kjellfrisk.com

min musik, poesi, prosa, nyheter

Jag presenterar mig här i egenskap av  kompositör och författare

Hitta mig också på; lattklacktsvarsmalt.blogspot.com

Facebook: Lättkläckt&Svårsmält

Wordpress: Lättkläckt!

 

ditt kontonummer

ett antal siffror

i en bestämd ordning

en insättning kräver

exakta upplysningar

ge mig din kod

så jag kan göra

en insättning

min investering

ge mig tillgång till 

ditt konto 

den exakta sifferkombinationen

utan den kan jag inte hjälpa dig

 

Lär mig!

Säg mig, vilka ord är vackrast, för dig?

Ge mig dem och jag skall skriva 

den vackraste dikt jag hittills skrivit.

Jag saknar dina ord 

för att kunna skapa din skönhet, 

den du dyrkar som 

den högsta av skönheter.

Lär mig orden!

 

I Helg och Söcken!

Prästen i våran söcken äter som en häst. 

Bäst hän spisar knäpper hän öpp sin väst och släpper väder. 

Prästen och hästen, de släpper ikapp 

så både seldon och knapp sprätter iväg 

att det står härliga te´ i våran söcken!

Prästen är en riktig tjöck en.

Hän bestämmer i båd´ helg och söcken.

 

Öns öppna dikter 

öppnar dörrar

för varandra

eller åtminstone gläntar en smula, 

avslöjar försiktigt driven last, 

landfluten, 

medtagen, 

fuktskadad, 

bortifrån

 

ett lyckat mål börjar alltid

med en lök

skala löken

hacka den, fint om du vill

stek löken

doften av den stekta löken 

påminner dig om alla goda mål du tidigare tillagat

minnet av dem ger dig

den bästa grunden för att du 

återigen skall lyckas med ditt mål

så fungerar betingning; 

dofter skapar den starkaste betingningen 

löken i stekpannan är din biljett

till framgång

börja således alltid

varje nytt projekt

varje god föresats 

varje ny relation 

varje nytt vägval alla nya mål

med en lök

 

Snödrottningen

Hennes brudklänning

gnistrar av miljontals små diamanter

efter sig släpar hon sin slöja

en oändlig väv av tunnaste kristaller

den täcker allt hon passerar

hennes skönhet smittar av sig

på allt hon rör vid

hon erövrar städer, skogar och fält

och allting antar hennes färg,

den vita, rena, men också dödens dräkt 

hennes ögon fryser honom till is

hennes andedräkt fyller luftrummet

med nålvassa partiklar som äter hans hud 

Snöbrudens gifte är den kärlekskranke gammelmannens död.

Ändå dras han till hennes isande famntag.

 

Ismannen

Hans skägg är väldigt, brungult, 

färgat av humus och safter

från tiden före nedisningen. 

Under hans frusna överrock 

sipprar svaga rännilar

fram ur hans porer

för att på utsidan frysa till 

ny is och därigenom göra

honom ännu större

och kallare.

Och han kan inget göra. 

Sipprandet fortgår. 

Förblödningen sker

mot hans innersta vilja.

 

Den lokala radiostationen

spyr ut den billiga musiken. 

Konvulsionerna kommer utan uppehåll. 

Innan den förra släppt sitt grepp 

vill nästa oönskade innehåll upp.

Mitt kök och mina öron,

hela mitt jag, är nedspytt 

av denna lokala smörja.

Den är inte ens härifrån.

Det är billigaste importsmörja!

 

fb

i det ytliga bekräftelsespelet

 står du dig slätt

fjärran är

de långa samtalen

de timslånga vandringarna 

den smärtsamma tystnaden 

det känsliga lyssnandet

de kloka händerna

de blyga beröringarna

du spelar inte det spelet

bekräftad vare du obekräftade

 

Fri access

vill du bli min,

så blir jag din?

Även om du inte får betrakta mig som din ägodel

så får du tillgång till mitt innersta.

Och till mitt yttersta vill jag anstränga mig 

för att du ska ta mig till din.

Jag vill att du skall dela mina tankar

älska mina drömmar 

fördra mina svagheter 

skyla mina brister.

Du får inte äga det

som gör mig till just mig.

Men du får gratis tillgång! :)

 

Strömkarlen

är inte elektriker,

inte heller sitter han i någon ström.

Strömkarlen är strömlös 

och strömmen är utan karl, 

och bäst är väl det, 

för ondska har vi nog utav. 

Men ström klarar vi oss inte utan.

De oupphörliga strömavbrotten manar fram 

min frusna själ till värmeljusen,

den får nöja sig med det lilla.

Ström, ström, kom tillbaka! 

Strömkarlen lockar och pockar med sitt spel. 

Han går med sin stav och slår på de ändlösa ledningarna 

som livlösa dignar under snöig tyngd.

Det sjunger i smällkalla natten. 

Är det strömkarlens slag eller ett svagt sjungande 

i den slagna tråden?

Sången av svag ström på väg tillbaka?

 

Inför ett nytt oskrivet år

väcks åter hoppet

att tiderna skall bli ljusare

att det gamla skall få 

stanna i det förflutna

och att det nya året skall

komma med något nytt.

Året skall börjas med nytt hopp 

och det bara för en 

enkel siffras skull?

En tideräkning som delar

mitt liv i cykler där jag

nu är på väg in i 

ett lika långt, lika inrutat,

lika förutsägbart år, 

likt alla andra år,

men ändå nytt!

Förhoppningsnytt!

Ett nytt år med oskrivna dagar!

En sådan underbar tanke,

trots att den är en villfarelse.

Verkligheten låter sig inte delas in 

i år, månader och dagar!

Verkligheten styrs av andra lagar.

Min lycka är inte knuten

till det nya året.

Men mina förhoppningar är det!

Är förhoppningarna i själva verket viktigare 

än hur det blev,

i verkligheten?

Livsverkligheten?

Den som är dagarna som kom och gick.

Ett år av dagar har gått. 

Ett år kommer och skall gå igen.

Mitt hopp har kommit och gått.

Mitt hopp föds på nytt,

varje nytt år, men dör också

varje år på nytt.

I cykler föds och dör mitt hopp, 

Åren avlöser varandra likt

löven på trädet. 

Året spricker ut, 

andas och vissnar och fångas 

slutligen av tidsvindarna. 

I drivor ligger våra gamla, multnande

år och skattar åt förgängelsen.

De bortglömda åren.

De glömda förhoppningarna.

De glömda tårarna och skratten.

Jag vill ha nytt hopp!

Även om det nya blir

precis som det gamla.

Tack för att mitt hopp

lever i ett ständigt kretslopp.

Hoppet som ständigt återföds.

Hoppet som överlever tidens elände!

Hoppet som kommer att överleva 

alla mina år, trots alla mina dagar 

som bara kom och gick. 

Gott nytt hopp på er!

 

Perfekt

det perfekta hoppet var mitt världsrekord. 

Världsrekordet var mitt perfekta hopp.

Hoppet var mitt.

Det var perfekt.

Världsrekordet var mitt.

Och världens.

Hoppet var bara mitt.

Hoppet var allt.

Världsrekordet var intet.

Det var inte perfekt.

Världsrekord kan inte vara perfekta. 

Inte jag heller.

Men mitt Hopp är alltid

Perfekt.

 

Andligen truten

vi erbjuds enbart en vattvälling

torftigt är vårt leverne

näringsfattig är vår kost

andefattigdomen griper epidemiskt omkring sig

den andliga skörbjuggen gör oss orkeslösa och försvagade.

innerst inne

i själen, som dör hungersdöden

anden lämnar utarmad den tandlöst flämtande truten.

 

till Någon

Jag har ställt fram en stol strax innanför min ytterdörr.

Dörren är olåst.

Om Någon kommer förbi är det bara att kliva in genom dörren 

och slå sig ner på stolen.

Någon kan sitta där med grovkängorna på, 

med rock och mössa och när som helst säga: 

Tack för pratstunden men nu ska jag tillbaks till mitt. 

Längre än så är inte mötet innanför min öppna dörr.

Men stolen får stå kvar till nästa gång.

Jag har kompletterat den med ett fotbad för trötta fötter. :)

 

Vi fokuserar på kroppen

Kroppens mättnad

Kroppens massage

Kroppens motion

Kroppens vila

Kroppens hälsa.

Än själens då?

 

Vi som alltid inleder vår argumentation med ett 

Men...

betraktas inte alltid med blida ögon.

Men därför är just det, 

vårt mod att alltid börja med ett Men,

en okritiskt majoritets bästa försäkring.

 

Maktens människor 

Relativ makt i vårt samhälle finns hos kapitalister och folkvalda,

de som äger medel att påverka sina medmänniskor liv. 

Men den verkliga makten är subtilare och vida större. 

Den äger varje åsiktsförespråkare, aktivist, normbildare, 

konsumentgrupp, trendsättare, sanningssägare, proteströrelse, upplyst 

majoritet, uppvaknad massa!

Dessa kan med lätthet omdefiniera makten. 

På villkor att de inte för egen del traktar efter den. 

Makt är beroendeframkallande och kan fördärva omdömet.

 

Här och Nu

-Och hela ditt liv är närvarande just här och Nu.

Samtidigt, just Nu, är också Då och Sedan här, 

sa jag.

Då sa du, att det räcker bra med Nu, 

min hjärna orkar inte tänka så.

-Men det behöver den inte,

invänder jag, 

-Glöm tänkandet. 

Gläd dig bara, utan tanke, åt ditt Då, 

och se nyfiket fram emot ditt Sedan. 

De finns där båda med dig just Nu, i denna stund!

Sa du : 

-Jag vet inte om jag klarar den tanken, 

just Nu, jag är glad ändå. 

Jag tänker på Då sedan. 

Och Sedan får anstå till en annan gång. 

-Jag förstår. Ingen kan överblicka sig själv. 

Men det är värt att försöka!

 

Färgerna 

vi ser med våra ögon är inte verkliga, de är endast upplevda, 

säger naturvetenskapen!

Färgerna existerar bara i vår hjärna, 

inte i naturen, 

inte i din iris, 

inte i ditt hår, inte i solnedgången.

Säg, vad mer kommer inte att finnas, 

annat än som en sinnesförnimmelse, 

när sanningssökarnas ljus tillåts spåra upp nya offer? 

Skönheten i musiken, poesin, konsten? 

Smakupplevelserna?

Min värld förklaras skild från det faktiskt existerande 

och påtagligt närvarande 

av naturvetenskapens sanningshungrande patologer.

Med risk för att bli betraktad som verklighetsflykting 

väljer jag illusionen till livskamrat framför sanningen 

i tron att sanningen alltid kommer att vara 

underlägsen fantasin i min meningsbyggnad.

Vem har någonsin trott att verkligheten kommer att överträffa dikten!

 

Tiden rinner medan vi, 

som de amatörer vi är och alltid skall förbli,

är inskrivna i Livets skola 

utan att lära oss mer än högst några futtiga rader 

att förstrött tugga på,

innan vi märker hur svältfödda vi hunnit bli.

När startar restaurangutbildningen för oss, 

alla andligt trutna, som saknar lämplig föda?

 

Det är inte åren som räknas,

trots att mina är många och dina färre,

det är istället erfarenheterna,

eller snarare vad du och jag 

har gjort med dem,

hur eller om vi tagit hand om dem, 

eller i vissa fall helt enkelt 

slätt förkastat dem som varande ogiltiga?

Vad vi vet denna dag är 

det vi ödmjukat oss inför,

ärligen erkänt och accepterat.

Vetandet rusar ifatt oss 

och stillnar så småningom i förståelse 

när du och jag förmår 

giltigförklara våra misstag.

Det är ju också en erfarenhet

att göra.

 

Jag lyfter mitt pånyttfödda barn 

upp mot stjärnhimlen nu

för att det skall se 

och sedan aldrig glömma den synen, 

och evigt längta till platsen 

där stjärnhimlens ljus är starkare än någon annanstans.

Här skådar, djupt vilande, 

den lilla heligheten in i den stora.

 

M/S Ensamheten

M/S Ensamheten seglar på de stora haven 

där andra farkoster sällan siktas.

Hon har gott om bränsle i sina tankar,

de är fyllda med otaliga årgångar av sorg och längtan.

I sitt planlösa kryssande i både

brännande sol och piskande storm 

håller hon sig alltid på avstånd från andra fartyg, 

ingen kan ändå rädda henne.

När förlisningens dag kommer en gång, 

då går hon till botten med last och besättning 

samt bränsle för flera tusen världsomseglingar. 

Sådan är hon, 

skeppet Ensamheten.

 

Nu vet jag varför du vill ha en hund!

Den ställer inte de omöjliga frågorna som saknar svar.

Den bara ber om det uppenbara med sina kloka ögon.

 

Diktandet växer ur tystnaden

I tystnaden vilar orden

Dikt och verklighet är varandras speglar

Den sannaste dikten överbevisar verkligheten 

om sin bild

Den dikten saknar ord

Bilden är tom

I sanningen tystnar orden

 

Runristaren

Mina runor är mina.

Även de som aldrig ristades.

Mina runor fick aldrig leva. 

De föddes aldrig ur stenen.

En ristad ton är död tills någon upptäcker den. 

Stendöd.

Känn med ditt finger hur tonens konturer löper 

i det skrovliga underlaget.

Som en safirspets läser fingret den dolda informationen. 

Vibrationerna når ditt hjärta.

Ditt hjärta bävar.

 

Anonym ayatolla 

agerar avsändare av appeller 

anförande amfibiskt alibi 

avsiktligt att avleda allmänhet, 

apostoliskt antagande att 

animositet annars angriper 

arkipelagisk ankdamm.

 

Sanning & Konsekvens

Plikten implicerar, pekar framåt,

följer en logik som vi lärt oss att förstå.

Kärleken, i bemärkelsen stark affektion, 

pekar inåt,

följer en obegriplig logik.

När Kärleken söker sanningen

långt bortom rättssalarna,

gör Plikten allt för att konstruera 

orsakssammanhang och beviskedjor.

Kärleken hukar sig i den anklagades bänk när

Plikten svingar domarklubban.

 

Kärlek är som matematik,

den ger en huvudbry.

Ekvationer går sällan ihop:

Kärleksekvationen lyder:

n k (x+y)/T-2/xy=♥ 

där n står för antal träffar,

k är kärlekskoefficienten där 

k>[ ],

T är tiden där T<= livstiden samt

x och y är separata storheter, 

godtrogna och godtyckligt <=1.

Forskningen idag anar 

att en ännu oupptäckt kraft 

påverkar ekvationens högerled, ♥. 

Eventuellt kan den vara helt oberoende 

av de övriga storheterna. 

I så fall kan vi sluta grubbla! :)

 

Kärlek är en längtan

efter det som är utom räckhåll,

inte åtrå, inte självutplåning.

Så länge vi längtar efter det

ouppnåeliga finns kärlek att växa i.

 

Stenhuggaren

Jag högg i sten igen!

...i gatsten, gravsten, natursten, minnessten, kantsten, trädgårdssten, gränssten, råsten, gråsten, njursten,

stötesten, bildsten, klangsten, hörnsten, tungsten, mossten,

Sisyfossten, hjärtesten, fotsten, åkersten, stodsten, skorsten,

slungsten, bummelsten, kullersten, klappersten, bautasten, dödsten, grönsten, strandsten, ankarsten, förtöjningssten, sänksten, kiststen, aktersten, grundsten,

fyrsten, kvarnsten, hjulsten, brunsten, brunnsten, källarsten,

gärdsgårdsten, hällsten, byggsten, borsten, löpsten, skvaltsten, godssten, måsten,

måssten, betongsten, kalksten, skulptursten, tråksten, dumsten, försten, Ropsten, sotsten...

men aldrig i någon ädelsten, ögonsten, rymdsten, månsten, meteoritsten, kulsten, ansiktssten eller ens småsten. Det är jag säkersten på.

 

Jordgudinnan 

Min älskarinna lockar mig inte i februari,

hon sover då sin törnrosasömn under tjocka vita bolster.

Hennes andhämtning är ohörbar.

Jag minns ännu maj, 

hur våra korta kärleksmöten kunde förvandlas 

till timslånga.

Aldrig talar hon så förföriskt

som i maj efter sin långa vila!

Bäst jag själv passar på 

att vila nu 

så jag är redo den dag 

hon åter är hos mig 

med sitt fagra tal och sina kärleksfulla löften.

Min gudinna kommer att härska 

över mig och kräva 

all min uppmärksamhet.

Hon är den bländande förföraren, 

den avundsjuka älskarinnan.

Hon är den krävande prästinnan

som ber mig om 

att viga mitt liv åt henne 

så länge hon lever,

alltifrån vår förälskelses 

första ljuva omfamning, 

till den stund hon, 

min älskarinna, 

alltför hastigt åldrad 

ligger på sitt yttersta, 

dyster och grå.

Då, när jag smeker min gudinnas nakna, fårade hud 

önskar jag henne en sömn 

så djup och god

att vi båda får vila skilda från varandra.

Hon gav mig dock ett sista oemotståndligt löfte 

innan den långa sömnen 

skilde oss åt.

-Jag ger dig min jungfruliga dotter att älska 

när maj åter är här.

-Till dess, vila du din åldrande kropp så att den har kraft 

att åter älska när tiden är inne.

Mina årsdöttrar är var och en underbara älskarinnor, 

men de ger av sin kärlek oupphörligt, 

både dag och natt.

Den till dig förlovade är lika kärlekstörstande 

som hennes äldre systrar tidigare varit.

-Måtte min vila bli tillräcklig,

för snart skall åter min kärleksförmågas kraft prövas!

Jordgudinna, jag är för evigt i din våld!

 

Som svamp växer min musik. 

Den finns där i backen

stolt och grannt lysande,

men bara efter regn. 

Ovan marken.

Det är inte Musiken du upplever.

Det är bara frukten av den.

Musikens väsen däremot,

lever som ett myller 

av vita trådar under markytan.

Trådarna växer där träden finns. 

Rottrådar och mycel blir ett 

och mot himlen sträcker träden sina armar.

När regnet faller över träden 

kan du skönja Musikens väsen.

 

Vi flyr självupptagenheten

hos varandra 

för att få vara för oss själva,

upptagna med att analysera

varandras självupptagenhet

 

Tänk tvärtom!

Jag är etta

Du är nolla

Jag har penna

Du kan trolla

Tänk liksom

Att ett och noll

Är allt som krävs

Att bli ett helt

och fint penntroll

Tänk hur dom då skulle undra 

om en gädda är en flundra

Att en etta och en nolla 

skönt tillsammans 

kan bolla ord och fraser, 

sköna gracer, 

till förnöjsamhet i tvåsamhet.

För ett och noll, om jag har koll,

blir Sant och helt

uti bollhavet.

P.S. Vegkost saknar häst-dna men risken att drabbas av galopperande hösnuva kvarstår!

 

Utför

Armar och ben bland stockar och sten

Och travar med stavar, hjälmen på Hjalmar

Nävarna bävar - backar, Jo jag tackar!

-Ingen väl backar? De' bar' å åk!

-Sisten är en tråk!

Armar och ben över stock och sten!

Snön är så djup, faller över stup

Skidan hon slinter i bukter och finter

Jag följer efter och alla mina rester

av armar och ben -Tack till goda fe'n

att man ej är klen när skidan den styr

Men kroppen sig bryr allt mindre om

att göra som tanken var hos Hjalmars far

att i backen ut få göra slut på liv och lem,

att längta hem så bitterliga att aldrig mer

bestiga ättestupsfjället, att hellre dö på stället

med armar och ben under en sten

skidor och stavar i mäktiga travar

Hjälmen som minne över dumdristigt sinne.

Låt mig få dö i två meter snö! 

Jag fumlar i kön efter hoppets symbol

Det mangler panadol

Det mangler styrka att fjället dyrka

Nu backar jag hem med liv och lem

inlindade, men intakta än, dock

trots sten och stock

Jag är man för min rock

eller hjälm? Annars hatt!

Arma mina ben! 

Vem tror jag är klen?

Semesterminne, evigt tappat och förlorat av hen.

Återfås mot beskrivning därhän, på andra sidan sten.

 

Herr Dysterkvist

När sist jag såg herr Dysterkvist

Det var kring jul, jag minns det visst

som om det var alldeles nyss

hur lite kul han hade kvar

Det var hans dystra syn på saken då

Nu ändrat har sig karln, jovisst!

Det sägs på byn att nya hyss

är att vänta, fast det varit sisomså

med livets ränta har Kvisten ännu inte

sågat av den gren han suttit på

Snart löper gubben uti trav

för solen glimmar blank och trind

och hagens grind står åter på vid gavel,

då glömmer herrn bort sin navel,

sitt dystra jag, det var hans lag,

han slängt i vedlåren!

Nu ut med Kvist och ved och barr

För ute väntar våren

och Kvist blir narr!

 

Eliter är som superdatorer,

högpresterande, med stort 

enskilt kunskapsinnehåll.

Eliterna tillhör inte den stora majoriteten, 

det är just därför deras svaghet.

Majoritetens styrka, trots brist på toppresultat och högt IQ,

är dess ojämförligt större kapacitet.

Majoritetens överlägsenhet

döljer sig i den enorma samlade kraft 

som bor i det gigantiska nätverket av outnyttjad kompetens.

 

Slutklämmen

Klämma, kluma, klia, klösa

Öbor örkar övett ösa

Sluta slita sladderslända

Äta ätas är till ända

Diktardille diskutera

Mätta mänskor mästrar mera

Samla samling, samtala

Sekelsekters stamtavla

Trösta trötta traskaren

Borta brådskar brukaren

Orka ordna ord ordentligt

Pryda prosa precis prudentligt

Vila, vilsna Ville lilla

Våga vara bara stilla

Sitta på en stol och glo

Slippa nöta billig sko

Drömma drömmar dristiga

Livet lurar listiga

Vettet vinner viktoria

Sista slöset slutliga!

Slut i tutan

 

Om att plantera träd

En uppmaning från de med större livsvisdom än jag besitter lyder som följer:

"Om du inte uträttar något annat av nytta för mänskligheten se då till att åtminstone plantera ett antal träd."

Jag har under mitt snart sextioåriga liv planterat åtskilliga träd. Som om jag redan i 30-års ålder insåg att jag knappast hade så mycket annat att bjuda mänskligheten av nyttigheter.

Jag tillhör inte produktionsapparaten i samhället, förvisso inte heller konsumtionsamhället. Mitt blygsamma bidrag är att i visserligen liten omfattning, men dock, se till att syrebalansen hos jordens lungor inte slår över i konsumtionens favör.

Vi som planterar träd ser oss som vågmästare i maktkampen mellan producenter och konsumenter. Vår röst skall spela en roll så länge det hys- teriska skövlandet får härska.

Mina träd pumpar just nu ut överlevnadspaketen vi producerar tillsammans, mina träd och jag, för att ni alla därute skall kunna njuta av ett syrerikare liv.

Var så god att dra in syret i dina lungor och låt dig berusas av livet. Det är inte gratis men du slipper ännu betala.

Gå med du också i syreproducenternas stödtrupper!

Ge ditt bidrag redan idag.

O2-gänget

 

Lyckans ost

(sistaprilrapp)

Yngling yrkar

Lärling dyrkar

Mästers mostrar

Ystar ostar

Kostar hostar

Ynglar singlar

Hånglar pinglor

Yrket urkar

stärkta burkor

Massa mognar

Jäser bubblar

Djävulskt snubblar

Faller karet

Yster mäster

Skrattar moster

Sista skriket

Ost i diket

Jesus moder

Kryddar vassla 

Vilda vessla

Drick min broder

Söta Sara

Ostar kostar

Nektar bara

Mäster rostar

Elden falnar

Mäsken maskar

Lärling traskar

Hemåt slaskar

Våta festen

Stärkta västen

Rappar stilla

Kalla kvällen

Brasan brinner

Näsan rinner

Fula tankar

Stilla vankar

Brinner gula

Ostens sula

Far åt öster

Mor åt väster

Ynka yrke

Vädermäster

Regna rike

Gudars like

Lova hinna

Fånga gudinna

Innan våren

Spränger låren

Ysta ysta

Tysta nysta

Ostar kostar

Kärlek rostar

Rappa inte

Konta Kinte

Rötter raknar

Krokar saknar

Våren spricker

Fåglars kvitter

Ostar mognar

Sakta smakar

Yster mäster

Lär sig mäster

Livets vassla

Rinner tryter

Ännu hoppas

Mäster byter

Ost mot väst

Kärlek är bäst

Pappi är präst

Våren är här

Lyssna och lär:

Ysta din vassla

Mogna din ost

Akta din syssla

Krysta en tröst

Törsta det goda

Vinn söta vin

Drick för sommarn

Med vännen din!

Glöm bistra vintern

Möt kalla vår

Med brasan och osten

Bränn dina sår

Här är det släpp

Av ystrare mäster

Än skådat förr

En öppnare dörr

Se lyckan är 

En ost!

Gubben med käpp

 

KAJAN KORSTEN

(till Tindra)

Kajan Korsten

bygger bo,

väljer skorsten

kan du tro.

Pappas kompis

upp på taket.

Ryker spis,

boet naket.

Finner lösning

på intrånget.

En avvisning

av nöden tvunget.

Va, jasså!

Kan du tro,

kajan ändå

bygger bo. 

Kajan bor nu

bakom galler.

Ingen risk, du

att den faller!

Kajans sambo

säger bister:

Vi blir särbo.

Barnen mister...

…kajan Korstens

hulda maka.

Visar vara 

makans kaka.

Han är frun

och hon är han.

Korstens dun

visst värma kan!

Kajan Korsten

i min skorsten

väntar stilla

nå´t ska trilla

ner i pipan

från nån´s näbb.

Sotar´n räddar,

klipper stängsel.

Korsten bäddar

fri från stängsel….

...bädd i skorsten

Kajan Korsten

med sin make

sotigt svarta

av naturen

värme har de

från spismuren.

Skorstensdrama

slutar gott.

Kajor tama 

ungar fått.

Om ett år

Korstens flickor

husrum får.

Strån och stickor

fyller skorstens-

gångar alla.

Hur det går?

Jo, kyla in i märgens

inre, kalla.

Skorstensborna

fryser lika

om klor som tårna

i skor hos rika.

Vill man dela 

på en pipa

får man tåla 

och begripa…

…att värma flera

är en gåva,

varken mindre eller mera,

även om vi får sova…

…med vantar och skor.

För Korsten och hennes fru

hör till familjen, och bor

här hos oss, de kära tu.

Hoppas nu bara

att inte en stork

finner pipan vara

utmärkt och stark,

för ett storkbo är tätt

och om inte Korsten har vett

att flytta i hast

blir tillvaron mörk

för kaja med fantast.

Nå! Den tiden, då den sorgen.

Våren lider, värmen kläcker

ägg i skorstensborgen.

Ungars skrik nu oss väcker!

Storken kommit, har snabbt farit

så att säga. Barn han hämtat,

till kärleksskorsten varit.

Livets låga farligt flämtat,

dock ett lyckligt slut vi fick.

Sensmoralen mitt i prick.

Lyckan bor uti en skorsten.

värmer alla, barn och Korsten.

Kra va bra!

 

Nå dig

om jag viskar

hör du mig då?

mina läppar rör sig

ser du dem nu?

om jag andas

bryr du dig då?

mina näsvingar vibrerar

ser du det?

om jag sluter mina ögon

känner du då det?

mina ögonfransar fuktas

kan du förstå det

med dina egna öron 

ögon?

kan vi uppfatta varandra

bakom bruset?

lyssnar och blundar

just så

nu viskar du mitt namn

 

En lurk och en långa

-medge det-

är svåra att fånga.

-fast vem vet-

Portarna är trånga

-av erfarenhet-

sipporna är många

-med tydlighet-

Pannorna vi stånga

-i vår dumhet-

klockorna dingelidonga

-av lycklighet-

Trycket ökar av ånga

-med säkerhet-

Men pappi är präst

och hevonen häst

Och det är nog bäst

att bliva vid sin läst

-av ödmjukhet-

För när priset gått upp

-för vem vet-

fläsk rimmar på tupp

-av nödvändighet-

Då tar jag min Mats

ur skolans palats

och driver min egen

För dräng är bäst själv

Att skilja flod från älv

och hålla saga för sägen

Bland längor och lurkar

-här finns inget hot-

där lag fångar skurkar

-fast fan tro't-

Här hälsar vi våren

-smutsiga av sot-

försvunna i snåren

-skor utan fot-

Vårt rike är bäst

-uppå detta klot-

Välkommen var gäst!

-fast fan tro't-

 

Säg mig du lilla fågel

där uppå almens blad,

-Hur kan du ständigt sjunga

och ständigt vara glad?

Säg mig du lilla mänska

här uppå denna jord,

-Hur kan du åter sjunga

och ändå begår du mord?

Säg mig du lilla fågel,

-Hur kan du ständigt sjunga

om mänskan tar ditt liv,

när nu med kraftig lunga

förkunnar vårens tid?

Säg mig du lilla mänska,

-Hur kan du ändå sjunga

trots att du tystat livet?

Hur kan du ta för givet

att fågeln ska va' glad?

Säg mig du lilla mänska

där uppe i ditt torn,

-Hur kan du ständigt skada

den jord vi bor uppå?

-Hur kan du göra så?

Du människa, olycklig,

dig fågeln säger att,

-Du lever bara ständigt

så länge klingar glatt

min sång.

Den höras kan från höjden

till glädje och av fröjden!

 

I pelarfylld håla

dit ljuset bara sipprar in

genom dess öppning ibland,

svagt från hålet i dess tak

där ett segel håller vakt,

gifter sig de båda

till en oförglömlig förening,

utan några kärleksvittnen,

sköna är de att skåda,

den ena klädd i guldet röda,

den andre doftar antikens hav.

Hur skönt blir deras famntag,

tillsammans smorda i olja 

och en gnutta sälta,

för att förhöja smaken,

när glödande guldet rött 

vänder sig mot den väntande maken,

ångande grön men full av kunskapsessens,

rullar de runt på kullrig bädd,

slickar saften njutningsfullt

för att alltid detta första kärleksmöte minnas

där Pomo d'Oro och Ocimum Basilicum firar bröllop 

uti min helgade mun.

 

Rimma roligt

Roa rimligt

Skoja skamligt

Skramla tarvligt

Tarva torftigt

Torva tövligt

Rimma billigt

Bida villigt

Vilja botligt

Skylla sorgligt

Sörja skyldigt

Rimma hemma

Hämma ränna

Vinna stämma

Stanna detta

dumma kväde

Kvida kvinna

Riva rede

Ränna mara

Hinna bara

Spara stinna

Stina fina

Finna famna

Hamna rinna

Rimma ramma

Ränta rym

Borta smärta

Smarta Märta

Gömma gym

Spotta skölj

Mångla mölj

Femti klöver

Klagan över!

Rosta rim

Solens sting.

 

Viktig nyhet!

En östlig solfläck har sedan den 13 maj, 

detta nådens år 2013,

visat oroväckande hög aktivitet.

Den kastar i detta nu gigantiska eldsflammor 

ut i den kalla rymden, farliga nog att bränna

vår broder Mercurius mycket illa 

om han befinner sig i eldslungarens närhet. 

Han har klarat sig än så länge, tack ock lov.

Hur skulle vårt system fungera utan honom!

Nu är det i stället barnen på Tellus som straffas 

när vår grymma gudinna beslutat sig 

för att visa vem det är som härskar i Hennes, 

solgudinnans rike.

Människobarnen bestrålar hon med sina dödsbringande vågor.

I sin omedelbara närhet har hon 

redan kastat sin eld mot, 

och sannolikt redan fördärvat, den mätutrustning 

som de stackars människorna tror 

att skall kunna skydda dem från den slutliga förintelsen.

 

Tre perioder

Förlust i första

Lika i andra

Min sista,

där jag är nu,

skall bli min bästa

Jag har segervittring!

 

det måste vara 

Du själv,

Du som slutligen kom så nära att

Du hoppade upp i mitt knä 

och visade

Din kärlek genom att lägga

Dig skönt till rätta och börja spinna.

Du har under den långa vintern rört

Dig runt mitt hus och iakttagit mig

på lite avstånd, hur jag lever mina dagar, 

och slutligen bestämt

Dig för att välja just mig.

Du har utvalt mig-jag, 

Din utvalda!

 

Jag bevittnade just detta:

Hur en hona med åtta ben,

för det vill jag hävda med hetta,

att hanar aldrig brukar den metoden,

hur hon lindar sitt byte in

så att inga vingar spretar ut

-Nu är jag din och du är min,

tycks hon viska fram till slut.

Andra honor gör sig ej besvär

det är jag som härskar här!

Hur han kunde flyga dit

och fastna hårt i hennes väv,

det berodde nog på hans aptit,

en kärlekssoppa som äts med slev.

Vad båtar sedan långa ben

och vingar, när kvällen blivit sen.

Nu har hon honom i paket,

ty linda kan hon, Svarta Sara.

Att någon säger, till förtret

-Vad sa jag, vad ska man svara?

Sorglig är hans anblick nu,

han saknar ben och vingar ju.

Hans kropp är bara kropp

ty själen fångat har den svarta fru.

Utan att jag vill predika:

dig tag i akt, du kärlekskrank,

låt förståndet ditt ej svika

när du ser ett hondjur slank,

med företräden, benen åtta,

men dessvärre listig som en råtta.

Ditt huvud lätt förvrider

älskar dig häftigt, utan måtta.

Men ju längre tiden lider

ditt öde obönhörligt skrider

du blir helt enkelt nätad,

fastkletad, utan framtid, förtretad

på allt och alla.

Ditt liv har fått förfalla,

din kropp är utan vingar

och benens kraft ej längre svingar

dig längre ut i rymden.

Det är följden utav synden.

Se upp med alla nätverk,

särskilt de som går i särk

om du har ett svagt hjärta

och fattar tycke lätt för smärta,

med ben, du ser minst dubbelt,

och hennes bak, med sting.

Glöm genast dessa förföriska ting!

Res dig upp och kämpa tappert.

Svarta Sara är just så het

som bara jag, en harkrank, vet.

(insektsdystopi)

 

Vårrus

Hänger du med?

Allt springer opp

i en kapplöpningsfart

precis som om någon sagt:

-Klara, färdiga, spring!

Likt ett Vårrus som varar

långt längre än Våren,

när Hon byter kropp

och snabbt blir mogen.

Så länge är Hon trogen

tills slutligen snålvinden

Henne manar stopp:

-Hit men inte längre!

Nu är slut Ditt lopp.

Nu drar jag repet

för Ditt löp i år.

Så fort? Vårstress.

Än är det full rull.

Men för Guds skull!

Passa på till dess:

Skynda dig, stick

att se allt skönt,

kasta runt din blick, 

för just nu är Våren vår!

 

Erk sa: -Maja du,

var ska vi ta't?

Maja sa:

-Ta dig i brasan!

-Ha' du blitt lat?

Tonen den kärvar. 

Saknas pengar till mat.

-Int' fattas oss någe'

om du sku' ork' opp!

-På soffan du låge

om int' ja' satt stopp.

För vila de' kan du

i graven nog få,

och hur ska vi ha't

de' duger int' slik.

Att klaga ur soffan,

har ingen gjort rik!

Erk röt:

-Int' e' vi så fatti',

fast långt ifrån rik,

det duger för mig, du

och nog satan för fru!

-Så nu får du välja,

att antingen svälja

förtreten med skammen

att suga på tummen,

eller lyft' din j-vla ända

om du vill nå't ska hända.

Maja svor:

-Det enda som fattas

en fatti' som dig

är lite jäklar anamma,

å' börj' ta nya tag.

För jobb finns, sa han,

pampen som vet och kan.

-Bara du int´ sku' va' så lat.

-Tammifan!

Pampen sa:

-Ta vara på sig själv

jobba, sluta gnäll!

Jag struntar väl i vilket

hur dom har det, folket.

Ännu vilar hon, Maja

och säkert hennes Erka.

Men vänder inte turen,

att kuren börjar verka,

att masken lat snart slinker

ur ryggen på han, Erka,

då tar den slut,

kärleken. Utan prut.

Och så blev det också.

Sin Maja han nu saknar.

Alltför sent han vaknar.

Nu lättjans soffa tom.

Längesedan Maja grälat

i hans öra, hörde lom.

Det sista kortet spelat.

En Erk, en Maja.

-Var ska dom ta't?

Vem serverar 

mat på silverfat?

Hur fattig kan han,

Erk väl vara?

Nu finns varken Maja

eller soffa mera,

och lat var det han var.

-För fan, de' kan väl kvitta!

-Det finns ju ändå inga

jobb att hitta! 

Men lat kan vara endast den

som inte söker jobb som finns.

Hur kan man döma någon se'n

när ingen längre jobben minns?

Då faller ju hela grejen

-att Erk e' lat, tänker tjejen. 

Men frågar gör han trots det än:

-Var ska' vi ta't, du, Maja vän?

(nygammal socialrealism)

 

Tankar i knopp

"-Bliv vid din läst"

är nog inte ett råd

som passar mig bäst.

Att göra samma sak,

år ut och år in,

passar inte min smak.

För mig är tesen sann

att aldrig göra det

jag redan kan.

Därför blir jag inte specialist

i en enda gren,

vilket kan ses som en brist.

Jag tröstar mig med detta:

Att satsa på nytt med ens

gör jag med passion och hetta.

Något annat liv vill jag inte leva

än upptäcksresandens,

att ständigt mot nya mål sträva.

-Vad jag skall göra härnäst?

Ägna mig åt filosofi,

politik eller skaffa häst?

Men filosofera gör jag redan

och häst har jag haft;

återstår så politiken sedan.

Innan jag bestämmer mig

funderar jag väl

om långbänk och rävspel

verkligen är min grej?

Till saken hör ju att

livet som bekant är kort,

därför dumt att diskutera bort

sin tid och kraft,

(blotta tanken gör mig matt)

är den filosofi jag haft.

Så härnäst jag tror jag skall

bli eremit och klok,

att leva rätt får bli mitt kall.

-Nu skall jag bli bäst

på att mitt eget liv

göra till en fest!

Till den jag bjuder mig själv som gäst,

för okänd strand jag lämnar nu min läst.

Min fest tar aldrig slut,

så länge allt är nytt

och upptäckarlusten inte flytt.

Den leder mig ut

att fira alla dagar

utan besvär av trånga kragar.

"-Lev fritt, lev stort!"

-Leva rätt jag bort...

Nu satsar jag på karriär,

i rollen som mig själv!

Få se hur långt det bär?

Och får du ej kontakt med mig

beror det kanske på det här:

Att den rollen ej var min grej,

att festen går sisådär,

att "- Bäst jag lever skall jag dö",

att "-Vintern kom med mycken snö",

att "kött är hö"!

"-Jag ställer mig i kö."

"-Mitt tåg har gått"

"-Se så, det kommer flera!"

-En biljett jag fått

som räcker långt mera

än jag förstått. 

Den för mig på en tur

ifrån mig själv…

… resa utan retur.

-Hej på er alla!

"-Hör hur hurraropen skalla!"

-Nu bär det av till okänt land, 

vi fattar varann i hand.

"-Vi följs väl åt en bit?"

"-Få se!"

"-Du far dit och jag far dit."

-Slutstationen är den samma,

hemma hos en muminmamma.

Stilla samlas vi i dalen,

körsbärsblom och hallonsaft,

"slut är striden och kvalen",

vi bländas av snäckor, vit sand,

ett glittrande hav.

Målet för resan, vårt Samarkand.

Här tar aldrig sagorna slut

om resandets äventyr,

om livets bestyr.

"-Att lära leva utan prut",

det säger vi till varandra,

när vi slutligen slutat vandra.

Sagorna är många, men lika.

"-Det är sagorna som gör oss rika!"

 

Ur var snäcka hörs ett brus,

livshistorier och öden.

Genom dalen går ett sus

om "hur leva före döden".

Jag styr min kosa

mot den stranden.

För finns den

skall jag länge strosa

och lyssna till anden

i snäckan mot mitt öra,

jag håller den i handen,

lyssnande till evigheten.

Till mitt eget brus i en snäcka,

en oändlighet att lära,

för flera liv att räcka.

"-Hur färdades jag hit?" 

Jag begriper förundrad

min resa, bit för bit.

Begrundar sagan, rad för rad,

förkunnande mysteriet;

att livet är en gåta,

och den största gåtan

den är jag! 

 

Energi till husbehov 

En ännu outnyttjad naturresurs,

i mindre skala men inte att förakta,

är utnyttjandet av fisks glupska nyfikenhet 

(eller nyfikna glupskhet om ni så vill).

Här sammanförs så den energifulle fisken 

och dess gamla roll som bränsle 

med nya rön om vågors kraft genom 

att låta fisken ta flötet ner på ansenliga djup 

för att sedan utvinna energi när flötet åter, 

av vattnets generösa lyftkraft, strävar uppåt!

Det enda som krävs är att betet retar fiskens aptit.

Försök gärna med något nytt och annorlunda. 

Då brukar det nappa :)

 

”När det kommer till kritan”,

urspr. G.T.. uttr. i bet. ”När det kommer inpå kroppen”. Sen. har i sv. u luth. tid ordet ”kropp” omskr. t ”krita” (slkt. av euf. skäl. jfr. ”kritvit kropp” v. i N-Europa). talesättet löd länge ”När det kommer inpå det kritvita” (ej S-Eur./trop.zon) men förk. s.s. om till den nuv. lydelsen. Vad betr. betydelsen har äv. en glidning skett m.a.p. tidsrymden (fl. tusen år!) till att avse m. pek. förh. Den urspr. bet. torde varit m. bild., dvs.”-att ett problem/spörsmål/fråga m tiden blivit påträngande” (exv. -tionde-frågan el. akt. -fr. om människors lika värde!) Idag har, sympt. f den markn.ekon. livstilen, uttr. fått en krassare innebörd, n. ”-Att inte längre vara kreditvärdig” (uttr. analogt m. -”Att handla på krita”(urspr. ”kredit”). Dock har begreppet ”krita”(lat. credice, credenca) övertagits av dicipl. s.s. filosofi, politik där ett ”kritstreck” kan bet. skillnad m. liv o död (jfr. ”kritvit i ansiktet” el. ”dödens kritv. leende”) specart. ur Lex.lur.MMXIII   

 

Åldersbesiktning av

min bil modell 86

samt min far, 85.

Bilen mirakulöst välsignad med många långa år 

av översteprästerna i bilarnas Ödestempel. 

Medan far inte tror sig ha många meter kvar

på sitt livs autostrada.

Jag önskar att någon hade förväxlat protokollen 

och att far trosvisst förlitat sig på 

besiktningsgudens horoskop.

Nu förkortar han ogudaktigt sin egen livslängd 

utan att kontrollantens glada evangelium

når hans öron.

 

Den väldiga blodfyllda cymbalens klang

klyver nattens spända tystnad.

En symfoni av soloröster,

-en kaskad av djärva melodier,

dränker den nya dagen

i en kapitulationens aubade!

Morgonsångens rika färger, 

-den sista gryningens 

skälvande öppningstakter,

tvingar tystnaden tillbaka

och hyllningskörer stiger

mot räddaren 

i ett ode över segern

över natten.

 

"-Ännu diktar vi om livet!"

"-Så länge dikten förmår överträffa verkligheten."

"-Dikten omformulerar vardagen..."

"-...så att livet blir begripligt."

"-I bästa fall..."

 

Sagas värld

-Ta mig med på en resa

jag aldrig skall glömma!

-Ta dig med på min livsresa,

bort från din verklighet

till min verklighet?

-Ja, ta mig till dina höjder, 

dina källor, dina oceaner.

-Föra dig dit på vindlande stigar

genom mörka skogar, djupa dalar?

-Låt oss mötas på toppen av ditt berg och därifrån blicka ut över din 

karta!

-Ja, låt oss insupa den kalla luften tillsammans, se den tunna röken 

från våra näsborrar skingras i vinden!

-Härifrån kan jag knappt se min egen topp höja sig över din horisont.

-Vill du att jag följer dig hem,

trots att vi kan gå vilse på vägen?

 

Vad har månne den

fanastiske, bejulade ankmannen och uristen,

ekaren och sågaren,

isvännen och yrikern,

förste äskaren och exbarnsapan 

gemensamt med 

kostnären, ålaren, dikaren och kompostören

A Trindberg?

"-Inge, frutom att han sakar de där illa exta som sulle jort kalen 

intessant i andas ögon."

 

I vänskap

"-Våga vädra vindens våndor,

glädjen glömd, glåmig glans,

livets lyster, lömska lättja?"

"-Syna sömmar?" 

"-Så svinn satyg!

"-Kasta kista!"

"-Kärleksskrackla?"

"-Tårar trista?"

"-Tidens tand."

"-Börja bygga bättre bostad!"

"-Sörja sedan sämja såta?"

"-Rensa rören, riv ridån!"

(Fäfylld flaska, facklan firad.)

"-Nya nöjen nådigt nära?"

"-Lära leva långsamt längre,"

"...följa fagra fasta fjät..."

"-Mota malen, minska målen,

skapa, skalda, skumma skålen!

Drick dragoner, drakens doft.

Vädra vinden, vänd vart

våga vilja verklig vara!"

"-Skälva självets sista svala

suckar?"

"-Suktar?"

"-Saknar solens sköna salva."

"-Läka, lindra, lätt att leva,"...

"...börja bota, binda bort,

kastar karta!" 

"-Kretsar kort kring

mera minnen...

"-Mala mönja!"

"-Sluta samma skit som smörja skönja!"

"-Simma sakta, sann sursälta.

Älska, amma, sluta älta

glömda glansen, glädjen gamla,

tidens tystnad tömmer tunna,

fyller flaska full för fackla."

"-Vem vill vela, vådligt vackla?"

"-Tömma tunna, tröja töj,

darra dårar, dikta, ...dröj....

"-Sova sämre slutar så

vara värdigt, visad vartåt

stigen slingrar, slutar snart 

utan undran." 

"-Underbart!"

"-Så fort säger spådom sanna:

Resa, rimma, rasa rum,

damma dimma, döma dum."

Din vän

 

Sommarens påbörjade klorofylla gör mig 

grön i nyllet!

Mina ögon dricker 

i djupa klunkar ur Fröjas ymnighetshorn

tills berusningen når 

sin yttersta gräns 

och det enda jag önskar är 

att få dra det vita täcket 

över huvudet 

och blundande förtränga 

Den gröna festen

 

Till minne, as time goes by

-As time goes by....?

-Enkelt, i jämn takt!

-Som en foxtrot?

-ABA, slutar som det börjat!

-Här hemma igen?

-Ja! 8+8+8 takter av trygghet.

-Tillsammans blir det 24.

-Tre gånger?

-Då dansar vi 72 takter!

-Sedan är det slut!

-Om inte orkestern hunnit gå hem tidigare?

-Då dansar vi utantill!

-I minnet, hos dig...?

-Sure baby, As time goes by...

...det funkar också.

 

Go´natt?

-Vännen!

-Ja, vadå...?

-Jag ville bara...

-Ja?

-...säga hur mycket jag...

-Du!

-Ja?

-Får jag bara....?

-Ja men...

-...först säga...

-Vadå, vännen?

-...att, hur ska jag förklara...?

-Det behöver du inte.

-Men, hur kan du veta...?

-Veta vadå?

-Jag trodde att du visste!

-Visste vad?

-Vad skulle DU säga?

-Äsch, det var inget viktigt.

-Vadå?

-Vännen. Vi sover på saken!

-Ja. Sov gott....

-Sover du?

-Mm, snart.

-Vadå snart?

-Så snart du slutar prata, vännen.

-Men jag tänker på...

-Ja! Vadå?

-...att... det är bäst att vi sover på saken!

-Vadå!? Vilken sak?

-Nu är JAG klarvaken!

-Vännen, vad tror du JAG ÄR?

-Du?

-Ja, vad är det?

-Säg du först!

-Ska JAG börja?

-Du sa ju: Vännen...

-Ja, än sen?

-Sen sa du att du bara ville...

-Ja. du avbröt mig ju!

-Du skulle säga hur mycket du...

-ja, hur mycket jag önskar att vi...

-Ja?

...snart ska få ...semester.

-Vadådå?

-...Det är väl klart!

-Hur då klart?

-Vännen, sov nu!

-Semester? Jag som trodde du...

-Gonatt.

-...? Sov gott...

 

You said it!

-You and me,

we are same.

I am like you.

-You like me?

-No. I mean Yes!

-Yes means no?

-No, no! 

-You like me, eh?

-You and me are same, not like!

-But you said...

-I meant you are like me and I like you.

-You like me?

-Not like...

-But you say you like?

-Yes, I like, but...

-You like butt? Really?

-No! But you like me, but...

-Yes, you butt's nice!

-No, no! I like you but I don't like butts!

-You not like me butt what?

-No!!! I like you, but not your butt!

-Why? Me butt is me!!!

-Sorry! I just wanted to tell you how alike we are but now...

-You mean you butt's like me butt?

-Okey, let's say something like that.

-You like me butt if I like you?

-Do you? What can I say more?

-You can say you like me, but no if and butts.

-You said it!

www.visitfindland.eh?

 

(-Say it after mii! No, I mean Jes, pliis.)

Hevonen on Hääst

Pappi on Prääst

Suola on Sallt

Kaikki on Allt!

(Take it iisi, don´t panic!)

He won on an ass?

Pope is...depressed?

Soul, an insult? Ah, insula!

Whose key´s on altar, eh?

(No, no, it´s iisi!!! You try, eh? Silvousplait)

Yvonne (Yvette!), c´est bien?

Papillon, c´est tres bien!!

Solei, ca va! Nes´pa?

Alas! Qui? Ce´tout?

(Who else wants to try...? Herr Weber?)

Gewonnen, hast Du?

Papsi (Pepsi) ist das Beste!

Söoul! Aha! Olympiaden, eh?

Kaaki. Nein, nicht mehr!

(Findland, yet unbeaten WC in schoolresults. Reason: Nobody will ever learn the native languages as the natives learn them)

 

På min bekostnad?

-Roar det dig, hah!

att oroa mig, va´?

Va! Roar du alltså dig,

på min bekostnad, säg?

Oroar det kanske dig

att jag inte roar mig?

Tror du, allvarligt, hej,

att livet går ut på att roa sig?

Roar det dig ska du veta,

att roa sig, eller oroa,

om det kan vi träta

om det är det du vill?

Roa dig du på din bekostnad

men oroa inte mig på min,

för det gör jag redan på din!

-Så då är det okej

att jag roar dig,

och att du oroar mig?

På min bekostnad?

 

Jordarfadern

Med en barnmorskas vaksamhet

sörjer han för dig, i porten till

ditt kommande liv.

Han pratar lugnande med 

dina anhöriga, noterar 

deras önskemål, övervakar

tiden fram till det att

de sista stegen skall tas.

Allt har han ordnat, ceremonin,

musiken, kistan, kremeringen.

Hans omsorger om din utgång

är lika professionell som 

barnmorskans då hon 

övervakade din ingång.

Som två vaktposter står de där

i varsin ände av ditt liv.

Den ena vit, den andre svart.

Båda utför de sina uppgifter

så att du kan stiga in i det nya.

Jordemodern och Jordarfadern.

 

Vintergäckens starttid

Tussilagons huvudtid

Blåsippsklockornas klämtartid

Vitsippornas gåvotid

Gullvivornas lysningstid

Häggens tungdoftstid

Syrenernas parfymeringstid

Kastanjernas ljuständartid

Pionknopparnas svällningstid

Vallmoklickarnas kjoltid

Vresrosornas bedåringstid

Kaprifolens bedövningstid

Mitt livs njutningstid

 

Tids nog

-Jag önskar att jag vore starkare i anden!

-Varför det?

-Jag önskar att han hade hört musiken och de vackra orden som 

sades om honom idag.

-Du får väl lita på dem som vet att han hörde dem!

-Tror du det?

-Jag vet att det är fullt tillräckligt att lita på dem som tror.

-Behöver jag inte tro själv?

-Jag förlitar mig på dem som förmår tro med större övertygelse än 

jag.

-Hur då?

-Jag känner mig säker på att jag får dela en vetskap med dem en 

dag...

-Du menar att jag kan förlita mig på andras tro?

-Javisst, det räcker långt.

-Så då behöver jag inte vara stark i anden för att tro?

-Nej, varken du eller jag kan veta allt just nu. 

-Men vi kan ha förtröstan, menar du.

-Så är det. Tids nog vet vi.

-Tids nog...

 

Svagheterna är min styrka 

-Vi har våra styrkor och svagheter, allihopa.

-Inte jag!

-Så då är du perfekt?!

-Nej nej! Mina styrkor är just svagheterna. 

"All in one", så att säga...

 

Ska vi ömsa skinn?

Skinnet på gröten mot skinnet på morgonkaffet?

Skinnet på korven mot skinnet på fisken?

Skinnet på ormen mot skinnet på väggen?

Skinnet på krokodilen mot skinnet på mänskan?

Skinnet på björnen mot skinnet på näsan?

Köp och svälj! Bytt är bytt!

 

EFTERLYSNING!

Förl. alla vän o bek pga krasch. V.v skicka d kont.uppg. på nytt.

Mvh Gus

 

Syndåklaga

-Tjena Läget?

-Knallar Själv?

-Syndåklaga Nåtpågång?

-Sameshit Du?

-Litekörigt...

-Litethelvete?

-Åtdethållet...

-Manfårbitaihop.

-Ja Antardet...

-Dufårhade.

-Duockså...

 

Lov och tack till Surmjölken!

(mel. Våra bockar å våra getter…)

Koryféer och potentater 

och alla tvåfota fän

som äter snittar och dricker sötmjölk

bara låtsas, ger sken,

att allt dom gör och allt dom säger

är så viktigt och rätt!

Sitter ensam i mitt pörte, dricker surmjölk,

rätt och slätt! 

Vill jag höra till hundraklubben 

får jag nog ha mera pli,

att fjäska uppåt och trycka ner den

som tänker klättra förbi.

För här i världen är alla lika, 

men inte fina som ni!

Om jag bockar i ert jetset,

blir jag jetset-wannabe?

Vill jag surra i samma kupa

som hundra andra små bin,

vara girig, samla högmod,

bli som ni, vara fin?

Jag tror jag söker en annan bana

för min karriär;

bildar surmjölkssura-klubben

där jag samlar min här.

Era snittar, er champagne 

i samma gyllene bur

det blir för mycket för en mage

som blivit irriterad och sur

av mjölk som surnat i er ankdamm

av en sötsur kultur.

Jag råmar ensam uti min hage,

kanske är det min tur?

Hur ni bockar och hur ni fjäskar

för varandra; "-Hur gick det se´n?"

I långa loppet ni alla klättrat

upp mot toppen, strid en mot en.

Sitter ensam rapar surmjölk 

gläder mig åt splittringen.

Lapa sötmjölk är ej min visa,

lov och tack till surmjölken!

Surgubben

 

-Snipp snapp snorum

vilket kackalorum!

-Sno snaps snipa.

-Lasse sluta lipa!

-Rop rap ripa

kan väl nå´n begripa

krus kras klöver

nu är festen över.

-Tro tur traska

västvåt blaska?

-Slips snaps snoppa

vilken sagosoppa!