen glädje av den stil och elegans som stadens befolkning har utvecklat. Civilisationen har bevisligen gått framåt, om det var så här de flesta levde förr i tiden, tänkte direktören.

Han avbröts i sina funderingar när den där lantliga rösten från igår natt åter hördes ropa:

-Kom in och få lite andra frukost. Vi har hämtat mjölk till gröten hos grannas!

Väl inne i stugan, det var den han först sett ljuset av i går kväll, kippade han åter efter andan, precis som kvällen före.

-Den här lukten kommer jag aldrig att glömma. Hoppas att jag slipper uppleva den igen, tänkte han tyst. Framme på bordet stod framdukat en tallrik. Han skulle äta ensam, för bröderna som bodde i stugan hade redan ätit sin andra frukost och satt nu båda i kökssoffan och plirade mot honom.

-Kom och smaka på gröten!

Den ena reste sig upp medan direktören satt sig bakom den tomma tallriken. En stor kastrull med något kletigt innehåll bars fram till bordet och en stor slev av innehållet hamnade på tallriken.

-Ta Rosas droppar till det här, och en klick smör på toppen, så orkar du hela dagen. Du har en lång resa innan du är hemma, sa den pliriga farbrodern i soffan.

 

 

Det var bara att göra som man blev tillsagd. Aldrig hade direktören känt sig i ett sådant underläge som i dessa bröders sällskap. Det var något tvingande i hela situationen som gjorde att hans egen vilja inte hade en chans att komma till uttryck. Efter den sista skeden av den bastanta gröten var Ackrén övertygad om att han inte skulle behöva mer mat den dagen.

-Men hur skulle han nu komma härifrån? De lustiga bröderna verkade inte alls bekymra sig över den saken.

-Jag får väl lösa det bäst jag kan på egen hand, tänkte direktören.

-Med Hector och vagn tar det ett par timmar till nästa by där du kan köpa bensin. Eftersom Hector skall bogsera din bil tar det säkert lite längre tid. Men tid är det gott om. Vi tar med oss lite matsäck. Blir det bra med inlagda bönor, de är delikata?

Frågan verkar inte behöva ett svar så Ackrén nickar bara trött.

Han kom just ihåg att hans sekreterare inte visste var han var. Det var visserligen söndag men han hade en viktig affärsmiddag inbokad på kvällen. Affärskontakten är någon som vill köpa ett sommarland eller nöjespark. Dåliga tider för nöjesparksägare nuförtiden.

-Vem skulle vilja äga ett sommarland idag? Folk söker sig hellre till virtuella attraktioner. De hämtar inga pengar till den bransch han verkar i, fastighetsbranchen. Tänk att människor hellre nöjer sig

 

 

11

 

 

med en låtsad upplevelse, framför en riktig? Det har förstås med kostnaderna att göra. Att besöka ett sommarland idag är svindyrt.

Människor idag lägger hellre pengarna på en hemmaanläggning som ger en upplevelser från åkattraktioner till golfbanor i alla världens hörn. En möjlighet att besöka vilka parker eller semesterparadis som helst, utan att behöva sätta sin fot utanför sitt eget vardagsrum.

Stora anläggningar som nöjesparker kostar att driva. Attraktionernas storlek och fysiska förutsättningar är kostnadsdrivande; affärsmannen i honom hade vaknat för dagen.

-Jag måste försöka få spekulanten att inse att priset kommer att bli högt. Mitt eget arvode måste stå i proportion till den risk jag tar i en sådan affär.

Han hade alltså nyss blivit erbjuden hästskjuts till närmaste by.

-Hade det inte varit lättare att kasta sig upp på den där springaren, det verkade ju vara det enda fortskaffningsmedlet i den här avkroken, och hämta en dunk bensin?

Bröderna tyckte att de samtidigt själva kunde göra lite nytta på resan, om de ändå skulle så långt som till grannbyn. Alltså fick det bli bogsering efter häst och vagn.

Ackrén satt i sitt kraftlösa finåk och styrde, stirrande in i en stor hästrumpa. Det gick inte fort, och ibland fick han blunda när

 

 

Hector gjorde det han skulle, vilket han gjorde med jämna mellanrum. Han, hästen alltså, hade en säck med en blandning av havre och bönor om halsen. När han så önskade, kunde han muntert mumsa i sig den goda färdkosten, medan han glatt stretade fram med sin märkliga last.

Bröderna satt på kuskbocken, Ackrén satt och gäspade i sin redan ganska nedstänkta bil. Det var ett platt land de färdades igenom. För Hector var det en smal sak att dra det här lasset, tyngre jobb hade han utfört, för han var en fåle med krut i. Inte undra på förresten. Han älskade bönor lika mycket som hans husbönder gjorde.

I grannbyn fanns en pump med det efterlängtade bränslet. Ackrén ville tacka med en hundring för besväret men fick vackert stoppa ner sedeln i plånboken igen.

Vi använder knappt pengar alls. Vi har allt vi behöver själva, så handlat, det har vi inte gjort sedan byns affär stängde. Men du kan väl titta ut nån gång och ge oss ett handtag. Kom till höbärgningen! Då får du träffa allt möjligt folk.

-Ta med din fru, hon kan behöva lite frisk luft, var det sista direktör Ackrén hörde, innan han själv stängde bildörren och landsbygden hamnade på andra sidan höljet som omslöt en för homom bekanta värld.

-Skönt att höra motorns spinnande igen. Yasmine skulle inte klara sig i en timme ens på denna plats. Hon skulle bara se helt

 

 

12

 

 

malplacerad ut, tänkte Ackrén när han tryckte på gaspedalen och bilen accelererade från stillastående till 100 km/h på 10 sek. Han var redan halvvägs tillbaka i civilisationen.

Ackrén försvinner i en blå rök

När Ackrén försvunnit bakom den första kurvan av den smala landsvägen slutade folk gapa. Ackrén med sin flotta bil hade samlat ett gäng nyfikna åskådare vid bensinstationen. Det var människor av samma modell som bröderna Krut, varken unga eller gamla utan helt enkelt människor med ett öppet, men väl använt utseende.

Folk på landsbygden såg ut som väl ingådda skor, inte som lackskor eller sandaler, utan skönt nedslitna grovkängor, sådana som man kan gå långt i utan att få skoskav. Nu stod dessa skor i en halvcirkel och tog in den senaste upplevelsen, en acceleration som inte tillhörde deras egen värld.

-Ingen har väl så bråttom att han är tvungen att försvinna i en blå rök vid horisonten.

-Vem var det där, frågade någon.

-Ackrén, direktör Ackrén. Han låg över hos oss i natt, sa Kurt tonlöst och eftertänksamt utan att släppa den punkt på kurvan med blicken, där bilen sist varit synlig.

-Gudarna vet vad han ville. Bensin skulle en ha.

 

 

-Kanske var han ute efter vårt bönbränsle?

-Men det blev inget utav med det. Vi teg som muren om att det förstås hade funkat i hans vrålåk me'.

-Såna där typer kan man nog inte lita på riktigt.
Det sista sa Kurt vänd mot de övriga.
-Och på det här sättet fick ni ju se spektaklet, ni me'.

-Vi trodde vi skulle ramla av kuskbocken varje gång Hector gjorde vad han skulle. Men den stressade direktören såg nog inte hur vi skakade av skratt. Vindrutan blev ju ganska nedskiten med tiden, hehe.

Församlingen instämde muntert i Kurts stilla skadeglädje. Stadsbor hade inte mycket sympati att hämta hos någon av dessa människor.

Kanske dyker han upp till höbärgningen, med sin hustru som jobbar i modebranschen. Hon skall få testa utedasset hon me ́; sedan vi laddat henne med lite bönmust.

Ett gapskratt avslutade den sköna framtidsprofetian. Då skulle ju de flesta här närvarande kunna vara på plats för att åse spektaklet. Det kunde kanske bli årets muntration.

 

 

13

 

 

Systrarna Stubin hade ju oförskyllt fått stå för komiken under de senaste byträffarna. Asta och Beda förtjänade väl att bli avlösta.

Bröderna skulle bara göra en avstickare till märgelgraven, som låg på kyrkans mark, innan de vände hemåt igen. En märgelgrav är en grop i marken som oftast är vattenfylld. Märgel är jord som innehåller kalk. Bröderna hade ett bestämt syfte med besöket till märgelgraven.

Kalk är bra att ha om man vill skydda något mot stark hetta. Där raketen skulle avfyras utvecklades vid avfyrningen en stark värme, som kunde sätta eld på självaste marken. Bröderna tänkte blanda upp jorden med kalk runt raketbasen för att förhindra markbrand. Inte så tokigt tänkt, det tyckte de i alla fall själva.

Söndagen hade övergått ikväll när Hector makligt rullade in lasset med jord på tunet där hemma. Det var lättare att komma fram med ett fordon längs den gamla byvägen, än att försöka bana sig fram från landsvägen längs kostigar. Stackars Ackrén hade inte haft det lätt att hitta på landet.

Systrarna Stubin vinkade glatt när de for förbi.

Hur står det till med direktörn? Pratar han fortfarande om ungar? ropade Asta efter dem.

Han försvann i en blå rök för ett par timmar sedan. Han borde landa på månen snart, med den farten, svarade Knut, medan han höll in Hector så mycket det gick.

 

 

Men hästen hade brått till stallet efter en lång dag, så fler tankar hann inte utväxlas, den här gången.

Inte hade de fått sig gussens ord till livs heller, denna ovanliga helg. Ingen dans och inga bibelord. Systrarna skulle ta igen den förlusten med råge instundande veckoslut.

Påskharar med ficklampa

Helgen som stundade var faktiskt palmsöndagen. Påsken kom tidigt i år och snön hade ännu inte lämnat skogskanten. I dikesrenarna lyste det gult av hästhovsört, och skogsbackarna i söderläge lovade stor blomprakt, bladverket var rikligt redan.

Till påsken kommer de första sommargästerna för att titta till sina stugor. Egentligen är det alldeles för tidigt att leva ett sommargästliv, men de ivrigaste kan inte låta bli att tjuvstarta. De sätter sig vid söderväggarna, iklädda sina overaller för att värma sig i solen, men det är oftast varmare inomhus än ute.

Kruts och Stubins sitter aldrig ute i solen för att få upp värmen, de arbetar och rör på sig i stället så de blir ordentligt varma. Det brukar ånga om dem i den kalla luften när de ställer sig för att pusta en stund i skogsröjningen.

Till påsk skall alla vuxna springa till skogs och bete sig som barn igen. De letar efter gömda påskägg. De sämsta på att hitta letar

 

 

14

 

 

ännu när det blivit mörkt. Man kan följa ficklampornas fladder där ute i skogen, medan man själv mumsar i sig innehållet i sitt eget ägg.

Men äggletning ägnar man sig åt först på påskafton. Det här veckoslutet går i arbetets tecken. Bröderna måste stå till tjänst med verktyg och handräckning och Gud vet allt. Systrarna är i sitt esse. De har väntat en hel vinter på att få ta hand om någon, eller lyssna på någons bekymmer.

-Mycket vatten har hunnit rinna under broarna sedan barnen var här senast, säger systrarna till varandra. De äldsta har kanske nya kärleksbekymmer, och de yngre är sällan sämre.

Stadsbarn får vuxnas bekymmer tidigare och tidigare i livet, har systrarna noterat. De följer utvecklingen varje år och begriper inte vart barnens barndom har tagit vägen.

-Någon har köpt den, förmodligen betalat ett bra pris, paketerat den på nytt och sålt den tillbaka till barnens föräldrar, som betalar en gnutta mer än vad de fått betalt själva. Det är buisness.

Systrarna är misstänksamma mot allt som luktar profit. Det förutsätter att någon blir lurad. Barnen säljer sin barndom, föräldrarna betalar en bra slant för något annat som skall ersätta den, och någon tjänar på mellanskillnaden. Det är det som kallas vinst. De anser att barnen inte är vinnare i den handeln.

 

 

Systrarna vet inte nog hur mycket dom själva vill värdera just det faktum, att alla barn har rätt till en lång och lycklig barndom.

Bröderna Krut infinner sig på lördagskvällen, välkammade som alltid. Öron, näsa och ögonbryn är plockade, de hjälper varandra. I verkstan finns alla tänger som behövs.

Vid resterna från palmsöndagens bönpaj pratar de en stund om det allvarsamma i att barn inte får vara barn.

-Men det där gäller bara i stan, säger Kurt.

-Här på landet kan man väl vara som man alltid har varit, sorglös och fri. Här skall väl ingen behöva vara vuxen, det är ju inte vi heller, inflikar Knut.

-Det får ju finnas en gräns för barnsligheterna, tycker Beda, som tagit sig muntur innan systern tänkt färdigt vad hon tycker.

-Skulle vi haft ungar, så nog skulle de ha fått vara bekymmerslösa, så länge Rosa haft mjölk till plättarna.

Den tanken var så djärv att den nästan inte tålde att sägas högt. Men nu var den sagd. Ingen ville mera kommentera saken. Det var bara barnen, som kom den här helgen, som märkte en extra värme hos alla fyra.

Snart skulle det ändå vara som vanligt. En hel sommar frestar på relationerna.

 

 

15

 

 

På söndag läste Beda om intåget i Jerusalem, och de strödde ut palmer i psalmen. Hector fick sig en extra kram i smyg av Knut, och Kurt gav katterna en festmåltid på pajrester, utrörda i en skvätt mjölk.

Påsken gick i allmän yra. Harar med ficklampor skuttade i skogen och när kvällen kom, hade alla hittat sitt ägg. Friden var total. I familjer där det fanns både mor och far rådde det allmän vapenvila, den här aftonen. De som redan grälat sönder sina parförhållanden, eller som annars bara slarvat bort barnens andra förälder, kände ett styng av avund, när de såg den tillfälliga lyckan lysa bakom rutiga gardiner.

Tillbaka i staden skulle det hårda livet vara ett faktum igen. Hårda ord skulle komma ur stressade kroppar, och ingen skulle ha tid att titta åt något annat håll än rakt fram eller ner på fläcken strax framför sina fötter.

Men just här gav livet dem en stunds vila från sig själva. Systrarna som var intresserade av det psykologiska hos människan, märkte, att det gjorde människorna gått att komma ut till byn. Att de själva var en betydelsefull orsak till det välbefinnandet, hade de ingen aning om.

Bröderna Krut var bara sig själva. De hade ingen tanke på att deras sätt att leva skulle vara till någon glädje för andra.

-Vi lever som vi alltid har gjort, det passar oss. Man får anpassa sig lite efter vad naturen ger, och inte gapa efter för mycket.

 

 

Det var den devis de tycktes leva efter. Ändå hade väl få såna möjligheter till självförverkligande som just bröderna Krut. Fast de visste inte ens vad självförverkligande betydde. Bäst var väl det. De hade inte tid att fundera på människor, som systrarna hade, deras tankeförmåga var upptagen av endast en sorts tankar, nämligen att ständigt kläcka nya idéer.

Vårgäster

Tiden för raketuppskjutningen närmade sig med stormsteg. Trots alla vedermödor med provskjutningar, och andra störande element, så som vilsekomna direktörer, hade bröderna det mesta under kontroll. Bränslet skulle nog räcka till både en och två flygningar. Något kunde gå fel med det första försöket; vid riktig otur kunde den första raketen uppträda som en blindgångare.

Om utrustningen skulle ta skada, fanns det reservlager av det mesta. Det enda som inte fanns i reserv, var piloten. Diana skulle komma vid nästa fullmåne. Hon kunde säkert sin månkalender. Att det var betesläppsdags, det förstod varenda en kotte som var känslig för grönt. En spirande grönska lovade gott bete redan i mitten av maj.

Pilotens säkerhet var ju en springande punkt. Ingen ville att Diana skulle komma till skada.

 

 

16

 

 

-Inte minsta lilla skråma skulle få ankomma henne, det hade bröderna bestämt.

Någon annan i byn än bröderna hade inte heller en chans att oroa sig över den stundande flygningen; hemligheten delade de bara med varandra, trodde dom i alla fall.

En astronautdräkt, som mera liknade ett utrustningen hos en flugfiskare, skulle skydda mot både väta och hetta. Hjälmen hade kompletterats med ett par riktiga goggels, sådana som motorcyklister bar förr. En integralhjälm hade kanske varit säkrare, men då hade inte Diana haft någon chans att inta färdkosten ”unterwegs”, så att säga.

Hur piloten skulle klara G-kraften var närmast ett konditions- problem.

-Diana är stark som en uroxe, hon klarar några G:n om det är nödvändigt, intalar sig Knut och Kurt.

Om en explosion inträffar på marken finns brandsläcknings- utrustning till hands. En gammal brandbil är redan fulltankad, och slangar och kompressorn som drivs med böngas naturligtvis, har testats. Kalk är utlagt runt startplatsen för att förhindra att brand skall sprida sig i markskiktet. Det värsta som kan hända är att raketen inte tar den planerade riktning som bröderna så noga räknat ut.

 

 

Stjärnan som siktet ställts emot, har det föga fantasieggande namnet U34, men bröderna hade redan döpt den till Dianus. Det var en tydlig och ärlig hedersbetygelse, riktad till deras hjältepilot. Nu väntar de bara på hennes återkomst. Måtte hon komma ihåg att ta med sig tandborsten. Resan kan bli lång.

Det var inte fröken Diana som kom vid nästa fullmåne. Det var i stället en annan gammal bekant, direktör Ackrén. Han kom inte ensam den här gången utan i sällskap med sin eleganta hustru Yasmine. De kom inte smygande om natten, som direktören gjort vid sitt första besök, utan anlände, som hederligt herrskap lagom till eftermiddagskaffet. Tydligen visste fru Ackrén bättre hur man uppför sig på landet än sin bortkomne make.

Fru Ackrén ville omedelbart se sig omkring. Hon hade försett sig med röda blanka nyinköpta stövlar i plast, så att hon skulle kunna kliva omkring i spillningen, vilket hon stolt upplyste systrarna Stubin om.

Systrarna satt nämligen redan i brödernas kök av en alldeles speciell anledning. Inte av den vanliga orsaken, att det var lördag och snart kväll, nej det fanns nämligen ett och annat att tala om. Och det skulle inte bli nådigt för bröderna den här gången. Hela vintern hade passerat utan allvarligare skärmytslingar syskonparen emellan, men nu hade det kommit till systrarnas kännedom något som inte bara förskräckte, utan som omedelbart behövde förhindras. Du har säkert gissat vad? Systrarna Stubin har ett sjätte sinne, som fungerar extra bra när bröderna har något i kikaren.

 

 

17

 

 

Det var tur för bröderna att det just då tutades utanför på tunet.

-Vem i...har tagit bilen ända fram till byn, fräste Kurt. Ser de inte vår skylt vid stora vägen.

På skylten fann man att läsa följande text:

-Du som vill besöka oss i vår by, var snäll och lämna ditt fordon på parkeringen. Vi hämtar gärna din packning. Undertecknat av, Byarådet. Byarådet bestod av Asta och Beda samt Knut och Kurt.

-Vad skall man med skyltar till när ändå ingen läser dem?

Kurt var riktigt upprörd. Han hade gärna satt upp en bom vid vägen, men han hade blivit nedröstad av dom andra.

Vad var det jag sa, muttrade han, när in genom dörren steg, det stiliga paret Ackrén.

Knut var i stället överdrivet hjärtlig när han välkomnade de oväntade gästerna. Han hade inte glömt vad systrarna Stubin hade haft på hjärtat, alldeles nyss.

-Nä men se på direktörn, och kära hjärtanes. Är det inte direktörskan också.

Fru Ackrén snörpte på munnen åt det sista yttrandet och var på vippen att säga något om, att hon minsann inte var någon

 

 

direktörska, utan själv VD för ett framgångsrikt modeföretag. Men hon bet sig i läppen och log sitt allra förbindligaste leende, och sa:

-Så förtjusande ni har det här ute på landet. Tänka sig att få uppleva något så här genuint.

Hon är tydligen uppriktigt förtjust, tänkte Beda, som tyst betraktade de udda gästerna, som nu stod i brödernas stuga, direktören själv lätt böjd för att inte slå i taket och fru Ackrén som såg ut att ha blivit urklippt ur en modejournal och därefter uppstiftad på en dassvägg. Det var de röda stövlarna som skulle vara tecknet på att hon passade in här.

-Ingen på landet har röda stövlar, inte ens om de är i gummi, tänkte Beda.

-Vilka praktiska stövlar frun har, försökte Asta, som alltid ville få gästerna att trivas.

-Ja inte sant, jag hittade dem på...äsch det kan göra det samma.

Fru Ackrén kom just på, att namnet på den exklusiva boutique där hon inhandlat dessa praktiska lackstövlar enbart för detta tillfälle inte skulle säga dessa stugsittare ett smack. I stället sa hon:

-Nu pratar vi inte om mina stövlar tycker jag, jag tycker det är mycket intressantare att prata om er. Jag heter Yasmine, sa frun, och sträckte fram en beige handske.

 

 

18

 

 

Knut undrade om det verkligen fanns en hand i den, så slappt kändes handslaget. Han vågade inte krama den eleganta handsken så som han brukade trycka andra händer, när han nu hälsade på den här fina damen.

-Fru Ackrén ser ut som en skärfläcka i sina långa röda lackstövlar, tänkte Knut, tyst skrattande för sig själv. Ingen av dem vågade titta på någon av de andra, då skulle skrattet ha briserat, och inte gått att stoppa.

Direktören insåg det pinsamma i situationen och kom till undsättning.

-Jag ser att vi kommer olägligt. Vi skall strax gå. Säg mig bara....

Nu var det Astas tur att avbryta, och ilsket fräsa år bröderna att genast ta fram två koppar till så att paret skulle kunna smaka på hennes nybakta rabarberkaka.

-Rabarbern hade hon själv drivit upp under glas, den var mjäll och inte alls sur.

Där satt de alla sex och småpratade runt bröderna Kruts kaffebord. Det var som om direktören ville få fram nåt, men så fort han började, tittade frun vasst på honom och bytte snabbt samtalsämne.

-Hur är det här på vintern? Det måste vara rysligt ödsligt? Hur får ni mat, ni har väl ingen bil? Inget körkort heller? Nej, det har inte

 

 

jag heller, men jag flyger mest och i stan finns det alltid taxi. Jag kan inte förstå hur man klarar sig här ute utan bil.

Kurt skrapade sig i nacken.

-Vi har aldrig haft nån, så vi saknar den inte heller. Förresten har vi Hector om vi skall nå' längre bort. Fast det blir inte så ofta det heller, nuförtiden. Folk kommer ju hit stup i kvarten så man kan ju int ́ fara bort. Vem skall då bju ́ på kaffe?

Det sista hade Kurt, som alltid pratar för mycket, menat som ett skämt, men det gick fru Ackrén spårlöst förbi.

-Jasså, har ni så många besökare. Det låter intressant. Hur många kan det röra sig om på ett år?

Knut ville rätta till missförståndet, och säga att de som kommer hit naturligtvis hör till byn. Men paret Ackrén hade på något sätt fått för sig att folk skulle kunna komma till denna avlägsna plats bara för att besöka något pittoreskt.

Det var en ny och främmande tanke för värdarna, och de hann inte samla sina tankar, förrän nästa missuppfattning presenterade sig och blev bekräftad.

-De här byggnadskonstruktionerna har jag funderat lite över, trevade sig direktören fram.

 

 

19

 

 

Han var inte så oupplyst som han verkade. Han hade, sedan sitt senaste besök, tagit reda på ett och annat om bröderna Krut och deras uppfinningar. Han hade lärt känna en av sommargästerna, och genom denne informerat sig grundligt om vad som försigick i byn om somrarna. Han hade hör allt om pariserväderkvarnar, ballongkläckningsrör och vattenrutschbanor.

Samma dag som han lämnade bröderna i ett moln av bensinavgaser för att i sin eleganta bil fara till sitt designade hem för att tvätta av sig lantlukten, hade han ett affärsmöte på kvällen. Han hade haft låga förväntningar på vad den här affären skulle ge. Men efter en trevlig middag med kunden, som var en liten man med brinnande blick, blev han så småningom gladare till mods än på länge. Medan han lyssnade på kunden och dennes affärsidé började han inse att slumpen, eller kanske han begåvats med ödets goda försyn; han visste inte riktigt vad han skulle tro, hade spelat honom i händerna.

Han kände starkt att han hade en guldgruva inom räckhåll. Nu skulle han bara övertyga de där gamlingarna han träffat tidigare på dagen, att de skulle kunna få det så mycket bättre och bekvämare om de flyttade någon annanstans. Att få dem att inse, att människor idag inte bor som dom gör längre, borde inte vara omöjligt.

Han skulle, så fort Yasmine kommit hem, presentera sin idé för henne. Hon hade näsa för affärer, det visste han, bättre näsa än hans egen. Till kunden med de brinnande ögonen bad han att få återkomma, att idén lät mycket intressant, att ett objekt av det

 

 

slaget han sökte inte skulle vara så lätt att hitta, att det måste vara något äkta och inte bara vilken nöjesmiljö som helst, men att han visste om ett objekt som kanske skulle vara till salu. Det var fråga om stora pengar, givetvis. Det verkade inte bekymra kunden. Ackrén gnuggade sina händer förtjust under bordet.

Det var därför han nu satt i det här vidriga köket igen och artigt försöka dricka det kokta blaskiga kaffet, långt ifrån den brygd som kom ut ur deras egen espressomaskin. Rabarberkakan var så söt att fru Ackrén i smyg petade ner bitar i sin handväska. Hela årets bantning skulle gå om intet, om hon åt vad den ivrigt trugande tanten hade lagt på hennes tallrik.

Ackrén hade lovat sin fru att låta henne föra samtalet, och inte forcera konversationen. Frågan skulle ställas vid rätt tidpunkt, det var viktigt att bygga upp förtroendet först och väcka känslan av tillit, till att de, paret Ackrén, hade lösningen på de missförhål- landen som de stackars syskonparen, de enda kvarvarande i en annars folktom och övergiven by, levde i.

Det var inte så lätt att hitta nyckeln till dessa människors hjärtan. Ännu hade det rätta ämnet som engagerade byborna inte kommit på tal. Kvällen började närma sig. Middagstiden likaså. Asta bad om ursäkt för att hon måste börja rusta lite i köket.

-Men för all del, låt inte mig störa, prata på ni bara. Jag hör ändå, fast jag står i köket.

 

 

20

 

 

Asta ville inte missa ett ord. Det hade inte riktigt klarnat för henne varför paret Ackrén kommit hit till obygden, och varför de inte för länge sedan redan tackat för sig och kört mot staden i sin vräkiga bil.

-Jag hjälper dig, sa Beda, som behövde växla några ord med systern i enrum. Såg du hur frun smög ner kakbitar under bordet? Konstig människa. Man blir inte klok på så ́na där stassbor.

Hon hade inte mer än avslutat den meningen förrän Yasmine stod leende i dörrhålet och undrade, om hon kunde hjälpa till med att diska eller nåt.

-Ja för all del. De här sköra kopparna efter pojkarnas farmor skall väl diskas varsamt men jag tror att det går bra även utan fruns handskar.

Yasmine blev inte ett dugg sårad utan drog av sig de åtsittande aftonklänningshandskarna och bad om ett förkläde. Sedan ställde hon sig vid den minimala bänken med bara en vask, och undrade var vattenkranen fanns någonstans.

-Det är inte som i stan här inte, frun lilla. Vi skall värma lite vatten på spisen först så går det lättare te diska. Såpa har frun på tallriken, där.

En kittel med vatten stod redan på vedspisen. Det var bara att dra fram den till den heta hällen ovanför vedluckan. Yasmine visste inte vad hon skulle göra, så hon började åter prata.

 

 

-Min kära man, direktören, hm, han råkade nämna att ni inte har några nära släktingar. Jag har inte heller velat skaffa barn, barn är så, hur skall jag säga, krävande.

-Jag förstår så väl att man väljer att inte sätta barn till världen. Det är ju dyrt med barn nuförtiden, barn kostar lika mycket att försörja som vad det kostar att anställa en svart städhjälp som städar två gånger i veckan, under ett helt år, givetvis.

-Det är sjukt på något sätt, att barn som är så billiga att framställa, jag menar, att det kostar en smärre förmögenhet att ge dem en god uppfostran. Nej, ni har gjort rätt i att inte skaffa några. Det hade blivit svårt att klara alla kostnader här ute...

Hon märkte att hon fått ryggarna emot sig och ändrade snabbt taktik.

-Jag för min del föredrar äldre människor. Jag älskar gamla, de har så mycket att berätta om sina intressanta liv. Jag antar att ni i er ungdom varit med om mycket skoj.

-Fast här i byn har ni väl inte varit hela tiden som unga?

Hon var så säker på ett nekande svar, så hon tystnade tvärt när Asta bryskt avbröt hennes misslyckade försök till konversation, med ett:

-Var annars, det här är ju vårat hem!

 

 

21

 

 

Diskvattnet hade börjat koka så det var bäst att helt enkelt diska i stället för att prata. Konversationen hade inte varit så lyckad. Yasmine önskade att så fort som möjligt få förflytta sig till salen, dit de mera lättpratade gubbarna flyttat. Ackrén hade visst fått dem att skratta också. Han hade, utan att avslöja sina avsikter, börjat prata om sin klient som sökte ett speciellt objekt på landet för att bygga upp ett...sommarland. Det skulle vara genuint, inte ett sånt där plastigt och kommersiellt.

-Det är klart att det skall vara ekonomiskt bärkraftigt, men den grundläggande idén med det hela, han drog sig inte för att tala om filosofin med hela konceptet, var att bjuda stadsbor på en verklig ursprunglig upplevelse. Tillbaks-till-rötterna-upplevelse!

Bröderna stirrade töntigt på honom, som om de inte begrep ett smack av vad han försökte säga. Det var först när han beskrev barnen från storstaden, och att de verkligen behövde se en riktig ko för att förstå att inte mjölken tillverkades i en fabrik, som bröderna började gapskratta.

Vad säger du karl, int ́ finns det väl ungar som int ́ har sett en ko. Här i byn har väl varenda en unge provat att mjölka Rosa, men hon är trögmjölkad, precis som Asta och Beda.

Och så skrattar de åt sitt eget skämt, som de vågat sig på nu när systrarna inte hör.

-Jojo, vi får väl hoppas att damerna där inne har annat att tänka på, än att lyssna vad bröderna driver med!

 

 

Det där med sommarlandspratet hade bröderna glömt för länge sedan. Det är först när fru Ackrén glider in i salen, nu utan handskar och röd om händer och kinder, som de åter påminns om ämnet.

-Vad ni har roligt här då, blinkar och kicksar den unga frun. Är det karlprat, eller törs en kvinna komma in i samtalet.

Det skall väl gå utan mankemang, tyckte Kurt. Vi pratar om kor och sommarland och diverse. Yasmine tittar argt åt sin mans håll.

-Sa jag inte åt dig att....Hon bytte taktik igen.

-Min man är så intresserad av landsbygden, den är så genuin. Det är inte många som förstår det, tror vi. Samtidigt måste det vara väldigt opraktiskt att bo här, jag menar i synnerhet vintertid. Skulle det inte vara en befrielse att få det lite mera ombonat, med badrum och toalett inne?

Det är ju så att vi int ́ frågar efter så ́nt som vi aldrig i hela vårat liv sku' ha' sakna'. Det är sommargästerna som ska ha det ena och det andra, säger Knut, lite irriterad över den närgångenhet fru Ackrén visar.

-Hur är det med sommargästerna egentligen? Om de slutar komma, hur går det med er då? De kanske väljer att åka någon annanstans på semester, fortsätter det envisa fruntimret.

 

 

22

 

 

Det hade bröderna Krut aldrig tänkt på. Ja, vad skulle hända då? Sommartid skulle det vara lika lugnt som vintertid. Det är klart att de skulle sakna barnen framför allt. Hitills hade de ju förstås fått överta en massa grejer utav familjerna, som dessa inte längre behövde. Det skulle kanske bli svårare att få tag på material till uppfinningarna om familjerna från stan försvann? Frågan väckte en del oro trots allt.

By till salu?

Eftersom paret Ackrén inte hade vett att fara hem nån gång, och den lantliga gästfriheten bjöd bröderna att be dem stanna kvar till middagen, så blev Ackréns kvar på mat. Sålunda fann sig åter Asta och Beda och Knut och Kurt i främlingars sällskap en lördagskväll. Det hade börjat ske rätt ofta på sistone, tyckte de nog. Det här var en konstig vinter och vår.

-Om paret ville stanna över natten skulle det vara bäst att börja elda i bastukammaren redan nu, tyckte Knut.

-Nej, det var en sån ljus kväll, det skulle ta bara ett par timmar att köra hem. Bilen körde sig dessutom nästan själv, skrattade Ackrén lite ansträngt.

Han hade inte kunnat drömma om att besöket skulle ta så lång tid. Skulle hela kvällen nu också bli förstörd? Hemma väntade ett gott Elsassvin och en fransk ostbricka. Kosten de bestods med här

 

 

skulle väl fördärva hans matlust för resten av veckan. Han hade förra besöket i obehagligt minne. Magen hade inte varit sig lik på en månad, han hade fått söka hjälp hos en gastrolog för att få ordning på bakteriefloran igen.

Yasmine var verkligen envis när hon bestämt sig för att få något. Han mindes mycket väl den gången, då hon köpslagit om den lyxvåning som de nu ägde. Priset hade blivit skyhögt. Han hade svettats när summan steg över dubbla utgångspriset. Yasmine hade haft något villt i blicken. Den sista motståndaren var en förmögen bankman. Han kunde säkert ha betalt hur mycket som helst, utan att det hade bekymrat hans privata ekonomi det minsta. Men hans unga kvinnliga kombatant i den här, för honom, betydelselösa kampen, var en oförutsägbar kämpe. Hon ville inte lägga sig, trots att han, bankmannen, höjde med 200.000 i ett slag. Då lade Yasmine ett bud som låg endast 10.000 över. Det var så idiotiskt alltihopa. Bankdirektören bara skakade på huvudet sedan han hade höjt en fjärde gång med samma belopp. Yasmine höjde på nytt, med samma lilla belopp. Hon vann på sin envishet. De hade köpt stans dyraste lyxvåning. Den var inte värd ens 2/3 av pengarna.

Han antog att det skulle gå likadant den här gången också. Yasmine skulle vinna. Men slaget gällde inte pengar ännu, det gällde om det överhuvudtaget fanns något att köpa. Bäst att sätta lite fart på de grå hos de här trögskallarna, tänkte Ackrén beslutsamt.

-Jag och min fru har ett litet förslag till er fyra.

 

 

23

 

 

Han fick ett mycket ilsket ögonkast från sin fru, men han fortsatte ändå djärvt. Det han nu skulle säga var inte exakt vad Yasmine och han kommit överens om. Ostbrickan och vinet där hemma fick honom att ta mod till sig och göra en rejäl framstöt, i det som inte ens liknade förhandlingar ännu. De hade bara ätit och ätit. Han hade lyckats få ner någon slags bönstuvning med möda, det hade redan börjat vända sig i magen på honom.

-Här får det gå undan, innan jag är oskadliggjord för kvällen, konstaterade direktören. Han hade ingen lust att sitta ute bland de första myggorna, med byxorna nere, och vänta att magen skulle lugna ner sig.

-Vi tror att ni skulle få det mycket bättre om ni sålde era hem, till min fru och mig.

-Vi har råd att låta modernisera det här stället.

Det var nu han fick börja improvisera lite. Yasmine och han hade kommit fram till, att det bästa var att lösa ut gamlingarna, och sedan erbjuda dem ett bekvämt boende i stan, där de hade all service på gamla dar. Men han insåg nu att gamlingarna inte skulle förstå vitsen med att flytta in till stan, de var alltför kära i sin by.

Han hade försökt tänka kvickt under kvällen. Att prata enskilt med Yasmine hade inte varit möjligt och hade dessutom verkat misstänkt. Han fick snabbt finna en ny strategi.

 

 

-Om vi låter dem bo kvar på hyra, den kunde vara skälig till en början, skulle man kanske få dem att sälja.

Sommargästerna hade han kollat upp redan innan. Det skulle gå att erbjuda dem förmånliga kontrakt, att hyra de hus de än så länge ägde och som varit i släkternas ägo, men som nu stod och förföll för att ingen hade tillräckligt med pengar till underhåll. Kontrakten behövde inte löpa på livstid, säg högst på fem år, sedan kunde han göra vad han ville med kåkarna. Husen var fina, de skapande den där genuina lantliga miljön, men de behövde helt enkelt blåsas ut på sitt innehåll. Människor av idag har helt andra krav på standard, ett sommarparadis måste också kunna erbjuda bekvämlighet och lite känsla av lyx, inte bara ruckelromantik.

Han hade märkt att bröderna blivit osäkra när han förde sommargästerna på tal. Om de slutar komma så blir ju livet för gamlingarna ännu torftigare. Han trodde nu att han hade funnit det slutliga vapnet så han sa:

-Vi har hört att sommargästerna här funderar på att sälja, för att standarden i byn är så låg. -Här finns ingen service. Inget kafé, ingen som kan reparera saker som går sönder, ingen affär och ingen underhållning.

-De kommer högst sannolikt att sälja och söka sig till någon modern semesteranläggning.

 

 

24

 

 

Under direktörens plädering hade ögonbryn höjts, höjts tills det inte gick att höja dem längre. De satt nu uppe i hårfästet på samtliga syskon. Hur kunde det komma sig att de aldrig hört ett pip om detta förr?

-Att sommargästerna skulle sälja?

-Ja om nu även ni skulle vilja sälja, så kunde ju upprustningen starta, standardhöjningen skulle kunna ske på en gång, alla skulle kunna bo kvar. Mot en liten avgift förstås. Förbättringar måste ju slås ut på hyran. Banker lånar mot förmånlig ränta även till konsumtion nuförtiden. Ni har väl pension? Pensionsförsäkringar kan vi återkomma till senare. Jag råkar känna till även den branschen.

Hela världen hade börjat snurra för syskonen på ett obehagligt sätt. Det kändes som om de hade tappat fotfästet. Ingen av dem hade bekymrat sig för hur de hade det. Nu kom här två unga människor och tycktes veta väldigt väl vad som var bäst för dem. Den unga frun hade visserligen inte sagt något på en lång stund. Men hon verkade nöjd med sin man, för första gången på hela kvällen. Nu bidrog hon med, vad hon trodde vara, sitt trumfkort:

-Ju mer jag tänker på de stackars barnen som springer här om somrarna, ju mer oro känner jag för dem. Att inte kunna hålla en ordentlig hygien, med kontrollerat vatten i duscharna i stället för dessa brunnar som kan innehålla, jag vet inte vad. Tänk på alla

 

 

dessa miljögifter som bara ramlar ner över oss. Vi måste ge barnen en ren uppväxt, hålla bakterierna borta. Tänk om någon skulle bli matförgiftad här, det skulle omedelbart drabba alla, eftersom tvättmöjligheter saknas. Ni måste få en bättre hygien. Då kan barnen leka tryggt, och det är väl vad ni vill, eller hur?

Hon gick nästan upp i falsett, så mycket trodde hon själv på vad hon just hittat på att säga. Hon log triumferande mot sin man och väntade applåder.

I stället knackade det på dörren. Timmen var redan sen och inga gäster väntades. Vem var den nya gästen?

En oväntad gäst

In genom dörren till brödernas stuga stiger en, inte lång men ändå, ståtlig kvinna. Hon utstrålar kraft, och en stark vilja. Hon bär en läderhuva över sitt bruna lockiga hår. Ett par gammaldags motorcykelglasögon har hon redan skjutit upp i pannan. Hon ler med hela sitt brunbrända ansikte och vänder sig genast mot bröderna, där de sitter vid matbordet.

-Här är jag nu, som vi sa! Det är fullmåne och beteshagarna står gröna även här, ser jag. Jag landade nyss en bit upp i skogen här borta. Hon nickade bakåt med huvudet.

-Jag la märke till att ni har det mesta klart för uppskjutningen.

 

 

25

 

 

Ingen av de sex personer, som just skulle till att avsluta middagen, fick fram ett ord på ett tag. Var och en hade överrumplats, var och en på sitt eget sätt. Bröderna var förstås glada, men insåg också att de hade en del problem att vänta, särskilt från systrarna Stubins håll. Systrarna var ännu så medtagna av det förra samtalet, att de inte riktigt hunnit fatta vem denna friskus egentligen var.

Nå, ingen av dem var trögtänkt. När läderhuvan började yra om uppskjutning, visste dom, det var ju fröken Diana. Hon hade förändrats på något sätt. Borta var skörheten som hon visat när hon bott hos systrarna och för dem berättat sin livshistoria. Hon visade nu med hela sitt uppförande vad hon ville. Systrarna fick med en blick på varandra tillstå att de hade fått en like i huset.

Paret Ackrén var väl de som blivit mest förvånade. Efter den hjärtliga hälsningsprocedur som följde efter den första förlamningen, var det deras tur att bli presenterade.

-Direktören, och direktörskan, Beda kunde inte låta bli att tillägga det sista, har lovat att ge oss en bättre standard, mot att vi säljer husen och marken till dem. Vi kan få bo kvar på hyra.

Nu var det Dianas tur att se förvånad ut. Snabbt fattade Yasmine, som bara för en stund sedan trott att hon kammat hem avtalet, att oddsen nu hade sjunkit. Personen framför henne var hennes like i skönhet, men utstrålade också beslutsamhet. Det fick inte uppstå några missuppfattningar, nu om fördelaktigheten i affären för den här kvinnans, uppenbarligen, goda vänner.

 

 

-Jag tror att frun, jag menar tant, förlåt jag har helt glömt att fråga vad ni heter, förlåt. Fru Ackrén började stapplande tilltala Asta, men misslyckades i sitt försök att verka övertygande. -

Vi är i första hand intresserade av marken, husen skulle ni få behålla. Ni får ju råd att rusta på husen med pengarna ni får för marken. Den är ju ganska mager, inte sant.

-Bättre att handla i affären, än försöka odla sin mat där det ändå inte vill växa.

Fru Ackrén var riktigt stolt över hur hon kunde låta som en kalkylerande agronom.

-Det låter väl som ett mycket generöst erbjudande, fröken... Hur var namnet?

-Messerschmidt, svarade Diana kort.

-Vilket lustigt namn på en ung kvinna, tänkte Ackrén roat. Han hade aldrig stött på en sådan, hur skulle han beskriva henne, brysk kvinna, förut. Kvinnor han kände talade mycket, och en smula omständligt. Den här sorten verkade vara hans frus totala motsats. Det skulle bli intressant att lära känna henne lite närmare. Tillfälle gavs med detsamma.

 

 

26

 

 

Diana bad att få tala med direktör Ackrén i enrum. Hon fick in honom i sängkammaren där Kurt brukade ligga, bad honom att sätta sig på sängen. Därefter spände hon sin skarpa polisblick i honom och frågade allvarligt:

-Jag vill veta vad som ligger bakom det här besöket. Var god och berätta allt, utan några krumbukter.

-Låt mig först säga att jag är polis. Finns det några oärliga avsikter i detta kan de rubriceras som försök till bedrägeri, fortsatte Diana.

Ackrén drog efter andan. Han berättade utan omsvep hur han fått idén. Han medgav att de kommit för att övertala de gamla att fundera över ett erbjudande. Han berättade att han hade en mycket ivrig kund, som var beredd att betala bra. Kunden visste också att Ackrén idag skulle förhandla.

Diana lyssnade förvånat. Hette kunden Pello, Otto Pello. Ja, det stämde. Hur kunde fröken, jag menar konstapel Messerschmidt (- underligt namn förresten)... veta det. Diana fick åter igen påminna att hon var polis, och att hon numera jobbade på bedrägeriroteln. Pello kunde inte få egen förvärvsrätt här i landet, han var beroende av en bulvan. Ackrén kände hur svetten i pannan började besvära honom. Han kunde förstås neka till att han visste något om detta. Det skulle förmodligen inte verka trovärdigt.

Direktör Ackrén gjorde nu vad vilken vettig människa som helst hade gjort i ett så här trängt läge. Han berättade om sin skuldsatthet, och sitt motiv att försöka lösa sin egen dåliga

 

 

ekonomiska situation. Om frun som tjänade betydligt bättre än han, och sin längtan efter att få barn, men också om sin skräck för att bli hemmapappa. Diana försökte dölja att hon fick viss sympati för den här ömkliga mannen.

Hela förhöret hade tagit högst femton minuter, de andra satt och väntade spänt på att få veta vad allt pratet i sängkammaren hade handlat om. Varken Diana eller Ackrén avslöjade med en min vad som hade sagts mellan dem. Fru Ackrén tittade oroligt på sin man.

Ja, då säger vi väl så då, hon försökte sammanfatta vad hon trodde var resultatet av sitt besök. Hon hade varit så segerviss innan hon ens sett den här platsen, hon hade haft segern i sin hand, ända tills den här unga kvinnan plötsligt bara trillat ner från himlen. Nu visade hon fram en viss nervositet.

-Vi återkommer när ni hunnit fundera på vårt förslag.

Hon ville sopa igen spåren efter sitt misslyckande, men trodde inte ens själv på vad hon sa.

-Ja, vi skall väl åka då. Vägen är lång. Det känns kyligt i kväll. Var är min kofta, Julius.

Direktören hade tydligen ett förnamn.
-Är du snäll och hämtar den i bilen.
-Ja, som sagt var, är det något så kan ni nå oss, på det här numret.

 

 

27

 

 

Hon sträckte fram sitt visitkort.

 

 

Ordningen återställs

 

 

Bröderna Krut skulle aldrig ens tänka på att ringa. För systrarna Stubin, som aldrig sålt ett ägg ens, var det fullständigt främmande, att de skulle börja göra affärer, att på äldre dagar börja dyvla med pengar.

Under hela den här ruljansen hade alla glömt bort varför, fröken Diana hade kommit just den här kvällen. Hon själv visade inga tecken på att vilja prata uppskjutningar i kväll. Hon kände på sig, att hennes ärende var en sak som behövde redas ut imorgon. Fler avslöjanden idag skulle bli för mycket. Det hade varit nog med hemlighetsmakerier för alla.

Lika bullrande som herrskapet Ackrén anlänt, lika tyst smet de iväg. En bil med sex cylindrar på lågt varv mullrar bara lite tyst. Sakta gungade bilen iväg på den gropiga vägen, med sina två slokörade passagerare. Ackréns kände, att de inte skulle göra sig besvär med att komma hit på ett tag. I alla fall inte så länge Diana Messerschmidt kunde väntas dyka fram ur något moln, för att gå till attack.

 

 

Det visade sig vid en närmare undersökning, Beda gjorde den själv mycket omsorgsfullt, att Ackrén aldrig pratat med sommar- gästerna. Om han hade gjort ett försök att få dem att sälja, så skulle hade de blankt ha nekat, det intygade de alla, utan undantag.

-Men vem var det då, som hade upplyst direktören om, vilket underbart ställe byn är och varför även barn så gärna vill vistas där?

Barn brukar, när de blir tillräckligt gamla för att ha en egen uppfattning, bestämt vägra följa sina föräldrar till någon trist stuga på landet. Men det hade aldrig varit nödvändigt för byns föräldrar att behöva muta barnen för att de skulle följa med. De behövde inte mutas som andra barn, barnen tjatade och längtade till att, så fort föräldrarna blev lediga från sina jobb, få fara ut till byn; vad det var för väder spelade ingen roll. Det var därför Asta och Beda och Knut och Kurt blivit så förbryllade. Ackrén hade ju låtit som om han visste vad han talade om.

-Men det var bara lögner alltsammans, sa Beda, när hon kom tillbaka efter att ha gått runt i stugorna en förmiddag när alla kommit ut på fredagskvällen före.

Barnen hade förtjust bett henne berätta någon rolig anekdot, om bröderna Krut, när de var små, men den här gången hade Beda inte haft tid. Hon bad att få träffa en vuxen i varje stuga, det var lätt gjort, de flesta familjerna satt ännu kring frukostbordet, när hon

 

 

28

 

 

kom. Hon bad om ett enskilt samtal med var och en. Sedan hon konstaterat, att det inte heller här fanns minsta tvekan, om att aldrig sälja till någon direktör, fortsatte hon till nästa stuga. Familjerna var inte fler än ett tiotal, så hon klarade sin runda innan middagstid.

Middag på landet är det man i stan kallar lunch. Asta hade middagen klar när Beda på sin cykel vinglade in på den grusade gårdsplanen. Under tystnad åt de sin snålsoppa, den heter så för att det sällan blir kvar något i soppskålen, så god är den. Asta hade sina misstankar.

-Om jag inte misstar mig, så kan det mycket väl vara Jespers mammas nya man, som Ackrén träffat. Han har varit här ute ett par gånger. De verkar vara av samma skrot och korn, fina bilar och kostymer. Han passade aldrig in här, tyckte jag. Det var fel på det mesta, hans bil blev för dammig av att stå på parkeringen vid landsvägen. Han skulle prompt ha den vid huset. Förresten klarade han aldrig av att gå på dass heller. Han kunde aldrig stanna mer än en natt, sen var ha tvungen att fara tillbaks till stan. Affärer, påstod han. Han tålde varken flugor eller den starka luften här. Det var säkert han, som tyckte att byn skulle moderniseras.

-Bättre att han stannar i stan i stället, sa Asta, övertygad om att hon visste vem den skyldige var.

-Landet är ju landet. Här har vi det som vi alltid har haft det. I stan kan dom hålla på och modernisera bäst dem vill.

 

 

Asta hade sin åsikt klar. Nu var det Bedas tur.

-Inte tror jag att vi skall skylla på någon stackars stadsbo. Vi har väl själva tänkt tanken nån gång, att det skulle vara skönt med att få det lite moderniserat, så småningom. Men de flesta som kommer från stan vill ju att det skall vara så här, som i deras barndom. Precis som de minns det från förr. Man får ju knappt ta ner ett trä, fast de börjar bli farligt höga. En vacker dag är det nåt av husen som krossas under de stora lönnarna.

-Höststormen i år har redan fördärvat en visthusbod. Tur att folk inte är här när det stormar som värst.

-Jag skulle uppskatta lite rinnande vatten i köket, avslutade Beda.

Det sista hade Asta hört många gånger. Det blev liksom aldrig av att börja rusta på huset. Det räckte med allt ståhej kring sommargästerna.

Asta sätter på en kaffepanna. Den har puttrat färdigt lagom till pojkarna kommer. Pojkarna, det är bröderna Krut det, de brukar äta hos sig, men om somrarna kommer de gärna för och få sig en kaffeslurk och för att höra det senaste skvallret om sommargästerna. Då sitter de alla fyra i bersån om det är en varm sommar. Det är det i år. Humlorna surrar i päronträdet hos systrarna Stubin, pingstliljorna doftar starkt och kaffet smakar som det skall. Alla utom Asta dricker på bit. Bröderna dricker dessutom på fat, de tycker bäst om ljummet kaffe. Bedas kardemummabulle går att doppa i koppen.

 

 

29

 

 

Det sörplas och smackas i Nygårds berså, när fröken Di kommer förbi.

-Ja men här sitter ni ju alla!

Fröken Di, Diana fick heta så efter sitt rådiga ingripande den där kvällen då hela byn höll på att gå till försäljning.

-Den där Pello sitter bak lås och bom igen. Han blev fast för att han försökt köpa en holme genom bulvan. Han skulle bygga ett kasino, här ute på skäret. En exklusiv spelhåla för internationella multimiljardärer. De skulle komma hit i sina lyxkryssare. Det är vad jag hört av en kollega som arbetar med fallet. Förhören pågår som bäst. Ackrén var tack och lov inte inblandad.

-Jag har hört att han sadlat om och skall bli, hemmaman. De skall få en liten. Vem kunde se det på frun för någon månad sedan! Hon är i sjätte månaden.

-De funderar på att skaffa ett sommarställe någonstans här i trakten. Vem vet, vi kanske har dem här förrän vi anar.

-Men vad sitter ni och grunnar på då?
Diana märkte att det rådde en viss förstämning kring bordet.

-Vi har ju inte kommit till skott ännu, säger Knut lite menande, och blinkar samtidigt åt fröken Di.

 

 

Diana förstår genast vad han menar men nickar bara till svar. Samtalet med systrarna dagen efter Ackréns hemfärd hade varit av karaktären, envägskommunikation. Bröderna hade fått sig en avlusning som hette duga. Diana hade häpen suttit och åhört alltihopa och inte fått ett ord sagt, hon heller, förrän systrarna, med bestämda steg, tågat iväg till sig. Så var det samtalet raskt avslutat. Att ta upp ämnet om raketuppskjutningar, om än den minsta lilla raketfärd, det skulle inte komma på tal.

Efter den dagen hade bröderna känt sig en smula pinsamma så fort fröken Di, som numera blivit en flitig gäst i byn, var i deras närhet. Det behövdes att luften rensades mellan dem nu, en gång för alla.

Det hade redan gått ett månvarv sedan den tänkta uppskjutnings- dagen. Höbärgningen stod för dörren. Djuren hade letts i vall på utängen i skogen redan för en månad sedan. I ladan stod en grävskopa av äldre modell, i väntan på att stå till tjänst, kanske för sista gången.

Gamla ånggrävskopor används sällan numera. De eldas med kol, är inte så flyttbara som dagens; det gnisslar om dem så fort de skall flyttas. Men den här gången skulle grävskopan inte behöva anstränga sig med grävning; det räckte om den stod med sin arm utsträckt, som en gammal gentleman skulle den bjuda sin arm åt fröken Di. Diana von Messerschmidt, raketdrottningen, skulle stolt ställa sig i avfyrningsposition i raketröret. Hennes blick bakom motorcykelglasögonen skulle vara stadigt fäst på en bestämd punkt på himlen. Där blinkade en alldeles speciell stjärna just för henne,

 

 

30

 

 

Dianus. Den hade fått bära hennes namn, som en gest från raketens uppfinnare, bröderna Krut.

Bröderna Kruts anspråkslösa attityd till den egna berömmelsen gällde inte Diana, som bröderna beundrade stort för hennes ungdom och kraft. De önskade att fröken Di ́s stjärna för evigt skulle lysa klart, ja även sedan den kvinnliga astronauten inte längre skulle vara synlig på himlen. Även om hennes karriär bara varade en kort tid, så skulle hennes namn vara för evigt. Det var storsint tänkt av bröderna. Själva höll de sig helst i bakgrunden, för mycket uppståndelse skulle störa dem i uppfinnandet.

Men nu hade planerna grusats och det väntade pressuppbådet och uppståndelsen var långt ifrån verklighet. Berömmelsen och den historiska händelsen skulle låta vänta på sig. Fröken Di såg inte ledsen ut ändå, bröderna tyckte, att hon tog det bra. De visste ju hur hett hon sett fram emot detta tillfälle, hon hade sagt att hon alltid drömt om att få uppleva det hennes farfar, kanonkungen, under sin aktiva karriär fått uppleva. Farfar var hjälten i hennes liv. De hade knappt träffats, men hon kände att det fanns en stark samhörighet mellan dem. Även nu, fast han sedan länge var död och begraven.

Eller så låg han inte i jorden? tänkte Diana djärvt.

-Det är nämligen svårt att tänka sig att en kanonkung skulle låta sig hållas fast av jorden.

 

 

Farfar Kurt Underört, så hette han, var en luftens herre. Han nöjde sig knappast med att ligga under mull, med några blommor att titta på, han susade säkerligen över himlavalvet, som i fornstora da ́r, särskilt nattetid, då en kometsvans röjde hans bana, och njöt av de stora vyerna och av att ha befriats från sin skröpliga kropp.

Diana kände hur hjärtat gjorde en volt i bröstet på henne. Hon ville åter flyga med farfar däruppe bland stjärnorna. Hur skulle hon förklara för bröderna, att hon redan sedan månader tillbaka upplevt allt, i drömmen.

I sina drömmar om natten flyger hon bland stjärnorna och tittar ner på jorden som i sin litenhet väcker all hennes ömhet. Där nere, vet hon, fast hon inte kan se den från sin höga höjd, finns en liten by där bröderna Krut arbetar på sina livs dröm.

Där bor också systrarna Stubin. Systrarna är det bästa bröderna har, men de är också drömmarnas eviga krossare. Asta och Beda har nog aldrig haft några riktiga drömmar själva. De bakar drömmar, och äter sedan upp dem. Så krossar de ofta också brödernas drömmar, i största välmening förstås. De tror att drömmar som flyger så högt som brödernas, kan vara skadliga på något sätt. Att man kan bränna sina vingar om man kommer för nära solen.

Diana förstår Asta och Beda och deras oro, drömmar kan om de slår in, förändra liv. Då är det tryggare att inte ha några drömmar, för då kan allt förbli som det alltid har varit.

 

 

31

 

 

-Eller så är det just det som är drömmen, att ingenting skall förändras, funderar Diana i ett försök att förstå sig på de försiktiga systrarna.

Själv har hon mera förståelse för brödernas planer och idéer. Visioner och drömmar. Livet är inte bara verkligheten, det är lika mycket fantasi. Livet är det vi upplever inom oss, om vi upplever det lika starkt, eller kanske t.o.m. starkare, än verkligheten, så är det själva livet!

Bröderna Krut har fantasi så det räcker till flera utav oss. I deras värld blir aldrig livet alldagligt. Nästa gång Diana kommer på besök har de säkert en ny överraskning på gång. Den avslöjar de inte för systrarna, för då är det som om hela glädjen med uppfinnandet skulle sköljas av dem, som om den gröna färgen plötsligt skulle försvinna från fälten, och ersättas av en grå. I brödernas sinnen skall det råda ständig sommar.

Diana bestämmer att det är bäst att hålla systrarna utanför när det gäller rymdresor. Hon vill att bröderna skall bli lika ivriga och glada till sinnes, som den första gången hennes uppskjutning kom på tal.

Nu hade bröderna fått ställa in det stora rymdäventyret. De såg riktigt ledsna ut.

Kanske kunde det bli fråga om en lite mindre flygtur till en början?

 

 

Hon känner ännu ingen brådska att nå stjärnorna. Det kan nog räcka med trädtopparna till en början. Här i byn har man en underbar utsikt även om man bara sitter i en gran och spejar. Det är som om Diana ser livet lite klarare redan. Det är nog den klara lantluftens förtjänst. Och bröderna Kruts.

 

 

32

 

 

Här börjar Berättelsen om Bröderna Krut och en del andra lustiga figurer

Det är jag som är Arvid. Jag är 10 år, bor i stan med min mamma Kickan, 34 år, taxen Rutger, 2 år, och mina styvsyskon, tvillingarna Tova och Trude, 13 år. Min pappa bor med en annan tant och hennes ungar i samma stad. Jag träffar min pappa ganska ofta, och i synnerhet om sommaren när vi alla bor i byn mamma kommer ifrån och där båda familjerna brukar fira sina sommarlov.

Byn har bara fyra fasta invånare, det är ungkarlarna Knut och Kurt i Gammelgården, och de likaså ogifta systrarna Asta och Beda i Nygårds. Ingen av dem är heller så purung längre.

Man skulle kunna säga att livet redan sprungit ifrån dem; eftersom de är de enda kvarboende ute på glesbygden. Om det inte vore för att de inte alls ger en det intrycket när man träffar dem. Om man gör det. För de har alla fyra så mycket för sig så man har fullt upp om man vill hänga med. Men så kallas de också för riktiga krutgubbar och krutgummor. Och inte är de särskilt ensamma i byn heller, där bor ju en massa djur också.

Det är därför som jag längtar dit hela långa vintern...

Jag drömmer om att få lägga mig i roddbåten och känna doften av den nyfernissade bordläggningen och höra klucket mot stäven och bara känna hur solen värmer min kropp. Där ute på vattnet är jag

 

 

på lagom avstånd från mina skrikiga styvsystrar, de kivas alltid om nåt, de är tvåäggstvillingar. Min tax, jag fick den av sin pappa när pappa skulle flytta in hos den andra tanten och hennes snorungar, är med i båten. Rutger heter den, och Rutger älskar att titta på fiskstimmen som söker skydd under båten. Han darrar av spänning när han tänker på hur han skulle kunna fånga dem, men modet räcker inte riktigt till. Han nöjer sig med tanken, för Rutger är en försiktig och eftertänksam tax.

Mamma är också mycket lugnare här ute på landet än i stan. Hon har tid att prata med mig och så skrattar hon oftare också. Hon pratar mest med Sture som är pappa till Malin och Jesper, mina sommarkompisar, och som inte heller bor ihop med barnens mor. Eller så umgås hon med sina mostrar Asta och Beda medan de plockar bär tillsammans, eller så sitter de bara i bersån för att det är alldeles för varmt att göra något annat.

Som du har förstått så finns det en del barn i byn sommartid. Alla barn älskar att få vara med bröderna Knut och Kurt när de har nåt i kikarn, och det har de nästan jämnt. Knut och Kurt, eller bröderna Krut som alla kallar dem, är ena riktiga uppfinnare. De klurar ut en massa finurliga grejer som man kan bygga, ofta bygger de något av det som andra redan skrotat, nåt som man kan ha nytta av. T.ex. byggde de till allas vår stora förtjusning om byns väderkvarn till ett pariserhjul, så nu har byn ett alldeles eget tivoli. Så där håller de på, och inget behöver de köpa. Snälla människor kör dit grejer som de inte behöver och som bara står och skräpar, och så en vacker

 

 

33

 

 

dag har bröderna Krut filurat ut vad det bäst skall användas till och vips står där en grej som ingen kunnat drömma om.

Ni vet kanske inte vad en skulltork är? Det visste inte jag heller förrän jag en dag fick se en stor plåttrumma och en sån där elmotor som det tycks finnas en massa över utav. Med en skulltork torkar man hö som man slagit på höängen men det gör nästan ingen nuförtiden. Nu ligger allt hö i de där vita bollarna, just dom som ser ut som en slarvig jättefågels ägg, överallt ute i naturen. Med en skulltork kan man blåsa varmluft så det står härliga till. Och till vad behöver man varmluft nuförtiden? Bröderna Krut funderar några dagar och de funderar ytterligare några veckor och till slut har de fått en strålande idé. De har sett att man med varmluft kan få ballonger at lyfta, stora ballonger, sådana som kan lyfta människor.

Nu har de inte ballongtyg som de kan sy en ballong utav, men de har ju den vita plasten från jättefågeläggen. Den var de ju ingen som tog hand om. Om man fyller plasten när höet är urtaget med tillräckligt mycket varmluft så får man en jätteballong, inte så stor att den kan lyfta en stor människa, men väl en liten. Nå, varmluft får de ju från skulltorken, men sedan de slutit till ballongen med snöre kan inte luften värmas upp på nytt. Tror du inte att bröderna Krut löser den lilla bagatellen också.

-Jojo, allt kan de lösa, även det omöjliga.
-Det tar bara lite längre tid, brukar Knut säga.

 

 

De hittar på att använda det långa plåtröret som en slags äggläggningsrör som de låter de vita ballongerna passera igenom. Då kan de låta den varma luften i röret värma ballongerna så de blir riktigt varma och så trycker de på med varmluft i röret utan att släppa ut en enda ballong. Till slut blir trycket så stort att ballongäggen bara måste ut. Röret är riktat rakt upp i skyn och det är ordentligt högt. Uppe vid rörets mynning har bröderna byggt en avsats till vilken leder en lång stege. Där uppe kan man, om man inte är en alltför stor människa, stå och vänta tills det säger ”plopp” i röret. Då far det vita ballongägget ut som en kork ur ett korkgevär och då är det bara att snabbt greppa tag i snöret som hänger under ballongen. Vid bra flygväder; det är det när det är varken för kallt eller för varmt, kan man, beroende på vikt, sedan segla iväg i vindriktningen högt över hustak och trädtoppar ett antal hundra meter.

-Du må tro att det är populärt att flyga ballong på det här sättet hos bröderna Krut. Men snart finns det andra attraktioner som lockar ännu mer. För uppfinningar tycks det aldrig ta slut på.

Det är inte alltid våra föräldrar är så förtjusta över tanken på vad bröderna Krut skall hitta på härnäst. En gång hade pariserhjulet, dvs. väderkvarnen börjat rotera alldeles för snabbt i den friska vind som blåste den där vårdagen. Då uppfinningen var rätt så ny hade ingen bromsanordning ännu monterats och det verkade omöjligt att vrida kvarnen ur vind. Hjulet hade snurrat fortare och fortare och barnen hade skrikit av förtjusning tills systrarna Stubin, det var

 

 

34

 

 

så vi kallade Asta och Beda, hade blivit av med hattarna i den hårda fartvinden. Nåväl, när vingseglen blåst sönder stannade hjulet självmant så småningom. Men då var ett par förstagångsåkare (och sedermera ”aldrigmeragångsåkare”) rejält arga och de minsta barnen förstås båda rädda och gråtna. Efter den vilda rundturen var det inte nådigt att vara bröderna Krut. Mina mostrar har nämligen ett ilsket humör när de sätter den sidan till. Det är för att de tänder till så snabbt som de får heta systrarna Stubin.

Men för det mesta är det rätt lugnt i byn. Vi barn håller för det mesta till nere vid sjön om dagarna. Vi kommer upp bara när det är matdags. Asta och Beda är specialister på att steka plättar, sådana där stora som det ryms en massa sylt på. Ibland tar vi med oss en hel korg med plättar ner till stranden och äter dem där. De smakar bra även fast det kommer sand på dem. Och har vi tur skall någon ut med båt till någon av holmarna och då tigger vi oss med och blir borta hela dagen. Då är det bra att förutom plättar ha systrarna Stubins hemgjorda vinbärs-hallon-jordgubbssaft med sig i en stor glasflaska med en sån där gammal porslinskork med bygel. Och sedan när man kommer hem i skymningen är man så trött att man stupar i säng efter att man trött tuggat i sig en smörgås med mostrarnas leverkorv och saltgurka på.

Regniga dagar kan vi sitta flera barn på logen i bröderna Kruts fäx (det är ladugården som de kallar så) och bara lyssna när de berättar om äventyr de varit med om, eller uppfinningar de gjort, medan de samtidigt spritar bönor. Jo för det gör de varje dag. Jag har ju alldeles glömt att berätta att bröderna Kruts älsklingsmat är bruna bönor. Har du någon älsklingsmat? Plättar är i alla fall min. Bruna

 

 

bönor är viktigast i bröderna Kruts liv, utan bönor inget krut, brukar de säga.

Och det är just bruna bönor de odlar i mängd på sina åkrar, för det skall räcka till dem båda, och till djuren och så till deras senaste uppfinning, den som skall revolutionera hela energiförsörjningen i världen. Men först skall de börja i lite mindre skala här hemma i byn.

Nu skall du få höra vad de har funderat ut. I byn finns det inga bilar. Alla som kommer hit på sommaren får åka i skrinda efter Hector, en stor ardenner som är den enda hästen på flera kilometers håll. Vi har bestämt att det skall vara så för att inte djuren skall behöva bli påkörda, de springer lösa överallt i byn. Ja inte precis alla, grisarna har sin hage, men de kan rymma ibland, fåren går på strandängarna tillsammans med Astas och Bedas gamla ko och geten hålls i bästa fall i skogen tillsammans med kalkonerna, men den filuren hittar vi allt som oftast i något av blomlanden till de blomälskande sommargästernas förargelse. Också hönsen går fritt och sprätter överallt. De väntar på oss varje morgon utanför stugtrappan för att få smulorna efter frukosten. Det är vår uppgift att springa och leta ägg sedan. Ibland har någon höna gömt äggen så bra att vi inte hittar dem förrän hon ruvat och kläckt fram alldeles otroligt solgula smörbollar som skyndsamt följer sin hönsmamma hack i häl.

 

 

35

 

 

Det finns faktiskt en traktor i byn också. Den är ett stort åbäke, inte en sån där modern traktor som du nog sett i stan, utan en gammal hög och smal en, med jättestora smala järnhjul där bak och små framhjul. Bröderna har förstås byggt om den så att den inte längre går på fotogen som förr, utan på gas. Gasen är något dom har experimenterat fram under många år. Den har någonting med bönorna att göra men de är mycket hemlighetsfulla med hur det går till. Kanske vill de se att det fungerar med traktorn först. Men det vet jag, att bönorna har den magiska kraften att driva allt som behöver någon form av bränsle. Det har bröderna Krut sagt.

Krutpojkarna

Systrarna Stubin tycker nog att de har lite tossiga grannar. De har ju sett ett och annat under årens lopp. De berättar gärna hur det var när bröderna var små och ännu sprang i kortbyxor, själva var de ju inte mer än flicksnärtor själva heller på den tiden. Deras bästa historia är den om hur det gick till när Knut upptäckte den explosiva kraften som fanns i de bruna bönorna. Alla vet ju att bönorna har en viss väderspännande effekt på magen. Och äter man bara måttligt utav dem så är det ju hanterligt. Men måttligt, se det är ett ord bröderna inte kan stava till, inte när det gällde bruna bönor. Alltsedan deras olycksalige far, skepparn, kom hem med sin ur havet bärgade last bestående av segelsäckar fulla med vattenskadade jästa bönor, hade sönerna inte ätit annat än, just det, bruna bönor.

 

 

Bönorna hade med gödsel från fäx och stall hamnat ute på åkrarna där den hade grott och tagit överhand över alla annat växande, så till den milda grad att pappa Krut ett tag sett alldeles förtvivlad ut. Sönerna, som ännu bara var knattar, fick göra vad de ville bara de tog sig an dilemmat. Nog kom bönorna ur åkern alltid. Men att de skulle få en sådan riklig åtgång hade farsgubben aldrig kunnat räkna ut. Det var inte bara sönerna som fann bönan begärlig utan även både kreatur och fjäderfä. Men bland människofolket var det nog ingen som tyckte så mycket om bruna bönor som bröderna Krut.

Men hur var det nu med Knuts upptäckt? Jo, så här berättar systrarna ivrigt i mun på varandra, precis som om det de berättar om hade hänt igår.

Knut och bror Kurt skulle som vanligt ut på bron (farstutrappan alltså) för att lufta sig lite efter kvällsmaten. Den hade bestått utav en rejäl portion gröt gjord på bruna bönor med lingonsylt. Det var en rätt som deras mor hade infört på menyn. Lingonsylten var hennes idé, pojkarna hade nog ätit gröten rakt av annars med enbart den feta mjölken från våran kossa. Till efterrätt den dagen hade mor stekt plättar på bönsmet, en delikatess faktiskt om man äter den med sirapshonung och frusna tranbär, men avskyvärd om man som bröderna åt den med jordgubbssylt.

Pojkarna åt så de nästan inte kunde hålla sig vakna längre. Men på bron i den friska kvällsluften, det var en fin och grann höst det året, kvicknade de till och Knut som var den mer underfundiga av de

 

 

36

 

 

båda, fick för sig att ställa sig i den tomma regntunnan för att knallen han tänkte åstadkomma skulle höras ännu bättre.

-Det är böntid, brukade grannarna säga när de hörde knallarna.

-Bröderna Krut i Gammelgården har bönetimma, sa vi i Nygårds.

Den här gången hoppade alla högt där de satt vid sina matbord. På den tiden fanns det ju flera gårdar där det bodde folk och i ingen av dem kunde man undgå det fyrverkeri som det bjöds på den kvällen.

Om du ätit riktigt mycket någon gång så vet du hur det känns. Byxorna spänner och magen står i flera hörn. Det är inget jag vill rekommendera någon, men är man hungrig och maten smakar så kan det hända att du så småningom måste avlägsna dig för att minska på den spänning som uppstår på grund av väder. Du behöver helt enkelt släppa väder, som man sa förr. Det var ju det som Knut nu skulle göra där han stod i husets regnvattentunna vid husknuten. Tanken var snillrik, för uppmärksamhet och en viss uppståndelse skulle det väcka, och det var just det illbattingen ville.

Nu bar det sig inte bättre än att tunnan var ganska trång och Knut ångrade sitt tilltag så fort han kommit halvvägs ner i tunnan. Där blev det nämligenhelt enkelt stopp. Han kunde varken komma upp eller ner. Gissa om broder Kurt hoppade av skratt. Så till den grad skrattade han att han ömsom skrattade och knallade.

 

 

Värre var det för Knut, trycket hade arbetats upp i hans mage nära nog till bristningsgränsen, men han satt fast i tunnan och nu var goda råd dyra. Men nöden har ingen lag, och med naturlagens logik om tryckutjämning så minskade trycket i Knuts mage men steg i tunnan som nu fungerade som en tryckkammare. När trycket arbetat sig upp till en anmärkningsvärd nivå började också Knuts lättade kropp sakta glida mot tunnans väggar.

Men luften ville ur tunnan och kunde inte hejdas. Fort skulle det gå, och för Knut var det bara att följa med. Du må tro att han blev förvånad när han nådde hemgranens topp, den som är avhuggen upptill, och snart singlade ner i det stora fågelbo som högst upp pryder trädets krona. Där hade storken lämnat sitt rede utan att ha städat upp efter sommarens fröjder. Ett och annat grodlår och diverse fiskben var vad Knut dök ner i förutom en massa fjäderdun och tomma äggskal.

Inte en kotte hade stannat hemma, jo Döv-Maja som är närmare hundra hade inte hört någonting, alla andra däremot hade flugit upp från sina middagsbord och snabbt samlats på Gammelgårdens tun där de nu stod och glodde upp mot grantoppen där ett litet rött ansikte skymtade över bokanten.

Den som skrattat ända sedan uppvärmningsfasen av denna mänskliga raketuppskjutning, nämligen Kurt, fick sig en utskällning av sin mor för att han skrattat i en så allvarlig situation. Men när alla andra också hjärtligt stämde in i skrattet fick hon muttrande själv försöka dra fram gårdens längsta stege och utan att titta ner, sakta klättra uppför tills hon nådde sin olycksalige son.

 

 

37

 

 

Pappa Krut var inte till mycket hjälp. Han har alltsedan den här dråpliga händelsen i familjen Kruts liv en bristning i skrattmuskeln som gör att han alltid måste be alla som tänker berätta en rolig historia att förvarna honom, så att han kan ta på sig sitt njurbälte. Skratta kan han ju inte avstå ifrån, och värst skrattar han när han hör mig eller Beda berätta just historien om hans egen son Knuts korta karriär som mänsklig projektil. Det kommer att visa sig att karriären börjar på nytt långt senare, men då under mera kontrollerade former.

När Knut kommit över förnedringen började han fundera över hur han skulle dra nytta av sitt misslyckade experiment. Han var ju sin fars son. Det var just i det här ögonblicket som bröderna Krut tog sina första stapplande steg som uppfinnare.

Uppfinnarna Krut.

Knut hade redan i unga år fått vara med om en luftfärd ut över det vanliga.

Vi andra har hoppat i hö från logen, eller i vidlyftigare fall, från ladugårdstaket ner i dynghögen. Men ingen av oss har som Knut fått uppleva hur det är att med en rakets hastighet lyfta rakt upp ett tiotal meter och sedan till på köpet fastna där ovanför marknivån, mjuklandad i ett storkbo. Hade han inte redan vid den här tiden hunnit utvecklas till en stadig krabat, bönorna hade minsann haft en förunderlig kraft, så kunde hans mor och far lurat grannarna

 

 

med att de just fått ett barn till, just i denna stund, levererat av storken.

Farsgubben hade inte krafter att hämta ner sin uppskjutna son, därtill hade hans skrattmuskler alltför effektivt kämpat ner hans sista ork. Det var mor själv som steg upp på himlastegen; irritationen fick henne att övervinna sin rädsla, för att rädda den både av farten och spänningen något rödgråtne Knut.

Knuts känsla av att ha kommit till åtlöje satt i några dagar; bror Kurt bidrog starkt till att känslan skulle hålla i sig så länge som möjligt, men Knut förträngde inte händelsen som vem som helst av oss förmodligen skulle ha gjort, utan började fundera på varför böngasen hade kunnat få en sådan oväntad verkningsgrad.

Till vardagslag hade bröderna Krut roat sig med att blåsa ut ljus, eller, som tanken just den här olycksaliga gången varit, att skapa ett så välsignat oväsen att byborna återigen resignerat skulle sucka och säga, att inget är sig likt sedan Krutfar hade seglat på grund och bärgat den där bönlasten.

Och Krutfar själv skulle som vanligt mysa över tilltaget och känna att han nästan blivit odödlig tack vare den bedriften. Minnet över honom skulle vila som en tät, mättad atmosfär över byn så länge det fanns bönälskare bland byns invånare.

Nå, vad var det som den ännu mycket unge Knut började ana trots sin minimala erfarenhet av både kemins och fysikens lagar? Efter några dagar av tystnad kunde han inte längre hålla sig, han måste,

 

 

38

 

 

ur sitt sprängfyllda huvud, släppa ut de märkliga tankefrön som där hade börjat gro. I honom och i bror Kurt; Kurt var genast med på noterna, de var ju bröder och väldigt lika i tanken, växte nu idén fram som skulle revolutionera inte bara energianvändandet i byn utan också de kommunikativa möjligheterna.

Det samfärdsmedel som utnyttjades mest var ju Hector, deras fars krake. Skulle man till äventyrs färdas utanför sockengränsen fick man ta bussen. På den här tiden hade det ännu inte blivit vanligt med bil i varje familj. Bilarna som syntes i trakten var mestadels från stan.

Att människor sågs färdas under himlens blåa valv var en ännu sällsyntare syn. Någon gång hade ett dubbelvingat propellerplan cirklat över byn men ganska fort tappat intresset och försvunnit för att aldrig mer återvända.

Byn var som de flesta byar på den här tiden; det var först ett decennium senare som den började väcka ett visst uppseende hos stadsfolket.

Länge ännu skulle bröderna Krut gå omkring i sina kortbyxor och bara vagt ha en aning om vilka stora tankar de ruvade på och som omsider skulle kläckas just här, av dem, i deras lilla by.

 

 

Knut och bror Kurt hade efter Knuts himlafärd, eller snarare trädtoppsfärd, alltmer börjat dra sig undan till det gamla hönshuset.

Den som hade brytt sig om att vara nyfiken på vad de gjorde där, ingen brydde sig faktiskt, hade kunnat konstatera att ett koncentrerat allvar hade kommit över gossarna. Alltmer sällan hördes de glada knallarna från familjen Kruts (ingen kom längre ihåg vad familjen hette på riktigt) förstukvist om kvällarna, de andra barnen i byn hade börjat blomma upp sedan bröderna Krut inte längre hade tid att styra och ställa med dem som de gjort förr. Därför var det ingen, varken vuxna eller barn, som ville tänka på vad Krutisarna gjorde, till det var de alldeles för upptagna av att fylla sitt eget nyvunna livsutrymme.

I hönshuset fann våra bröder den utmaning i livet de behövde. Den skulle rikta deras envisa energi från att hitta på förargligheter för människor och djur i sin omgivning mot något meningsfullare och större. De kände där i hönshusets dunkel hur de nu i sin hand hade fått en riktig gåva att förvalta. De lovade varandra att inte för någon yppa den hemlighet som de hade tillsammans.

De gjorde de inte heller. När hönshuset en dag flög i luften och bröderna alldeles sotiga i synen sågs försvinna från platsen var det ändå ingen som förstod vad som var i görningen. Nog för att mängder med dynga hade forslats bort från både svinstian och kruthuset; hur det hade skett var det ingen som sett, och att ett och

 

 

39

 

 

annat jäskar för ölbryggning också lämnat sin plats under vintern hade ännu inte upptäckts.

Det var, turligt nog, ingen som hunnit sakna varken dyngan eller karen, det var ju bara vårvinter. Hur hönshuset kunnat flyga i luften var det således ingen som förstått. Om det inte varit för cirkusen som samma dag kommit förbi på landsvägen, så hade någon kanske börjat lägga ihop ett och ett.

Men nu var det vagnarna med märkliga djur och karuseller som tilldrog sig allas uppmärksamhet. På en vagn fraktades en jättelik kanon, inte en sådan som de där gjutna kanonerna som användes av ryssarna i Sund, utan ett långt och jämntjockt rör med en knallblå utsida dekorerad med silverstjärnor på. På lavetten, det fundament som kanonröret var fastsatt i, stod det skrivet med stora bokstäver, Kurt-Hermes Wunderkraut, der mänsklige kanonkulan von Messerschmidt.

Det var den här vagnen som helt och hållet fångade bröderna Kruts intresse. Det var som om deras tankar hade materialiserats i denna stund framför deras ögon. Denna uppskjutningsanordning för mänskliga projektiler var just vad de hade drömt om. Nu visste de precis hur de bäst skulle få nytta av de kemiska experiment de i hemlighet hade utfört i det numera bortskjutna hönshuset. Vad som var ägget och vad som var hönan kom de inte ihåg längre då de senare hade sin egen uppfinning klar. Den hade de ju ruvat på så länge att tingesten på cirkusvagnen med den flotta påskriften egentligen bara fick symbolisera det ägg som i samma stund kläcktes i deras skallar. Som yra höns rusade de i förtjusning

 

 

tillbaka till platsen där hönshuset hade stått, för att börja byggandet av kanonen som skulle ge dem möjligheten att uppleva världen.

Bygget fick dock anstå för tillsvidare, mor ropade ilsket att de genast skulle komma och få sig en omgång utav skurtrasan, den hon använde när bröderna snabbt skulle rengöras i alla ansiktets håligheter, och nu i synnerhet eftersom det enda som syntes av deras fräkniga uppsyn i ett annars helsvart nylle var att par vita ögonhålor. Byggandet skulle få vänta till nästa dag. Den här dagen, hade mor på känn, hade haft nog med äventyr.

Teknisk beskrivning av bröderna Kruts raketkonstruktion

(Kan hoppas över av den som inte gillar tekniska beskrivningar)

Ett rör av en sådan längd, att man gott skulle kunna få plats i det om man var en lagom stor gosse för sin ålder, borde inta vara omöjligt att hitta, resonerade våra uppfinnarbröder. Det var ju lite känsligt att fråga far om lov om man ville använda saker eller redskap som behövdes i jordbruket. I ett svagt ögonblick hade dock far lovat att pojkarna skulle få leka med den jordvält som han om våren använde för att släta till fårorna efter sådd. Den var gjord utav stål och riktigt tung när man fyllde den med vatten, vilket den ju skulle vara för sitt egentliga ändamål. Om man fyllde den med en gosse var den precis lagom stor för att kalufsen skulle sticka upp

 

 

40

 

 

när gossen stod på den mindre cylindern som fanns inuti den större, och som skulle tjäna som brännkammare.

En tändsats var apterad under hela ståltrumman, en veke ledde in till brännkammaren. Tändsatsens betydelse var inte oväsentlig, den skulle åstadkomma den höga temperatur som behövdes för att antända flygbränslet. Som du förstår var det just flygbränslet som gossarna experimenterat fram den där vårkvällen när hönshuset flög i luften och cirkusen så turligt dragit uppmärksamheten ifrån dem själva och deras olovliga förehavanden. Den gas som de utvecklat på helt naturlig väg ur de bruna bönorna kunde nämligen komprimeras ytterligare, hade de upptäckt, om man först skapade ett undertryck i den behållare som skulle innesluta gasen.

Du vet kanske inte vad undertryck är, men om du vet hur en dammsugare fungerar så vet du att med en sugkraft som åstadkoms med en elektrisk motor inuti dammsugaren så bildas ett undertryck vid sugmunstycket så att grejer åker in i röret. Inuti själva dammsugaren uppstår i stället ett övertryck. Våra uppfinnarbröder hade aldrig sett en dammsugare, deras mamma använde alltid sopkvast, men de hade i alla fall kommit på ett sätt att få in så mycket gas i behållaren att det skulle räcka att skjuta upp en av dem en bit i luften.

Vem utav dem båda det skulle bli hade de lottat om. Det kom att bli Knut. Han betraktade sig redan som den mera erfarna av dem. Att det var säkrast med en erfaren pilot inför premiärflygningen var de båda överens om.

 

 

Hur fungerade nu komprimeringen av gas? Jo, den skedde i själva verket i ett kaminrör, cirka en meter långt. Det fick tjäna som bränslekammare. För att trycka i så mycket böngas som möjligt hade de i toppen och botten på röret fäst slangar som fylldes med vatten. I mitten på röret fanns ytterligare en slang för gasen som skulle ledas in. Runt röret fanns dessutom en mantling för nedkylning av rörets innehåll, den kunde tas bort sedan när röret var fyllt. Hela bränslekammaren fylldes först med vatten. Påfyllningsröret för gasen och röret upptill på cylindern var försedda med backventil. Detta var nödvändigt för att trycket skulle kunna ökas. När vattnet tappades ur nedtill rusade gasen in p.g.a. undertrycket.

Du minns dammsugarprincipen, eller hur. Kaminrörets bränsle- påfyllning fungerar på samma sätt. Det vatten som finns upptill i röret är avskilt från gasen med en urinblåsa från en gris fylld med våta korngryn. Du kanske tycker att det här låter lite äckligt, men på landet där det finns djur tar man vara på allting efter slakt, och en urinblåsa är den starkaste behållare som finns för vätskor.

Nu var det ju gryn i blåsan men dom har en egenhet att svälla, precis som bönor förresten, och det var bra eftersom vattnet och gasen inte fick komma i kontakt med varandra. För att trycka in mer av gasen, som kom ur ett stort jäskar med gödsel, använde de påhittiga pojkarna en brandspruta, en sådan där som man pumpar för hand. Den var kopplad på slangen mellan karet med gödsel och tryckcylindern. För att trycket skulle kunna bli så högt som möjligt behövde också mottrycket ovanför urinblåsan vara ordentligt högt.

 

 

41

 

 

Det fixade gossarna med att fylla en lång slang med vatten som de sedan drog upp till fäxtakets nock. Jo, det fungerade faktiskt!

(Se skissen här bredvid så ser du hur hela konstruktionen ser ut.)

Nu undrar du säkert hur denna explosiva gas skulle kontrolleras. I själva verket är böngas av den beskedligare sorten som inte lätt exploderar. Det gällde att kunna få den antänd vilket ju skulle ske med den tändsats som pojkarna apterade under kaminröret. Tändsatsen bestod av en med sältran indränkt trasa som fick brinna i ett antal minuter innan kranen till bränslekammaren öppnades. En bränslekran är nödvändig för att kunna kontrollera kraften i den ”jetstråle” (uttrycket var inte bekant för pojkarna då, det kom först när riktiga raketer börjat tillverkas) som lämnade kaminröret. På så vis kunde man bestämma hur fort man ville flyga. Nu var det ingen sofistikerad anordning de använde, det fick duga med en kran från en fotogenlampa. Den kunde manövreras under flygning med två snören, ett för att öppna och ett för att stänga. Snillrikt, men lite omständligt.

När jetstrålen först träffar själva rampen, det är den stålcylinder som pappa Krut fått släppa till, så uppstår ett övertryck i den. När trycket är tillräckligt högt så lossas de spärrar som håller kvar den av kraften skakande och vibrerande piloten med sitt rör på ryggen.

 

 

Med våldsam styrka sliter sig sedan raketen från sin ramp och raket och pilot kastas mot skyn.

För att luftfärden inte skall bli okontrollerad och raketen med sin människolast styra all världens väg, tänkte sig de unga uppfinnarna att det bästa nog var att ett rejält snöre var fäst vid raketfararen. Genom att styra med den lösa änden kunde han hålla emot så att riktningen på uppskjutning inte blev godtycklig. När sedan raketen nått en sådan höjd att snöret var sträckt i sin fulla längd var det bara att släppa taget och låta raketpiloten börja styra själv.

Hur skulle det ske? Gossarna hade även tänkt på den saken. För att inte nedfärden skulle bli lika våldsam som uppfärden hade raketen ett par vingar för glidflygning. När den maximala höjden var nådd var det så dags att lita på vingarnas bärkraft och vindarnas styrka och likt örnen låta sig bäras i väg mot okända trakter. Så var tanken. Låt se hur det kom att bli i praktiken.

Ännu skulle pojkarna göra en del justeringar på sin uppfinning innan de vågade prova. En propeller som kunde drivas av armarnas kraft med cykelpedaler gav möjligheten att påverka flygriktningen i någon mån. Kunde vara bra vid landningar för att undvika en alltför olämplig nedslagsplats.

För att vara så unga hade uppfinnarna redan visat prov på ansenlig mognad och en ansvarskänsla som är vanlig först efter många havererade experiment. Bröderna Krut skulle ha framtiden för sig om de forstsatte på den inslagna vägen.

 

 

42

 

 

Bröderna Krut lämnar markytan

Efter många och noggranna förbättringar av den tekniska konstruktionen, bröderna hade bl.a. lagt till en styrfena som piloten skulle manövrera med benen, var det äntligen dags för den nervösa premiäruppskjutningen. På den här tiden hade man ännu ingen aning om hur viktigt det är att först träna i simulator och också pröva hur den mänskliga organismen klarar av de påfrestningar som en uppskjutning innebär. Pojkarna hade visserligen tränat på att hoppa från höga höjder mest hela sina ännu korta liv,men nu skulle de inte falla utan snarare flyga, vilket ju inte riktigt gick att jämföra. Fallträningen skulle kanske i värsta fall komma till pass om raketuppstigningens andra fas skulle misslyckas av någon anledning, det var ju meningen att piloten i fas nummer två skulle bäras av sina egna vingar så snart bönkraften avtagit och hela farkosten således var beroende av sin egen bärförmåga.

Det var också svårt att rent teoretiskt beräkna den höjd på vilken kastparabeln skulle börja plana ut. Visserligen visade ju böngasen redan vid hönshusexplosionen tydlig potential vilket gjorde raketkonstruktörerna och bränsleuppfinnarna optimistiska om kasthöjden, de skulle nå en bra bit ovanför trädtopparna, det visste dom.

Men den som inte siktar mot stjärnorna når heller aldrig trädtoppshöjd. Så därför kom kanonröret, som den mänskliga

 

 

projektilen skulle placeras i, att riktas mot den största stjärna de kunde hitta på den vårljusa natthimlen. Det fick bli månen, det var den enda himlakropp som syntes så här års, de andra stjärnorna var så bleka att de inte gick att navigera efter i den ljusa natten.

Hela evenemanget var ju topphemligt som det alltid är vid högteknologiska experiment. Mor och far fick inte veta något för då skulle raketingenjörerna bara ha blivit förpassade i vågrät arrest, utan middag. Syskon och andra glin i byn hade börjat bli nyfikna men bröderna hade varit sluga och lagt ut villospår. De hade lurat i några av de snabbaste budbärarna, de glin som genast sprang hem och berättade alltihop, att de hade en hemlighet som de bara ville dela med dem, sina ”ordhålliga, pålitliga” kamrater.

Bluffen var att Knut och Kurt sade sig ha börjat arbeta åt en bonde i nästa by, allt för att glädja sina föräldrar. Men att det skulle bli en överraskning i sommar då pojkarna skulle ge sina kära föräldrar en gåva på deras bröllopsdag.

Denna avledande manöver fungerade så bra att inget av glinen förde hemligheten vidare till sina föräldrar; då kunde de ju själva ha framstått som lata och ogina barn i sina föräldrars ögon, eftersom de inte var lika oegennyttiga som bröderna Krut. Dock talades det mycket just bland glinen om att kanske följa dessa goda gossars exempel, för något gott skulle säkert komma av denna givmilda handling.

Om någon förälder någonsin fick nys om bröderna Kruts hedrande hållning gentemot sina föräldrar så yppades det aldrig vare sig vid

 

 

43

 

 

något kyrkkaffe eller i handelsboden. Det var helt enkelt ingen som ville låta dessa lymlar framstå i en bättre dager än de egna ätteläggarna. Därför kom heller aldrig mor och far Krut att få reda på något om sina söners givmilda sinnelag, eller ännu mindre om den oväntade ljudbang som skulle väcka hela byn och omgivande byar ur sin försommarslummer.

Nedräkningen hade börjat redan dagen innan som brukligt är i sådana här sammanhang. Hur gossarna kände på sig att det var nödvändigt är svårt att säga, men det visade sig att en noggrann planering och uppgörande av en tidtabell och dess punkt och prickliga följande skulle betala sig. Uppskjutningsplatsen hade förlagts långt in i skogen; inte en människa rörde sig så här års i dessa trakter, det var varken bärtid eller jakttid. Så långt var allt rätt tänkt. Förberedelserna kunde äga rum utan insyn av nyfikna åskådare. Eller åtminstone inte av mänskliga sådana.

Pojkarna hade haft ett visst besvär med att få in den tunga stålvälten, som skulle tjäna som uppskjutningsramp, i skogen. Det hade alltså fått duga med den avlägsna inägan där korna brukade gå på sommarbete. Turligt nog hade inga kor ännu släppts ut i år så det var bara pojkarnas stönanden och stånkanden som hördes när de placerade cylindern i den upprätta ställning den behövde ha för att sedan med vederbörlig precision kunna riktas mot månen. Den slutliga kalibreringen av koordinaterna för skottbanan skulle kunna ske först i sista stund. Månen hade, till skillnad från stjärnorna, en tendens att hela tiden flytta sig på himlavalvet.

 

 

Alla attiraljer fanns redan i ladan på skogsängen, raketcylindern som varit ett gammalt kaminrör ursprungligen, vingarna som skulle monteras fast på piloten; denne fick fälla ut dem själv så snart själva raketfärden var över och flygandet skulle vidta, bränslet som fanns i ett gammalt jäskar och som skulle pumpas in i bränslekammaren, dvs. raketcylindern några timmar före start, tändsatsen av sältran, en gammal hjälm med en lång och vass pik högst upp på kammen; den härstammade högst antagligen från ryska kriget, lite matsäck bestående av inlagda bruna bönor, i fall piloten skulle bli borta ett längre tag, propellern som skulle vara bra att ha för manövrar i lufthavet, en styrfena, samt diverse remmar för att fästa alla attiraljerna på raketpiloten, som när det var gjort kom att se ut som ett mekaniskt konstverk konstruerat av en tysk avantgardistisk konstinstallatör.

Hur som helst var nedräkningstiden väl tilltagen, väderförhållanden kunde sätta streck i räkningen, så även mors och fars eventuella avvikelser från dagliga rutiner. Så skedde också, normalt brukar far efter middagen dåsa till när mor mjölkar dagens sista droppar ur Maj-Stinna; hon har fått namnet för att hon äter som en häst fast hon är en ko, men den här kvällen hade far fått för sig att hoppa över sin tupplur. Av någon anledning hade han tyckt att denna vackra vårkväll skulle passa utmärkt till att leda gårdens ungdjur i vall. Och gissa vart! Jo, just precis, till raketuppskjutningsplatsen.

Man skall släppa djuren på bete på kvällen för då håller dom sig lugnare tack vare mörkret. Tack vare att det var skymning alla redan såg ingen det långa rör som där längst borta på vallen med

 

 

44

 

 

sin mynning pekade mot skyn. Den pekade nästan mot månen som ännu bara blekt skymtade fram ovanför grantopparna. Inte heller djuren reagerade på det som på håll och i halvdunklet närmast liknade en gammal vind avbruten trädstam. De spralliga nöten gav sig in i hagen med tokiga bakåtsparkar. En av dem råkade frambringa en ihålig klang genom att med sina klövar träffa metallröret med en särskilt sned spark. Röret stod där mörkt och hemlighetsfullt utan att någon anade vilken oerhörd möjlighet det ruvade på. Turligt nog hördes inte klangen från cylindern ända bort till farsgubben, som redan hade börjat vända hemåt.

Pojkarna drog ett djupt andetag av lättnad och sprang ikapp far och mor på skogsvägen, som nu var svår att urskilja mellan de höga granarna.

Den ursprungliga planen fick revideras något, kreaturen var det inget att göra något åt, de fick bli lyckliga vittnen till denna märkliga händelse i den tidiga rymdhistorien. Just på grund av dessa djurs tystlåtenhet; du vet hur en ko bara kan stå och bliga med sina vackra stora ögon utan att yppa ett ord, finns det inga ögonvittnesskildringar från detta märkesår i kosmologins begynnelse. Öronvittnesskildringar finns det naturligt nog inte heller, samtliga djur uppvisade senare en märklig okänslighet för lockrop hela den påföljande sommaren.

Tidsplanen försköts. Men så fort mor och far somnat den kvällen kunde gossarna några timmar försenade krypa ut genom

 

 

barnkammarens fönster på vinden där de lutat en stege redan efter hemkomsten från hagen. Sedan bar de iväg, likt kvällens utsläppta kalvar med ystra språng över gärden och diken för att fort ta sig fram till raketen som stod och väntade på att få fullgöra sin uppgift. Väl framme, flåsande av ansträngning, började de skyndsamt dra fram den övriga utrustningen ur ladans gömmor.

De hade nu fått de nyfikna åskådare de helst hade velat slippa, men de var säkra på att ingen av dem skulle skvallra. Vem skulle förresten tro en ko på dess hedersord?

Piloten Knut, det var han som genom sin erfarenhet var mest lämpad för att bli den första i rymden, fick nu skruda sig i hjälm och vingar samt i röret med det nödvändiga bränslet, som överhuvudtaget gjorde uppskjutningen möjlig. Röret hade de förstås först fyllt på efter alla konstens regler innan de spände fast det på Knuts rygg med stadiga remmar. Han kontrollerade också att han hade ordning på de snören som styrde kranen som i sin tur reglerade hur mycket bränsle som skulle släppas ut. Propeller och fena kompletterade utrustningen. I en liten säck på magen hade han de inlagda bönor som ingen ännu visste om han skulle få tillfälle att inta på någon annan plats än den, där han nu stod och väntade på att bror Kurt skulle börja räkna ner.

Kurt började på hundra och skulle vid talet femtio antända tändsatsen som sedan skulle brinna exakt så länge som det tog att räkna ner från femtio till det magiska talet noll. Vid noll hade hettan under cylindern hunnit bli så stark att det var dags att släppa ut böngasen, dvs. raketbränslet. I starten var det

 

 

45

 

 

nödvändigt att öppna kranen helt för att trycket i botten på cylindern där Knut stod fastspänd skulle bli så högt, att han med raketfart så småningom kunde lämna jordytan. Bror Kurt skulle se till så att de fästen till cylinderns lock som höll bror Knut på plats inne i cylindern, och inte omedelbart skickade ut honom i rymden på grund av det uppkomna trycket, lossades just i rätt ögonblick.

Trycket i cylindern var lagom när en knackning inifrån densamma kunde höras. Det var signalen från piloten Knut att han inte stod ut med varken lukt eller hetta längre utan ville bli utsläppt. Sagt och gjort. Som ur en tryckkokare slungas nu denna mänskliga skrotnicklas ut ur cylindern. När luften fick tillträde till förbränningen efter det att lockets kastats av, uppstod en gasexplosion som inte många hade hört maken till.

Chocken för de närmaste blir så stor att de inte kan röra sig ur fläcken. Kurt har varit klok nog att kasta sig ner bakom en stor sten, det sparar sannolikt hans hörsel, medan nöten inte ont anande står där slött idisslande när knallen kommer. Kor anses ibland vara dumma och hade du sett dem just i detta ögonblick hade du säkert hållit med. De tittade dumt efter Knut som med en svans av eld likt en kanonkula försvann och blev till en prick mot den klargula månskivan i bakgrunden. Hade de kunnat tala hade de förmodligen vänt sig till närmaste ko och frågat något dumt i stil med:

-Vad var det som hände?
Då de inte får något svar; kor talar ju inte, fortsätter de resignerat att, tuggande, dumt glo mot månen, fast det inget finns kvar att se.

 

 

Månen hade Knut passerat för länge sedan. Inte så att han nu var på väg att fortsätta sin färd mot Mars. Nejdå. Den känslan hade han i alla fall inte själv där han nu började uppleva att farten avtog allt mer och mer och att han snart också kunde blinka bort tårarna som han fått i ögonen av vinddraget, för att lyckas se vart hans farkost styrde kosan. Det hade blivit betydligt ljusare än där nere på marken. Här uppe på den molnfria himlen lyste ännu solens röda skiva över den krökta horisontranden under honom. Han blev plötsligt medveten om att han inte hade fällt ut sina vingar.

När han gjorde detta genom att dra i ett snöre kände han ett ryck uppåt. Utan att märka det hade han redan börjat susa ner genom lufthavet, men nu när vingarna var utfällda bromsades fallet abrupt upp. Det var en underbar upplevelse att i solnedgången sväva på egna vingar på den här höjden.

Han hade ingen aning om var han befann sig i förhållande till uppskjutningsplatsen. Månen hade ju förargligt nog flyttat sig till en helt annan plats än den som bror Kurt och han själv trott att de riktat uppskjutningsrampens mynningsrör mot. Det var som om han nu istället färdades ifrån månen, han hade den bakom sig. Inte undra på att det såg ut som om han redan var på väg mot Mars.

Du undrar säkert hur Knut kunde klara den häftiga knallen. Hemligheten bakom att Knuts hörsel inte tog den minsta skada är rent fysikalisk. Den fart som ljudet färdas med är förhållandevis låg i förhållande till den fart som Knut höll i startögonblicket. Den

 

 

46

 

 

öronbedövande knallen lämnade han således till dem där nere på marken, själv hade han inte hört ett knyst. Det enda Knut hörde var öronsus, som kom av undertrycket som uppstod under den rymliga hjälmen som dolde hans stora öron.

Kurt nere på marken hade inte hunnit se vart brodern tog vägen, så fort hade det gått. Trots att han snabbt kommit på benen efter den chockartade knallen och spejat först i skottriktningen och därefter i alla väderstreck såg han inte röken av sin bror.

Röken låg däremot tät nere på ängen, själv var han lika sotig som då hönshuset flög i luften. Fars kor av ayshireras, de är bruna och vita, var nu endast svarta.

-Vad skulle farsgubben säga? Att trollpackan förtrollat korna hans och att de hädanefter bara skulle mjölka sur mjölk?

Kurt hoppades på ett snart regn.

Hur hade byn reagerat på knallen? Det var omöjligt för någon att säga var den hade kommit ifrån. Kurt lyckades smita in samma väg som han kommit ut ur huset utan att någon av de yrvakna människorna såg honom.

Ingen fick heller tanken att börja speja i skyn efter en liten lagom rund pojke med lymmelaktigt utseende som just i samma ögonblick svävade över deras huvuden, så högt upp att det inte gick att urskilja om det var en av de första svalorna som anlänt eller om det faktiskt kunde vara den första människan i den kända

 

 

rymdhistorien som bara för några ögonblick sedan likt ett stjärnskott kluvit natthimlens mörkblå sammetsgardin i ett sprakande fyrverkeri.

Lika plötslig som uppfärden varit, lika stillsamt seglade nu Knut där uppe och började så småningom känna sig en aning hungrig.

Knut i rymden

Knut grävde i säcken han hade på magen för där fanns ju de inlagda bönor som han förståndigt nog packat ned. Mycket riktigt, förpackningen hade klarat uppskjutningen, den var av traditionell typ, alltså en glasburk med ett grovt vaxat tyg fastsatt med snöre som skydd för öppningen. Med sina av kylan stela fingrar började Knut att lossa på snöret då plötsligt det buktande tyglocket, av för Knut okänd anledning, for av och de inlagda bönorna for ut med fart.

Trycket i burken var det samma som på marken med här uppe var luftens tryck lägre vilket fick burkens innehåll att tömmas på först och främst luft, men också värdefull proviant. Knut klandrade sig själv för att han inte tänkt på saken när han såg hur sprängfylld burken verkade vara. Begärligt glufsade han i sig resten av burkens innehåll, säkert ett halvt kilo bruna inlagda bönor, medan han än girade åt höger, än åt vänster, för att uppleva lite av fartens tjusning när vingarna skar snett genom luften.

 

 

47

 

 

Om han ville kunde han lätt veva på de trampor som tillhört morbrors gamla cykel men som nu drev en propeller med vars hjälp han kunde manövrera sin farkost i lufthavet. En fena som var fastsatt nedanom knäna gav kursstabilitet åt manöveranordningen. Benen liksom dinglade rakt ner, det var en lösning som var nödvändig för landningen som han förr eller senare måste göra. Med benen rakt under sig var det lättare att ta emot sig, än om han valt en annan lösning där han mera låg vågrätt under vingarna. Det såg kanske inte så elegant ut med ett par dinglande ben, men för Knut spelade det ingen större roll hur det såg ut bara det var ändamålsenligt.

Raketröret på ryggen var ju tomt på bränsle och hade tjänat ut sin roll för den här gången. Remmarna som höll fast röret vid hans kropp skavde lite på axlarna men i övrigt hade han inga större besvär av det. Tomt vägde röret inte alls mycket och snart fick han annat att tänka på än ett par skavande remmar. Mätt av bönorna och fortfarande lycklig i sitt nya element började han nu fundera på hur han skulle landa.

-Men var befann han sig egentligen?

Under honom var världen alldeles svart. Vid horisonten syntes det sista dagsljuset försvinna, snart var det bara han och mångubben kvar i natten. Det kanske inte hade varit en så bra idé trots allt att göra en nattflygning när farkosten skulle provas för första gången. Visserligen fick man vara ifred från ivrigt upp i skyn spejande miniatyrmänniskor, men nu när ingen såg honom sväva högt ovan marken fanns det heller ingen mark att speja ner på.

 

 

Att landa hade snabbt utvecklats till ett våghalsigt företag. Men ner måste han ju, här kunde han ju inte hänga i evighet. Och neråt skulle det bära av fortare än han kunde ana. Den högra vingens fäste hade omärkligt börjat glida ur den knut mitt emellan Knuts skulderblad som fungerade som en led för att vingarna skulle kunna vinklas på olika sätt skilda från varandra.

Den här konstruktionen var ju en förfining av prototypen de provflugit från fäxtaket när alla andra bysbor varit på marknad i Hulta. Det var faktiskt Kurt som gjort den korta turen och som också känt ett starkt behov av att kunna ställa vingarna så de fångade maximal vind just i landningsögonblicket. Den gången hade Kurt fått springa som en liten galning när han tog mark, det fanns ingen broms på farkosten.

Nåväl, nu var det Knut som snabbt fick erfara att den ena vingen bara plötsligt lossnade och försvann i mörkret. Med en vinge är det inte lätt att segla, det är omöjligt. Trots det störtade inte Knut handlöst till marken, den var ännu långt under honom och inga synliga landmärken fanns i sikte. I stället för att segla som han gjort förut började nu Knut att rotera ungefär som en sådan där lönnäsa som om våren lossnar från just lönnträdet.

Likt en envingad propeller snurrade nu Knut ner mot marken, farten var inte vådlig, det var bara det att snurrandet gjorde honom alldeles yr i hjälmen. Därför märkte han inte heller hur han fångades upp av svajande grangrenar och snart åkte rutschkana den sista biten ner mot marken. De stora granarnas långa spänstiga grenar bromsade upp hans fall så att han utan en skråma nådde

 

 

48

 

 

jordens yta. Efter allt snurrande hade han ingen aning om väderstrecken längre och fann därför för gott att invänta gryningen och då, när det börjar ljusna, orientera sig i den värld där han nu hade hamnat.

Bäst det var medan han väntade på att ljuset skulle återvända somnade han och drömde att han flög. I drömmen landade han elegant på tunet där hemma medan gårdsfolket hurrade och hälsade den store Knut von Messerschmidt välkommen hem från kosmos.

Tillbaks i verkligheten

Knut vaknade i samma stund som han slog i golvet. Han hade drömt en fantastisk dröm om att han med broder Kruts hjälp hade byggt en farkost som hade fört honom nästan till månen. Men sedan hade något gått fel och han hade störtlandat i en skog, en skog bestående av vad? Jo det verkade som han just nu låg på golvet i barnkammaren bland en hel del underliga träkonstruktioner.

Han hade helt enkelt trillat ur sängen under drömmen och landat bland broder Kurts och sina egna uppfinningar, som de gärna kallade dem; en massa träbitar som var hopspikade på ett, för en ovan betraktare, till synes planlöst sett.

 

 

Bror Kurt låg i den nedre av våningssängarna, Knut låg alltså överst. Han hade inte slagit sig, filt och madrass hade åkt ut över sängkanten och blivit som en rutschkana på vilken Knut mjukt hade glidit ner på marken.

Nej, han var tydligen fortfarande kvar i drömmen och trodde att han landat i en trakt han inte kände. Det fanns stora granar över hans huvud och det var alldeles mörkt runt honom. För ett ögonblick var han tillbaks i drömmen, men så upptäckte han att han fått filten över huvudet. Inte undra på att han trott att det var natt. I sin dröm hade allt varit så verkligt; livet hade tett sig helt fantastiskt, nu var han tillbaka i kammaren och drömmen var, just det, bara en fantastisk dröm.

Knut kunde inte låta bli att väcka sin bror som yrvaket lyssnade till hela historien, allt från hur de uppfunnit bränslet, den hemliga uppskjutningen som nästan blivit avslöjad och förstås nattflygningen, och sedan det bästa av allt, att sväva högt ovan marken med jordklotet som en mystisk mörk planet långt där nere. Kurt lyssnade naturligtvis med stora öron och gapande mun på berättelsen. Det var just det här som gav dem den längtan och spänning i livet de båda sökte.

Den längtan skulle de från den här dagen bära med sig resten av sina liv. Bröderna kunde aldrig mera glömma tanken på att en dag göra verklighet av Knuts underbara dröm. De hade, alltsedan den dagen Knut föll ur sängen, precis, som systrarna Stubin brukade säga, fått pippi på att en dag kunna flyga.

 

 

49

 

 

Då var det inte så konstigt att det i byn existerade sådana konstruktioner som pariserväderkvarnshjul och ballong- kläckningsrör för små varmluftsballonger som kunde låta oss barn sväva en bit ovanför byns fält och åkrar.

Knut och Kurt ritade och konstruerade, och den ena finurligare grejen efter den andra såg dagens ljus. Som de farbröder de hunnit bli var de ovanligt oberörda av vad andra vuxna tyckte var lämpligt att man som vuxen kunde ägna sig åt.

Det var exempelvis väldigt roligt för oss barn att bröderna Krut kunde ta sig tid att med oss bygga en trädkoja fastän det var första sommarlovsveckoslutet och alla skulle städa och damma och stryka båtar, och andra tråkiga vuxensaker. Knut och Kurt gick med liv och lust in för byggandet och när trädkojan var färdig två hela arbetsdagar senare fick bröderna Krut erkänna att kojan egentligen blivit ett trädslott, ett slott i luften.

Gissa om vi tyckte bra om Knut och Kurt, de hade gett oss världens bästa koja! Men det var bara för att de själva tyckte så mycket om att leka, sa dom. Vi bjöd dem på saft och plättar som Asta och Beda hade gräddat och hade invigningsfest där uppe i trädkronan. Mammorna och papporna kom och tittade på oss där nerifrån och tyckte nog i hemlighet att bröderna Krut var lite ovanliga vuxna, som faktiskt betedde sig mera som barn än som vuxna, men de sa ingenting. De kunde i lugn och ro ägna sig åt sina vuxensaker medan barnen lekte med Krutbröderna.

 

 

Systrarna Stubin, det var egentligen vi barn som kallade dem så för att de kunde bli riktigt arga ibland, särskilt på bröderna Krut när de hittade på något som de tyckte var för farligt för oss barn, var själva roliga de också, på sitt sätt. De kunde berätta så många historier medan de satt och stickade eller plockade av buskarna eller rensade landen. Vi tyckte om att lyssna på dem, särskilt när vi var trötta efter att ha deltagit i något av bröderna Kruts projekt.

Systrarna Asta och Beda, fast vi kallar dem nästan alltid systrarna Stubin, är själva bra på att lyssna också. Men då skall man vara hos dem alldeles själv. Man får mjölk och en smörgås med leverkorv och saltgurka på och då går det liksom mycket lättare att berätta om något bekymmer man har.

Själv brukar jag fråga dem om råd, för det mesta handlar det om att jag inte vet om en flicka jag förälskat mig i tycker om mig tillbaka. Jag brukar bli kär ganska ofta och fast det känns härligt pirrigt så kan det vara jobbigt också. Eftersom jag är ganska blyg brukar jag inte fråga den flicka jag blivit kär i om hon är kär i mig tillbaka. Jag går bara omkring och är nervös och undrar och funderar och försöker se några tecken hos flickan på att hon har sett vad jag känner. Kanske är hon också kär, tänker jag. Men tänk om hon är kär i någon annan, och inte i mig?

I såna stunder när känslorna är ett kaos är det bra att gå till systrarna Stubin. De har alltid tid att lyssna och när de lyssnat färdigt sedan jag lättat hela mitt hjärta, så säger de att nu skall du ta en smörgås till och så sätter vi oss i den där stora gungstolen

 

 

50

 

 

som man kan sitta två i bredd i och så löser vi alla världsproblemen tillsammans. Eller åtminstone mina.

Jag sitter mitt emellan systrarna medan de stickar och berättar om andra människor som varit kära och som tyckt mycket om någon, och hur tiden kunnat utvisa för dem vad de känner innerst inne. Systrarna brukar säga att ”–Kommer tid, kommer råd”. ”- Det löser sig alltid till det bästa till slut”, säger de också. Och det är konstigt, det gör det faktiskt alltid.

Det känns alltid redan mycket bättre när man fått prata med systrarna Stubin. Det är som om oron inte ville stanna kvar i kroppen längre, man blir lugn av att höra systrarna prata, för de vet hur livet är. Det är jag säker på.

Men jag undrar faktiskt om dom själva varit kära någon gång. Jag har aldrig frågat och inte någon annan heller vad jag vet. De enda de skulle kunna bli kära i nu, de träffar ju inga andra, det är bröderna Krut, men jag tror inte att de passar så bra för varandra, bröderna är för barnsliga och systrarna Stubin är allt som oftast arga på dem. Men det är ju för vår skull systrarna bannar Knut och Kurt. Om de inte gjorde det skulle de minsann kunna hitta på riktiga tokigheter, menar Asta och Beda.

 

 

Nya tokigheter med bröderna Krut

Du minns väl hur arga systrarna Stubin blev på bröderna Krut den där gången de faktiskt för en gångs skull tyckte att Knut och Kurt konstruerat en riktig bra sak som även tanter i deras ålder kunde uppskatta. De var när de skulle få premiäråka pariserväderkvarnshjulet, den ombyggda väderkvarnen på vars stora vingar bröderna fäst sittkorgar, de såg ut som halvfulla spannmålssäckar vilket de ju i och för sig också var, det var bara spannmålen som var utbytt mot människor i stället. Där hängde systrarna i var sin säck och liknade mest sådana där bylten som gårdfarihandlarna förr bar på ryggen. De strumpförsedda benen dinglande i fria luften redan, systrarna hade fått snurra upp en bit för att nästa åkande skulle kunna kliva på.

De minsta åkarna fick sitta två och två för att det skulle bli jämvikt. Systrarna var inte alls tjocka, men ganska grovt byggda, som de själv skulle ha sagt.

När alla säckarna var fyllda; alla hade ändå inte fått plats utan fick vänta till nästa tur, lossade Kurt repet som i sin ena ände var fastsatt i ankaret och i den andra i en av vingarna. Snart tog vinden tag i kvarnvingarnas segel och en susning gick genom publiken på kvarnbacken.

Det var en flott syn att se systrarna Stubin fara upp i skyn och sedan ner mot marken igen i ett evigt kretslopp. De åkande barnen

 

 

51

 

 

tjöt av förtjusning, tjöt gjorde också Asta och Beda, men det var av allt annat än förtjusning. Farten hade nämligen tilltagit och nu tyckte de båda systrarna, som aldrig ens gillat att åka spark, att det fick vara nog. Men ingen hörde dem, deras rop tycktes följa med upp i vädret för varje nytt varv.

Även Knut och Kurt hade lagt märke till den tilltagande vinden och det slog dem i samma stund att det glömt att installera en viktig detalj i sitt pariserhjul, nämligen bromsen. Enda sättet att stoppa upp farten var att försöka vrida hela kvarnen ur vindriktningen. Det hade man gjort även på den tiden då kvarnen malde säd, och den långa stången på kvarnens baksida var avsedd för just detta. Det krävdes mycket styrka för att vrida den stora kvarnen och hela publiken deltog, stora som små.

Gissa om de skrattade när säckarna tömdes på pariserhjul-åkare och den ena efter den andra på vingliga ben stjälpte omkull, så snurriga var de. Roligast var det förstås att se systrarna Stubins vingliga gång, de var ju annars så stolta i gången, men nu såg de mest ut som sidensvansar som om senhösten hade fyllnat till på rönnbär. Barnen vek sig av skratt och de vuxna hade allt sjå i världen att försöka behålla en viss värdighet inför de mycket arga men fånigt trippande systrarna. Utan ett ord tog de sig hem till sig, men sedan de fått ordning på balansen, det tog en hel dag, var det inte nådigt att heta Knut och Kurt. Värre utskällning hade inte hörts i mannaminne.

-De hade då minsann inte tänkt sig att göras till åtlöje på det här viset, och oansvarigare tölpar än bröderna Krut fick man leta efter.”

 

 

Så där gick de på tills de plötsligt bytte stift, ja de kunde faktiskt tvärt bli fulla i skratt i stället. Så bäst vad det var, där bröderna Krut fick sig så det visslade om öronen på dem av bannor och salvor eller vad det brukar heta, så bevittnade de plötsligt det snabbaste väderomslag de någonsin skådat.

Från att först uppleva sig sittande i en liten eka på ett hav i full storm, förändrades situationen snabbt som i ett trollslag för de ynkliga bröderna när de förvånade nåddes av kluckandet och fnissandet från två spegelblanka, soliga flickansikten. Bort hade ovädret dragit från systrarnas pannor och kvar lämnat den behagligaste sommarvärme och ett porlande skratt.

Men det bjöd de inte på men någon större slösaktighet, gubbarna fick sitta där och känna sig förbryllade, för snabbt vände damerna på klacken och lät dem inte se mer utav den fröjden för den här gången. Någon måtta fick det vara med vad de ville unna såna lymmelaktiga gubbar!

Hur man bränner av en stubbåker

Men det dröjde inte så länge efter den snurriga dagen så fick bröderna Krut en ny tokighet i skallen. Ingen hade väl kunnat tänka sig att något tokigt skulle hända bara för att lite stubbåker behövde brännas av. Det gör ju alla om våren och fukten är kvar i marken så markbrand är det ju inte någon risk för.

 

 

52

 

 

När man bränner stubb är det de där vassa gula stråna som blivit kvar på åkern sedan tröskan skurit av havren, eller vad man nu har odlat, man tuttar eld på. Bröderna har ingen stor dieseltröska som luktar illa utan en hästdragen gammal grej som fungerar riktigt bra än. Och så låter den inte illa, den går inte fortare än att harpaltarna hinner springa undan när Hector kommer stånkande, och dessutom lämnar den lång stubb så att det finns mer att bränna.

Vi barn tycker det är roligt att gå och tända på halmen som brinner längs en lång sträng som hela tiden äter sig längre och längre in i åkern. Man måste börja i den kant som är i lovart, alltså på den sida därifrån det blåser. Sedan gör vinden jobbet, elden förflyttar sig i vindens riktning och vi går efter och ser till att inga eldungar blir kvar efter oss. (Eldungarna är alltså inte vi själva utan små eldhärdar som om de inte släcks kan växa och bli stora brasor. Elden kan hoppa från en sådan eldunge in i skogen om vinden är byig; det betyder att den blåser åt alla möjliga håll.)

Vi använder granrisruskor, som vi har doppat i vattentråg som finns utsatta på olika ställen på åkern, för att släcka med där det behövs. Trågen brukar korna dricka ur på sommaren, förresten.

Den dag på våren vi skulle bränna stybb, stubb alltså, var vinden lämpligt svag för att inte elden skulle sprida sig för fort. I själva verket så mojnade den helt mitt på dagen, det hade blivit riktigt varmt som det ibland kan bli i maj månad. Vi hade fått knappt halva åkern avbränd och resten skulle bli svår att bränna utan att få hjälp utav lite blåst.

 

 

Bröderna Krut skulle inte vara bröderna Krut om de inte snart hade kommit på en lösning. Vad tror du att de hittade på? Vad gör man om man seglar och inte har någon vind i seglen? Jo, man tar fram årorna och ror. Men vad gör man på land när det slutar blåsa?

Bröderna Krut är ju lite finurliga av sig. De har läst i tidningar och lyssnat på radio och pratat med gubbar och så har dem lärt sig ett och annat om hur vissa saker fungerar. De har däremot absolut ingen som helst aning om vad man gör i skolan nuförtiden, hur man skriver på datorer och sånt, men de vet hur man skall få det att blåsa.

De hade lagt märke till att eld dras till eld. Du kan prova själv, jag lovar att om du har två små eldungar så nog vill dom vara tillsammans. Om man har en stor eldmamma i mitten av åkern och sedan placerar små eldungar runt omkring så borde de ta sig till mamma. Mamman är en stor brasa av kvistar och en och annan gammal halmbal. Eldslågorna når flera meter upp i luften och det är riktigt hett om man står för nära. Sedan tuttar man på stubben runt om och de små ungarna börjar skynda sig mot brasan.

Det är bara det att vi i vår iver tuttar på lite överallt och till slut brinner det i en cirkel runt om oss och vi har brasan i mitten av cirkeln. Eldcirkeln brinner bra och närmar sig oss hela tiden, det går inte så fort men lågorna är höga för att stubben är så hög. Våra föräldrar har lämnat oss med bröderna Krut på åkern, det är långt till byn och ingen tänker på att titta åt vårt håll. Elden syns dåligt i det starka solskenet, hade de tittat åt vårt håll hade de inte förstått att vi alla var inringade av eld.

 

 

53

 

 

Lite fysik med bröderna Krut

Har du förresten listat ut hur elden kom just emot oss och inte spred sig i någon annan riktning? Jo, ser du, bröderna Krut visste att när man eldar då blir luften i närheten varm och stiger uppåt, du har väl sett med vilken fart gnistor kan sticka iväg tiotals meter rätt upp i luften.

Och när det brinner, brinner också luftens syre upp och då måste nytt syre in i brasan. Varifrån tror du brasan skall få nytt syre? Jo, från luften runt omkring brasan, från den luft som finns närmast. Den sugs alltså in i brasan och det börjar blåsa luft mot brasan från alla håll.

Smart va! Därför rörde sig nu eldcirkeln mot den stora brasan, eldungarna vill till sin mamma.

Tror du att det fungerar?

Bröderna Krut hade räknat ut allt rätt bra men hur skulle de nu ta sig bort från den annalkande elden? Den närmade sig från alla håll och avståndet mellan brasan i mitten och eldridån som kom emot dem överallt blev bara mindre. Att hoppa genom elden var inte att tänka på. Systrarna Stubin skulle bli argare än någonsin om bröderna Krut utsatte oss barn för sådana farligheter.

Bröderna gjorde en liten beräkning. Om de räknat rätt skulle den stora brasan brinna ut inom en kvarts timma. Eldcirkeln krympte

 

 

med en meter per minut och det var just vad avståndet var, exakt femton meter, mellan den annalkande elden och brasan.

Vad tror du att de hade räknat ut? Jo, när eldväggen kom emot dem och nästan hade nått fram till brasan i mitten då skulle den precis ha brunnit ut och då skulle eldväggen inte längre ha något att sluka.

Så fort vi kunde ställde vi oss alla där brasan bara för ett tag sedan brunnit rejält, nu var det bara bränd stubb där, och vi såg hur eldcirkeln krympte ihop kring oss för att sedan slockna av sig självt när det inte fanns mera stubb som kunde brinna. Sedan var det bara att kliva över den ännu rykande stubbåkern och tvätta sig i karen med vatten, för vi hade alla blivit sotiga av att stå så nära elden. Granruskorna hade vi helt glömt att vi hade. De hade blivit kvar på fel sida om eldcirkeln.

Nu skall du inte själv gå ut på någon åker för att prova det här tricket, det är alltid bra att ha sådana som bröderna Krut med sig. Har man som bröderna Krut bott hela sitt liv på landet då finner man på råd i de flesta situationer. Men lite rädda blev vi allt. Systrarna Stubin fick inget veta om den här tokigheten, som de skulle kallat den, förrän långt senare. Vid det tillfället var bröderna Krut turligt nog inte i närheten, så systrarna Stubin hade inte någon att bli arg på. Systrarna Stubin kunde nämligen bli ordentligt arga, men det var som om den argheten var speciellt avsedd för bröderna Krut. Andra blev de inte arga på alls. Konstigt egentligen. Blir du också arg på vissa och inte på andra?

 

 

54

 

 

Mina andra vänner

Nu tror du säkert att vi bara hänger hos bröderna Krut, men så är det inte alls. Det händer att vi inte ser dem på flera dagar. Då har de något fuffens för sig och vill inte bli störda. De sätter upp en skylt på sin grind där det står:

Idag uppfinner bröderna Krut. Var god vänta till imorgon! K & K Krut.

Skylten kan sitta uppe flera dagar och då är det bara att knalla hem igen och vänta och se om den är kvar nästa dag. Vad de gör vet endast katten. Det verkar som om de sover för man kan faktiskt höra snarkningar inifrån deras hus mitt på dagen. På nätterna kan då och då en lampa ses lysa och ibland släcks den inte på flera nätter. Då kan något stort vara i görningen. Det verkar ändå som de flesta uppfinningarna kommer till i sömnen.

Knut hade ju faktiskt redan som liten parvel drömt om den uppfinning som han helst av allt ville göra, den mänskliga projektilen. Allt sedan han drömt om den ville han drömma samma dröm på nytt för att komma på hur böngasen som utgjorde själva drivmedlet, -uppfinningens innersta hemlighet-, var sammansatt. Ännu hade han inte lyckats drömma fram receptet. Broder Kurt var inte lika övertygad som sin bror om att drömmarna kunde avslöja hemligheter, utan använde mera vaken tid istället för att göra praktiska experiment.

 

 

När dessa experiment sker finns det gott om tid för oss barn att leka som andra barn gör om somrarna. Vi fiskar och simmar i viken och ibland får vi följa med någon som skall med båten till någon av holmarna. Då packar systrarna Stubin ner storplättar med mycket sylt i vår matsäck och en stor flaska med underbart god saft som de gjort på egna bär från trädgården. Kan vi ha det bättre undrar vi?

Det är jag som heter Kalle och är tio år, och syskonen Malin och Jesper som alltid är med. De är ovanligt snälla mot varandra för att vara syskon, men de har bara sin pappa, så dom måste väl hålla ihop eftersom det inte finns någon mamma som kan ta den ena eller andras parti. Malin är lika gammal som jag, tio alltså, och Jesper är nio snart. Jag vet inte vad som hänt med deras mamma, de har de aldrig berättat. Pappan är väldigt trevlig och gillar att prata med min mamma.

Min mamma och pappa är skilda men pappa är lika mycket i byn som mamma, ja nästan mer, fast det är mamma som är född där och det är hennes mostrar, systrarna Stubin, som bor kvar i Nygårds där mamma vuxit upp som barn.

Mina halvsyskon, mammas nya killes ungar, dom är tvillingar och jättejobbiga tonåringar som jämt bråkar med varandra. Det brukar inte tvillingar göra, men de här två gör det för att de inte kommit ur samma ägg, säger mamma. Om jag hade behövt vara i ett ägg tillsammans med någon utav dem så hade jag blivit tokig. Tur att man inte har en höna till morsa!

 

 

55

 

 

Småglinen får inte vara med oss men ibland blir mamma arg och säger att alla måste få vara med. De får sitta längst ner i kojträdet och gnäller de det allra minsta skickar vi hem dem. För det mesta håller dem sig faktiskt tysta när dem är med oss och vi glömmer nästan bort att de finns.

Några äldre barn vill ibland sitta uppe i vår koja. De är justa, men tycker hellre om att prata med varandra än att leka med oss. De har blivit tonåringar och skall börja i en ny skola till hösten. De heter Adrian och Torben och tycker att vi är barnsliga, men de vill alltid vara med när vi har kalas i kojan. Då brukar vi ha något gott att äta som vi hittat i kylskåpen där hemma hos var och en, det kan bli lite korv och plättar, eller äppelmos på limpa, eller någon annan konstig kombination.

Uppe i kojan som finns i den största tallen i vår hage, där har vi ett förråd av knäckebröd och russin och saft så att man när som helst kan stanna där ett tag utan att behöva bli hungrig. Vill man inte att tvillingarna skall få komma upp är det bara att dra upp repstegen. Men då brukar dom springa hem till mamma, som i värsta fall kommer ut för att tala förstånd med oss. Då står tvillingflickorna där och tittar triumferande fram bakom mamma och man får stå ut med mallgrodorna ett tag. Det brukar inte bli länge, för vi klättrar snabbt ner när de kommer upp och så får de sitta där själva. Då är det inte så roligt längre med kojan och vi blir av med dem efter en tids utväntade.

-Varför skall man behöva leka med såna man inte gillar?

 

 

Tvillingarna, mina halvsystrar, känner några tjejer som redan går i den skola där de skall börja. De är nya stuginvånare och kommer ibland ut till byn med sina föräldrar, men de verkar inte trivas speciellt bra på landet. De sitter mest inne och lyssnar på musik och läser damtidningar. De passar inte alls in i byn tycker jag, de är på något sett alldeles för fina.

Jag är säker på att de tycker att det luktar illa här och att bröderna Krut är ena riktiga knäppisar. Systrarna Stubin håller de sig väl med, för hos dem får man goda kakor, det har de redan hunnit upptäcka.

Jag leker också med min tax Rutger, han är speciellt bra när det inte finns någon annan att leka med. När vi sitter i kojan brukar han bli sur på oss och skälla en stund, tills han tröttnar och lommar tillbaks till sin matte, morsan.

Malin och Jesper är nog mina allra bästa vänner. Vi gillar att göra samma saker och ligger inte heller och sover hela förmiddagen, utan går efter frukost till varandra och sedan hittar vi på något. Det finns så mycket att göra på landet.

Systrarna Stubins barndom

När det regnar under sommaren blir alla vuxna glada, det är bra för sådden, säger de.

 

 

56

 

 

-Det är bra så inte brunnen sinar som i fjol somrast, säger de gamla.

-Det är ett välsignat regn, luften blir så frisk och ren!

Jag tror att de egentligen är gladast för att de, när det regnar och timmarna efter regnet, inte kan göra annat än vänta att det skall torka upp. Då kan de med gott samvete sätta på en extra kaffepanna och prata med varandra om de somrar när det regnat extra mycket och hela skörden ruttnade bort på åkrarna eller när det var så torrt att axen på stråna var lika förkrympta som under nödåren, före de själva ens hade blivit födda. De var ju knappast någon mer än de bofasta bröderna och systrarna som annars pratade väder nuförtiden, för oss stadsbor betydde vädret ingenting, nästan.

Åjo förresten, vi vill väl mest ha sol under semestern förstås, men om det inte regnar får vi inte heller tillfälle att höra om systrarna Stubins barndom. För det är bara regniga dagar som de kommer in på ämnet när de sitter i sitt kök och Asta har tagit fram kaffekvarnen som alltid skall användas när nytt kaffe kokas och Beda hon mäter upp klart källvatten som hon har under lock i emaljerade hinkar på köksbänken.

Om det är tomt i spannarna kan man få vara med och ösa upp vatten ur brunnen som är en grävd stenlagd brunn ute på gården. Med en hävarm är det t.o.m. lätt för ett barn att få upp den fulla hinken ur brunnen.

 

 

Kaffekopparna är av ljusblått porslin och så tunna att vi barn inte får dricka ur dem, vi dricker inte heller kaffe utan får mjölk i tennmuggar. Mjölken är från Rosa och bara gräddskiktet som flyter överst i kannan är borttaget, annars är mjölken precis som den kommer från kossan.

För att den skulle vara lite kall finns det ett hål i köksgolvet där Beda kliver ner sedan hon först fällt upp luckan som döljer hålet. Hon stiger ner för en trappstege och en kall lukt av potatis och burkar med sylt och inlagd gurka slår upp i köket där redan doften från de nymalda kaffebönorna kittlar våra näsor. Där i källaren under golvet kan allehanda livsmedel hållas svala även sommartid. Ovanpå luckan ligger en trasmatta så att man inte skall snubbla på ringhandtaget.

Nu satt Kalles mors mostrar på plats i sin gungsoffa för två, den som deras far hade byggt för att han skulle kunna gunga med sina båda tvillingdöttrar samtidigt även sedan de blivit för stora att sitta i knät. Kopparna hade de i händerna med varsin bullskiva att doppa i kaffet med mjölk, och så gungade de varligt så att inte kaffet skulle skvimpa ur. De kunde konsten väl efter många års övande.

Jag och Kalle och Jesper, min bror, satt vid köksbordet med varsin mjölkmugg och bullskiva och väntade med spänning att de skulle börja sin berättelse medan regnet slog mot verandataket av plåt, ett av de bästa ljud jag vet förresten! Regnvattenstunnorna blir snabbt fyllda, hann jag tänka innan Asta, som är den äldre av mostrarna, tog till orda:

 

 

57

 

 

-Som ni vet barn så är jag och Beda tvillingar, från samma ägg dessutom, men jag kom först så jag har alltid räknat mig som den äldre och klokare.

Det sista sa hon på skämt, för alla visste att ingen kunde vara klokare än Beda. Det var ju Asta som var den spontana och fnissiga och Beda som var den allvarsamma och mera eftertänksamma. Beda verkade alltid klokare för hon hann inte säga lika många grodor som Asta, i själva verket inga alls eftersom alltid Asta pratade först och tänkte sedan vilket gav Beda möjligheten att göra precis tvärtom, tänka först och prata sedan. Asta fortsatte, medan hon gungade lite fortare i den breda gungstolen som rymde båda tvillingsystrarna samtidigt.

Vi är de yngsta i barnaskaran här i Nygårds, vi har fem äldre syskon. Det var trångt här då alla ännu var hemma. Pojkarna flyttade alla tidigt, ingen ville ta över den här lilla gården, dem tyckte inte att den erbjöd dem någon framtid. Systrarna, de var tre, gifte sig alla och flyttade in till stan. Där hade de snabbt lagt sig till med stadsfasoner och kunde inte alls förstå hur man kunde bo på landet. Beda och jag blev kvar och hjälpte mor och far när de blivit gamla.

När de dog, den ena strax efter den andra, kunde vi inte förmå oss att lämna våra föräldrars gård till någon annan. Förresten var det ingen som vid den tiden hade något som helst intresse att driva en litet jordbruk med bara ett par kor, som vi hade då. Någon häst har vi aldrig haft, det gick ju, då som nu, att låna Hector i Gammelgården när det behövdes. Vi har alltid levat av det vi själva

 

 

producerar här, pengar hade vi nästan aldrig, men vi har det bra ändå.

-Om vi har haft några kavaljerer här omkring? Jo, nog fanns det sådana allt, men de var så obeslutsamma, de kunde aldrig bestämma sig för vem de ville ha, Beda eller mig. Och hade den ena av oss blivit uppvaktad så hade den andra förmodligen tackat nej för att inte lämna syster sin kvar här hemma. Skulle det bli giftermål så fick det bli dubbelbröllop. Det hade vi bestämt tillsammans, eller hur Beda. Beda nickade instämmande.

-Men tillfället kom liksom aldrig.

Det blev bara glesare och glesare med karlar här ute i bygden. Till sist var det bara bröderna Krut kvar, så det där med bröllop fick vara. Och skulle man ha karlfolk till något så fanns ju Krutnissarna, de var lite egna redan på den tiden, men snälla har de alltid varit, trots att de var ena riktiga retstickor och lymlar när vi alla var i er ålder, sa Asta.

Äventyr på is

Jag kommer ihåg en gång när Beda och jag hade fått ett par spiskrokar av pappa, numera kallar ni dem för skridskor. Krutnissarna var förstås nyfikna men i Gammelgården fanns det inte möjligheter att skaffa sådana ting, pappa Krut var väl dessutom lite snål, men de var ju så händiga i den familjen, så bara

 

 

58

 

 

de hade sett hur våra spiskrokar såg ut så hade de snabbt smitt sig ett par likadana. Spiskrokarna skulle surras fast på kängorna med remmar och medarna skulle slipas så man kunde glida fram på sjöisen.

Knut och Krut kom en söndag till oss med sina krokar under armen och bad oss flickor följa med ut på den blanka fina is som lagt sig ute på fjärden. Snön hade ännu inte täckt den, den var svartblå på håll, och alldeles genomskinlig när man tittade ner så att man kunde se sjöbottnen igenom den. Det gick bra att se fiskar som slött rörde sig mellan tångruskorna där i det kalla vattnet. Krutpojkarna hade aldrig åkt på sina skridskor tidigare, det hade däremot du och jag gjort på våra, minns du Beda? Vi hade tränat i smyg bakom fäxet där en pöl hade frusit på ganska tidigt på hösten, det blev en tidig vinter det året.

På söndagar gick man till kyrkan mitt över viken om isen bar, så det hade vi gjort den söndagen och kommit hem och hade redan ätit soppa. Söndagskläderna hade vi hängt tillbaks på sina galgar, för att de skulle kunna användas nästa söndag igen. Så vi såg ut som vanligt igen, du och jag hade långa flätor som hängde nerpå ryggen, kommer du ihåg Beda? Stickade mössor och tumvantar och läderstövlar. Knut och Kurt var nästan klädda på samma sätt men de hade snörkängor och alldeles för stora grova rockar som de ärvt efter sina äldre syskon. Själva hade vi långa kappor som gick ner en bit på vaden.

 

 

Det var en solig dag och solen skulle vara uppe någon halvannan timme till. Det blåste lite men det var inte kallt. Den riktiga kylan hade inte satt in ännu, det var nätterna för ett par veckor tidigare som hade varit så kalla att isen lagt sig på bara två dygn. Isen hade sedan dess blivit ännu tjockare, den var nog 10 cm redan. Därför fick vi leka på isen för våra föräldrar utan några förmaningar.

Nu kunde ju inte gossarna skrinna nämnvärt bra, det var ju premiär för dem på dessa vingliga medar som far deras smitt utav just spiskrokar, därför kallades de så allmänt i folkmun. Vi skrattade nog en del åt deras fumlighet när de hjälplöst hasade fram, mest på lädret med skridskorna mera på sidan av foten, än under densamma. Själva kunde vi glida fram genom att ta fart med det ena benet och samtidigt hålla balansen på det andra.

Så åker flickorna än idag, har jag sett. Beda nickade instämmande.

Det tog inte så länge förrän killarna tröttnade på att bara hasa fram, men det hade lärt sig att stå rakt över meden fast fötterna och benen skakade. Men inte gick det att stå där och bara försöka balansera på foten, det skulle ju till lite fart också. Till det var Krutpojkarna ännu alldeles för oskickliga.

Men om någon gav dem en liten knuff kunde de ju glida själv sedan, så länge farten räckte. Det var vi som fick knuffa. Om man efter knuffen sedan höll ut armarna och öppnade rocken hade man ett utmärkt segel som vinden kunde ta tag i. Med hjälp av vinden kunde man komma mycket längre men det gick ju bara att ta sig fram i vindens riktning, svänga hade vi inte lärt oss, varken du eller

 

 

59

 

 

jag, Beda, inte heller de riktiga nybörjarna, gossarna från Gammelgården.

Det blåste från land så vi hamnade längre och längre från stranden där vi startat. Det började också skymma och vi var långt ute på fjärden. Någonstans därute fanns också iskanten. Om vi inte kunde vända skulle vi hamna i vattnet. Att, i hög fart försöka stanna för att ta av sig på fötterna och börja gå i motsatt riktning hade inte ännu fallit oss in. Med stor iver och entusiasm att lära sig behärska tekniken fortsatte pojkarna fast benen värkte. Att vi kommit så långt från stranden var tack vare blåsten och att vi erbjöd den så god segelyta.

Hemma hade man börjat spana efter oss och inte fått syn på oss varken på isen eller på tunet. De vuxna började ana vad som hänt och började speja utåt havet, den mörka isen avslöjade inga spår efter oss. Ropar man längs isen så kan man höras om ropen riktas med vinden. Långt där ute på isen, där vi nu stannat för att titta bakåt, hörde vi svaga rop som fördes med vinden. Vi ropade tillbaka, för vi förstod att man hade börjat söka. Men vinden tog våra rop och förde dem ut till havs. Mörkret kom snabbt och därmed kylan.

Någon av de vuxna hade ställt sig på en sparkstötting och med en stormlykta fastsatt frampå, och ett ljus kom närmare och närmare oss.

Det var Krutfar själv som kom. När han såg oss skakade han bara på huvudet, men sa ingenting. Hans gossar var tröttast och fick

 

 

sätta sig på sparkens sits, medan vi flickor, som var starka i benen, ställde oss på varsin av stöttingens medar.

Pappa Krut ställde sig bakom oss och sparkade fart med sin broddförsedda stövel. Vi fick snabbt komma in i stugvärmen så fort vi kommit i land. Det blev inte mer tal om vårt dumma tilltag förrän nästa dag. Då fick vi alla en riktig utskällning, men argast var nog vi själva på de dumma pojkarna, som lurat ut oss så långt på nyisen.

Dumdristiga skulle bröderna minsann fortsätta att vara. Vi lovade bestämt varandra att aldrig låta oss luras av bröderna Krut mera, till det var vi alldeles för stolta.

Beda instämde skrattande. Hur det gick med det löftet kan Beda berätta.

Tvillingarna Asta och Beda

Det roliga med Beda är att hon är precis lika tystlåten som Asta är pratsam, fast de är tvillingar. Fast de kommer ur samma ägg, det påpekar Beda alltid när någon vill antyda olikheten. Nu är det så att Beda egentligen inte alls är så tyst som det verkar, det är bara i sin systers sällskap som det är så. Och så har det alltid varit.

Asta har haft ett litet försprång ända sen födseln, och det har hon behållit, låt vara att försprånget inte var mer en högst en

 

 

60

 

 

halvtimma, men på den korta tiden hade hon redan hunnit ta platsen som nummer ett. Hon hade gastat rätt högljutt om att hon ville ha mat, och det hade hon fått. Snabbt hade hon sugit ur den mjölk som fanns i mammas barm; när Beda sedan anlände var maten tillfälligt slut.

Men som en snäll lillasyster hade Beda tyst och tålmodigt väntat på sin tur och alls inte fört ett himla liv som Asta hade gjort. Kanske var det inte en tillfällighet att de fått sina namn p.g.a. de tydliga karaktärsskillnader de visat redan som dibarn.

Argsinta var de egentligen inte, det var bara när bröderna Knut och Kurt retat upp dem tillräckligt som de kunde bli en aning syrliga Mot oss barn var de alltid som ljuvaste honung. Aldrig ett ont ord till någon fast det funnits anledning någon gång, och ett outsinligt tålamod, det hade dom.

Det var bara bröderna Krut som kunde få en skopa ovett ibland, och då var det mest för att de varit för våghalsiga med oss barn, enligt systrarna Stubins åsikt. Kort stubin hade de, för ovettet fick bröderna över sig som ett störtregn. Men lika fort som det kommit, lika fort hade de svarta molnen försvunnit.

Himlen lyste klar över oss alla igen, det var bara Krutpojkarna; så fick de heta fast de var vuxna karlar, som behövde torka upp efter skuren en stund. Efter en sån kalldusch kunde de se lite molokna ut, och syntes sedan inte till på ett par dagar.

 

 

När systrarna bad oss barn att ta med av deras nybakta vetebullar till brödernas stuga, då visste alla att ordningen skulle vara återställd igen och att det snart var nya äventyr att vänta med bröderna Krut.

Bröderna Krut bygger en akvedukt

Det var just efter en sådant där skyfall av ovett som det faktiskt började regna på allvar den sommaren. Det regnade i flera dagar och plötsligt var alla diken fulla med vatten, precis som på våren. Det hade t.o.m. bildats en liten sjö på åkern intill vår å, som ledde ner till den riktiga sjön. Vi hade förbjudits av våra föräldrar att leka nära ån, för den strömmade strid och risken att dras med strömmen om man trillade i, var stor.

Nu hör det till saken att vi bor i ett annars ganska torrt klimat. Det regn som faller kommer sällan till någon nytta. Vi som odlar, och det gör alla i vår by, får allt som oftast pumpa vatten från sjön till våra odlingar. För oss som bor en bit bort är det fråga om att hämta vatten i stora kar och sedan dra hem dem med brödernas ardenner. Det där kunde ju vara lite svettigt, och bröderna hade nog funderat under heta och torra sommardagar hur bevattningsbestyren kunde lösas på ett bekvämare sätt.

Den här sommaren kom det ju alldeles för mycket vatten, mer än åkrarna förmådde att svälja. Om man bara kunde ordna så att det vatten som var för mycket nu skulle kunna användas vid en senare

 

 

61

 

 

torrperiod. Bröderna tänkte och tänkte medan regnet öste ner. Vi satt i deras kök och såg hur deras pannor veckades och hur papper efter papper blev fullklottrade med underfundiga ritningar på allehanda anordningar.

När regnet äntligen upphörde, då var också tankearbetet slutfört, pappren med skisser hade lagts i en prydlig hög. Överst låg ett papper som tydligt skvallrade om vad uppfinnarna den här gången hade funderat ut, ett akveduktsystem, en anordning för att leda vatten från de översvämmade åkrarna till de ställen där det bättre behövdes.

Nu tänker du kanske att det där gjorde ju redan de gamla romarna, så sant, men bröderna hade lagt till en liten finess.

-Kanske kunde man använda dessa praktiska bevattningskanaler till annat också?

De skulle inte ha varit bröderna Krut om de inte hade sett möjligheten att kombinera nytta med nöje ännu en gång. Bevattningskanalerna skulle göras så rymliga att både vatten och små människor samtidigt kunde få plats i dem. Man kunde alltså inte bara transportera vatten i dem, utan också barn.

-Fiffigt uträknat, tycker du inte?

I själva verket hade bröderna uppfunnit prototypen till världens första vattenrutschbana i trä, fast de aldrig någonsin hört talas om sådana förr.

 

 

Om du har sett flottarrännor eller laxtrappor vid älvar, där vattnet är extra strömt, där det uppstått ett vattenfall, då kan du kanske föreställa dig vad bröderna hade ritat ner på sina papper. Det var ingen liten konstruktion de planerade. Allt skulle byggas i trä och anordningen skulle byggas en bra bit ovanför markytan, så som de riktiga akvedukterna en gång byggdes.

Rännan där vattnet förväntades rinna skulle dras parallellt med körvägen ner till strandängarna. Ån mynnade ut just här och en liten fördämning ingick också i planerna. Problemet var bara att en fördämning skulle lägga en hel åker under vatten, och till på köpet systrarna Stubins bästa ärtåker. Det här var något som måste lösas med stor finess och mycken diplomati. Systrarna ville inte höra talas om några nya tokigheter för tillfället och dessutom skulle det ju vara synd på en sån rar ärtåker. Här var goda råd dyra.

Beträffande årets ärtskörd hade bröderna räknat ut att ärterna kunde skördas inom en vecka, bara solen ville titta fram så att de redan svällande ärtbaljornas innehåll skulle få smak och sötma. Om alla hjälptes åt kunde ärtskörden vara bärgad på en dag. Det mesta skulle torkas, men vi barn hade ett ordentligt arbete att sprita ärter framför oss.

Det var inte arbetet vi längtade så mycket efter som att få höra alla historier som kom över brödernas och systrarnas läppar när de stod där bland högar med ärtskidor. Och så längtade vi ju naturligtvis efter att få se uppfinning stå färdig, det skulle bli en av

 

 

62

 

 

Krutbrödernas bästa uppfinningar, t.o.m. bättre än pariser- väderkvarnen och ballongkläckaren.

Vi, dvs. de äldre och förståndigaste barnen, jag som heter Kalle och mina bästa vänner Malin och Jesper, fick uppdraget som diplomater, dvs. att försöka övertyga systrarna Stubin om att uppfinningen skulle ge byn ett uppsving vad beträffar skördevolymer, förhindra missväxt vid sommartorka, och inte minst viktigt, öka livskvaliteten för barnen.

Vår förtjusning över det sista argumentet var det svårt för oss att dölja. Systrarna kunde inte låta bli att dra på smilbanden när de såg våra upprymda miner. Att ärtåkern skulle bli dränkt var de förvånande nog mindre bekymrade för än för att tokigheterna över huvudtaget skulle fungera.

-Tro det den som vill, sa dem, något vatten till täppan vid knuten trodde de inte mycket på.

-Vattnet, hur nu det skulle fås att rinna ända dit, i uppförsbacke till på köpet, skulle säkert vackert samlas där naturen hade bestämt.

Att trotsa naturens lagar var både vanskligt och en smula ogudaktigt, tycktes systrarna mena. Men det var just det som bröderna Krut hade tänkt sig. Här skulle naturen luras på det bestämdaste. Med Gud Faders välsignelse förstås!

 

 

Mellan sjön och Gammelgården där bröderna bor leder en smal körväg ner till sjön längs åkerkanten. Det går ett dike där också, men det är nästan aldrig något vatten i det, utom på våren vid snösmältningen förstås. Inte håller det vatten länge heller, marken lyckas aldrig hålla fukten någon längre tid.

Det var därför den här nya uppfinningen skulle göra skördarna så mycket större, de törstande växterna skulle begärligt suga i sig de efterlängtade dropparna som bevattningssystemet transporterade till dem. På vägen skulle akvedukten passera Nygårds, där systrarna Asta och Beda bor. Där skulle man ordna med ett tappställe så att potatisland och köksträdgård kunde fuktas under varma sommarkvällar.

Dammen var det inga större problem att bygga. Det krävde lite muskelkraft förstås men det mesta av den varan stod Hector, Gammelgårdens stora ardenner, för. Nere vid åmynningen fanns redan en vall mot sjön; byfolk hade i gamla tider vallat in sjön för att få mera odlingsmark. Det var bara att täppa till åmynningen på lämpligt sätt så skulle vattnet hålla sig på var sin sida om invallningen.

För att kunna reglera vattnet i dammen satte bröderna en dammlucka i den träkonstruktion som skulle hindra åns vatten att direkt rinna ut i sjön. Grova träpålar som Hector dragit till platsen bankades ner i åbotten och sedan vräktes en massa sten ner i vattnet kring pålarna för att de skulle stå ännu stadigare. Pålarna stod så tätt att vattnet inte kunde tränga nämnvärt igenom. Med tiden skulle det bli alldeles tätt när trät svällde.

 

 

63

 

 

Medan vi jobbade där nere vid sjön märkte vi redan hur vattnet började stiga på uppströmssidan. Det var tur att vägen gick på vallen för nu stod hela ärtåkern under vatten. Ärtorna hade vi tidigare plockat bort och kört in i rian för att torkas.

Till den långa akvedukten gick det åt en hel del virke. Till all lycka finns det gått om skog där vi bor och bröderna äger virkesskog som de nyttjar för egna byggprojekt. Därför har de alltid ett lager av grovtimmer och grovsågat virke, plank och sånt. Det var tur att vi var så många som kunde hjälpas åt med jobbet för annars hade det aldrig blivit färdigt. Bröderna fungerade som arbetsledare för de hade ju konstruerat bygget.

Bygget var ett mästerverk i ingenjörskonst; den vackra skapelsen kunde mäta sig med vilken brokonstruktion som helst, fast mest såg den ut som en hoppbacke för skidor, fast inte lika brant förstås. Den höjde sig gott och väl en och en halv meter över marken, precis så högt att de minsta barnen inte kunde klättra upp i rännan själva. Det hade de räknat ut bra; systrarna skulle nog bli imponerade av deras framsynthet.

Rännan i sig själv hade kanter så att den kunde hålla ungefär lika högt vatten som en mjölkspann. Den var lika bred som ett bykkar, det var noga uträknat och måtten stämde på centimetern för att ett kar skulle flyta så lätt som möjligt med hjälp av den bästa lyftkraften hos vattnet. När karet var fyllt, gissa med vad – jo oss förstås, så fick inte mycket vatten plats att tränga upp emellan karet och sargerna på rännan. Krutisarna hade satsat på flytkraft den här gången!

 

 

-Men hur hade de löst problemet att få upp vatten ur dammen och vidare i rännan?

-Hur skulle de kunna få vattnet att rinna uppför?

Dammen låg vid sjön och själva bodde de på torra land som de brukade säga, en grusbacke som inte skulle översvämmas i första taget om det så regnade en hel sommar.

Det är här snillen sätts på prov, det var den här delen av uppfinningen som hade vållat dem mest huvudbry. Rännan och dammen var i själva verket bagateller att fundera ut. Men en slags pumpanordning för att få vattnet i rörelse, den krävde brödernas hela tankekraft för att få se dagens ljus.

Till en början var det för Knut det gick upp ett ljus. Inte för inte har han alltsedan sina bravader i kosmos haft en stor respekt för bönornas inneboende spänning och kraft. Inte så konstigt att han då låter sina tankar även denna gång kretsa snävare och snävare kring bönkraften; dess tillämpning förefaller till en början fjärran från vattenpumpanordningar. Samtidigt avskriver Kurt snabbt själv sin idé om att flytta pariserväderkvarnen ner till stranden för att kunna pumpa vatten med den samtidigt som den snurrar runt med sina storksäckar med barn. Vinden nere vid sjön är för svag och flytten skulle dessutom bli alltför omständlig.

Nej, broder Knuts funderingar är kanske inte så dumma trots allt!

 

 

64

 

 

För att få vattnet att rinna åt rätt håll, dvs. upp mot byn, måste lutningen på rännan vara tvärt emot lutningen på marken. Det hade bröderna redan tagit hänsyn till; konstruktionen var betydligt högre i sjöändan än i byändan; det skilde på flera meter. För att komma upp till rännan vid sjön krävdes en hög stege. Inte undra på om utsocknes undrade om inte bröderna vänt på ritningarna och byggt hoppbacken med lutning åt fel håll. Det var modernt med hoppbackar lite överallt; bl.a. hade de byggt en på borgberget i grannbyn. Vi låtsades som om vi inte förstod graqnnbyfolkets spetsfundigheter, och avslöjade inte heller konstruktionens ändamål för de nyfikna och retsamma åskådarna.

-De skulle nog i sinom tid få se; sen kan de komma och glo, sa Malin redan segerviss.

Den något skrymmande träkonstruktionen stod nu färdigbyggd. Men den var torr som ängsdiket om sommaren. För att få upp vatten i den skulle byns alla karlar och kvinnfolk behöva stå och ösa hela dagarna för att bröderna i andra ändan skulle kunna få vattna åtminstone en morot. Det var inte särskilt praktiskt och därför hade bröderna löst det på sitt eget fiffiga sätt.

Du minns att Knut gick i böntankar. Hur kunde man använda bönornas kraft för att pumpa vatten från dammen upp i rännan? Jo, så här hade bröderna räknat ut det.

För att klara uppgiften måste de först bygga ett torn, ett torn som är något högre än vattenrännans högsta punkt. Tornet skall i sin översta del vara fyllt med vatten, vatten som i sin tur skall rinna ut i

 

 

rännan. Ett vanligt bräddavlopp sköter den saken. (Se skissen som Kurt har ritat, Kurt är bättre än sin bror Knut på att rita så även andra förstår vad de menar.)

Tornet byggs i dammens djupaste del och har förbindelse med vattnet utanför, genom en stängbar lucka. Öppnar man luckan fylls tornet med vatten till samma nivå som vattnet i dammen. Det är nu den sinnrika delen av uppfinning kommer in. Tornet, som är runt, är vattentätt. Det ser ut som en sån där silo som finns på alla gårdar.

Silon används nästan inte alls mera, så det finns mycket material att bygga av för den händige. Bröderna fick ta hand om en silo som en granne inte längre behövde. Bra va! Grannen blev av med skrotet och bröderna slapp betala för dyrt byggmaterial. Krutisarna är fenomenala på att ta reda på grejer som andra inte behöver längre. Och så gör de det till en fantastisk uppfinning i stället.

Den här silon var inte den största de kunde hitta men alldeles tillräckligt stor för att fylla sin uppgift; eller rymma sitt vatten, hehe. I botten på tornet, vi kallar silon så, hade bröderna lagt ett stort segel. Deras far hade varit skeppare och hade efter segelfartygsepokens slut fått ta hand om allt han ville ha; det skulle ju ändå brännas opp. Han var inte för inte sina söners far, skam att inte ta vara på grejer, de kan komma till användning en vacker dag! Och så blev det för det mesta, i synnerhet sedan sönerna själva börjat uppfinna i större skala.

Seglet slöt tätt mot tornets väggar. Bönornas jäskraft, hemligheten bakom brödernas flesta framgångar, fyllde undan för undan seglet.

 

 

65

 

 

Eftersom det var placerat i botten under vattnet pressades nu vattenmassan upp i tornet, alltmedan gasens lyftkraft undan för undan ökade. Gasen kunde inte ta sig ut bakvägen tillbaks ut i jäskaret, den beryktade backventilen satte effektivt stopp för det.

Krävdes det inte energi att pumpa in gas då, undrar du? Marginellt, skulle jag säga. Gasen jäste i en tryckbehållare under vattnet på flera meters djup; alltså kom praktiskt taget gasen in i tornet med självtryck. Nu skall du inte tro att tornet är så brett; det är inte ens halvannan meter i diameter. Den vattenmängd som lyfts med hjälp av gastrycket är inte så stor. Det här betyder att nytt vatten ständigt måste in i tornet för att en jämn vattenström skall rinna ut ur tornet och ner i rännan. Det är så fiffigt uttänkt att det i vattentornet finns en nivårör som hela tiden reglerar vattenmängden i tornet. Vatten fylls på automatiskt genom att utnyttja tryckkraften på den vattenpelare som förbinder den övre vattenytan med dammens yta. Trycket gör det möjligt att alltid fylla på vatten underifrån.

Det är inte så viktigt att du förstår precis hur det fungerar, det gör inte jag heller om jag skall vara riktigt ärlig. Men ett vet jag. Bröderna Krut är ena sjutusans uppfinnare. De klarade den här uppgiften också som vanligt med bravur.

Men det skulle inte vara en Krutuppfinning om det inte hände något spännande i samband med provkörningen. Allt var laddat och klart för den första vattningen. Vid byändan av vattenrännan som mynnade ut i brödernas köksträdgård, väntade grävda fåror på vatten. Jordgubbsplantor och potatisstakar suktade efter att få

 

 

fukta sina rötter i värmen. Även hos systrarna Stubin väntade man med en viss skepsis på att se vad som skulle hända.

I sjöändan av rännan fanns vattentornet, och gasbehållaren var redan sedan gårdagen monterad i botten på tornet. Kurt hade fått montera gasbehållaren under vatten, han var den av bröderna som hade ett visst nöje av djupdykningar, både i vatten och i sina mera filosofiska tankar.

Innehållet i behållaren hade fått förjäsa redan flera veckor, behållaren var alltså sprängfylld med kraftfull gas. Det var bara att släppa ut gasen för att den skulle lyfta upp vattnet till tornets topp. Om man värmer på gasen får den extra kraft, och nu hade behållaren legat i solen hela dagen. Även i vattnet var det varmare än vanligt, så någon större kylningseffekt gav inte vattnet heller, sedan behållaren sänkts ner och monterats. När Knut vred på kranen, den satt på en lång stång för att man skulle slippa dyka ner för att öppna den, fick åskådarna en överraskning av det våtare slaget.

Nu ville det sig inte bättre än att det var systrarna Stubin som stod på första parkett, väl synliga och hörbara, för att, som de trodde, få konstatera att:

-Detta var ett idiotiskt påfund.

Döm om deras förvåning när det ut ur tornets mynning sprutar vatten långt över rännan och rätt över de snopna systrarna. Man kan säga att de formligen dröp av från platsen utan att avfyra ett

 

 

66

 

 

enda okväde. Salvan skulle de spara tills de fått på sig något torrt och hade bröderna inom räckhåll. Arma krutnissar!

Vi andra kunde konstatera att vattenstrålen så småningom fick ett lugnare beteende och hittade sin fåra. När den första tömningen var klar kunde ett gurglande läte höras när nytt vatten sögs upp i nivåröret och in i tornet. Gasmängden i tornet hade varit för hög, men det kunde lätt avhjälpas genom ett tryckreglage, som bröderna i sista stund beslutat att komplettera med.

Tur var väl det. Den ampra lukten som nu lade sig över sällskapet fick dem att minnas ett liknande tillfälle; det var den gången gasen första gången kommit ut i friska luften när hönshuset flög i luften. Då var bröderna ännu bara i lymmelåldern, och hade det inte varit för den förbipasserande cirkusen, så hade kanske aldrig uppfinningen fått utvecklas till det den sedermera gjorde.

Bevattningsanläggningen fungerade. Vi barn hade fått en åkattraktion till. Tog man med sig ett tvättkar i lämplig storlek kunde man rida på vågen uppifrån tornet och åka enda fram till Gamgårdens potatisland. Det är nåt du måste prova någon gång!

Knut och Kurt har redan börjat planera för ett returspår. När det är färdigt kan man under varma dagar landa i dammen med ett plask. Vi ser fram emot det projektet, men nu får vi skynda oss för här kommer två arga systrar vars stubiner är kortare än någonsin, och snart kommer de att explodera.

Arma Krutisar där de sitter inte ont anande. Eller kanske de är beredda. De har tagit på sig sina beskedligaste miner och låtsas

 

 

som om det regnar. Sanna mina ord, har det inte seglat upp ena riktiga ovädersmoln just ovanför deras kala hjässor?

Någon måste nödlanda

Efter regn kommer sol, brukar bröderna säga. Så blev det också. Solen sken över byn och vattnet, det strömmade klart och glatt porlande i rännan, så att systrarna Stubin var tvungna att medge att brödernas senaste uppfinning inte var så dum ändå. Men när bröderna, uppmuntrade av berömmet; de var inte bortskämda med sådant från Asta och Beda, förslog en liten provtur i vattenrutschbanan, då höll de på att härskna till igen.

Knut och Kurt hade nämligen snickrat till ett par stadiga åktråg som skulle passa systrarnas bredare bakpartier bättre, än de åkdon vi brukade använda. Men det skulle de inte ha gjort. Där trampade de visst på en öm tå, eller hur man nu skall säga.

-Ni är minsann inte några raketpiloter själva heller längre!

-Aj, aj, där blev bröderna smärtsamt medvetna om att tiden för deras rymdäventyr var för evigt förbi, bruttovikten hade stigit med åren och raketbränslets (böngasens) lyftförmåga hade visat sig ha sin begränsning. Planer på att rekrytera lättare piloter bland oss barn satte systrarna effektivt P för.
-Det skulle inte bjudas på plättar någonsin mera om de ens försökte med en endaste liten lågflygning med något av barnen.

 

 

67

 

 

Det hotet var så verkningsfullt så bröderna förträngde för en lång tid hela sin kosmologiska historia.

Tills en dag då en sådan där glidflygare råkade förirra sig till vår by. Det var en ung, muskulös kvinna med flygarhuva i läder som en dag knackade på i Gammelgården och undrade om hon eventuellt kunde räkna med lite hjälp, för att få ny luft under vingarna, så att säga. Farkosten, som hon seglade, hade plötsligt bara tappat höjd, det var en kall höstdag och hon hade kommit ut över sjön, som redan hade blivit rejält kall.

Det var som om luften över sjön var borta, hon hade helt enkelt rasat ner genom luftlagren från 500 meters höjd, och redan trott att hennes sista stund var kommen. Hon hade hunnit tänka att hon varit en idiot som gett sig ut över en sjö, precis mot alla regler egentligen. Vindarna hade varit de rätta, hade hon tyckt, och sjön hade inte verkat så stor. Men när den kom rusande mot henne i fritt fall, så hade det känts, var den stor, kall och hotfull.

Hon hade gjort sig beredd på en nödlandning i det våta, nödraketen var osäkrad, då hon plötsligt kände hur hon drogs uppåt, som i ett osynligt snöre. I sista stund, med bara ett tiotal meter från vattenytan hade en bris från land träffat glidseglet och gett det bärkraft, och hon steg åter, utan att kunna påverka sin belägenhet, till väders.

När hon hämtat sig något från den omtumlande upplevelsen, började hon längta att få fast mark under fötterna. Hon hade skymtat en by en bit från sjön.

 

 

-Där fanns en åker som lämpade sig för landning. Var det inte några barnungar som sprang där nere ivrigt vinkande? Jo, de signalerade åt henne att hon kunde komma ner.

-Vilka företagsamma ungar! Tror dom att jag inte skulle landa utan inbjudan? Det är bäst att prata med någon av lantbrukarna och höra om det finns någon transport som skall åt flygfältet till.

Hon hade startat på förmiddagen, nu var det eftermiddag. Solens strålar värmde ännu och hösten visade sig i sin grannaste skrud. Det hade varit ett välsignat flygväder. Rapporten hade visserligen talat om byiga vindar, men inget om lokala tryckfall.

Hon böjde lätt på knäna när hon tog mark. Sedan började hon samla ihop den ultralätta seglet som fladdrade i den svaga vinden. Här nere på marken doftade allt starkt av jord och... gödsel. Innan hon hunnit stuva ihop seglet i sin säck som hon alltid bar på ryggen hade barnen springande nått henne. Det var ett helt koppel av ungar, men de verkade inte vara byungar, de var för fint klädda.

Med andan i halsen bad de henne komma med. Det var något om krut och bröder som hon inte riktigt fick någon reda i, så osammanhängande kom orden över barnens läppar. Efter en stund kunde hon dock förstå att hon blivit inviterad till ett födelsedagskalas, ett 111 års kalas. Det var tydligen något slags åldringsboende hon skulle till, människorna här ute i glesbygden kunde verkligen bli gamla!

-De hade väl inte så mycket annat för sig än att tävla i vem som kan överleva vem, kan tänka!

 

 

68

 

 

Den kvinnliga glidflygaren, med en svans av barn tätt i hälarna, styrde sina steg mot ett litet, men rätt prydligt, hemman.

-Var detta verkligen de gamlas sista boning? Förhållandena är enkla på landet, även om man nått den respektabla åldern av 111 år!

Där stod hon nu på farstukvisten till det som varit bröderna Kruts hem de senaste 55 åren, och hörde hur sorlet och kände kaffedoften välla mot henne. När hon stigit in över tröskeln blev det alldeles tyst. Dagsljuset lyste upp rummet där unga och gamla satt om vart annat. Just nu tittade alla åt hennes håll med nyfikna blickar.

Hon hade först inte fått av sig läderhuvan i hastigheten, men när hon nu tog av sig den och hennes långa bruna lockar vällde fram ur sitt hölje, så hördes ett sus av förvåning i rummet. Hon presenterade sig som fröken Diana von Messerschmidt och framförde genast sitt ärende.

-Om det möjligen fanns någon transport åt flygfältet till där hon lämnat sin bil, nämligen.

Flygfältet, visade sig, var inte bekant för människorna i stugan.

Stugan var inte ett ålderdomshem, utan ett helt vanligt hem på landet.
-Men var fanns den rekordgamla jubilaren?
Ingenstans kunde hon se någon krokig liten gumma som verkade ha passerat sekelskiftet.

 

 

Ett par stadiga gossar med kraftiga nävar kom fram och tog i hand och gav henne en hjärtlig klapp på kinden och hälsade välkommen. De var de rosigaste och gladaste farbröder i sina bästa år, det var helt enkelt omöjligt att säga deras ålder. De presenterade sig som Knut och Kurt, hon har svårt att veta vem som är vem redan efter en minut, så lika ser dem ut.

-Deras klädsel är en smula ålderdomlig. Den verkar vara hämtad ur någon film eller teaterpjäs, gissade hon.

Mer hann hon inte tänka, för här skulle det hälsas till höger och vänster på alla övriga gäster, det verkade vara oändligt många, runda tanter, skinntorra gubbar, rödkindade barn med håret på ända, fnissiga flickor och pojkar i urvuxna finkläder. Detta måste vara en stor släkt, tänkte hon.

-Detta är vår stora familj, avbryter Kurt, eller var det Knut, hennes tankegångar. Vi är så glada för att bli ihågkomna på vår födelsedag, tillsammans fyller vi 111 år.

Det är alltså dessa fantasifigurer, som ser ut som om dom hämtats ur någon gammal fars, som alla dessa människor är här för att fira!

-Vi har inga egna barn, men vi brukar låna de här, säger bröderna, och nickar vänligt mot ungarna som nyss sprungit ut för att möta henne.

-Vi är som en stor Krutfamilj här i byn; alla är välkomna hit, så ävenledes fröken,... var det, fröken Messerschmidt?

 

 

69

 

 

-Säg Diana, sa flygaren.

Hon trycktes vänligt men bestämt ner på en bänk mellan ett par stadiga tanter som visade sig vara systrarna Stubin. Systrarna plockade raskt ihop ett fat med minst sju sorters kakor framför henne, det var drömmar och syltgrottor och mandelbiskvier och...det gick inte att komma undan. Allt skulle smakas och kommenteras.

-Var det lagom med bittermandel i dem där, vad var det du hette?

Den stackars vilseflugna kvinnan blev alldeles yr i mössan, det här var värre än att flyga, anade hon. Man kunde lätt styra vilse bland mandelflarn och...var det finska fingrar? Hon började känna ett lätt illamående, värmen och sorlet gjorde sitt till, men alla sötsaker var nog värst. Hon hade slutat med sött redan som ung lovande lindansare.

Ja, hon var faktiskt sondotter till den legendomspunna mänskliga projektilen Kurt von Messerschmidt. Farfar hade i slutet på sin karriär gjort en turné i glesbygden; inga större cirkusar höll sig längre med mänskliga kanonkulor, det hade kommit ur modet, varför Kurt-Hermes von Messerschmidt gett sig ut med sin familj på en egen sommarturné.

Det hade slumpat sig så att den messerschmidtska blåa kanonen med röd glittertext passerat just den byn hon nu landat i. Det var nästan femtio år sedan hennes far följt med på resan med sin vackra lindansarhustru Isabella. Deras förstfödda skulle sedermera

 

 

komma att bli ett gudasött flickebarn med namnet Diana, efter jaktgudinnan. Diana skulle förbli sina föräldrars enda barn, men de hade alltid önskat att få en stor familj. I deras tankar fanns de stora familjer de sett leva i byarna längs den turnérutt de som unga följt, i sällskap med den blå kanonen och den mänskliga kanonkulans siste åldrige representant.

Nu befann sig Diana just mitt i en sådan där bygemenskap som hennes föräldrar drömt om att själva få uppleva medan hon ännu var barn. Några syskon hade det inte blivit. Den lilla familjen hade levat ett högst alldagligt liv i en stor stad, precis som vem som helst. Ingen hade någonsin frågat efter mamma Isabellas riktiga yrke; efter sin avslutade cirkuskarriär hade hon suttit i biljettluckan på en mindre biograf. Hennes far hade helt tagit avstånd från artistkarriären, trots att han som ung varit en lovande utbrytarkung. Hennes far hade hela sitt resterande yrkesliv arbetat som statens trogna tjänsteman, med ansvar för bl.a. tillståndsgivning till mobila nöjesparker.

Det föll henne in att bröderna gett henne ett lustigt ögonkast när hon presenterade sig som fröken Messerschmidt. Föga anade hon dock vilken återklang det namnet gav i farbrödernas minnesgömmor, och vilken betydelse hennes farfar haft för de kosmiska upptäckter och erfarenheter som vunnit terräng här ute, mitt i ingenting.

Lustiga bröder, tänkte hon stilla när hon banade sig väg genom det kakmumsande folkvimlet i stugan för att, i den friska kvällsluften försöka klara ut sina förvirrade tankar.

 

 

70

 

 

Diana von Messerschmidt

Där satt de redan, bröderna Krut, alias Knut och Kurt, på farstubron som om dom väntat henne. Den senare hade för övrigt samma förnamn som hennes farfar, han med det stolta artistnamnet Kurt-Hermes Wunderkraut von Messerschmidt.

-Har du slunkit ur systrarna Stubins grepp? Det var inte illa. Men du var väl tvungen att äta dig ut antar vi, sade bröderna, med ett brett grin tvärs över sina breda ansikten. Själva måste vi stärka oss med litet frisk bönmust här ute på bron, det blir alldeles för mycket av det söta där inne! Du inte van vid kaffekalas på landet kan jag tro, sade Knut farbroderligt, som om han läst hennes tankar.

Nej, hon hade inte smakat småkakor på tjugofem år, nu var hon just trettio fyllda.

-Ditt efternamn, började Kurt, påminner om en händelse i vår barndom. Det var av en ren tillfällighet att vi just när vi kommit ut ur hönshuset; vi hade experimenterat med gas och var lite sotiga, fick syn på en sånt där kanonrör på en vagn som for förbi här ute på vägen. På röret stod texten Hermes Wunderkraut von Messerschmidt. Lustigt va! Samma namn som du har.

-Det var min farfars kanon ni såg.

Nu var det brödernas tur att se snopna ut. Här stod livslevande en släkting till deras, alltsedan barnsben, största idol, den mänskliga kanonkulan Hermes Wunderkraut. Vilket under! Och släktingen är

 

 

en sondotter och har just dumpit ner från himlen. Det var en födelsedagsöveraskning som hette duga, ville bröderna påstå.

-Nu får du berätta alltihop, enda från den dagen dina föräldrar passerade här med din farfar tills du landade där ute på systrarnas nya ärtåker.

- Sakta i backarna, ni tycks tro att jag har en massa historier från cirkuslivet. Jag beklagar, mina föräldrar fortsatte aldrig på farfars bana. Någon kanonkarriär gjorde de i alla fall inte.

-Övertog de inte artistnamnet Wunderkraut heller? frågade bröderna en smula besvikna.

-Vem kan heta något så fånigt som Underört eller egentligen skulle man väl säga dundermedicin på svenska.

-Ja, förlåt, redan Krut låter mycket bättre, korrigerade sig Diana förläget.

-Det räckte att heta Messerschmidt, vilket namn på ett barn!

-Fröken Messerschmidt går till attack, ta skydd, sa man i skolan. - Lagom kul, det förstår ni va ́?

-Vi känner till det där, replikerade bröderna snabbt. Ända sedan den där incidenten med hönshuset har vi fått bära öknamnet Krut.

 

 

71

 

 

- Ont krut förgås inte så lätt, och andra lustigheter, har man sagt bakom våra ryggar, förstås. Och våra stackars föräldrar fick heta Krutfar och Krutmor bara för att far som belöning för bärgningen fick den där överjästa bönlasten. Bönorna har liksom blivit den springande punkten, om man så säger, i våra liv.

-Vi har uppfunnit krutbönan, nämligen.
Det sista yttrade Knut med inte så lite stolthet.

- Vad är krutbönor för någonting? frågade Diana, redan riktigt nyfiken.

- Det ska vi berätta för dig. Men först måste se till så du får lite riktig mat. Vad säger du om bönsoppa med lök och krutonger?

En rymdresa planeras

Diana von Messerschmidt, den förtjusande sondottern till den legendariska kanonkungen Kurt-Hermes Wunderkraut von Messerschmidt stannade i vår by i flera dagar. Särskilt omhuldad blev hon av systrarna Stubin, som på något sätt kände på sig att detta var en ung, stark kvinna som nu befann sig i något slags kris. Det var inte bara det att hon plötsligt tappat luft under sin glidflygarvinge, hon hade också förlorat fotfästet på ett djupare plan.

 

 

Här behövdes värme, en skön säng med friskt doftande lakan och bolster med lavendeldoft. Och plättar med äppelmos och hallon- jordgubbs-vinbärssaftsblandningen som alltid gjorde en sån succé, särskilt god som varm, så här på höstkanten.

Diana pratade om sitt liv med både systrarna, om hur det hade känts att vara den unga lovande lindansarprinsessan, och med bröderna om cirkuslivet; de ville höra allt om farfar Kurt förstås. När hon pratat tillräckligt bad hon i sin tur att få höra allt om bröderna Kruts, som hon tyckte, intressanta och spännande liv, här i glesbygden.

Aldrig hade hon kunnat föreställa sig att det kunde hända så mycket, så långt från stan. Hon hade alltid levat i tron att det som är värt att upplevas det händer i staden, för där händer det ju nåt jämnt. Men hon började sakta ändra uppfattning. Bröderna berättade om saker hon minsann aldrig ens hade hört talas om. Mest fascinerad var hon ändå av berättelsen om raketuppskjutningen, när Knut gjorde jungfrufärden med bönraketen.

Hon häpnade över pojkarnas tilltagsenhet, för det skedde ju när bröderna ännu var i slyngelåldern, som systrarna Stubin själva uttryckte det. Speciellt gillade hon den delen av flygningen som tog vid då raketbränslet, dvs. böngasen, tog slut och det var dags att fälla ut segelvingarna.

-Kunde man få se dom där vingarna, och den övriga utrustningen med för den delen? frågade Diana nu vänd mot bröderna Krut.

 

 

72

 

 

-Den skulle nog intressera vem som helst som har en böjelse för att understundom lämna jordens ytan, tänkte den kvinnliga avianten tyst för sig själv.

-Månne int ́ hela utstyrseln för piloten ligger på vinn ́, och raketbränslebehållaren och rampen står väl ute hos Hector i stallet. Vi har liksom int ́ haft anledning och använda grejorna till nån ́annan uppfinning.

Skulle sanningen fram, men den lät bröderna bli att avslöja för Diana den här gången, så gick de forna kosmonauterna ibland och drömde om att få göra om äventyret någon gång. Men med åren hade gossarna blivit mera eftertänksamma, och hade kanske inte heller samma ungdomliga oförvägenhet som förr i världen.

Och nu hade ju allt bönätande, och systrarnas bönplättar, tillade Kurt, gjort dem båda en aning grövre, så det gick tyvärr inte att komma ner i röret längre.

Röret var deras fars gamla jordvällt som hade fått tjäna som bränslekammare för den explosiva första fasen av uppskjutningen. I dagens moderna raketer åker den här delen med en bit upp i luften när raketen avfyras. Bröderna som inte hade några förebilder att kopiera på den tiden det begav sig, hade vänt på steken. Bränslekammaren fick bli kvar där de hade placerat den på marken, men jetstrålen riktades istället mot piloten och liksom sprutade ut den lätta farkosten med sin resenär, som en svetslåga blåser iväg en svetsloppa. Nackdelen var att piloten blev en aning

 

 

sotig i baken, men den i vatten indränkta beckbyxan skyddade från hettan.

-Vi har gång efter annan funderat på att återuppta flygningarna, men det har inte funnits några lämpliga aspiranter. Systrarna Stubin har förbju...

Kurt hejdade sig när han fick ett stint ögonkast från sin mera diplomatiske bror.

Men hur vore det om fröken, som är så erfaren redan inom luftnavigation; Knut kunde inte låta bli att retas lite, kanske ville ta en tur? Jag tror att frökens storlek är precis den rätta. Längden får vi göra nåt åt, det är i alla fall vikten som är viktigast, så att säga, fyllde Kurt i.

Ja, det skall nog gå att förlänga röret med en extra ring, vi får ta och svetsa samman den gamla med ett nytt rör.

Knut hade redan börjat uppfinna och glömde nästan bort att vänta på den nya pilotaspirantens svar. Det var det lustigaste förslag fröken Messerschmidt hade fått på länge från någon karl. Nog för att karlar hade gett henne ett och annat förslag, och en del lustigare än andra, men det här tog nog priset. Karlar hade hon för vana att avfärda ganska bryskt, hon fann dem oftast alldeles för tråkiga och alldagliga. Men de här var annorlunda. Hon skrattade hjärtligt och såg samtidigt i Knuts och Kurts ansiktsuttryck hur deras mod och hopp därmed sjönk.

 

 

73

 

 

-Hade de gått för långt i sin egen iver och önskan om att än en gång få uppleva spänningen som en riktig bönknall ger?

Det hade varit glest mellan knallarna på sista tiden. Böngasen gjorde nog tjänst, fast i mycket beskedligare former här nere på marken än i rymdäventyrssammanhang.

Till sin förvåning tittade Diana så tillgivet på dem att de undrade om hon såg någon annan framför sig än ett par tokiga gubbar. Hon hade slutat skratta och tycktes bara ta in stundens magiska laddning; så beskrev hon den själv senare. Bröderna kände sig en smula förbryllade. Tyckte hon möjligen att hon hade träffat de största knäppskallarna i den här delen av världen? Ibland funderade de själva över vilka de egentligen var. Det skedde oftast efter ett av systrarna Stubins utbrott, då fanns det tid att tänka för sig själv, medan man längtade efter plättar med sviskonkräm, och grädde. Med vaniljsmak. Nåja, oftast avbröts dessa tankar av att antingen Knut eller Kurt, det hände lika ofta för båda, fick en idé. Bara ordet idé kunde förresten väcka fasa hos Asta och Beda.

Vad skall det bli den här gången som vi måste oroa oss för. Kan de aldrig uppföra sig som vanligt folk. Vanligt folk får väl inte idéer stup i kvarten!

Nej, systrarna hade rätt. Ingen fick som många nya idéer som bröderna Krut.

 

 

Hälften vore nog! Och det antalet har de uppnått för länge sen, så nu skulle de gärna kunna tänka på annat resten av tiden de skall gå här på denna arma jord!

Systrarna kunde vara väldigt syrliga ibland. Lika mycket som de gillade att förse oss alla med sötsaker så tycktes de samtidigt se som sin andra stora uppgift att bemöta bröderna Kruts uppfinningsrikedom med en stor portion syrlighet.

Det skall vara lagom av både sött och surt, brukade bröderna säga tröstande till oss barn som tyckte synd om dem ibland, när systrarna var som syrligast.

Där satt de med en förtjusande kvinna i sina bästa år framför sig och hade gett henne ett förslag som hon naturligtvis aldrig hade kunnat drömma om. De insåg det i samma stund som hon hade brustit ut i ett gapskratt. Bäst att glömma hela saken, det var dumt av dem att komma på något så idiotiskt.

Att se denna eleganta stadskvinna iförd deras plåtnicklas- utrustning, stålhjälmen med pik, de med rep sammanbundna vingarna på ryggen, kaminröret som innehöll raketbränsle för det andra steget av flygningen, pedalerna som drev propellern. Nej, tanken verkade ju faktiskt komisk och helt opassande när de såg på personen framför sig. Hon var ju en modern glidflygare, deltavinge hette det visst, det hade hon berättat.

Diana reste sig upp, ansiktet hade fått en rosigare färg.

 

 

74

 

 

Detta är min lyckodag. Jag har allt sedan min farfar gick bort drömt om att få uppleva det han gjorde under sina glansdagar som luftakrobat och levande kanonkula. Jag vet inte om jag skulle klara det, men jag är definitivt säker på att jag vill försöka. När kan vi börja?

Nå, så fort går det inte att förverkliga ett nytt rymdexperiment. Noggranna beräkningar behövde göras och förbättringar av utrustningen var säkert av nöden. Här stod ju mycket på spel. Bröderna skulle bevisa att deras gamla experiment i rymden kunde återupprepas, att det var vetenskapligt hållbart. Dessutom stod denna unga kvinnas innersta önskan för något heligt; de kände ett stort ansvar. Att slarva med planeringen hade varit en stor synd. Uppskjutningen måste bli en fullträff, ingenting fick lämnas åt slumpen. Diana von Messerschmidt fick vackert och tålmodigt vänta och återkomma till våren. Då var den bästa tiden för raketfärder, gärna just tiden när boskapen släpptes på bete och månen var full. Bröderna tog farväl av fröken Diana sedan de hälsat henne välkommen åter. Själva skred de genast till verket att planera den andra raketfärden i byns historia.

Nu undrar du säkert hur det kommer sig att Knut och Kurt inte flugit sedan den där lycksaliga natten när endast pappa Kruts ungdjur bevittnat undret som skett. De enda herdarna på plats denna natt var de unga uppfinnarna själva, Knut och Kurt. Inga vise män eller änglar hade visat sig på utägan där djuren just släppts på bete.

Den enda ängel som den underbara natten syntes på himlavalvet,

 

 

var lille Knut, han hade ju haft en viss vana vid uppskjutningar, må vara endast kortvariga och en aning pinsamma.

Mamma Krut hade vid det första bönexperimentet, som för lille Knut fått en så oväntad utgång, blivit tvungen att klättra upp i gårdsgranen för att hämta ner illbattingen, för att han av en händelse hade råkat avfyra sig själv ur regnvattentunnan efter en bättre bönmiddag.

Den lycksaliga Natten, den som kommit att bli den första verkliga, och framför allt, väntade himlafärdens tid, hade redan fått i det närmaste heliga dimensioner i brödernas liv; det var natten då kosmos hade erövrats för första gången. Att Knut skulle ha glidit ur våningssängens överbädd, när han trodde att han i själva verket mjuklandat i en gran, var det ingen av dem som längre kom ihåg. Att flygningen verkligen skett, var säkert som amen i kyrkan.

Annars var inte bröderna av den gudfruktigaste sorten; de var inte dess motsats heller utan bara alldeles för upptagna av sina idéer för att hinna fundera över andras, det må så ha varit Jesusbarnet självt som kläckt dem. Att man kunde komma till himlen trodde de fullt och fast på, men det skulle ske inte med bönens kraft, utan med bönans.

Böngasen var i alla fall en realitet, det kunde ingen förneka. Att drömma fram ett så påtagligt skarpt luktande ämne kunde väl knappast ens ske i den obehagligaste mardröm. Det kunde hända att Knut, eller Kurt, kunde vakna om natten bara för att konstatera att bönpajen till kvällsmat hade gett väntad effekt, så inte var

 

 

75

 

 

raketbränslet en dröm inte! Med ett så laddat drivmedel måste man ju kunna komma långt i livet, det hade bröderna känt på sig redan i experimenterandets tidigaste barndom.

Men det hade inte blivit några repriser sedan den himmelska natten, mycket beroende på att böngas kräver lång tid att framställa. Eller gjorde på den tiden.

Med tiden hade bröderna optimerat tillverkningsprocessen, de behövde inte längre knycka mängder med gödsel för att få processen att starta och ta fart. Utan att veta det hade de under sina kemiska experiment med bönor lyckats odla fram en bakterie ur dyngan som effektivare, än t.o.m. de själva, kunde producera stora mängder gas på kort tid. Det var bara att mata den isolerade stammen av e-kolibakterier (Knut och Kurt brydde sig inte om vilken sorts mikrob de hade i sina jäskar) med förjästa bönor. Oj, vilken sprutt de små liven i tråget fick. De käkade bönor värre än någon krutgosse gjort varken förr eller senare.

Kraften i processen var så stor att jäskaren var tvungna att vara gjorda av starkaste stål; bröderna var fenomenala på att hitta metallskrot av bästa sort passande för detta syfte.

Men sedan när det efter månader av arbete fanns tillräckligt med flygbränsle, ja då hade bröderna olyckligtvis vuxit så pass i omfång att de inte längre passade farkostens mått. Det var förargligt. Det skulle tarvas en större flygfarkost, men nu var det stopp att få använda pappans jordbruksredskap till bygget.

 

 

-Det kunde väl räcka med det de fått, i jösse namn. Skall man behöva ta ner månen för er innan ni blir nöjda, frågade sig pappa Krut förtrytsamt.

Nej, han behövde inte ta ner månen åt sina gossar, själva nöjde de sig med att få fara dit istället. Ingen skulle stoppa dem, även om de än så länge bara nått trädtopparna. Siktet hade de redan ställt in högre än så.

Diana

Diana for alltså tillbaks till sitt. Hon återvände hem med sin segelvinge prydligt nedpackad i påsen hon bar på ryggen. Stagen som höll vingen utspänd bar hon som metspön över axeln. Hon hade blivit försedd med färdkost av Asta och Beda, som hade blivit hennes riktigt goda bekanta under de här dagarna. Systrarna hade bakat bärpaj särskilt åt henne, nästan utan socker, hade de samfällt intygat. För blåbärspaj, eller bärbulle som den borde kallas för den var inte gjord på pajdeg, utan bulldeg, hade smakat gudomligt i Dianas mun då hon första gången smakat den på brödernas 111 års kalas.

Hon hade nu en vinter framför sig på polishuset i stan, inga flygningar under vinterhalvåret, det var helt enkelt för kallt den årstiden. I sin ungdom; hon var i och för sig fortfarande ung, hade hon pluggat juridik och trott att hon skulle bli de svagas försvarsadvokat, de som inte hade råd att köpa sig en egen advokat.

 

 

76

 

 

Hon var fylld av idealitet och ville stå på barrikaderna för de svagas, de fattigas, de gamlas och barnens rättigheter i samhället.

Efter något år av snustorra studier hade hon förstått att ett stillasittande yrke inte skulle vara något för henne. Juridiken fick vara. Hon sökte till polishögskolan i stället. Praktisk rättsskipning på fältet kunde vara lika samhällsnyttig som i en rättssal, dessutom kom hon ju som polis i utetjänst ofta i kontakt med samhällets förlorare och kunde ofta hjälpa dem direkt. Hon var en duktig poliskvinna, steg snabbt i graderna, patrullering blev allt sällsyntare. I stället hamnade hon högre och högre upp i våningarna i det enorma polishuset.

Jobbet utvecklades, trots alla hennes tidigare ambitioner, till ett skrivbordsjobb, med utredningar, arbetsledning och byråkrati. Undra på att hon inte längtade tillbaka till sin skrivbordsstol. Mest längtade hon efter ett annat, friare liv, långt från stadens trista rutmönster och myrstacksliknande tillvaro. Det slog henne att människor i städer levde sina liv likt just myror, stretande var och en med sin börda. Där det uppstod en lucka i myrparaden fylldes den snabbt ut av någon ny strävsam myra, med samma ambitioner som den förra, att dra sitt lilla strå till stacken i det stora, eviga samhällsbygget. Hon kände ett visst äckel inför sitt liv där hon trängdes i den illaluktande stadens råttgångar.

-I tunnelbanan kilar vi fram likt råttor, bara emellanåt kommer vi förvånat blinkande upp i ljuset och ser knappt om det är vår eller höst.

 

 

Det här tänkte hon när hon såg det vackra landskapet glida förbi bussfönstret.

Hon hade fått skjuts till bussen av Hector och Kurt. Hon var inte ensam på flaket, där satt nästan alla gästerna från kalaset också. Alla skulle hem till staden precis som hon. Skillnaden var, att de när som helst kunde återvända till byn, de tillhörde byn, trots att de inte bodde där. De var som vårfåglar, flög ut i naturen för att söka sig ett bo så fort vintersnön samlats i smutsiga krympande högar inne på stans gator.

-Vem skulle inte vilja det? Hon hade, sedan besöket hos bröderna Krut, fått något att tänka på. Till våren då boskapen släpptes på grönbete skulle hon få komma ut till bröderna Krut på landet för att....Hon log vid tanken.

-Vad skulle farfar Kurt ha sagt?

Hon hörde en röst inom sig.

-Kära lilla flickebarn. Jag visste någonstans innerst inne att du hade det i dig. Det fanns i dina ögon redan när du föddes, alla himlens stjärnor speglade sig i dem när du längtansfullt följde deras blinkningar där uppe. Din mor och din far, de svek sina drömmar och trodde att de gjorde rätt för att de blev som alla andra. Att leva som myrorna i en myrstack är ingen konst. Att leva som tornseglaren i ständig flykt utan att någonsin ta mark, det är sann konst.

 

 

77

 

 

Ja, så hade farfar uttryckt sig en gång när hon som fyraåring följt far till ålderdomshemmet där Kurt Hermes von Wunderkraut aus Messerschmidt levde sina sista dagar. Sängbunden och kraftlös i sina trötta lemmar som han var, flög han ännu i drömmen.

Den levande kanonkulan ristade fortfarande lysande spår på sin egen himmel. Frid över hans minne!

Ursula testflyger

Det vilade en synbarlig frid över byn. Den första vita snön hade lagt sig över gran och tall, stubben i åkern stack fram under det tunna täcket, röken ur ett par skorstenar ritade tunna vita slingor mot en klarblå bakgrund. Detta var bara lugnet under ytan. I verkstan hos bröderna Krut rådde febril aktivitet. Den nya enmansraketen skulle vara färdig till våren. Betessläppstiden hade de ju sagt, vid fullmåne. Deras aspirant skulle anlända full av förväntan bara nu inte....

-Jag tror vi får lägga på ett kol till. Jäntan är här förrän vi anar det och då skall allt vara tipptopp! Här får ingenting gå fel. Hon är en dyrbar liten varelse. Du såg hennes ögon hur de tindrade, det var som om tusen stjärnor tänts i dem när hon tackade ja till uppdraget.

Det var Knut som brutit tystnaden, som kunde vara i flera timmar medan dem arbetade koncentrerat med sina tekniska lösningar.

 

 

Du har rätt, sa bror Kurt. Hon är en pärla som vi inte vill och får förlora. Det värsta som kan hända är att hon aldrig blir uppskjuten och det därmed blir ett fiasko av alltihop. Det näst värsta är att vi tappar kontakten med henne någonstans när hon är på väg mot månen. Vi måste kalkylera noga med den nya verkningsgraden på bränslet. Vid nästa fullmåne gör vi en provskjutning med en testpilot. Allt kommer visserligen att vara nerskalat i skala 1:10, så också pilotens vikt, men vi får en ganska bra uppfattning om hur effektivt bränslet har blivit. Den andra fasen av flygningen, dvs. själva glidflygningsfasen av raketfärden, får vi simulera på något sätt. Vår testpilot har ju inte förstånd att själv fälla ut några vingar.

Bröderna hade tänkt sig att den första att prova det nya raketbränslet skulle vara Ursula, Kruts nallebjörn som han fått av pappa Krut när denne kommit hem från någon av sina seglatser till Danmark. Ursulas vikt var visserligen inte en tiondel av Dianas, men man kunde fästa blytyngder runt hans runda mage så att han fick den önskade vikten. Ursulas övriga utrustning var en liten pyjamas som pojkarnas mor i ett ögonblick av ömsinthet för sina buspojkar hade sytt till den kära ägodelen. Kurt hade vårdat sin nalle som man vårdar en levande varelse. Det var med en viss tvekan han nu gick med på att den lilla livskamraten skulle utsättas för eventuell fara.

Knut, som var den av bröderna som handlade mera på ingivelse och inte ägnade så mycket av sin tid i livet åt eftertanke, hade givetvis också haft en kär nalle. Den hade levt ett knappt år sedan den kommit till sin unga, men tyvärr, omsorgslöse far.

 

 

78

 

 

Knut hade, av godhet naturligtvis, men lika stor del av omdömeslöshet, velat att hans kära nalle skulle få uppleva den fantastiska utsikt han själv fått njuta av, när han vid ett tillfällle till sin egen förvåning hade hamnat i storkboet i gårdsgranen. Hur får man upp en nalle i en hög gran? Att klättra var strängeligen förbjudet. Förresten hade pappa Krut tagit av de grenar som pojkarna kunde nå från marken för att försvåra alla försök till klättring. Att använda gårdens tunga stege var inte att tänka på, den satt fastspikad i takfoten på huset.

Själv hade Knut fått sig en flygtur som han inte kunnat drömma om när han ställt sig regnvattentunnan vid farstun. Bönornas egenskap som drivmedel hade ju inte dittills varit känd. Nå, kunde han flyga med bönor i magen så skulle väl Nalle kunna göra om samma bedrift. En nalle äter ju inte mycket, det är knappt man sett den äta alls, så Knut beslöt sig för att i stället skicka med en liten ryggsäck med Nalle, så att han åtminstone skulle ha lite proviant medan han, där uppifrån spejade ut över nejden. Hur nedfärden skulle ordnas hade Knut inte räknat ut ännu.

Allt det här skedde medan Knut själv bearbetade sin egen smärtsamma upplevelse som slutat i att han blivit utskrattad, av sin egen far till på köpet. Pappa Krut missade heller aldrig ett tillfälle att få skratta åt just den händelsen när den kom på tal. Alltså var det inte konstigt att lille Knut som den positiva barnunge han var, i sitt inre kämpade med jobbiga minnen från sitt lilla äventyr. Han ville vända den nesliga och förnedrande trädtoppsfärden till något, som gärna med tiden skulle få väcka viss avund hos andra.

 

 

Vilken triumf det skulle bli att få berätta, att även hans livskamrat nu sett den fantastiska utsikten. Man kunde förutom ett antal små kyrkor, så som grannbyns, också se domkyrkan, så bra såg man där uppifrån. Nalle var den enda värdige varelsen på denna jord att få dela Knuts erfarenhet. Kurt hade minsann bara skrattat han också. Han var inte ett stycke bättre än deras far, alltid snabb till att se det komiska vid fel tillfälle.

Och så mor, som svettig och sammanbiten. Han hade aldrig sett henne så nervös, varsamt hasande uppåt, uppåt tills hon kunde kika över bokanten. Då hade hon blundat hårt och bett honom att sticka ut benen så att hon skulle kunna placera dem på översta pinnen. Sedan fick han klättra ner själv. Först kom mor ned, krampaktigt nedkravlande nära stegens pinnar, så nära att hon nästan fastnade mellan stegen med sin stora byst. Knut hade snorat där uppe, det var blåsigt, även ögonen hade tårats. När han dragit några gånger med sin svarta näve fram och tillbaka över ansiktet, såg han riktigt ruggig ut. Allt, jord, storkspillning, storkdun, snor och tårar fick honom att likna mera en nykläckt stork än ett människobarn.

I mors stora förkläde kunde Knut gömma sig när han lyckligt nått marken igen. Nalle hemma i brödernas gemensamma vindsrum fick den kvällen höra vad Knut tyckte om den övriga mänskligheten. Och han lovade Nalle dyrt att ingen annan än just hans nalle skulle få se vad han sett!

Nalle försågs alltså med ryggsäck och ett snöre runt midjan. I snörets andra ända skulle Knut fästa fast en pil som han fått en

 

 

79

 

 

gång av en bågskytt. Bågskyttar är tämligen sällsynta nuförtiden, men på den här tiden jagades det ibland med pil och båge, det var svårare att bli ertappad med tjuvjakt än om man knallade med bössa. En båge kunde man tälja till själv, av enträ. Det skulle vara färsk en för att ge den rätta spänsten.

Pojkar på den här tiden hade stor vana vid att göra bågar åt sig. Pappor roade sig också med bågskytte, men förmanade noga sina söner att bara skjuta med trubbiga pilar, och aldrig sikta mot någon. Småfåglar fick man inte jaga, fast det hade de naturligtvis själva gjort som barn.

Knut gjorde sig en ny färsk båge av en stor en. Vad tror du att han hade i kikaren? Han skulle skjuta pilen rakt upp i skyn. Eftersom Nalle satt fast i pilen skulle han följa med upp, det trodde åtminstone Knut. Pilen skulle flyga högt, högt. Nalle kunde dinglande efter pilen se allt Knut fått se från granen. Kanske skulle Nalle komma ännu högre. Då kunde han berätta för Knut vad han sett, och Knut skulle kunna berätta vidare för alla andra häpna gossar och jäntor. Det skulle nog säkert tysta alla skratten och ge honom hans tilltufsade värdighet tillbaka.

Knut lade pilen på strängen. Det var en lång pil. För att spänna bågen använde han fötterna. Pilen skulle ju skjutas rakt upp. Bågen hade han knutit fast i sågbocken. Med sin egen tyngd lyckades han spänna strängen så att bara pilens yttersta spets stack ut ovanför bågen. I pilens fjäderprydda ända satt också Nalle fast med ett snöre och väntade på den enorma kraft som skulle slunga honom upp till himlarna.

 

 

På ryggen hade den lille ludne testpiloten ett litet knyte gjort av en näsduk. I knytet låg en handfull inlagda bruna bönor, just så mycket som en nalle förväntades göra av med på en rymdtur. För att kunna avfyra pilen just när han själv önskade, hade Knut gjort en liten krok med en spärr som kunde lossas. Anordningen var en gammal gäddsax som det var absolut förbjudet att leka med, det hade pappa sagt, men nöden hade ingen lag. Den var så hårt fjädrad så den klarade trycket från bågen. När Knut petade på spärren med en pinne slog saxen igen och strängen lossnade från kroken.

Pilen for iväg. Så också Nalle med ett vinande ljud. Piloten satt fast i sitt snöre i några sekunder varefter han slungades i en vid båge upp på ladugårdstaket. Pilen visslade rakt upp och träffade en kråka som förvånat fick se sig berövad på hälften av sina stjärtpennor. Nalle blev liggande på taket. Dit var det högt, men inte så högt att det var något att skryta med. De flesta av ungarna i byn hade någon gång klättrat dit, fast det var förbjudet.

Knut var snopen.

-Vad skulle han nu berätta om för sina kamrater?

Han kunde ju alltid berätta om kråkan som han lyckats skoja med, kråkor är inte några välkomna fåglar på landet. De bådar olycka, nämligen.
Så tyckte nog Knut att det slutligen var den olycksalige kråkans fel att hela uppskjutningen hade misslyckats. Nalle låg där han låg på taket.

 

 

80

 

 

Den där olyckskorpen hade visst inte förstånd att hålla sig borta heller.

-Vänta bara så att inte nästa pil träffar resten av stjärten på dig, tänkte Knut irriterat.

-Med stjärten bar får du veta hur jag kände mig när mor tog ner mig från granen, muttrade han efter kråkan.

Men den här kråkan hade minsann alla stjärtpennor kvar. Det var en mycket större kråka, svart var den, helsvart. Den hade fått syn på Nalle på taket och skuttade nu på sitt hukande sätt fram till Nalle.

Korpen, det var en korp och inte en kråka, satt sin stora näbb i ryggen på Nalle. Där låg bönorna.

Schas, på dig, dumma olycksfågel. Knut gastade och hojtade, tills korpen fick nog, tog Nalle i klorna och flög sin kos. Mot skogen flög korpen tungt flaxande med nalle hjälplöst hängande under den väldiga fågeln. Ett långt snöre dinglade efter honom.

Så blev fågeln med sitt byte till slut bara en svart prick mot kvällshimlen. Det var det sista Knut såg av sin bundsförvant i förnedringen. Tyst smög han sig i säng utan att bry sig om kvällsmat den här aftonen.

Mor stoppade om sin pojk som redan hade fallit i orolig sömn. Han skulle drömma om hur han hjälplös satt fast i en jättefågels klor och hur han flögs längre och längre in i mörka skogen.

 

 

Så det gav ett stygn av vemod i bröstet på den annars så sorglöse Knut när Kurt kom med sin Ursula på armen. Ursula var en välbevarad skönhet i svart päls och med blanka bruna ögon. Hon var alltid iklädd pyjamas, en herr- eller snarare pojkpyjamas med figurer av gamla bilar på gul flanell. Hon såg riktigt tuff ut med skärmmössa i blått därtill. Kurt hade aldrig reflekterat över att Ursula hade ett flicknamn. Ingen människa han träffat i sitt liv hade någonsin burit ett så vackert namn. Han hade gärna träffat någon vid namn Ursula.

-Det måste vara en alldeles speciell person!

Där stod han nu med sin nalle, som hette Ursula, på armen. Han kände stundens högtidliga allvar. Det var inte var dag man tog avsked av sina nära och kära. Bror Knut var ju alltid hemma, han for aldrig någonstans. Antingen var han i verkstan eller så låg han på soffan i köket och blundade. Avsked var inte Kurts styrka här i livet.

Hur var det med Knuts förkärlek för kökssoffan då?

Knut brukade säga att han tänkte bäst utsträckt på kökssoffan med benen vilande på karmstödet. Han tänkte så bra att det ibland hördes tydligt, ingen snarkade som Knut.

Själv erkände Knut aldrig att han hade slumrat till. Han påstod att han också hörde så mycket bättre när han blundade. Vad han hörde, under sitt ivriga snarkande, det hade Kurt aldrig förstått. Vem kunde höra något i det oväsendet? Kurt själv låg aldrig på

 

 

81

 

 

soffan, den var Knuts. Kurt skötte också för det mesta de husliga bestyren i stugan och hade sällan tid att vila.

Kurt trivdes med den uppdelningen. Knut fick ta de stora besluten i stället. För även om Knut var hastig och impulsiv ibland så var det sällan fel på omdömet när det gällde. Knut hade dessutom mera mod än Kurt, många uppfinningar hade inte förverkligats om inte Knut sagt:

-Självklart skall vi göra det här. Går det så går det!

Knut var också den som drev på deras projekt, han brann för dem och gav aldrig upp. Och det skulle bli färdigt, ingenting fick lämnas på hälft.

Så inte heller Ursulas provflygning. När bränslets mängd var kalibrerad för den lätta piloten så var också dagen inne för Ursulas avfärd. Uppbrottsstämning rådde i bröderna Kruts stuga. Den sista barndomsvännen skulle nu lämna dem och kanske gå en oviss framtid till mötes. Någon bönkost skulle nog Ursula inte behöva, däremot tysta böner från Kurt, om en lycklig framtid i kosmos.

Raketens färd skulle följas på optisk väg så långt det var möjligt. Bröderna hade räddat en kraftig stjärnkikare från förgängelsen på en soptipp i grannbyn. Den skulle nog fungera, bara man visste exakt åt vilket håll man skulle rikta den.

Att i efterhand på måfå börja söka efter en liten nalle på väg mot stjärnorna i en kraftigt förstorande kikare skulle givetvis vara

 

 

tröstlöst. Stjärnorna på himlen skulle vara lättare att upptäcka än den lilla oansenliga projektil som med bara en liten eldsvans, under ett kort ögonblick, skulle avteckna sig mot världsaltets mäktiga fond.

För att få en uppfattning om kastlängden och effekten på bränslet hade bröderna tänkt ut ett fiffigt sätt. När det sista bränslet hade brunnit slut skulle en reservbehållare med böngas antändas. Hela satsen skulle avfyras på en gång. Därmed skulle det bli en kraftig explosion som kunde ses som en kraftig ljusblixt på natthimlen. I slutet på sin bana skulle alltså Ursula häftigt blossa upp, som i ett sista farväl. Frid över hennes minne!

På optisk väg skulle bröderna räkna ut hur långt raketen då hade kommit ut i kosmos, genom att mäta ljusstyrkan i blixten från ovan. De hade förstås gjort ett antal mätningar på markytan, med bestämda, mätbara avstånd för att kontrollera att sambandet mellan ljusstyrka och avstånd var tillförlitligt. Man måste också ta hänsyn till luftens, med avståndet från jorden omvänt proportionella, absorbtionsförmåga. Det här hade bröderna full koll på, för de hade hittat gamla årgångar av tekniska tidskrifter som ingen annan velat ha, på den senaste auktionen i Hulta.

Uppskjutningen fungerade över förväntan. Vädret var det bästa. Sikten var klar, inte ett moln fanns på himlen. Ursula försvann med en präktig knall och ett kraftigt väsande ljud, likt lätet från en argsint gåskarl, alldeles för snabbt ut i det okända. Kurt som ville följa sin livsledsagerska så länge som möjligt med blicken, stod

 

 

82

 

 

med stjärnkikaren i ett krampaktigt grepp. Hans ögon tårades så han hade svårt att se.

-Där, där tror jag att jag såg skymten av henne.

Hon hade fått en flagga i gult, rött och blått fastsydd på ryggen som vid internationella expeditioner. Man vet aldrig vem som skulle träffa på en nallebjörn vid namn Ursula i rymden.

-Kanske inte vederbörande hade en aning om hur vi har det här nere, vems nallar det månde vara då? Då kunde det vara bra att åtminstone de egna färgerna syns klart och tydligt, även om man inte kan prata med varandra och förklara vem man är.

-För de kanske int ́ förstår vårat språk och hur sku ́ vi kunna begripa vad dom menar.

-Att Ursula int ́ talar så bra gör int ́så mycket. En liten flagga talar om att vi är civiliserade me ́, och det är bara för dom att let' rätt på de rätta färgerna så ska vi nog kunna få kontakt om di kommer på besök.

I sitt sentimentala tillstånd hade Kurt svårt att se den ljusblixt som kom. Han skulle ha beräknat ljusmängden med en luxmeter, en sån där som man hade förr vid fotografering. Nå det kunde göra just det samma. Ursula, som den andra kosmonauten i rymden någonsin från en plats, som stadsborna skulle beteckna som, -mitt ute i ingenstans-, hennes stjärna lyste redan klar. Hon hade fått oväntad hjälp att synas på färden.

 

 

Halvvägs upp hade hon träffat på en annan rymdresenär, en förrymd väderballong från närmaste flygfält. Hon lyckades pricka ballongen, som i och för sig inte är så liten på hög höjd; den växer och växer ju högre upp den kommer, tills den slutligen spricker.

Det var därför inte explosionen av den lilla extragasen som Ursula bar med sig bröderna såg, utan ljuset från en betydligt kraftigare smäll. Det var ballongen som exploderade på mycket lägre höjd än den annars skulle ha gjort. Luxmetern gjorde våldsamt utslag.

Bröderna beräknade att Ursula inte kommit mer än någon kilometer närmare månen än de själva. Därmed drog de den ödesdigra slutsatsen att bränslemängden hade varit alldeles för liten. Den behövde åtminstone fyrdubblas, och så fick man ta hänsyn till Dianas tio gånger högre vikt.

Det här skulle visa sig bli en fatal felräkning; p.g.a. den osannolika slump att ljusmängden från fel ljuskälla mättes, och dessutom ens innan Ursulas hela bränslekammare helt hunnit tömmas.

Man kan väl också erkänna att den mänskliga faktorn kom att spela bröderna ett spratt. Tårögda forskare, känslomässigt alltför engagerade i sitt arbete, ser inte vad de borde se. Hade Kurt bara kunnat se klart i stjärnkikaren, hade han sett, att bakom den stora första smällen, fortsatte en oberörd Ursula sin väg mot stjärnorna. Någon ytterligare smäll blev det inte. Ursula tyckte det kunde räcka med smällandet för ett tag.

 

 

83

 

 

Uppskjutningsplatsen

För den oinvigde kunde raketuppskjutningsplatsen vara till synes både oansenlig, och dessutom illa vald. Det fanns inte mycket som skvallrade om det stora och betydelsefulla projektet. En ståltunna, som en sådan där gammal hydrofor som man pumpar vatten med, stod i en beteshage. Det kunde lika gärna ha varit en behållare för dricksvatten till djuren som blivit kvar från i somras. En förfallen lada fanns också intill. Om man brydde sig om att titta närmare in i den kunde man hitta diverse udda ting som kanske inte brukade finnas i lador.

Nå, du kanske är van vid att hitta både bilar och annat skrot i lador som inte längre behövs för bevaring av vinterfoder. I vår by förvarar vi hö i ladorna. Men just den här ladan hade faktiskt fått ett nytt innehåll de senaste dagarna. Bröderna hade i hemlighet kört dit sin gamla ånggrävmaskin. Nu frågar du dig säkert vad de skall med den till? En gammal grävmaskin har väl ingenting med rymdfärder att göra? För det var väl uppåt Diana skulle skickas och inte till jordens innandöme?

Ingen fara. Bröderna vet nog vad de gör. Grävskopan skall inte gräva. Den skall endast erbjuda sin långa arm att hålla riktningen åt det förlängda rör som du redan sett stå där på ängen. Ja det som såg ut som en pump.

Det är ju nämligen så att ett rör som utsetts för så stora krafter som det här skulle bli fråga om; bröderna hade ju till sin bestörtning varit tvungna att räkna med en betydligt kraftigare första

 

 

sprängladdning (första raketsteget), lätt kan ruckas ur sin position. Exaktheten i positionen är betydelsefull; en millimeters avvikelse i rörets riktningskoordinater nere på jorden kan ge upphov till enorma konsekvenser i rymden, och att därför astronauten inte alls kommer till det ställe som önskats, utan hamnar i en helt annan galax i värsta fall. Så stora är avstånden.

En ånggrävskopa som andra har kasserat för länge sen, är därför nödvändig att ha. Med den kan mynningen på avskjutningsröret fixeras så att det hela tiden pekar på rätt stjärna. Om tiden för uppskjutning måste ändras av olika orsaker, då är det bara att låta grävskopans arm försiktigt justera riktningen så att effekten av jordens rotation, och därmed ändring i stjärnornas position på himlen, inte blir till något problem. Bröderna hade tänkt till.

Diana, så som projektets värdiga frontfigur skulle nå den största äran och berömmelsen, men själva skulle bröderna Krut åtminstone i teknikkretsar få den uppmärksamhet de som raketens konstruktörer och uppfinnare ansåg att de förtjänade. Diana skulle föra deras talan vid presskonferensen före uppskjutningen. Själva ville de koncentrera sig på uppgiften och hålla koll på trycket i gasbehållarna och klockan och stjärnorna. En liten pressläktare intill den södra laduväggen skulle de snickra ihop så snart snödrivorna som rasat ner från ladutaket smält undan och tjälen gått ur jorden.

Övrig utrustning för raketpiloten förvarades fortfarande i verkstan på Gammelgården. Knut hade gjort förbättringar även här. Rep är ju gammalt material som åldras, det hade han bytt ut mot starka

 

 

84

 

 

nylonremmar, såna som finns på ryggsäckar. Det var i själva verket från något av sommarbarnens kasserade skolryggsäckar som han tagit remmarna. För att de inte skulle skära in i fröken Dianas axlar när G-krafterna sätter in, hade han omsorgsfullt lindat dem med stoppning som man använde i gamla möbler. Utanpå allt ihop hade han sytt fast mjukt sämskskinn.

Det skulle ännu dröja några månader tills det var dags. Tid fanns att fundera på än det ena, än det andra. Kurt oroade sig och hade ibland svårt att sova om nätterna. Han fick dricka många glas varm bönmust innan han somnade. Bönmust ser nästan ut som mjölk men proteinhalten är mycket högre. Den är också len att svälja p.g.a. sin lite klisteraktiga konsistens. När Krut så småningom kommit till ro och magen tacksamt börjat bearbeta innehållet var det dags för Knut att bli väckt. Att han själv lät som ett mindre sågverk hindrade honom inte att reagera för luktförnimmelser. Det var bara att stiga upp och slå upp fönster och dörrar på vid gavel mitt i natten.

Att vädra i det här läget var en ren självbevarelsedrift, den som hade sovit djupt i dessa gaser hade förmodligen aldrig mera vaknat.

Det sista var kanske en överdrift, men Knut var grundligt trött på broder Kurts nattliga vandringar. Värst var det när Kurt började bli nervös för någonting, som nu.

Kurt hade ju aldrig själv varit med om ett rymdäventyr ännu, han hade inte ens kommit till grantopparna, medan Knut visste vad som väntade högre upp, friheten, storheten, men också den egna

 

 

litenheten. Men den sistnämnda känslan behöll han för sig själv, djupt i sitt inre.

Systrarna Stubin väntar på våren

Du undrar säkert vad de två andra byborna hade för sig medan bröderna knappt visade sig i granngården, för att de var så upptagna. Asta och Beda, systrarna med den korta stubinen, ägnade sig åt sitt. Det fanns nu tid för sådan sysselsättning som de inte alls hann med under sommarhalvåret, när byn var full av folk. Då skulle det ju bakas och stekas plättar, och kokas sylt och pressas färsk saft, och jag vet inte vad.

-Om sommaren fanns det då ingen tid att ta hand om sig själv, det var systrarna rörande eniga om.

Men ingen av dem ville leva utan sina omsorger om andra. De älskade att pyssla om folk och de var alltid intresserade av vad vi barn ville berätta. Ville barnen bara komma in och sitta med ett glas kall mjölk och en varm kardemummabullskiva, så gick det utmärkt.

När andan föll på kunde systrarna själva börja berätta om gamla tider. Asta berättade gärna och livligt men Beda hade oftast de mest humoristiska anekdoterna. Många gånger handlade de om vad bröderna Krut hade gjort då och då.

 

 

85

 

 

Du kan tänka dig själv vad de hade att berätta om skolan och vad de kunde ställa till med där.

Det skall jag berätta om någon annan gång, om jag minns det. Jag kan inte berätta lika bra som Beda är jag rädd, vill du ha den roligaste versionen måste du komma och hälsa på oss i vår by!

Asta och Beda var ju rysligt konstnärliga av sig. Asta brukade måla, hon målade allt från tavlor i olja till skåpsluckor i glada färger, ofta med motiv på. När man kom dit efter en lång vinter i stan, tror du att man kände igen sig hemma hos systrarna Stubin? Sällan. Asta hade målat om hela huset, t.o.m. på dass.

På dasset kunde man sitta länge och filosofera medan man tittade på hennes målade akvarium med korallfiskar, sjöstjärnor och maneter. En haj med vassa tänder var målad på toalettlocket. Det brukade vi fälla upp så fort som möjligt, så vi skulle slippa se det uppspärrade gapet. När locket sedan fälldes ner efter besöket bland fiskarna i söderhavet, fick man skynda sig ut så inte hajen fick tag i en.

Beda var väl lite trött på de ständiga förändringarna i deras gemensamma hem; hon föredrog läsning, eller att lyssna på något trevligt radioprogram alltmedan stickorna gick.

Beda var också en hejare på dragspel, och tillsammans med Asta, som spelade gitarr, underhöll de sig själva med diverse klämmiga bitar från förr. Det var inte utan att det ryckte i dansbenet när de satt igång.

 

 

Om lördagarna var det grannträff med dans. De enda grannarna i byn, förutom på sommaren förstås, var bröderna Krut, de slapp inte undan lördagsdansen inte. Varje lördagskväll var det middag med dans i Nygårds, eller ibland i Gammelgården också för den delen, men då måste bröderna lova att de hade städat och diskat veckans disk och fräschat till det lite där hemma.

På grund av de bråda tiderna den här vintern; det var alltid bråda tider för bröderna, så hade de flesta danskvällar ägt rum hos systrarna. Knut och Kurt var heller inte oävna på att spela, de spelade på vad som fanns till hands, sågar, tvättbräden, kam, mungiga. De hade samlat på sig alla möjliga gamla instrument som ingen människa spelade på längre. Knut hade kommit över en säckpipa stor som en get; den hade faktiskt i sitt förra liv varit just en get, och med den plågade han sin omgivning, tills Beda bad honom att byta till något lite tystare instrument. Då såg Knut lite purken ut en stund, tills han upptäckte att det var riktigt roligt att spela på skedar som omväxling.

Lördagseftermiddagarna var annars helgade åt kroppen och dess vård medan söndagarna ägnades åt anden.

Det fanns ingen kyrka i byn, därtill hade byn aldrig varit tillräckligt förmögen. Trakten var fattig, åkrarna gav bara avkastning som räckte till husbehov och skogen skattade dessa förståndiga människor med stor försiktighet.

Skogen gav dem en känsla av trygghet både med tanke på ålderdomen, men också för den lugnande inverkan på sinnet som

 

 

86

 

 

skogsus har. Inget var väl så rofyllt som suset i grantopparna, och inte minst skogen gav ett nödvändigt skydd för den värsta nordanvinden.

Till närmsta kyrka var det för långt att fara med häst annat än till jul, påsk och pingst. Beda kunde vara andlig däremellan och ge de andra i byn vad de behövde av Gussens ord på vägen, så det räckte åtminstone en vecka framåt.

Inte var någon av dem sjuka heller, och varför skulle man oroa sig för döden. Den kommer väl när den skall, brukar Beda säga när någons död kommit på tal. Men det tycker inte Asta om att hon säger. Det kan väl inte alltid vara Guds vilja när unga människor går bort. De har ju inte hunnit med och uppleva livet som vi har fått göra.

-Den som inte har fått vara med om livet på landet har väl inte levt fullt ut.

Det är alla rörande eniga om, och så talar de om nåt annat.

Bröderna har inte berättat för systrarna vad de håller på att förbereda. Visa av erfarenhet vet de att det snabbt kan bli slut på det roliga då. Det är ju inte så att systrarna har förbjudit dem, vuxna karlar, att göra vad de vill, men det är som om hela glädjen med uppfinnandet rinner ur en om systrarna börjar komma med sina förnumstiga invändningar. Inga fruntimmer de känner kan lägga sig i så mycket som Asta och Beda. De tycks tro att de behöver ta ansvar för Knut och Kurt.

 

 

De tar ansvar för en massa andra också. Jämnt skall de lösa problem som människor bara i förbifarten antyder att de har. För det mesta vill folk inte ha hjälp och råd över huvudtaget. Men det tycks inte systrarna förstå alls. Minsta lilla kommentar om nåt sätter omedelbart patrullen på fötter. Själv kan man bara ställa sig att gapa och vänta tills problemet är löst. På systrarnas sätt. En del av lösningen är varm mjölk och bullar och kakor. Sen måste du berätta allt från början. Därefter tittar Asta på Beda och nickar och frågar:

-Vad tror du?
-Är du av samma åsikt som jag att det bästa vore om...bla,bla.

-En bekant jag hade en gång hade det precis på samma sätt och se då ....Bla, bla.

Bröderna vill känna sig fria. De vill inte att andra skulle lägga sig i. De vill inte ha sina problem lösta av Asta och Beda. Bröderna såg saken på sitt sätt. Problem är till för att lösas. Jo, så sant som det är sagt. Men inte på en gång. Det skall få ta sin tid. Det är det som är nöjet. Att få brottas med och grubbla över ett problem tills man en sömnlös natt har det! Det är vad livet handlar om. Men det förstår varken Asta eller Beda.

Systrarna skall lösa problemet med det samma och få det ur världen. Deras idealvärld saknar problem men är full av varm mjölk och bullar. Bröderna har varit med om det alldeles för många gånger.

 

 

87

 

 

Därför berättar de ingenting om vad som skall ske vid betessläppningen i år. Om systrarna ändå anar något, så har de inte avslöjat sig, de heller. De kvittrar på som de alltid brukar göra om lördagarna.

Gubbarna är så rena och nyklippta, något annat skulle de inte våga heller. Då hamnar man i byktråget i stället för bakom soppskålen och det är inte så muntert om man har svultit en hel dag i väntan på en läcker böngryta.

Vad gör dom egentligen i Krutbyn?

Krutbyborna jobbar inte med något särskilt, som mamma och pappa gör. De är hemma på gården om dagarna och gör allt möjligt roligt. Knut och Kurt t.ex. har en häst som de sköter om varje dag. Den heter Hector. Hector måste serveras mat där han står i stallet. Då får bröderna kila upp på höloftet och plocka ner ett par lösbalar med fint magert hö. Hector står inne i sin spilta när det är mörkt om vinterkvällarna. Där är det varmt och skönt och han kan dricka vatten ur en tunna. När han vill sova så blundar han bara. Hector sover oftast stående. Knut och Kurt brukar lägga in ny halm i spiltan varje dag så att Hector skall ha det torrt om fötterna. ”-Nu är det din tur att byta på Hector”, brukar de säga till varann.

Bröderna brukar turas om med alla sysslor som hör till en gård. T.ex. så måste man varje dag bära in ved och sedan göra eld i köksspisen. På den kokar bröderna sitt kaffe och sin gröt. För när

 

 

bröderna kommer in från stallet på morgonen; Hector skall alltid ha sitt hö först, då smakare det med gröt, limpa och kaffe. Gröten gör dom på bönor, en specialitet för bröderna som de lärt sig tycka om redan som barn. Hur det kom sig skall jag gärna berätta en annan gång.

Limpan har dom bakat själva och på de tjocka limpskivorna brer dom systrarna Stubins nykärnade smör. Systrarna Asta och Beda har nämligen en alldeles egen ko som dom får sin mjölk ifrån. Bra va! Av mjölk som man ännu inte skummat grädden utav kan man nämligen göra smör i en smörkärna. Jag och dom andra barna brukar få hjälpa Asta och Beda med smörkärningen. Det är roligt att se hur mjölken skummar i kärnan. Vi häller sedan bort skummjölken och kvar på botten blir smöret kvar. Smöret smakar gott när vi saltat det lite.

Man kan också sätta filbunke på mjölken vi får från Rosa. Kon heter så. Rosas mjölk räcker otroligt nog till alla oss barn i byn, så ingen behöver handla mjölk i affären. Det finns förresten ingen butik i byn. ”-Den behövs inte”, säger Asta och Beda. ”-Nog kan vi hålla er med mat om sommaren utan att ni ska behöva släpa hit en massa tunga matkassar. Vi har matkällaren full sedan i fjol höstas, och i visthusboden hänger både korvar och skinka. Och så får väl ni ta och dra opp lite fisk så att det inte blir för trångt för dom i vassviken!”

Fastän systrarna Stubin inte jobbar har dom alltid nånting för sig. Tänker man efter så är det egentligen ett ganska stort arbete med att hålla oss med mat en hel sommar.

 

 

88

 

 

För att Asta och Beda är så snälla mot oss brukar vi hjälpa dem med allt möjligt. Det är roligt att plocka vinbär eller att sprita ärter när man gör det tillsammans med sina gammelmostrar. De pratar hela tiden medan vi arbetar och vi får lära oss en massa om hur det var när Asta och Beda och Knut och Kurt var små. Det är intressant att få reda på hur det var förr. Många barn har inte en aning om hur man levde på landet förr i tiden. Eller hur man lever där idag heller, för den delen.

I Krutbyn har alla hushåll egen brunn. Brunnen är ett grävt hål i marken som är kantat med flata stenar staplade på varandra för att förhindra att brunnshålet rasar och fylls igen med jord och sand. Över brunnshålet ligger ett brunnslock i trä. Hos systrarna Stubin är locket faktiskt ett litet hus med dörr. Det sitter en vev utanpå husets ena sida för att man med den skall kunna veva ner en spann och med den hämta upp brunnsvatten. För att få spannen fylld måste man först se till att den är upp och nervänd när den sänks ner i brunnen. Ett handtag som går att föra runt hela spannen gör det möjligt att spärra spannen i ett upp och nervänt läge. Utan den här anordningen är det mycket svårare att få vatten i spannen. När spannen träffar vattenytan med öppningen neråt är det däremot lätt att få den fylld. Bröderna Krut har gjort spannen lite snetung i botten så att den viker sig åt ena sidan när den nått ner till vattenytan. Bröderna är finurliga på att räkna ut saker och ting. De uppfinner jämnt nya saker för att vardagssysslorna skall kunna göras lättare.

Till Astas och Bedas brunn får bara vi stora barn gå ensamma. Brunnen är väldigt djup och den bästa vattenkällan i byn. Det är

 

 

därför systrarna har låtit bröderna Krut bygga det där lilla huset med vindspel över hålet. För att inga små barn skall gå och trilla i, alltså. När vi har ont om vatten i våra egna brunnar får vi gå till systrarna Stubin i Nygårds och hämta vatten.

Bröderna Krut i Gammelgården använder naturligt nog inte så mycket vatten som i Nygårds. Det är till matlagning och till saftning, syltning och ystning och vad det nu allt kan heta som man behöver det bästa vattnet. Till bykning använder man i Krutbyn alltid regnvatten.

På Gammelgårdens tun finns det en äldre brunn. Över den hänger en lång stång som i ena änden har en spann fäst i ett rep. I den andra änden av stången dinglar ett rep utan spann. Man drar i det spannlösa repet när den vattentunga spannen skall upp ur brunnen. Det är så lätt att hissa upp vattnet att den minsta unge skulle kunna göra det.

Det inte bröderna Krut som har uppfunnit hävarmen, som den kallas. Men dom säger att det är en av de bästa uppfinningar som gjorts, sedan Adam gick i kolt.

På vintern blir det mycket is på brunnslocket och då får man vara försiktig så man inte slår på ända när man skall hämta vatten åt Knut och Kurt. Brunnslocket i Gammelgården är en jättelik flat sten med ett hål i mitten där spannen skall ner. För hålet rullar man en stor rund sten så att inga småungar eller djur skall dratta i av misstag.

 

 

89

 

 

-Vatten är nödvändigt för allt liv”, säger Knut. Vatten behöver alla, både folk och fä. Bröderna Krut funderar mycket på hur dom skall kunna samla regnvatten när det regnar. Vattnet är bra att ha när det blir en torr och varm period under sommaren. Jo, för det blir det alltid där dom bor. Då slokar potatisblasten och jordgubbarna ser ut som smultron.

Från stora tak kan man samla mycket regnvatten. Vattnet måste först ledas via rännor ner i stora tunnor. Tunnorna fylls snabbt och snart börjar dom rinna över. Om man leder vattnet vidare från tunnorna med hjälp av ett rörsystem till en stor tank som man grävt ner i marken kan man ha glädje av vårens regn även långt in på sommaren, tänker bröderna Krut.

Sagt och gjort!

Att gräva ett stort hål i marken är visserligen ett stort och arbetsamt företag, men det löser bröderna Krut, som allt annat förresten, på bekvämaste sätt. I närheten av Gammelgården där bröderna bor, och för övrigt alltid har bott, finns en grop där folk i alla tider hämtat fin sand för olika ändamål. Gropen kallas för sandtag, för att man tar sand därifrån. Sandtaget ligger på byns allmänning, som vi säger, alla i byn har rätt att ta sand från sandtaget. Fast i måttliga mängder förstås, inte mer än man behöver för stunden.

Sanden kan man t.ex. ha för att blanda till murbruk; bröderna Krut är duktiga på att mura spisar och skorstenar och väggar och källare och mycket annat. Nu har dom tänkt så här, att sanden kan ju

 

 

flyttas ur gropen och förvaras vid sidan av sandtaget. Alltså börjar dom ur gropen gräva upp all sand som finns där. När dom nu så har fördjupat gropen ytterligare, så kan deras vattentank få plats i sandtaget! Men en tank kan inte vara för liten utan måste vara så stor att vattnet i den räcker till att vattna med fast det skulle bli torka i byn i flera veckor, kanske månader. Var skulle dom hitta en tank som var tillräckligt stor?

Snart fick Knut en av sina snilleblixtar. I byn hade man seglat med egna skutor och fraktat ved och potatis och allehanda ting som gick att sälja bortom havet. Men sedan motorfartygen tagit över trafiken hade de flesta segelskutorna blivit överflödiga och slutligen huggits upp. Även Krutbyns sista skuta kunde ha gått samma öde till mötes om inte pappa Krut varit envis som alltid och vägrat sälja skutan som skrot.

Skutan var en stålskrovad skorv som låg på stranden utan master och var brun av rost. En bedrövlig syn. Men bröderna Kruts far var övertygad om att den skulle komma till användning en dag. Och det skulle den också! Det var det som var Knuts snilleblixt. Den rostiga skorven skulle få bli vattentank i byn!

Båten låg där på sidan i viken, till hälften dold i vassen, och anade inte att det snart skulle vara slut på den långa vilan. Men hur skulle ett så tungt skepp kunna transporteras upp till byn? Det skulle vara stört omöjligt att få loss det ur dyn. Inte ens om den gamla höghjuliga traktorn togs till hjälp. Här fick bröderna lägga sina pannor i djupa veck ett tag. Lösningen kom bror Bror på. ”-Vi får ta isär henne i flera delar. Sen när hon består av mindre bitar kan vi ta

 

 

90

 

 

bit för bit på släde och släpa efter traktorn på tjälad mark. Är det snö så löper det ännu bättre.”

Turligt nog så är det bara strandängar som skiljer stranden där båten ligger och sandgropen där Eulalia skulle få sin sista vila. Ja, så hette hon, skutan, Eulalia II faktiskt. Jag undrar vem Eulalia I var? Kanske var det frun till den första skepparen.

När Eulalia II i delar låg högt upp på land var det bara att börja sätta ihop henne igen. Bröderna Krut tog fram sina svetsaggregat och stod i gropen i flera dagar med sina lustiga visir för ansiktet och svetsade och svettades. Men det var värt mödan när jobbet var klart. Nu låg Eulalia II hel och fin i gropen, bara kajutan stack upp över markytan. Den ville Knut ha kvar. ”-Kan vara bra att ha som lekstuga till barna!”

Ja, en fin lekstuga blev det. Där kunde man leka att man seglade på de sju haven med en last av...

Det kom att klucka när man stampade i kajutagolvet. Det måste vara ett helt akvarium med korallfiskar där nere i lastrummet!

-Man får inte vara dum,” brukade Kurt säga. ”-Då kanske man blir tvungen att flytta till stan och ta ett tråkigt jobb för att klara sig.” Bror Knut log belåtet åt sin brors välbekanta fras. Han var själv mäkta stolt över sin idé. Nu hade dom en vattentank så dom skulle klara vilken sommartorka som helst. Och pappa Krut kunde nöjt le i sin himmel för att han fått rätt.

 

 

Eulalia II skulle ännu kunna göra nytta! Knut konstaterade att farsgubben haft rätt som så många gånger förr. ”-Man skall aldrig kasta nå't! Gör du det så kan du ge dig den på att du behöver det nästa dag!”, brukade pappa Krut säga. Bröderna Krut slängde aldrig en pryl. Det hade dom lärt sig av sin far.

Knut var nöjd med livet. Nu var det bara och vänta på det första vårregnet.

Bröderna Krut går under ytan

Bröderna Krut har sällan tid att fördjupa sig i andra frågor och problem som inte hade med deras egna uppfinningar att göra. Med uppfinningarna var det en annan sak. Det var olika konkreta lösningar på något vardagsbestyr som kunde göras lättare och mindre arbetskrävande.

Att lösa världsproblemen eller fundera över tillvaron i allmänhet, det passade inte bröderna. Ett problem skulle kunna lösas helst på ett sätt, det bästa möjliga. Mänskors livsfrågor hade för många ändar att ta upp och börja nysta i. Det passade systrarna Stubin bättre. De hade en viss vana att hantera tråd och väv. Livets mysterium var som en väv av olika trådar som alla ledde åt olika håll. Det var svårt för bröderna Krut att få någon rätsida på väven, Då var det enklare att fördjupa sig i i mindre djupa frågor, t.ex. hade havets uppgrundning börjat intressera dem. Allt oftare hade båten börjat skrapa i botten vid inloppet till båthuset. Stenar som inte besvärat dem tidigare måste nu passeras med stor varsamhet. Det var ju landhöjningens fel, det hade bröderna faktiskt lärt sig

 

 

91

 

 

skolan för länge sen. Båthuset skulle, om landhöjningen fortgick som det stod om i geografiboken, snart hamna på torra land. Ett båthus var ju till för båtar som skulle vara i sjön och inte en torrdocka. Bröderna funderade ett tag på att förlänga hela båthuset med dess hela längd rakt ut vattnet. Den grundare gamla delen kunde ju passa jullen. Men så var det också frågan om var den nya uppfinningen skulle få plats. Bröderna Krut hade nämligen länge drömt om att bygga ett båthus där vattendjupet var garanterat tillräckligt. Farkosten Knut och Kurt redan ritat på i flera år var en stor hemlighet. Ingen, inte ens Diana, deras drakvingeflygande väninna, hade en aning om dessa djärva idéer. Farkosten, eller flytetyget, var i själva verket ett allt-i-ett-fordon för både land- och vattenbruk. Båthuset var inte nödvändigt för att båten/bilen eller var det nu var, skulle flyta. Nej, båthuset skulle fungera som experimentbassäng vid testning av den nya uppfinningen. Om huset såg ut som ett båthus och verkade vara ett nödvändigt nybygge p.g.a. landhöjningen var det ju bra.

Ingen skulle misstänka att byggnaden i själva verket hade ett helt annat ändamål. Båthuset som skulle se ut som vilket båthus som helst med stockväggar och vasstak, var i själva verket ett högteknologiskt laboratorium för Krutbyns första amfibiefarkost!

En amfibiefarkost är en bil som kan framföras lika bra på land som till sjöss. Den här speciella uppfinningen som bröderna Krut hade lurat på ett tag, skulle dessutom klara av att färdas på havets botten. Kanske kunde denna ubåtsliknande bil bidra till att lösa problemet med landhöjningen. Jo, för när land tog plats där förut vatten funnits, då måste ju vattnet ta vägen någonstans. Det skulle

 

 

bröderna nu försöka lista ut. Någonstans i havsdjupen fanns förmodligen ett hål i havsbottnen, där vattnet, som tidigare så generöst medgett båtarna att glida fritt över grynnor och skär, läckte ut det för båtarna så viktiga fluidiumet. Var fanns detta avlopp som berövade bröderna Krut deras båthus dess användningsmöjligheter? Kanske hade någon stor sten som tidigare vart placerad över detta avgrundshål blivit flyttad?

Problem med vattenbrist vid båthus var allmänt längre norrut också, hade bröderna Krut hört. Söderut, däremot, tycktes vattnet räcka till. Hålet, eller läckan, måste alltså finnas här i närheten eller möjligen norrut, tänkte bröderna logiskt. Söderut skulle dom inte behöva leta.

Än var det långt kvar till det att undervattensbilen skulle kunna börja göra sina eftersökningar. Bröderna Knut och Kurt hade i stor hemlighet samlat komponenter som skulle vara oumbärliga för en farkost av det här slaget. Det var inga vanliga skrotdelar som behövdes den här gången. Delar från gamla skrotade ubåtar skulle behövas. I undervattensläge är det särskilt viktigt att man kan kommunicera med världen ovanom ytan. Där nere på botten där mörkret råder är man hänvisad till information uppifrån.

Själva farkostkroppen behövde vara av en konstruktion som tålde högt tryck. En gammal ångpanna från ett ångkraftverk hade den rätta hållfastheten för att klara trycket på 150 meters djup. Pannan var av dubbelmantlad typ med separerade skott, perfekt att kunna användas som ballasttankar. Undervattensfarkosten skulle kunna sjunka till botten på ett par timmar, det var viktigt. Luften i det

 

 

92

 

 

tämligen lilla förarutrymmet beräknade bröderna att skulle räcka för en cirka 8 timmars dykning. Var man av någon anledning tvungen att stanna under ytan längre än så fanns det syrgastuber.

Vatten måste pumpas in och ut ur tankarna på ett effektivt sätt. För att ta in vatten i ballasttankarna hade bröderna en enkel, men briljant, lösning. En lucka i fören öppnades på vid gavel och därefter kunde, när farkosten i full fart framåt gapade över vattenytan, vattnet snabbt strömma in i undervattenbilens ballasttankar. Luften i dessa tankar evakuerades samtidigt med hjälp av en anordning som liknade en jättelik cykelpump.

För att tömma tankarna när djupet var större än 100 meter krävdes en mera sofistikerad teknik. Den var ännu inte riktigt färdigutvecklad men skulle bygga på en helt ny tanke, nämligen att vattnet i tankarna kunde frysas till is och på så sätt lyfta farkosten uppåt. Is är som bekant lättare än vatten. Det var helt enkelt en genial tanke som ingen hade tänkt tidigare. Lösningen var helt enkelt alldeles för enkel. Det är ofta det enklaste som är det bästa. Det hade bröderna Krut erfarenhet av sedan många tidigare uppfinningar. Den här tanken hade de ännu aldrig prövat. Men så var också världen under havsytan helt okänd för dem. Men inte så länge till!

Att is tar större plats än vatten och i synnerhet det komprimerade vatten som fyllde tankarna på 100 meters djup var ett problem som måste lösas ännu. Farkosten kunde ju explodera precis som en saftflaska som någon glömt ute i kylan när innehållet plötsligt kräver större plats när det fryser. Att frysa vatten under högt tryck

 

 

krävde också att konstruktörerna hade en viss fysikalisk kunskap. Bröderna fick helt enkelt ta fram sina gamla läroböcker i naturkunskap innan de påbörjade experimenterandet. I en specialbyggd tryckkammare började nu experimenten med att göra is. Ett högt tryck tycktes motverka vattnets vilja att bli till is. Alltså behövde temperaturen sänkas betydligt under den normala fryspunkten för vatten, noll grader Celsius. Lösningen för att kyla vattnet snabbt och effektivt hittade bröderna i flytande kväve. Flytande kväve är så kallt att det är rent farligt att hantera. Bröderna hade arbetat i farliga miljöer tidigare. Gaser kan också vara hälsovådliga. Under tryck är de ännu farligare. Det hade de ju fått erfara redan i unga år. En viss explosivitet i böngasen hade gett dem inspiration till många goda uppfinningar, inte minst drömde de fortfarande om att konstruera en raket som drevs av böngas. Raketen hade ännu inte sett dagens ljus, därtill krävdes ännu mycket arbete. Raketbränslet däremot, skulle komma väl till pass i den nu aktuella uppfinningen.

Men varför skulle bröderna i all världen prompt konstruera en ubåt som dessutom kunde framföras som en bil uppe på landbacken? Var inte den idén att gå lite för långt?

Ja, bröderna hade sitt huvud för sig. Först och främst slapp de på det här sättet bygga två fordon, ett för land- och ett för vattenbruk. Å andra sidan visste man heller aldrig om vattenbristen skulle bi så stor att båtar och i synnerhet ubåtar, skulle bli helt överflödiga. Eftersom ubåten skulle ha hjul kunde den ta sig fram var som helst, också på torra land. Ganska fiffigt, va! Bröderna Krut var det inte lätt att överrumpla. Så länge det fanns bönor med extra mycket

 

 

93

 

 

kraft och krutgubbar med idéer lite utöver det vanliga, skulle nog inte världen lida för stor nöd. Inte om bröderna fick hålla på med sitt i alla fall. Jag tror inte ens systrarna Stubin hade hjärta att hindra dem.

Rutger trillar i

På sommaren är det härligt att, tidigt om morgonen långt innan de andra har vaknat, skjuta ut roddbåten i sjön och ta med sig metspöet, burken med mask och ett paket med smörgåsar. Smörgåsarna är till både mig och Rutger, han älskar att åka på fisketur. Han är så ivrig att han knappt kan sova natten innan. Hur han kan lista ut att vi skall ut med båten kan jag inte begripa. På något sätt har han luskat ut det i alla fall. Det märks så tydligt för han släpper inte mig ur sikte en sekund. På natten har han sin flytväst bredvid sig där han ligger vi min säng. Den har han själv hämtat i sjöboden. Rutger pratar i sömnen om natten på sitt eget språk. Jag tror han redan drömmer om hur han stolt sitter i roddbåtens för och spejar ner på fiskarna i vattnet. Han darrar av spänning när han ser en blank fisksida blänka till. Han drömmer om att en dag fånga den blankaste, vackraste fisken. Den skall han sedan be att bröderna Krut steker i panna med smör åt honom. Rutger vet hur gott smörstekt fisk kan smaka. När det vankas fisk till middag i något av husen i byn, då är Rutger där. Han har näsa för sånt. Med lite tur blir huvudet kvar på tallriken. Huvudet är det godaste på fisken tycker Rutger. Och skinnet förstås. Om det inte är fjällfisk, och det är det för det mesta. Då blir det inte så mycket

 

 

andra rester än ben. Därför ser Rutger emot strömmingsfisket. På hösten är strömmingarna stora som sillar ibland. Eftersom byfolket föredrar de mindre fiskarna brukar de största strömmingarna serveras åt Rutger och byns alla katter.

Men godast smakar fisken som man fångar alldeles själv. Det tycker både Rutger och jag. Idag skall vi meta braxen. Braxen är en stor platt fisk som går i vassvikarna. Det är en av de där fjällfiskarna som Rutger drömmer om att fånga för att den är stor, blank och vacker. Den hugger gärna på masken som jag pillat på kroken. Masken brukar skruva sig förföriskt på ett sätt som braxen inte kan motstå. Idag har Rutger och jag nya stora feta daggmaskar från dynghögen från i fjol, den som är färdigbrunnen. Rutger var med kvällen före och hjälpte till med maskletandet. Han gör det mer än gärna. Han blir så ivrig att han glömmer masken och gräver en djup grop i vilken han själv nästan försvinner. Snart ser jag bara rumpan på honom. Hans glada skall hörs dämpat där nerifrån. Jag har visst glömt att berätta att Rutger är en grythund, en strävhårig tax närmare bestämt. För det mesta fångar taxar inte maskar i deras gångar utan rävar och harar. Men Rutger är en försiktig tax och maskar och fiskar ger honom alldeles tillräcklig spänning.

När jag lyckats få Rutger ur gropen är det som om han vet vad som skall hända. Hans jaktinstinkt är väckt. Tidigt nästa morgon när jag skjuter ut båten sitter Rutger redan i aktern och stirrar ner i vattnet. Han har sin flytväst på sig. Den är han noga med inte glömma. När han kommer springande med den i munnen slänger han den ivrigt fram och tillbaka som om den vore ett villebråd som han nyss fångat. Han ger sig inte förrän han har fått den på sig.

 

 

94

 

 

Flytvästen är så gammal och urblekt att man knappt ser att den en gång varit röd. Tror du Rutger bryr sig om det? Nej, han skall ha sin väst och ingen annan. Min mamma, Rugers matte alltså, hade köpt en splitterny självlysande, neongul väst och tänkt slänga den gamla fula. Men den nya var bara vips försvunnen och ingen vet än idag var den är. Kanske har Rutger grävt ner den på ett säkert ställe där vi inte skall hitta den? Den gamla västen luktar ju fisk och hav. Det gjorde förstås inte den nya. En väst som inte luktar fisk har väl ingenting med fisketurer att göra, tyckte Rutger säkert.

Alltnog. Nu satt Rutger på aktertoften bredvid maskburken och metspöet som stack ut över relingen. Det kändes skönt att ta spjärn med tårna i den ännu lite svala, fuktiga sanden på stranden och knuffa ut ekan. Det skrapade lätt under kölen innan den nyfernissade båten gick flott och strax glatt guppande flöt ut på vattnet. Själv hoppade jag i i farten när båten kom ut på lite djupare vatten. Metspöet slog mot båtsidan och flötet snurrade energiskt runt sin lina. Solen skänkte redan värme åt morgonen och en lukt av dy och ävja slog emot Rutger och mig när vi närmade oss vassruggarna. Det skall lukta så när vi fiskar i vassviken. Längre ut, vid holmarna, där doftar det tång och sälta i stället. Varje plats har sin egen bekanta lukt. Det gillar Rutger och jag.

Vi behöver inget ankare för att båten skall hållas på plats. Vi styr bara in fören i vassen. Då hålls båten på samma ställe och Rutger och jag trängs på aktertoften för det är den bästa platsen. Rutger vill se flötet hela tiden och när det efter en stund dyker under ytan inte bara darrar han av spänning utan gnyr dessutom som en riktig

 

 

jakthund. Rutger jagar varken räv eller hare utan har specialiserat sig på lite mindre vilt, nämligen fisk.

Den här morgonen, när solen redan hunnit värma vassen fast det ännu är långt till vanlig frukosttid, smakar det gott att äta smörgåsarna som vi tagit med oss. När vi andäktigt njuter av vår båtfrukost fladdrar trollsländor redan omkring oss med prasslande vingar i sin egen jakt på mat. Då nappar det plötsligt på första masken.

Braxen går och lurar i vassen och har trots sin storlek en liten oansenlig mun. Han sväljer sällan betet i ett glufs utan nyper av en bit i taget. Man får själv vara på hugget så att inte masken är slut och bara den blanka kroken möter en när man drar upp reven efter att flötet en stund guppat upp och ner på ytan.

Vårt första nyp är inte ett sånt där försiktigt ett, utan ett rejält, tydligt hugg. Rutger blir så till sig när flötet försvinner och linan spänns mer och mer tills spöänden ser farligt böjd ut, att han helt slutar gny. Han lutar sig över relingen för att se vart flötet har tagit vägen. Linan tycks leda rakt ner under vår båt. Jag måste manövrera med spöet så att det inte skall brista, jag håller ut armen utanför båten så att inte heller linan skall skava mot båtsidan och nötas av. Rutger och jag bländas av reflexerna från vattenytan. Solen spelar oss ett spratt, vi ser ingenting för ett ögonblick.

Plötsligt vippar spöändan upp och linan blir alldeles slak. Rutger vet att det kan betyda besvikelse. Han springer till stäven och stirrar stint ner i vattnet. Av hans skall att döma har han sett det

 

 

95

 

 

gäckande bytet. Utan att tänka sig för kliver han ut utanför relingen för att få tag på det han sett. Du kan kanske föreställa dig hans förvånade uppsyn när han med ett magplask landar i vattnet. Fast vassen är tät just här är ändå vattendjupet ett par meter. Det är tur att Rutger har sin flytväst för simtag är det svårt att ta för all vass som är i vägen. Där flyter nu en förvånad tax i sin blekröda flytväst när samtidigt ett ännu större plask än det Rutger åstadkom hörs längre in i vassen.

Där har vi det förlupna bytet. Det måste vara en jättelik fisk Rutger fått syn på. När jag hjälpt upp honom i båten; det är bara att greppa tag om handtaget på flytvästen och lyfta upp den blöta snopna jycken, verkar Rutger inte lika angelägen om att fortsätta fisket. Vad han sett får jag heller inte veta eftersom hundar inte kan prata. Men att det var något extra stort kunde jag förstå. Rutger har alltsedan den turen föredragit strömmingsfisket eller mete vid aborrgrynnan. Vassfisket efter braxen visade han fortsättningen ett mycket svalt intresse för. Vad som fanns där i vassen förblir nog en hemlighet. För Rutger som skådat ner i djupet och nära nog själv blivit dess byte räckte det bra med småfisk i framtiden. Han hade ingen som helst längtan att fånga rekordfisk efter det äventyret.

Villgott är försvunnen

Ingen hade tänkt på det förrän det var för sent. Det var först till kvällen som Kurt och Knut fick reda på att Villgott var borta. Det var Netta som kommit till Krutbyn samma dag för att börja sitt

 

 

jullov som gjorde upptäckten. Hon hade genast efter att familjen parkerat sin bil och sedan fått åka skrinda efter Hector till familjens stuga sprungit över till Gammelgården för att hälsa på djuren. Med hinken med matrester, potatisskal, gammalt bröd och sur mjölk och annat som inte längre dög till mänskoföda i näven hade hon sprungit till fäxet där hon bara blev stående i dörrhålet.

I vanliga fall brukade det höras glada grymtningar så fort någon vidrörde fäxdörrens hasp; dörren hade inget lås utan bara en järnhasp på utsidan som höll dörren stängd. Inne i fäxet bodde grisen Villgott i sin stia, ett väl tilltaget bås med ströbädd och matho samt ränna för att leda bort Villgotts spillning. Grisar är renliga djur om du inte visste det, och vill således ha det båda varmt och torrt där de bor. Sin toalett hade Villgott alltså i det hörn av båset som var beläget längst bort från mathon och sovplatsen. Kom inte och säg att Villgott är en lortgris.

Men nu var grisens hemtrevliga stia alldeles tom. Inte ett enda litet grymt kunde heller höras. Netta lade märke till att den lilla porten in till båset stod på glänt.

I fäxet bodde också hönsen om vintern och ett gammalt gåspar. De kacklade och trumpetade mer än vanligt, inte bara för att de känt igen hinken som Netta ännu höll hårt i handen, utan för att de kände att inte allt var som vanligt. Något ovanligt hade inträffat. Djur är känsliga för förändringar, så också höns och gäss. Innan vi själva har märkt något vet djuren att vara på sin vakt. Hade bröderna lyssnat noga hade de kunnat höra att kacklet från fäxet hade en annan ton. Men idag hade bröderna Krut haft mycket

 

 

96

 

 

bestyr; julfirarna skulle ju komma och det fanns mycket som skulle ordnas med.

Netta hade blivit så bestört över sin upptäckt att hon länge blev stående med gapande mun i den öppna dörren. Efter att ha återfått tankeverksamheten efter den första förlamningen vände hon kvickt tillbaka mot huset, fortfarande med hinken i hand och störtade med andan i halsen in i bröderna Kruts kök.

-Men kära hjärtat, flicka lilla! Har du sett fäxtomten?”

Fäxtomten var en småvuxen farbror som bara bröderna Krut sett och som systrarna Stubin brukade säga bara fanns i bröderna Kruts fantasi.

Netta var så andfådd att hon inte fick fram annat än ett litet pip. Hennes ögon var vitt uppspärrade och det verkade faktiskt som om hon sett tomten. Hon sträckte fram hinken och pep fram:

-Han är inte där.”
-Vem, fäxtomten,” undrade Knut roat.

-Skoja inte med flickan. Ser du inte att hon försöker berätta nå't.” Kurt kom till Nettas undsättning.

-Nu tar vi det lugnt och sansat. Sätt dig här vid bordet och berätta vad du sett, eller inte sett,” rättade sig Kurt.

 

 

-Här har du lite' varm bönmust!”

Netta gillade inte den dryck som var brödernas favorit. Man måste antagligen ha vuxit upp mad smaken. Det hade bröderna Krut gjort. Men inte Netta. Hon vinkade därför avvärjande med handen och tog ett djupt andetag.

-Villgott. Han är borta!”

-Vad säger du, är Villgott-gossen inte hemma? Han som aldrig brukar missa mattiderna.” Kurt tittade litet missstroget på hinken som ännu var full med grismat.

-Vi får ta oss en titt, Knut! Det här är inte likt Villgott.”

Hade Kurt tänkt efter så hade han kanske erinrat sig att Villgott, när han ännu var en ung och slank liten gris; nu var han kolossal, hade försvunnit på ett liknande sätt. Det hade förresten skett exakt vid samma årstid som nu, mitt i julstöket. Villgotts första jul; det var meningen att det bara skulle bli en enda, var han, julgrisen, spårlöst försvunnen samma dag som skinkan skulle läggas i blöt. Det sker alltid på Anna-dagen, för att sältan i skinkan skall bli den rätta. Några dagar före jul tas sedan skinkan upp ur sitt saltbad för att därefter tillredas i ugn eller rök.

Villgotts första Anna-dag blev minnesvärd. Villgott hade helt sonika tagit sig en tur till brygghuset där man brygger öl och mjöd och där också saltkaret stod. Nyfiken som han redan i sin ungdom var var på allt ätbart och drickbart; han var en levnadsglad och

 

 

97

 

 

präktig gris, hade han hittat saltlagen som skinkan skulle ligga i och plötsligt känt sig törstig. Salt smakar gott ibland och Villgott hade ett särskilt saltsug den här kvällen. Bröderna Krut hade gött sin fina julgris lite extra de senaste dagarna och kosten hade därför bestått av extra mycket bruna bönor, i söt sås. Villgott älskade nämligen bruna bönor lika mycket som sina husbönder och kunde aldrig få nog av läckerheten. Därför stod magen nu i alla väderstreck och saltlagen smakade gott. Efter att ha släckt törsten dåsade han sedan till på plats och ställe där ute i brygghuset. Den kvällen hade bröderna starka misstankar om att någon farit iväg med deras gödgris. Stölder på landet var visserligen ovanliga, men kringströvande tiggare kunde ibland ses på bygden, särskilt så här före jul. Tiggare var välkomna att få smaka av all mat som tillreddes för att ätas under julhelgen. Julbak och korvar kunde det bjudas på till den som var svulten. Ingen behövde bli utan en smak av julen i Krutbyn inte! Men vem skulle vara fräck nog att ta med sig Villgott? En så stor gris gömmer man inte så lätt.

Nästa morgon hade Knut ärende till brygghuset för att se till bönölet som han satt på jäsning. Döm om hans förvåning när han han bland två omkullstjälpta tunnor hittar en utslagen Villgott. Bönölet var utrunnet och likaså saltlagen. Ljudliga snarkningar hördes från den överförfriskade julgrisen.

Villgott hade vaknat efter sin första slummer och känt sig ovanligt törstig. Han hade ju druckit upp den lag i vilken julskinkan skulle saltas! Mitt i natten kände han sig som den saltaste skinka i världen. Till sin lycka fann han ännu en tunna i brygghuset. Den innehöll en ganska besk, men stark, dryck. Den fick duga.

 

 

Villgott slocknade omedelbart igen efter att ha tömt även den tunnan på sitt innehåll. Villgott hade förstår aldrig druckit öl, men genast fått smak på rusdrycken. Alltså låg han nu där och sov ruset av sig när båda bröderna kliande sig under sina mössor betraktade årets julskinka och undrade vad de skulle göra av den arma grisen. Han såg så mänsklig ut där han låg i sitt armod att de tyckte riktigt synd om honom. Något tal om julskinka blev det i alla fall inte mera. Villgott fick i lugn och ro sova ut i brygghuset, och när han mådde bättre fick han flytta hem till sig. I sin varma stia lovade han sig själv att aldrig besöka brygghuset igen. En sprängande smärta plågade hans arma grishuvud.

Dagarna gick och julen kom. Villgott fick julgröt och bönpudding på julafton och så gris han var tyckte han att julen var en riktigt trevlig tid, trots allt. Ingen kom på tanken mera att Villgott skulle kunna hamna på julbordet. Han överlevde sin första jul som börjat i sus och dus och som fortsatt så stilla. Han kom att överleva alla jular efter sin första.

På gamla dagar hade Villgott utvecklats till en verkligt sofistikerad gentleman. Med det menas att han var noga med vad han åt och drack. Det som inte var i hans smak sorterade han bort. Det han ratade fick hönsen slåss om. Så här innan jul brukade det finnas pepparkaksdegsrester och annat smått och gott i Villgotts hink. Villgott såg extra mycket fram emot måltiderna så här i jultid. Därför var det synnerligen förvånande att Villgott, den här dagen då Netta kommit med grishinken, inte stog redo vid sitt mattråg när Netta tog i fäxdörren.

 

 

98

 

 

-Vi måste ha glömt att haspa på Villgotts båsport i morse. Han måste ha tagit sig en promenad i fäxet bara” ”-Han ligger nog och dåsar borta vid halmbalarna i gamla fårkätten.”

En fårkätte är där man förr höll fåren uppbundna under vintern. Några får hade inte bröderna haft sedan deras fars tid. Fårskötsel var en hantering som däremot systrarna Stubin gärna ägnade sig åt. Det gjorde de mest för ullens skull. Av ullen stickade de varma tröjor och så tovade de hattar och stövlar som alla i Krutbyn använde om vintern. Varmare plagg fick man leta efter.

Trots att de letade i hela fäxet fann de ingen Villgott. ”-Tänk om han gått ut ett tag?” ”-Var haspen på när du kom Netta?” undrade Knut. Det var inte så lätt för Netta att minnas såna detaljer; hon hade varit så ivrig att komma in till djuren.

Nå. Det skulle nog ordna sig. Så här års var det inte lätt för en sparsmakad grisherre att hitta delikatesser ute i naturen. Villgott skulle säkert snart vara tillbaka när han tröttnat på friluftslivet, tröstade sig den övergivna trion med att tänka.

Det var mörkt ute. I kväll skulle det inte löna sig att leta. Spåren efter den försvunna grisen skulle synas mycket bättre nästa morgon. I natt fick Villgott-nasse klara sig själv under bar himmel.

Nästa morgon vaknade alla i god tid före det första dagsljuset silade in mellan gardinerma. Netta, och hennes bror Jesper, kunde snabbt konstatera att spåren efter Villgott under natten blivit omsorgsfullt dolda under ett tunnt men mycket vitt snötäcke. Alla

 

 

spår som kunde lösa mysteriet med Villgotts försvinnande hade blivit gömda under den rena nysnön. Det hade snöat hela natten. Stackars Villgott. Han måste vara frusen. I stian, dit bröderna lämnat dörren på glänt, var det lika tomt som kvällen före. Hönsen kacklade ödsligt där inne i det ännu skumma fäxet. Det gamla gåsparet frös och fnös eller väste åt dumheterna och tyckte att det kunde få räcka med korsdrag nu. De föredrog att tvätta sig innomhus i det gamla zinkbadkaret i stället för att gå ut och putsa sig i den rena nysnön.

Ingen i byn hade sett minsta spår efter Villgott. Systrarna Stubin kom snart ihåg historien om Villgotts första jul. Därför rusade nu alla till brygghuset för att få se grisen sova där inne. Men besvikelsen blev stor när varken bönöl eller annan flytande föda hade rörts. Ingen Vilgott sov heller i brygghuset, något återfall till dryckenskap hade Vilgott sannerligen inte fått. En nyktrare gris fick man leta efter. Och det var just vad de gjorde det. Hela dagen. Och nästa. Utan att hitta Villgott.

Julen stod för dörren men ännu stog ingen julgris i dörren och kände sig hungrig.

-Antagligen finns det gott om mat där Villgott är just nu,” tänkte Netta och de andra.

-Eller så har någon slutligen gjort julskinka av honom”, sa Knut uppgivet.

-Varför skulle någon vilja göra Villgott något ont,” undrade Asta?

 

 

99

 

 

-En gammal galt är ju knappast ätlig, och här i grannskapet vet ju alla att Villgott hör till familjen.”

-Hade någon sett något konstigt, eller främmande på sista tiden här i Krutbyn?”

-Kunde det vara tjuvar i farten?”

-Hur var det med stadsborna som plötsligt hade dykt upp ifjol höstas?”

Direktörn med sin eleganta unga hustru. Hade de tittat åt Villgott, funderade de fyra i byarådet, nämligen Asta och Beda samt Knut och Kurt? Barna skulle inte oroas. Nej, dom fick tro att Villgott tagit en välbehövlig semester mitt i julbestyren. Direktörn och direktörskan avskrevs ganska snart från listan på misstänkta.

-Åt inte frun endast sparris? Hon såg i alla fall ut som en, en levande sparris, så mager var hon.

Andra främlingar hade setts om man undantar fröken Diana, men hon hade ju snabbt blivit en i familjen. Bröderna Krut hade genast adopterat den unga, men lite vilsna, rättframma kvinnan som en blåsig höstdag nödlandat i systrarna Stubins ärtåker med sin deltavinge. Hon åt förresten heller inte kött, så var det visst. Konstiga idéer stadsbor har. Bröderna Krut säger att de inte heller äter upp sina vänner, och menar då djuren. Men en och annan korv, sylta och palt slinker nog ner. Annars är det fisk de gillar allra mest. Förutom bruna bönor förstås!

 

 

-Villgott hade kanske fattat misstankar mot direktören som hade dykt upp föregående höst. -Kanske skulle han komma på nytt för att hämta Villgott? -Kanske det var så Villgott hade tänkt och därför ville hålla sig undan ett tag?

Direktören hade haft en rejäl kalaskula. I den fanns det plats för en och annan julskinka. Det var kanske så Villgott hade resonerat?

I skogen låg snön ännu vit, men det var nu redan några dagar sedan den fallit. Hade någon tittat noga efter i skogen hade denna någon kunnat se något oväntat. Så här var det nämligen.

Efter höstens myckna regnande hade en del av bönskörden gått till spillo, den hade ruttnat på fälten. Bröderna Krut hade då lagt upp en kompost i skogen med de ruttnande bönorna, för att inte lukten av dem skulle bli för påträngande i byn. Vid den här bönkomposten rådde nu, sedan det blivit vinter och tjäle i marken, en febril aktivitet nattetid. Konstiga knubbiga svarta varelser bökade ivrigt med huvudena djupt i komposthögen. Bland de svarta knubbiga varelserna kunde man se en stor raggig best, betydligt ljusare till färgen än alla de andra. Den syntes väl där den ljudligt grymtande gjorde djupa hål i högen med välförruttnade, jästa, bönor. Han tycktes vara de andras ledare. När han stelnade till mitt i sin aktivitet stannade även de andra upp och lystrade spänt. Hade man kunnat komma dem närmare utan att höras hade man känt igen den stora. Det var Villgott. Han var betydligt smutsigare nu än han varit i brödernas hemtrevliga fäx. Men han verkade trivas som ledare för de andra. De andra, vilka var de egentligen? Jo, det var en flock vildsvin som flyttat till trakten i jakt på mat.

 

 

100

 

 

Hur kom det sig att Vilgott hade förändrats så och blivit en vild gris?

Villgott hade helt enkelt en dag tröttnat på det bekväma livet i sin stia. Samma dag som han fattat sitt beslut hade han med sin skarpa hörsel hört grymtningar från skogen där komposten var belägen. Det här fick liv i Villgott. Ingen gris skulle nämligen objuden få komma hit och äta av den favoritböna som blivit Villgotts livrätt. Det tänkte han sätta stopp för, så tamsvin han var. Sagt och gjort.

Det var en smal sak för en stor galt att öppna grinden med en puff av trynet. Haspen med sin skruv hade helt enkelt bara lossnat ur det gamla trävirket.

När Netta löpt iväg utan att stänga fäxdörren efter sig var det bara för Villgott att stiga ut i den friska vinterkvällen där han stod gömd bakom halmbalarna.

-Det doftar snö i luften. Perfekt,” tänkte Villgott. ”-Ingen kommer att kunna följa mina spår ut i skogen. Därute får vi se vem som är starkast, främlingen eller jag.”

Villgott hade inte behövt oroa sig. Trots att det inte var en främling utan många svarta främlingar med vild blick, en hel flock svarta små grisar med vassa betar, så flydde de omedelbart när han den natten ställde sig som en elfenbenssfinx framför komposthögen för att skydda den mot inkräktarna. När flocken åter hungrigt närmade sig den begärliga högen med bönor, då röt Villgott till som bara en tamgalt kan ryta. Det var ett hjärtskärande, högt och föga vackert

 

 

läte han frambringade med sina enorma lungors fulla kraft. Han var desssutom dubbelt så stor som det största av vildsvinen. Hans styrka var inte att ta miste på och han demonstrerade den villigt genom att bryta upp en unggran med sina betar så granen gjorde en luftfärd långt bakom hans rygg. Vildgrisarna kröp med beundran fram mot Villgott efter detta kraftprov och visade sig underdåniga sin nya ledare. Så kom det sig att Villgott som tidigare varit kelgris och gottegris nu blev en stolt härförare för en hel vildsvinskontingent.

Om dagarna drog sig flocken med sin nya ledare tillbaka in den djupa skogen. På nätterna åt de av den mat som bröderna Krut så generöst, men oavsiktligt, serverat dem ute i skogen. Där fick de hålla kalas utan att bli störda. Bröderna hade under vintern ingen anledning att besöka komposten. Döm om deras förvåning när de till våren upptäckte att ingenting återstod av bönhögen annat än spår i marken av ivrigt bökande trynen.

Då, när sommaren redan stod för dörren, insåg bröderna Krut att deras egen Villgott hade sökt sig till det han saknat i sitt liv; frihet och gemenskap. Med sina vilda släktingar levde han nu sitt liv helt och fullt.

Villgott skulle också komma att bli en god far till många små, söta kultingar. De var till hälften ljusa som Villgott och till hälften vilt svarta. Att Villgott med sin nya familj fick det bra i skogen såg bröderna till. Det saknades aldrig mat i form av rester från bönodlingen eller hushållet som serverades i skogen. Vart och till vem de förde resterna sa de aldrig till systrarna Stubin. Det hade

 

 

101

 

 

nog blivit för magstarkt för dem. De fick tro att Villgott gått ur tiden. Det var bäst så.

Kära tant Asta och tant Beda

Skulle så gärna vilja tacka er för alla den omtanke ni visade mig när jag så plötsligt bokstavligen störtade in hos er, eller snarare i er ärtåker. Hihi, det gick ju bra till slut.

-Det var ett förfärligt tantande hit och dit Beda, hon är då ett välsignat hjärta, lilla Diana. Hon har skrivit brev till oss, kan du tänka Beda. Kom ska du få si.

Beda som haft händerna i baktråget måste tvätta av sig och placera de små brillorna på näsan för att kunna se den prydliga texten på det ljusblå brevpappret.

-Hon kunde ha skrivit med lite större bokstäver tycker jag. Jag får väl ta fram förstoringsglaset.

-Du skall då alltid krångla. Flickan skriver ju riktigt fint vet jag. Mina ögon ser alldeles perfekt vad som står.

Landningen klarade jag ju på egen hand, fast jag trodde ett tag att min sista stund var kommen. Men utan er hade jag nog inte riktigt blivit människa igen. Det var så tryggt hos er och jag uppskattade verkligen alla era omsorger. Jag har berättat för min mamma om

 

 

er. Hon känner att hon skulle vilja träffa er, kanske i sommar, för att tacka er. Ni vet hur mammor är. Vi har ju inga släktingar här, så det känns som om ni nästan har blivit som mina egna. Får jag kalla er för mina mostrar? Nej, nu är jag för påflugen. Mamma skulle säkert inte tycka om att jag tränger mig på så här.

Här i stan är allt som vanligt. Jag går till mitt kontor varje dag och undrar vad jag egentligen håller på med. Men alla skall ju arbeta. Jag menar inte att ni inte arbetar, ni har då verkligen dagarna och händerna fulla med bestyr. Ibland känns arbete så meningslöst bara.

Jag möter så mycket elände i mitt jobb, det finns så mycket ondska i världen. Och den tycks aldrig ta slut heller. Ni skulle bara veta. Men jag är glad att ni slipper sådant där hemma i Krutbyn. Ja, jag säger hemma. Det känns som jag funnit ett nytt hem hos er. Nej, nu var jag alltför rättfram igen. Hoppas ni ursäktar min glädje över att ha fått lära känna er alla i Krutbyn. Ni har ett så bra liv, ni båda och bröderna, jag har ännu lite svårt att kalla dem bröderna Krut. Men de själva tar säkert inte illa upp. Jag vet att ni kallar dem så, men efter att de berättat för mig att det snarast var ett öknamn på dem när dem var små, tar det emot att kalla dem brödrna Krut.

Knut och Kurt var i alla fall så entusistiska över mitt drakvingeflygande. De borde själva få uppleva tjusningen med att få vara viktlösa och bara sväva iväg som gladan någon gång. Jag märker att jag blir riktigt poetisk när jag talar med er. Det är som om tanken på er, mina vänner i Krutbyn, väcker nya känslor inom mig. Äsch, nu tråkar jag ut er igen. Jag skulle ju bara säga tack.

 

 

102

 

 

Och så var det det där med mammas besök. Vi behöver kanske inte bestämma någon speciell dag men hon skulle bli glad om hon visste att hon var välkommen. Det har jag sagt till henne, att i Krutbyn är alla välkomna. Men hon vill i alla fall att jag skulle nämna det här för er. Pappa är så försynt så honom får vi kanske inte med oss, men vem vet. Som jag berättade för er tidigare så är pappa och mamma från en cirkusfamilj. De vill inte att man talar om det för de vill smälta in, vara som alla andra nu när de flyttat hit. Pappa jobbar ju på tillståndmyndigheten för mobila nöjesparker och mamma har ett alldagligt jobb, hon också. Hon sitter i biljettluckan på stans biograf. Jag är säker på att båda skulle bli upplivade att se vad bröderna K. håller på med. Det är ju nästan som en cirkus i byn med alla deras uppfinningar som finns överallt.

Pappa var utbrytarkung som ung och mamma lindanserska innan hon fick mig. Då reste de runt i världen och cirkusvagnen var deras hem. Det var så konstigt att jag skulle nödlanda i just den by där mamma och pappa som unga hade passerat med hela cirkuståget. Och att ni då var barn, och såg allting. Och att bröderna K. just den dagen bestämde sig för att de skulle bygga en raket för att ta sig upp i rymden med. Det var ju enligt dem själva farfars kanon som gav dem inspirationen.

Farfar finns inte mer, men tänk om han hade vetat att jag nu skriver till er som om ni var mina mostrar. Han önskade i hela sitt liv det han aldrig fick. Ett liv i stillhet i någon by på landet med en stor familj. Han hade bara min pappa, farmor har jag aldrig träffat. Henne pratades det aldrig om hemma, och jag har aldrig frågat. Farfar Kurt, lustigt att han heter som er Kurt, eller vår Kurt om jag

 

 

får säga så, tror jag att flyger på himlen om natten och ser hur det lyser svagt, men varmt, där nere hos er. Farfar skulle gärna ha varit med nu, det är jag säker på.

Men nu talar jag ju bara om mig och mitt. Hur har ni det så här mitt i vintern? Det är ju inte särskilt kallt i år, men jag kan tänka mig att ni får dra på er era fina koftor och sockor som ni är så duktiga på att sticka. Och mycket tack för filtstövlarna jag fick utav dig, Asta. Har inte vågat använda dem här i stan för det är så smutsigt på gatorna. Jag skall inviga dem när jag kommer ut till er. För det vill jag göra snart. Det får inte dröja ända till sommaren för min del. Jag längtar redan efter er och den goda bärbullan som jag fick. Brödernas bönmust kan jag kanske vara utan, men säg det inte till dem. De kanske tar illa upp.

-Ja, inte tar krutisarna illa upp inte. Men de kommer nog att envisas med att hon skall ta en liten, för magens skull. Det sätter liksom fart på tarmarna, brukar dom ju säga.

Asta har lång erfarenhet av den drycken och kan mer än gärna avstå, hon också.

-Du Beda, vi får ordna så att Diana slipper musten. Men det blir värre för mamma hennes, och pappa. Han kanske är så försynt så han inte törs komma om han vet att det bjuds på starka grejor.

-Hör du Asta, nu får du väl ge dig. Ingen har väl farit illa av lite bönsaft. Det är blir en vända till kruthuset, det kan vi ju garantera, men det har väl ingen dött av. Ja, vi vet hur diriktörn åma' sig,

 

 

103

 

 

förstås. Men han var ju så fin så. Jag kan inte tänka mig att Dianas föräldrar är av den ullen. De är ju födda på en cirkus, vet jag. Vi får ta och skriva tebaks att flickans föräldrar visst är välkomna. Om vi skulle ställa till med långkok då. Vi har så fina köttben kvar sedan slakten i höstas. Det får bli en mustiger köttsoppa, eller vad säger du Asta?

-Det blir nog bra, men jäntan vill ju ha min bärbulla. Nog är det märkvärdigt att di där stadsborna skall tycka om det som är som vardagligast. Skorpor var hon ju som toki i. Int ́ behöver vi ha nå ́n kalasmat när hon kommer, hon vill ha samma skåpmat som hon fick i jåns.

-Vi får väl ta och se vad vi har i visthusboden. Har vi int ́ kvar av julkorven en bit?

Nu önskar jag er båda allt gott och sköt om er och bröderna K. Jag skriver innan jag kommer, det dröjer nog inte så länge. Skall bara ta fast några bovar först.

Många kramar.

Er Diana.

-Hon är nog den sötaste polis i hela världen. Att en sån fin flicka skall gå och bli polis. Hon kunde ju ha varit gift många gånger om, vet jag.
Asta märkte att hon försagt sig. Att prata om giftermål var kanske

 

 

inte vad de ännu ogifta systrarna Stubin gjorde dagligen. Asta såg lite förstulet på Beda som tystnat och verkade stå och tänka.

-Vi är int ́ heller gifta fast vi sku ́ kunna ha vari ́ många gånger om. Glöm int ́ de du, Asta. Hur sku ́ de förresten ha fungera. Diana är som vi, hon vill va ́ fri och obunden. Karlar är bara nojsiga och skall ha en massa service stup i ett. Det räcker väl att vi tar hand om sommargästerna och brödrena. Hur sku ́ det se ut om vi hade äkta makar i hasorna också?

-Det har du helt rätt i Beda. En massa springa bena av sig för hösäckar till karlars skull, sku ́ de ́ bli.

-Nej du, vi har de ́ så bra som vi har de ́. Nu får vi sluta med de ́ här läsande ́, Krutgubbarna ska ́ ju ha sitt kaffe. Vi får ta fram nån gammal bullkant.

-Jag vispar lite grädde om du plockar fram jordgubbssylten. Du vet att fattiga riddare brukar smaka fattiga torpare. Knut lova att han sku ́ ordna med en ny foderränna till gässen. En som dom inte kan ställa sig i. Gudars vad dom sottar i pytsarna. Du slipper ju se eländet som har innetur. Om Knut har glömt bort 'et får han inga grädde, så säkert som amen kyrkan.

-Du är hård du Beda, men rättvis, tillägger Asta efter ett strängt ögonkast från Beda.

Krutgubbar skall hållas kort, det är så det är bestämt.

 

 

104

 

 

Här bullrar det redan av grovkängor i farstun. Månne det är två kaffesugna gubbar som är på intågande?

Andra besökare är det knappast troligt att vänta så här års. Men man kan aldrig vara för säker.

Skall det bli jul i Krutbyn?

Knut var bekymrad. Det hände inte ofta, men när det hände fanns det oftast en verklig anledning. Julen närmade sig nämligen med stormsteg. Det var redan 3:dje söndagen i advent men i Krutbyn hade man inte alls någon julstämning. Det var som om det ännu var höst. I skogen plockade systrarna Stubin svamp till söndagsmiddagens stuvning. Träden bar ännu gröna löv i sina kronor och på sina ställen kunde man se blommor i rabatterna. Det hade blivit något fel på kalendern, eller så var det fel på vädret. Knut trodde på det senare. Kalendern efter hans och Kurts farfar hade inte svikit dem förr. I den kunde man läsa om årets växlingar och när de brukade inträffa. Det hade stämt på pricken hitills. Men nu befarade Knut att också svalorna skulle bli synliga om den här galenskapen fick fortsätta. Det betydde att julen helt enkelt hade blivit överhoppad! Knut anade att inte allt stod rätt till.

Det var inte bara Knut som var bekymrad. Barnen som med sina föräldrar brukade komma och bo i stugorna under sitt jullov hade naturligtvis undrat hur det nu skulle bli med snögubbstävlingen, pulkåkningen och slängkälken. Det fanns ingen snö och ingen is

 

 

någonstans. Bröderna Krut brukade spola vatten på någon av vallarna så att slängkälken kunde glida fint. Men i år lönade det sig inte att spola vatten. Vattnet skulle inte frysa. Minusgraderna var långt borta. Hela landet upplevde just nu en ovanligt varm vinter.

Det verkar som om vi inte kanske får se Krutbyns slängkälke till jul men jag kan ändå berätta om hur vi brukar göra när det finns en fin is ute på åkern. Vet du vad en slängkälke är? Det visste inte jag heller innan jag kom till Krutbyn. En slängkälke är ett stor pulka, som i ett långt rep slänger och hänger efter t.ex. en traktor. I stället för pulka använder man i Krutbyn en gammal torpedplåt från en Opel anno 1955. Att torpedplåt är det samma som motorhuv har bröderna Krut lärt mig.

I år har Knut och Kurt hittat på en konstruktion som skall ersätta traktorn. Konstruktionen, eller uppfinningen, skulle kunna driva slängkälken runt i sin cirkelbana utan hjälp av varken traktor eller någon motor som drivs av bränsle. Så här hade dom tänkt ut det.

Slängkälken skulle med rep fästas i en spole som var monterad på ett stort gammalt kvarnhjul. Ett kvarnhjul är mycket tungt och har ett hål i mitten för en axel. Nu var det inte där spolen skulle monteras. Den borrade Krut ett nytt hål för i kvarnstenens ytterkant. Att borra i sten kräver en del kunskap om stenar och borrar. Det hade Kurt och Knut. Deras farfar hade varit bergsborrare och gick allmänt under namnet Dynamit-Harry.

I mitthålet placerades den axel som skulle driva stenen runt, runt, i en allt snabbare takt. Axeln drevs i sin tur runt av en sinnrik

 

 

105

 

 

anordning. För att den skulle fungera var bröderna tvungna att göra en upphängningsanordning för den tunga kvarnstenen som skapade så lite friktion eller motstånd som möjligt. Har du sett en trissa någon gång? Jag menar en sån där gammaldags leksak som barnen roade sig med förr. Den bestod av en pinne med ett hjul mitt på. Pinnens ena ände var mycket spetsig. Det var för att just friktionen skulle bli så liten som möjligt och trissan skulle kunna rotera länge. Barnen förr tävlade om vem som hade den uthålligaste trissan. När trissan började vingla och till slut tappade balansen p.g.a. att farten tog slut då var tiden ute. Barn förr, som bröderna Krut t.ex., kunde bygga egna trissor som hade just dom rätta egenskaperna för att snurra längre än någon annan trissa hade gjort förr. Knut och Kurt gjorde nu likadanrt med det stora kvarnhjulet. Axeln som var den här jättetrissans pinne var av hårdaste stål och mycket spetsig i sin nedre ände. Spetsen var placerad i en fördjupning i ett block av lika hårt stål. Den ihåliga axeln med sitt tunga kvarnhjul balanserade av en stadig konstruktion bestående av ett kraftigt järnrör som löpte genonm axeln. Bröderna hade studerat hur axlar från tunga fordon fungerade och slutligen bestämt sig för att bygga om en sån. Alla kullager som gav en fin och friktionsfri gång fanns redan i den tillvaratagna hjulaxeln från lastbilen. På det här sättet kunde kvarnhjulet trots sin stora tyngd lätt snurra runt sin axel bara man gav det en puff. Eftersom kvarnhjulet var så tungt krävdes ändå en del styrka att få i gång det. Men sedan hjulet börjat snurra var det ingen konst att hålla det i gång. Man fick bara komma ihåg att då och då smörja i gropen där axelns vassa spets var placerad. Den blev mycket varm och behövde kylas. För det mesta var det ju ganska kallt i luften vintertid så kylningen skötte sig nästan själv.

 

 

Men i år var det bekymmersamt med det mesta som krävde kyla. Ännu envisades kvicksivret i termometern på farstubron att glatt sticka upp över 10 strecket.

Det var den lilla puffen som var det fiffigaste i brödernas uppfinning. I toppen på axeln hade bröderna fäst ett rep. Genom att springa runt hjulet med repets lösa ända och så småningom kasta sig utåt för att därigenom hängande snurra kring hjulets axel var det meningen att få fart på det tunga kvarnhjulet.

Tror du att det fungerade? Ja det var det som bröderna inte nu skulle kunna pröva, allt för det upp och nedvända vädrets fel. I teorin tänkte sig bröderna att den rörelseenergi som fanns i pendeln, alltså det dinglande barnet, skulle övergå i axeln som skulle hamna i medsvängning med pendelbarnet. Pendelns glada dans kring axeln skulle hastigt avta och all energi överföras till det tunga kvarnhjulet som därigenom började rotera. Nu behövde förstås den här jättetrissan få lite energitillskott då och då för att inte stanna på nytt. Bröderna hade på axeln under hjulet monterat två cykelkedjor med tillhörande trampnav så att man genom att veva på pedalerna en smula kunde bättra på farten.

Slängkälken gjorde en vid cirkel ute i det långa repets andra ända när hjulet fått upp farten. Längst där ute i torpedplåten från den gamla Opeln satt kälkpiloten och höll i sig krampaktigt för allt vad hon, eller han, var värd. Farten där ute i den bortersta ämdan var så stor och den utåtriktade kraften så häftig att ingen kunde hålla sig kvar särskilt länge. Det var en sport att försöka klara sig längst kvar i kälken. Men även den starkaste och envisaste tumlade förr

 

 

106

 

 

eller senare ut mot vallen av halmbalar som bildade sarg runt kälkbanan. Det gjorde inte ont att kastas av, det var bara roligt! Men spännande var det, särskilt första gången för säsongen; det var alltid premiär dagen före julafton. Bröderna Krut tyckte att den dagen ändå var lång för oss barn. Därför ville dom att vi skulle ha något kul att göra medan vi väntade på julafton. Det brukade kittla ordentligt i maggropen medan man stog och väntade på sin tur att få åka slängkälke. Men i år skulle det inte kittla ett dugg om det inte blev vinter. Och får vi inte åka slängkälke blir det inte någon jul heller.

Knut och Kurt hade däremot räknat med snö. Det var för att traktorn skulle kunna användas till snöplogning som uppfinningen kommit till. Systrarna Stubin hade länge önskat att vägen mellan Nygårds och Gammelgården skulle vara plogad om vintrarna för att dom skulle slippa pulsa fram i sina filtstövlar då det var lördagsdans hemma hos bröderna Krut. Knut och Kurt tyckte väl att Hector, som hade dragit snöplogen förr om åren, skulle slippa det tunga jobbet. Därför hade vägen endast trampats av filtstövlar de senaste åren. En traktor kan lika bra som Hector dra den V- formade träkonstruktion som använts som plog i byn i alla tider. Den var tung och otymplig och man kunde inte vända den. Men den fungerade och var alldeles tillräckligt effektiv för att man på vägen sedan skulle kunna färdas med sparkstötting eller till fots. Bilar fick ju ändå inte plats i byn så för dem behövde man inte röja snö.

Men i år såg det ut att även traktorn skulle få vila. Årets vinter höll på att inte bli av alls. Knut och Kurt hade räknat med en helt vanlig

 

 

Krutvinter. Lagom kallt och ren snö som förvandlade byn till ett sagolandskap med mjuka släta former. Så var dom vana vid att det skulle se ut. Vintern var en vacker årstid. Ljuset var så förtrollande när det återkastades från den gnistrande snön. Men i år var vädret ur led på något sätt. Byn var bara svart och den fuktiga luften låg tung över hustaken.

Bröderna hade löst svåra problem förr men det här fick dem att lägga pannorna i djupare veck än tidigare.

-Det är som om någon har räknat fel på tiden. Det här mildvädret hör ju hemma i september månad. Tranorna har inte gett sig av än söderut. Skall vi ha trandans på julafton här i Krutbyn månne?”

Kurt hade absolut ingenting emot tranor, deras trumpetande var vanligtvis som musik i hans öron, men i år hade deras sång börjat gå honom på nerverna. Det stämde liksom inte riktigt med transång och trandans nu när julen stog för dörren! Inte heller smakade systrarnas svampstuvning lika gott som den brukade, trots att den var gjord på alldeles nyplockad svamp. Eller så var det just det, att svampen inte skulle vara nyplockad så här års, som fick smaken att förändras. Knut längtade efter frusna tranbär, dom skulle plockas frusna på myren. Det var vad som brukade bjudas på den 3:je söndagen i advent.

Slängkälken, snögubbstävlingen och pulkåkningen bakom gödselhögen hörde också till. Barnen skulle bli besvikna.

 

 

107

 

 

-Asta och Beda får ta alla barnen ut på en svamputflykt. Det brukar ju vara skoj. Men jag vill inte se deras miner den här gången när de får höra det förslaget,” sa Kurt.

Läget verkade hopplöst. Svampstuvingen gav inte heller någon inspiration till nya snilleblixtar. Nu behövdes mera därtill än systrarnas vällagade mat för att nya uppfinngar skulle se dagens ljus, uppfinngar som kunde lösa problemet med julen. För i Krutbyn var den allmänna meningen den, att utan snö blev det ingen jul.

Det var bara några dagar kvar till julafton. Kurt hade haft en orolig natt med många drömmar. I en av drömmarna såg han sig själv i ett vinterlandskap. Det såg precis ut som hemskogens tuvor och stenar. Allt var så vackert vitklätt som den vackraste kyrksöndag. Men så plötsligt kom där en vindpust genom träden och i ett huj tog den med sig det vita och lämnade kvar en naken, regnkall och sorglig höstskog. Det som virvlade upp i luften och försvann var inte snö. Det vita var i drömmen, till Kurts förskräckelse, fjäderdun. Kurt kände ännu när han vaken låg kvar under täcket hur besvikelsen grep tag i honom. Han kände sig grundligt lurad den här julen. I munnen hade han en konstig smak. När han hostade virvlade dun upp från kudden och fjädern som killat honom i halsen landade på hans näsa.

Kurt, och inte heller Knut, är bröder som går och är besvikna dagarna i ända. Det är mot deras natur liksom.
-Så länge det finns nå't i huv'et skall väl ingen behöva hänga läpp. Det är väl bara och gnugga på geniknölarna lite så skall vi nog ha en

 

 

lösning på det här också.” Kurt var genast lite hoppfullare sedan han utalat dom orden. Han litade dessutom på sin bror; Knut var inte den som gav sig i första taget. ”-Går det inte på det ena viset så får det gå på det andra,” brukade han säga.

Bröderna var så övertygade om att julen även i år skulle bli en vanlig jul så systrarna kände sig riktigt upplivade. Pepparkaksdegen kom fram och dofterna av baket fick dem i sådan julstämning att den obligatoriska julstädningen kom i gång med rasande fart. Allt var försenat, så också julförberedelserna. Ingen hade ju fått inspiration som det såg ut utanför knuten. Men nu hade hoppet om en vit jul börjat spira. Systrarnas entusiasm smittade av sig på bröderna och de fyra blev riktigt ivriga. Hastigt kom julpynt och jugransfötter fram. I skogen stog ståtliga unggranar som redan i somras setts ut av barnen och väntade på att bli huggna. Det fick dock vänta tills familjerna hade anlänt om ett par dagar. Men mossa och lingonris plockades in för ju närmare dagen desto brådare brukade det bli. Lutfisken togs ur blöt och svagdrickan satts på flaskor. Julmat fanns det i visthusboden, korv och pastejer hade tillverkats i minut och parti redan i november när ännu inte vädret hade skvallrat om att något ovanligt skulle komma att hända. Men det är inte maten som gör julen. Barnen vill ha snö. De vuxna sitter mest inne under julen men nog var det en och annan mamma och pappa som brukade dra på sig sina filtstövlar och pulsade ut i snön för att känna den rena, friska doften av nysnö.

Alltså, ingen tid att förlora. Systrarna Stubin fick ta hand om de vanliga förberedelserna medan bröderna Krut förberedde åtgärder av det mera ovanliga slaget.

 

 

108

 

 

Kurt hade berättat sin dröm för Knut. Ett tag var dom inne på att samla ihop så mycket dun från hönshuset de bara kunde och sedan sprida ut det i backarna runt byn. Turligt nog insåg de att alla fjädrar i världen ändå inte skulle räcka för att den rätta julstämningen skulle infinna sig. Och hur skulle det gå om det började blåsa? Vilken mardröm för alla julfirare när julen bara i ett korsdrag försvann upp i det blå.

Nej, här måste hållbarare lösningar till. Du vet kanske vad en snökanon är? Det visste inte bröderna, för skidbackar med pister och liftar fanns inte bland den kunskap som dom hade förvärvat sig genom åren. Men de hade minsann konstruerat alla upptänkliga doningar förr, så en snökanon var en bagatell att bygga bara man kom på det först. Bröderna hade uppfunnit ett ballongrör som drevs av en varmluftsfläkt. Det var en gammal skulltork som fått den här nya funktionen. En varmluftsfläkt kan lätt bli en kallluftsfläkt om man inte tillför någon värme. Om man sedan blåser vatten i stället, och temperaturen är tillräckligt låg på vattnet, får man snö ur röret som man kopplat till fläkten. Att få ner temperaturen var det problem som bröderna behövde lösa. Just nu var utetemperaturen till allt annat än hjälp.

Tänk om vattnet kunde frysa vid högre temperatur än 0 grader? I den stund de snillrika bröderna tänkt den tanken hade dom kommit lösningen på spåren. Här skulle de ta den fiffiga gaslagen till hjälp. Genom att sänka trycket på vattnet skulle de också kunna höja fryspunkten. Vattnets tryck är mycket högre än vattenångans. Om de först tillverkade vattenånga och sedan kylde ner den snabbt skulle de få snö på samma sätt som snöbildningen sker uppe bland

 

 

molnen. Kanske man skulle kunna skicka upp en massa vattenånga högt upp i atmosfären ovanför Krutbyn? Där uppe, där temperaturen redan är lägre än på markytan, skulle vattenångan bilda snöflingor som sedan skulle falla ner över Krutbyn. Men tänk om det blåser just då? Då skulle snön hamna i någon annan by. Bra i och för sig, men det var kanske inte det som var brödernas avsikt.

-Vi måste bygga vår egen tryckkammare. En stor behållare där vi kan skapa ett undertryck. Sedan sprutar vi in vattenångan samtidigt som vi kyler ner den snabbt. Ut på andra sidan kommer det drivor av renaste snö. Den blåser vi i väg med fläkten så att hela byn blir vit. Och om snön smälter gör vi ny.

Sagt och gjort. Efter två dagars byggande var hela snömaskinen klar. Provningen av uppfinningen var på dagen före julafton. Alla julfirare hade anlänt. Vattenångan sjöd i en enorm tryckkokare, i själva verket i pannan från ett ryskt ånglokomotiv som hade stått obrukad hemma på Gammelgården i decennier men som nu åter glatt gjorde tjänst. Just som testet skulle utföras och kanonens fläkt startats dalade de första flingorna från en nästan klarblå himmel. Men i öster tornade mörka moln upp sig. Snömoln. Traktorn skulle få göra nytta. Här skulle det bli ploga av. Barnen hurrade och ingen var längre intresserad av den uppfinning som just hade demonstrerats för dem. Bröderna Krut såg snopna ut. Men snart smittade barnens entusiasm av sig även på dem och de kände sig upprymda inför det annalkande snöovädret. Här skulle de snabbt få annat att tänka på. De där molnen såg rejält tunga och snöfyllda ut.

 

 

109

 

 

En ny vän?

Ärtan är min nyaste vän. Hon kom till vår klass i höstas. Nu pratar hon redan med mig. Men i början sa hon ingenting. Alla trodde att hon var blyg. Jag vissste att hon inte var ett dugg blyg. Men eftersom hon inte sa nånting trodde alla att hon inte vågade visa vem hon var.

Ärtan är verkligen någon. Och hon visar det också. Men kan man inte språket så är det svårt att förklara vem man är. Visserligen såg man på Ärtan att hon var annorlunda. Hon hade annorlunda kläder, annorlunda hudfärg, annorlunda familj. Det var som om alla i klassen tyckte synd om henne för att hon var så annorlunda.

Det gjorde inte jag. Jag är också annorlunda. Mamma tyckte redan innan jag började skolan att jag såg dåligt, så därför har jag nästan alltid haft glasögon. Sen är jag inte så förtjust i fotboll heller. Så man skulle kunna säga att jag är annorlunda. Annorlunda än mina kompisar.

Det var nog för att jag är annorlunda som Ärtan och jag blev kompisar direkt. Jag är inte heller blyg fast jag inte säger så mycket i klassen. Med Ärtan kan jag prata om allt. Hon lyssnar mest. Men jag vet att hon inte är blyg. När hon vill att jag skall förstå ritar hon bilder så jag skall begripa. Det fungerar väldigt bra. Hon har ett litet häfte som hon ritat i när hon velat få mig att förstå, hon är väldigt duktig att rita tycker jag. Under bilderna har jag skrivit vad jag trott att hon menat. Under min text har Ärtan skrivit med sina bokstäver vad det betyder på hennes språk. Det ser väldigt vackert

 

 

ut, men jag kan inte förstå hur hon kan skriva så. Det ser mest ut som någotslags dekorationer.

Ärtan har börjat berätta för mig om något som jag kanske ännu inte riktigt förstår. Det handlar om hennes gamla hem i ett annat land. Hon ritar bilder, pekar på sin kropp och på mig. Det ser ganska lustigt ut och när hon petar med sitt finger på mig måste jag skratta för att det känns så kittligt. Då ser hon lite förvånad ut och jag förstår att jag inte riktigt begripigt vad hon ville förklara. När hon till sist måste ge upp, sedan hon nästan stått på huvudet för att jag skall förstå, skrattar vi bara båda till sist. Vi beter oss ju säkert helt tokigt i andras ögon. För det mesta ser ingen oss. Men de kan höra oss kikna av skratt. Det kan vara min mamma Kickan som tittar in i mitt rum och undrar vad som är så roligt.

-Ingenting, frustar jag. Ärtan bara skakar på huvét där hon ligger på golvet och håller sig för magen.

-Det var ju roligt att ni har så roligt tillsammans säger mamma och försvinner skrattande.

Ärtan och jag tycker om att ha roligt tillsammans. När vi skrattat färdigt går vi ut till mamma i köket och får varsin nygräddad bulle. Mamma kan baka goda bullar, fast godare än systrarna Stubins blir dom nog aldrig. Ärtan skall komma med oss till Krutbyn. Då skall hon få träffa dom snällaste mostrarna i världen, de är mina gammelmostrar. Medan vi har munnarna fulla av bulle säger mamma att det är något på TV-nyheterna som hon vill se. Det är

 

 

110

 

 

om ett land där det är krig och folk skjuter på varandra och människor förlorar sina hem för att det faller bomber på dem.

Ärtan blir bara tyst när hon ser bilderna i TV-rutan. Sedan springer hon ut i hallen och tar på sig sina små skor och sin kappa. Hon försvinner utan ett ord till farväl och mamma och jag tittar fårvånade och lite besvikna på varandra.

-Hon kunde ha sagt tack för mellanmålet, i alla fall, sa jag ursäktande till mamma.

-Ärtan kanske blev upprörd över bilderna på TV-nytt. Kommer inte hennes familj just från landet där dom krigar? Vi får försöka förstå att det kanske inte är så lätt att befinna sig långt ifrån sitt eget land och samtidigt vara orolig för vad som händer där hemma. Hon behöver nog prata med sin mamma och sina bröder, gissar jag. Tror du inte det, Arvid?

Jag funderar mycket på vad som händer i Ärtans huvud. Vad var det hon ville säga till mig egentligen förut? När Ärtan inte är här blir allting så tomt. Jag lägger mig på min säng för att tänka på vad det kan ha varit som gjort henne så upprörd. Det var ju så roligt när vi skrattade tillsammans. Ärtans skratt är så klart ock klingande. Hela Ärtan spritter av lycka när hon skrattar. Hennes vita vackra tänder nästan bländar mig. Det svarta håret kastar än hit än dit. Det blir så varmt i mig när jag tänker på hur roligt Ärtan och jag har det tillsammans. I morgon ses vi i skolan igen. Om Ärtan vill får hon berätta varför hon sprang hem så plötsligt utan ett ord.

 

 

Nästa dag är Ärtan inte i skolan. Lärarinnan vet inte heller vad som har hänt och frågar mig om jag vet om Ärtan är sjuk. Jag vet inte vad jag skall säga. Kanske blev Ärtan dålig i magen av mammas bullar? Det kan jag inte säga när alla klasskamrater lyssnar, så jag bara skakar på huvudet. Jag kan inte heller säga att jag är orolig att Ärtan kanske är ledsen. Jag hoppas att Ärtan kommer i morgon. Jag vet inte var Ärtan bor. Om jag visste det skulle jag kanske ändå inte våga gå dit. Jag är rädd för att Ärtan och Ärtans familj kanske är väldigt ledsna för något.

På natten har jag en dröm. Jag drömmer om ett litet djur som jag plockar upp i min hand. Det är inte större än att jag kan ha det i min handflata. Djuret är inget djur jag sett förr. Det har små rädda ögon som knappt vågar titta upp på mig. Mitt ansikte måste se väldigt stort ut i det lilla djurets ögon. Om jag inte kupar mina händer kanske djuret hoppar ner och slår sig mot golvet. Det är som om den lilla varelsen i mina händer inte har någon styrsel i kroppen. Om jag inte håller ihop fingrarna kan det rinna ut mellan fingrarna. Jag håller mina händer mot min kropp för att djuret inte skall rymma. När djuret känner min kropp och min värme händer något. Det börjar växa. Jag får ta armarna till hjälp för att kunna hålla det. Kroppen är fortfarande alldeles lealös men huvudet vänder sig mot mitt huvud och ögona har inte längre kvar den skygga blicken. I djurets ögon ser jag hur det vill säga: ”-Jag litar på dig, du vill mig inte illa. Du tycker om mig.” För att visa att det tyckte om mig slickar det mig under hakan. Nu har djuret vuxit ännu mer fast det inte är tungt alls. Det har bara blivit väldigt varmt på mitt bröst. Jag tror jag skall kalla djuret för Alfa.

 

 

111

 

 

Då vaknar jag av att mamma klappar mig på bröstet. Hon håller sin varma hand under min haka och undrar om jag inte skall vakna nu. Ärtan står redan i hallen och väntar. Jag blir så glad att jag springer ut i hallen i bara pyjamasen. Ärtan står på vår tamburmatta i sin kjol och kappa och sitt huckle på huvudet. Hon ser glad ut. Hon skrattar åt min sömniga, förvånade min.

-Kom in i köket, säger min mamma till Ärtan. Vill du ha te och smörgås medan du väntar på Vidde. Mamma envisas med att kalla mig så fast jag heter Arvid.

-Han är snart klar. Han får ta smörgåsen i näven. Ni hinner bra till skolan om ni går om fem minuter.

Ärtan sätter sig på en köksstol och biter i en macka som mamma har brett. Mamma frågar ingenting och Ärtan säger heller ingenting. Det är ganska tyst i köket medan jag klär på mig. När jag kommer ut ur mitt rum och tar min macka i handen ser jag att mamma ger Ärtan en kram. Ibland behövs det inga ord. Jag tror att Ärtan förstår att hon inte behöver förklara, mamma förstår ändå.

När vi sitter i skolan på skickar Ärtan en teckning till mig. Hon sitter i bänken framför mig. Ingen ser vad hon gör. Jag vecklar upp den lilla lappen som är en bild föreställande hennes mamma. Jag ser att det måste vara hennes mamma för kvinnan har en duk på huvudet pårecis som Ärtan. Bredvid kvinnan sitter en flicka som kramar sin mamma.

 

 

När jag kommer hem berättar mamma att Ärtans mamma inte varit på jobbet utan sjukskrivit sig. Mamma och jag tror att det har något med TV-bilderna att göra. När Ärtan kan börja prata kommer hon att berätta hur de mår. Jag skall försöka berätta för Ärtan om min dröm. Jag undrar om hon kommer att förstå? Att djuret skall heta Alfa kan jag i alla fall få henne att begripa. Alfa betyder den första. Ärtan och jag skall ha Alfa tillsammans. Det har jag bestämt.

För många ägg för en höna

Har du haft en höna någon gång som inte har nöjt sig med sina egna ägg, utan stulit sina medsystrars ägg medan de var ute på mask. Det har vi haft en här i Krutbyn. Egentligen är det Astas och Bedas hönor, men vi hjälps alla åt med att mata dem när vi hemma i byn. Ja, vi säger att vi kommer hem, fast det inte är i Krutbyn vi bor mest. Alla barn bor i stan i veckorna, men till skollov och längre helger kommer familjerna ut till Krutbyn. Det är så skönt att komma ut på landet och andas frisk luft. Luften är så stark så man blir riktigt trött till kvällen. Knut säger att det beror på att det är mera syre i luften än i stan. I stan är det så mycket avgaser så syret måste ta vägen någon annanstans. Det har nog flyttat ut på landet före oss.

Jag gillar syre och lantluft. Det skall lukta dynga, särskilt på vårvintern. Det är då Knut och Kurt kör ut all dynga som samlats inne i stallet och fäxet under vintern. Då står Hector och Rosa mest

 

 

112

 

 

inne och tuggar och fiser. Villgott, gammelgrisen, han är duktig han också på att göra gödsel. All dynga som vi får från Hector, Rosa, Villgott, fåren, kalkonerna, gässen och hönsen gör att vi kan odla mat på åkrarna även nästa sommar. Bra va! Vi behöver aldrig köpa gödsel. Gödsel är nästan lika mycket värt som guld, brukar Kurt säga.

Nu ligger guldet redan på tegarna fast snön tillfälligt har täckt det. Så fort det börjar töa så skall guldet myllas ner i jorden. Det sköter maskarna om. Maskarna drar ner allt gott dom hittar på marken i sina gångar. Ibland kommer där en trast och hittar masken och drar upp den. Det brukar se roligt ut för fågeln får kämpa ganska hårt innan masken släpper sitt grepp. Sen åker den med fart in i gapet på trasten.

Men de flesta maskar blir kvar och ser till att åkern blir fin till vårbruket. Då är jorden fullmatad med godsaker från gödselhögen. Det är otroligt vad det växer i en sån delikatessblandning. Allt tack vare våra förträffliga djur vi har i Krutbyn. De är dom bästa gödselfabriker som finns tycker vi alla.

Ibland får vi vara med om att sprätta dynga. Efter en hel dag på dyngkärran med grepen i högsta hugg är vi så trötta så vi inte bryr oss om att dynglukten ligger tung i sängkammaren fast vi skrubbat oss hårt i bastun. Lukten sitter väl i våra näsor och den och syret som det finns så gott om i Krutbyn gör att vi somnar ovaggade, som Asta brukar säga. Vi, det är jag, Arvid, och mina kompisar Netta och Jesper.

 

 

Netta och Jesper har fått följa med mig och bor med vår familj. Deras pappa, de har ingen mamma, skulle jobba den här helgen och hade inte tid att åka med. Tur för oss för då kan vi ligga alla tre i samma rum och prata tills vi somnar. Jesper somnar innan han ens hunnit säga god natt, han är bara nio år. Jag pratar en stund med Netta om vad vi skall hitta på i morgon, men snart får jag inga svar och hör bara svaga snusningar från Nettas madrass på golvet. Vi får prata mer i morgon, fast då har vi så mycket att göra så vi knappt hinner prata. Jag släcker lampan och somnar bums.

Nästa morgon springer vi runt i byn så fort vi vaknat och ser om allt finns kvar sedan vi var där senast. Vi tittar in hos Hector och han gnäggar glatt igenkännande när vi avbryter honom i hans frukost. Så här på vintern när det inte finns så mycket jobb åt Hector får han bara hö och vatten att äta. Vi har tagit med lite hårda brödkanter till honom som han blir glad för. Det händer att bröderna Krut kör i skogen med Hector för att hämta ved. Då får han alltid havre till frukost. Han har också sin havrepåse med sig i skogen. Den hänger runt hans hals så att han när som helst kan stoppa ner huvudet i säcken och få lite extra energi. Knut och Kurt tycker inte att Hector skall behöva jobba med att ploga snö om vintrarna. Till det använder dom sin gamla historiska traktor. Den går de byggt om motorn på så att den kan drivas med böngas. Det gör den till den mest miljövänliga traktorn i världen. Den är lika miljövänlig som Hector och luktar precis som han; det enda som kommer ut ur avgasröret är lukten av gödsel.

Jag berättade om att vi brukar sprätta dynga tillsammans med krutgubbarna. Om några är bra på att sprätta dynga så är det

 

 

113

 

 

hönsen. Det var ju dem jag skulle berätta om. Och i synnerhet om hönan som vi kallar Sigge. Men innan vi går till Sigge och hennes väninnor måste vi titta in hos Vilgott och klia honom bakom örat. Villgott är den största och snällaste galt som finns. Han har grova betar och liknar en riktig vildgalt men i hans ömma grishjärta bor en varm och levnadsglad svinfar. Han har hunnit bli pappa till många små kultingar redan. En vinter rymde han och nästa vår vimlade skogen av små vildgrisar som till hälften var ljusa i hyn som Villgott och till andra hälften hade en svart, vild nyans. Efter Villgott är det fårens tur. Ännu har ingen av tackorna lammat men de är stora och på några av fårmammorna är magarna så stora att men kan se att det måste vara flera lamm i magen på dom. Beda visar att man med handen kan känna lammens klövar mot tackans flank. Det verkar inte som mammorna bekymrar sig så mycket om att dom skall ha barn snart. Men dom äter mera än de brukar och dom får lite extra tillskott av näring för att dom skall ha gott om mjölk när lammen kommer. Det skall bli verkligt spännade att komma ut till påsk. Då har lammen kommit. Vi brukar få ge namn åt dem. Så har vi alltid varsitt lamm som vi får döpa alldeles själva. Om det är ett bagglamm som är mitt skall det få heta Ull-Tott i år. Men då skall det vara svart. Nettas lamm skall heta Ull-Rika om hon får en flicka. Jesper kan inte bestämma sig. Han kan inte komma på något bra säger han. När vi föreslår något är det inte bra heller. Jag skojar att Jesper får kalla sitt lamm för Inge eller Inga. Då blir Jesper arg och tycker att det kan våra lamm få heta. Han skall komma på något fint namn som är mycket bättre än de vi någonsin kan hitta på. Jesper har säkert rätt. Bara det inte blir Rymd-lammet eller något annat med rymd. Jesper är så fascinerad

 

 

av rymden så allt han tänker på är rymdraketer och stjärnor och planeter.

Netta och jag håller oss på jorden. Nu skall vi till sist under vår runda bland djuren besöka hönsen. Att vi tar dem till sist beror på att vi då inte behöver bära på äggen hela rundan utan kan gå in till Nygårds med dem på en gång när i samlat in dem. Asta och Beda, mina gammelmostrar, har lovat att göra en ugnspannkaka på dem till middag om vi skyndar oss. Du tänker säkert att då är det gott om tid men där tar du fel. Middagen serveras här i Krutbyn redan klockan elva! I stan är det kanske middag klockan fem eller sex. På landet har vi alltid middag mitt på dagen för det är det som middag betyder. På kvällen äter vi kvällsmat.

I hönshuset är det ett kacklande utan like. När någon av hönorna skall till att värpa brukar hon signalera det tydligt med att kackla. Där emellan skrockar de mest. Nu verkar det som om alla skall till att värpa samtidigt. Men det är något som inte stämmer. Alla utom Sigge verkar vara upprörda över något och ligger inte alls i sina värplådor. Värplådorna står på ben så att de kommer upp en bit från golvet för att det inte skall komma kalldrag på hönsen när de värper.

Efter att hönsen värpt, de värper ett ägg om dagen nu när dagarna börjar bli ljusare, brukar de ta sig ut genom den lilla luckan i väggen för att få sig lite frisk luft och kanske en tidig vårmask. Så hade de också gjort den här morgonen. Det var när de kom in igen som de blev så upprörda. Inne låg nämligen Sigge och hon hade samlat ihop alla ägg som de andra hade värpt och lagt dem i sitt bo.

 

 

114

 

 

Ja, Sigge hade faktiskt byggt sig ett värprede som var mera ombonat än de andras. Och där låg hon nu och gjorde sig så bred och bullig hon kunde för att ingen skulle se att hon låg på minst tolv ägg samtidigt. Så många ägg kan man inte samla på en dag. Hönorna var inte fler än fyra. Alltså hade Sigge under flera dagar gått och stulit ett ägg än här, än där och lagt till sina egna i sitt rede. När de andra var ute på mask, vi brukade säga så för att masken i deras näbbar såg ut som cigaretter och så ångade det om hönsen i den kalla luften, då passade Sigge på att arbeta fort så att hon kunde ligga i sitt bo och se oskyldig ut när de andra trippade in över den lilla pinnstegen som ledde från luckan ner på golvet med halmströ.

Men när de andra damerna upptäckte att deras bon var tomma, fast de nyss varit så glada åt dagens ägg och bara för en kort stund lämnat det ensamt, då vaknade deras modersinstinkter. De blev helt enkelt alldeles upprörda över den fräckhet som Sigge, deras som de trodde lojala väninna, hade visat prov på. Det var inte så svårt att lista ut var äggen fanns nämligen. Sigge hade varit lite för girig och försökte nu ligga å fler ägg än hon förmådde. Utanför redet låg ägg som inte fick plats under henne. En höna kan knappast klara att hålla värmen på fler än åtta ägg samma rede om hon inte är en väldigt stor höna. Det är inte Sigge, hon är i själva verket den minsta hönan i hönshuset. Det är kanske därför hon vill göra sig lite märkvärdig och börjar samla ägg åt sig på det här viset. Snart avtar kacklet. Hönor har antingen ett väldigt kort minne eller så är dom inte så långsinta. Långsinta som Jesper. Han är fortfarande sur för att vi skojade lite med honom om hans lamm. Han kan inte komma över att han inte själv har kunnat hitta på

 

 

något bra namn än. Nå, det verkar som Jesper tycker att det är lite lustigt med den giriga Sigge. Kanske han i sin fantasi tänker att Sigge är precis lik någon han känner? Någon som vill ha allt men inte lyckas behålla det. Jesper får tänka vad han vill om det för Malin och jag är i alla fall inte sådana.

Men hur skall det nu bli med pannkakan som vi skall få till middag? Sigge visar inga tecken på att flytta på sig. Hon gör sig bara bred och tung om man kommer i närheten och försöker gräva fram äggen under henne. De ägg som hon inte tidigare lyckats täcka har hon på något konstigt sätt också gömt nu. Malin och jag tittar på varandra. -Jesper, jag tror att vi blir utan pannkaka idag, säger Malin sedan. Jag nickar. –Synd va. Vi får äta gröt istället. Vi tror att Jesper skall bli ännu surare. –Det är rätt åt er. Jag tycker i alla fall inte om pannkaka, säger Jesper triumferande. Det kan vara sant, tänker jag. Jespers favorit är plättar. Det är min med förresten.

Alltså får vi gå in till systrarna Stubin och säga att vi inte hittat några ägg. Asta ser förvånad ut men Beda anar att något annat har hänt. –Ni skall inte vara ledsna. Om äggen gått sönder gör dt ingenting. Vi har förresten redan gjort plättsmet på äggen vi hade i glas nere i källaren. Vi ser alla så förvånade ut att Asta måste förtydliga det som Beda sagt. V vill göra slut på alla gamla ägg sedan i höstas nu när hönsen satt i gång att värpa igen. Ni minns väl att vi brukar spara ägg i vattenglas? Det hade v alla glömt. Man kan ju spara ägg på gammalt vis ganska länge om man läge dem i en burk med vatten. Det började redan dofta av goda frasiga pannkakor. Asta vänder sig om där hon står vid vedspisen och

 

 

115

 

 

slänger dagens första plätt högt upp i luften. Den landar elegant på andra sidan i pannan och det fräser till av värmen. Ett hemtrevligt os börjar kittla våra näsor.

-Men vad skall vi göra åt Sigge undrar Jesper? –Vad är det med Sigrid, frågar Beda oroligt. Beda månar mycket om hönsen. -Hon har lagt sig som en tung sten på alla ägg och vill inte flytta på sig, försöker vi förklara. De andra hönorna är topptunnor rasande på henne för att hon snott deras ägg och vägrar lämna dem ifrån sig.

-Då får vi se till så hon får lite lugn och ro, säger Beda. Hon har blivit sur. Det var länge sedan vi hade en sur höna. Ad roligt. Då kommer vi att få kycklingar om en månad.

Nu var det vår tur att se förvånade ut. En sur höna? Hon verkade mera nöjd än sur, tyckte vi. –Man säger tt en höna är sur om hon fått lust att ruva. Det händer inte alltid att dt finns någon höna som vill ligga på ägg. Sigrid, eller Sigge som ni kallar henne, har alltsedan hon kom varit lite speciell. Hn har ju alltid vara minst men ändå varit morsk och inte gått undan för de andra. Men vem hade kunnat ana att hon skulle ha såna talanger. Ja du Asta, vi får gå och se till så hon får vara ifred för de andra. De kan nog passa på att förstöra alltihop om Sigrid vill lufta sig en stund. Sigge behöver en egen kupé. Vi flyttar de andra till Villgotts sida. De kan säkert hålla till godo med lite grisgrymt så länge Sigge ruvar. Nu får vi alla gå i väntans tider, barn. Det här skall vi fira. Kom så äter vi plättar. Ta fram lingonsylten, den är godast. Och spring och hämta Knut och Kurt för nu är det fest. Om en månad är det påsk och då har vi egna påskkycklingar, skrattar Beda lyckligare än vi sett henne förr.

 

 

Ärtan

Ärtan och jag har blivit kompisar. Hon kom till vår klass i höstas. Då kunde hon inte ett ord svenska men nu förstår man nästan allt hon säger. I början ville hon inte prata alls. Vi trodde alla att Erzebeth, som hon heter på riktigt, var blyg men senare har jag märkt att det är hon inte alls. Du kanske undrar varför hon valde just mig till sin kompis.

Jag tror det var för att våra mammor båda städar på banken. Dom hade tydligen på något sätt förstått att dom hade lika gamla barn. Mamma hade förstås undrat om Erzebeth hade börjat i skolan och Erzebeths mamma hade kunnat förklara att det var i min skola som hennes elva år gamla dotter hade börjat. Mamma antog naturligtvis att hon hade börjat i fyran och inte i min klass, själv går jag i trean. Men Ärtan, jag tycker det är lättare att säga än Erzebeth, hade fått börja i min klass för att hon inte kunde vårt språk så bra än. Hon och hennes familj hade flyttat från sitt land för ett år sedan och först bott i en annan stad innan dom flyttade hit. När mamma förstod att Ärtan faktiskt gick i min klass och att hon var dotter till hennes arbetskompis då ville hon att jag skulle ta lite extra hand om Ärtan.

Eftersom mina klasskamrater ändå tycker att jag är lite konstig för att jag har glasögon, och hellre läser än spelar fotboll, så gör det mig inget om jag har en tjej till kompis. Jag är i alla fall inte som dom. Ärtan är till på köpet en tjej som för det första alltid har kjol och för det andra aldrig säger nåt. Fast så var det bara i början.

 

 

116

 

 

I början vågade inte Ärtan vara med och spela fotboll med dom andra pojkarna och flickorna i skolan utan stod mest stilla vid skolväggen och tittade ner i marken. Jag brukade inte heller göra nåt särskilt på rasterna. Raster är tråkiga tycker jag. Jag lärde Ärtan några ord på svenska och hon verkade fatta, fast hon inte sa nånting. När jag bad henne peka på näsan t.ex. då gjorde hon det. Ärtan lärde sig snabbt, men det verkade som om hon hellre skrev på svenska än talade det. Det dröjde faktiskt ända till julfesten innan hon sa sitt första svenska ord.

Ärtan och hennes familj, det är Ärtans mamma och hennes två storebröder, brukar inte fira jul. Det tillhör inte deras religion, säger min mamma. I skolan skulle vi ha julfest och Ärtan fick vara herde i julspelet, för herdarna säger inte så mycket. Själv var jag berättaren för min röst hörs bra, tycker vår lärarinna. Ärtan såg helt annorlunda ut i sin herdedräkt än hon brukar. Hennes ansikte är ganska mörkt så hon behövde inte sotas som de andra herdarna. De skulle ju se lite brunbrända ut eftersom herdar ju vistas utomhus jämnt.

Hennes bröder hade kommit för att se sin syster spela herde, det kunde tydligen omöjligt ha inträffat i deras hemland att en flicka föreställer en pojke. Där får flickor inte klä ut sig, de har alltid samma långa klänningar på sig och huckle på huvudet. Det har Ärtan berättat för mig långt senare.

Men nu var hennes brorsor i vår skola. De såg verkligen stora och tuffa ut bland alla skolbarnen. De var sexton och arton år och hade skinnjacka och blankt svart hår. De kunde prata med andra

 

 

människor som satt bredvid dem i vår gympasal. Kanske hade dom fått lära sig svenska redan i den andra staden, jag vet inte, men de var inte blyga som Ärtan. Ärtans mamma kunde inte komma eftersom hon städade på kvällarna.

När de tre vise männen hade gett sina presenter till Jesusbarnet och änglarna hade farit upp och ner på himlastegen var det dags för herdarna som suttit runt stallet att ropa: -Låt oss gå in till Betlehem och berätta vad som har hänt. Det var då Ärtan skulle säga sina första ord på svenska, nämligen: -Följ mig! Då skulle alla herdarna följa efter Ärtan ut från scenen och då skulle julspelet vara över. Det var lärarinnan som hade bestämt att Ärtan skulle gå först och säga det där: -Följ mig!

Det gjorde hon också, i alldeles rätt ögonblick när änglarnas sång var slut, men hon sa det så svagt så ingen hörde det. Utom jag som visste att hon kunde. Hennes röda läppar rörde sig precis som de skulle för att forma orden, men bara en viskning kom över dem. Det var svårt att få herdarna att röra sig ur fläcken innan dom fått signalen från Ärtan. Vår lärarinna som inte heller hade hört Ärtan trodde att Ärtan hade glömt vad hon skulle säga. Men det hade hon ju naturligtvis inte.

Vår lärarinna är väldigt snäll och ville säkert väl, men när hon inte lyckades få Ärtan att säga orden, sa hon dem själv, högt högt och med tydlig stämma. -Följ mig! ropade vår lärarinna med sin gälla lärarinneröst från kulissen där hon stod för att kunna sufflera. Då satte alla herdarna och änglarna och Josef och Maria med Jesusbarnet iväg, alla på en gång, åt fel håll, åt det håll varifrån

 

 

117

 

 

lärarinnans röst hördes. Det var ju helt logiskt! För alla utom för Ärtan, som ju hade fått anvisningar att gå ut åt andra hållet.

Nu var goda råd dyra. Ärtan insåg snabbt vad som höll på att hända. Hela klassen skulle rent reflexmässigt rusa åt det håll där lärarinna stod. De trodde förstås att hon hade ändrat i julspelet och att klassen gör som en god klass bör, följer sin herde när hon ljudligt kallar. Då hörs från andra hållet ett minst lika gällt och ljudligt rop: -Irbullar, till hit! Det är Ärtan som i desperation tar till det hon snappat upp i klassrummet.

Lärarinnan brukar för det mesta försöka få oss att lyssna ock kallar oss lite irriterad för yrbollar, för att de flesta i klassen inte orkar lyssna färdigt på vad hon skall säga utan börjar för tidigt med arbetsuppgiften.

Det är lite för svårt ännu för Ärtan att säga yrbollar, så det blir irbullar istället.

Men roligt blir det. Hela publiken brister ut i skratt och lärarinnan måste rodnande tacka för alla applåderna som följer och krama oss alla och Ärtan lite extra. Det var så vi fick höra Ärtan säga nåt för första gången.

Hennes bröder tyckte att det var ”schyst show”. Det var nog i hemlighet lite stolta över sin lillasyster som fått alla att skratta. Ärtan själv ville inte så gärna prata om just den här händelsen senare. Men ett var säkert; hon började från den dagen att tala svenska, och hon talade bra och mycket. Det var bara jag som

 

 

redan visste att hon aldrig varit någon blyg tjej. Ärtan är egentligen mera som en pojke faktiskt. Vi har jätteroligt när vi är tillsammans, och det är vi nästan jämnt.

Det är bara när jag skall hälsa på bröderna Krut och mammas mostrar Asta och Beda, alla kallar dem för systrarna Stubin, som inte Ärtan och jag ses så mycket. Mamma tycker att det kanske inte passar så bra att ta med Ärtan ut till landet. Hennes mamma kanske inte vill släppa sin dotter till vilt främmande människor, förklarar mamma. Ärtan är nog väldigt påpassad har jag märkt, speciellt av sina bröder. Ärtan får inte tala med äldre pojkar. Mig får hon däremot gärna vara tillsammans med. Det är nog för att våra morsor har samma jobb. En gång sa Ärtan att brorsorna inte tycker att jag är så farlig. Därför att jag inte är med de andra pojkarna. Jag vet inte varför de sa så. Jag tycker bara att det är mycket roligare att vara med Ärtan, för hon hittar på så mycket roligt.

Ibland när vi är hemma hos henne och familjen skall äta, då frågar dom om dom får den stora äran att se mig som sin middagsgäst. Det vill jag gärna vara, för de har så god mat. De äter inte alls samma mat som vi har hemma eller som den vi får i skolan. Jag brukar inte gilla grönsaker så mycket, men Ärtans mamma kan göra de mest fantastiska rätter på såna grönsaker som jag inte ens hört namnet på. När jag kommer hem senare på kvällen orkar jag sällan äta mammas mat som hon tagit ur frysen och värmt upp. Jag har frågat mamma om vi inte nån gång skulle kunna ha sån mat som de äter hos Ärtan. Mamma säger att hon skall höra med Ärtans mamma om hon kan få något recept.

 

 

118

 

 

Innan mamma hunnit fråga om det där receptet bjuder oss Ärtan hem till sig, min mamma och mig. Vi är bara två hemma hos oss, det har jag kanske inte sagt. Jag har inga syskon, om man inte räknar pappas nya tjejs tvillingar. De är tur att de inte är bjudna. De är verkligen jobbiga. De retas jämnt med mig och kallar mig glasögonorm och tjockis eller mammas gottegris. De är bara avundsjuka på att de inte har en lika söt mamma som jag. Deras är mager och förskräcklig, hon ser ut som om hon svalt en citron.

Min mamma säger att det är konstigt att man när man äntligen blir bjuden hem till någon här i stan, så är det inte till någon som bott här länge, utan till människor som knappt hunnit slå rot själva. Kanske har de andra redan så många vänner så att dom inte bryr sig om att få flera. Ärtans familj har nog inga vänner. De ser så annorlunda ut och talar så annorlunda. Ärtans mamma kan inte säga så mycket på svenska. Ärtan försöker lära henne, men hennes mamma är ofta trött och ledsen och orkar inte prata svenska. Hon kanske längtar efter Ärtans pappa. Han har inte fått flytta in i vårt land för att han inte har något jobb här.

En gång berättade Ärtan för mig att hennes mamma egentligen inte är hennes riktiga mamma, utan hennes moster. Hennes egen mamma dog när Ärtan ännu var bebis. Hon kommer inte ihåg sin mamma, men hon har ett fotografi som visar en mycket stilig mörk kvinna med mörka ögon. Jag säger att jag tycker att hon liknar Ärtan. Då blir Ärtan glad först, men sedan börjar hon gråta. Hon skulle så gärna vilja att hennes riktiga mamma levde, förklarar hon snörvlande.

 

 

Kanske jag inte heller har min riktiga mamma, försöker jag säga lite tröstande. Det är klart du har din egen mamma, fräser Ärtan ilsket. Det ser man på era näsor. De pekar rakt upp till himlen.

Jag vet att mamma och jag har ganska fula små uppåtnäsor. Pappa sa alltid på den tiden han bodde med oss, och det ännu inte var så spänt mellan mamma och pappa, han kunde retas med oss på skoj, att vi skulle passa oss så att det inte regnade in. Han menade att vi skulle få vatten i näsborrarna om det regnade. Det var ju en överdrift förstås. Men uppnästa är vi, mamma och jag. Så det är nog svårt att förneka att hon är min egen morsa. Hon är ganska okej ändå. Jag tror att Ärtan tycker det också.

Jag skall be mamma snällt att Ärtan får följa med och bo med oss i Krutbyn. För jag vill så gärna att hon skall få träffa mina nästbästa kompisar. Det är Knut och Kurt, eller bröderna Krut som alla kallar dem. De är verkligen snälla. I sommar skall vi tillsammans bygga en ännu större trädkoja som är bara min. Och kanske Ärtans, om hon vill.

Bo Bertil Bertilssons hemlighet

Stuginvånarna i Krutbyn hade alla döpt sina stugor till något i stil med Nissebo, om man hette Nisse, eller Lugnet, om det man sökte mest av allt när man blev ledig från sitt jobb var lugn och ro, eller kanske hette sommarhuset Villa villervalla om man hade en stor och stökig familj. Hur man än kallade sin stuga, för det var stugor

 

 

119

 

 

de flesta bodde i, så hade husen fått ett namn av kärlek. Även sedan någon lämnat sitt sommarviste av någon orsak, fick dock namnen leva kvar, som ett arv efter den första stuginnehavaren.

Så var det också i fallet med den lite ensligt belägna jordkulan. Det fanns alla sorters stugor i byn och det här var ett jordhus till hälften nedgrävt i en gruskulle. Den entusiastiske jordbon hade döpt sitt sommarhem till Bolero. Det var förstås vitsigt så det förslog och blev över.

Den här nybyggaren i Krutbyn, det var en man, en avdankad restaurangmusiker som hela sitt liv underhållit gäster på restauranger och fartyg. Gästerna hade givetvis inte i första hand lyssnat på honom och hans något gammalmodiga musik, utan högljutt samtalat och skrattat utan att egentligen lyssna på tonerna som bara utgjorde en kuliss i den matosluktande salongen . Det var bara när det blev tyst som någon märkte att det gick sämre att prata. Då ropades det efter ”musica” eller skämtades i stil med ”Vem sköt pianisten?”.

Han hade genom åren trakterat instrument av allehanda kvalité, allt från barpianon med en sprucken, skrällig ton, till dyra flyglar som blivit mer eller mindre förstörda av söta och starka drycker.

Inte undra på att han sökte lugn och ro i en miljö där de enda ljud han hörde var naturens egna. Ja, och bröderna Kruts, förstås.

Han, den avdankade musikern hette i själva verket Bertil Bertilsson, ett ganska intetsägande namn om man är artist. I Bertil

 

 

Bertilssons fall hade det aldrig haft någon betydelse, ingen hade frågat efter vad han hette utan bara ropat efter pianisten om han någon gång tagit sig en välbehövlig paus. Den som ropade på Pianisten skulle i nittionio fall av hundra höra La Paloma, i resten av fallen var det La Cumparcita som skulle spelas.

Så fort det erbjöds ett tillfälle till reträtt från pianopallen hade Bertil Bertilsson passat på. Något eget piano ägde han inte, så hans samlade bohag var lätt överskådligt.

Resor hade han dessutom fått nog av på alla fartyg han färdats med som om han varit deras, gästernas, gisslan. Veckor i sträck var han tvingad att dela dag och natt tillsammans med en massa obildade lyxturister. Att han någonsin mera efter sin omärkliga sorti från restaurtangscenen skulle sätta fingrarna på tangenterna igen var lika otroligt som att någon skulle märka att just han försvunnit från platsen bakom pianot. Det kom alltid någon ny, optimistisk musiker med förhoppningar om att få spela sin egen repertoar. Men med tiden skulle denna stackare också upptäcka att ingen frågade efter hans eller hennes åsikt; det var publiken som bestämde vad som skulle spelas. Och i nittionio fall av hundra ville de, av för ymnigt intagande av starka drycker, sentimentala gästerna höra just La Paloma, duvan, och inget annat. I fall av uppsluppenhet och extravagans vågade någon sig på att beställa La Cumparcita. Det hände en gång på hundra. Det var på den tiden Bertil Bertilsson var restaurangmusiker.

Men numera är Bertil bara Bertil. Han är en fri man som undviker allt vad musik heter. Men för att understryka sitt förflutna kallar

 

 

120

 

 

han sitt nya hem, och faktiskt det första hem han kan kalla sitt eget under sitt vuxna liv, för Bolero, ett ställe där han kan finna den ro hans, av livslångt underhållande, söndertrasade själ behöver. Han ler åt det finurliga namnet. En och annan bolero har han också spelat. Men nu var det slut med musik. Han ville bara egna sig åt stugan som ju var ett jordhus.

Jordhusets största fördel var att det inte syntes förrän man kom mycket nära. Man kunde i själva verket stå på jordkulans tak utan att veta att det under ens fötter fanns en liten sängkammare och ett litet kök. Om hösten avslöjar en tunn rökslinga som söker sig ut i den kallare luften genom en liten glugg i kullen sida att något pågår inne i jordhögen. Det är Bertil som kokar sitt morgonkaffe, mat lagar han inte. Han har under hela sitt liv ätit i köket på alla de restauranger han jobbat på och därför aldrig lärt sig hur man lagar sin egen mat.

Bertil har lagt märke till att flera andra Krutbybor lagar sin egen mat. Ett par rekorderliga fruntimmer i huset som kallas Nygårds lagar den underbaraste mat han smakat. Den är så långt ifrån restaurangmaten man kan komma, den smakar helt enkelt kärlek och omtanke, om nu mat kan smaka annat än salt, sött och surt. Bertil har ännu inte vågat stanna för att språka med dem, han hämtar bara maten som de lagat och som man kan bära hem till sitt i lagom portioner beroende på hur många man är. Nu är Bertil bara en, men maten smakar bra i det lilla köket bredvid den lilla sängkammaren även om man råkar vara bara en. Eller själv som folk säger nu för tiden. De äter själv. Det har Bertil gjort sedan han kunde föra en sked till munnen.

 

 

Bertil har smyckat sitt Bolero på ett smakfullt men sparsmakat vis. Inget som finns i det lilla jordhuset skvallrar om musik, däremot visar de få ting Bertil äger om en passion han har i livet. Väggarna bryds av små färggranna etiketter föreställande blommor och gröna växter. Vissa etiketter ser gamla ut, för de har blekts i färgen, andra har bara en text på latin och något nummer.

Passionen att samla på botaniska rariteter har Bertil odlat under sina resor i länder och städer i alla dessa långa mödosamma år. Han samlar på fröer i små påsar, fröer han samlat från alla världens hörn. Det har varit lätt att i den stora slitna kappsäcken mellan smokingarna, han ägde två så att den ena skulle kunna lämnas i för kemtvätt medan han spelade i den andra samma dag, smyga ner allehanda tunna förpackningar med nästan inget innehåll. Dessa oansenliga livsbärare, fröer ibland så små att Bertil fick ta fram sitt förstoringsglas för att riktigt se deras skönhet, bar i själva verket på de underbaraste hemligheter om verklig skönhet i färg och form. Den skönheten hade Bertil bara drömt om och ännu inte upplevt eftersom han aldrig haft tillfälle att skaffa sig någon plats på jorden där det fanns lite mylla att bädda ner fröna i.

Med hjälp av förstoringsglaset hade Bertil på allahanda sjaskiga hotellrum eller hytter långt ner under vattenlinjen upplevt en annan skönhet, skönheten hos något så litet att det bara kan upptäckas av den som kan förstå att skåda livets under i det mikroskopiska formatet som de olika fröformerna bjuder på. Ett vallmofrö är helt enkelt inte bara svart och runt, vallmofrön från Turkiet är underbart guldglänsande och litet räfflade, medan orkidéernas frön har de mest varierande utseende man kan tänka

 

 

121

 

 

sig. Dessa botaniska akrobater som kan leva högt ovan markytan i klykan mellan stam och gren på ett hickoryträd i Borneos djungler, Bertil hade varit i Calcutta och kommit över en unik samling orkidéfrön, var juvelerna i kronan i Bertils frösamling.

Nu hade äntligen tiden kommit att han fick pröva sina älsklingars växtkraft, just här i Krutbyn. Han skulle väcka dem ur deras mångåriga slummer. Det skulle inte bli en lätt uppgift, vissa fröer är svåra att få att gro, men Bertil hade tagit reda på knepen. Sätten var många, och dessutom olika för varje frö. Han skulle komma att behöva en drivbänk, eller ännu hellre ett litet drivhus; det krävdes både värme och ljus om han skulle kunna locka sina skatter att börja växa. Och vatten förstås.

Utan hjälp från byborna gick det inte att genomföra projektet. Projektet som hade väntat på att genomföras i så många år av tålmodigt stretande och lidande, krävde hans hundraprocentiga insats, men också en del assistans utifrån.

Nu var tiden inne för avslöjandet av Bertil Bertilssons stora hemlighet i livet. Ännu ville han bara inviga så få som möjligt.

De där praktiska bröderna i det litet hopsjunkna huset vid grinden, de kallades visst bröderna Krut av ungarna som emellanåt sprang förbi och väsnades, kunde nog vara till hjälp med växthuset. De verkade kunna bygga det mesta, och så verkar de vara snälla och hjälpsamma också. Det hade Bertil sett ett antal gånger. Barnen fick ofta det de bad bröderna om, det kunde vara en koja eller en lådbil som med stor iver och inte utan extra finess från brödernas

 

 

sida konstruerades i verkstan i Gammelgården. Det var dit han fick ta sig, kanske redan idag.

Vintern hade redan börjat via tecken på att ge upp och släppa in milda vårvindar. Snart fanns det ingen tid att förlora. Till sommaren skulle det spira runt Bolero av växter som ännu ingen hade skådat i den här delen av världen. Krutbyn var allt en ganska bortglömd och oupplyst plats på världskartan. Bertil Bertilson skulle ändra på den saken. Genom hans försorg kommer denna avlägsna by att få uppleva både större skönhet och prakt än någon människa här kunnat drömma om. Han visste. I sina drömmar hade han sett sin prunkande trädgård förtrolla såväl rik som fattig. Själv tog han i drömmen emot allas beundran för det underverk han åstadkommit.

Med bestämda steg tågade han redan mot bröderna Kruts verkstan från vilken hördes ivriga hammarslag. Bertil Bertilson skulle äntligen bli någon; känslan bar växte starkare i hans bröst när han närmade sig bröderna Kruts gård.

Systrarna Stubin får främmande

Nu var det slutligen bestämt att Dianas föräldrar skulle komma och hälsa på i maj, närmare bestämt den andra helgen i maj. Det var i själva verket just den dag då systrarna Stubin firade sin gemensamma födelsedag, den 8:de maj. Alltså kunde Asta och

 

 

122

 

 

Beda med gott samvete ställa till ett riktigt kalas, för de skulle få riktigt främmande, från stan.

Hur det nu var så kom det att bli ett större sällskap som träffades i Nygårds trivsamma kök en frisk vårdag då blåsipporna redan hade börjat klä skogsbackarna i grönt och blått. Bertil Bertilsson, restaurangpianisten, hade ivrigt börjat ordna inför odlingssäsongen med drivbänkar och t.o.m. lyckats engagera bröderna Krut i ett växthusbygge, och var därför på plats i Krutbyn, långt före säsongsstart.

Med lite tjat hade jag lyckats övertala mamma att bjuda Ärtans mamma och bröder samma helg. Ärtan var eld och lågor. Mamma hade pratat med Ärtans mamma på jobbet och så hade de bytt lite turer med andra jobbarkompisar så att de skulle kunna vara lediga samtidigt.

Vi var så många att vi inte alla fick plats i köket. De vuxna satt förstås i salen och vi unga fick sitta i köket. Men det gick bra att höra allt vad som sades i salen ändå, större än så är inte Nygårds.

I den höga soffan i salen satt mammorna, min och Ärtans. På salsstolarna vid kaffebordet satt Bertil Bertilsson och såg lite vilsen ut, Dianas pappa, en mycket liten, mörk och kraftig man iklädd vit skjorta, kostym och slips med en krans av kolsvart hår kring den annans kala hjässan, Knut och Kurt som båda såg lite uppsträckta ut, de hade inte sina skinnförkläden på sig och inte heller sina krutmössor dagen till ära-det var ju födelsedagskalas, bevars. Födelsedagsbarnen själva hade inte tid att sitta ner utan stökade än

 

 

med det ena, än det andra. Diana, som kände sig hemmastadd på Nygårds; hon hade ju bott hos systrarna en hel vecka i höstas, den gången hon från sin höga position på himlen hade siktat en liten by långt där nere, hjälpte till att servera kaffet. Hon hade knutit ett förkläde kring midjan och såg nästan ut som en servitris på ett konditori. Det ända som inte stämde var hennes lite för rättframma stil, och så skrattade hon alldeles för högljutt för att passa som uppasserska.

I köket var det ganska tyst, det kändes lite konstigt att sitta här med så många stadsbor i systrarnas lantliga kök. Helst skulle jag och Ärtan bara velat prata med varandra. Men nu satt hennes bröder där och mina bonussyskon, Tove och Trude hade också följt med till min stora besvikelse. Jag kan inte förstå varför mamma skulle släpa med dem hit, de är ju inte ens släkt med mig egentligen. Pappa hade inte följt med, så tvillingarna kunde verkligen ha stannat i stan, de med.

Inifrån salen hördes Astas höga röst som förkunnade att det inte var -var dag man hade så långväga främmande som idag. –Ja, jag räknar ju inte dig, Kickan, det är min mamma, och Arvid som främmande fast ni också bor i stan. Ni tillhör ju ege  ́schacke ́. Hon använder ibland uttryck som ingen annan gör nuförtiden.

-Och jag hoppas att ni skall känna er riktigt som hemma här i Krutbyn. Knut och Kurt tycker också att det är roligt att få främmand ́.

 

 

123

 

 

Det sista sa hon med ett menande ögonkast på bröderna, som verkade mera koncentrerade på bärbulla än gästerna.

-Vi har värmt upp gäststugan så det är bara att krypa till kojs när man önskar, sa Knut med munnen blå av bärbullan.

Det var väl ingen som önskade gå och lägga sig så här dags, det var bara tidig eftermiddag, och alla hade just kommit. Men Knut hade inte kommit på något annat att säga i hastigheten. Det var i och för sig bra för gästerna att veta att det fanns sängar till dem allihop. Ärtan skulle sova hos mig i mammas och min stuga, och tvillingarna också, de kunde båda ligga i kökssoffan. Bara dom inte sov hela förmiddagen. Då skulle vi inte få nån frukost. Mamma skulle nog se till så alla var vakna i god tid till morgonmålet. Jag behövde inte vara så orolig, här på landet var mamma noga med att man gick upp i tid. –Annars är det ju ingen idé att vi åker hit. Sova kan vi ju lika gärna göra hemma, brukar mamma säga. Undrar vad tvillingarna kommer att tycka om morsans väckning i morgon? Bäst att vara vaken själv så man får höra spektaklet. Tvillingarna måste vara de tröttaste tonåringarna i världen.

Ärtans bröder och Ärtans mamma fick sova i systrarna Stubins hus. Där fanns ett gästrum och Astas rum att dela på. Asta skulle flytta in till Beda så länge. Det var Diana och Dianas föräldrar som skulle ta bröderna Kruts bastukammaren i besittning. Bröderna hade eldat i bastun redan flera dagar tidigare för att driva vinterkylan ur väggarna. Huset stod kallt under vintern med undantag för varannan lördag då bastun värmdes. Bröderna badade bastu en gång i veckan, men de turades om med systrarna att bjuda på

 

 

bastu. Det var en praktisk lösning, tyckte invånarna i Gammelgården så väl som Nygårdsborna.

Eftersom alla skulle stanna till dagen därpå, som var Astas och Bedas födelsedag, bjöds det vid kaffet på bärbulla och småkakor. Födelsedagstårtan skulle komma imorgon. Det fick bli en överraskning att det skulle bli födelsedagskalas, ett dubbelt, till på köpet. Systrarna Stubin gillade egentligen inte så mycket uppståndelse kring dem själva, de firade hellre andra än sig själva.

Fanns det anledning att fira något så försatte dom aldrig chansen att baka något gott. Inte ens när de nu själva var centrum för firandet kunde de låta bli. Det var så trevligt att ha mätta, lyckliga människor i Nygårds. Det var rent ut sagt en fröjd för Asta och Beda att kunna göra människor glada med hjälp av god mat och kaffebröd. Därför hade systrarna under veckan som gått gnott på hela dagarna för att kunna bjuda på så många läckerheter som möjligt. Ingen skulle gå från kaffebordet hos Nygårds och känna sig besviken, där fanns nämligen allt. Bärbullan som var Dianas favorit, serverades alltså redan vid den första bjudningen, ackompanjerad av olika små kakor, sandkakor, chokladbiskvier m.m. Det var först i morgon det stora kakfyrverkeriet skulle gå av stapeln. Det kunde inte de stackars gästerna ana där de artigt smakade än den ena än den andra kakan och nickade gillande åt de stolta systrarna som noga iakttog deras ansiktsuttryck.

För att kunna baka en sån mängd kakor och bullar som det var frågan om vid det här tillfället gick det åt en hel del smör. Därför var systrarna i Nygårds rädda om sin ko Rosa som kunde ge dem

 

 

124

 

 

den mjölk dom behövde för att framställa smöret som skulle vara till bakverken. Inför storbaket i veckan, som varade i dagarna tre, hade Beda måst kärna nytt smör, det som fanns i källaren under golvet skulle inte räcka till på långa vägar. För att bakverken skall bli goda kan man inte snåla med smöret, det var systrarna rörande eniga om. Det diskuterade dom inte ens. Beda fick helt enkelt ta itu med kärnandet medan Asta började röra ihop övriga ingredienser. För att kunna kärna mycket smör åt gången hade bröderna Krut konstruerat en halvmekanisk maskin som skulle skötas av en person. Den maskinen såg mest ut som en cykel, eller spinnrock. Den som kärnade skulle sitta på en sadel som mycket väl kunde vara en cykelsadel, och trampa runt på pedalerna. När man gjorde det åkte en stång i vädret och ner igen. Den var fastsatt i hjulet. Stången åkte upp och ner i en djup stäva, en kärna, där mjölken så småningom förvandlades till smör. Men då fick Beda cykla många varv på hjulet först. Emellanåt fick hon tömma kärnan och plocka fram det gula smöret och fylla på med ny mjölk. Det hördes ett svagt vinande från hela anordningen där Beda satt och trampade i sina tofflor med rosiga kinder. Vinandet kom ifrån remmen av tagel som förband trampnavet med kärnhjulet. Det lät ungefär som när man på en teater skall skapa illusion av att en storm är på väg. Nå, nu var det inget oväder i antågande, utan bara främmande från stan som var på väg, men systrarna var kanske mera tystlåtna än vanligt. Arbetet med förberedelserna gladde dem mycket men irritationen fanns där också. Ett misstag utav någon hade inte mötts av någon större tolerans.

Därför var Astas kontrollerande av smörframställningen minst sagt irriterande för Beda som trampade och trampade, betydligt

 

 

svettigare än sin syster. Så en enda kritisk kommentar hade varit tillräcklig för att hon skulle tappa humöret. Asta kände till Bedas humör när hon var en aning ansträngd men kunde inte låta bli att fråga om det var ost det skulle bli? Beda hade tagit av sig tofflorna och trampade nu med bara fötter. Anspelningen på att Beda skulle ha fotsvett var väl vald om avsikten var att reta Beda. Fotsvett hade hon minsann aldrig haft i hela sitt liv, möjligen kunde hennes fötter dofta lite av skoläder emellanåt!

Asta var redan långt utanför Bedas räckvidd och undgick att få en salva bannor över sig. Bannor var en specialitet som båda systrarna kunde leverera med samma omedelbarhet som bullar. De som för det mesta råkade få sig av den varan var bröderna Krut. Arma krakar, de gjorde sig visst förtjänta av det mest varje dag. Alltid var det något som kunde reta systrarna. De fick ju också heta systrarna Stubin i byn. Det bekom dem inte särskilt mycket. Snällare tanter fick man ändå leta efter.

Efter det stora baket var det åter frid och fröjd i köket hemma hos systrarna. Nu var ju förberedelserna överstökade och anletena hade slätats ut för att kunna ta emot kungen, om så vore.

Bäst sällskapet satt där i salen, och den yngre församlingen fortfarande var kvar i köket nu livligt pratande, bultade det på dörren till farstun. Sorlet tystnade och allas blickar vändes mot dörren som öppnades och genom vilken liver en stor mansfigur iförd höga stövlar och jägarhatt. Över axeln bär han ett vapen, pipan sticker upp så den nuddar dörrposten.

 

 

125

 

 

I sällskapet kan märkas en tydlig olust hos gästerna. Bertil Bertilsson bleknar och ser ännu mindre och spensligare ut än han brukar där han sitter med benen tätt ihop på sin stol. Dianas pappa som presenterat sig som Ture, han är förstås inte döpt Ture eftersom han är född i Azerbadjan utan egentligen heter Vasilij Turejev, har börjat svettas och tittar ner i golvet. Ärtans mamma, Dorotha, börjar hosta då hon plötsligt satt en kaksmula i halsen. Min mamma ser mest förbryllad ut, förundrad över gästernas reaktion. Asta och Beda som båda är ute i köket ropar till den stumma skaran i salen att göra lite extra plats i magarna för de vill bjuda på en liten överraskning. Ingen förmår svara dem utan alla fortsätter att invänta det som skall hända härnäst. Diana och bröderna Krut som varit och sett till vedspisen i lillstugan hemma i Gammelgården skymtar nu bakom den beväpnade mannen i dörrhålet.

-Nä men se på Gustavson, ja det är väl dags för det årliga besöket kan jag förstå, hörs Kurts livliga stämma.

Med sin bullriga röst börjar personen tala. -Jag ville bara å ́ jaktlagets vägnar tacka för årets jakt med en liten present. Fram tar Gustavson en präktig vildgås som han hållit bakom ryggen. Hoppas att den skall välsmaka. Jag skall inte störa nu när ni har främmand ́, förklarar han sedan. Trots många trugningar från systrarna Stubins sida avböjer Gustavsson att stiga in, han kom inte ens över tröskeln. Knut tar hand om den nyss skjutna fågeln och gästerna tycks dra en lättnadens suck när jägaren med sitt vapen på ryggen har gått.

 

 

-Vi är inte så mycket för jakt själva, börjar Kurt för att bryta tystnaden. Det finns en hel del vilt här kring Krutbyn och jaktlaget har fått lov att jaga lite fågel här under sträcktiden. Egentligen tycket vi inte om när det smäller. Jag ser att ni blev lite förskräckta av Gustavssons plötsliga uppdykande. Men det är ingen fara, han är en snäll karl. Nu tar vi och ser vad flickorna har hittat på. Nä, är det inte piroger. Ja det får man ju inte varje dag, eller hur Knut.

-Det skall vi ha lite kall mjölk till. Det ordnar jag, säger Knut och försvinner under golvet i köket sedan han öppnat den lucka som döljer sig under trasmattan. Gästerna ser nu mer förbryllade ut än skräckslagna.

Ja, av anledningar som vi inte vet hade gästerna upplevt Gustavssons uppdykande som direkt obehagligt. Jag gillar inte heller jakt särskilt, men rädd för jägarna har jag då aldrig varit.

Kanske trodde våra gäster att Gustavsson var polis? Men vi har ju vår egen polis, Diana. Vi behöver ingen annan och henne kan man ju bara tycka om. Nu får hon Krutgubbarna att skratta igen och alla de andra stämmer in. Kanske berättar hon någon rolig flygarhistoria?

Tvillingarna har gått ut på gården tillsammans med Ärtans bröder. Konstigt, tvillingarna har aldrig gillat frisk luft förr. Ärtan och jag får äntligen tid att bara prata med varandra. Vi pratar om hur det är i skolan. Att lärarinnan är snäll men att det finns de som är dumma också. Axel t.ex. Och Erik. Vi är överens om att de inte får komma hit. Det här är vårt ställe. Och snart skall Knut och Kurt

 

 

126

 

 

hjälpa oss med att bygga en ännu större trädkoja. I sommar. Vi måste övertala våra mammor att Ärtan skall få bo här hela sommarlovet.

Ärtans mamma som inte pratar så mycket svenska tycks ha riktigt roligt med mina gammelmostrar och min mamma. Det är nog första gången jag hör henne skratta.

Ärtan och jag skrattar också. Jag vet inte varför. Men det känns bra att få skratta tillsammans.

 

 

Bröderna Krut bor på landet. Det är glest mellan gårdarna där det bor folk året om. Bröderna Krut och systrarna Stubin är dom enda som finns kvar i byn; alla andra har flyttat till stan. Man kanske skulle kunna tro att det ganska trist på landsbygden. Om man inte besökt Krutbyn vill säga, ja så kallas byn, där bröderna Krut och systrarna Stubin bor, nuförtiden.

Om sommaren, när stadsborna kommer och bor i de annars tomma stugorna, blir bröderna Krut och systrarna Stubin genast centrum för allas intresse. I byn har det nämligen hänt en hel del spännande saker under den mörka årstiden. Hemma hos bröderna uppfinns det en massa finurliga grejer i lampans sken, när vintermörkret är som tätast ute i glesbygden. Uppfinningarna väcker alla barns nyfikenhet. Och de vuxnas med. Det märks. Alla, vuxna som barn, är lika fascinerade av att kunna flyga enmansballong, eller åka dressinbana, eller färdas en bit ovan marken sittande i ett kar i brödernas akveduktsystem. Varje sommar finns det någon ny uppfinning att prova som bröderna filurat ut. Systrarna Stubins plättar och hemgjorda saft är något som alla som smakat dem längtar till ett helt år. Men systrarna Stubin är bra på annat än mat också. De har tid för alla jäktade stadsbor. I deras syrénberså får systrarna ta emot många förtroenden. I byn finns det en massa djur, sådana som fanns på landet förr i tiden. De har ett bra liv, för i byn finns inga bilar, de får inte plats där, helt enkelt.En enda bil står sedan en tid parkerad i skogskanten. Det är direktör Ackréns direktörsbil. Där bor numera en höna med sina små kycklingar. Bilen står kvar efter direktörens och hans eleganta frus misslyckade försök att köpa byn, och göra den till nöjespark! Har man hört, det är ju rent ut sagt upprörande! Alla sommargästerna protesterade naturligtvis mangrant sedan systrarna Stubin manat till uppror mot de oförskämda finanshajarna. Fröken Diana von Messerschmidt hade spelat en avgörande roll i avslöjandet av de lömska avsikter som hotade sommaridyllen. Men så var hon ju också polis. Sin hemliga dröm om att en gång få bli kanonkung har hon än så länge bara vågat yppa för bröderna Krut. Bröderna Krut arbetar ständigt på sin största och mest fantastiska uppfinning. Det skall bli en enmansraket som drivs av ett hemligt bränsle. Så mycket vet man att det har något att göra med den gas man får från bruna bönor...

Berättelsen om Bröderna Krut berättas av Kjell Frisk, musiker och lärare.

 

 

127

 

 

Appendix

 

 

-Skit. Nu är du en stor skit.

 

 

Arvids berättelse

Mitt första möte med gårdstomten

Utan att veta hur det hade gått till så märkte jag att jag inte var ensam längre. Någon, eller något, hade kommit in i matkällaren. Jag skulle hämta en flaska av systrarnas hallonjordgubbsvinbärs- saft och just när jag vände mig om med flaskan i ett rejält famntag, för den var stor och tung, kände jag på mig att jag var iakttagen. - Vem där, frågade jag svagt. Då fick dörren en puff, kanske av vinden, och slog igen precis framför ansiktet på mig. Jag blev så rädd att jag tappade flaskan och den for i källargolvet av betong med en smäll. Flaskan sprack och saften rann ut.

-Drummel, sa någon vresigt. -Där fick du för att du inte har låtsats om mig!

Någon har tydligen varit förnärmad på mig. -Vem är du, frågar jag. Jag såg inget i mörkret för lampan i källaren har varit trasig ett tag och det var nu alldeles mörkt. -Försök inte låtsas som om du inte vet vem jag är. Jag har känt dig enda sedan du var här första gången. Det var när du var en liten skit, och nu är du en stor.

-Vadå, frågar jag.

 

 

-Det är jag väl inte, försöker jag försvara mig. -Jag har väl inte gjort dig någonting. Jag vet ju inte ens hur du ser ut. Och nu tänker jag ta mig ut härifrån för jag gillar inte att prata med någon jag inte kan se.

-Då är det bäst att du städar upp efter dig först. Dina gammelmostrar blir inte så glada om de upptäcker den här röran när de kommer hit. Och det gör de ju rätt ofta. Du skall vara glad för att de är så snälla förresten. Tror du inte att de vet att du varit här och stulit av deras julkorv kanske? Det har jag sett och nu tänkte jag läxa upp dig för det. Det var därför du blev kvar här inne i mörkret med mig.

-Är det du som är tomten, frågar jag försiktigt. Knut har berättat om dig, men jag trodde att han skojade om att du fanns.

-Skojade. Tror du farbror Knut skojar med dig om en så allvarlig sak. Jag är så gammal så jag har haft med honom att göra sedan han var ett litet glin. Jag har också sett hans far göra ofog och även Knuts bror. Knut och Kurt, men i synnerhet Knut, har jag haft i upptuktelse många gånger.

-Vad menar du? Jag vänder mig åt det håll rösten kommer ifrån. Den tycks komma snett uppifrån som om den jag talar med är väldigt lång person. Men om det nu verkligen är tomten, som ju inte inte borde vara längre än jag själv, så sitter han i så fall uppflugen på en avsats i källarväggen.

 

 

128

 

 

Källaren är en sådan där präktigt stor gammal stenkällare som funnits på Nygårds sedan urminnes tider. Den har sett många boningshus byggas och rivas genom århundradena.

-Var det här tomten bodde? Tomtar blir väldigt gamla, har Knut berättat. De bor gärna i de äldsta husen på gården. De gillar inte det nya, säger Knut. Det skrämmer dem. Tomtar är väldigt gammalmodiga.

-Skall du inte börja plocka upp glasbitarna snart? Dina snälla mostrar kan snart börja undra om du fastnat här inne.

-Det har jag väl också, tänkte jag tyst, men sa inget. Att börja munhuggas med tomten var sannolikt ingen bra idé. I källaren finns det gluggar för att luften skall kunna komma in och ut. Utan ventilation förstörs maten som man förvarar där inne. Genom gluggarna sipprar lite ljus in och jag kan börja orientera mig i den skumma källaren.

Det stämmer att jag en gång när alla andra barn hade åkt till marknaden i Hulta tyckt väldigt synd om mig själv. Jag hade haft röda hund och fick inte följa med. I stället skulle jag vara hemma och mata hönsen och de andra djuren. Det skulle hinna bli kväll innan de andra kom tillbaka med Hektor. Hektor är Gammelgårdens ardenner. Det brukar vara roligt att mata djuren, vi t.o.m. slåss om det. Men när man är ensam och inte har nå ́n att slåss med är det tråkigt. Så tråkigt att man måste trösta sig med en snutt av julkorven.

 

 

-Då får du slåss med mig.

Hade jag pratat högt för mig själv? Svaret på mina tankar kom uppifrån källartaket. Det var som om tomten kunde läsa mina tankar.

-Hur kan du veta vad jag tänker, undrar jag förbryllad.

-Det är för att du tänker högt. Alla människor tänker högt. Vi tomtar kan läsa era tankar. Det är därför vi är arga på er ibland. Ni tänker inte alltid snälla tankar. Ja, dina mostrar tänker ju aldrig en elak tanke om någon förstås. De har bara goda tankar om djuren och er barn. Fast på bröderna i Gammelgården kan de vara irriterade förstås. För att inte tala om hur arga de kan vara på sig själva och varann. Ibland tål de inte varandra alls. Men det är inte elakhet innerst inne, de bara nöter lite för mycket på varandra. Det blir så när de inte har så många att umgås med om vintrarna.

Det verkade som om tomten pratade mest för sig själv medan jag plockade glasbitar i den saftpöl som fanns vid källardörren.

Mostrarna, som tomten tydligen gillade, är mammas mostrar, mina gammelmostrar, Asta och Beda. De är tvillingar men väldigt olika. Asta är den som är äldst, och det är hon väldigt noga med att påminna sin tvillingsyster om.

-Asta är litet styv i korken för att hon är tio minuter äldre än Beda. Men Beda är klokare, så det tar ut sig, skrockar nu tomten roat.

 

 

129

 

 

Han, tomten, verkar vara riktigt nöjd med med att se mig städa upp i röran på golvet, hinner jag tänka.

-Du skall inte tro att jag tycker det är ett nöje och tillrättavisa olydiga pojkar som dig Arvid.

Tomten kallar mig vid mitt dopnamn. Det är det bara mamma som gör när hon är arg på mig. Alla kallar mig Vidde. Men inte tomten.

-Du är arg på mig för den där korvens skull, säger jag prövande. Du straffade mig hårt för en korvsnutts skull.

-Det var inte för korven. Det var för dina tankar den gången. Du tänkte att det nog inte var så farligt att du tog en korvstump. Du trodde att du hade rätt att göra det för att du inte fick följa med de andra. Stölden kanske inte var så stor. Men att du inte kände dig ett dugg skyldig, det var värre. Därför ville jag att du skulle få dig en läxa. Och den läxan är att du nu skall gå in till dina snälla söta gammelmostar och säga precis som det är. Att du haft sönder flaskan med saft och att du smakat på julkorven. Försöker du skylla på mig så är det ändå ingen som tror dig. Mostrarna är bra folk men de vill inte tro att jag finns. Fast de vet att jag alltid funnits. Men se det är nu så med vissa människor att de inte vill prata högt om oss småfolk. Det är som om det för otur med sig att prata om oss. De gamla vet förstås att vi tomtar vakar över er alla. Men nämner man oss vid namn, ja det är som om de trodde att det skulle vara ett dåligt omen.

-Vad är omen, frågar jag och glömmer nästan vem jag pratar med.

 

 

-Det betyder att det för otur med sig att tala om oss småfolk. Det är som det inte är riktigt fint att...

-Vidde, Vidde. Någon har börjat sakna honom i stugan.

-Saften. Det skulle bjudas på kaffe och kakor och barnen skulle få den sista brygden av fjolårssaften.

-Vidde, är du där. Beda knackar lätt på källardörren.

-Vem pratar du med där inne?

-Jag kommer, ropar jag tillbaka. Jag tar en ny flaska ur hyllan. Skärvorna efter den förra har jag lagt under närmsta hylla. Saftpölen är borta. Saften har runnit ut i rännan längs väggen.

-Det är bara jag som pratar för mig själv, säger jag ut mot dörren. Sedan vänder jag mig om för att se om jag kan få se en skymt av tomten.

Då är det någon som nyper mig i benet och väser: -Du glömmer väl inte vad jag sagt att du skall göra?

I samma stund öppnas dörren och jag bländas av solljuset där utanför.

-Men kära barn, var det så svårt att hitta saften. Jag ser att du tagit av årets saft. Ja det går väl lika bra. Du kanske inte ville ha den

 

 

130

 

 

gamla. Men det verkar som det inte står någon här heller. Besynnerligt, tycker Beda. Jag hade för mig att vi... Så får hon se glasskärvorna som jag försökt gömma men inte lyckats dölja helt efter som det varit svårt att se något i mörkret.

-Ja här har vi den sista flaskan med fjolårets saft. Eller spillrorna av den, kan man säga. Moster Beda låter lite besviken.

-Ja det var ett bra saftår ifjol. Men vi skall inte gråta över spilld mjölk, eller saft, menar jag förstås. Skämtar Beda. Hon tycks inte ta förlusten alltför hårt.

Själv förmår jag inte säga någonting. Det gör ont i vaden. Det är ändå som om jag drömt alltihop. Men hur kan det komma sig att jag känt ett tydligt nyp i benet?

-Det är nog tomten som smakat på den gamla saften, säger Beda med ett illfundigt ögonkast på mig. -Han gillar när den jäst lite.

-Ja se tomtar, skrockar Beda lite förstrött medan hon plockar upp glasbitarna i sitt förkläde.

-Det var nog inte tomten, försöker jag säga men då har Beda klivit ut ur källaren och mötts av alla nyfikna barn.

-Moster Beda, har du hittat Vidde? Vad gjorde han i källaren så länge?

-Han har väl inte ätit julkorv nu igen?

 

 

Det är Netta som sagt det sista. -Jag förstår inte hur hon kan känna till det. Röd om kinderna möter jag de andra barnens jubel när jag med den nya saftflaskan i famn kliver ut i solen. Det är skönt att komma ut i värmen. Källaren är både kall och fuktig.

-Men Vidde då! Vad du ser förskräckt ut, skojar Asta.

-Man kan ju nästan tro att pojken mött gårdstomten som han ser oppjaga ́ ut. Det säger hon för att skoja bort det där med korven och för att få mig och de andra att skratta.

Alla skrattar utom jag. Jag känner mig lite skamsen och tänker att löftet till tomten känns lite överflödigt nu. Alla vet ju tydligen att det är jag som är korvtjuven.

Men nu är det dags för bullfest. Mostrarnas berömda bärbulla har årspremiär och det vill ingen missa. Jag går långsamt efter de andra som haft bråttom in i Nygårds stora rymliga kök.

Där inne doftar det gudomligt. Det får mig att glömma min förlägenhet och tomten för en stund. Det är först på kvällen när jag, mätt av all bärbulla, lägger mig i min säng som jag undrar med vem jag egentligen pratat med där inne i källarmörkret.

Jag kollar om jag fått ett blåmärke på vaden men kan inte se någonting. Men nyp av tomtar brukar inte ge blåmärken.

Det har Knut också sagt. Hur kan Knut veta det förresten?

 

 

131

 

 

Visste du att....

Visste du att det bor varelser ibland oss som vi inte ser? Eller, alla ser dem inte. De vuxna ser dem inte. Inte alla barn heller. Vissa barn ser dem. Är du ett sådant barn? Ser du de små trollen och tomtarna. De är inte större än barn så de är lätta att missa om man som vuxen inte böjer sig ner. Barn ser dem om dom vill. Alla barn vågar inte möta tomtarna och trollen. De tror att de är elaka. De är de också. Men inte alla. Tomtar och troll är som vi människor; vissa är elaka och vissa är snälla. De flesta kan vara både och. Är du snäll? Kanske du är snäll ibland och mindre snäll ibland? Det är inte lätt att vara snäll hela tiden. Om du ändå är ett barn som vill vara snäll och lyckas med det åtminstone nästan; ja då är du också säkert ett barn som kan se trollen och tomtarna.

Troll och tomtar är ju inte de enda småfolk som finns nästan mitt ibland oss. Älvorna dansar mest på ängen, skogsfrun bor i skogen. Där bor också trollen. Tomtarna bor i våra uthus. Om du bor på landet vet du vad ett uthus är för något. Det är ett hus för djur och redskap eller för djurens mat. Tomtar tyr sig till våra djur för de tycker om djuren. Mot människor kan de vara elaka. Men det är för att de är som vi människor är själva i allmänhet, ibland snälla och ibland elaka. Eller elaka, kanske vi inte är så elaka med flit; vi beter oss bara elakt mot andra människor ibland.

Om man är elak mot djuren kan det hända att en tomte ser det och då kan man få en örfil av tomten. Det känns riktigt obehagligt att få en örfil utan att veta varifrån den kommer. Barn får ju inte örfilar nuförtiden; men av tomtar kan det hända att man får stryk. Men

 

 

bara om man gjort något dumt, t.ex. om man ryckt katten i svansen så den far in under farstubron och inte visar sig på hela dagen. Ja då kanske man också förtjänar lite stryk. Fast inte av någon människa. Nej, den saken sköter tomtarna om. Tur är väl det. Ingen vill väl slå sina barn; hur dumma de än har varit. Om du gjort något elakt någon gång har du säkert ångrat dig mycket. När du mår dåligt för att du varit elak är det straff nog för det elaka du gjort. Så något annat straff behöver du säkert inte. Det är bara det att tomtarna är lite gammaldags. De tycker att det skall göra lite ont i skinnet också. Ett nyp av en tomte kan kännas riktigt ordentligt och det kan hända att du börjar gråta.

Men om du alltid försöker vara snäll mot alla, människor och djur eller folk och fä som man sa förr, då är risken väldigt liten att du skall få stryk av någon tomte. Är du inte elak alls kan du bli riktigt god vän med tomtarna. Kanske de visar dig sina bästa gömställen och det bästa av allt; de kanske lär dig hur du skall prata med djuren. Tomtarna själva förstår allt vad djuren säger och kan själva tala djurens språk. De kan t.ex. varna djuren om de är utsatta för någon fara. Kommer en jägare vandrande i skogen kanske tomtarna visslar en hög ton som inte jägaren kan höra, men djuren gör det och kan komma undan.

I stan finns det inga tomtar. Städer är alldeles för bullriga och smutsiga för att tomtar skall trivas. Därför är heller inte städer bra plater för människor. Människor behöver tomtar för att bli riktigt snälla. Tomtarna håller ordning på oss människor. Där det inte finns tomtar kan mycket elaka saker hända.

 

 

132

 

 

Jultomtar är inga riktiga tomtar, men det vet du nog. De riktiga tomtarna syns ju egentligen inte. Det är bara ibland de visar sig. Och det gör de bara för vissa människor, nämligen de snälla människorna. Är du en av dem?

Trollen då, undrar du kanske? Kan du se dem? Ja visst! Om du går ut i skogen förstås. Men tro inte att trollen kommer fram till dig och hälsar dig välkommen och tar i hand och säger Goddag. Nej, troll vill inte ha sällskap. De avskyr människor. Människor luktar illa, tycker de. Trollen vill ha sin skog och sina berg i fred. Människor stör och förstör deras hem, tycker de. Människor kan sällan lämna naturen ifred. Om inte människorna skall såga i träden så är det i stället någon väg som skall byggas. Och är det inte det, då är det ändå ett herrans oväsen på människorna när de skall fram. Det luktar om dem när de skall fram i skogen med sina fordon.

Förr gick människorna i skogen tillsammans med hästar. Det störde inte trollen. Det kunde t.o.m. vara trevligt att kila upp på hästens rygg ett tag och få en åktur. Hästar är varma och luktar gott. Hästar blir inte rädda för troll. Det är för att de har en annan syn än vi människor. De kan se småfolket hela tiden och blir därför inte överraskade som vi människor skulle bli om vi plötsligt stog ansikte mot ansikte med ett livslevandes troll.

Får vi se ett troll i skogen blir vi rädda. Troll är inte så vackra. Men de är snälla.
Förr fanns det gamla stora elaka troll i bergen. De har alla spruckit i tusen bitar. Det sista trollet var som stora troll är helt enkelt dumt

 

 

i huvudet. Det var ett barn som var allt annat än dumt i sitt huvud som lurade det stora elaka trollet att med kniven skära upp sin mage för att kunna äta mera gröt. Det var världens bästa lurendrejeri för när trollet stack kniven i magen så dog det. Men det är en gammal historia.

De stora elaka trollen finns inte mer i skogarna och bergen. Kanske finns det något fult gammalt troll i någon avlägsen trakt. Om något troll överlevt den förföljelse de de sista tusen åren utsatts för kanske de sökt sin tillflykt till städerna.

Har du sett något troll i stan? De är säkert inte lätta att se för de kan ha förklätt sig till människor. Om du träffat någon elak människa i stan kan det vara ett förklätt troll. Nuförtiden är det förbjudet att lura någon att skära upp sin mage, hur elak den än vara månde. Men man kan lura elaka människor på annat sätt. Kanske man kan lura dem att bli snälla? Om de är förklädda elaka troll fungerar inte det. Ett elakt troll kan inte bli snällt helt enkelt. Men människor kan.

Gamla människor på landet förr i tiden älskade att berätta om småfolket i skogen och på myren eller i uthusen. Har du hört någon gammal mormor eller farfar berätta om tomtar och troll för dig? Idag har ingen tid att lyssna på sådana historier. De skylls för att vara rena fantasier men du och jag vet är de är sanna. Vi som tillhör de snälla vet att det finns många levande varelser omkring oss, bara vi vill se dem.

 

 

133

 

 

Brukar du prata med fåglarna på din gård? De försöker säkert prata med dig om du lyssnar riktigt. Vad tror du att de säger? Tror du att de vill att du skall ge dem mat? Det kanske de gör ibland om du brukar mata dem? Men annars kanske de hälsar dig glatt med sin sång när du vaknar på morgonen. Kanske berättar de för dig vilken underbar morgon det är. Kanske säger de att det skall bli regn senare på dagen. Kanske skvallrar de på katten som tittar hungrigt på dem när de matar sina ungar.

Älvorna har jag glömt berätta om. Dem ser man i skymningen eller tidigt i gryningen. De dansar ovanför sjöar och myrar. Det är lätt att man bara uppfattar allt som dimslöjor. Men tittar man riktigt noga ser man att älvorna gömmer sig i slöjorna och dansar sin stillsamma tysta dans utan att vidröra marken. Älvornas musik kan vara som en svag bjällerklang som vi nästan inte kan uppfatta med vår öron. Ibland hörs den starkare och då kan det också vara för att älvorna vill oss något. Älvor kan locka barn till sig. Det kan vara farligt. Älvor är inte farliga men förstår inte att barn inte kan sväva ovanför marken som de själva kan. Därför kunde det förr i tiden hända att barn drunknade i sjöar och myrar när de ville dansa med älvorna.

Numera är det sällan barn vistas ensamma ute i naturen, så idag händer det nästan aldrig olyckor av det slaget.

Älvornas boning långt under marken är en fantastisk sal där deras far, Älvkungen, sitter på en tron av renaste guld. För det mesta dansar hans döttrar för honom långt under marken. Det är bara under vissa stilla kvällar under den varma årstiden som de får lov

 

 

att dansa ovan markytan. Det är det de älskar mest. Men kommer det en vindpust då, mitt under dansen, kan älvorna blåsa bort och aldrig hitta hem igen. Att dansa ute i sommarskymningen kan vara farligt. Det som är roligast är också det som är farligast. För älvorna alltså. Hur är det för dig?

 

 

134

 

 

Kära Bror, eller Kurt

 

 

EPILOG 

Fattar pennan för att skriva till dig, Kurt, (eller Bror som du ville bli kallad för att du tyckte våra namn var lika till förväxling!) eftersom vi så sällan ses numera. För mig kommer du alltid att vara Kurt hur mycket du än ville vara Bror. Bröder var vi ändå på något sett, fast inte så som det var meningen att folk skulle tro.

Jag har satt mig där jag brukade sitta förr, när vi hade vår bästa tid, hemma i köket i Gammelgården. Det var snart sex år sedan du och jag blev bröderna Krut och det känns som en evighet sedan. Med det menar jag att tiden gått, att jag numera får ta på mig mina varma tofflor för att inte frysa. Jag som aldrig frös på vår tid! Kanske berodde det på att vi aldrig, på den tiden, gav oss tid att sitta ner riktigt. Vi var så fulla av idéer och upptåg. Våra ritningar på nya uppfinningar fyllde köket här hemma i Gammelgården.

På tal om hemma. Längtar du aldrig tillbaka? Till den tiden då vi fantiserade om hur vår by skulle blomstra, hur folk skulle vallfärda hit för att se våra konstruktioner? Jag vet att du har sagt att du har lämnat det bakom dig och vill gå vidare. Men jag vet också att det var en stor besvikelse för dig att våra stolta planer bara stannade på pappret. Du är nog mera besviken än jag, Kurt. Klart jag också känner sorg, ja, faktiskt sorg, över att inte barnen, alla barn som skulle komma!, inte får uppleva vår by, så som vi hade tänkt. Men du lämnade allting och for din väg för att glömma. Jag sitter ensam kvar i byn utan en mänska att prata med. Vi var ju bara fyra om vintrarna här ute då, men folktomt var det ju inte. Systrarna Stubin tog inte del i våra planer, det skulle aldrig ha fungerat. Vi ville ju i själva verket hålla dem utanför. De kunde sannerligen dämpa skaparlusten om de kom underfund med vad vi höll på med. Nu har ju Asta och Beda också gett sig av från byn. Vem hade väl trott det! Efter att du hade lämnat oss blev det sig aldrig riktigt likt här i byn mera. Det var som om balansen på något sätt var rubbad. Systrarna började lägga sig i allt jag gjorde och tyckte att de skulle komma och se till mig om dagarna . Kanske förstod de att jag var nedstämd och behövde känna mänsklig omtanke, vad vet jag. Jag tackade i alla fall nej; vem klarar av fruntimmer i huset när man inte haft sådana här sedan morsan vår gick ur tiden. Städa och laga mat har jag alltid kunnat. Det duger bra för mig att göra det på det vis vi alltid har gjort, du och jag. Fast jag fick ju ta både inne- och uteturerna själv sedan du for. Men skam den som inte klarar det, tänkte jag.

Om jag själv får säga det så tycker jag att jag klarat mig bra sedan du gav dig av mot nya äventyr. Systrarna insåg det också och lämnade mig ifred för det mesta. Själva behövde de hjälp ibland och då sågs vi. Fast det blev mer och mer ett företag att besöka dem i Nygårds. Det skulle ju drickas kaffe. Och inte bara det; de skulle visst göda mig också för det inbillade sig att jag inte skötte om mig tillräckligt. Därför drog jag mig ofta för att ha ärende till Nygårds. Systrarna hade koll på mig ändå; det kunde ju varje morgon se att jag hade tänt i spisen.

För ett år sedan beslöt Asta och Beda att de skulle lämna Nygårds. Anledningen , sa de, var att det blivit så ensamt här i byn. Det menade att det även sommartid var tyst och stilla hos dem. Sommargästerna hade slutat komma. Deras barn hade vuxit upp och landet lockade dem inte mera. Även föräldrarna tycktes välja att göra andra saker än att fara ut hit för att sitta på sina verandor och dricka kaffe. De skulle på resor än hit, än dit. Kanske hade de haft någon slags uppdämt behov av frihet under tiden barnen var små och behövde dem. Nu var de vuxna fågelfria och Astas och Bedas kakor och saft lockade ingen längre. Det var nog besvikelsen över att inte längre vara sommarbarnens och deras föräldrars kära systrar Stubin som fick syrorna att ta beslutet. De skulle definitivt inte sälja Nygårds till någon knös, det fnös de fram i en mäktig fanfar, för Asta och Beda skulle komma ut genast så fort vägearna hade torkat opp! Men det skulle ju vara skönt med lite rinnande vatten och framförallt att få se folk omkring sig ett tag som omväxling! Aldrig har dom varit så överens förr. Konstigt hur mänskor kan förändras, fast dom var ju aldrig av olika åsikt förr när det gällde att bo kvar heller. Det var som amen i kyrkan.

Så for sedan de i alla fall i september när det var dags och börja elda för värmens skull. De hade bommat igen sin varma bulldoftande stuga som sakta skulle kallna och börja hysa andra dofter. Fukt och kanske råttskit. Jag försäkrade dem om att jag skulle se till barndomshemmet varje dag. Pelargonerna hade dom tagit med sig. Jag fick palmen som var för stor att ha i en liten stadsvåning. Och Beda skulle ringa mig varje dag för hon ville ha rapport om hur Rosa mådde. De kunde ju inte ta med dig kuddan till stan. Rosa skulle inte få någon kalv heller i år, hon började bli gammal hon också. Så jag slapp mjölka. Det var bara utfodringen och mockningen jag behövde sköta. Jag hade gärna mjölkat också för den delen, men allting var på avveckling och djuren var alla gamla, som vi själva.

Hector-pålle hade du och jag beslutat skulle få det lugnt och skönt på sin ålders höst. Tråkigt nog blev han svag och trött av att inte ha några uppgifter mera. Till slut fick slakteribilen komma och hämta honom. Så jag har nu våra två kattor och tre höns kvar som främsta sällskap. Rosa står och leds i sitt bås. Jag går ut till henne ändå ibland fast det inte behövs så att hon får lite omväxling i sitt enformiga liv.

Nu har jag berättat länge nog om mitt liv här ute. Det mesta visste du ju redan. Men jag vet så lite om ditt nya liv. Hur går det med kungsgården? Det låter präktigt att bo på en gård där svenska kungen en gång bott! Förstod att du jobbat hårt med att rusta den och att marknadsföringen kommit igång. Vem skall besöka den och bo hos dig? Det måste vara helt andra mänskor än de som kom till Krutbyn. Folk med pängar. Har du några djur där? Tänkte att det ju alltid är populärt hos barnen. Men du kanske inte tänker först och främst på barnen? De har ju inte de resurser som krävs som behövs för att bo i en kungsgård. Kanske inte intresset heller? Kan de ens simma där? Hur har du ordnat med trakteringen? Kanske du kan få dit Asta eller Beda så trivsamma dofter kan förföra dina fina gäster?

Kurt, ärligt talat! Var det ett klokt beslut att bryta upp hemifrån? Nu har du skuldsatt dig upp över öronen. Aldrig hade jag trott att du skulle göra det på egen hand. Jag får intrycket av att du handlat brådstörtat och obetänkt. Jag förstår att du var både besviken och frustrerad över att inget hände med våra storstilade planer. Tänk om vi bara hade fått fortsätta drömma utan inblandning från direktörskan! Vår tillvaro var perfekt innan hon blandade sig i våra visioner och ville göra verklighet av dem. Jag kommer ihåg hur ivrig du var när du berättade om att Krutbyn skulle kunna bli på riktigt. Du hade fått reda på att en direktörska ville spendera pengar på våra fantasier. Det lät för bra för att vara sant!

Men Krutbyn blev aldrig verklighet. Du hade hoppats länge och väl och trott på löftena om att finansieringen skulle lyckas. Vi hade tillsammans drömt om den dagen då vår by skulle öppnas för allmänheten och vi stolta skulle stå där och hälsa alla välkomna till Vår by.

Efter fem år trodde du inte mera på de sagorna. Inte jag heller. Hela bytanken växte ju från början redan långt över sina förutsättningar. Det som skulle vara en liten semesterby för familjer växte med fantasiens hjälp, och kapitalistiska bubbelekonomiska föreställningar, till något helt annat än vi hade tänkt oss. Visst var det så, eller minns jag fel Kurt? Du drogs så småningom med i det där spekulativt affärsmässiga tänkandet. Byns gränser sprängdes formligen redan innan den blev verklighet. Den fick inte rum längre i vår drömvärld. Vår Krutby flyttade in i nöjesparkernas värld. Det var där någonstans vi spårade ur. Du gick nog och drömde om den där direktörsposten i Krutbyn tror jag. Att göra bisnis av vår hemby?! Att Krutbyn skulle bli ett aktiebolag med direktör! Hur slugt var det egentligen? Att överlåta ansvaret på ett gäng affärsnissar. Hur dumma och blåögda vi var. Och smickrade av deras intresse för vår lilla by. Och till på köpet inbillade du dig att de skulle utse dig till boss!

Vi fyra hade klarat av att sköta vår egen by alldeles utmärkt förr . Vårt eget byaråd skulle ju ta alla besluten var det ju meningen från början. Men byaråd var naturligtvis en alltför gammeldags företeelse för att passa in i den slipade affärsvärlden. Du och jag fick finna oss i att andra, direktörskan och hennes gäng, bestämde hur vår by skulle se ut, när eller om den skulle bli verklighet, och att helt enkelt själva inse att vi fick förbli de bygubbar vi var, fast nu berövade vårt krut.

Det var där, i den känslan av att blivit lurad, som du gav dig iväg. Hals över huvud kändes det som. Men det var säkert inte riktigt så det var.

Kungsgården var ju platsen för Krutbyn. När den visade sig vara en omöjlig lokalisering (jag förstår ännu idag inte varför direktörskan vände så tvärt på klacken) då fanns säkert redan tanken hos dig. Att du kunde, alldeles på egen hand, utan direktörskans kalkylerande och mitt visionerande, bli kung, om inte i byn, så dock på kungsgården!

Det är du nu, även om din krona kommit lite på sned. Direktörskans kalla kalkylerande spår dig en olönsam framtid med livslånga skulder. Hennes stöd kan du vara utan. Mitt stöd är det heller inte så mycket bevänt med. Mina resurser är varken av det pekunjära eller affärsdrivna slaget. Jag får nöja mig med att komma med bykloka råd.

Trots allt önskar jag dig all lycka som kung medan jag sörjer förlusten av en bror. Hoppas att dina drömmar går i uppfyllelse och att du inte sitter på en tron utan en krona men med skuldbojorna kring dina magra anklar. Förlåt min cynism. Jag önskar direktörskans spådomar så långt pepparn växer och hon, kärringen, likaså!

Här hemma regnar det mest. Det blir långa dagar inomhus. Verkstan lockar inte heller som den gjorde förr. Då var vi glada när det regnade och vi fick sitta inne och klura på våra oppfinningar.
Nej, det är inte mycket som smakar längre. Tittar jag ut genom fönstret ser jag hur regnet faller över min senaste skapelse, ett glashus för hönsen. De gamla fönstren som vi tog hand om, du och jag, för tio år sedan har jag äntligen hittat en användning för. Hönshuset var ju gammalt och mörkt. Hade tänkt att sätta in ett större fönster men så fick jag se alla fönstren stå där till ingen nytta. Du vet hur jag tänkte då, vi skulle som vanligt ha kommit på samma tanke samtidigt, om du varit här. Det fick bli ett orangeri för kräken, det kunde dom förtjäna efter alla år i mörkret! Det var en lätt match att foga samman alla fönstren till ett flott glaspalats. Där sprätter nu hönsen omkring och har det ljust och luftigt hela dagarna. Vill de vara ostörda utan insyn kan dom krypa in i sina reden. Hängde för ett litet draperi för varje så att de kan ha litet privatliv. Hehe. Ja, någon tupp kommer jag inte att skaffa till dom förstås. Man får väl gå in och domdera lite själv ibland om det blir för mycket kacklande. Nej, vet du, det där skulle ju inte ha gått att säga när systrarna var inom hörhåll. Tänk vad man blir oförsiktig i ensamheten. Får tänka på vad jag tänker så jag inte tänker högt någon gång när dom är här ute.

Hörde förresten att Ackrén själv, direktörn, hade fått respass av direktörskan. Unge har dom också. Det är inte lätt att vara man nuförtiden. Hon har väl hittat någon annan partner till sig. Julius, det var så han hette, hade väl blivit för fet och hemkär för hennes smak. Yasmine själv lär ju ha bytt bransch. Från modevärlden till kaviar. Kilopriset på äkta kaviar är ju högre än guldpriset! Inte ens en idiot går väl och lägger guld på brödet. Men det menar tydligen direktörskan att fint folk skall göra när hon befaller. Skall man höra till noblessen får man betala. Till direktörskan. Rakt ner i hennes kista. Jag undrar vad hon skall göra med pengarna? Inte är det stackars barnen som blev utan sin upplevelseby hon kommer att tänka på när hon girigt gnuggar sina glacéhandskar bakom sitt skrivbord. Kanske siktar hon än en gång på att bli flygbolagsdirektör? En egen lukrativ flygflotta skulle smaka fågel om jag känner henne rätt.

På tal om att flyga. Vår älskade Diana har inte synts till på evigheter. Hon hinner inte hit nu sedan hon flyttade söderöver och fått så lång resväg. Har förstått att hon skriver några rader ibland till Asta, som hon gjorde förr. Asta väntar ju så innerligt på brev så flickstackarn har väl inte hjärta att inte höra av sig. I somras flög fröken Di hit men sin vinge, precis som förr i världen. Hon hade en kamrat med sig som jag inte fick så mycket grepp om. Det var svårt att prata som förr med en främmande närvarande som inte kan dela våra minnen. Minnen för resten. Det mesta hände ju aldrig, det som var planerat att skulle hända. Vi fick ju inte till någon uppskjutning fast Di var så ivrig från början. Intresset fanns nog sedan också men systrarnas inblandning sedan de fått nys om alltihop dämpade entusiasmen och farten en hel del. Som alltid. Det mesta av våra planer blev ju aldrig av. Jag skyller inte på Asta och Beda. Vi har vår egen skuld i det också. Man kan sörja över sin egen oförmåga och svära över andras, men jag tröstar mig med, och gärna dig också om du vill, med att tänka att drömmarna var minst halva nöjet. Med facit i hand blev det ju hela nöjet förstås! Men skämt åsido, så behöver inte alla idéer bli verklighet. De har tjänst ett gott syfte i alla fall. De har hållit oss på gott humör och sysselsatta. Uttråkade krutgubbar är en fara för sig själva och andra brukar jag tänka. Fastän systrarna Stubin som oftast nog tänkte att den största faran var när vi hade fått något i kikaren.

Minns du t.ex när vi använde din kära nalle som testpilot för vårt förbättrade bönraketbränsle? Kanske var inte utgången riktigt den väntade av det experimentet. Tänk o vi hade kalkylerat med den bränslemängd vi kom fram till då. Stackars fröken Di hade hamnat så långt bakom solskivan att hon aldrig skulle hittat hem igen. Att din nalle skulle kollidera med den där väderballongen var ju en slump med en sannolikhet på millionen. Och vi trodde att vi underdimensionerat bränslets explosiva effekt p.g.a den alltför tidiga ljusblixten på himlen som var en följd av kollisionen och inte vår egen sinnrika fotoblixtcensormekanism! Vilka minnen! Men roligt hade vi under arbetet fast det för dig blev en sentimental stund då du fick säga ajöss till nallen. På tal om nallar. Du minns min nalle Ursula. Den försvann ju med den där usla korpen tidigt i vår karriär. Det måste vara fyrtio år sedan. Döm om min förvåning när jag får syn på en exakt likadan nalle i en antikaffärs skyltfönster. Även pyjamasen med bilmotivet var av samma sort. Jag hade kunnat svära på att det var min nalle där i fönstret. Just när jag står och begrundar Ursulas öde lyfter butikens innehavare upp henne och går bort till disken. Där står, gissa vem? Jo, fröken Di. Hon var just i färd med att betala för sitt köp när jag travar in i affären och glatt hälsar. Då vänder hon sig om och jag ser att det inte alls är vår Diana utan direktörskan. Jag bleknar och får inte fram min hälsning. Hon låtsas inte känna igen mig och lämnar mig bestört kvar i butiken. -Vad önskar min herre, frågar expediten. Bara att få komma härifrån så fort som möjligt tänker jag och rusar ut utan att svara. Idag vet jag inte om jag drömt alltihop eller om det verkligen har hänt. Har god lust att söka upp kärringen för att kräva min nalle tillbaka. Även om hon har den i sin ägo skulle hon säkert neka. Och jag skulle bli till åtlöje. Gamla nallar mår bäst av att inte tänkas på. Jag begraver minnet av Ursula nu så som du också fått göra med minnet av din kära nalle.

Det är lätt att bli sentimental på gamla da ́r. Det kommer så många minnen. Minns du vår skygga gäst Bertilsson. Han med alla fröerna som han hade samlat hela sitt liv och som han skulle så i Krutbyn. Det skulle bli den största och vackraste park av exotiska växter på hela norra halvklotet. Minns du hur ivrig och lycklig han var när vi hjälpte honom med hans förta växthus. Han ville se om grobarheten i hans gamla fröer var tillräcklig. Han var ju så övertygad om att det fanns kraft kvar i påsarna han köpt och släpat över hela jordklotet för att slutligen förverkliga sin dröm i vår lilla by. Den drömmen måste ha varit större än vår. Eftersom han levt med den hela sitt vuxna liv, kanske ännu längre. Tragiskt egentligen. Kanske hade inte misslyckandet blivit så stort om han hade förverkligat sin dröm tjugo år tidigare. Men att grobarheten i tropiska fröer skulle bestå trots hans ensamma resande i fuktiga världsdelar, det var en optimism som gränsade till dumhet. Ingenting utav det han plockade fram ur påsarna grodde. Bertilsson pysslade och vårdade sina groddbäddar som Sigge-hönan vakade över sina ägg så hon inte ens hann äta. Bertilsson åt ensam den mat som systrarna lagade till honom. Han övervintrade det året i sitt lilla jordhus med fröpåsarna i sängen och groddbäddarna inom armslängds avstånd. Till slut insåg han att allt samlande och drömmande varit förgäves. Bertilsson försvann och kom aldrig tillbaka. Jag har ofta tänkt på vad det blev av honom. Orkar en mänska börja om efter ett sådant bakslag? Jag vill tro det trots att tragiken i hans fall knappast kunnat bli större. Han hade ju ingenting annat i sitt liv. Fröerna var som hans egna barn skulle ha varit. Antar jag. Han var nog ingen barnmänska förresten. Han var bara en mycket ensam man. En bortglömd barpianist. Han tog aldrig en ton sedan han gått i pension.

Nej du Kurt, så skall det väl inte gå för oss. Vi får se framåt, du och jag. Fastän var för sig förstås. Du har ju sagt att vårt samarbete är slut. Du kan och orkar inte lägga ner tid och kraft på oss längre. Jag förstår det. Vänskapen består ju i alla fall. Skulle vara roligt om du ville titta ut till ditt barndomshem någon gång. Tänker att allt gärna får vara som det var förr. Kanske hittar jag på någon ny attraktion om andan faller på. Eller så faller den inte på, vi får se. Nu när inspirationen sinar och tiden bara går ändå fastän man inte gör någonting.

Även om vår by är lite avfolkad just nu kanske det kommer nya tider, med nya krutgubbar och gummor som har krafter och vilja att bygga vidare på vår vision om Krutbyn. Jag stannar här hemmavid och matar katterna och tar hand om Rosa så länge. Lycka till kung Kurt med ditt nya hem!

Din bror Knut

 

 

139

 

 

Vad har hänt med alla andra lustiga figurer i Krutbyn?

Jag börjar med att nämna allas vår älskade Diana. Hon hade ju redan tidigare avancerat högt i polisväsendets makthierarki och hennes yrkeskarriär ledde henne än hit än dit i landet. Hon var förvisso ganska trött på att sitta bakom ett skrivbord dagarna i ända och längtade alltid ut på fältet.

Idag bor hon långt söderut i landet. Jag tror att hon kanske hittat någon att dela sin vardag med men vad jag hört från Asta är hon väldigt förtegen om det. Om hon är kvar i yrket som kriminalare? Nej, faktiskt. Hon är nog en sökare, som vi alla är, och för ett par år sedan skolade hon om dig till psykolog och jobbar nu som familje-terapeut. Ett kliv åt sidan kan man tycka, men Diana är en stark människovän och som papperspolis fick hon inte jobba med människor. Jag förstår henne. Det var människokontakten hon älskade som patrullerande polis. Nu reder hon ut samma problem som då, kan man säga, fastän det sannolikt sker innan det blivit polissak av det. Jag kommer aldrig att glömma när hon tog direktör Ackrén i upptuktelse den där gången när direktörs-paret hade satt sig före att skrämma oss till att sälja Krutbyn. Men det var då det. Diana hade behövts nu också. Som terapeut snarare än som polis! Undrar om hon vet att själva idén med byn håller på att gå upp i rök? Och att det sker mot Kurts och min vilja. Fast egentligen kan det kvitta nu. Tåget har gått för brorsan och mig. Men i princip har direktörskan handlat oärligt och arrogant mot oss. Det var ju ändå vår idé!

Direktörsparet Ackrén avhandlar jag kort. Direktören är det faktiskt lite synd om, ifall man orkar tycka synd om en knöl. Han blev lämnad av direktörskan i samband med att hon bytte bransch. Hon lämnade honom och det haltande äktenskapet för en störodlares skull. Vad direktörn gör idag vete gudarna, kanske är han fortfarande

 

 

fastighetsmäklare, fastän ingen hör talas om några affärer han förmedlat. Det är väl troligare att han säljer försäkringar, det var hans livlina så fort fastighetsmarknaden sviktade. Det är han som har omvårdnaden om deras unge. Direktörskan flyger och far jorden runt ser man i bladet, för och marknadsföra sin dyra kaviar, sitt svarta guldet. Hon omger sig bara med andra exebitionister och lycksökare i affärsvärlden. Några andra intressen än pengar och ägande har hon aldrig haft. Hon svävar högt men då kan också fallet bli högt! Hon har förresten slutat svara när jag ringer. Kan det vara på grund av dåligt samvete? Knappast. En så ́n som hon vet nog inte vad samvete är.

Bertilsson har jag redan berättat om. Han försvann spårlöst och alla trodde väl att det var slut med karl ́n då hans livs dröm gick åt pipsvängen. Men se på sjuttsingen. Bertilsson har återuppstått. Efter alla år kom han tillbaka till våra trakter, han är utsocknes från början men har på något sett fastnat för den här bygden. Och fel är väl inte det! Sämre platser finns det att utveckla rötter i. Det var ju det som var hans dröm, att skapa ett enormt rotsystem av rara växter som han samlat under alla år av hemlöshet. Och så fanns det ingen grokraft i de miljontals frön han kånkat jorden runt på i sin kappsäck! Hans försvinnande efter den upptäckten tolkade vi nog alla som ett ajöss till livet. Men livet är fullt av överraskningar. Bertilsson är tillbaka med en vacker ung toppsnäcka till söderhavstös och deras gemensamma frön. De är för tillfället tre små chokladbruna töser och fler är på väg. Toppsnäckan sväller å det farligaste så innan det är färdigt har nog Bertilsson en korallkör. Själv spelar han orgel i Missionskyrkan. För hör och häpna, tösen från söderhavet har fått honom att tro på ett liv efter detta. Framförallt tror Bertilsson på livet just nu och han slukar det med god aptit. Gudstron fick han på köpet. Och musiken, som han hatade när han slet som restaurangpianist, fungerar nu som uttryck

 

 

140

 

 

för den livsglädje han känner när han omgiven av sina töser lever sitt nyfromma söndagsliv.

Vidde som vi känner som den lillgamla pojken med glasögon har vuxit till ung stilig man. Han liknar sin far mera idag och de träffas numera regelbundet. Vidde har tagit saxofonlektioner i många år och nu när han fyllt sexton spelar far och son i samma band. De uppträder på stans pub en gång i veckan under sommaren när Vidde är ledig från skolan. Annars jobbar han som guide på lilleputtåget som går från hamnen i sin sightseeingslinga runt i vår lilla stad. Han lär vara mäkta populär särskilt hos damerna. Vidde har alltid varit en gentleman men vem hade trott om honom att ha ett så ́nt kvinnotycke! Vidde som var lite rund och mobbad som barn. Det är nog inte bara vi som är imponerade .

Kommer du ihåg Ärtan, Viddes skolkamrat, hon som flyttat hit från något arabiskt land? Hon var ju här ute en sommar, med sin mamma, som inte var hennes riktiga mamma utan moster fick vi veta, kom ju bra överens med Asta och Beda. Viddes mamma Kickan och hon var jobbarkompisar och Kickan, Asta och Beda var ju hennes mostrar, ville så gärna göra något gott för deras familj. Det fanns ju ingen pappa i familjen. De där äldre bröderna till Ärtan var ju också här en vår. Hörde att de hade varit ute på dåliga vägar och stulit bilar och tack och lov, måste jag säga, åkt fast tidigt. Nu tror jag att de blivit ordning på dem. En jobbar inom parkförvaltningen och den yngre lär studera juridik! Men Ärtan själv då? Sist jag hörde något om henne skulle hon resa ner med sin mamma till landet de hade lämnat för sju år sedan. Kriget har äntligen tagit slut där och nu vågar flyktingarna återvända. Jag tror inte att Ärtan och hennes mamma kommer att flytta hem igen, Ärtan ska förstås avsluta gymnasiet först. Men de har väl släktingar kvar där, även om många säkert dött. Årtan och Vidde

 

 

som stod så nära varandra när de var i tioårsåldern växte i från varandra när de började i högstadiet. Årtan blev med tiden en populär kompis som alla ville vara med. Hon var en ledartyp egentligen och både flickor och pojkar uppskattade hennes sällskap och drogs med i hennes upptåg. Det var kanske tur att hon fastnade för teater, kanske skedde det redan den gången hon spelade herde i sitt första julspel, för annars vet man inte vart en sådan påhittighet kan leda till. Hon har länge redan varit både hejaklacksledare och dansanförare vid fotbollslagets matcher samt regisserat sina skolkamrater i pjäser som hon själv skriver. Hon kommer nog att gå långt den tösen!

Viddes mamma Kickan hittade slutligen en ny kärlek. Så nu har Vidde en extrapappa, en bonuspappa säger han själv. Det är musik även i den familjen för Kickan har en fin sångröst och han spelar gitarr. De uppträder på Visans vänners tillställningar lite nu och då och har t.o.m. spelat in en platta. Tänk vad musik ändå betyder för människor, också på det sociala planet. Tack vare musiken blev vi ju också uppskattade av våra gäster i Krutbyn på den tiden. Då var vi ganska ensamma om att roa oss på vårt sätt, under ördagsträffarna hemma i Nygårds eller för den delen hos oss. Idag spelas det i var och varannan buske!

En som mest spelar bakom lås och bom det är den där Pello. Skummisen som alltid anlitade bulvaner i sina skumma affärer. Det var ju han som lockade direktören in på tvivelaktiga metoder. Otto Pello har suttit inne ett flertal gånger sedan han åkte dit för bedrägeri i samband med den där casino-härvan. På något sätt kommer han alltid på fri fot igen och driver skumraskaffärer från någon undan- skymd plats. Han lär ha bytt namn nu också. För att kunna operera mera öppet kan jag tänka. Han har startat ett nytt parti här på ön tillsammans med en företagare i fiskeribranschen och går under det

 

 

141

 

 

svenskklingande namnet Tage Ackerman. Partiets främsta fråga är att förbjuda invandring och att göra det omöjligt för utländska intressen att etablera sig här. Konstigt att tänka sig att Otto Pello, alias Tage Ackerman, driver sådana frågor. Etablering har ju varit hans största problem och infödd är han sannerligen inte.

Barnen Netta eller Malin som hon egentligen skulle heta och hennes lillebror Jesper har också blivit tonåringar som Vidde. Malin har faktiskt gått ut gymnasiet redan med toppbetyg. Hon skall läsa till veterinär i Uppsala. Hon var ju den som verkligen tyckte om att mata djuren och var först ut i fäxet innan hon ens kom in för att hälsa på oss. En sann djurälskare. Hon kommer att passa som veterinär. Hon har skaffat sig en egen hund också. Hunden heter precis som vår galt på den tiden, Vilgot. Vår Villgott var som en hund fast en väldigt stor en. Men ölsinne hade han inte. Tur att han sedermera blev en ansvarstagande familjefar, pappa till många små vildgrisar i våra skogar. Men han kom ju hem på gamla dagar. Stian var hans sista boning innan han slutligen efter ett långt och lyckligt liv gav upp andan.

Jesper går yrkesprogrammet men ville helst gå naturbruk men sedan lantbruksskolan upphört, vem hade trott det!, lär han sig allt om maskiner. För han vill bli bonde. Kanske är det han som tar över det lilla jordbruk vi har kvar här i byn. Det går att utveckla förvisso. Bönorna var på sin tid en odlingsbar gröda. Nu har det kommit andra grödor och råvaror att framställa bränsle av men jag tror nog att bönorna trots allt kan ha en framtid. Det gäller för bönderna idag att hitta grödor som kanske har flera användningsområden än bara som livsmedel. Bönorna hade ju kraft att vara både mat och sedan de passerat diverse tarmar också bli råvara till vårt bekanta bönbränsle. Synd att vi inte hade råd att starta framställning i större skala. Nå det är den kommande generationen som får bestämma vad som skall växa

 

 

på våra åkrar. Kanske det är lönsammast att lyfta EU-ersättning för olönsam vallodling, vad vet jag. Den lilla odlingsmark jag odlar upp idag ger i alla fall inga bidrag och bara det nödvändigaste för att Asta och Beda, som kommer ut och skördar ibland, skall bli mätta. Det är synd, för att odla sin egen mat är viktigt och här skulle många kunna delta i jordbrukandet. Vi får hoppas på Jesper och Netta och kanske Vidde hittar någon flicka en gång som längtar ut till landet och naturen.

Till sist. Systrarna Stubin är precis som de alltid har varit. De bor förvisso inte här ute i byn vintertid längre men de är samma gamla systrar så fort de kommer ut. Då skall det fejas och rustas och det är ingen rast och ingen ro. Utan dem skulle nog byn ha förändrats mer än den gjort. Asta och Beda är inte de som vill ändra på något i onödan. Det håller på traditionerna och bevarar, så gott det går, seder och bruk och miljöerna här så som de alltid har sett ut. Trots att väldigt få frågar efter deras vinbärshallonjordgubbssaft numera så skall den kokas varje sommar och buteljeras. Stenkällaren är fylld med årgångssaft som vid det här laget skulle räcka för ett helt kompani. Eller en busslast skolungar! Kanske det är vad som skall ske innan nästa sommar? Jag får ringa närmsta skola och be dem komma och dricka opp saften så det finns plats i källaren för den kommande sommarens saft. Ingen dum idé faktiskt! Asta och Beda måste nog informeras om de planerna i så fall. De kommer inta att nöja sig förrän de bakat sju sorters kakor till barnen. Och då kommer systrarna ut redan en månad innan smågästerna. Det betyder ingen rast och ingen ro för mig. Men det har jag ganska gott om numera, ro alltså. Kanske barna skulle uppskatta en liten gammeldags gårdsgunga när de ändå kommer ända hit ut? Eller en så ́n där slänggunga som vi hade när vi var unga och flickornas kjolar fladdrade så grannt kring deras bruna ben när de blev snurrade runt

 

 

142

 

 

av oss pojkar.
Vad är det för dag idag? Jag får bestämt ringa Kurre och höra vad han har för sig där borta på kungsgården. Det kan inte vara så livat där om han bara har vuxengäster. Jag tror han får svänga hit och hjälpa mig att komma ihåg hur den där slänggungan såg ut. Om barnen kommer i maj när det börjar bli lite grannt i backarna här ute då har vi just den tid till buds vi behöver för att förbereda oss för barnens besök.
Dags för byarådet att samlas! Jag hinner inte skriva mer nu. Här finns det jobb att göra.
Knut Krut

 

 

143

 

 

• Bedas tillägg •

 

 

Förslag till Guide för design av Krutbyn

Vårt tilltänkta naturområde inbjuder till att utvidga konceptet så att den lilla Krutbyns trygghet kontraster mot den mörka, skrämmande omvärlden, skogen och bergen.

I diskussionerna kring miljödesign och storytelling har ibland liknelsen med J.R Tolkiens värld dykt upp. Hobernas Fylke (Hobbiton) är det idylliska, sovande, trygga Lilleputtland som kan exemplifiera det som Krutbyn kan vara. Invånarna i Krutbyn, de fast boeende bröderna Krut och systrarna Stubin, får gärna ha drag av hober i sin vänliga framtoning t.ex. Även drag av småvuxna människor eller barn, kan lämpa sig för att göra dem vänliga till utseendet; här passar det bra att huvud och händer är något större, som på barn, karaktärerna får ett barsnligt utseende.

Hos Tolkien finns en stark kontrast mellan det trygga hemmet och den skrämmande omvärlden. Det skulle därför fungera att i Krutbyn skapa den idylliska miljön i byn medan man utanför i skogen och i bergen låter det spännande äventyret stå på lur och ibland också skrämmande "makter". På det här sättet får vi lov att vara "gulliga" utan att bli slätstrukna därför att spänningen finns alltid "bakom knuten".

 

 

Vi gör huvudkaraktärerna till ovanliga, men sympatiska, "hemlika" figurer, medan andra "främmande karaktärer" kan ges mera frånstötande drag. Här finns redan en figur i sagan, den lille mannen med brinnande blick (Otto Pello) som smyger omkring i byn med onda avsikter. Flera figurer kan vara tomtar (den gammaldags elake tomten), alver, troll, skogsfrun m.fl. Dessa väsen hör ju skogen och bertgen till i vår gamla folktro.

Berättelserna från Krutbyn kretsar runt våra gamla folksagor och föreställningar om vår omvärld. Berättelserna , som vi formulerar dem, speglar världen idag, i den folkloristiska berättartraditionen.

Utöver denna approach fortsätter vi att berätta om livet i byn med alla uppfinningarna, djuren, barnen osv.

En ny tanke om hur vi skall skapa miljö i byn är att uttnyttja cirkusidén. En riktig cirkus som har kortare föreställningar (max 1 timme) under dagen (parkens normala öppethållningstid) och en helaftonsföreställning (efter normal stängningstid för parkens dagsattraktioner) ökar attraktionskraften. Cirkusen ger liv och miljö under en längre tid, en vecka eller längre. Byn använder också cirkusvagnar i sitt miljöskapande. Byggnader på hjul för olika ändamål ger flexibla, billiga lösningar och ger konceptet ett mervärde med avseende på återbruk och storytelling. Cirkuses

 

 

cxliv

 

 

närvaro och påminnelsen om den hos vagnarna på hjul skänker en skänsla av förändring, uppbrott och spännande äventyr som väntar utanför byn. Kontrastverkan igen! KF 190609

KÄRLEKSFULLT OCH GENERÖST
med
BARNEN, FRAMTIDEN, KULTURARVET, MILJÖN
i centrum!
VÄLKOMNA TILL BRÖDERNA KRUT PÅ LANDET!
Här gör vi allting själva! Egen mat, egen underhållning!
Inga tillsatser – allt ekologiskt!
Allt görs av återvunnet material – allt är återvinningsbart!
Inga pengar – byteshandel, det går bra att betala med krutbönor!

 

 

Bröderna Krut är inte som alla andra – de bor på landet! De köper nästan ingenting – de återanvänder grejer som andra slängt! Bröderna Krut är ena riktigt finurliga filurer.

Hemma i Krutbyn har de allt de behöver. De odlar råvarorna till sin egen mat, favoritmaten är bruna bönor.

Bröderna har aldrig tråkigt, de har sällskap av en massa djur. Och så av systrarna Stubin förstås. Och i synnerhet sommartid kommer det en massa familjer till Krutbyn för att bo i stugorna.

Tillsammans med Knut och Kurt, Krutbröderna, uppfinner och bygger vi en massa roliga grejer. Vi bygger av skrot. En del uppfinningar blir så bra att de blir till glädje och nytta för andra.

Allt som tillverkas i byn går att återvinna och görs av ekologiska produkter.

Vill man köpa något kan man bara betala med krutbönor, vanliga pengar förstår sig inte bröderna Krut på!

Allt det roliga man kan göra i Krutbyn finns att läsa i berättelserna om Bröderna Krut. Det finns talböcker och bilderböcker. Du kan se hur allt ser ut på brödernas egen Krutsida, www.krutbyn.ax.

 

 

cxlv

 

 

Här kommer en lista på vad du kan göra i Krutbyn! Du kan...

...bo i byn och få sköta om djuren, mjölka kossan Rosa, köra hästen Hector, klia katten Fabian, hugga ved, bära vatten, göra filbunke, kärna smör, meta aborre, bygga flotte, sova i trädkojan, samla ägg, mata grisarna, valla får, anlägga kompost, odla bönor...
...laga din mat på säsongens råvaror.
...uppfinna med bröderna Krut.
...träffa bröderna Krut och systrarna Stubin och alla de andra som du hört talas om i berättelserna.
...delta i en föreställning som du själv gör tillsammans med alla filurer i Krutbyn.
...klä ut dig i systrarnas och brödernas kläder som hänger på vinden. (de slänger aldrig grejer, kan vara bra att ha!)
...klä ut dig till Yasmine och försdöka övertyga systrarna Stubin om att de skall flytta till stan!
...spela fastighetsspelet med direktör Ackrén och försöka köpa Krutbyn.
...tillverka din egen Nalle eller Ursula och ge dem kläder som du själv sytt.
...elda stubbåker och grilla korv, äpplen eller morötter.
...skjuta med pilbåge av enträ.
...prova Dianas deltavinge om du är en modig typ eller segla fallskärm efter brödernas snipa.
...lyssna när bröderna Krut och systrarna Stubin berättar historier medan de spritar bönor och det regnar på verandans

 

 

plåttak.
...väva en slips åt farfar eller tova en sittlapp åt mormor. ...bränna egna lerfigurer av filurerna i Krutbyn.
...göra en kortfilm om dig själv som filur i Krutbyn. Du får hjälp med filmning och redigering i systrarna Stubins filmverkstad. ...spela in din röst och musik i bröderna Kruts egen ljudverkstad. ...sjunga sångerna som bröderna Krut gjort i brödernas egen karaokemaskin.
...lära dig dansa som systrarna Stubin, de dansar t.o.m. magdans tror jag.
...lära dig spela på skedar av Kurt.
...färga garn och ull med Asta och Beda.
...bygga ditt eget jordhus av halm och lera.
...bygga din egen solfångare, eller bondfångare.
...bli bogserad av Hector i direktörens fina bil.
...träffa Diana som är polis och lära dig trafikregler för cyklister, hästar och fotgängare.
...av Knut lära dig allt om olika fåglar, t.ex. om såna som stjäl nallar.
...sitta i Kalles tänkarträd.
...skriva kärleksbrev åt Kalle eller Malin. De kanske svarar. ...koka saft med Beda, röka flundra och aborre med Kurt, plocka vinbär och blåbär med Asta.
...spela kort med Asta och Beda eller prova Knuts hängmatta. ...dricka nymalt kaffe i systrarna Stubins syrenberså.
...leta sommarägg som hönsen eller ankorna har gömt och påskägg som haren har gömt.
...åka spiskrokar (skridskor) på sjöisen, eller häst och släde till kyrkbyn (våfflor med mycket sylt och vispgrädde och rykande het

 

 

cxlvi

 

 

kakao förstås!)
...skulptera i snö, bo i igloo, gå med snöskor och spåra räv och hare om vintern.
...fiska gädda med sax eller nät under isen
...tävla om bästa uppfinning och om du får pris bygga den tillsammans med bröderna Krut.
...mata karparna i dammen.
...gunga i en gungstol gjord för en vuxen och två barn.
...ta en tur i ekan eller paddla kanot eller följa med i brödernas snipa till en badholme (storplättarna och systrarna Stubins saft följer också med förstås!)
...vara detektiv och leta upp borttappade saker och djur, t.ex. geten (Leta i blomrabatterna!)
...segla med en en solstol som segel i ekan eller på en flotte. ...simma och bada bastu.
...hoppa i hö, åka vattenrutschbana, pariserväderkvarn, flyga miniballong, rida på Hector eller hans sommarkompisar.
...baka tunnbröd och memvete, brygga bönöl, göra surmjölk. ...lata dig om du känner för det! (Knut och Kurt gör det också ibland, fast de brukar säga att de tänker)
...må bra , helt enkelt!!!

Du kan också...

...delta i Krutbyns egen ”tankesmedja” där du tillsammans med de andra filurerna i byn smider planer för framtiden.
...skaffa dig framtidskunskap i bröderna Kruts framtidsverkstad. Du kan drömma om framtiden tillsammans med experterna Knut och Kurt. Dröm fram din önsketillvaro eller favoritscenario för

 

 

dig och dina vänner. Rita och berätta! Hur vill du leva?
...posta kärleksbrev eller andra brev (inte affärsbrev) med vårt eget frimärke.
...fira Krutbyns nationaldag i krutkläder med många festligheter. Bröderna Krut bjuder!
...byta till dig frön till egna bönor som du kan få att växa hemma hos dig.
...skaffa presenter till dina vänner.
...uppleva allt detta tillsammans över generationsgränserna. Generöst, generationslöst!

Du kan inte...

...betala med vanliga pengar. Bröderna Krut idkar byteshandel, t.ex. med krutbönor som du kan skaffa vid parkeringen eller hos Ålans turistförbund.
...köra bil till din stuga, byn är bilfri. Det finns cyklar (t.o.m. höghjulingar) och mopeder med bönpall som går på böngas. ...inte ta med egen mat, vi återvinner allt avfall och vill garantera att allt är giftfritt.

...använda obegränsat med vatten eller elström. Vi producerar själva all vår el, vattnet är från egen brunn. Vi använder oljelampor när det blir mörkt.
...klättra enda upp till himlen längs sagobönans stängel, men du kommer ganska högt!

Verkar det kul? Då kan du...

 

 

cxlvii

 

 

...boka din vistelse på Bröderna Kruts krutsida, www.krutbyn.ax eller hos Ålands turistförbund eller på mobilnr +35845734......

Hur tar jag mig till Krutbyn? Du kan...

...ta Eckerölinjen eller Vikinglinjens färjor till Åland. Därefter följer du vägbeskrivningen som du hittar nedan. Väl framme ställer du ditt fordon på parkeringen utanför byn, i byn finns inga bilar förutom direktör Ackréns. Från parkeringen hämtar vi dig antingen med Hector eller med dressinbana (du får köra själv).

 

 

stärks.
...tillsammans med nya generationer unga människor ta oss ur känslan av förlamning inför miljöhotet och lyfta fram uppfinnarglädje och framtidstro.
...inte bara tänka globalt och handla lokalt.
...också agera lokalt och påverka globalt.
...göra nåt vi tror på för allas vårt bästa istället för att känna hopplöshet inför framtiden.
...vända känslan av undergång mot känslan att vi tillsammans kan göra underverk.
...och önskar att kriser, katastrofer och kontroverser går att lösa delvis med visor, strofer och verser.
...vara en tankesmedja för positivister och optimister!
...ordna överlevnadskurser för pessimister, kurser i obotlig optimism (utan optimister inget liv).
...vara mångkulturella och överbrygga klyftorna mellan generationer, nationaliteter, kulturer.
...vara kärleksfulla och generösa gentemot kulturarvet, vår miljö och barnens framtid.

Slogan: Bröderna Krut tar aldrig slut!

Människor med ett positivt tänkande om framtiden behövs, för barnens skull!

Välkomna till bröderna Krut på landet!

 

 

Lite om vår filosofi Vi vill...

...ta vara på gammal teknologi och uppfinnarglädje och ge dem delvis nya funktioner.
....utveckla ny vardagsteknologi så att den står i samklang med naturen.

...ta med oss kulturarvet in i framtiden, arbeta för att medvetenheten hos unga männinskor om en hållbar utveckling

 

 

cxlviii

 

 

Äventyrsbanor i Krutbyn

Kategorier:
° Lätta (anpassade för rörelsehindrade)
°° Medel (ej fysiskt krävande, problemlösning) °°° Krävande (fysiskt och probleminriktat)

Äventyren kan i de flesta fall upplevas individuellt. De flesta banor passar däremot mycket väl för mindre grupper, familjer, delar av skolklasser m.m. Äventyren är av olika tidslängd och banorna av problemlösarkaraktär har en tidsfaktor inbyggd. Äventyrsbanorna består av olika stationer som skall lösas på tid. Ett tävlingsmoment kan lätt läggas in för den som önskar. Grupper kan tävla mot varandra med tidtaging. Samma besökare har möjlighet att tävla mot sig själv genom att jämföra med tidigare resultat.
Banorna: Äventyren har en storyline som följer berättelserna om bröderna Krut. Här följer ett antal exempel på äventyr.

° Leta ägg. Bröderna Kruts hönor har gått ute och lagt sina ägg lite överallt. Hitta fem ägg och om du/ni är snabba lagar systrarna Stubin en god pannkaka på dem! Banorna kan ges olika svårighetsgrad beroende på hur stort område som skall genomsökas. Letningen kan ske både inne och ute eller både och. Letning på tid ökar svårighetsgraden. Ledtrådar ges i form av synliga fjädrar eller kacklande läten som ökar i intensitet ju närmare boet man befinner sig. Det finns en tupp som försöker blanda bort korten för de som letar genom att gala. Äggen kan förekomma ett och ett på fyndplatsen eller flera i samma bo.

 

 

Äggen kan också placeras i ruvreden/lådor med ett hål, så att äggletaren bara kan känna sig fram med handen. Ett spänningsmoment är att det i visa bon ligger en höna som inte lämnar ifrån sig äggen utan kacklar högljutt. Tuppen kan också skrämmas.

° Mjölka Rosa. Hur många liter mjölk kan du få ur Rosa. Rosa är trögmjölkad men du kan ta hjälp av dina kompisar. Rosa har fyra spenar men du och din kompis kan ta två var. När ni är trötta kan nästa par ta vid. Systrarna Stubin behöver en liter mjölk för att det skall bli plättar idag. Lycka till! (Rosa är i det här fallet en atrapp.)

°° Var är Geten Sebastian? För att hitta geten Sebastian måste du veta lite om getter. Du får först lite fakta, t.ex. får du veta att getter är bra på att klättra och kan ta sig upp på tak. Getter älskar blomrabatter men också tyg och stråhattar. Spåren efter Sebastians framfart kan du se om du är uppmärksam. Han rymmer gärna och du kan behöva ta dig ut en bit i skogen. Till slut hittar du honom i Bertil Bertilssons exotiska trädgård. Gissa om Bertilsson är upprörd. En bana som ger dig en naturupplevelse samtidigt som du får lära dig en hel del om miljön i Krutbyn. Kan ses som en rundvandring i byn. Rekommenderas till dig som vill få en trevlig överblick av verksamheten. Banan tar en timme att gå. Du smakar systrarna Stubins vinbärs-hallon-jordgubbssaft när du paserar deras berså.

°°° Skattletning i skogen. Ta dressinbanan ut i skogen. Någonstans bland granar och tallar finns en gömma. En förfader

 

 

cxlix

 

 

till bröderna Krut som var skeppare grävde ner sin dyrbara last på en åker. Det var så länge sedan att skog nu växer på den platsen. Vad är det för dyrbar skatt som grävts ner? Finns det ledtrådar i skogen? Är skatten guldmynt eller är det något annat? Är det överraskande nog en gröda? Potatisen var okänd på förfaderns tid. Var potatis hans dyrbara last? Kan du särskilja potatis från andra grödor på deras blast? Kanske det var ett djur han kom hem med? Finns det någon sällsynt uggla i träden? Du får gräva i sand för att hitta ledtrådar. Skyfflar och hackor tas med på resan. Dressinbanan leder in i en tät granplantering.

°° Vattna brödernas morotsland. Bröderna har konstruerat en bevattningsanläggning för att kunna vattna sitt morotsland. Det är en sinnrik konstruktion med vattenhjul och rännor. Den har inte varit i bruk på ett tag. Bröderna har glömt hur de tänkte. Hjälp dem att få den att fungera. Några konstruktionsdelar har hamnat på fel plats så att vattnet inte leds i rännan utan i stället sprutar på systrarna Stubin. Förargligt för bröderna men också för dig. Det blir inga plättar om inte systrarna blir på gott humör igen. Få vattnet att komma rätt och du kan inkassera din belöning i form av plättar med sylt och grädde i systrarna Stubins hus. Banan kräver tålamod och lagarbete. Åskådare kan se hur ni löser problemet. Hur problemet slutligen löses hålls hemligt för att det inte lätt skall kunna kopieras.

°° Lådbilsrally. Följ Diana i lådbil från Dianas trafikskola i Bomarstad ut på en lådbilssafari i byns omgivningar. Lös olika trafikproblem under vägen. Lådbilen framförs med en chaufför och en "skuffare". Tidtagining och tävling för den som vill.

 

 

° Ta en tur i ministaden Bomarstad. Cykla trehjuling, åk rullstol på räls m.m. i bröderna Kruts ministad. Här gäller riktiga trafikregler. Staden påminner starkt om Mariehamn. Föräldrarna kan dricka kaffe på torget medan barnen leker. Bankernas och försäkringsbolagens hus finns s.s. Alandica och kyrkan m.m. Trafikljus och rondeller ger autenticitet. Bilar som släpper ut avgaser finns inte. En förarlös spårvagn tar dig på en tur.

°°° Baggen är lös. Systrarna Stubins stora bagge har kommit lös. Han kommer inte åt dig så länge du inte är på marken. Du skall ta dig till systrarna Stubins hus utan att vidröra marken. Du svingar dig fram i en vajerbana över hagen där han argsint blänger på dig. Klätterbroar i rep går mellan träden. Baggar gillar inte vatten. Du kan rädda dig ut på stenar i vattnet. Det kan bli trångt på de små stenarna om ni är många. Risken att bli våt finns. Vill du kan du försöka göra banan på tid. Hamnar du på marken får du börja om.

° Skicka ballongpost. Gör som bröderna Krut. Skicka posten från Krutbyn med ballong. Du får naturligtvis Krutbyns egen poststämpel på din post. Du kan också bli postletare och söka efter bortblåst post. Den kan ha hamnat i skogen eller lite varstans i Kruttbyn. Hittar du ett brev med en adress kan du posta det på vanligt sätt. Klistra bara på bröderna Kruts eget frimärke och bifoga en hälsning från dig till adressaten så kanske du får svar.

°° Dianas cirkusskola. Innan Diana blev polis var hon cirkusprinsessa. Diana kan visa hur man går på lina, balanserar

 

 

cl

 

 

på Hectors rygg, jonglerar m.m. Vill du kan du delta i Dianas cirkusföreställning i ett alldeles riktigt cirkustält. Tältet har blivit kvar sen den gången Dianas farfar som var kanonkung stannande till i Krutbyn.

°° Utbrytarkungen. Dianas pappa var i sin ungdom en lovande utbrytarkung. Pröva på att ta dig ur gallerburen utan verktyg. Det krävs lite finurlighet och lite styrka för att lyckas. Du kan göra tricket tillsammans med vänner också. Det blir svårare om du törs ha en ögonbindel på dig.

°°° Fånga boven! Det finns dom som vill lura bröderna Krut att sälja byn. Den största boven är en liten man med brinnande blick. Han har två kumpaner, direktören och direktörskan. Den lilla mannen är svår att få syn på. Direktören och direktörskan är inte lika smarta och ger dig av misstag ledtrådar om du är smart. Du måste försöka ringa in den lille mannen med den brinnande blicken. Det är lättare om ni är flera.

aktiviteter

°° Uppfinnarlek. Bröderna Krut samlar som bekant på skrot. Tävla i att bygga den finurligaste uppfinningen för dagen, veckans bästa, månadens bästa och slutligen årets bästa. Vi korar vinnarna och behåller den bästa uppfinningen till nästa säsong.

°°° Rym som Grisen Villgott. Du har tröttnat på det ljuva livet i stian och längtar efter lite äventyr. Gör som Villgott. smit ut när ingen ser dig. Bröderna Krut och alla barnen försöker fånga dig

 

 

så du måste vara snabbare och listigare än dom. Du kan krypa i tunnlar, gömma dig i hö, akta dig för att lämna spår efter dig. Ditt mål är en jättekompost i skogen med en massa läckerheter i som du gillar. Det finns bara ett sätt att ta sig dit så du inte blir infångad. Efter det här äventyret vill och får du återvända till din bekväma stia. Villgott och du får pusta ut och äta något gott.

° Svarta fåret. Systrarna Stubin älskar sina får. Från dem får dom den finaste ull i världen att sticka sockor och vantar av. De tovar också ullen till hattar, filtstövlar och vackra äpplen. Tova ditt eget lilla äpple tillsammans med Asta och Beda. Med lite tur kanske du hittar lite svart ull från ett svart får. Det är sällsynt. Systrarna Stubin sparar på alla svarta äpplen och du får ett pris av dem.

° Fiska med Taxen Rutger. Rutgers stora passion är att meta mört. Han är dock en tax som inte gillar att bli blöt. Därför är han extra försiktigt när han fiskar. Han använder alltid flytväst t.ex. Fiskdamm med små vinster. Du kan kanske prova agna med en böna? Det kan ge stornapp!

°° Upptäck skogens små invånare. I skogen bor många små djur som vi sällan ser. Kryp in under stubben och följ gångarna. Stick upp ditt huvud ur ett hål i marken som sorken eller mullvaden. Vad ser du? Vad äter du om du är en vessla? Naturstig under markytan med små montrar med olika miljöer. Även akvarium. (Naturum)

 

 

cli

 

 

°° Kärna smör med Asta. Tycker du om riktigt smör. Du kan kärna ditt eget smör med rätt utrustning. Använd systrarna Stubins traditionella smörkärna eller bröderna Kruts cykeldrivna smörkärna.

°° Stånga med stång. Försök stånga ner din kompis med hjälp av en stång med ett mjukt bagghuvud i båda ändar. Ni står på en bom och landar mjukt när ni faller.

°° Bygg en koja. Bröderna Krut är snälla och hjälper gärna till om du vill bygga en koja. Du kan planera och snickra din koja i Knuts och Kurts verkstad. Ge kojan ett namn. Du kan komma och leka i den nästa gång du besöker Krutbyn. Den hittar du i kojskogen bland många andra kojor. För att du inte skall glömma din koja finns den på bild på bröderna Kruts krutsida på webben.

°° Hoppa säck. Bröderna Krut gillar säcklöpning. Det är kul att tävla på skoj när man redan är lite trött och fnissig. Bröderna kruts säckar är stora så hela du får plats. Tyget är så glest så du kan se ändå.

° Lustiga ljudrummet. Bröderna Krut brukar göra ljud på olika sätt. Det är extra roligt om man befinner sig i en silo eller tank där det ekar konstigt. Om du förflyttar dig kanske din röst låter helt annorlunda. I Lustiga ljudrummet kan du upptäcka hur du själv kan skapa roliga ljud med enbart din egen kropp som instrument.

 

 

clii

 

 

Bröderna Krut bor på landet. Det är glest mellan gårdarna där det bor folk året om. Bröderna Krut och systrarna Stubin är dom enda som finns kvar i byn; alla andra har flyttat till stan. Man kanske skulle kunna tro att det ganska trist på landsbygden. Om man inte besökt Krutbyn vill säga, ja så kallas byn, där bröderna Krut och systrarna Stubin bor, nuförtiden.

Om sommaren, när stadsborna kommer och bor i de annars tomma stugorna, blir bröderna Krut och systrarna Stubin genast centrum för allas intresse. I byn har det nämligen hänt en hel del spännande saker under den mörka årstiden. Hemma hos bröderna uppfinns det en massa finurliga grejer i lampans sken, när vintermörkret är som tätast ute i glesbygden. Uppfinningarna väcker alla barns nyfikenhet. Och de vuxnas med. Det märks.

Alla, vuxna som barn, är lika fascinerade av att kunna flyga enmansballong, eller åka dressinbana, eller färdas en bit ovan marken sittande i ett kar i brödernas akveduktsystem. Varje sommar finns det någon ny uppfinning att prova som bröderna filurat ut.

Systrarna Stubins plättar och hemgjorda saft är något som alla som smakat dem längtar till ett helt år. Men systrarna Stubin är bra på annat än mat också. De har tid för alla jäktade stadsbor. I deras syrénberså får systrarna ta emot många förtroenden.
I byn finns det en massa djur, sådana som fanns på landet förr i tiden. De har ett bra liv, för i byn finns inga bilar, de får inte plats där, helt enkelt.
En enda bil står sedan en tid parkerad i skogskanten. Det är direktör Ackréns direktörsbil. Där bor numera en höna med sina små kycklingar. Bilen står kvar efter direktörens och hans eleganta frus misslyckade försök att köpa byn, och göra den till nöjespark! Har man hört, det är ju rent ut sagt upprörande! Alla sommargästerna protesterade naturligtvis mangrant sedan systrarna Stubin manat till uppror mot de oförskämda finanshajarna.
Fröken Diana von Messerschmidt hade spelat en avgörande roll i avslöjandet av de lömska avsikter som hotade sommaridyllen. Men så var hon ju också polis. Sin hemliga dröm om att en gång få bli kanonkung har hon än så länge bara vågat yppa för bröderna Krut.
Bröderna Krut arbetar ständigt på sin största och mest fantastiska uppfinning. Det skall bli en enmansraket som drivs av ett hemligt bränsle. Så mycket vet man att det har något att göra med den gas man får från bruna bönor...

 

 

Berättelsen om Bröderna Krut berättas av Kjell Frisk, musiker och lärare.

 

 

cliii