kjellfrisk.com

min musik, poesi, prosa, nyheter

Jag presenterar mig här i egenskap av  kompositör och författare

Hitta mig också på; lattklacktsvarsmalt.blogspot.com

Facebook: Lättkläckt&Svårsmält

Wordpress: Lättkläckt!

 

Kjell Frisk

 

Dualoger

1

 

innehållsförteckning

  1. småprat om film
  2. vadå?
  3. jaså
  4. trött?
  5. Pratar jag för mycket?
  6. Du?
  7. Vem f-n uppfann lyckoruset?
  8. Förlåt då...
  9. -Smarta idioter!
  10. Svartkonst eller svartmålning?
  11. -LEK INTE MED ORD!!!
  12. Ömsesidigt utbyte
  13. Upprörande?
  14. Livsviktigt?
  15. -När reser du?
  16. DUALOG
  17. Det visste jag inte!
  18. Det är nå ́t i luften som surrar. Kan det vara...?
  19. Budbäraren
  20. Uppskjuten belöning
  21. Frid på dig!
  22. Replikunderskott?
  23. -Vi talar aldrig om att någon fått lyssnandets gåva...
  24. rskrönika
  25. Nu är det bestämt!
  26. -Vad jag känner mig glad!
  27. Tiden är barmhärtig!
  28. Tidsfördriv
  29. Jag kanske ser ut som en Leif?
  30. Säkert?
  31. Jag vet.
  32. Hållbar utveckling?
  33. Nio liv
  34. Alla mina liv var inte mina!?
  35. Påverka här och nu
  36. OSA ASAP
  37. Jaha.
  38. Vilu tora?
  39. Jämlikhet är för ideologierna medan jämvikt är för relationerna!
  40. Avslappningsövning
  41. -Jag? Sanningssägare?
  42. Ord kan ju också drunkna. I varandra.
  43. Hej som i handduk
  44. -Jag är väl inget nötöra heller!
  45. -No strings attached! -Inte sant?
  46. Medvetenskapen!
  47. -Is int hosa.
  48. -Vi far ensam, heller va?
  49. Intervjun
  50. Ja min herre. Det finns ingen annan att fråga.
  51. "-Mmmm...."
  52. Hallå! Kom tillbaka!
  53. Det var bara det.
  54. Kvalitetsgranskning
  55. Så enkelt och ändå så svårt att förstå.
  56. Det är inte lätt att vara efterklok.
  57. -Innan jag fann mig skådande upp i himlafästet!
  58. Du,rösten?
  59. Ingen är skamlös
  60. Är det möjligt?
  61. Orken tar aldrig slut.
  62. en sista önskan
  63. Hördudu, bara en liten fråga
  64. misstagen är det enda sanna
  65. Mamma, vad händer idag?
  66. Jag har plockat sten i min åker.
  67. Cafégästen
  68. Bara en vanlig kaffe och något litet därtill
  69. Segelklubben
  70. Miss Missförstånd och Paradise Hotel
  71. Ha ett vanligt liv!
  72. Kvalitetstid var ordet!
  73. Hunden
  74. Ett oavslutat kapitel
  75. Tänk om...
  76. NödStop?
  77. -Har vi träffats förut?
  78. -Ett litet ögonblick bara!'
  79. Tappade du tråden?
  80. -My heart is broken!
  81. Plats 32 (vid nödutgången)
  82. Det kunde vara värre.
  83. Konsten att navigera.
  84. -Det kanske handlar om oss.
  85. "-Det är marsánsåsen som ska vara i Kista!"
  86. Håller du med?
  87. -RFsUK (Refuserade Författares Umgängesklubb) -
  88. Lycka till! -Med vännerna. Och nöden.
  89. Talskrivaren
  90. -Va?
  91. Födelsedagsbarnet
  92. -Ha ett bra liv själv. Ett självupplevt.
  93. Ett otroligt sammanträffande
  94. Överraskningarnas tid
  95. -Äsch, det var inget.

 

Vad sägs?

småprat om film

-min film skall handla om livet.

-vems liv, undrar du?
-ditt och mitt, svarar jag.
-vem är du och jag, frågar du?

-det är det jag skall ta reda på, tänker jag men säger det inte.

-vad skall hända oss?
-det får vi se, det bestämmer inte jag.

-vem bestämmer det?

-manusförfattaren och regissören.

-vilka har du tänkt dig?
-du tror jag kan välja?
-kan du inte det?
-manuset är redan skrivet.

5

-ja men då vet du ju vad som skall hända, eller...

-bara slutet, inte mer.
-men det verkar konstigt, har du inte läst manus?

-nej, det går inte.

-går inte, hur så?
-det ligger utanför min kontroll.

-men, jag trodde du var din egen producent. är du inte det?

-egentligen inte, medproducent kan vi säga.

-jasåå! då är du i händerna på någon med pengar?

-nej, det är inte pengarna som styr den här gången.

-vad är det då?

-det är något större faktiskt.

-nu förstår jag inte riktigt, du har pengarna men styrs ändå av någon annan?

-jag låter mig styras, det är min fria vilja.
-då kan du ju inte ha en fri vilja, om du låter dig styras?

-du får det att låta som om jag inte kan följa någons vilja utan att vara fången?

-är du fri eller fången?
-jag är fri att underkasta mig.

----

-du, den där filmen, när kommer den upp på biograferna?

-aldrig. 

-men varför...?

-det är ingen publik produktion, den är avsedd för en liten krets.

-är jag med i den?
-naturligtvis, den handlar ju om dig!

-när får jag se den?
-sedan när vi sitter i klipprummet.

-skall du och jag klippa filmen?
-inte bara vi, regissören är med förstås.

-vem är det sa du?
-det får du se då.
-tror du att det blir en bra film?
-det blir vår film, din och min.

det är klart den blir bra.
-vad ska den heta?
-vad tycker du, våra bästa stunder?

 

6

Vadå?

-Jodu!
-Vad menar du?
-Vadå?
-Med det du sa.
-Sa vad då?
-Du vet nå ́t.
-Nåja.
-Men, hurdå?
-Jodu.
-Nu sa du det igen.
-Vadå?
-Att du vet.
-Nåja.
-Vad ska jag tro?
-Tro vad då?
-Vet du nå ́t eller int ́?
-Nåja.
-Alltså vet du?
-Vet vad då?
-Jodu! Det skulle du allt gärna vilja veta, va ́?

-Nåja.
-Vadå!?
-Va ́ "vadå!?"
-Hör du du. Du tror du vet allt du.

-Nåja.
-Vad då nåja?
-Nå vad då, än sen?
-Driver du med mej?
-Nå int ́ vet jag.
-Vad vet du int ́?
-Jodu.
-Va?

7

-Jaså.

-Jodu.

-Tråkigt.

-Jodu.
-När?
-Igår.
-Va säger du?

-Jodu.

-Men hur?

-Vet ej.

-Jaså?

-Varför?

-Därför.

-Jaså??

-Jodu!

-Tråkigt.

-Jadu

-Vad händer nu?

-Vet ej.
-Jaså?

-Jodu.

-Tråkigt?

-Nåja...

-Jaså.

-Jadu

8

-trött?

-Mm..
-orkar du prata?
-Mm...
-ska jag vara tyst?
-Sss...
-bara en liten sak...
-Mm...
-i morse i sängen, minns du?

-Mm...
-att jag bad dig om en sak?

-Mmm...
-minns du vad det var?

-Mm...
-minns du vad du lovade?

-Sss...
-sover du?
-Mm...
-lyssnar du på vad jag säger?

-Mm.
-vad sa jag då?
-Ssss...

-du lyssnar inte!

-Mmm...
-ok. vad sa jag nyss?

-Ssss. Mmm. Ssss?

-vad sa du?
-trött...
-det sa jag inte alls!

-jag är trött.
-det sa du inte!!!
-jag vill sova.
-men du ville ju prata!?

-imorron.
-men du lovade!
-sova lite först.
-ska du sova nu igen?!!

-vi pratar imorron.
-vad sa du?
-Ssss...
-du är alltid trött!

-Mmm...
-sover du?
-Ssss...

9

-Pratar jag för mycket?

-Nejdå.
-Varför säger du så?
-Hurdå?
-Som om du tycker det!
-Tycker vad då?
-Du tycker alltså det!
-Jag har väl inte sagt nå ́t!
-Men du menar det!!!
-Jag menar väl inget?
-Du tycker att jag pratar för mycket!
-Nej inte alls, det har jag aldrig sagt.
-Du tycker det, erkänn!
-Jag erkänner ingenting!!
-Varför skriker du åt mig?
-Jag skriker inte.
-Först lyssnar du inte och nu skriker du också!!

-Jag har lyssnat på dig hela tiden!!
-Där ser du, du tycker jag pratar hela tiden!

-Det sa jag inte.
-Jag pratar men du skriker, det är skillnad.

-Jag skriker inte alls?!

-Nu skrek du igen.
-Men du pratar ju hela tiden.
-Så då tycker du alltså att jag pratar hela tiden?
-Nej, inte hela tiden, men just nu pratar du hela tiden!

-Det är ju du som pratar!
-Men jag har väl inte sagt nå ́t?
-Det är väl inte mitt fel?!
-Vad då fel!!
-Att prata är väl ändå inte fel?!
-Det har jag väl inte sagt heller!?
-Du kanske skall börja med det då?
-???
-Prata med mig!
-Men...?
-Vi pratar aldrig med varandra.
-Det gör vi väl?
-Inte om viktiga saker.
-Vad menar du nu?
-Vi grälar mest.
-Ok. Vad vill du att jag ska säga då?
-Det kan väl inte jag säga. Begriper du ingenting?

-Nej jag gör väl inte det.

10

-Är du lessen?
-Inte precis. Jag är lite trött kanske.
-Vill du prata om det?
-Måste jag?
-Vill du vila först?
-Jag tror att det är bäst.
-Vi får prata sen, du och jag.
-Tack, det blir bra.
-Det känns alltid bättre efteråt. Vila först.

-Säger du det?
-Vad menar du med att säga så där?

-Inget alls?
-Du menar alltså inget med det du säger!?

-Hm.
-Vad då hum?
-Vi struntar i det. Nu vilar vi lite.
-Men du lovar att prata sen?
-Mm.

-Du?

-Ja, vadå?
-Jag har tänkt på en sak.
-Ok!?
-Du behöver inte oroa dig.
-Det gör jag inte heller!?
-För det är inget viktigt så.
-Jaså?
-Nej, egentligen kanske jag inte skulle sagt nå ́t?

-Vad är det du vill säga? Kläm fram det nu!
-Ok då. Men du får inte bli arg.
-Nu får du verkligen berätta vad du tänker på.

-Om du lovar att inte bli arg?
-Jag kan väl inte lova nå ́t jag inte vet nå ́t om!

-Men du blir väl inte arg?
-Neej, jag blir inte arg! Tala ur skägget mänska!

-Det är just det jag tänkt på.
-Va?!
-Skägget.
-Vad är det med det?
-Det är modernt nu, jag vet.
-Det vet väl jag med!

11

-Det är inte det jag menar.

-Menar du mitt skägg?

-På sätt och vis...

-Vad vill du säga om mitt skägg? Vill du att jag ska ta bort det?

-Nej nej!! Du ska ha skägg om du tycker att det är snyggt.

-Så du tycker inte att mitt skägg är snyggt?

-Det har jag inte sagt.
-Vad säger du då?
-Du sa ju att jag skulle tala om skägget.

-Inte om skägget. Ur skägget!

-Är det inte lite samma sak?

-Nej! Jag menar att du skall tala klarspråk! Inte om mitt skägg.

-Men det var ju just det jag hade tänkt på.

-Vadå??
-Tala om skägget. Du talar ur skägget liksom.

-Va!?

-Jag kan inte se din mun riktigt för skäggets skull.
-Så du säger att mitt skägg gör mig svårförståelig??

-Nå ́t i den stilen. Du talar liksom i skägget.
-Så du förstår inte vad jag säger då?
-Ibland gör jag det. Men skägget döljer läpparna också.

-Så du menar att, att tala ur skägget skulle vara svårbegripligt?

-Ja, på sätt och vis. Om skägget vore lite mindre kan- ske...

-Om jag rakar av mig skägget, förstår du mig bättre då?

-Du är väl inte arg nu?

-Jag ger väl blanka f-n i skägget. Är det det som gör att vi inte förstår varandra?

-Nu blev du arg i alla fall.

-Det blev jag inte alls. Det är nog skäggets fel att du tycks tro det.

-Så då är u inte arg då?

-Nej då. Det är bara skägget som spökar lite.

-Det var roligt sagt.

-Lite skägghumor bara. Men snart får vi vara utan den. Och alla missförstånd.

-Inte visste jag att skägg kan vara roliga?
-Eller så intressanta att prata om för den delen.

-Vad ska vi prata om se ́n?
-När då?
-När skägget är borta?
-Hur menar du?
-Ska du inte ta bort det då?
-Vem har sagt det?
-Jag trodde...

12

-Vadå?
-Nej det var inget.

-Vadå inget?
-Jag tror inte jag ska säga mer.
-Är du där igen! Tala ur skägget mänska!!!

Vem f-n uppfann lyckoruset?

-Olyckligt!

-Vadå, olyckligt?

-Otur när han tänkte.

-Vem?

-Han som uppfann lyckoruset, förstås!

-Vad är det med han?

-Han skapade ett behov.

-Du menar ungefär som ett sug, sug efter lycka?

-Du kan kalla det sug om du vill.

-Men är det inte för att man saknar nå ́t man känner suget?

-Det är det jag menar! Man kan ju inte vara lycklig jämnt!

-Så då går vi, alla människor på jorden, ständigt och känner ett sug efter mera lycka?

-Inte bara vi människor, även djuren faktiskt.

-Djur kan väl inte känna lycka?

-Lyckoruset är bara en dusch av hormoner. Människan är ett djur, glöm inte det.

-Så du menar att uttrycket "lyckliga grisar" stämmer?

-Varför inte?

-Men grisar går väl inte runt och är sugna på mera lycka?

13

-Kanske inte som vi som vet var vi kan skaffa den.

-Det har du rätt i. Man hör inte talas om grisar som är lycksökare...

-Du kan skämta du men lycksökeri är ett allvarligt problem idag.

-Förlåt, jag förstår inte riktigt varför det skulle vara det?

-Lyssna! Den som en gång känt sig lycklig vill uppleva det igen. Känslan överträffar alla andra belöningar.

-Jo, det kan jag hålla med om.

-Då så. Du vill bli lycklig igen och igen, du blir aldrig mätt på lycka. Lycka är inget tillstånd. Lyckan är en känsloförnimmelse som behöver stimuleras på nytt och på nytt.

-Du menar att man inte kan vara lycklig jämnt? Lyckoruset avtar med tiden liksom?

-Just det! Vi har med tiden lärt oss att söka "katalysatorerna" som sätter igång lyckokänsloreaktionen i oss utanför oss själva.

-Va? Nu snackar du så att jag inte förstår!

-Om jag säger så här då? Vad skulle göra dig lycklig just nu?

-Kanske ett litet förskott på arvet? Nej, jag skojar. En förälskelse skulle sitta fint. Det önskar jag mig!

-Mitt i prick. Du kunde ha sagt barn eller fred eller en re- sa också. Men alla dessa "katalysatorer" för lycka ger dig ingen garanti för din lyckokänsla. Det gör du däremot helt själv.

-Du menar att lycka kan betyda olika för olika människor och därför triggas igång av olika "katalysatorer", var det så du sa?

-Precis. Tänk nu på detta! Om alla katalysatorer skulle försvinna för att du blir avskuren från din omvärld, vad händer då med din lycka?

-Jag blir olycklig för att jag inte kan tillfredsställa mitt be- hov av lyckokänslor längre.

-Säg att du sitter i isoleringscell. Hur ska du då komma ifrån din olycklighet?

-Frågar du mig nu? Det var svårt. Om jag inte visste vad lycka var hade det kanske inte känts så svårt att sitta där ensam med sig själv?

-Exakt. Alltså kan du nu hålla med om att det var en olycka att uppfinna lyckan, eller hur?

-Men jag tror ändå inte att jag skulle vilja avstå från en stunds lycka för en tid i isoleringscell, inte ens om det fråga om år. Faktiskt, om jag känner efter riktigt. Mina lyckostunder har varit jätteviktiga för mig!

-Visst är det så, fast det verkar ju idiotiskt. Men lyckan är ett potent berusningsmedel. Det mest potenta över tid alla kategorier.

-Jag står ut med mycket olycka för att jag vet att jag kanske en dag blir fri och kan söka min lycka igen?

-Visst. Minnet av lyckokänslan sitter i för evigt. Minnet kan rent av få känslan att växa sedan lyckostunden se- dan länge passerat.

-Våra lyckligaste minnen? Vi lever inte bara för dem utan av dem, menar du?

-Vi vill ha dem tillbaka, vilket är en omöjlighet. Ingen lycka är den andra lik nämligen. Men vi fortsätter ändå att leta i samma vatten. Men vi gör ett tankefel där.

-Hur menar du?

14

-Vi borde inte leta utanför oss själva.

-Var skall vi leta efter lyckan då?

-Du har egentligen redan sagt det själv. I minnet.

-Men inte kan väl minnet av lycka räcka för att känna lycka?

-Jodå. Lyckominnen räcker längre än man kan tro. Det fungerar som klassisk betingning.

-Va? Klassisk vadå?

-Så här. Du förknippar kanske någon maträtt med en lycklig gemenskap med någon? Ostron?

-Ost faktiskt. En vällagrad Havarti. Den luktade skunk men vi var oerhört lyckliga.

-Den Osten kan vi kalla en lyckans ost då, ursäkta skämtet. När du känner lukten av en svettig Havarti kommer du att minnas din gamla lycka.

-Jag förstår. Det ska jag genast testa för att se om du har rätt.

-Gör det. Odla sedan minnet av din lycka. Försök minnas vad du kände då. Tänk inte så mycket på den andra personen utan gå in i dig själv. Försök återuppleva samma känslor. Osten hjälper dig. Luktminnena är starka katalysatorer. Du ser att en ost kan ta över rollen som katalysator från det som från början gav dig lyckoruset. Vad tror du att det var?

-Den andra personen antar jag?

-Det är det vi felaktigt tror. Men det är faktiskt helt och hållet du själv som framkallar lyckoruset. Katalysatorerna kan vara vilka som helst bara de är förknippade med en tidigare upplevd lycka.

-Så jag kan göra min egen lycka när som helst? Är det vad du säger? Vara sin egen lyckas smed?

-På sätt och vis. Du kan i vart fall söka lyckan på mycket närmare håll än du tror.

-I mig själv alltså?
-Det är ju ändå där du känner lyckan, i dig själv alltså... -Det låter förblu
ffande enkelt.

-Det kan vara svårt nog. Du får börja med minnena av lycka. Sedan, längre fram, kanske du kan framkalla lyckokänslor utan yttre stimuli, men det kan säkert ta lite tid och kräva en del övning.

-Gör du så?

-Nej. Jag har utvecklat en annan strategi som passar mig.

-Jaså? Vad är det för strategi då?

- Jag försöker låta bli att känna mig olycklig i stället. Lyckoupplevelsehysterin har gått för långt tycker jag. Det räcker för mig att inte vara olycklig. Då behöver jag inte försöka framkalla lyckokänslor hela tiden.

-Men då är du alltså inte lycklig?

-Inte olycklig heller. Även om jag inte söker lyckan själv kan den överraska mig ibland.

-Så då känner du dig lycklig ibland?

-Om du med lycklig menar att att inte vara olycklig så är svaret ja!

-Det är ett ganska blygsamt mått på lycka...

-Det räcker för mig.
-Lyckliga du.
-Där ser du.

-Vad?

15

-Måttet.
-Mycket går åt men lite räcker och blir över?

-Just det.

(ur Ett måttfullt liv av Koyioko Masamutu)

Förlåt då...

-Förkyld?
-Hörs det?
-Är du det?

-Kanske lite?

-Ont i halsen?

-Vet inte. Hurså?

-Feber?
-Hur ska jag veta det!

-Lite täppt?
-Täppt?
-Näsan?
-Vad ä det med den?

-Är du snuvig?
-Låter det så?
-Nej, men jag tänkte...

-Jag är inte sjuk!
-Men du sa ju...
-Det är du som påstår.

-Men, jag bara undrade...

16

-Undrar vadå?

-Glöm det.

-Hur är det egentligen?
-Lite trött bara.
-Utarbetad?
-Det kan du ju tro om du vill!!

-Behöver du vila lite?

-Jag är inte trött!
-Ville bara bry mig lite...

-Vem bryr sig!!

-Förlåt då...

-Smarta idioter!

-Idiotiska genier? -Intelligenta dårar!!

-Dåraktiga snillen?? -Begåvade dumbommar!!!

-Dumma talanger???

-Svartvita blommor. -Blommiga skator?

-Randiga schackbräden.. -Rutiga fångar??

-Fyrkantiga hjul... -Runda klossar???

-Omöjliga... -...möjligheter?

17

Svartkonst eller svartmålning?

-Vad målar du?

-Jag målar svart.

-Jag ser det, men vad föreställer det?

-Det föreställer svart.

-Det kan det väl inte göra?

-Varför inte?

-Men man kan ju inte bara måla svart?

-Kan man inte? Vad gör jag då?

-Du målar i svart. Det är skillnad.

-Vadå skillnad? Hur menar du? Att "måla svart" eller "måla i svart" är väl samma sak?

-Svartmålning betyder ju inte bokstavligt att måla svart.

-Svartmålning kan du ägna dig åt själv! Jag är en svartmålare för att jag älskar svart.

-Du målar i svarta färger och för mig får du vara hur svart du vill.

-Du menar kanske då också att "bygga i svart" är rena rama svartbygget?

-Lek inte med orden. Jag känner dina svarta tankar. Du försöker komma från ämnet nu.

-Din uppenbara svartmålning av mitt svartmåleri tycks bottna i din egen svartsyn!

-Det är inte min syn som är svart utan din konst, hör du du!

-Du verkar ha tagit på dig dina svartaste solglasögon idag?

-Än se ́n! Ditt måleri är svart och din konst likaså. Svart- konst!

-Svartkonster är avskaffade och hör hemma i självbedragarnas skumma värld.

Förresten är svart inte en färg heller!

-Det har du däremot alldeles rätt i. Svart rymmer alla färger, och möjligheter, faktiskt!

-Där ser du! Du tycks kunna ha dina ljusa stunder ock- så! Men i dina svartaste stunder inser du inte att min konst, svartkonst eller inte, är för dem som förmår se färgerna trots svärtan, medan du och andra ägnar

er blint åt rent svartmåleri.

18

-LEK INTE MED ORD!!!

...eller, gör det förresten, men... ...helst inte HÄR!

-Det är ju bara en oskyldig lek och orden är väl ändå allas vår egendom?

-Är du "ordlekare" kanske det finns någon annan sida för dig?

-Jag trivs på den här sidan. Det finns ord till dig också. Du kan få leka med mina ord förresten.

-Vilka "lekord" du gillar är väl inte mitt problem!!

-Du kan få leka med "sanitetsutvecklare" om du vill? Här varsågod!

-Är du inte klok!! Vem tror du att jag är?! Tror du jag tar i så ́n skit?!

-"Mentalhygienavveckling"? Passar det?

-Hördudu! Är du oförskämd eller! Kanske du kan leka med "Pervoprätto", din dj-vla ordvrängare!!!

-Nu blev jag förvånad. Jag trodde vi lekte. Menar du all- var?

-Skojar du? Jag bara testar nya lekord, ditt äckliga floskel.

-Jag vill inte leka mera om du ska vara så ́n. Kan vi inte vara som vanligt igen?

-Om du lovar att inte leka med andra ord, lovar du det?

-Ok. Jag lovar. På ett villkor. Att du slutar med allvarsord.

-Ok. Inga lekord och inga allvarsord. Vad blir det kvar då?

-Det kan du väl räkna ut själv. Snuskord och runda ord, svärord, skällsord t.ex.

-Nej, det är inte möjligt? -Jo, det är sant.

-Du, ro hit med ett lekord. Men det ska va ́ roligt åtminstone!

-Ok. vad sägs om "kappvändare"?
-Jag får ta det, fast det är inte speciellt kul.

-Jag vet. Lek med det en stund. Du kan få leka med ett av mina se ́n.

-Vilket?

-Skitstövel!

19

Ömsesidigt utbyte

-Vad skulle jag göra utan dig?

-Hur menar du?

-Jag skulle inte klara mig en sekund.

-Nu tar du väl i?

-Jag klarar inte av att fixa allt som förväntas av mig!

-Det tror jag nog.

-Nej, jag menar allvar!

-Tänker du på något särskilt?

-Du vet ju själv vad jag inte klarar! Du måste ju alltid hjälpa mig!

-Jo det är sant förstås. Sånt kan jag alltid hjälpa dig med.

-Vad kan jag hjälpa dig med? Ingenting!

-Låt mig tänka efter...
....nå ́t finns det väl...
Jo, med att leva. Det kan du hjälpa mig med!

Upprörande?

med anledning av namn under Döpta

-Va! Det är ju upprörande!
-Vadå?
-Hur kan man döpa ett barn till Gina?

-Det är väl fint? Vad är det för fel på det?

-Barnet kan ju få men för livet!

-Vad säger du? Varför då?

-Måste jag förklara allt för dig?

-Jag förstår inte varför du är så upprörd?

-Måste jag alltid förklara allt, ser du ingenting själv?

-Tydligen inte i det här fallet...

-Förlåt. Jag vill inte vara elak men jag kan inte riktigt förstå hur du tänker?

-Eller inte tänker alls, vill du kanske säga?

-Va? Gina, är det ett namn?

-Jag förstår vad du menar. Gina är ett namn som vilket namn som helst.

-Men det finns inte i almanackan. När ska man fira den stackaren då?

-Man får väl lägga till namnet bara. En lämplig dag, kan- ske när du firar din?

-Du menar på min namnsdag? Men varför just då?

-Fundera på det du, Dick lilla.

20

Livsviktigt?

-Gör du något viktigt?

-Just nu, menar du?

-Egentligen inte. I största allmänhet, tänkte jag.

-Nu måste jag tänka. ...Jag hoppas det.

-Så då vet du inte säkert?

-Vet någon det? Nu menar jag av oss vanliga människor.

-Är det viktigt för dig att du gör något viktigt?

-Det antar jag väl. Motsatsen skulle vara skrämmande.

-Du menar, att det du gör skulle vara fullständigt oviktigt?

-Om allt jag gör skulle vara oviktigt skulle det kännas förskräckligt!

-Men det känns inte förskräckligt antar jag, Varför?

-Vilka frågor du ställer? Nej, det känns inte förskräckligt, kanske för att jag inte tänker på det?

-Om du gör det då? Gör du verkligen något viktigt? Meningsfullt?

-Hur skall jag kunna svara på det? Menar du att jag själv måste ha svaret på den frågan?

-Vem skall annars ha svaret? Det måste du väl veta själv, om du gör något meningsfullt.

-Hör du, nu tror jag du försöker lura mig. Det är nog inte viktigt att jag vet.

-Om ditt liv är meningsfullt borde väl vara en livsviktig fråga för dig? Den är väl knappast viktig för någon an- nan?

-Det är kanske just det den är?

-Så du vet inte själv om du gör något viktigt men menar ändå att andra bryr sig om att tycka att det du gör är antingen meningsfullt eller oviktigt?

-Det är sällan jag gör saker som bara jag själv tycker är viktiga. Därför är det inte en fråga jag ställer mig.

-Där ser du. Men det är ändå livsviktigt för dig att andra tycker att det du gör är meningsfullt. Är det inte så?

-Vad som är livsviktigt och inte är väl inte så viktigt! Meningsfullheten bor inte i mitt senaste mästerverk.

-Dina sk. mästerverk är alltså inte viktiga? -Inte alls. Vem har sagt att de är mästerverk?

-Strunt i det. Finns det något alls som är livsviktigt i ditt liv?

-Jag vet fortfarande inte svaret på din fråga. Om något är så livsviktigt går det väl inte att leva utan det, antar jag? Det livsviktiga är det oumbärliga, eller?

-Strunta i det oumbärliga! Svara endast på en enkel fråga: Gör du något viktigt i dina ögon eller andras? Ditt svar är viktigt. Det är du som skall svara på det.

-Ok. Jag gör ett försök. Andra får svara för sig och jag anser kanske att deras syn på mitt liv inte är så livsviktig för mig, trots allt.

-Bra! Så vad svarar du nu när du måste?

-Att det mest livsviktiga i livet är livet självt kanske? Att leva är viktigt. Jo, det är mitt svar. Att leva är livsviktigt, faktiskt!

-Tack, snälla du!

21

-När reser du?

-När tiden är mogen?

-När är den mogen, då?

-Det vet jag inte.

-Vart ska du resa då?

-Det vet jag inte.

-Vet du inte det heller?

-Det är inte så viktigt.

-Du reser alltså inte till något utan ifrån något, är det det du vill säga?

-I viss mån, kanske.

-Hur då? Vad är det du lämnar?

-Mig själv, en del av mig själv kanske?

-Vilken del vill du lämna?

-Kanske snarare en del av mitt liv.

-Vill du glömma det?

-Nej, jag vill bevara allt i mitt hjärta.

-Men varför vill du lämna det om det är dig kärt?

-För att jag måste gå vidare.

-Du vill gå vidare? Men du vet inte vart?

-Min resa är en inre resa. Men jag kan inte stanna kvar och göra den här.

-Det är därför du skall lämna en del av ditt liv här, för att hitta något nytt?

-Nå ́t i den stilen kanske. Min resa utgår från mig själv och sker i mig själv men det kräver ett avstånd.

-Du tar alltså avstånd från ditt gamla liv, Förstår jag dig rätt?

-Inte på ett negativt sätt. Bara i syfte att ge plats för nå- got annat.

-Vad då?

-Kanske något viktigare en det jag hittills har förstått?

-Vad har du förstått nu?

-Det vet jag inte heller ännu. Jag måste förstå det med mitt hjärta.

-Och det är alltså svårt?

-Kanske inte svårt men inte lätt heller. Det tar däremot säkert tid att förstå detta nya.

-Du är en gåtfull människa! Att förstå sig på dig är svårt, inte ens du själv tycks göra det ju!

-Jag är knappast gåtfullare än någon annan. Vi är inte gåtfulla själva, det är livet som är gåtfullt.

-Så din resa skall lösa "mysteriet med det hemlighetsful- la livet"?

-Det var inte så dumt sagt egentligen. Min resa blir en upptäcksresa. Om jag finner gåtans lösning får vi se!

-Vad skall du ta med dig när du reser då? Förstoringsglaset?

-Nej, det behövs inte. Inte heller karta och kompass. Jag låter mig vägledas av stjärnorna tror jag.

-Det låter romantiskt. Skall du bli en vandrande fattigbroder?

22

-Ingen dum idé. Då blir man inte missförstådd i sitt sökande i alla fall.

-Hur menar du?

-En munks syften är enkla och hans avsikter öppna och ärliga. Ingen tar en munk för något annat än det han är.

-Är det det som är ditt bekymmer, att inte uppfattas på rätt sätt?

-Förvisso kan mina avsikter misstolkas idag. Har inte du problem med det?

-Jag är väl som folk är mest. Mina avsikter är alldagliga och ganska världsliga.

-Det känner jag till. Du måste gå din väg förstås.

-Jag tänker i och för sig inte gå någonstans! Jag förblir den jag är, tro mig.

-Det är möjligt, men jag hoppas att du också får uppleva något nytt någon gång.

-Jag är nöjd med mitt liv, hör du det!

-Nu ja. Men det kan komma andra tider, tider av föränd- ring?

-Det får vi se. Jag tar inte ut bekymmer i förskott.

-Det gör du rätt i. Att du vill börja ett nytt liv behöver dock inte födas ur bekymmer. Det kan bara hända ändå. Världen runt omkring dig förändras oberoende av om du vill att den skall förbli som den alltid varit.

-Vet du, jag har inga illusioner om att mitt liv skall bli var- ken bättre eller sämre än nu! Det kvittar förresten!

-Då väljer du att stanna då?

-Jag stannar!
-Jag reser.

-Res du.
-Du?
-Ja?
-Sköt om dig.
-Det ska jag.
-Tänk på mig.
-Jag lovar.
-Jag kommer..
-Lova inget!
-Lita på mig.
-Det kan jag inte lova.

-Jag förstår dig.

-Gå nu.

-Snart...

-Ja.
-Nu vet du.

-Tack.

23

DUALOG

-Du min allra bästa vän!

-Du, min kära följeslagare, vad vill du?

-Vill Du lyssna till mina tankar?

-Det vet Du att jag gör vare sig jag vill eller inte!

-Du är god!

-Du vet att jag inte kan annat.

-Du är en god lyssnare.

-Hur skulle jag kunna vara annat?

-Du vet redan vad jag ska säga?

-Det är inte så svårt.

-Det är precis det jag menar, jag behöver nästan inte säga något, eller?

-Säg det du, jag lyssnar.

-Men nu känns det som om jag ska säga något själv- klart.

-Ibland måste man uttala det uppenbara.

-Du tycker alltså som jag?
-Tycker vad?
-Det jag tänkte säga förstås?

-Och vad är det då?
-Men det vet du ju redan!
-Kanske det, men jag vill att du säger det själv. Nu.

-Kan du inte låta mig ha lite integritet?

-Är det integritet du önskar?

-Det förstå du väl!

-Så det är det du ville jag skulle höra dig säga?

-Nej, naturligtvis inte. Det är något annat.

-Vad är det då?

-Du pressar mig.

-Mot min vilja. Men för din skull.

-Jag vill bara att du förstår mig.

-Jag skall försöka. Nå?

-Det är det jag vill. Att du förstår mig.

-Men det gör jag ju redan. Det är väl inget problem?

-Det är inget problem, jag menar bara att du kanske inte alltid förstår mig.

-Det tycker jag nog att jag gör. Jag förstår vad du säger.

-Du förstår säkert vad jag säger men det är inte det jag säger.

-Vad är det du säger då?

-Att jag vill att du förstår mig utan att jag måste säga det!

-Säga vad då? Du säger mycket men jag får inte riktigt grepp om det här, märker jag.

-Nu säger jag inte mer, du tycker nog jag pratar för mycket?

-Jag kan lyssna när du talar, men om du inte säger nå- got, hur skall jag då förstå dig?

-Det är det jag säger, du förstår inte. God natt. Sov gott.

24

-God natt. Skall göra mitt bästa.

Det visste jag inte!

-Vad gör du om tio år?

-Jag vet inte. Men jag förstår också att man borde svara på en sådan fråga

-Det handlar om dina drömmar och visioner, inget an- nat.

-Jo jag begriper väl det. Man ska ju ha sådana.

-Du har säkert någon dröm som du glömt? Eller rent av en vision?

-Du har nog rätt i det att jag glömt dem.

-Kan du då istället komma på något som du idag vill och önskar göra eller uppnå i ditt resterande liv?

-Oj. det låter som att det börjar bli bråttom!

-Det är aldrig för sent att förverkliga något man verkli- gen vill!

-Det känns ju lugnande när du säger det opp det sättet.

-Nå. kan du komma på något? Det kan vara vad som helst!

-Det jag tänker på är så abstrakt, jag vet inte om...

-Säg det bara! Kom ihåg att drömmar är viktiga. Dessutom behöver dom inte alltid bli verklighet...

-Så då kan jag säga något helt orealistiskt då? En dröm som förblir en dröm?

-Javisst. Om du tror att du inte kommer att leva din dröm så är det upp till dig.

-Men det är inte jag som säger att den är omöjlig.

25

-Vem säger det då?
-Det vet jag bara. Du vet det också.

-Vad är det jag vet då? Vad är det som är så omöjligt att du aldrig kommer att uppleva det?

-Jag skulle vilja vara älskad av alla. Jag vet att det är fånigt och dumt.

-Där överraskade du mig faktiskt. Din vision är ovanlig men inte blott en naiv dröm.

-Tycker du det? Då är jag inte naiv och blåögd då?

-Jo det är just det du är. Men du ska fortsätta vara det. Du har en vision som gränsar till det omöjliga.

-Du sa ju att alla drömmar inte behöver bli verklighet.

-Precis. Kanske din dröm är en overklighet som aldrig inträffar. Men du kan ändå leva din dröm.

-Hur menar du? Du kan inte få alla att älska dig, men du kan själv börja med att älska alla!

-Fast det var inte så jag tänkte. Din tanke verkar ju bak- vänd och minst lika omöjlig.

-Det är sant. Men nu är det du själv som ansvarar för om den drömmen kan bli verklig. Tänk om alla skulle vända på sina drömmar och leva som om de ville uppfyl- la andras önskan om att bli älskade, ja då går ju den första drömmen också i uppfyllelse!

-Det låter fantastiskt!

-Ja, är det inte. Din dröm kommer kanske att slå in trots allt.

-Kanske det. Vi får börja jobba på det. När börjar vi?

-Börja nu. Andra har redan börjat.
Har dom? Det visste jag inte.

-Nej, alla är inte så öppna med sina drömmar som du. Men dom drömmer som du.

-Det visste jag inte.

26

Det är nå ́t i luften som surrar. Kan det vara...?

-Ska jag älska även dem som inte älskar mig?
-Varför frågar du det?
-Vad har jag för att jag älskar dem, ingenting!
-Kanske inte så mycket, men du glömmer det viktigaste.

-Vad tänker du på?

-Att kärlek är en kraft. Den verkar även på dem som inte älskar tillbaka.

-Så min kärlek skulle förändra något, menar du?
-Så är det. Även om du inte själv kommer att märka det.

-Så du tycker att jag kan slösa med min kärlek även om jag inte märker dess inverkan?

-Slösa på du. Du har väl så det räcker?
-Jag vet inte. Hur vet man det?
-Det vet du inte. Men du får väl tro på att den räcker?

-Men behöver den inte fyllas på? Om jag bara älskar alla och inte får något tillbaka kanske jag dräneras fullständigt på kärlek?

-Jag förstår din oro. Men kärleken finns inte i dig, den finns överallt runt dig, i övermått.

-Hur menar du?

-Kärleken kan aldrig ta slut för den fanns före vi började slösa med den.

-Det låter konstigt. Menar du att kärleken är mer än den vi känner och ger varandra?

-Så är det nog. Den är som luften vi andas. Det är bara att vi andas in den.

-Det låter enkelt. Så kärleken förutsätter inte oss människor egentligen?

-Egentligen inte. Men det är bara vi människor som kan sätta namn på den.

-Du menar att vi kallar luft för luft och kärlek för kärlek. Vi kan uppleva att vi älskar lika lätt som vi knappt märker att vi andas, är det så det är?

-Om det vore så enkelt. Vi fokuserar mera på kärlek än luft och det beror på att kärleken är svår att se, precis som luften, men den är dessutom lätt att tappa ur sikte.

-Jo det har jag märkt.

-Även om kärleken är så självklart närvarande märker vi den inte alltid.

-Varför det?

-Vi är förblindade. Av våra känslor. Känslan av otillräcklighet t.ex. Eller varför inte rädsla eller övermod?

-Så vi ser inte kärleken som finns till där för oss för att vi känner andra känslor så mycket starkare?

-Japp. Tråkigt nog. Kärleken är en stark kraft men den är faktiskt diskret i överkant.

-Andra känslor är brutala och framfusiga alltså? -Det kan jag hålla med dig om! Ta dig i akt för dem!

-Borde jag lyssna efter kärlekens röst? Dess svaga viskningar?

-Det låter som en bra idé!

27

-Då ska jag börja bli lyhörd för kärlekens röst!

Budbäraren

Det kommer någon!
-Var, jag ser inte?
-Där, ser du? Han springer.

-Varför springer han?
-Det måste vara han!
-Vem då?
-Den nya.
-Den nya?
-Budbäraren!
-Vad hände med den gamla?

-Han försvann.
-Varför kom han?
-Han hade ett budskap såklart!

-Det förstås.
-Hans budskap gick hem.

-Gick han också hem?
-Han gick till sin faders hus.

-Det minns jag.
-Minns du hans budskap?

-Inte riktigt?

-Och vända dövörat till de högljudda rösterna som tjatar i ditt öra!

-Haha! Man kan bli lomhörd för mindre.

-Hör du hur kärleken viskar i vinden?

-Det är nå ́t i luften som surrar. Kan det vara...?

-Högst troligt. Om det inte är en fluga. I så fall. Behandla den med kärlek.

-Du menar att allt levande är....

-kärlek. Du har lyssnat väl.

-Jag försöker...

28

-Att det skulle uppstå ett nytt rike, kommer du inte ihåg det?

-Nu när du säger det så.

-Det var ett starkt budskap. Många trodde på det. Länge.

-Det där riket? Kom det aldrig?

-Vissa påstår att det redan uppstått. Andra väntar ännu på något bättre.

-Vad tror du?

-Det kan finnas här redan men det är inte riktigt så som vissa föreställer sig. Men jag är inte säker.

-Om det finns, var finns det i så fall?

-Vissa påstår att det skall finnas mitt ibland oss. I så fall är det faktiskt något annat än det jag trott.

-Vad trodde du att skulle komma?

-Han snackade om ett himmelrike på jorden. Men det har jag inte sett ännu. Ändå skall det finnas här.

-Tror du att hans budskap var en bluff?

-Det hoppas jag inte. Då skulle väldigt många känna sig väldigt lurade!

-Men tänk om dom är det då? Vad händer om dom upptäcker det?

-Jag vill helst inte tänka tanken. Men de är väldigt övertygade så det blir nog svårt för dem att ändra sig.

-Övertygelsen är stark. Men då kan också besvikelsen bli väldigt stor.

-Det har du rätt i. Men titta, nu har han kommit fram till en folksamling. Ser du hur han kliver upp på en tribun? Han kommer att tala till folket!

-Är det där den nya budbäraren? Han ser mager och eländig ut. Kommer folk att lyssna?

-Det beror nog på budskapet. Säger han det folket vill höra då lyssnar dom!

-Vad vill dom höra tror du? Om ett nytt rike på jorden?

-Det är inte riktigt vad folk vill höra om just idag tror jag. Han kommer nog att säga något annat.

-Kanske lovar han arbete åt folket? Det verkar som om folk hellre jobbar än njuter av det nya riket?

-Alla har ju inte upptäckt det heller. Dessutom har det inget nyhetsvärde. Men arbete tycker man inte heller borde vara något som folket längtar efter.

-Budskapet är kanske att ingen mera ska behöva jobba?

-Det "evangeliet" kommer nog inte att få så många anhängare. Där krävs det övertygelse om nå ́t!

-Fast vem tror på det där snacket om "jobb till alla" heller längre? De övertygades skara tycks krympa på alla fronter.

-Sant! Men folk vill ju å andra sidan alltid tro. Spelar inte så stor roll vad de tror och hoppas på. Endast föremålen växlar. Ibland är det himmelriket, ibland något annat! När trodde vi på en frälsare senast?

-Det var för några år sedan. Men den frälsaren visade sig inte vara den vi trodde.

-Du menar världens mäktigaste man? Nej, han har inte lyckats frälsa världen.

-Om det där inte är den nya budbäraren utan bara ännu en tokig långlöpare då förstår jag inte varför folket nu börjar springa med honom. Nu springer de alla uppåt bergen.

29

-Märkligt. Hans budskap måste ha varit starkt!

-Titta! De springer som om det gällde livet! Vad kan han ha sagt dem?

-Han kanske kom med en domedagsprofetia? Vem vet, undergången kanske är nära?

-Hehe. Det verkar inte bättre. Snart är det bara vi som inte springer. Folk är så lättpåverkade.

-Säg inte annat. Skall vi låta dem löpa och ta itu med verklighetens problem?

-Någon måste ju behålla förståndet. Det verkar ha utbrutit någon slags masspsykos där borta?

-Ännu en irrlära förmodligen. Tur att vi tillhör de förståndiga.

-Ja. Vi låter oss inte skrämmas så lätt!

-Nej. "Business as usual" alltså!
-Jag är helt övertygad!
-Då är vi två!!

-Alltid något, sa han som...

-Va! Var är du?
-Här.
-Var?
-Jag tror jag har hittat det!

-Vad?

-Det försvunna himmelriket...

-Jag ser inte längre...

-Jag är här borta....

-Är det du?
-Jag tror det?
-Vad tror du?

-Att dom hade rätt.
-Vilka då?
-De andra...
-Ja, ser du dem?
-Jag tror jag ser dem.

-Då kommer jag också....

-Är du också här nu?

-Jag tror det?

-Det hade jag aldrig trott!

-Inte jag heller!
-Man kanske borde....

-Vad?

-Leta rätt på den där...

-budbäraren?

30

Tack för att ni väntar.

-Vi uppskattar att ni tar er tiden att vänta!

-Det är väl vad livet går ut på?
-Den som väntar på något gott...
-Om det ändå vore så väl.

-Hur menar ni?
-Att min väntan bara leder till att tiden går.
-Vi tackar för ert tålamod.
-Tålamod är vad jag behöver!
-Tålamod är en av livets frukter.
-Det ska gudarna veta..
-Vi arbetar på att ta ert samtal så fort som möjligt.

-Låt mitt liv bli ett tålmodigt väntande!
-Tack för att ni väntar!
-Tacka f-n för det! Jag kan inget annat!

-Tacksamhet är en av livets frukter.
-Det får man på köpet liksom.
-Godhet är en gåva.
-Jo du. Godhet behövs medan man väntar.
-Tack för att ni är god och tålmodig.
-Tack själv. Hur blir det med min väntan?

-Er väntan kommer att präglas av tålamod, tacksamhet och godhet.

-Om det behövs. Man får finna sig i det.

-Tack för att ni är förstående.
-Det också. Vad ska jag vara mera?

-Sök glädje i din väntan!

-Det låter en aning sökt...
-Kärlek till dem som låter dig vänta...
-Var det något mer?
-Vänlighet, ödmjukhet och saktmod...
-Du glömde Frid och Trofasthet!
-Skulle just nämna dem också.
-Något mer?
-Ja. Självbehärskning. Men det behärskar ni ju redan.

-Ja, jag vet. Min bästa gren!!!!

31

Uppskjuten belöning

-Jo du, det här snacket om att barn ska lära sig vänta...

-Ja, vad är det med det?

-Barn som lär sig vänta, att skjuta upp belöningen, blir bättre...

-Ja. Vad är det med dem?
-Dom blir bättre liksom. Framgångsrikare som vuxna.

-Framgångsrikare i vad?
-Dom får finare jobb och högre lön. Kanske bättre liv?

-Vem har sagt det?
-Det visar forskningen. Jag vet inte...

-Ok. Forskningen säger att barn som lär sig skjuta upp belöningen blir framgångsrikare i livet, är det vad du säger?

-Jag försöker bara berätta vad jag vet...

-Vet du att det är så? Du påstod att forskningen visar på detta.

-Jag får väl tro forskningen, eller?

-Forskning och forskning! Du själv då, ser du dig som framgångsrik i livet?

-Det var ju också en fråga! Framgången kommer ju inte så där bara.

-Så då väntar du således ännu på den?

-Kanske man skulle kunna säga. Jag hoppas väl att den ska komma, gör inte du det?

-Nej, jag har slutat tro på det där faktiskt. Jag väntar inte på belöningen i alla fall.

-Vad väntar du på då?

-Jag försöker faktiskt låta bli att vänta helt och hållet. Jag bara är, liksom.

-Jaha. Men då får du ingen belöning heller, väl?

-Det struntar jag i, i så fall!

-Men det är väl inte vägen till framgång! Du är ingen förebild för barn som vill lyckas i livet!

-Är du det? Har barnen sett att din väntan på framgång bär frukt?

-Jag ska bevisa att det fungerar. Dom ska får se!

-Det enda de lär sig av att vänta är att skjuta upp.

-Hur menar du nu?

-Barn som lär sig skjuta upp belöningen lär sig bara just det. ATT SKJUTA UPP BELÖNINGEN!

-Du behöver väl inte basunera ut det så hela världen hör! Menar du att det r meningslöst att lära sig vänta? Forskningen då? Har den fel?

-Jag menar bara att det är en lögn att det blir bättre av att vänta. Livet alltså. Framgången är en lögn också. Forskningen kan inte mäta den! Hur kan den veta nå´t om framgång!

-Jamen, social status och hög lön går väl att mäta?

-Forskningen borde fråga hur folk mår istället.

-Du menar att man borde fråga om de som kan vänta mår bättre än andra?

-Nå´t i den stilen. Men nu är jag trött på den här diskussionen, den blir vi knappast lyckligare av.

32

-Vad tror du på då?

Frid på dig!

-Har du märkt hur konstigt allt är, hur saker händer just när de ska hända?

-Jag är inte säker på att jag riktigt förstår vad du menar nu...

-Jag menar givetvis inte att snön alltid faller just på julafton bara för att det ska vara så.

-Nej, det kommer den väl inte att göra heller!

-Det är viktigare saker jag pratar om. Än att snön faller, det kan göra det samma.

-Vad menar du för saker då?

-Det är snarare saker som händer med mig. Och det händer just precis när jag behöver det! Det är det som är det konstiga.

-Ok. Men du kan väl berätta vad som hänt dig. Jag spricker av nyfikenhet...

-Jag förstår att det här kan vara lite för flummigt för din smak. Men om du vill lyssna så...

-Kör! Jag kan väl klara av att höra vad du har på hjärtat. Tror du att jag är en träbock eller?

-Förlåt! Det var inte så du skulle förstå det. Men du brukar inte själv prata om så´nt här.

-Hur vet du det? Och nu får du faktiskt förklara vad det är jag inte brukar prata om! Sjung ut!

-Det handlar om känslor. Eller en speciell känsla. Hos mig.

-Ja, och...

-Att vänta är det sämsta vi kan göra. Utan att jag har några bevis för det faktiskt!

-Tror du att du kommer att få bevis för det nå´n gång?

-Det bryr jag mig inte om. Och tro inte att jag kommer att säga "-Vi får vänta och se" för det kommer jag inte att såga.

-Det hade jag inte trott heller.

33

-Du är säker på att du vill höra?

-Jaa! Vad är det du känner nu igen? Kan det vara nå´t nytt kanske?

-Om du vill att jag ska öppna mig får du sluta göra narr av mig...

-Förlåt. Det var inte meningen. Jag vill gärna höra om din nya känsla, eller vad det nu är du vill berätta om. Säg, vad du har på hjärtat, säg!

-Det är just mitt hjärta. Det har liksom kommit in något nytt i mitt hjärta, just nu när jag behöver det som mest. Det är konstigt att jag inte känt den här känslan förrän nu. Och jag förstår inte hur jag klarat mig utan den tidigare heller.

-Men det har du tydligen! Se så, vad är det du känner? -Frid. Fridfullhet.
-Frid? Frid med vad då?
-Med livet. Med mig själv. Med allt faktiskt.

-Och det har du inte känt tidigare?

-Nej. Jag har haft ofrid i mitt hjärta. Men det visste jag inte tidigare.

-Hur menar du?

-Att friden jag känner nu har varit en helt okänd känsla för mig. Friden i mitt hjärta är något nytt.

-Hur känns den då?

-En skön känsla. Inga bekymmer är för stora längre. Jag har nästan slutat bekymra mig för något alls längre...

-Det låter ju bra. Bra för dig som alltid haft så mycket bekymmer. Särskilt mycket bekymmer för andra och de- ras liv!

-Haha. Det låter nästan som om jag skulle blivit lite an- svarslös! Men det har jag ändå inte.

-Du menar att du tar ansvar utan att det samtidigt betyder att du tar på dig bekymmer, egna och andras?

-Jo. Så skulle man kunna säga! Ansvaret är mycket lättare att bära om jag inte bekymrar mig för det.

-Skulle man kunna säga att du nu börjat se som ditt an- svar att se till att bekymmer inte mera är ditt ansvar?

-Du kan alltid vitsa till det! Men lite rätt har du. Jag vill inte längre ta ansvar för konsekvenserna av för mycket bekymrande om saker.

-Du menar att din ofrid i hjärtat var bekymrandets fel?

-Bekymring är inget ord vad jag vet, men vi förstår båda vad vi menar med det. Bekymring borde inte heller få vara en aktivitet eller ett tillstånd.

-Och nu menar du att det inte heller är det för dig mera?

-Så enkelt är det inte. Men jag försöker låta bli att bekymra mig i onödan.

-Hur gör du för att låta bli?

-Det var just det som var så konstigt. Jag bara kom på det! Det bara hände just när det skulle hända!!

-Hur menar du? Varför hände det just nu?

-För att jag verkligen behövde känna frid i mitt hjärta. Det hade blivit som en längtan.

-I ditt hjärta? Där det bara fanns ofrid förut...

34

-Ja. Det var som om hjärtat själv slog om, växlade spår, städade ut det gamla och välkomnade det nya.

-Det låter ju helt fantastiskt! Just när hjärtat mådde som sämst av all ofrid, då flyttar friden in bara!

-Du får det att låta lite naivt och enkelt nu. Men så var det i själva verket. Det bara hände.

-Och du tror inte att du blivit påverkad av något i din omgivning eller att du omedvetet framkallat den här känslan...?

-Nej, den kom så överrumplande. För mig. Mitt hjärta hade nog längtat efter frid, men själv visste jag inte om det. Det var mitt hjärta som fick allt att hända. Det tror jag.

-Jag förstår.

Du hade rätt i att jag aldrig pratar om mitt hjärta. Ännu mindre att det skulle styra något i mitt liv.

Men tanken fascinerar mig faktiskt.

Borde jag börja lyssna på mitt hjärtas röst kanske? Vad tycker du?

-Det borde alla göra! Nu vet jag att det funkar. Det borde funka för dig och alla andra precis som det gjort för mig.

-Hur ska jag göra då?
-Du behöver inte göra något alls.

-Behöver jag inte göra något alls?? Men hur skall jag då höra vad hjärtat vill?!

-Hjärtat börjar tala till dig när du inte längre tänker för mycket, när du inte längre försöker kontrollera allt i ditt liv. Så funkar det.

-Så då ska jag bara sitta här och låta saker och ting ske. Utan att jag lägger mig i för mycket. Eller inte alls?

-Ja. Släpp kontrollen. Det är inte ditt ansvar att kontrollera livet! Släpper du kontrollen över livet kommer alla bekymren att blåsa all världens kos!

-Det låter enkelt. Men du säger att dt inte är så lätt ändå, eller?

-Jag har inte påstått att det är enkelt att göra det. Men livet självt blir enkelt när du släppt allting. Inte ansvaret, men oron och bekymren.

-Och när jag klarat av att släppa, då kommer jag att känna frid i hjärtat. Är det så?

-Så är det. Frid vare med dig!

-Med dig också. Frid på dig me ́!

35

Replikunderskott?

-Jag skulle vilja bli sufflör. Har jag kommit rätt?

-Välkommen. Vad vill ni sufflera?

-Jag är inte ute efter en yrkeskarriär under scengolvet egentligen.. Sufflering i lite mindre skala är vad jag hade tänkt mig.

-Så ni avser inte att arbeta inom teatern då? Eller operan?

-Nej kära nå ́n! Jag hade tänkt mig något mera privat. Har ni en liten kortkurs?

-Vi är en välrenommerad yrkesutbildning och inte ett kursinstitut. Ni kan höra med folkbildningsorganisationerna.

-Men jag vill bli duktig på det. Någon hobbysufflör vill jag inte bli. Endast det bästa är gott nog för mig.

-Ni är ovanlig. Vi har inte haft någon sökande som ni. Om ni kan precisera era behov får vi se om vi kan hjälpa er.

-Måste jag avslöja mitt syfte?

-Syftet med sufflering är i vanliga fall att hjälpa dem som glömt sina repliker.

-Ja. Det är just vad jag behöver, eller rättare sagt just förmågan att hitta rätt repliker.

-Bara ett litet förtydligande.Vi lär alltså inte ut replikerna, bara hur de skall viskas fram.

-Men hur vet man då vad som skall viskas?

-Alla sufflörer och sufflöser har ett manus.

-Det var det jag visste! Hur får jag tag i ett manus?

-Det är inte vår institution. Då får ni höra med manusskrivarutbildningen.

-Finns det inga färdiga manus?
-Självklart. Men då måste ni lära er det först.

-Så bra. Men då tar jag ett sån't.
-Vilket menar ni? Det finns miljontals.

-Hur då? Jag behöver bara snabba repliker.

-Det går inte att ta vilka repliker som helst. Det beror på sammanhanget.

-Varför det? Jag vill bara inte bli svaret skyldig.

- ? Är det er själv ni avser att sufflera? Det här är den ovanligaste ansökan vi haft! Vi är inte förberedda på ert behov riktigt märker jag.

-Mitt behov är att inte hamna i skuld, svarsskuld.

-Ett synnerligt besvärligt dilemma. Svarsskyldiga visste jag inte att var en stor grupp.

-Tacka sjutton för det. Ingen vill väl skylta med sin skuld. Nå, kan ni hjälpa mig?

-Vad säger man?

36

-Vi talar aldrig om att någon fått lyssnandets gåva...

-Sant! Vi talar alltid om dem som har talets gåva!

-Räknas det egentligen som en gåva att kunna lyssna?

-Rent logiskt behöver det ju finnas lyssnare till dem som har talets gåva, eller?

-Det är nog inte lyssnaren i gemen som avses tror jag.

-Du menar att det finns speciellt begåvade lyssnare?

-De verkligt goda lyssnarna är nog inte så talrika. Dem får man säkert leta efter, eller vad tror du?

-Jag försöker tänka efter om jag känner någon. Kommer du på någon?

-Det finns säkert någon. Konstigt att inte någon person dyker upp med detsamma i mitt huvud!

-Jag skulle i och för sig kunna nämna min farmor. Men det känns lite sökt, hon är ju redan död!

-Vi lämnar de döda, även om de säkert lyssnar ännu bättre nu än i levande livet, om du ursäktar cynismen.

-Det måste väl ändå finnas någon...

-Kanske en biktfar. Men det är fusk, han har ju betalt för att lyssna!

-Du får nog komma på en äkta lyssnare, det här duger inte!!

-Du själv då, har du lyckats finna någon?

-Räknas min hund? Nej, jag förstod det...

-Hör du du! Jag tror inte det finns några, vi får kanske bli lyssnare själva. Vad säger du om det?

-Djärva tanke! Jag skulle faktiskt kunna tänka mig att gå till eftervärlden som en god lyssnare. Nu när du säger det! "

-Han var en av de bästa lyssnarna jag någonsin mött", det skulle de gärna få säga om mig!

-Det låter lite originellt, men varför inte. Du vill alltså att man hellre omnämner dig på det sättet än "-han var en mycket vältalig man"?

-Faktum är att de vältaliga har blivit så många. Jag skulle försvinna i deras skara.

-Men i de lyssnandes skara skulle du utmärka dig menar du?

-Kanske det. Men då måste jag bli duktig i mitt lyssnande. Jag får väl ta reda på hur man blir en god eller rent av framstående lyssnare.

-Du tar det här på allvar hör jag. En lyssnarkarriär kanske...

-Det betyder inte att jag alltid tänker inta en lyssnarplats. Det är nog inte så en god lyssnare arbetar.

-Hur arbetar en god lyssnare då?

-Det skall jag ta reda på. Jag får väl lyssna lite med någon auktoritet på området...

-Lycka till. Det gäller att hitta den först.

-Jag skall lägga örat mot marken som indianerna.

-De var goda lyssnare, indianerna.
-Ja. DE kanske skulle kunna lära mig lyssna?

37

-Du kan säkert lära av deras exempel. Men måste du verkligen söka upp dem?

-Inte nödvändigtvis. Det kanske bara kommer an på att skifta strategi i mötet med andra?

-Kanske skulle jag kunna låta bli att ha en åsikt om allting? Jag menar att det är lättare att ta in andras åsikter om man inte har bildat sig en egen uppfattning först. Vad tror du?

-Du menar att det går lättare att lyssna om du inte tycker något själv medan du lyssnar?

-Precis! Där har vi det. Jag tänker inte bilda mig en uppfattning förrän jag lyssnat länge och noga. Kanske min egen åsikt inte är så viktig?

-Du menar att en god lyssnare helst inte skall ha en egen åsikt?

-Jo, det kan man nog ha. Man bör ha en åsikt, så småningom. Men man behöver inte yppa den om man inte blir tillfrågad om att göra det. Så menar jag.

-Aha. Den bästa lyssnaren är alltså den som klarar av att hålla inne med sin egen uppfattning tills den som talar ber om den!?

-Vad tror du själv?

-Smart! Att inte svara är smart. Du ber mig svara i ditt ställe!

-Varför skulle det vara smart?

-En god lyssnare ger inga svar men lockar svaren ur den som talar. Talaren svarar sig själv! Det är faktiskt en bra strategi.

-Det var inte riktigt så jag menade...

-Men du har själv gett dig svaret på hur du skall bli en förträfflig lyssnare.

-Jag skall alltså i första hand inte ha ett eget svar utan låta den andra svara själv?

-Just det. Vad tror du om det?

-Vad tror du själv?

38

rskrönika

-Hur vill du sammanfatta ditt år? Blev det som du drömt om?

-Jag har faktiskt glömt vad jag avgav för nyårslöften för ett år sedan?

-Men hur blev det då? Strunt i vad du hade tänkt!

-Jag vet inte riktigt. Det blev väl lite av varje.
-Hur menar du? Berätta!
-Lika delar sorg och glädje. Som det brukar, tror jag.

-Kommer du ihåg nå ́t roligt då?

-Roligt och roligt. Det har väl knallat på. Jag har inte varit sjuk åtminstone.

-Det var roligt att höra. Att ha hälsan är viktigt. Fast det är inget man kan ta för givet. Allra minst kan man lova sig själv just det på nyårsnatten. Har du upplevt något positivt i ditt liv annars under året?

-Tja, det skulle väl vara återbäringen på skatten i så fall. Fast det var inte så mycket...några korvören.

-Har du fått någon ny bekantskap under året då?

-Nja, ingen att tala om. Ett par gamla bekanta som jag tagit upp kontakten med, inte något märkvärdigt.

-Men det var ju roligt. Gamla vänner är alltid gamla vänner, liksom. Man har mycket att prata om.

-Fast man kan växa ifrån varandra. Det kanske inte blir så mycket av det där. Jag har inga förhoppningar.

-Det låter lite pessimistiskt så här i årets sista skälvande timma. Jag tror du måste börja tro lite mera på lyckan och att den faktiskt också är till för dig.

-Lycka är inte min kopp te. Jag begär inte att det omöjliga skall inträffa. Det räcker för mig att försöka klara mig.

-Hör du du. Med den där inställningen får man precis så roligt man gör sig, dvs. inte speciellt kul. Våga satsa lite av dig själv. Väntar du dig inget av livet kommer du heller aldrig att få nå ́t! Ursäkta min rättframhet men jag tror du behöver höra det här.

-Du kan säga det du som har allt, du är ju lycklig vad jag kan förstå. Det ser man på dig. Hur skall jag kunna bli som du? Jag har ju ingenting!

-Har du inte? Tror du jag är lycklig för att jag har allt, som du säger? Vad ser du då? Vad är det som ger mig min lycka?

-Du har så många fina vänner och du har en underbar familj. Jag har inget av det där.

-Har du inte. Alla har väl människor man kan älska.

-Inte jag. Ingen älskar mig.

-Det tror jag inte på. Du själv har många att älska. Se dig omkring.

-Vilka menar du? Jag har inga nära vänner och ingen familj. Vem skall jag älska?

-Det behöver inte vara människor som du redan har en relation till. Det kan vara vilka som helst! Det räcker dessutom med en. Börja med en person som du vill ge din kärlek. Vem skulle det kunna vara?

-Man kan väl inte börja älska vem som helst! Det kan ju verka misstänkt. Vad skall folk tro?

-Tänk om du skulle slösa lite kärlek på mig. Jag får aldrig för mycket av den varan. Vad säger du?

-Skall jag älska dig? Men vi är ju så olika. Du är en så ́n där familjekramare och jag är en soloåkare. Varför skulle just vi gilla varandra? Gillar du mig fast jag är ett stort ego?

-Jag blir väl tvungen. Skojar bara. Jag kan stå ut med ditt ego. Men jag vill gilla hela dig.

-Hur menar du nu? Vad finns det mer att gilla?

-Kanske du har sidor du inte själv upptäckt men som jag ser och uppskattar!?

-Det låter lite skumt. Vad skulle det vara för sidor?

-Du är en omtänksam, känslig och god människa. Visste du inte det?

-Det har ingen sagt till mig förut. Hur skulle jag kunna veta det då?

-Nu vet du. Det är bara att fortsätta med att vara det så får du se vad det kan åstadkomma i ditt liv. Börja med detsamma!

-Skall jag vara god nu? Hur gör man?

-Det vet du redan. Se på dig själv! Vad tycker du? Gillar du det du ser?

-Kanske lite. Om det du säger om mig är sant så måste jag ju tycka om det. Jo, jag är helt ok faktiskt.

-Då så. Vad gillar du mig då? Vad ser du framför dig?

-En vän. En ärlig vän. Men kära nå ́n då! Nu måste du berätta om dig och hur ditt år har varit! Har dina drömmar slagit in?

-Roligt att du frågar. En av dem slog in alldeles nyss. Under årets allra sista timma. Skål!

-Skål! Skall jag gratulera dig?
-Det får du gärna. Grattis själv förresten!

-Tack. Till vad då?

-Till att du fått en ny vän.
-Menar du dig själv?
-Jag menar dig. Du har blivit vän med dig själv.

-Har jag? Du då?
-Du har nu åtminstone två!
-Gott nytt på oss båda då!
-Gott nytt!

40

Nu är det bestämt!

-Nu är det bestämt att jag reser om tio år, inte tio dagar eller månader utan tio år!

- Det är sant! Jag hörde det på radion idag. De har valt ut mig bland 36.500 andra sökande att delta i den här resan som kommer att ta fyra år. Du hörde rätt! Fyra år! Om tio år! Då har jag hunnit bli nittioett år! Du hörde rätt igen! Du tror väl inte att jag sitter här och hittar på!

- Om jag är säker på att jag hört rätt? Det kan du hoppa upp och sätta dig på! Det är klart att de väljer en gubbe som jag. Om jag lever om tio år är det inte mycket mer nytta med mig än med en skrothög.

-Va? Varför de vill släpa upp skrot i rymden? Det är väl klart som korvspad! De behöver reservdelar. Under re- san och även efteråt. Mina delar kommer säkert redan till pass under ditresan.

-Om jag inte räknar med att komma tillbaka hem igen? Vad tror du?! Jag är gammal men inte dum! Nog för att mina gener är bra men att jag skulle vara vid liv om tju- go år håller jag för ganska osannolikt. Förresten är det ingen av oss resenärer som räknar med att komma tillba- ka till moder jord. Vi har skrivit på papper att vi inte stäl- ler några som helst krav på fri hemresa. Vill man absolut hem får man fixa det själv bäst man kan.

-Om det går? Vad vet jag? Vi flygs upp med all världens utrustning. Men bränsle för återtåget har vi inte. Men det är kanske det minsta problemet. Det lär ska finnas råvara i form av fruset vatten däruppe. För vätgasdrift. Ett större problem är om någon av oss överlever.

-Uran? Ingen aning. Men det behövs nog inte så starka grejer för att flyga därifrån. Mars är ju inte någon stor planet.

-Om jag är spänd på att få se planeten? Ärligt talat tror inte jag överlever resan. Mitt bidrag är att bidra med reservdelar till andra yngre resenärer.

-Om det är cyniskt? Varför det? Vad är skillnaden? Jag är redan donator här på jorden. Mina organ gör minst lika stor nytta på den här resan som på jorden.

-Vad som driver mig? Det skulle kanske vara det att jag känner att jag börjar bli gammal och det här är min sista chans att få göra en behjärtansvärd insats. Det är förres- ten just mitt hjärta som är intressantast som reservdel. Jag har varken rökt eller druckit och har lovat avhålla mig från onyttig mat tills vi reser.

-Om jag dör innan dess? Inga problem! Mina livskraftiga organ kan alltid frysas ner och lagras i kolsyrebehållare. Men upplevelsen blir inte riktigt den samma, för mig. Förlåt skämtet.

-Nej skämt åsido. Imorgon skall jag åka iväg för lite prov- tagning på rymdcentret. De vill veta hur mycket min hjär- na har åldrats. Om den är återanvändningsbar kommer resan i ett helt annat ljus för mig. Då behöver jag bara

en ny kropp. Men det lär ju finnas tusen andra kroppar ombord att välja på. Alla kommer inte att överleva de fyra första åren i rymden. Det finns en viss överrepresentation av tjugoåriga män bland de frivilliga. Med litet tur är de någon av dem som har ett svagt hjärta eller dito hjärna!

-Nej nu hinner jag inte snacka längre. Har lovat mina barnbarn en tur med den nya attraktionen på tivolit, Space-bar-one.way.ticket. Undrar vad det kan vara för någ.....................................ot......

41

-Vad jag känner mig glad!

-Hur kommer det sig att du alltid kan känna glädje!

-Inte alltid. Det är nog lite för mycket sagt. Du då? Kan inte du känna dig glad just nu?

-Menar du just här och nu?

-Ja. Kan du det?

-Vilken fråga. Man kan väl inte vara glad på beställning? Det måste väl finnas en anledning i så fall?

-Finns det inte det då?
-Hur ska jag kunna veta det?

-Om vi vänder på frågan då. Finns det någon anledning att inte vara glad?

-Nu tror jag att du försöker manipulera mina tankar!

-Inte alls. Jag bara ställde en fråga. Men tänk om du skulle ställa frågan till dig själv?

-Så du menar att jag ska fråga mig själv om det finns någon anledning för mig att inte vara glad? Är det det du säger?

-Varför inte? Är inte det en bra fråga tycker du?

-Bra och bra. Jag brukar inte fråga mig själv saker och ting.

-Men tänk om du skulle göra ett försök. Ställ dig frågan och försök svara på den. Du behöver inte berätta för mig vad du kommer fram till. Det kan förbli din hemlighet. Verkar det okej?

-Det verkar mest som en meningslös lek tycker jag. Men okej då. Jag lovar att försöka.

____

-Du, jag undrar bara hur jag ska tänka. Om jag inte känner glädje är det väl för att jag känner något annat, eller?

-Så kan det vara. Kanske känner du sorg eller ilska. Hur har du det med missunnsamheten eller likgiltigheten?

-Menar du att det är för att just de känslorna är glädjens motsats?

-Nej, det säger jag inte. Motsatsen till glädje är glädjelöshet.

-Du menar att inte känna glädje är motsatsen till att vara glad?

-Ja. Du kan faktiskt glädjas åt din sorg. Du kan vara glad för att du kan känna ilska.

-Det verkar befängt! Varför skulle jag vara glad för att jag är ledsen eller arg?

-Därför att du faktiskt känner något, att du har kontakt med dina känslor.

-Så du menar att man kan glädjas åt allt då!? Också svåra känslor?

-Så länge du kan känna att det finns orsak till glädje i ditt liv är det bra. Vad jag egentligen vill säga är att det alltid i alla situationer finns anledning till glädje, fastän vi inte alltid ser det först.

-Det där har jag svårt för att fatta. Måste vi verkligen göra det så svårt för oss?

-Visst kan det verka svårt. Men att se glädjen i livet i alla dess skiftningar och öden leder ändå till en mycket enklare livshållning.

-Enklare livshållning? Hur kan livet bli enklare? Är det inte svårt att leva? Alla har väl svårigheter i livet!

42

-Sant. Men svårigheterna behöver inte bli en börda. Vi tror att vi måste bära våra bördor när vi i själva verket i stället ska bära på glädjen. Du ska kasta av dig dina bördor och från och med idag bära på en glädje inom dig. Vad säger du om det?

-Gärna för mig. Det skulle vara skönt för mig. Men hur går det då med alla problem som skall lösas?

-Bra. Du ska se att de löser sig när glädjen tar plats hos dig.

-Verkar inte det alldeles för lättsinnigt? Om ingen bryr sig om problemen hur ska det gå då?

-Det kommer inte att gå sämre. Tvärtom! Tro mig. Men nu släpper vi problemen. Känn efter, kan du försöka känna lite glädje nu?

-Kanske lite? Man blir ju inte gladare av att prata om problemen...

-Vi ska prata om dem också, men vi kan glädjas åt annat under tiden.

-Hur menar du?

-Vi kan glädjas åt att vi pratar med varandra, åt varandras och våra egna tankar, åt att vi finns för varandra.

-Jo, det kan vi ju faktiskt. Jag känner mig faktiskt riktigt glad för det här samtalet. Det är nästan som att jag vill säga tack. Vem ska jag tacka? Dig förstås, och kanske mig själv också, eller vad tycker du?

-Jag tycker du ska tacka livet, att du och jag får dela det med varandra. Och med alla andra levande varelser! Det är en gåva att tacka för hela tiden. Det är faktiskt orsak nog att alltid vara glad.

-Det har du rätt i. Men det är nog inte alltid så lätt att komma ihåg det....

-Sant. Men kanske värt ett försök, eller vad tror du?

-Jag är övertygad! Den frågan kan bara besvaras på ett sätt!

-Eller hur?

43

Tiden är barmhärtig!

-Medan tiden stjäl av din yttre skönhet skänker den dig samtidigt en annan skönhet av rikt mått, generöst tillta- gen och fullt kompenserande.

Vilken?
-Din inre skönhet! Grattis.

Tidsfördriv

-Om din tid på jorden
ändå bara är ett
tidsfördriv, hur skulle
du då önska använda den?

-Menar du som man gör
under en längre resa i
väntan på att komma fram?
Att spela kort eller prata
bort en stund, att äta och dansa, ja det är väl vad jag gör.

Med vem? Om det spelar någon roll? Jag antar det. Vill du att jag säger det? Får jag välja? Kan man verkligen det?

Om det vore möjligt?
Ok. Jag förstår. Om jag fick önska skulle jag välja
att fördriva tiden,
du menar nu livstiden antar jag,

44

i gott sällskap!
Vilka de är? Vi som mår gott av varandras sällskap
Ja, med dem önskar jag fördriva resten av tiden!

Jag kanske ser ut som en Leif?

-Borde jag byta namn?

-Hurså?

-Folk kommer aldrig ihåg vad jag heter.

-Skulle det göra skillnad, menar du, om du bytte namn?

-Kanske inte. Men det kanske skulle vara värt ett för- sök?

-Då får du byta till något folk inte glömmer. Har du tänkt ut något?

-Jag kanske kunde kalla mig Leif. -Men det är väl inte så originellt?

-Nej, men det är vad folk tror att jag heter. Hej Leif säger dom.

-Men du heter ju inte Leif. Hur kan det komma sig att folk tror att du heter det?

-Jag kanske ser ut som en Leif?
-Tror du på det själv? Du ser väl ut som dig själv vet jag!

-Jag undrar faktiskt ibland. Jag kanske mera är en Leif än mig själv?

-Så du menar att dina föräldrar borde vetat bättre?

-De kunde väl inte se det då? Jag blev väl en Leif så småningom liksom, med tiden;

-Och då var det försent att göra något åt det menar du?

-Precis. Då hade jag ju redan arbetat in ett annat namn. tminstone på egen hand.

45

-Men andra började se dig som en Leif i stället? Är det så du menar?

-Tydligen. Jag tror jag vet vem jag är medan folk tycks vara helt säkra att jag är Leif!

-Ok. Men du är alltså säker på att du är någon annan och inte Leif?

-Naturligtvis. Du tror väl inte jag är knäpp?

-Nej nej snälla du! Det är klart att du är du. Jag menar bara att folk tycks se en Leif i dig. Det är ju egentligen underbart! Är det inte?

-Den här Leif börjar gå mig på nerverna! Måste jag leva med honom?

-Antingen får du förneka den Leif som finns i dig eller så får du försöka förlika dig med honom.

-Det här är ju helt absurt! Skall jag acceptera att bli en Leif bara för att folk vill det?!

-Varför skulle det vara så farligt? I grunden är du ändå du men kanske finns det ändå lite Leif i dig också? Folk kan ju inte ha så helt fel?

-Hellre byter jag till Siv i så fall!!! Ingen skall få bestämma över vem jag är!

-Men en Siv är du väl inte? Ingen skulle tro dig. Eller menar du verkligen....

-Nu blev du orolig va´? Kanske tar jag ett dubbelnamn. Siv-Leif. Vad tycker du?

-Hur skall folk se på dig då? Vad blir du i deras ögon? Ett monster? Och din titel se ́n?

-Jag får väl titulera mig fruherre. Ingen skall få sätta in mig i ett fack!

-Nu tar vi det lugnt! Vi skall nog reda ut det här. Jag kan tala med folk. Det är klart du skall få heta det du heter. Vad var det du hette nu igen Leif, jag menar, förlåt?

-Sikt i det du, Leif, eller vad du nu heter själv, korkskalle!

46

Säkert?

-Vad har du för planer?
-Menar du just nu eller för framtiden?

-Kanske mera för framtiden? Jobb, bostadsort, familjesituation. Hur har du tänkt?

-Tänkt och tänkt! Planera är inte riktigt min grej...

-Varför då? Några tankar måste du väl ha? Framtidsdrömmar?

-Vad tjänar det till? Det blir ändå aldrig som man tänkt.

-Är inte det en ganska dyster livshållning, tycker du inte?

-Varför det? Planera något som ändå inte blir som man tänkt är väl tämligen meningslöst.

-Men om du inte planerat skulle det kanske blivit på ett tredje sätt? Vad tror du om det?

-Varför skulle det i så fall vara sämre än de två första?

-Dina drömmar styr väl ändå dina handlingar i någon mån?

-Det kan väl hända men jag har väl knappast någon kontroll över konsekvenserna av mitt drömmande för den skull?

-Det är möjligt att du inte har direkt kontroll men utan drömmar blir konsekvenserna säkert ganska intetsägande?

-Det är som att framtidsprognoser blir till ren spekulation och gissningslek!

-Tror du på någonting alls egentligen?

-Om framtiden kan jag åtminstone inte säga någonting!

-Är det alldeles säkert?

-Det enda jag i så fall är riktigt säker på är att jag sannerligen inte kan vara säker på någonting.

47

Jag vet.

-Det separeras idag mer än någonsin.

-Jag vet. Jag har också hört om det.

-Det är inte klokt egentligen! I många separationer är det barn inblandade.

-Jag vet. Barnen har inte valt att separera.
-Nej du. Ändå är det vardag för de flesta barn idag.

-Jag vet. Det finns barn som hinner uppleva flera separationer.

-Jag undrar hur de barnen mår egentligen?

-Jag vet. Barn far illa av det. Det visar sig senare när de blir vuxna.

-Jag kan föreställa mig det. De blir osäkra och otrygga som människor antar jag?

-Jag vet. De har inte lärt sig lita på människor och vågar inte knyta an till dem av rädsla för att bli övergivna.

-Om fler människor blir otrygga i sina relationer, vad händer då i vårt samhälle?

-Jag vet. Om man inte kan lita på den andra i en relation är risken stor att man separerar förr eller senare.

-Det är ju sjukt att människor inte får vara trygga och känna tillit. Ensamheten griper omkring sig.

-Jag vet. Människorna är svikna. De tror inte längre på starka, goda och tillitsfulla relationer.

-Om vi inte vågar lita på våra närmaste hur kan vi då överhuvudtaget fungera som människor?

-Jag vet. Hellre separerar man än att man vågar tro att relationen håller.

-Hur kan vi ändra på det här? Människor borde få känna trygghet, tycker du inte?

-Jag vet. För många är det kanske redan för sent att reparera skadan.

-Hur tänker du nu? Är det verkligen någonsin för sent?

-Jag vet. I många fall har de separationsångest.

-Men det talar ju snarare för att inte separera då?

-Jag vet. Men i stället vågar de inte satsa på nya relationer, åtminstone inte helhjärtat.

-Du menar att skilsmässobarn t.ex. inte senare i vuxenlivet vågar satsa på relationer fullt ut och därför i högre grad också misslyckas. P.g.a. rädslan eller ångesten för att de skall mista något?

-Jag vet. Man räknar inte med att relationen skall bestå. Förr eller senare förlorar man det man har.

-Tror du verkligen att det är så eländigt?

-Jag vet. Så är det.
-Jag har förstått det.
-Jag vet.

48

Hållbar utveckling?

- Ok. Vart ska den "hållbara vägen" leda då?

- Här ska vi nu utveckla på ett hållbart sätt!

- Vad är det ni utvecklar?

- Allt! Hela samhället, naturresursanvändningen, energianvändningen, allt!

- Hur utvecklar ni då?

- Hållbart! Vi utvecklar hållbart!

- Vad betyder det?

- Hållbart betyder hållbart! Alltså, att vi slår in på en väg som vi inte behöver backa tillbaka på sedan!

- Så hållbart betyder icke-reversibelt?

- Det låter lite negativt att kalla den hållbara vägen för irreversibel. Men det är sant att vi inte vill hamna på ruta ett igen! På så sätt är det en enkelriktad väg vi valt!

- Det hållbara vägvalet, är det ett engångsval?

- Bra att du frågar! Det hållbara vägvalet är ett av många val men att slå in på den vägen förpliktar till att följa den sedan. Därmed inte sagt att det inte kommer flera nya vägval längre fram längs vägen.

- Så det första omsorgsfulla valet är inte det enda av sitt slag då? Vi måste göra flera lika väl övervägda val igen?

- Det är riktigt. Men målet vi ska nå finns ändå i samma riktning hela tiden.

- Vilket är målet då? Var det inte just hållbar utveckling?

- Alltså, hållbar utveckling låter ju inte riktigt som om det var ett mål. Vi måste i själva verket ställa upp ett bättre mål, hållbar utveckling är bara själva vägen till det målet.

- Jag måste erkänna att det är svårt att definiera riktigt. Att bara säga att målet är att "vår jord skall överleva" låter kanske lite flummigt?

- Det låter inte som ni satt målet för högt i alla fall!

- Nej, men det är egentligen det enda vi bryr oss om, att våra samhällen överlever, att naturresurserna ska räcka i alla framtid och att vi inte förbrukar energi på ett sådant sätt att vi inte fördärvar förutsättningarna för fortsatt liv på jorden.

- Det som verkade vara ett självklarhet, -att livet skall bestå, blir i själva verket en tuff utmaning! Hur blev det så?

- Vi lämnade den hållbara utvecklingen långt innan vi egentligen förstod det begreppet. Det fanns inte ens då!

- Men hur kan vi då klandra oss själva? Om vi borde gjort vårt vägval för länge se ́n?

- Att klandra eller beskylla tjänar ingenting till idag. Tidigare obetänkta vägval är lika irreversibla. Gjort är gjort liksom. Den här hållbara vägen vi pratar om är en väg vi måste bygga ut i okänt land i stället för att färdas längs den asfaltsautostrada som just nu leder åt helt fel håll!

- Hur ser den nya vägen ut just nu?

-Lite som en kostig faktiskt, eller som en väg med färdiga stumpar som ännu inte är sammanbundna. Det är en gropig väg där vägsträckor ibland spolas iväg för att de inte är tillräckligt konsoliderade.

- Du avser osäkerheten kring kärnenergianvändningen? Det var en återvändsgränd, eller hur?

- Alldeles säkert! En väg som äventyrat hela resan faktiskt. Den vägen ledde i själva verket bort ifrån målet!

- Snacka om ohållbar utveckling!!

49

- Sant! För femtio år sedan pratade vi inte om en hållbar utveckling heller.

- Nej, det förstås. Tänk att vi inte tänkte på det! Det där målet "-att livet skall bestå på jorden" är i själva verket ganska nytt då?

- Det verkar så. Den självklaraste målet för oss borde ju vara att se till så förutsättningarna finns för vår fortlevnad.

- Vi är dåliga på att tänka långsiktigt...

- Du sa det! Hållbar utveckling är väl egentligen just det. Långsiktighet!

- Ja, att tänka framåt, att bry sig om hur kommande generationers liv blir.

- Jo. Det perspektivet är vi inte vana att lägga på utveckling.

- Ett långsiktigt perspektiv berör inte ditt och mitt liv egentligen?

- Du har så rätt! Det berör de människor, djur och annat liv som ännu inte fått liv, så att säga!

- Jag kom att tänka på honom som testamenterade alla sina pengar till sina barnbarn. Det var bara det att hans pengar som förvarats i madrassen blivit värdelösa under tiden.

- Snopet för barnbarnen. Svårt att känna tacksamhet i det läget!

- Särskilt om man är fattig och verkligen hade behövt dem!

- Det är lätt att föreställa sig, att bli så snopen menar jag. Hans besparingar fick en ohållbar utveckling kan man säga.

- Ett långsiktigt perspektiv fanns där men det var mindre hållbart menar du?

- Vi måste nog tänka både långsiktigt och hållbart.

- Och dessutom rätt!
- Utan tvekan.
- Då så.

- Ja. Då så.

50

Nio liv

-Man säger att en katt har nio liv.
-Ja? Vad är det du vill du säga? Fortsätt!

-Jag tänkte bara att det inte bara är katten som har flera liv.

-Jaså? Vad är det då du tänker på?

-Jag tänker på oss. Människorna. Vi lever också flera liv.

-Gör vi? Det visste jag inte.

-Jag tänker så här: Mitt liv för tjugo år sedan var ju ett helt annat liv än det jag lever idag.

-Du menar alltså att du under ditt liv lever många liv liksom?

-Just det. Om jag ser tillbaka upptäcker jag att mitt liv skiftat mycket. Mitt liv är ju inte detsamma nu som förr. Det som skett och varit är nästan som om det varit en annan persons liv.

-Men det ju ändå du som levt även de liven. Jag förstår. Du känner dig främmande för hur du levt tidigare?

-Inte främmande. Men mina tidigare liv har jag lämnat långt bakom mig. Det är nästan svårt att se att det finns någon sammanhängande tråd mellan dem.

-Den sammanhängande tråden är naturligtvis du själv! Det ena livet har gett det andra, säkert i en logisk följd.

-Säkert. Men logiken får nog någon annan försöka hitta. Jag undrar om mina osammanhängande liv beror på att jag sällan tittat bakåt. Jag har kanske levt utan att bry mig om min tidigare historia?

-Intressant teori. Kanske vi fungerar så. Vi ser bara framåt och glömmer att förankra våra nya liv bakåt.

-Sant. Jag får ett drygt arbete i att nu efteråt rekonstruera sammanhangen.

-Ta det lugnt. Du kommer att hitta dig själv i allt det där. Dina liv är bara olika yttringar av dig som person. Endast ett liv, betraktat för sig, ger ingen rättvis bild av en person. Man måste sätta ihop delarna för att förstå helheten.

-Du har säkert rätt. Jag får börja lägga pussel med mig själv. Delarna verkar inte ens passa ihop!

-Du kommer att lyckas, var så säker. Men du har inte alla pusselbitar än!

-Hur menar du?

-Du har ett antal liv kvar att leva ännu.

-Tror du det?

-Pusselbitarna som ska fylla igen de sista luckorna har du kvar att hitta.

-Det gäller alltså att fortsätta leva ännu ett antal liv?

-Precis. Som katten.
-Eller som mig själv!

51

Alla mina liv var inte mina!?

-Upptäckte när jag försökte pussla ihop mina liv, de jag levt hittills alltså, att alla inte var mina!

-Va? Du ska väl inte blanda ihop dina liv med andras!

-Det verkar som det är just det jag gjort. Vid flera tillfällen dessutom.

-Hur kan det komma sig? Hur har du lyckats blanda ihop ditt liv med andras?

-Jag vet inte riktigt. Det verkar som jag levt någon annans liv under vissa perioder.

-Det verkar ha skett något missförstånd på vägen menar du?

-Någonstans på vägen har jag utan att förstå det levt någon annans liv. Jag har tydligen inte varit tillräckligt uppmärksam.

-Verkligen inte! Men vad blev det av ditt eget liv under de här perioderna?

-Det fanns nog där, det är jag ganska säker på. Men det fanns väl inte tid att leva det just då för att andras liv var viktigare.

-I mina öron låter det här onaturligt. Jag har aldrig hört någon annan som sagt så här. Tror du att det finns fler som du?

-Det finns det alldeles säkert! Jag kan inte vara den enda som glömt bort att leva som mig själv.

-Du har uppenbarligen levt andras liv, det är vad du säger. Dina närmaste måste väl ha märkt det?

-Jag tror inte det. Det är ju deras liv jag levt. Mina föräldrars, min mans och mina barns. De har inte tänkt på
det. Hur skulle de, när inte ens jag själv märkt det.

-Vad ska du göra åt det här nu då? Du kommer att ha luckor i ditt pussel!

-Det blir inte vita fläckar men kanske en mosaik som inte riktigt ger en enhetlig bild. Men det får jag ta.

-Din bild blir nog mera som ett så ́nt där porträtt som fogats samman av bilder av olika människor. Porträttet kommer inte att göra dig riktigt rättvisa är jag rädd. Det kommer att ha drag av alla dem vars liv du levt.

-Du har kanske rätt. Men vad gör väl det. Om bilden av mig blir som en bild av alla dem jag bryr och brytt mig om är det ändå en rättvis bild av mig kan jag tycka.

-Så du menar att du gärna levt dina närmastes liv för att du verkligen brytt dig om dem. Men du har väl också brytt dig om dig själv, åtminstone någon period i ditt liv?

-Mina anletsdrag finns också i den där pusselbilden. Ser du inte dem?

-Jo, nu ser jag. Det ser ut som om pusselbitarna faktiskt passar ihop ändå. Det blir ett vackert porträtt. Jag har inte betraktat dig på det här sättet tidigare. Men det är faktiskt du. Pusselbilden är kanske den ärliga bilden av dig? Just tack vare att det avslöjar dragen från alla dina närmaste.

-Det var vackert sagt. Jag vill gärna tro att det du ser är just jag.

-Vem skulle det annars vara?
-Nej, någon annan kan det heller inte vara!

52

Påverka här och nu!

-Hörde just berättas att någon sagt att den enda tid vi kan påverka är framtiden.

-Det kan väl stämma. Vi kan knappast påverka dåtiden, eller?

-Jag skulle ändå hoppas att vi har en viss förmåga att påverka vår samtid, det är ju dessutom det vi helst vill!

-Den som uttryckte sig så där om framtiden hade kan- ske sina skäl?

-Vad skulle det vara för skäl? Jag tycker att det var lite cyniskt sagt, att påstå att vi inte inte kan påverka just nu...

-Men är det inte bra att vi kan påverka framtiden? Det blir mera långsiktigt liksom.

-Det kan väl hända. Men det är inte alls lika motiverande som att påverka här och nu.

-Påverka här och nu, låter lite som en slogan för någon konsumentorganisation, tycker jag.

-Ja, än se ́n! Jag för min del behöver inte förändra världens gång. Det räcker med att jag kan påverka konsumentpriserna t.ex. Dom är alldeles åt fanders!

-Gillar du också uttrycket "att göra skillnad"?

-Tusan heller! Alla vill göra skillnad idag! Jag är så trött på det! Vad då "göra skillnad"? Skillnad på vad?!

-Skillnad på nu och se ́n antar jag? Det är väl en känsla av makt att kunna göra just skillnad...

-Så det är vad folk tror? Att de har makt att göra så det blir skillnad i framtiden? Vilka inbillar de sig att de är egentligen? Världens framtidsarkitekter eller nå ́t?

-Så du tänker alltså inte göra skillnad? Men du påverkar gärna här och nu? I det lilla. Småskaligt...

-Kalla det vad du vill. Om jag på något sätt kan bidra till att maten blir billigare så kan du gärna få kalla det småskaligt!

-Du menar att vi skulle få mera mat för samma pengar? Men det skulle väl i så fall göra en väldig skillnad!

-Hur menar du? För mig gör det ingen skillnad så. Jag vill inte ha mera mat om det är det du tror.

-Nej nej, det fattar jag också. Men du skulle kunna mätta fler för samma kostnad.

-Jag behöver väl inte mätta fler. Jag har bara mig själv att mätta!

-Vad skall du då ha pengarna som blir över till? Något syfte har du väl med att du vill få ner matpriserna?

-Är du korkad? Mitt syfte är förstås att betala så lite som möjligt. Vad skulle det annars vara?!

-Jag kanske missförstod dig? Jag trodde du ville använda dina pengar på annat sätt än att spendera dem på dyrt mat? Har jag missat något?'

-Det måste du ha gjort. Det finns väl ingen som vill beta- la för mycket! Något annat sk. syfte har inte jag i tankarna.

-Men tänk om du med ditt påverkningsarbete kunde tjäna två goda ändamål. Maten i affären skulle kosta dig mindre men samtidigt kunde du också göra skillnad för världssvälten. Vad skulle du tycka om det?

-Hur tänker du nu? Jag skulle tjäna på att handla billiga- re men vad har det med världsvälten att göra?

-Jag tänker så här. Om du kan få ner priserna hos vår lokala handlare men samtidigt vill avstå från din "vinst" så att säga, då kunde det du tjänar på prissänkningen gå till de svältande i världen.

-Så jag skulle inte betala mindre för maten men handlar ́n skulle sälja lite mera varor? Jag vet inte om jag fattade nu?

Precis så menar jag. Men handlaren tjänar också fastän du handlar billigare genom att han säljer mer än du och vi som inte svälter orkar äta upp. Av det du betalar går en del till mat åt de svältande. Du kommer inte att märka av det i din plånbok heller, din matkostnad är lika stor men fler får äta för samma pengar.

-Men vilken handlare skulle vilja sänka sina priser tror du? Och om någon till äventyrs vill leka världsförbättrare vad tror du att andra affärsidkare skulle säga? Tilltaget skulle betraktas som dumpning av priserna och illojal konkurrens!

-Den handlare som börjar med det här systemet skulle säkert få mycket "cred" för sitt initiativ. Kunderna skulle strömma till hans butik, tror du inte?

-Kanske. Men de andra då, de skulle förlora på det?

-Inte alls. De fick vackert följa efter förstås. Då skulle kunderna säkert återvända igen. Fördelningen av marknaden kom att snart återställas. Folk börjar handla som de gjort tidigare och alla blir glada!

-Det där låter som en amsaga! Tror du själv på vad du säger?

-Ju mer jag tänker på det desto mer tror jag att det är så här vi skall göra. Folk älskar dessutom att handla. Får de nu samtidigt veta att de genom att konsumera mera också bidrar till att minska världsvälten så får vi en win- win situation!

-Win-win! Nu är det du som låter som en försäljare! Vem tänker du försöka påverka med din världsfrälsartanke? Skall du be handlar ́n sänka sina priser och samtidigt

påstå att det är en win-win situation även för honom? Han kommer att kasta tomater efter dig!

-Det får han väl göra om han inte förstår bättre. Då går jag till nästa.

-Du börjar låta som en vinnare redan tror jag...

-Det var nog du som fick mig på bättre tankar. Jag hade om sanningen skall fram inte planerat att själv göra skillnad men nu tror jag att den här idén kanske kommer att göra det faktiskt... Och det var du som påverkade mig!

-Du säger det? Det var som f-n... Men jag har ju inte ens börjat jobba för lägre matpriser än.

-Jo, det har du! Och kanske har det här samtalet redan gjort skillnad också!

-Nu yrar du! Skulle du och jag just nu...
-förändrat världens gång... Jag börjar nästan tro det...

54

OSA ASAP

-Jag har fått ett meddelande som jag inte begriper mycket utav.

-Ok. Verkar det vara nå ́t viktigt?

-Ingen aning. Det ́var mycket artigt formulerat men jag förstod inte budskapet.

-Visa mig. Vi får försöka tyda det tillsammans.

-Jag har det inte. Det är borta.

-Men det var slarvigt. Kan du minnas det då?

-Det är inte lätt att komma ihåg nå ́t man inte förstår men jag kan försöka.

-Kommer du ihåg hur det började, eller hur det slutade kanske?

-Det var så hövligt formulerat, nå´nting i stil med "har den stora glädjen att invitera DIG bla bla..."

-Ok. Du har fått en inbjudan. Kan du minnas till vad?

-Det fanns en underskrift. Bara en signatur tror jag. Kan- ske stod det PXR eller PRX eller möjligen XPR....

-Det blir vi inte klokare av. Fick du intrycket av att meddelandet eller uppenbarligen inbjudan var riktad till just dig personligen?

-Ja det var den! Det kände jag alldeles tydligt. Det var som en röst som samtidigt talade i mig.

-Nu förstår jag ingenting! Fick du ett skrivet meddelande? Fick du ett brev?

-Nej, det var inget brev. Det kom liksom till mig i sömnen.

-Va!!! Är det drömtydning du vill ha mig till!! Nu går du för långt. Nu glömmer vi det här genast!

-Men vad skall jag svara då? Jag kände att mitt svar var viktigt på något sätt ändå.

-Hur ska jag kunna hjälpa dig med det? Du får väl vänta till i natt så kanske du får ett förtydligande på ditt så kal- lade meddelande.

-Ja. Jag får kanske göra så. Nu minns jag vad det stod på slutet. Det var det som förbryllade mig mest.

-Ok. Jag har egentligen fått nog. Vad stod det där? -Bara bokstäver utan mening.
- Ja. Minns du dom eller inte?
-O.S.A A.S.A.P ????

55

Jaha.

-Hur anser du att du är i ditt yrke?

-Låt mig tänka. Skötsam och ansvarstagande, ja det är jag nog.

-Om du skulle skatta de egenskaperna på en skala Måttlig-Omåttlig?

-Alltså, måste jag det. Jaha. Det borde väl räcka med måttligt? Omåttligt låter inte lämpligt, eller?

-Du svarar, jag frågar! Förstår du?

-Jaha.
-Kan vi fortsätta nu kanske?

-Jaha. Jo.

-Hur anser du att du är i kärlek, på en skala alltså?

-Menar du måttlig eller omåttlig? Måste jag verkligen göra en uppskattning av det?

-Nu är det jag som frågar! Har du redan glömt det?

-Jaha. Jag säger väl måttlig då.

-Är du säker på ditt svar? Tänk på att det kan påverka bilden av dig.

-Vilken bild? Förlåt. Min bild av mig själv, jag begriper!

-Kan jag få fortsätta nu?

-Jaha. Jo.

-Hur principfast anser du att du är?

-Det är jag nog för det mesta.

-På en skala? Du skall svara antingen måttlig eller omåttlig, har du förstått?

-Jaha. Jo. Jag får väl säga att jag är måttligt då? -Måttligt principfast? Tycker du att det låter bra? Va?

-Alltså i princip är jag ju omåttligt principfast. Jag vet inte riktigt hur du vill att jag ska svara?

-Du skall inte fråga! Svara mig bara sanningsenligt.

-Jaha. Måttligt får det väl bli då...

-Nu min sista fråga. Hur sanningsenlig anser du att du är? Samma skala naturligtvis!

-Jaha. Jo. Jag begriper. Om jag ger samma svar som förut, hur blir det med min självbild då?

-Du är en förbaskat frågvis typ. Bilden av dig är allt annat än smickrande skall du veta!

-Jaha. Och hur är din självbild då? Om man får fråga?

-Ge f-n i den du!
-Jaha, jaha.

56

Vilu tora?

-Trotten risar spuggligt!

-Kviden kvaralla?
-Moksit iksu? Trottar risut.

-Kvavill tu jola?-Trottsi kve eta. Tyvekan!

-Såtådå. Kvetu arger?

 

-Toint mytji. Tora heitvilu. Hehe.

-Jotamejfanu! Tu oks?

-Snidulitu...
-Hoho. Sakulito!
-Vilu tora?
-Nomiks itu!

(30%avförståelsenärord/restenärhurvisägerdem)

Jämlikhet är för ideologierna medan jämvikt är för relationerna!

-Finns det någon relation mellan två individer där inte den ena ibland dominerar över den andra?

-Menar du att det i en relation alltid måste finnas en dominant part och en undergiven part?

-Nej, inte så! Det kan säkert bero på situation och tid- punkt om den ena eller andra parten i en relation dominerar.

-Jaha! Så då kan båda dominera, fast inte samtidigt förstås!

-Det är lite så jag tänker. Sedan kan ju ålder och kön spela in hur det här växelspelet fungerar.

-Du glömmer nämna pengar och makt, de hänger ju ihop ibland dessutom.

-Det är klart att det aldrig finns en relation som är helt jämlik. Du glömde utbildning och social bakgrund.

-Jämlikhet tycks vara ett väldigt diffust begrepp, tycker du inte?

-Förvisso. Det är svårt att definiera exakt vad jämlikhet är. Detta faktum minskar ändå inte jämlikhetens relevans, att sträva mot jämlikhet mellan människor är viktigt!

-Men man kan aldrig uppnå jämlikhet fullt ut? Trots goda ambitioner, är det så du menar?

-Eftersom vi föds olika kan vi inte bli varandras likar. Jämlikhet fordrar likhet, konformitet.

-Så då är jämlikhet en utopisk dröm då?

57

-I sin allra snävaste bemärkelse ja. Men det är inte den sortens jämlikhet vi strävar efter heller. Det är inte meningsfullt.

-Vad strävar du till för jämlikhet?

-För mig är jämlikhet att vara lika inför lagen t.ex. Eller i val av utbildning och yrke.

-Tror du att alla är lika inför lagen idag? Eller att vi be- handlas lika av utbildningsväsendet eller arbetslivet?

-Nej, det är vi inte, tyvärr.

-Varför det tror du?

-För att vi är olika. Våra förutsättningar är olika. Det går ju inte att påverka hur vi människor blivit födda, av vilka föräldrar, var vi växt upp, vilka människor vi mött osv.

-Så det verkar vara ganska slumpmässigt hur jämlika vi kan bli med varandra då?

-Vi kan nog snarare börja tala om ojämlikhet tror jag. Den är lättare att förhålla sig till ojämlikheten eftersom den är närvarande överallt och mycket verkligare än jämlikheten.

-Det låter negativt att tala om ojämlikheten. Men du har rätt i att den är konkret på ett annat sätt än den utopistiska jämlikheten. Den som vi aldrig kommer att upp- leva.

-Jo, det är lättare att snacka om det som finns än det som aldrig kommer att bli.

-Hur förhåller du dig till ojämlikheten då? Den som vi al- la tydligen måste dras med.

-Jag accepterar den helt enkelt, vad kan jag annat göra. Det är nu bara så här i världen att människor kommer att ha olika förutsättningar för att leva här på jorden. Tänk bara på hur ohälsa kan drabba en person och hur

ojämlikt livet blir om man t.ex. måste leva med ett handikapp.

-Du började med att tala om dominans. Även om vi accepterar att livet är ojämlikt måste vi ändå finna oss i att relationer mellan människor behöver innehålla element av dominant beteende?

-Jag vet inte om ett dominant beteende alltid behöver förekomma i relationer. Att vara dominant är ofta inte en egenskap någon heller vill ha, ändå finns den, precis som ojämlikheten.

-Tror du att vi borde vara lite mera vaksamma på dominant beteende hos varandra, och oss själva naturligt- vis?

-Varför inte. Det skulle nog vara ett bra sätt att eventuellt nå en bättre balans mellan människor.

-Alltså ett sätt att balansera den ojämlikhet som existerar mellan individer, eller?

-Visst. Om ett dominant beteende kan undvikas i en ojämlik relation blir balansen mellan parterna bättre.

-Jag ser en gungbräda framför mig. Parterna har olika vikt. Den tyngre kan hålla den lättare i luften och har makt att inte släppa ner den andra parten så den får markkontakt. Men du menar att om den tyngre vill påverka det ojämlika tyngdförhållandet lite...

-Ja, just så. Det är bara att jämka på brädan en smula så balanserar de i jämvikt. Det är så det ska fungera.

-Har vi löst problemet nu då? Är jämvikt vårt nya paradord?

-Det är inget dumt begrepp faktiskt. Jämvikten är ju inte statisk och den kan uppnås endast i samarbete mellan parterna där de strävar mot samma mål. Samtidigt tillåter jämvikten ändå att först den ena och sedan den andra når dit den vill.

58

-Så vår paroll kommer att vara: Jämlikhet är för ideologi- erna men Jämvikt är för relationerna!

-Sökandet efter jämviktsbalansen i livets uppåtnedåt-rörelse sätter jämlikhetsidéerna i gungning! Hehe.

Avslappningsövning hos terapeuten

-Upplever du att du är på rätt plats i livet?

-Hur ska jag kunna veta de

-Jag menar så här. Känner du att du är på rätt plats i livet?

-Hur kan jag känna det?

-Jag tänker så här. Har du ansträngt dig att känna efter om du är på rätt plats i livet?

-Hur menar du att jag ska anstränga mig?

-Jag menar inte att att du till varje pris måste försöka känna att du är på rätt plats i livet. Kan du nu försöka slappna av?

-Skall jag slappna av nu? Just som jag börjat anstränga mig?

-Kan du bara känna efter? Här och nu.
-Känna efter vad? Om jag är på rätt plats?
-Ja. Vad känner du?
-Att jag blir lite trött av att försöka känna efter...

-Var är du nu? I dina tankar...

-Jag tror att jag just var någon annanstans...

-Är du på en plats där du vill vara...?

59

-Jag befinner mig i mitt hem faktiskt...

-Är det där du vill vara, i ditt hem?

-Jag är i mitt barndomshem tror jag...

-Är det där du vill vara...?

-Jag är i min säng för jag är sjuk...
-Är det sjuk du vill vara...?
-Jag vill höra hur dom viskar i rummet intill....

-Varför viskar dom?
-För att inte väcka mig antar jag...
-Vad viskar dom om...?
-De är oroliga...
-Varför då?
-Jag har väldigt hög feber...
-Är du mycket sjuk?
-Jag vet inte, kanske?
-Är det fara för ditt liv?
-Jag vet inte, jag är bara ett barn...
-Vad kommer att hända tror du?
-Jag kommer att bli frisk igen...
-Vill du det?

-Inte riktigt än. Jag vill bara ligga här och höra deras viskningar...

-Hur känns det nu?
-Det känns bra.
-Varför det?
-Jag är på rätt plats i livet...

-Hur då?

-Jag är mitt i centrum nu...

-Ja. Vill du stanna där...

-Nej, jag kanske dör då...

-Vill du vakna nu?
-Jag måste väl det? Var är jag?

-Du är i livet just nu, mitt i det.

-Är det rätt plats för mig?
-Vad tror du själv?
-Får jag öppna ögonen nu?

60

-Jag? Sanningssägare?

-Har du abonnemang?

-Ja.

-Du undrar inte vilket abonnemang jag frågar efter?

-Nej.

-Du tror jag är från en dagstidning, eller hur?

-Nej, det tror jag inte!

-Vad är det för ett abonnemang jag frågar efter då, tror du?

-Hur ska jag kunna gissa det?
-Men du sa ju att du hade abonnemang!

-Ja, va då då?
-Men du måste väl veta vad du säger, eller?

-Ja det är klart jag vet.

-Har du abonnemang eller inte?

-Jag har ju sagt att jag har abonnemang. Räcker inte det?

-Nej det är inte ett svar jag är nöjd med. Du har alltså abonnemang?

-Ja.
-Då så. Och?
-Det är väl min ensak, eller?

-Jag måste veta om du har abonnemang? Det måste du förstå.

-Vems ärenden går du egentligen?

-Det kan jag inte avslöja. Nå, hur blir det? Får jag ett svar idag eller inte?

-Om jag får veta vad den uppgiften ska användas till? -Det kan jag inte lova. Dina uppgifter är konfidentiella.

-Hur kan det vara så att jag är tvungen att svara men samtidigt inte får svar på min egen fråga?

-Det ligger liksom i sakens natur. Jag kan inte säga mer.

-Du tycks tro att jag abonnerar på sanningen, är det så?

-Du får tro vad du vill. Abonnerar du alltså på Sanning- en?

-Om jag skulle göra det då, är det då så allvarligt?

-Det är en sak vi får titta på. Sanningen är inget att leka med.

-Jag leker inte med sanningen!! Sanningen är att jag inte vet vart du vill komma.

-Du erkänner alltså? Att du har haft med den att göra? -Jag bara använde ordet, det är väl inte förbjudet?

-Du skall vara försiktig med att åberopa Sanningen. Ing- en känner Sanningen.

-Det här börjar kännas en smula obehagligt. Kan vi av- sluta det här samtalet?

61

-Vi kan avsluta här och nu. Bara du säger vad du abonnerar på.

-Ok. Det är inte sanningen. Är du nöjd nu?
-Talar du sanning nu?
-Jag lovar!
-Där fick jag dig!! Du talar alltså sanning i alla fall? -Ja, hur så?

-Du har just sagt emot dig själv! Om du inte abonnerar på sanningen hur kan du då tala sanning!?

-Jag tror inte det här är sant! Håller jag på att bli galen?

-Bara du själv sitter inne med den sanningen. Din obehagliga sanningssägare!

-Jag? Sanningssägare? Jag som helst inte talar om den?

-Men du abonnerar på den!!!

Ord kan ju också drunkna. I varandra.

-Kan du stå för dina ord?
-Varför frågar du det?
-Måste man inte det då?
-Om man måste stå för sina ord?

-Ja. Det måste man väl ändå?

-Det beror väl på?

-Beror det på? Hur då?

-Om orden är uttalade som sanningar, utan förbehåll och tvärsäkra, då har man kanske inget val?

-Är dom det då, tvärsäkra och allt det du sa?

-För det mesta inte. Ord är sällan tvärsäkra.

-Men du sa att de kan uttalas tvärsäkert, eller hur?

-Det händer ju titt som tätt, därmed inte sagt att det i själva verket är sanningar.

-Hur kan man veta det då, att det som låter som sanningar egentligen inte alls är det?

-Det kan man inte, alltid. Sanningen ligger oftast ändå dold i orden.

-Hur menar du nu?

-Det som sägs är inte alltid det som orden i sig själva berättar.

-Menar du att det finns en sanning bortom orden?

-Så skulle man kunna säga. Man måste söka bakom orden.

62

-Det förefaller som en bakvänd ordning. Kunde inte orden stå för just det man vill säga?

-Det verkar inte vara så enkelt. Vi kan inte förstå sakernas rätta innebörd enbart genom att lyssna till orden.

-Så otroligt knäppt! Vem har hittat på det här systemet?

-Det är nog inte troligt att någon hittat på ett system, det är nog knappast ett system heller.

-Men. Om det inte går att förstå orden utan en massa tolkningar eller lyssnande bortom orden, hur ska vi någonsin få ordning på tillvaron?

-Det har du rätt i. Orden skapar inte ordning, det är ett som är säkert. Orden skapar oftare kaos. Ordningen, om den nu finns, måste skapas utifrån något annat.

-Jaha. Så du menar att orden inte är vägen till sanningen, är det vad du påstår?

-Missförstå mig rätt. Ord behövs för att hitta sanningen, tro inget annat. Men ord är så torftiga och oerhört lätta att feltolka. Vi behöver mer än ord.

-Vad då t.ex?

-Jag kan inte svara på det. Om jag visste det skulle jag inte sitta här.

-Hur menar du? Var skulle du sitta i stället?

-Jag skulle nog inte sitta. Kanske skulle jag simma.

-Simma?!

-Ja. I de stora haven. Bland dem som inte söker efter eller påstår sig veta något om sanningen.

-Bland havets invånare?

-Just det. Antingen har de redan funnit sanningen eftersom de inte använder orden eller så är vi människor på fel spår.

-Hur då?

-Jag tänker att vi människor kanske fått orden för att vi måste fortsätta söka, medan djuren i havet är ordlösa för att de redan vet och inte behöver söka.

-Så du menar att fiskar är klokare än vi?
-Så skulle det kunna vara. Fiskar kan vara väldigt kloka.

-Menar du verkligen på allvar att fiskar är klokare än vi människor?!

-Varför inte? De försöker inte hitta svar på livets frågor som vi gör, kanske just för att de redan vet svaret.

-Kan du stå för vad du nu säger?

-Det beror nog på hur du vill tolka det.

-Ska jag tolka det du säger nu också?

-Det är just det här jag menar. Fiskarna i havet skulle aldrig ställa den frågan.

-F-n va dumt! Så du menar att jag är dummare än en fisk som frågar?

-Det har jag inte sagt.

-Men vad har du sagt då?

-Just ingenting. Det är det som är det komiska med orden.

-Komiska?

-Ja. De säger så lite.

-Men ändå använder du och jag dem. Varför?

-För att vi bara har dem. Vi får nöja oss med de ord vi fått.

-Eller så gör vi ett besök nere i havsdjupen?

63

-Det kanske kan vara ett sätt. Där förslår ändå inga ord. Försök säga nå ́t och du kommer att drunkna.

-Du är helt enkelt tvungen att hålla käften!

-I fall jag ska söka sanningen bland havets invånare. Sant!

-Ska du det då?

-Jag tror jag fortsätter som jag gjort hittills ännu ett tag. Och du?

-Jag gör dig sällskap under tiden. Men säg för Guds skull till när du hoppar i. Lovar du det?

-Okej. Jag lovar att berätta det för dig. Alla andra får väl upptäcka det själva.

-Ja. Det blir tyst. Kanske dom märker att orden blivit färre?

-Eller så märks det inte alls. Ord kan ju också drunkna. I varandra.

-En sanningssökare mer eller mindre gör ingen skillnad menar du?

-Nå ́t i den stilen. Det kommer ständigt flera dessutom.

-Säg int ́ annat. Är du trött? Själv känner jag mest bara för att slumra i vassen.

-Klokt talat! Vi ses där då.
-Ses var ordet.
-Jag menar det. Vem skulle vilja höras mer?

- zzzz...

Hej som i handduk

-Hej du!

-Hej som i handduk!

-Vasa?

-Haj som i hejduk!

-Varför säger du så där?

-Har du inte hört det förut?

-Nej du!!

-Nej som i nejonöga.

-Hör du du! Jag tror du driver med mig?

-Inte det minsta sa Birgitta från Finsta.

-Kan du inte svara utan att vränga till allting?

-Förlåt. Mitt namn är Plåt. Ursäkta, det är äkta.

-Ska vi ses en annan gång?

-Säg det med en sång...

-Nu säger jag inte mer!! Jag börjar bli förbannad.

-Sjung ut bara! "Säg det med ett leende..."

-Dra åt Hecklefjäll med dig och dina uttryck!!

-Nu börjar det likna nå ́t! Häckla på du bara.

-Jag har ingen lust att bränna propparna på dig just nu!!!

-Du har fått i nerverna, menar du?

-Dom ligger utanpå, var så säker!!

64

-Så du är irriterad alltså?
-Det är bara förnamnet!!!
-Och efternamnet? Vad är det?
-Nu får det vara nog! Försvinn ur min åsyn!!!

-Det var ett långt namn.
-GRRRR.
-Hej på dig, du gamle indian.

-AARRRRGH!!!
-Hejs svejs i lingonskogen!!

(Ojdå! Det verkar som om att alla har inte samma humor som jag?)

-Jag är väl inget nötöra heller!

-Vad du är jämn i porträttet idag.

-Jo du. Det är uppåt i kalasväskan!

-Vad säger du! Har du vunnit storkovan?

-Nej du. Ont om klöver är det alltid gott om. Gissa på du. Bättre upp!

-Nu blir jag lång i ansiktet. Har du gått och blivit salig på gamla dagar?

-Fan heller. Då skulle nog prästfan se ut som en fiollåda i ansiktet.

-Ja järnvägar. Säg inte att det är...? Nej dra på trissor! Har du gängat dig?

-Hehe.

-Största bonden ska ha största potatisen.

-Jo du. En riktig toppsnäcka kan vi säga, hoho.

-Du har allt en räv bakom örat du.

-Man vill ju få ordning på sylarna och livet så småningom...

-Kyss Karlsson, du menar inte att du fastnat för den där ruggugglan?

-Ska du säga som har allt på det torra. Fast elak verkar hon vara, tanten din.

-Sällan. En annan har bara bred mittbena.

-Jo du. En annan är inte som alla andra, för en annan är Gravelej.

65

-Ska det bli ordning på dig till slut? Du har ju så förbenat byst överallt. Det har varit lite vajkalle med städningen va?

-Man får väl röja opp lite...

-Vilken överraskning att just du...! Du har lurat i vassen och inte ens sagt flaska.

-Man hade nästan tappat nappen! Men när det ser ut som värst är det bara att hänga på en ny mask.

-Ja man får stoppa pipan i säcken.

-Det blev lite fjädernedgång ett tag...

-Jag trodde du var nere för räkning om jag ska vara är- lig...

-Precis. Det har känts som Nattavaara-Malmberget bra länge...

-Man känner sig darrig, mår tjyvens helt enkelt. Som man sålt smöret och tappat pengarna.

-Men nu är det slut på den jämmerdalen!

-Vänta du! Har du bjudit hem fruntimret än?

-Problemet är att det ser ut som taikon där hemma. Mås- te bjuda hem bönan snart utan att hon gör en saltomoral på köksgolvet.

-Du måste ha nå ́t att stoppa i ansiktet när hon kommer. Annars verkar du lite eljest.

-Det har du rätt i. Själv är jag ingen kostföraktare men det enda jag klarar i köket är korv a´ la Karlsson.

-Du får bjuda på en borre därtill. Det smakar fikon sa Zackarias.

-Vad ska ni snacka om då så där första gången? Har du tänkt ut nå ́t? Ni kan ju knappast glo på dumburken väl?

-Ja järnspik, det har du rätt i! Vad ska vi då göra?

-Du får blada iväg till affär ́n och tjacka en blomma först och främst. Det gillar fruntimmer.

-Kanske bäst att löga sig och borsta tanden också?

-Ska du pussas är det bäst du tar ut snuset och petar gaddarna.

-Pussas är inte min mammas gata precis.

-Ge fan i att nämna morsan och om hon nämner nå ́t om kilhattar får du ligga lågt. Det kan vara en fälla.

-Jag är väl inget nötöra heller!

-Det var inte så jag mena, ditt ljushuvé! Fruntimmer kan hugga som huggormar vet du.

-En annan är väl inte född i farstun. Dessutom har jag inget emot en bamsingstångkorv till grabb om det skulle bära till.

-Du får förresten ta och feja upp på kruthuset så hon inte går hem och skiter skedbladtunt. Glöm inte de ́ i Jisse namn.

-Tack för tipset. Tror inte hon är så känslig men man kan ju ta det säkra för det osäkra. Ske ́bla ́tunt var det ja.

-Det har börjat regna småspik. Bäst att ta sig hem till tanten så man hinner knoppa in innan åtta-blecket. Hej på dig du gamle indian och lycka till med gängandet!

-Lycka till själv du. Du kan förresten dra nå ́t gammalt över dig. En annan kan väl vara lite fin i kanten om så behövs. Vi tar det lite nätt och vackert så går det fint.

-Den som lever får se!

-Ja annars får man väl på tafsen!

66

-No strings attached! -Inte sant?

-Vet du något om följderna?
-Vilka följder?
-Bra fråga. Det undrar jag också.
-Nu förstår jag inte. Undrar du över följderna?

-Inte mycket. Vet du om de finns?

-Om följderna finns!? Hur så?

-Vissa påstår det. De frågar mig om jag tänkt på dem, följderna.

-Du menar att man måste räkna med följderna?

-Måste man det? Hur kan man räkna med dem om de inte finns?

-Jaha, du tänker så! Det kan man inte veta säkert.

-Vilket?

-Att följderna finns är inte en hundraprocentig sanning.

-Inte? Det var det jag misstänkte.

-Därmed inte sagt att de inte existerar.

-Säger du att de kan existera ändå? Fast inte till hundra procent.

-Antingen existerar de eller så gör de det inte. Men de existerar inte alltid.

-Jag kanske har missförstått dig. Följderna existerar menar du, fast inte alltid, är det korrekt uppfattat?

-Egentligen kan man inte veta det förrän efteråt. Innan vet man ingenting om följderna.

-Ändå uttalar sig folk så tvärsäkert om dem, hur kan det komma sig?

-Det beror på att de har förväxlat sanning med sannolikhet. Följder är något man räknar med i sannolikhetstermer innan det inträffade har inträffat. Efteråt är följderna faktiskt inte längre ett särskilt viktigt samtalsämne.

-Hur menar du att följderna inte är viktiga längre?

-Följder är inga riktiga händelser, de är kalkylerade utfall av en händelse. När något händer p.g.a. något annat bildas ett orsakssammanhang, möjligen talar man om
en följdverkan, att det ena följer av det andra. Men det har i själva verket mera med logik att göra än med verkliga händelser.

-Så verkliga händelser följer ingen logik menar du?

-Jo visst, att släppa en kopp ur handen får den sannolikt att gå sönder om den träffar golvet. Men det bygger också enbart på sannolika antaganden. Men att kalkylera med just det utfallet är ganska rimligt.

-Men i andra fall kanske sannolikheten att just det som antas bli följden av ett specifikt handlande inte alls är lika stor, eller?

-Precis! Men vi antas alltid tänka på följderna. Även om de i själva verket kan vara ganska osannolika.

-Pratar vi om risk här? Är våra överväganden om följderna egentligen riskbedömningar?

-Visst. Det skulle man kunna säga. När vi uppmanas tänka på följderna är det faktiskt riskbedömningar vi måste göra.

-Att bedöma risker är en del av våra dagliga liv, menar du?

67

-Vi tänker oftast inte på att vi gör riskbedömningar hela tiden. Det sker omedvetet.

-Men om någon höjer ett varnande finger och undrar om vi tänkt över följderna, då blir riskbedömningen i allra högsta grad medveten, inte sant?

-Det är det som är det paradoxala. Någon annan gör en uppmärksam på risker som vi i själva verket inte tänkt på tidigare.

-Du menar att vi inte gör en riskbedömning utifrån våra egna erfarenheter då?

-Du tar orden ur min mun. Det är där jag är benägen att hålla med dig om att man kan ifrågasätta om följderna verkligen existerar. De existerar inte i dig, men i själva verket i någon annan som inte är en del av orsakssammanhanget. Därför blir det vanskligt att tänka på följderna. De tillhör ju en annan persons sannolika utfallsscenario, inte ditt!

-Mina följder är inte dina följder, skulle man kunna säga!

-Nej, där spelar ju starka påverkansfaktorer som slump och tur in. Tänk på hur olika utfall två individer kan få i spel och dobbel. Eller varför inte av ett fallskärmshopp från samma flygplan och vid samma tidpunkt. De kan ge helt olika utfall.

-Jodu. Jag skulle säkert landa i en grantopp.

-Det är den följden du räknar med utifrån erfarenheter du samlat på dig. Trots att du aldrig hoppat fallskärm antar jag?

-Sant. Det har jag inte. Jag gjorde bara en riskbedömning men den bygger på helt felaktig logik, eller hur?

-Ja. Din bedömning har inte så mycket med sannolikheter för lyckade fallskärmshopp att göra i vart fall.

-Ändå skulle jag i samma stund jag hoppar vara övertygad om att det skulle gå fel på något sätt. Hur förklarar du det?

-Det är möjligt att beslutet att hoppa är dåligt just för att det leder till negativa tankar. De i sin tur kan få följder. Men jag orkar faktiskt inte fundera på det orsakssambandet just nu. Kan vi ta en paus?

-Bara en fråga? Tror du att vi måste tala om riskbedömning i samband med våra tankar också? Ger tankar upphov till en kalkylerad risk?

-Bra fråga. Jag kan tänka mig att det är så. Men att tänka mera på det nu kan öka risken för att vi blir för medvetna om vad vi gör i varje stund. Riskkalkylering på ett omedvetet plan är inte att förakta.

-Även om den bygger på felaktiga föreställningar, andras eller egna?

-Vi är inga superdatorer. Vi får leva med att vi bara kan hantera en bråkdel av den information vi skulle ha nytta av i varje valsituation. Just nu tänkte jag följa en instinkt i stället.

-Instinkt? Bygger inte instinktivt beteende också på sammanvägningar av tidigare erfarenheter?

-Sannolikt är det så. Hur det än är med den saken är livet fullt av antaganden. Nu antar jag att risken är stor för att du snart inte orkar läsa mera, eller vad?

-Du har sannolikt rätt utifrån din egen erfarenhet.

-Vad sägs om en kopp kaffe?
-Behöver jag kalkylera med några följder?
-No strings attached!

-Inga följder?

-Nope!

68

-Det säger du bara?

-Inte sant?

Medvetenskapen!

-Du påstår att det finns ett medvetande efter döden?

-Ja, på sätt och vis.

-Kan du bevisa det?

-Jag kan försöka. Men först måste vi definiera vad medvetande är.

-Jag definierar det som ett "upplevt vetande".

-Ja, det kan jag gå med på. Om du med vetande beaktar att det kan vara högst subjektivt.

-Det är självklart. Vi utgår från det individrelaterade med- vetandet.

-Jag ser medvetandet som ett tillstånd. Individer kan också vara omedvetna eller t.o.m. medvetslösa. Är vi överens om det?

-Vart vill du komma?

-Lugn. Jag har inte börjat än. Medvetna tillstånd kan existera samtidigt hos flera individer. Är du med på det?

-Ja. Men du har ännu inte bevisat någonting!

-Jag kommer till bevisen snart. Eller försöken till bevis om du accepterar dem som sådana?

-Försöka duger!

-Tack. Jag förutsätter att medvetandet om dödens existens finns hos de flesta.

-Ja. Det vet väl varenda människa!

-Du påstår nu något som du inte kan bevisa. Är du med på det?

69

-Ok. Ett spädbarn vet ännu ingenting om döden. Men det är väl oväsentligt?

-Det är inte riktigt säkert. Om spädbarn inte vet så kan även andra människor vara omedvetna om döden, eller hur?

-Ja, naturligtvis! Men de flesta är ju synnerligen informerade om att döden existerar. De flesta har väl sett en död människa?

-Du har säkert rätt i det. Vi förutsätter också att döden är en definitiv gräns för medvetandet, gör vi inte?

-Men så är det ju! Menar du att den inte är det!?

-Exakt. Vi har inga bevis för att medvetandet upphör i och med döden. Alltså kan vi inte heller säga att medvetandet inte existerar efter dödens inträffande.

-Nu får du förklara.

-Vetandet under en livstid kan som vi konstaterade i början av vårt samtal vara både oupplevt eller helt enkelt obefintligt. Så kan det vara med vetandet efter döden också, det kan visa alla grader av medvetenhet allt ifrån medvetslöshet till upplevt vetande. Men det vet vi inte. Det är min mottes.

-Så du menar att det är jag som skall visa att medvetandet efter döden inte existerar? Det är ju löjligt!

-Det är det inte. För din tes bygger på ett antagande om att döden skulle innebära slutet för ditt vetande. Och det antagandet kan du inte verifiera med fakta, för du kan inte referera till någon som är död. Döda kan ju inte berätta.

-Om de inte kan berätta kan de väl inte heller vara medvetna!!

-Jag påstår att de skulle kunna vara det.

-Så du menar att du nu bevisat att medvetandet finns efter döden? Genom att kräva bevis för motsatsen, att döden verkligen är slutet!!

-Ja. Har du bevis för det?

-Du är skvatt galen! Så nu tycker du att du har rätt och jag fel?

-Nej. Ingen av oss vet något om medvetandet efter döden. Vi är lika okunniga. Det var bara det jag ville bevisa.

-Jaha. Tvivlar du också på att Gud finns?

-Lustigt att du frågar. Det är ju en högst individuell fråga. Hur är det med dig, är Gud en medveten realitet för dig?

-Försöker du lura mig i en fälla? Vi kan väl inte jämställa frågan om medvetandet efter döden med medvetandet om att Gud finns?

-Varför inte? Det är samma resonemang som gäller från min sida. Om det inte finns bevis för motsatsen så existerar båda. På ett individuellt plan givetvis.

-Men medvetandet om Gud är så mycket större, det be- finner sig på ett metaplan, inte på det individuella planet enbart!

-Sant. Så kan det vara med medvetenheten om medvetandet också. Då blir medvetandet större än vi enskilda människor, fritt från tid och rum, liv och död. Då skulle medvetandet kunna vara lika universellt som Gud och kosmos.

-Så du menar att jag skall tro på ett medvetande efter döden lika mycket som jag tror på Gud?

-I synnerhet om dessa företeelser skulle ha med varandra att göra. Men det får vi inte veta.

70

-Du sa inledningsvis att medvetenhet var ett "upplevt vetande". Men själva vetandet förefaller vara ganska svagt, eller åtminstone grunden för det. Det förefaller som om medvetandet är rätt så överlägset i den bemärkelsen att det inte behöver grunda sig på bevis.

-Precis. Jag lever hellre i medvetenhet om min omvärld än utifrån ett vetande om den.

-Jag förstår. Men bevisbördan då, kan du bara stjälpa över den på andra?

-Jag har ingen nytta av att leda allt i bevis, det kan just andra ägna sig åt.

-Menar du vetenskapen?

-Ja, och alla som enbart tror på den. Själv börjar jag luta åt en annan disciplin. Medvetenskapen!

-Tror du på den verkligen?

-Ja. Den kommer att bli viktig inom forskningen. Trots att den inte följer gammal vetenskaplig praxis.

-Jag förstår. Vi kommer alltså inte att behöva bevisa att våra påståenden är sanna längre.

-Sant. Vi kommer att behöva lära oss att motbevisa istället. Det blir den nya vetenskapens uppgift.

-Jag börjar bli medveten om det.

-Is int hosa.

-Vad krotar du?
-Is int hosa. Simpparna ha fari.

-Du får sima nakupelle.

-Saakuti!!
-Ja e så frusiger.
-Paller!
-Jukulauta.
-Sluta söla och hopp i vett ja!

-Ja far i bastun..
-Du e en rikti spenukalle tror ja.

-Ska du ha om örona, va?!

71

-Vi far ensam, heller va?

-Va fontjar du på?

-Har du stidi?

-Nää. Ja tänkt fåta.

-Kiva för dej.

-Vill du fara me?
-Ja måst på vessan först.

-Far vi ti skotjen?
-Int vet ja.
-Ska vi ta kaverina me?

-Nä. Vi far ensam, heller va?

-Jonå. Vafför int.

Intervjun

-Du är en skrivande människa?

-Ja, jag antar det.

-Du är en manlig skrivande människa.

-Ja. Hur så?

-Dä är en vit manlig skrivande människa!

-Ja. Jag råkar vara det.

-Du tillhör den lilla procent människor som har det bäst i världen!

-Ja, jag kan inte förneka det. Vart vill du komma?

-Du är en vit kristen manlig skrivande människa! Anser du att det är rätt?

-Jag förstår inte frågan?

-Du förstår inte frågan! Jag undrar om du tycker att det är rätt att du har det så bra?

-Jag tycker inte det är fel i alla fall.
-Så då tycker du att du har rätt till att ha det så bra?

-Varför frågar du det? Skulle det inte handla om mitt skri- vande?

-Hur kan det handla om ditt skrivande utan att handla om dig?!

-Jag skriver ju inte för att jag är en vit kristen man i i-världen. Mitt skrivande utgår från något helt annat!

-Men kan du verkligen bortse från att du är priviligierad?

72

-Nej. Men hur skulle jag kunna det?

-Nej just det! Ändå skriver du, trots det?

-Det stämmer. Jag har inte sett mitt skrivande som ett privilegium tidigare faktiskt.

-Det borde du. Du är en priviligierad skrivande människa.

-Ja. Jag har insett det nu.

-Kanske vi kan börja med intervjun nu?

-Börja? Den är i det närmaste klar.

-Jag förstår inte riktigt?

-Jag har alla fakta jag behöver för att skriva mitt porträtt nu.

-Men mitt skrivande då? Ska jag inte säga något om skrivprocessen och kampen?

-Det är inte vad läsarna vill läsa om, tyvärr.

-Jaha. Men hur får dina läsare då en bild av mig som person?

-Jag måste välja ett tema. Jag kan ju inte börja skriva en biografi!

-Vad blir din vinkel i artikeln om mitt skrivande då?

-Det har väl framgått rätt tydligt. Det kommer att handla om litteraturens villkor i tredje världen.

-Men då handlar det ju inte alls om mig?

-Jo då. Indirekt. Du som priviligierad får framstå som just det i relation till alla dem som inte kan, får eller känner att de kan prioritera skrivandet.

-Så det blir en kritisk artikel om min priviligierade ställning i världen?

-Inte bara kritisk, också granskande. Jag vill visa hur din röst tillåts höras i en värld full av röster tillhörande människor som ingen hör och läser, den stora massan icke- skrivande.

-Icke-skrivande? Men de som inte skriver kan du väl in- te bara bunta ihop så där i samma grupp?

-Det är just det jag vill säga med min kommande artikel. Att rätten att skriva inte får gälla ett fåtal.

-Du vill alltså uppmana alla icke-skrivare att börja skriva?

-Det är en möjlighet. En annan är att du och sådana som du slutar.

-Att jag skulle bli en av dem, de icke-skrivande?

-Nej det kan du inte. Du är redan fast i ditt priviligierade skrivande.

-Jaha. Det kan hända. Vad ska jag göra nu? Vad händer?

-Du får väl fortsätta med dina skriverier, vem bryr sig. Förresten kan du väl skriva om något annat än dig själv nå ́n gång?

-Så du har ändå läst vad jag har skrivit?

-Jo. Allt. Tyvärr.

-Varför då?

-Om jag inte gjorde det skulle du inte vara priviligierad. Det är väl solklart!

-Jo. Jag skall tänka på saken.

73

-Får jag skriva om dig?

-Det kan du väl få?

-Om dig som granskare av den priviligierade världen, blir det bra?

-Om du inte tänker påstå att jag därför är priviligierad själv för att jag gör det jag gör!

-Är du inte det då?

-Det är jag sannolikt. Men det är det ingen som vill läsa om mig. Vi måste hålla oss till mallarna.

-Vilka mallar?
-Dom som beskriver vad läsarna vill läsa om.

-Vilka är läsarna då?
-Det är ju de priviligierade själva...
-Jaha. Nå då så. Ska vi börja?
-Varsågod.

-Du är alltså en vit kristen skrivande människa i den priviligierade världen....

-Ja min herre. Det finns ingen annan att fråga.

-Rådgivare, vad skall jag göra för att lära känna mitt folk?

-Herre, ingen känner väl sitt folk som ni?

-Måhända. Men jag vill lära mig mera om dem. Hur skall jag göra?

-Herre, om ni redan är den som vet mest om ert folk, vem skall då kunna vägleda i denna fråga?

-Korrekt. Det hade jag inte tänkt på. Jag förfogar alltså inte över en enda expert på folk?

-Nej herre. Så är det tyvärr. Såvida inte...

-Vad? Tala rådgivare!

-Min herre får inte missförstå...

-Säg det utan dina krumbukter! Jag vill höra vad du försöker säga.

-Min herre är ju den största experten på folket här.

-Ja. Än se ́n!

-Det är bara genom att min herre frågar sig själv om råd som min herre kan få svar.

-Vafalls! Det låter ju befängt! Skall jag fråga mig själv?

-Ja min herre. Det finns ingen annan att fråga.
-Nej förstås. Det har du rätt i.

?
-Vad skall jag fråga mig om då?

74

-Min herre kan kanske börja med att fråga om min herre verkligen känner alla bland folket?

-Det är klart att jag gör. Jag är ju herren.

-Jag tvivlar inte alls på er kunskap min herre. Ni känner alla era får för ni är en god herde. Jag undrar bara om min herre verkligen haft tid att ta reda på allt om alla, det kan ju knappast ens min herre ha hunnit med?

-Jag förstår vad du syftar på. Jag känner mitt folk väl men jag har inte lyssnat till alla hjärtans innersta röster, är det vad du vill påstå?

-Min herre, vem är jag att uttala mig om sådant, er ödmjuka tjänare.

-Du vill att jag skall lyssna till folkets hjärtan, ett och ett! Hur skall det gå till?

-Det skulle vara förmätet av mig, en obetydlig människa, att försöka råda er, min herre.

-Låt vara att du bara är en av många rådgivare. Men nu frågar jag just dig. Du skall betrakta det som en ynnest av min nåde att det är just dig jag ber om ett svar. Nu med detsamma tack!

-Min herre, jag tackar ödmjukast för att jag är utvald att få svara. Mitt svar är att min herre först måste lära känna sitt eget hjärta. Om min herre ursäktar?

-Vad är det här för idioti!! Jag kan väl inte lära känna mitt folks hjärtan genom att lyssna till mitt eget?!

-Förlåt mig mitt övermod, kära herre. Mitt råd är dock sprunget ur gammal visdom bland ditt eget folk.

-Vad är det du påstår?! Att mitt folk skulle veta mera om hur man söker i andras hjärtan än jag, deras herre?!

-Min herre, jag berättar bara vad som är brukligt bland folket.

-Du menar att jag skall leta i mitt eget hjärta efter svaret?

-Så gör ditt folk. Men du, min herre, känner dem alla. Du måste se in i deras hjärtan.

-Om jag inte ser annat än mig själv i dem, vad har jag då gjort fel, rådgivare? Vad är ditt uppriktiga svar?

-Du, min herre, har inte skådat in i ditt eget mörker än. Först när du genomskådat ditt hjärta herre kan du se vad ditt folks hjärtan döljer för dig.

-Du påstår att de döljer något för mig?!

-Ja herre. Alla döljer något för att de är rädda.

-Rädda för vad, rådgivare?

-Rädda för att vara svaga, dumma, högmodiga, giriga, lata, svartsjuka osv. Herre, de är rädda för mycket.

Så du menar att jag se måste se deras rädsla för att känna dem väl? Är det vad du försöker säga mig, rådgiva- re?

-Ja herre.

-Men för att se deras rädslor måste jag, deras herre, se mina egna. Är det verkligen det du påstår?

-Förlåt min herre. Det är sanningen.

-Så du säger att din herre är en rädd herre som inte tycks begripa att han är det?!!!

-Min herre får inte låta sig bli förolämpad. Detta är bara folkets visdom som jag försöker förmedla.

75

-Så nu tar du tillbaka? Behöver jag inte längre se om jag kan hitta några egna rädslor? Hur skall du ha det?!

-Skona mig herre, er ödmjuka tjänare. Jag vill inte såra, förödmjuka eller förolämpa er.

-Och om ni redan har gjort det? Vad tänker ni göra åt det?

-Det är ingenting jag kan göra åt det tyvärr. Det kan bara min herre själv.

-Hur menar du?

-Som jag sa, i alla hjärtan döljer sig rädslor som var och en först måste utforska. Känner man inte dem kan man inte heller känna andras.

-Så du vill att jag skall utforska mina rädslor, jag som är er herre? Tror du att jag har några rädslor?

-Även den mäktigaste, herre, har rädslor. Ingen kommer undan.

-Om jag hittar några, vad skall jag göra med dem?

-Min herre, gör vad ni finner lämpligt. Det kommer min herre att veta bäst själv.

-Det var mig ett konstigt råd! Hur kan jag veta det, det skall väl du veta som är min rådgivare!

-Min herre, vissa saker vet man bäst själv. Särskilt dem som man lär känna genom eget utforskande.

-Så du vill att jag, din herre, skall ägna tid åt att utforska mitt eget hjärta.

-Min herre ville ju utforska folkets hjärtan. Detta är den enda kända vägen.

-Då måste jag bli en av folket först, är det så?

-Min herre, det är upp till er.

-Jag vill känna mitt folk. Vägen dit är genom mitt eget hjärta. Om jag skall nå mitt mål måste jag ta de vägen menar du?

-Ja, min herre. Det finns bara en väg för min herre. Den går genom hjärtats mörker. Vill ni fortfarande känna ert folk?

-Jag kommer att få känna mörkret i mitt eget hjärta och därigenom också mitt folk. Jag är redo! Var skall jag börja?

-Min herre, ni har redan avslöjat många av era inre rädslor under vårt samtal. Jag förslår att ni börjar med dem.

-Och vilka är det, min vän? Du vill att jag själv hittar dem, jag förstår...

-Min herre, ni kommer att finna dem och många fler. Ett litet råd till på vägen om min herre inte tycker att jag är väldigt framfusig?

-Ingen orsak! Kläm fram med det bara!

-Jag föreslår att vi lägger bort titlarna, min herre.

-Du menar att jag inte längre är herre och du rådgivare?

-Ja. Vad säger du om det?

-Det känns en smula ovant bara. Vad skall jag kalla dig?

-Du kan kalla mig du som du gjort hittills.

-Du är alltså inte rådgivare mera utan du är du helt enkelt?

-Ja. Vi är nu jämlikar. Kan du tänka dig det?

-Med lite möda, jo. Kan jag lära känna dig nu?

76

-Ja. Nu kan du det. Med börja hos dig själv först!

*

-Du? Vill du bli min herre?

-Varför det?

-Jag behöver en herre. Saknar inte du honom också?

-Nej. Försök vänja dig vid att det inte finns någon herre över dig.

-Får jag då vara herre över mig själv?

-Ja, det ska du vara. Men bli en god herre som känner dig och dina rädslor.

-Javisst. En så ́n herre vill jag bli.

*

-Dom där rädslorna förresten!
-Ja vad är det med dem, min vän?

-Jag trodde dom skulle vara större än dom verkligen var.

-Så brukar det vara. Dom krymper förresten när dom kommer fram i ljuset.

-På så sätt! Verkligen?!
-Jo du! Kul va´? Det trodde du inte?
-Sant. Jag hade förväntat mig ett herrans liv.

-I stället får du nu uppleva min herres nya liv!!

-Hahaha. Det kan jag rekommendera.
-Vem vill du rekommendera det menar du?

-Alla.

-Men alla är inte herrar väl?

-Ok. Kanske inte alla. Men till dem som känner igen sig. Det finns säkert en och annan.

-Som känner igen sig? I herren? Säger du det? :-/

77

"-Mmmm...."

-Jag känner mig under isen idag.

-Vad har hänt?

-Jag har lite svårt att få näsan över ytan bara.

-Vad är det som besvärar dig?

-Du vet, bara man får det ena benet över kanten...

-...så följer det andra nog med. Jag förstår. Du kommer inte upp ur sängen?

-Jag är uppe. Det är inte att jag inte kommer upp. Tvärtom.

-Du har inte sovit?

-Inte en blund. Har legat och kastat mig bara.

-Har du mardrömmar?

-Det är inte någon mara som rider mig om natten, tro inte det. Det är något annat.

-Ligger du och tänker, har du svårt att koppla bort från tankarna?

-Nej, jag har inga tankar som trycker eller samvete som gnager eller oro som maler eller...

-Jag förstår, jag förstår! Ta det lugnt nu.

-Förlåt, jag tror nästan jag håller på att gå upp i limningarna. Förlåt.

-Kan jag hjälpa dig på något sätt?

-Snälla du. Du är så vänlig men jag måste vandra min egen väg, förstår du det?

-Vi har alla våra egen väg.
-Ja vill tro dig. Kan du inte beskriva din?

-Min väg? Du vill att jag skall beskriva en väg? Nu har du missförstått mig. Det är ju bara ett talesätt!

-Jag begriper väl det. Jag ville bara att du skulle lätta ditt hjärta lite.

-Tala inte om mitt hjärta. Det är krossat och ligger blödande framför dina fötter.

-Men kära nå ́n då! Vad är det du säger?!

-Mina känslor är sårade. Mitt liv ligger i spillror.

-Är det någonting jag kan göra?

-Vad skulle det vara? Röra vid öppna sår?

-Nej, för Guds skull! Bara något litet som kan få dig att bli gladare. En kopp kaffe?

-En kopp kaffe!? När du borde ösa oceaner av kärlek över mig!!

-Gör jag inte det då?

-På ditt sätt kanske. Det är som en droppe i havet.

-Men jag försöker göra mitt bästa.

-Att bara göra sitt bästa är inte gott nog. Förstår du inte. Kärlek handlar inte om att "försöka göra sitt bästa"!

-Vad handlar det om då?

-Att se. Att se varandra. Att läsa den andra som en öppen bok. Jag är en öppen bok. Det är bara att läsa av mig, begriper du inte att allting inte kan sägas?

-Jag vill gärna läsa dig som en öppen bok. Du ska inte behöva be om allting, jag lovar.

-Du har inte ens läst förordet än. 

-Får man kika lite på sista sidan så man vet hur det slutar?

-Försök inte skoja bort allt jämnt! Nu sårar du mig igen!

-Förlåt. Jag ska inte skoja mera.

-Nå vad läser du? Du säger ju själv ibland "-att man kan se det på utanskriften." Vad ser du?

-Att vi kanske borde hålla om varandra en stund? Har jag rätt?

-Att du inte kunde begripa det från början! Ditt blindstyre!

-Men då gjorde jag ju rätt i alla fall!

-Va!?
-Är inte kärleken blind?
-Ja. Vadådå?

-Du sa att jag är ett blindstyre.

-Gjorde jag?
-Jag är blind av kärlek.
-Är du? Hur då?

-Av kärlek till dig...

-Mmmm...

-Kärleken är inte bara blind utan stum nu också vad det verkar...

-Mmmm....

-Mmmm. 

78

Hallå! Kom tillbaka!

-Inte ett ord till från dig! Jag är så trött på att höra ditt gnäll! Dag ut och dag in. Nu får det vara nog!

-Jag sa ju bara...

-Du är tyst sa jag! Tror du att jag orkar höra vad som helst?! Jag är ingen slaskhink som du kan fylla med dina spyor!

-Jag ville ju att....

-Hädanefter är det jag som bestämmer när jag vill lyssna på dig och inte du! Kan du inte sluta sprida din galla?!

-Men, du har missförstått....

-Jag vet nog vad du ska säga! Jag vill inte hör det. Jag har redan hört tillräckligt av din skit!

-Lyssna bara en liten stund....

-Jag har lyssnat på dina tirader så jag kan dem utantill! Förstår du överhuvudtaget ingenting?!

-Jag förstår mycket. Om du slutar skälla på mig ska du få höra...

-Kom inte här och bestäm över mig och vad jag ska göra! Om jag vill höra nå ́t från dig är det jag själv som avgör. Har du förstått?

-Du vill alltså inte höra vad jag vill berätta?

-Bara om jag själv har lust och tid. Det är min ensak att avgöra, inte din. Begriper du?

-Jag begriper att du inte vill veta vad jag ska säga just nu, är det så?

-Får man kika lite på sista sidan så man vet hur det slutar?

-Försök inte skoja bort allt jämnt! Nu sårar du mig igen! -Förlåt. Jag ska inte skoja mera.

-Nå vad läser du? Du säger ju själv ibland "-att man kan se det på utanskriften." Vad ser du?

-Att vi kanske borde hålla om varandra en stund? Har jag rätt?

-Att du inte kunde begripa det från början! Ditt blindstyre!

-Men då gjorde jag ju rätt i alla fall!

-Va!?
-Är inte kärleken blind?
-Ja. Vadådå?

-Du sa att jag är ett blindstyre.

-Gjorde jag?
-Jag är blind av kärlek.
-Är du? Hur då?

-Av kärlek till dig...

-Mmmm...

-Kärleken är inte bara blind utan stum nu också vad det verkar...

-Mmmm....

-Mmmm.

79

Hallå! Kom tillbaka!

-Inte ett ord till från dig! Jag är så trött på att höra ditt gnäll! Dag ut och dag in. Nu får det vara nog!

-Jag sa ju bara...

-Du är tyst sa jag! Tror du att jag orkar höra vad som helst?! Jag är ingen slaskhink som du kan fylla med dina spyor!

-Jag ville ju att....

-Hädanefter är det jag som bestämmer när jag vill lyssna på dig och inte du! Kan du inte sluta sprida din gal- la?!

-Men, du har missförstått....

-Jag vet nog vad du ska säga! Jag vill inte hör det. Jag har redan hört tillräckligt av din skit!

-Lyssna bara en liten stund....

-Jag har lyssnat på dina tirader så jag kan dem utantill! Förstår du överhuvudtaget ingenting?!

-Jag förstår mycket. Om du slutar skälla på mig ska du få höra...

-Kom inte här och bestäm över mig och vad jag ska göra! Om jag vill höra nå ́t från dig är det jag själv som av- gör. Har du förstått?

-Du vill alltså inte höra vad jag vill berätta?

-Bara om jag själv har lust och tid. Det är min ensak att avgöra, inte din. Begriper du?

-Jag begriper att du inte vill veta vad jag ska säga just nu, är det så? 

-Jag har så mycket i mitt huvud så varför skulle jag? Mitt huvud känns som en överfull degbunke. Min hjärna håller på att jäsa över kanten!

-Jag kan återkomma en annan gång...

-Du kan och du kan! Du kan lika gärna klämma ur dig det du vill nu. Min dag är ändå förstörd! Min skalle håller snart på att gå i tusen bitar! Förstår du inte det?!

-Det kan jag verkligen förstå...

-Förstå och förstå. Du förstår ingenting utan förstör hela tiden!!

-Men jag vill verkligen inte förstöra...

-Du vill och vill inte! Du verkar då rakt inte veta vad du vill! Just ville du och nu vill du inte!

-Jag är hemskt ledsen...

-Vad tror du jag är. Ledsen är bara förnamnet. Hur tror du att jag har det egentligen? Va!

-Jag förstår att du har det lite jobbigt just nu.

-Du förstår ingenting! Jobbigt!!! Är det det du tror, att jag tycker det är jobbigt?! Jag klarar väl av att ha det lite jobbigt. Vad tror du om mig egentligen? Jag har det inte lite jobbigt och inte bara just idag!! Det skulle vara rena semestern för mig. Mitt liv rymmer inte några små problem nu och då, förstår du att mitt liv ser inte ut som någon annans? Va!?

-Jag sa inte att du inte...

-Va svamlat du om! Inte och inte. Kan du inte var lite positiv någon gång!? Jag har en så ́n hemsk huvudvärk.

-Det ser jag och jag ville hjälpa dig.

-Du ska inte tro att du vet vad huvudvärk är. Min huvudvärk är min och inte en skit i världen vet hur den känns.

Kom inte här och tro att du kan hjälpa mig. Det vet bara jag som haft mitt huvud hela mitt liv.

-Men jag har ett förslag om du orkar lyssna en stund?

-Du ska inte tro att jag vill lyssna på dig bara för att du kommer hit och påstår saker om mig. Jag har rätt att vara den jag är och ingen, ingen ska komma och ge mig råd! Begriper du det?

-Jag påstår inte att jag vet något om dig som inte du redan vet. Du ska vara den du är. Jag vill inte...

-Nu vill du inte igen! Vill du nå ́t egentligen?

-Jag ville bara upplysa dig om att du fått med dig fel hatt med dig hem sedan igår kväll.

-Va?! Jag äger väl ingen hatt?! Du är bestämt fullständigt galen!

-Det sant att du inte äger en hatt. Men nu har du en, om en aldrig så liten...

-Du talar som du har förstånd till. Jag har hört tillräckligt med dumheter. Är det här det vanliga gnället nu igen? Bara för att jag för en gångs skull har försökt liva upp min tillvaro lite grann. Aldrig får man ha roligt utan att få höra gnället efteråt.

-Ta av dig den där löjliga moppehjälmen så ska du se att din huvudvärk snart går över.

-Kunde du inte ha sagt det med en gång?

-Jo.
-Och...
-Jag....

-Vad då Jag?
-Det va inge ́. Hej då.

80

-Passar det att gå nu? J-vla gnällspik. Jag hit och jag dit, som om inte andra problem än dina skulle existera här i världen.

-Vilken egoistisk värld man lever i. Alla tänker på sig, det är bara jag som tänker på mig. Det har aldrig varit så sant som idag! Det är det jag alltid har sagt. Lyssna aldrig på andras gnäll utan sköt dig själv. Själv är bästa dräng. -

-Hallå där, hur kommer jag ur den här kulan? Finns det inga riktiga medmänniskor längre i detta huvudlösa jag- samhälle?

-Tusan också. Det har kommit imma på visiret...Hallå... Vart tog du vägen...

-Förbannade besserwisser. Påstår sig ha en lösning på mina problem och sticker se ́n! Vilken typ!

-Hallå! Kom tillbaka!

Det var bara det.

-Det tillhör varje människas ansvar att under sin levnad försöka förstå skälen till sina handlingar.

-Jaha. Och...
-Det var bara det. Fast det är inte så bara...

81

Kvalitetsgranskning

-Hur kan jag genomskåda det dåliga, det undermåliga?

-Varför vill du det?

-Jag vill inte ägna onödig tid åt det, helt enkelt.

-Du vill inte använda din dyrbara tid till sådant som är under dina kvalitetskrav, förstår jag dig rätt?

-Ja. Det är väl självklart, det vill väl ingen!

-Du menar att ingen vill bli lurad av att matas med smörja?

-Precis! Hur ska jag undvika smörjan?

-Du vill befrias från smörjan helt och hållet?

-Ja!! Går det?

-Det finns ju så mycket smörja, det kan bli svårt och komplicerat...

Vem skall avgöra vad som är smörja först och främst?

-Men...

-Det finns ingen annan än du som kan avgöra det.

-Då är skadan ju redan skedd, om jag måste bestämma det själv!

-Du syftar på att du redan har ödslat tid på att kvalitetsbedöma det du mött antar jag?

-Ja, det är just det jag vill undvika! Hur skall jag göra?

-Det finns bara ett sätt som jag ser det. Låt bli.
-Ska jag låta bli att använda min tid. Vad säger du?

-Du skall låta bli att göra bedömningar, så menar jag.

-Men då kan jag ju inte undvika smörjan?!!

-Det är just det du gör.
-Gör? Jag gör ju ingenting???
-Nej.

-Jag förstår inte...

-I det samma du slutar värdera upphör också smörjan.

-Det gör den väl inte...?

-Jo. För dig. Ditt problem var ju i första hand din tid, eller hur?

-Ja. Vart vill du komma? Pratar vi om tiden eller smörjan?

-Båda. Men tiden kan du inte bortse ifrån, inte sant?

-Tiden är väl som den är...

-Jag menar bara att det är lättare att försöka bortse från smörjan än från tiden...

-Tiden upphör ju också förr eller senare...

-Men smörjan kan upphöra meddetsamma, vad säger du?

-Så du menar att det här är din briljanta lösning?!!

-Jag har inte sagt att den är briljant.
-Nej, mitt misstag. Det är lätt att trilla dit.
-Att alltid värdera allt omkring sig, javisst är det?
-Så då struntar jag i allt och låter mig bara matas då?

82

-Nej nu har du missförstått mig. Du tar till dig bara det du själv vill.

-Men...

-Välj men gör inte ditt val utifrån någon tidsödande värdering.

-Så du menar att det kommer att funka?

-Du får i princip i dig lika mycket av allt ändå, utan att försöka göra kvalitetsgranskningen.

-Är det statistiskt belagt menar du?

-Troligen. Felmarginalen i personliga värderingar är alltid relativt hög.

-Jag fattar. Slutligen, jag kommer att få en massa tid över. Vad ska jag göra med den?

-Du kan ju alltid konsumera hejdlöst utan urskiljning förstås?

-Och om jag inte har lust med det...?

-Ta dig en funderare kanske?

-Funderare?
-Eller två?

-Skojar du med mig?

-Inte mer än vanligt...

-Det var det jag trodde....

-Så enkelt och ändå så svårt att förstå.

-Hur kan du säga att ditt liv har blivit som det var ämnat att bli?

-Hur skulle jag kunna säga annat?

-Men det blev ju inte alls det du drömde om!

-Nej, det är sant.

-Men om det inte blev som du önskade, hur kan du ändå påstå att det blev som det var avsett att bli?

-För att jag har insett att jag hade fel.

-Så dina drömmar var alltså helt fel då!

-Drömmarna var kanske inte fel. Men de slog i vart fall inte in. Det är skillnad på det.

-Så du menar alltså att dina drömmar var relevanta trots att de inte slog in?

-Ja, nå ́t i den stilen.

-Vad är det för vits med att ha drömmar om de inte förverkligas?

-Jag vet inte. Kanske drömmarna är viktiga för oss, som drömmar.

-Du menar att de gott kan få förbli drömmar?

-Jo. Jag tror att det är viktigt att se det just så. Drömmar är drömmar. Livet blir något annat.

-Och ändå ska vi drömma? Vad tjänar drömmandet till egentligen?

83

-Jag kan bara gissa. Kanske sker samma sak med drömmarna som med livet? Vi kan varken styra eller påverka det ena eller det andra.

-Hur menar du nu?

-Livet tycks ju bevisligen bli något annat än det vi drömt om. Så är det förmodligen också med drömmarna. De blir också något annat till slut.

-Nu hänger jag inte med riktigt. Vad händer med drömmarna?

-De blir inte heller vad vi trodde.

-Nej. Förklara, vad blir de då?

-Drömmarna bleknar inför verkligheten. De går upp i rök.

-Jo, det kan ju hända. Men nu tycker jag att din logik haltar betänkligt. Hur menar du att livet och drömmarna har någon likhet här? Livet bleknar väl inte eller går knappast upp i rök??

-Jo. Om du envisas med att tro att du kan kontrollera ditt liv. Då kommer du att uppleva att ditt liv är blekt och att det inte är förmer än en rökpuff.

-Men bara om jag försöker kontrollera mitt liv, säger du? Gör jag det då?

-Jag kan inte svara på det. Det kan bara du själv göra.

-Men du vet svaret, eller?

-Det kan väl hända. Men det är inte det som är poängen. Nå, vad svarar du?

-Att jag åtminstone har försökt styra och leva mitt liv, i enlighet med mina drömmar, ja det har jag.

-Och nu då, hur är ditt liv just nu?

-Jag vet inte, kanske jag bara nu väntar och ser? Kanske har jag lämnat drömmarna nu?

-Att vänta och se låter som en strategi god som någon. Vet du vad du väntar på då?

-Neej, inte riktigt... Men jag tänker vänta med nyfikenhet och iver. Så känns det. Konstigt nog.

-Ja, visst är det lustigt. Livet blir intressantare och riktigt spännande när det bara får komma till en...

-Javisst! Livet kommer till mig, inte tvärtom! Mina drömmar var så att säga en motsatt väg, det var jag som sök- te livet genom mina drömmar!

-Det stämmer! Men nu gör du tvärtom, eller egentligen gör du ingenting alls!

-Nej jag bara väntar och ser. När drömmarna redan bleknat, då bara väntar jag och ser hur livet kommer till mig!

-Så enkelt och ändå så svårt att förstå.

-Ja. Det tog sin tid och många drömmar har kommit och gått, och förbleknat.

-Bevara dina drömmar du, som snäckor du plockar på stranden. Du kan spara dem som prydnader att kanta din livsväg med.

-Tack för tipset. De blir vackra att se på men inte just mer än det. De har ju inget liv mera, snäckorna.

-Men de är ändå vackra minnen av somrar som varit. Trots att de bleknat i solen.

-De är ju förtjusande!
-Inte sant! Precis som drömmarna.

84

Det är inte lätt att vara efterklok.

-Det är lätt att vara efterklok. -Man brukar säga det.

-Men det är ju så sant som det är sagt! Det är alltid lättare att vara klok när man har facit i handen.

-Du menar att vem som helst kan vara klok med facit på hand?

-Ja, det är ju självklart! Det måste du väl hålla med om ändå?

-Jo, jo. Efterkloka kan vi alla bli. Det är väl efterklokheten som i själva verket gör oss klokare.

-Va? Efterklokhet är väl ingen klokhet?! Efterklokhet är bara att på ett självgott sätt säga: "Vad var det jag sa?!" eller "Det kunde jag ha talat om för dig redan innan:" Hur klokt är det?

-Inte överhuvudtaget! Den sortens efterkonstruerade klokhet är inte värd mer än ett utsketet lingon! Det är in- te den jag avser heller!

-Vad avser du då för efterklokhet? Finns det någon annan än den lögnaktigt självförhärligande?

-Kanske det? Hur tänker du dig att klokhet blir till?

-Hur klokhet blir till?! Den finns väl från början. Eller så finns den inte. De efterkloka kan väl knappast betraktas som kloka?

-Det är väl kanske just de verkligen efterkloka som blir kloka till slut. De som kan läsa facit och lära sig tolka det. Resultatet.

-Vilket resultat?

-Du talade just själv om facit. Om man kan tolka facit rätt har man blivit klokare, inte sant?

-Facit är väl facit, det skall väl inte tolkas.

-Resultatet eller konsekvensen av t.ex. ett handlande skulle kunna användas för att förutse och överblicka näs- ta liknande handlings utgång. Håller du inte med om det?

-Du menar att den sant efterkloke beräknar sina handlingars utfall utifrån sina efterklokheter?

-Så kan man säga. Att vara efterklok är ganska smart egentligen. Om man kan tolka facit rätt vill säga.

-Du menar att vi kan vara efterkloka på olika sätt alltså?

-Ja, det är min erfarenhet. Efterklokheten måste du göra till din egen erfarenhet. Om du oreflekterat bara accepterar resultatet som ett orubbligt facit förblir du lika dum som tidigare.

-Ok. Då är det alltså inte alls lätt att vara efterklok egentligen?

-Nej, det är inte lätt att vara efterklok.

-Trots att man brukar säga det?

-De som säger det är nog inte alls så efterkloka!

-Nej, haha! Det har du rätt i. De är snarare dumma, el- ler?

-Att vara efterklok kan vara dumt men det kan förvisso också vara riktigt klokt.

-Hur skall jag tolka det där? Det var knappast ett entydigt och klart svar, tycker du?

-Vad tycker du själv? Talar vi om den simpla efterklokheten eller den som leder fram till verklig klokhet?

-Jag börjar inse att det här med efterklokhet inte är så lätt...

85

-Det var det jag just försökte förklara. Det är inte lätt att vara efterklok.

-Näjo...

-Innan jag fann mig skådande upp i himlafästet!

-Tappade du fotfästet?

-Ja, min blick fastnade i skyn och plötsligt fann jag mig själv på rygg skådande upp i himlafästet.

-Man kan tappa fästet för mindre, mindre än för himlafästet menar jag.

-Det var som om någonting i samma stund det hände grep tag i mig.

-I samma stund du tappade fotfästet menar du?

-Ja, det var som att någonting grep mig i fallet.

-Eller kanske någon?

-Egentligen fick jag ett himla bra fäste i samma stund jag förlorade fästet...

-Fantastiskt, du bytte ut ditt gamla fotfäste mot ett himlafäste!

-Ja, nu skådar jag rakt upp i himlavalvet i stället för som förr, rakt ner framför fötterna.

-Du skådar lodrätt upp i vågrätt läge!
-Just det. Mitt perspektiv var tvärtom innan.

-Innan du tappade fotfästet?
-Innan jag fann mig skådande upp i himlafästet!

86

Du, röst?

-Du?

-Ja, vad är det?

-Jag ville bara kolla att du var där.

-Jag är alltid här, det borde du veta.

-Jag vet, men jag ville höra din röst.

-Du kan alltid höra mig, har du glömt det?

-Du har sagt det. Jag försöker faktiskt lyssna efter din röst hela tiden.

-Min röst hörs överallt om du verkligen lyssnar.

-Du brukar säga det. Men ibland drunknar den i allt larm.

-Jag förstår. Men jag tänker inte skrika för att försöka överrösta det, det vet du också.

-Nu hör jag dig bättre, larmet har tystnat för en stund.

-Gott. Nå, vad var det du ville? Du får gärna fatta dig kort, många tycks vilja tala med mig idag.

-Jag ville bara förvissa mig om att du skulle vara med mig.

-Det behöver du inte fråga om. Jag är alltid med dig.

-Även om du inte alltid kan svara?
-Ja, du tvivlar väl inte på mitt ord?

-Nej, för Guds skull. Jag tror på det du säger. Jag ville bara känna din närvaro.

-Min närvaro kan du alltid uppleva, utan att vi behöver samtala så här. Har du glömt det?

-Nej, jag kommer ihåg det. Det är bara det att...

-Vad då? Att du inte kan se mig? Att du vill att jag skall gå vid din sida och hålla din hand?

-Nej, jag vet att du inte kan det. Du har så många andra att ta hand om.

-Så sant du talar. Ändå kan du inte föreställa dig hur många de är, tro mig.

-Jag ser dem också överallt . Men jag kan ju inte vara överallt samtidigt som du kan.

-Men du kan se dem du möter, eller hur?

-Ja. Vad menar du?

-Att du då ser mig om du ser dem. Förstår du vad jag säger?

-Du menar att jag kan gå med dig om jag går med dem som behöver dig?

-Det är hos dem jag är. Om du är hos dem är du också hos mig.

-Då går vi ständigt tillsammans då?

-Det gör vi. Men glöm inte att du först och främst går med de klentrogna. Ser du dem?

-Ja. Överallt. De ser inte dig.

-Nej. Inte än. Men de ser dig nu. Vad tror du förresten de ser i dig?

-De ser en vän, hoppas jag. Kanske ser de en flik av din mantel också?

-Det är upp till dem själva. Nu måste jag gå. Kan vi bryta upp, min vän?

87

-Ja. Det vill jag. Vi går nu.

Ingen är skamlös

-När rodnade du av skam senast?

-Det vet jag inte.

-Är det så länge sedan?

-Jag kan inte minnas när och i så fall varför?

-För du har väl ändå upplevt skam någon gång?

-Jag kan inte erinra mig något tillfälle just nu på stunden?

-Du kanske har förträngt det?

-Det är möjligt.
-Alternativt högst troligt?

-Tror du det?

-Det ligger väl i sakens natur?

-Kan vara. Ingen gillar väl att skämmas, ännu mindre bli påmind om det.

-Nej. Skamkänslor gömmer vi undan. Men de finns där ändå.

-Hur menar du?

-Skammen blir du inte kvitt bara för att du inte minns den. Den påverkar ditt liv ändå.

-Jaha. Hur då?

-Just för att du undviker att närma dig det som fick dig att känna skam.

-Det kan väl inte påverka mig så mycket, tror du det?

-Kanske mer än du förstår?

-Ja, nu går vi faktiskt tillsammans.

-Ja märker det. Det finns många här ute.

-Jag ser dig mitt ibland dem redan. Ser du mig?

-Jag ser dig trots att jag inte kan höra din röst tydligt längre för allt larm.

-Du ser att jag finns överallt?

-Nu hör jag inte längre vad du säger. Men jag minns vad du sa. Du går med dem jag möter, och då går du också med mig. Då går vi ändå tillsammans. Mitt i allt larm finns du också. Om jag lyckas bevara något av stillheten inom mig kan jag faktiskt höra dig ännu.

-Jag ska försöka se dig i dem jag möter för du har sagt att du är hos dem. Jag söker dig i deras trötta ansikten nu när jag inte längre hör din röst för allt larm. Min sökande blick skall bli en källa ur vilken du springer fram. Min varma andedräkt får bli vinden genom vilken du talar. Du kommer att alltid vara hos mig så länge jag ser dig i dem jag möter.

-Du, du kan väl bara ge mig ett tecken? Bara ett litet? Att jag har förstått dig rätt?

88

-Vad ska jag göra åt det nu tycker du?

-Res tillbaka i ditt liv. Upptäck dina skamligheter. Ta reda på vad du skämdes för.

-Och vad ska det tjäna till?

-Du kanske upptäcker att det du skämts för tidigare inte alls var värt det?

-Att jag skämts i onödan alltså?

-Ja. I backspegeln kanske dina skamligheter ter sig banala och obetydliga.

-Och varför skulle det vara så bra att upptäcka det?

-Jo, för om du skäms över något du inte vill minnas är det ju en dubbelt så betungande.

-Hur menar du nu?

-Så här. Du anstränger dig att förtränga något som du samtidigt skäms över. Vilken dubbelbörda.

-Men hur ska jag veta att jag bär på en dubbelbörda, som du säger?

-Gör din skamresa! Leta upp dina förträngningar och ta död på din skam!

-Det låter ju vettigt när du säger det. Men om jag inte hittar någonting då?

-Du kommer att hitta grejer, jag lovar. Alla har hemligheter.

-Hemligheter?
-Ja, skamliga hemligheter. Hemliga skamligheter.

-Driver du med mig nu?
-Nej. Jag menar allvar den här gången. Är du beredd?

-Beredd på att göra min skamresa?
-Just det! Beredd att bita huvudet av skammen!

-Ok. Vi provar väl då.
-Så ska det låta! Var börjar vi?

-Jag erkänner att jag tänkt att du är en uppblåst, patetisk, neurotisk besserwisser av värsta sort. Jag skäms över att jag har tänkt det om dig.

-Skäms du över mig också?

-Ja. Det är väl det värsta. Jag skäms över att jag skäms.

-Hur känns det nu när du erkänt?

-Det känns inte alls bra. Vad skall jag göra åt det?

-Inte vet jag. Det blir ditt problem.

-Du då? Skäms du över mig nu. För att jag berättade om min skam?

-Nej du. Så dum är jag inte. Att jag tänker skämmas för någon annans skull.

-Så du tycker jag är dum?

-Nej. Så dum är jag inte så jag skulle påstå att du är dum.

-Men då har du lurat mig. Till att skämmas ännu mera över mig själv som en dålig kamrat...

-Jag skulle aldrig erkänna att jag är så lättlurad om jag vore du. För det kan ju vara något att skämmas över i så fall.

-Så du tycker att jag borde skämmas över att jag varit så lättlurad nu också...?

89

-Så dum skulle jag aldrig vara att jag skulle påstå det. Du är bara den du är helt enkelt.

-Så du menar att jag borde skämmas över den jag är nu också?!

-Det har jag aldrig sagt. Men jag skulle inte börja bråka om det.

-Så nu tycker du jag bråkar också! Och du menar förmodligen att jag borde skämmas även för det, eller?!

-Det är du som säger det, inte jag.

-Så du menar att det är jag som påstår saker och har mig själv att skylla?!

-Nu är du upprörd. Du borde kanske lugna ner dig lite?

-Så jag borde inte vara upprörd? Borde jag skämmas för det också?!

-Det är upp till dig. Ville bara göra dig uppmärksam på att det kan finnas en del saker att skämmas för. I fall du hade glömt dem.

-Och du då!! Skäms inte du ett dugg över det här samtalet? Va!?

-Borde jag det? Tycker du verkligen det? Är det vad du tycker om mig? Att det är jag som borde skämmas? Jag som bara vill hjälpa dig till litet självinsikt!

-Förlåt om du upplever att jag ifrågasatt dina goda avsikter. Nu fick du mig att skämmas över det också.

-Ingen fara. Alla kan tappa koncepterna ibland. Men du inser väl nu att du borde göra din skamresa. Fortast möjligt. Eller hur?

-Ja. Ensam menar du?

-Naturligtvis. Tror du att jag vill följa med och hålla dig i handen? Jag har väl nog med mitt.

-Har du? Jag som trodde du inte kände någon skam, att du är skamlös.

-Ingen är skamlös. Men alla kan bete sig skamlöst.

-Så det var det vi skulle komma fram till idag?

-Det verkar så....

90

Är det möjligt?

-Kommer du ihåg anden i flaskan?

-Han som kom fram när man gned på den?

-Just han! Kommer du ihåg vad han sa?

-Att man hade rätt till tre önskningar?

-Just det. Man fick önska tre saker.

-Och anden uppfyllde dem sedan?

-Ja, i sagan gjorde han det.

-I verkligheten var det annorlunda menar du?

-Ja, i verkligheten kom det inte fram någon ande precis.

-Nej, hur man än gned på den där flaskan...

-Men önskningarna kom fram, inte sant?

-Ja, det var mest omöjliga önskningar...

-Sant. Omöjliga önskningar som inte ens en ande skulle kunna uppfylla!

-Inte ens anden hade klarat det. Du har rätt.

-Minns du dina omöjliga önskningar förresten?

-Nej, de var ju redan dödsdömda då. Du då?

--Inte jag heller. Jag minns inte ens om de var tre faktiskt.

-Det kanske bara var en önskning?
-Det är möjligt. Möjligen var det bara en.

-Vilken önskan kan det ha varit tror du?

-Borde jag försöka ta reda på det?

-Varför inte? Kanske borde vi alla?

-Ta reda på den där önskan, som vi verkar ha glömt bort. För att den föreföll omöjlig?

-Ja. Kanske den inte är det trots allt?
-Hur skulle den kunna blivit möjlig nu menar du?

-Jag menar inte att den är det. Men man skulle kunna ta reda på det. Utifall.

-Ja. Om det bara finns en önskan till sist, då borde man kanske faktiskt ta reda på om den fortfarande är omöj- lig.

-Kommer du ihåg vad det var nu?

-Inte riktigt. Men det känns mera angeläget än någonsin att ta reda på det. Hur känner du?

-Samma här! Det känns viktigt på något sätt.

-Då börjar vi nu. Att försöka minnas.
-Ja. Försöka minnas den omöjliga önskningen.

-Tror du man skulle pröva anden?

-Tror du han finns då?

-Skulle det vara helt omöjligt tycker du?
-Vi får förlita oss till det omöjligas konst, inte sant?

-Det omöjligas konst får bli vår melodi.
-Även om vi inte skulle lyckas?

-Även då.
-Att lyckas är kanske just det omöjligas konst?

91

-Konsten att lyckas jämnt är just det, en omöjlighet.

Orken tar aldrig slut.

-Vad är du rädd för?

-Att jag inte ska orka längre.

-Du är orolig för att dina krafter ska ta slut?

-Ja. Är inte du?

-Nej. Varför skulle jag vara det?

-Men när du inte orkar längre då kanske hela ditt liv ra- sar samman?

-Tror du?

-Det känns så.

-Varför skulle ditt liv bara rasa samman?

-För att jag inte längre orkar hålla ihop det, antar jag.

-Är ditt liv så styrt av dig, menar du?

-Inte styrt kanske, men det är väl ändå jag själv som har herraväldet över mitt liv, är det inte?

-Tror du det? Varför skulle det vara så?

-Men så är det väl! Alla behöver väl vara herrar över sig själva, eller?

-Är du säker på det, att det är nödvändigt?

-Om inte jag är herre över mig själv då kan ju någon annan ta herraväldet över mig!

-Det är så du ser det, jag förstår.
-Jag vill inte att någon styr mitt liv!
-Nej. Du vill styra över ditt liv alldeles själv?

-Är det just det vi glömt? Att vår önskan att lyckas jämnt är en omöjlighet?

-Den önskningen är sannerligen omöjlig!

-Men förtjänar den för den skull att falla i glömska?

-Kanske inte? Tror du att vi är något på spåren här?

-Skulle det vara så att vi glömt just det? Att vi önskar att lyckas jämnt?

-Jag börjar minnas lite svagt...
-Vad säger du, ska vi önska oss just det?
-Att lyckas jämnt? Det verkar ju omöjligt!
-Precis. Just därför!
-För att vi ska lära oss det omöjligas konst?
-Just därför! Det omöjligas konst kanske är möjlig? -Du skojar?
-Eller inte?
-Är det möjligt?

92

-Naturligtvis! Det är därför jag nu är rädd att jag inte all- tid kommer att orka det.

-Men om du inte styr alldeles själv utan låter någon an- nan komma in och hjälpa dig med det, skulle du orka bättre då?

-Jag skulle inte orka stå ut med den tanken ens, att någon annan skulle styra mitt liv. Aldrig i livet!

-Så den tanken får dig redan nu att känna att du inte riktigt orkar. Kanske är det tankens fel, tanken på att du är rädd att inte orka?

-Du menar att jag orkar sämre för att jag är rädd för att inte orka!?

-Ja, nå ́t i den stilen.

-Jaha. Det har jag inte tänkt på. Så du menar att jag orkar sämre redan nu därför att jag oroar mig för att inte orka?!

-Ja, så skulle det kunna vara.

-Menar du att jag skulle orka mer om jag slutade oroa mig för att inte orka?

-Det tror jag. I själva verket kan du ändå inte påverka hur mycket du orkar.

-Du menar att jag inte kan styra över min ork?

-Nej. Det kan ingen.

-Så vi orkar vad vi orkar, menar du? Men om allt rasar samman då?

-Det kanske det gör, eller så gör det inte det, vad vet vi?

-Du menar att vi tror allt ska rasa samman men att det kanske inte gör det?

-Ja, det hänger kanske inte bara på din och min ork?

-Vad hänger det på då?

-Det hänger nog på orken. Men den är kanske större än vi själva. Den kanske finns där när vi verkligen behöver den?

-Tror du det? Du menar att det kommer ork när vi behöver den? Det låter förtröstansfullt. Tror du att det är så?

-Ja. Orken tar aldrig slut. Den är oändlig.
-Hur kan det vara så?
-Så är det bara. Tro mig.
-Det krävs lite ork för att tro dig, men jag ska försöka.

-Du kommer att hitta den orken, det vet jag.

-Hur är det med förresten din egen ork, med mig menar jag?

-Jodå, jag orkar nog ett tag till.

-Tack för att du orkar med mig.

-Ingen orsak.
-Jodå.

-Va?
-Den välsignade orken är orsak nog!

-Ja det har du rätt i!

93

en sista önskan

-Om du skulle bli tvungen att uttala en sista önskan, vilken skulle den vara?

-Menar du inför döden?

-Ja.

-Varför det? Måste jag?

-Om du måste dö? Jag antar det.

-Nej, jag menar om jag måste ha en sista önskan?

-Tror du inte att du i dödsögonblicket skulle vilja uttala en sista önskan?

-Jag har inte tänkt på det. Det är så långt dit.

-Hur vet du det?

-Det har du rätt i! Jag kan ju faktiskt dö när som helst, rent teoretiskt. Men det är inte så troligt.

-Nej. Sannolikheten är inte så stor, det har du rätt i. Men säg att den i morgon skulle öka dramatiskt, skulle det kännas angeläget då, tror du, att få ha en sista önskan?

-Säkert.
-Nå då så. Vad skulle din vara, i så fall?
-I så fall skulle jag önska...
-Tänk efter noga nu!
-Varför det, det här är väl bara hypotetiskt?

-Förvisso. Men det måste även gälla i skarpt läge.

-Varför det?
-För att vi aldrig kan veta när den kommer.

-Du menar att man i princip kan dö när som helst?

-Just det. När den kommer hinner vi kanske inte ens tänka tanken. Bättre att veta redan nu vad ens sista önskan är, anser jag. Hur låter det i dina öron?

-Det låter ju vettigt i och för sig. Men måste man verkligen bestämma sig redan nu? Så här långt i förväg? Man kanske har hunnit ändra sig innan det är dags?

-Det kan man väl göra i så fall. Men glöm inte att du faktiskt kan vara död i morgon.

-Är det så du vill att jag ska leva? Med tanken på att döden kan drabba mig redan i morgon?!

-Nej. Du har inte förstått mig, inte riktigt. Du ska inte tänka på döden.

-Vad vill du då? Du har ju tjatat om den hela tiden!!

-Det har jag inte. Jag har bara påmint dig om vikten av att ha uttalat en sista önskan innan det är dags att dö.

-Så du vill verkligen tvinga mig att redan nu formulera min sista vilja?!

-Inte tvinga. Bara göra dig redo inför din sista stund.

-Min sista stund!?

-När din sista stund kommen är skall du inte behöva söka svaret. Då vet du det redan.

-Jaha! Så jag ska veta vad jag önskar när jag en gång ska dö?

-Jag hoppas att du kommer att göra det. För din sinnesfrids skull.

-För min sinnesfrid? Just nu menar du?!

-Ja. Jag har ju gjort dig upprörd med min fråga. Därför önskar jag dig nu sinnesfrid.

94

-Den kan jag sannerligen behöva just nu!

Hördudu, bara en liten fråga

-Du säger det? Sinnesfrid är inte så dumt att ha med sig på vägen.

-Du menar att jag ska försöka bevara min sinnesfrid, om jag nu kan finna den först?

-Du kan ju försöka. Eller åtminstone önska dig det.

-Ska jag önska mig sinnesfrid?
-En bra början tycker jag!
-Jaha. Och vad ska jag önska se ́n?

-Jag har inte sagt att du behöver önska dig något mer.

-Så min enda önskan, eller den sista som du vill avkräva mig, skulle vara....

-Ja, varför inte?

-Hördudu, bara en liten fråga?

-Ja?

-Den där sinnesfriden, hur hittar man den?

-Hur man hittar den? Ja, se det kan vara litet individuellt de ́.

-Så du menar att du inte har ett patentsvar?

-Patentsvar!? Nej, knappast. De ́ där får du nog lura ut själv de ́!

-Så man får söka själv då? Efter sinnesfriden?

-Så är de ́! Ut och leta du! Allt är int ́ gratis.

-Det va ́ de ́ å ́, som vi säger här på kobben!

-Jodu. Med gratis menas nåd, men att den sku ́ va ́ gratis har ja ́ int ́ märkt å ́.

-Just så. Sinnesfrid är en nåd, fast man får den int ́ gratis.

-Ja ́ tror så!
-Aldri ́ får man va ́ riktit gla ́!

95

misstagen är det enda sanna

-Det är just här och nu som gäller.

-Du menar att vi inte kan veta något om framtid eller dåtid?

-Exakt. Framtiden kan vi inte säga så mycket om, den kanske aldrig kommer (!) och dåtiden, ja, hur kan vi överhuvudtaget veta att den är sådan vi minns den?

-Du menar att vår historia kan vara förfalskad?

-Ja, inte sant! Förvanskad och förfalskad av oss själva! Vi minns ju vad vi vill minnas!

-Så vår historia kan vi inte ta för sann. Vi ska inte lita på våra minnen?!

-Inte alls! Det måste man alltid komma ihåg, att minnen är det opåiltligaste som finns.

-Det låter inte klokt! Minnen är ju det enda vi har, särskilt på gamla dagar!

-Du har rätt där. Vi lever just av våra minnen, till slut.

-Men då bygger vi våra liv på falskhet då? Om det är så att vi lever av och för våra minnen som inte överensstämmer med verkligheten?!

-Sorgligt men sant. Men vi har ändå inget val.

-För att vi måste minnas? Minnena som är förvrängda och falska styr oss vare sig vi vill eller inte?!

-Just så är det. Vår framtid, som vi alltså vet ännu mindre om, styrs helt av dessa minnen av vår dåtid som vi egentligen inte har en sann bild av.

-Nu hänger jag inte med, hur kan den göra det?

-Jo, om vi antar att vi människor har en roll att spela under vår levnad och att vi kan påverka livet på jorden så spelar vår upplevelse av vår dåtid en väsentlig roll för hur vi formar vår framtid.

-Som du sa vi inte kan veta något om! Är du inne på att vi ändå kan säga något om den?

-Vi kan säga så här: Framtiden påverkas av hur vi upplevt dåtiden, dvs. hur vi minns den. Våra handlingar just nu styrs helt av våra erfarenheter och handlingarna i sig påverkar vår framtid.

-Ok. Men då menar du att vi ändå kan säga något om framtiden? Det är bara att gå till historien och se vilka erfarenheter som styr oss, eller?

-Jo, i princip. Men du glömmer redan det vi konstaterade i början. Att dåtiden kanske inte alls var som vi minns den.

-Än se ́n? Även förvrängda minnen och förvanskad historia påverkar lika mycket som om den var sann, väl?

-Det kan man anta i och för sig. Det finns bara en liten hake...

-Jaha? Vilken då?

-Om våra minnen är falska och inte med verkligheten överensstämmande som vi antagit, då blir ju framtiden just lika falsk och förvrängd i det att den bygger på s.a.s. "felaktiga fakta".

-Du menar att vi förvanskar vår framtid just i denna stund, de facto p.g.a. förvrängda och falska minnen?

-Det ser inte bättre ut, tyvärr.
-Vad ska vi göra åt den saken då?

-Du menar att vi verkar lever ett liv som är en falsk bild av verkligheten både framåt och bakåt?

-Ja? Så vill inte jag leva!

96

-Men det blir svårt att undvika. Eftersom dina minnen är opålitliga och de styr ditt handlande som påverkar din framtid...? Hur menar du att du ska kunna undvika att leva falskt?

-Det måste finnas ett sätt? Kan jag inte leva sant överhuvudtaget menar du? Det är ju en horribel tanke!

-Det finns en liten tröst. Vi kan inte göra så mycket åt varken dåtid eller framtid. Men det finns en tid vi kan leva som är sannare, om inte helt befriad från falskhet så ändå så sann vi gör den till.

-Menar du nutiden?

-Nutiden eller samtiden. Om vi lever den utan att styras för mycket av våra minnen så kan den bli mindre falsk.

-Kan den inte bli helt sann menar du?

-Nej. Vi styrs ju alltid av våra tidigare erfarenheter. Men vi kan försöka eliminera deras inverkan på det liv vi lever just nu!

-Är det så bra då? Då kan vi ju begå samma misstag om och om igen?

-Ja, men misstaget kan ju vara att alltid handla på samma sätt också. Det är ett misstag att inte göra nya miss- tag skulle man kunna säga.

-Du menar att vi ska göra misstag, också upprepa våra gamla?

-Tänk så här. Vi lever i nuet och förstår att just ett miss- tag är en viktigare erfarenhet än någon annan. Människor gör alla olika misstag. Just i nuet. Misstagen bygger inte på tidigare erfarenheter, annars skulle människor ha undvikit just den situationen som får dem att begå misstag. Är du med?

-Är du inne på att det skulle vara något bra med miss- tag? Att vi lär av dem?

-Nej, nej! Inte så! Misstagens största inverkan på nuet är inte vår förmåga att lära av dem. Det har ju mera med framtiden att göra. Vi talar nu om nutiden, justnutiden.

-Ok. Så hur menar du då att det skulle vara bra att vi gör misstag?

-Tänk själv. Om du får välja mellan följande två scenarion, vilket skulle du föredra: Att nuet styrs av vår rädsla att göra samma misstag eller att vi just nu är beredda och villiga att låta nuet formas av nya underbara miss- tag?

-Som du framställer det finns det väl bara ett svar, att vi upphöjer konsten att göra misstag till någon slags levnadsregel, eller?

-Låter inte det ganska sunt, att vi bejakar dem och välkomnar dem, misstagen alltså?

-Om du menar att just misstagen är det enda sanna och av oss människor inte styrda?

-Är det inte just så?
-Det vore kanske ett misstag att inte hålla med?

-Är du rädd för det?
-Inte det minsta!

97

Mamma, vad händer idag?

En kanske märklig fråga ställd av ett barn, men trots svarets omöjlighet ändå berättigad.

Varför det?

Barnet vill veta hur livet är planerat, just den dagen och nästa och nästa.

Det ställer frågan till den person som oftast styr barnets liv, nämligen mamman.

Men det kunde ha varit pappan, dvs. om han hade varit närvarande.

Pappa, vad kommer att hända mig idag?

Mamma ger svaret. Hon inser att ett svar lugnar och skapar trygghet här och nu. Och barnet är tillfreds med att mamma vet vad som kommer att hända.

Någon har tagit hand om planeringen av barnets liv. Barnet lär sig att så ska det vara.

Pappan däremot, säger kanske i stället: Vad tror du själv att kommer att hända och tänker kanske att barnet någon gång borde lära sig att tänka själv för att inte bli osjälvständig i livet?

Båda har gett barnet ett halvt svar vardera. Och båda har svarat rätt dessutom, till hälften.

Svaret är summan av deras svar: Att någon redan har planerat livet för barnet och när det frågar så måste det söka svaret själv.

Vilket svaret är?
På vilken fråga menar du? Vad som händer idag?

Mitt svar är att jag inte kan svara på det, men att det nog är planerat och att du inte behöver ställa frågan mera. Inte för att du själv redan vet svaret, utan för att du vet att du kan leva trygg med att det som kommer att hända dig idag är i någon annans händer.

Hade pappa fel ändå?

Nej, men om han menar att du ska söka svaret i dig själv så vill han att du därigenom ska börja förstå att ingen kan sitta inne med rätt svar, varken mamma eller du.

Vad mamma och pappa tycks mena är att inte fråga mera men ändå veta att det ordnar sig.

98

Jag har plockat sten i min åker.

-Jag har sökt dig. Var har du varit?

-Jag har plockat sten i min åker.

-Har du sten i din åker?

-Dessvärre. Jag plockar och plockar men de tar aldrig slut!

-Varför plockar du då? Lägg av med det där, vet ja ́!

-Om jag vill att det ska växa i min åker är jag tvungen att plocka bort dem.

-Jag förstår. Vad är det som är så viktigt att odla då?

-Det är väl det samma som alltid. Jag fortsätter odla det jag alltid odlat.

-Menar du att du odlar samma saker i din åker år efter år?

-Ja. Odlar inte du?
-Jag har inte ens en åker, hur ska jag kunna odla?!

-Vi har alla vår egen åker, du har din och jag min.

-Jaså? Där ser man!

-Talar du förresten någon slags bibelspråk nu? Jag trodde ett tag att du odlade på riktigt?

-Så du tror... Haha. Ursäkta. Jag utgår lite slarvigt från att vi alla är odlare, förlåt mig.

-Jaha. Där ser man.

-Vill du säga att också jag borde sköta om min egen åker? Plocka stenen ur den?

-Om du har tänkt att odla är det en bra början...

-Men du säger att stenen aldrig tar slut?

-Nej, stenarna i din åker kommer att vara fler än du någonsin kan räkna.

-Men de måste bort för att det ska växa något i min åker?

-Ja. Stenarna tar plats från det du vill att ska växa.

-Vad ska jag odla då? Det verkar vara ett tröstlöst arbete att ständigt behöva göra det mödosamma arbetet med att rensa bort stenen ur åkern.

-Just det. Ser man på!

-Du kan börja med att göra dig av med missmodet. Och känslan av tröstlöshet. Och lättjan för den delen.

-Vad snackar du om? Jag är väl inte lat?!

-Vi är alla lata. Vi vill varken plocka sten eller odla något heller för den delen.

-Men du gör det? Gör du det mot din vilja?

-Nej. Jag gör det för att jag vill att det ska växa i min åker.

-Så du menar att jag också ska plåga mig själv, böja rygg och slita ont, för att det ska växa i min åker?

-Bara om du vill att det ska växa?

-Det beror på. Jag vet inte riktigt vad jag skulle odla i så fall.

-Du kan börja med något lätt kanske?

99

-Som klarar av en stenig åker?

-Vad då?

-Du kan ju hoppas att du hittar något som klarar den bistra jorden.

-Vad menar du?

-Du kan ju försöka med hoppet, försök att få hoppet att växa! Men du måste plocka bort tvivlet först.

-Tror du det? Kommer jag att lyckas tror du?

-Vad tror du själv?
-Jag tvivlar...
-Där ser du.

-Vad?
-Att det finns stenar att plocka.

-Jo. Där ser man...

-Så nu kommer jag att vara upptagen ett tag framöver? Som du själv?

-Kanske det? Jag får väl söka efter dig i åkern om jag vill dig nå ́t?

-Det är väl i min stenåker jag behöver vara...

-Vi får dra oss dit lite till mans tror jag bestämt?

-Men vi ses väl se ́n?
-När då menar du?
-När jobbet är gjort förstås!
-Det jobbet tar aldrig slut, minns du inte?
-Men jag vill ju göra som du.

-Vara upptagen när du söker mig och när vi träffas kunna svara som du.

-Vad vill du svara mig?
-Vad jag har gjort medan jag varit upptagen förstås!

-Och vad svarar du?

-Att jag har plockat sten ur min åker, givetvis!!!

-Jojo. Där ser man...

100

Cafégästen

-Ursäkta, sitter det någon här?

-Nej, inte vad jag kan begripa.

-Ja, det borde jag förstått. Dum fråga. Jag undrar bara om platsen är upptagen?

-Nej, det är den inte!

-Så då är det ingen annans plats då?

-Nej, det är ingen annans plats!!

-Då är den ledig, skulle man kunna säga?

-Säg vad ni vill! Ja, den är ledig!

-Så ni menar att ni inte har något emot att jag tar platsen då?

-Det har jag ingen åsikt om! Ni får göra som ni vill!

-Jag tänkte bara att ni kanske inte önskar bli störd?

-Blanda inte in mig i det här!
-Hur sa ́?

-Jag vill inte ha med er platsfråga att göra! -Nu förstår jag inte riktigt?

-Ni måste väl i jösse namn själv kunna avgöra om platsen är ledig eller inte! Ni är väl inte blind!!

-Det heter synskadad. Ja det är jag. Synskadad.

-Jaså förlåt, det såg jag inte.
-Såg ni inte det? Jag har ju min ledarhund med mig.

-Jag trodde att det var er man.

-Jag är inte gift.

-Så trevligt. Jag menar att det är tur för er att er man in-te har så dålig andedräkt.

-Jag sa ju att jag inte är gift!

-Ja, jag hör vad ni säger. Jag menar bara att det var tur att ni inte är det.

-Är vad?

-Gift förstås. Med hunden.

-Är ni galen! Eller driver ni med mig?

-Om hunden i stället hade varit er man hade det varit otur för er. P.g.a. andedräkten alltså.

-Vad har andedräkten med det här att göra?

-Ni frågade om platsen var ledig och jag svarade som det är.

-Ni betedde er oförskämt!

-Jag undrar vem som är oförskämd nu?

-Hur kan ni anklaga mig för det?

-Jag önskar bara sitta här och läsa min bok.

-Hur ska jag kunna veta att ni läser en bok?

-Nej. det kan ni ha rätt i. Er man kunde ha talat om det för er.

-Men jag har ju ingen man har jag ju sagt!

-Nej och hundar kan ju inte tala som bekant.

-Vad läser ni kan jag ju fråga när jag ändå avbrutit er läsning?

-Jag läser en ljudbok. Den handlar om kommunikation.

101

-Så intressant. Jag beklagar att jag störde er i lyssnandet då.

-Ingen orsak. Jag höll ändå på att somna. Jag visste inte att kommunikation kan vara ett så tråkigt ämne.

-Det var tråkigt att ni inte gillar boken. Vem är författaren?

-Det är en kvinna, jag vill minnas att hon heter Forsythia Klingsland eller något ditåt.

-Vad sa ni boken hette?

-Bokens titel är om jag minns rätt "Att se vad man vill se utan att kunna se". Författaren är själv blind.

-Boken heter "Att se det man inte vill se utan att kunna se". Det är min bok.

-Jaså, där ser man! Då ber jag så mycket om ursäkt då.

-Ingen orsak. Förlåt min nyfikenhet men hur kommer det sig att ni läser, jag menar lyssnar på, just min bok?

-Jag råkar vara blind från födseln. Ljudböcker är en välsignelse för mig. Nackdelen är att man inte kan skumma dem!

-Jag ber så mycket om ursäkt. Jag visste inte...

-Ingen orsak för all del. Hur skulle ni kunna se det. Tror ni förresten att er hund skulle kunna lägga sig under bordet?

-Ja naturligtvis. Menar ni att platsen är min då?

-Ja varsågod och slå er ner. Ska jag vinka på servitrisen?

-Ja tack. Förlåt att jag frågar, men är ni gift?

-Ingen orsak. Svar: nej.

-Så trevligt. Vad ska jag beställa tycker ni?

-Det är helt upp till er. Jag ska just gå.

-Nej men så tråkigt. Vi som just hade börjat lära känna varandra.

-Jag är ledsen men plikten kallar.
-
, jag förstår. Ni är en upptagen man.

-Vi har alla våra plikter. Nu skall jag gå vidare i texten som man säger.

-Skulle jag inte kunna få ert nummer så vi kan träffas en annan gång då?

-Mitt nummer är hemligt men ni kan hitta mig på min arbetsplats.

-Jaså, jaha. Var arbetar ni då?

-I kyrkan här intill, St. Vincent ́s Church.

-På så sätt? Vad gör ni där?

-Jag är biktfar, präst alltså.

-Så synd.

-Hur så?

-Jag går aldrig i kyrkan.

-Men ni går på café?

-Ja, jag älskar att träffa intressanta människor på caféer. Jag är som ni förstått författare.

-Jag förstår precis. Det gör jag också, i mitt yrke. Jag får höra en hel del.

102

-Det kan jag gott tänka mig. En hel del avslöjande detaljer kan jag begripa!

-Det är liksom poängen. Men nu är det verkligen hög tid att jag kryper in i mitt bås igen!

-Ja, tack då för pratstunden. Hoppas vi träffas igen.

-När som helst om ni har något att bekänna, om ni ursäktar lustigheten.

-Jag ska fundera på saken. Alltid kan man väl klämma fram en och annan liten bekännelse...

-Välkommen i så fall. 

 -Tack, fader.

 

Bara en vanlig kaffe och något litet

därtill

-Förlåt, är den här platsen upptagen?

-Den blev det precis!

-Tack, jag behöver verkligen sätta mig ner en stund.

-Jag ser att ni har handlat.

-Det var så "crowded" överallt. Folk kan verkligen shoppa loss. Helt "crazy"!

-Jag har förstått det. Det är inte lätt om man är tvungen att få tag på något.

-Tala inte om det! Jag skulle bara ha några "necessities" till i kväll. "Mission impossible" skulle man kunna säga.

-Men något har ni tydligen hittat. Får jag vara nyfiken och fråga vad ni lyckats få tag i?

-Äsch, det är bara några småsaker. Det viktigaste har jag ännu kvar.

-Ja, det är typiskt. Det viktigaste är alltid svårast att hit- ta.

-"You namne it!" Vem vill jaga runt bland dessa galna "shopoholics" mer än nödvändigt.

-Ni har fullständigt rätt. Personligen har jag slutat med det helt och hållet.

-Herregud vad "exausted" jag är! Kan man få en "moccalatte" på det här stället?

-Jag tror att det kan vara svårt. Själv dricker jag en vanlig kaffe med mjölk.

-Vad är det här för ett ställe egentligen! Har de ingen kaffebar?!

103

-Nej, tyvärr. Men ni kan säkert få te.

 

-Te blir bra. Vad har de för sorter? Jag tror jag vill ha ett japanskt grönt eller kanske eventuellt något vitt med rosenolja.

-Téerna finns där borta vid kaffebryggaren. Ska jag hämta burken med påsar?

-Det blir bra. kan jag få en liten biskvi till. Ni kan välja själv.

-Beklagar, de har bara kanelbullar. Gårdagens.

-Jag tar hellre ett rån. Finns det helt vanliga rån på det här stället?!

-Jag ska se efter.
-Hallå? -Vart tog ni vägen?

-Hon gick säkert bara på toaletten. Hoppas hon inte tycker den är för sunkig? Rånen ser ut att vara lika gamla som stället. Undrar om hon märker det?

-Vilken god tid kvinnor tar på sig på toaletten. Jag undrar vad de gör så länge?

-Tänk om man skulle titta vad hon handlat? En liten glutt bara.

-Men vad är detta? Har den snygga tjejen en skruv lös? Den här påsen från NK innehåller ju bara gamla tidningar.

-Och nästa fina påse är fylld med tomburkar. Vad är det för en människa? Var är kvinnan?!

-Hur mångas kassar har hon egentligen? Herregud! Min egen matkasse från Coop är borta!!

-??????
-Nä nu, dra mig på en vagn!!!

Segelklubben

-Vilken fin skorv! Jag har en precis likadan. Är den er?

-Skulle man kunna säga.
-Har inte sett den här tidigare. Ny?
-Skulle man kunna säga, ja.

-Välkommen då till vår lilla klubb. Redan medlem kanske?

-Skulle man kunna säga, på sätt och vis.

-Vi har en liten kick-off nu på lördag. Vi målar klubbhuset och grillar. Hur låter det? Lockande?

-Skulle man kunna säga, men jag är upptagen.

-Så synd, men det passar kanske bättre en annan gång? Klubben ordnar en regatta också, andra veckan i augusti. Då är det mycket båtar i hamnen, stora lyxbåtar, yachter, herregud vilka båtar folk har! Nog för att våra skorvar inte går av för hackor de heller, hehe!

-Skulle man verkligen kunna säga. Tror dessvärre att jag befinner mig långt härifrån då.

-Jaså! Ni kanske inte uppskattar regattor? För mycket stohej kanske? Ni föredrar de tysta vidderna! Segling är ju det tysta sättet att färdas. Det är därför vi segelbåt- sägare älskar segling, inte sant?

-Skulle man kunna säga, men jag seglar inte.

-Men jag som trodde...Är ni inte seglare? Men vad gör ni då i en segelbåt? För ni arbetar ju på något, inte sant?

 

104

-Skulle man kunna säga. Men jag får inte så mycket tid till det just nu.

-h, förlåt. Stör jag?

-Det skulle man kunna säga. Men för all del, jag kan vänta.

-Jag ville bara hälsa er välkommen. Hoppas att ni kom- mer att trivas i klubben. Nu ska jag lämna er så ni får ägna er åt båten. Lycka till med vad ni nu har för er! Vi ses.

-Det tror jag inte! Vilken knäppgök! För tusan, det skulle man verkligen kunna säga. Vilken idiot. Hur lättlurad får man vara! Anade ingenting! Kom precis när jag just lyckats byta kajplats på knäppgökens skorv och klistrat över reg.numret med nya nuffror. Märkte ingenting.

Har redan köpare på den, i Estland. De har lovat hämta den i kväll. Knäppgöken får hålla tillgodo med båten jag förtöjt på hans plats. Stackars sate. Inte värd mer än hamnavgiften. Men det märker han snart när han kastar loss nästa gång. Den turen blir inte lång. Det är som dom säger. Sjön suger. Jag får gå och beställa en ångbåtsbiff i klubbrestaurangen.

Miss Missförstånd och Paradise Hotel

-Ursäkta mig sir, men är plats fortfarande ledigt?

-Javisst, ni har tur. När kan ni börja?
-Börja, hur ni menar? Jag undrar om plats?
-Ja, den är ledig. Ni frågade just om det.

-Ja, då så. Då jag tar den. Var min plats, hotell nära beach?

-Er plats? Ni menar för era saker? Det är inte troligt att ni behöver så mycket.

-Då jag nöjd med ordinarie platsen då. Vad ni tar för sådan?

-Nu förstår jag inte riktigt. Ni kommer att få vara lite överallt där det behövs.

-Låter okej för mig. Jag ser bra ut jag är nöjd.

-Det klart att ni får se bra ut. Det är viktigt i branschen. Hur önskar ni se ut?

-Man kan bestämma själv? Vad jag kan välja?

-Bara de vanligaste är jag rädd. Bananer eller bikini, men i ert fall föredrar ni kanske enbart slöja?

-Hur jag ser ut? Jaha! Jag inte menar det. Jag menar hur jag ser ut?

-Är inte det samma sak? Vill ni inte börja bekanta er med platsen nu. Vi öppnar om 15 minuter.

-Jag inte riktigt förberedd på genast om ni förstår. Jag inte bringat min bagage med mig.

-Bagage? Ska ni resa bort?

105

-Jag trodde. Trodde ni inte?

-Nu tror jag att det skett ett litet missförstånd här.

-Förlåt men vad ni missförståndat?

-Inte jag. Ni. Får jag fråga, vad gör ni här egentligen?

-Jag vill ha plats ni annonserar naturligtvis. Är ni inte som har annons?

-Vilken annons?

-Plats på Paradise Hotel. Är inte Paradise Hotel?

-Jo det är här. Söker ni platsen eller inte?

-Jag bara stanna en vecka. Jag åka nästa vecka måndag om passar? Hur ser ut tror ni?

-Ni vill ha platsen men tänker bara stanna en vecka! Hur tänker ni människa!!

-Förlåt så mycket jag trodde.... Hur länge tycker ni jag stanna då?

-Om ni vill ha platsen får ni stanna hela säsongen. Sådana är villkoren.

-Jaha. Jag tror det mycket svårt. Min tid vara begränsad.

-Begränsad? Ni ser alldeles för frisk ut för att jag ska tro att ni är döende! Driver ni med mig?

-Nej nej, snälla ni missförståndat nu igen! Jag bara vill stanna vecka i lugn och ro. Jag utarbetad lite bara.

-Men för guds skull vad gör ni här i så fall? Det här är ingen semester.

-Förlåt, men är inte hotell? Paradise Hotel?

-Jo, och vi har många trogna kunder. De återkommer regelbundet och alla vill de ha det på sitt speciella vis.

-Låter fantastisk mina öron! Jag önskat mycket. Jag ock- så önskar äta frukosten senare klockan 11.

-Vet ni ni! Jag tror inte ni är rätt person för platsen! Var snäll och gå nu. Jag kan inte sköta mitt jobb på det här sättet. Ni får ursäkta.

-Jag återkomma i morgon? Platsen verkligen passar mig bra. Fina bilden med palmer såg i annons. Jag vet jag trivas där.

-Det tror jag verkligen inte! Kontakta oss inte mera. -Ni kanske ångra er senare?
-Det är inte sannolikt. Ajö!
-Här kort om ni ångra er.

Ms Zsoria Nzabeth, belly dancer (Miss Egypt 2000)

London, West End, Great Britain

106

Ha ett vanligt liv!

-Snygging, take your seat!
-Är det här min plats?
-Ja, varsågod. Fasten your seatbelts!

-Då sitter jag inte på någons plats då?

-Nej, den är din just nu, sötnos.
-Tack. det var vänligt.

-Vems plats sitter jag på egentligen?
-Det är ingens speciella plats, pumkin.
-Men vem brukar sitta här, det gör väl någon va ́?

-Ja det händer. Men för tillfället är den din, darlin ́.

-Jag är mycket tacksam för det.

-Så du antar nu helt plötsligt att jag inte är det? Vanlig?

-Hur är det, personen som sitter här i normala fall, alltså när inte jag är här, hur är den personen?

-Varför undrar du det? Det är en helt vanlig person, som du och jag, antar jag.

-Varför antar du det, du måste väl veta. Det gör du väl?

-Jag antar just nu att du är en vanlig person, men det kan jag ju inte veta. Jag känner dig knappt, sweatie.

-Men du sa ju att personen som sitter på stolen i norma- la fall är en person som du och jag!

-Jag skulle kanske inte uttryckt mig så slarvigt. Personen är en helt vanlig person bara.

-Det har jag inte sagt. Vill du vara vanlig så får du gärna vara det för mig!

-Jag tycker att vanlig är ett provocerande ord. Vem vill vara vanlig?

-
-Du tystnade. Provocerade jag dig? Tråkar jag ut dig?

-Söta du, jag erbjöd dig bara en sittplats vid mitt bord. Varför krånglar du till det så?

-Tycker du att jag är krånglig? Besvärlig? Neurotisk?

-Jag tycker ingenting! Jag är en enkel person och har inte åsikter om allt hela tiden.

-Så du tycker att jag är komplicerad och har åsikter om allt hela tiden?!

-Det sa jag verkligen inte. Kan vi återgå till ett normalt samtal om jag får be.

-

-Varför säger du ingenting? Du blev väl inte sårad, puppydoll?

-Varför skulle jag bli sårad av en så ́n som dig? Eller var det din avsikt att såra mig kanske? Först be mig att sitta ner på en plats, därefter bli jämförd med en helt okänd person och sedan till på köpet skymfad, rakt upp i ansiktet!

-Jag förstår inte hur du kan uppfatta situationen på det sättet, darlin ́?

-Så nu har vi en situation också? Nä vet du vad! Jag har ingen lust att bråka med en helt okänd person som dig. Jag är inte någon darlin ́ för dig. Inte någon stupid puppydoll eller pumkin heller!!

107

- Ta det lugnt babe. Jag är ingen okänd person, sötnos. Jag är stamgäst här. Fråga vem som helst om vem jag är. Alla känner mig.

-Jaha. Vem är du då? Ska det vara så märkvärdigt nu plötsligt?

-Vem är du själv om jag får fråga, min lilla snärta? Jag tror inte jag träffat någon som dig förut.

-Jag är här som mitt alias. Kalla mig Joy. Jag vet, det är ett fånigt namn, men hitta på något bättre själv, Chessnut.

-Okej, Joy. Du får kalla dig vad du vill för mig. Vad spelar det för roll.

-Först säger du att du aldrig träffat någon som mig och nu spelar det ingen roll vad jag heter? Du är inte trovärdig!

-Ärligt talat förstår jag mig inte på dig heller Joy. Kan du inte sluta med den här leken nu?

-Vem vill du att jag ska vara då? Du vill väl inte att jag ska vara en helt vanlig, tråkig dejt?

-Hur då dejt?

-Är du inte min dejt då? Det här är väl vår första riktiga träff? Vi har ju chattat med varandra i snart ett år på Wicked forum! Du är väl Chessnut? Är du inte???

-Du måste ha satt dig på fel plats. Jag har ingen dejt med dig Joy.

-Men jag heter ju något annat idiot. Fast på chatten är jag Joy. Så vem är du om inte Chess?

-Tyvärr pyret. Inte din dejt i alla fall. Sorry, grynet, om jag gör dig besviken.

-Ok. Ingen fara. Jag trodde att du var min dejt. Jag ber så mycket om ursäkt. Du har ju en tatuering i form av en kastanj på underarmen precis som Chess. Det måste vara ett ovanligt sammanträffande.

-Ovanligt eller inte, det kan man säga om mycket. Den här konversationen t.ex.

-Men du sa ju att du är en helt vanlig kille...Jag misstog mig, förlåt.

-Ingen orsak. Här kommer förresten Jack. Han är det vanligaste psykot i stan. Min dejt, om du så vill.

-Jag tror jag gör mitt drag. Ha ett vanligt liv! Adios.

-Adios. Schack matt.

108

Kvalitetstid var ordet!

-Ge mim en minut bara!

-Javisst. Kör hårt.

-Nej du missförstod mig. Jag vill ha en minut av dig.

-Till vad då?

-Jag vill att du ger mig en minut av ditt liv bara, kan du tänka dig det?

-Det är väl rimligt. Vad vill du att vi ska göra under den minuten?

-Det ska du bestämma, det är det som är grejen liksom.

-Ska vi göra något på en minut som jag har bestämt? Det blir svårt.

-Vad är svårt?

-Att komma på något som vi kan göra på så kort tid.

-Finns det inget vi kan göra tror du på en minut?

-Jag har svårt att komma på något i all hast.

-Men det behöver verkligen inte vara så märkvärdigt. Hitta på något bara.

-Neej. Det är helt omöjligt. Jag kan inte komma på en endaste grej!

-Men vad gör du just nu då?

-Försöker komma på något! Jag får inget gjort. Vi gör inget. Antar att den där minuten snart gått också?

-Ja, den är snart slut. Men var inte olycklig för det. Vi har ändå gjort något tillsammans.

-Vi har ägnat tid åt varandra.

-Va? Det har vi väl inte!

-Ja. Helt i onödan dessutom! Meningslös sätt att använda tiden på.

-Inte alls. Du har brytt dig om att tänka ut något som kan passa oss att göra på en minut.

--Jaha, och det misslyckades ju!

-Nej tvärtom. Du lyckades bry dig om mig och vår tid hela tiden.

-Du menar under en hel minut?!

-Ja. De flesta har inte ens ork att ägna den tiden åt att bry sig om varandra.

-Så du menar att vi har haft lite kvalitetstid tillsammans nu då?

-Precis. Kvalitetstid var ordet jag sökte.

-Ja, tack för den här stunden då.
-Tack själv!

109

Hunden

-Vilken trevlig liten vovve. Det är en liten tjej va?
-Nej det är en hane faktiskt.
-Jasså på så sätt. Vågar man klappa honom?
-Han är så snäll så, jag har faktiskt låtit kastrera honom.

-Jaså på så sätt. Vad behändigt. Hur gör man det?

-Ja man gör det inte själv. Man får anlita en veterinär.

-Jasåå! Kan man det? Tar den här veterinären emot alla sorters patienter tro?

-Javisst. Det är så enkelt så. Det är bara att ringa och beställa tid.

-Får jag fråga, gjorde det mycket ont? För lilla vofsingen menar jag.

-Han fick lokalbedövning. Det gick ganska smärtfritt.

-Inga komplikationer efteråt? Mentala problem?

-Han blev naturligtvis förändrad, annat kan man inte säga.

-Hur då menar ni? Hur var han innan? Före ingreppet?

-Han var stundtals ganska jobbig. Skulle springa efter varenda tik inom en mils radie. Rastlös. Ville ut hela tiden. Rymde ibland. Försvann. Det var ganska frustrerande faktiskt.

-Jag kan verkligen föreställa mig det. Ni måste ha lidit alla helvetets kval stackars människa.

-Nätterna var jobbigast. Det var svårt att sova när han var borta. Sedan när han kom hem var han väldigt ångerfull och spak.

-Spak? Hur menar ni? Menar ni att han gjorde allt ni bad honom om och lite till?

-Nja. han gjorde ju inte så mycket. Han verkade vara helt slut efter sina nattliga äventyr.

-Jag vet vad ni talar om precis. Han skulle ha sill och ägg och en sup inte sant?

-Vad talar ni om. Hundar dricker väl inte nubbe? Talar vi om hundar eller något annat?

-Förlåt, jag har ingen hund själv. Ni får ursäkta min okunskap i ämnet. Tråkigt var det, för er menar jag, hur som helst under hans uteperioder.

-Det stämmer att det var påfrestande. Men jag tröttnade faktiskt efter ett år bara och ringde samtalet. Det behövdes bara ett litet samtal så var det fixat.

-Fixat så där bara? Det låter härligt enkelt! Men hur var det med biverkningarna, han förändrades sa ni?

-Ja han började t.ex. kissa som en flicka i stället för att lyfta benet högt i vädret. Han gick undan för andra hundar. Han tappade faktiskt aptiten också.

-Ja det skulle inte skada.

-Hur sa?

-Jag menar att er lilla pojke kanske var litet kraftig och mådde bra av att gå ner lite i vikt?

-Nej det var faktiskt tvärtom. Han gick upp i vikt fastän han åt mindre. Innan han förlorade sin mandom, om man så säger, var han en stilig kille.

-Jasså på så sätt! Men han verkar ju inte så tjock just nu?

-Nej jag blev tvungen att ta honom till djursjukhuset re- dan efter ett halvår för att göra ett ingrepp till. Han saknar halva tunntarmen nu. För att inte bli för stor och tung. Hans ben håller inte för mera övervikt.

-På så sätt. Men säg, vad gör han om dagarna nu då, när han inte springer efter fruntimmer så att säga?

-Han sover hela dagarna. Jag får släpa ut honom på promenader. Så fort han kommit ut vill han in igen. Han har blivit en riktig kärring faktiskt.

-Vad tror ni? Vi har prövat allt.

-Nå, hjälper det inte?

-Han lyckas alltid få dem svaga i bena. Det slutar med att han förför terapeuten.

-Så förskräckligt! Men kan ni inte gå till en manlig terapeut?

-Nej, han blir som tokig på män och skäller ut dem. En gång bet han en stackare i kinden.

-Bet han en annan man?

-Inte bara det. Han markerar revir överallt där det finns kvinnor. Han måste jämnt hävda sig och mucka med oskyldiga karlar, gifta som ogifta.

-Jag hör att ni har det lika besvärligt som jag. Eller hade. Stackars er.

-Tack för att ni förstår. Det känns genast bättre när jag fått prata om det.

-Kan jag hjälpa er på något sätt?

-Ni har redan varit till stor hjälp. Tack för era ord och goda råd.

-Goda råd, jag förstår inte riktigt? Jag har knappast kunnat ge er råd, själv har jag inte haft något stadigt förhållande med en man. Bara en och annan lösdrivare.

-Nej, jag förstår hur ni tänker. Men tack i alla fall.

-Ni kan väl ringa mig om det känns ensamt någon gång. Jag menar om han, eller snarare när han är ute och ränner igen. Här är mitt visitkort.

-Tack så mycket. Ni är alltså terapeut till yrket vad jag kan se.

-Ja.

-Det var tråkigt att höra. Så ni ångrar att ni lät göra det där ingreppet då?

-Svårt att säga. Jo, det måste jag nog erkänna, han var så full av vitalitet och liv innan. Nu är han som en vandrande vålnad. Jag tror han skäms över sin stympade kropp eller så är han bara deprimerad helt enkelt.

-Så ni skulle inte rekommendera det då? Ett litet samtal och så hux flux så är det slut på rännandet hos andra kvinnor!

-Pratar ni om min hund eller vad menar ni egentligen?

-Nej det var bara en liten tanke jag fick så här i andan om. Man får tid att tänka när man väntar...

-Väntar ni på något eller någon särskild?

-Särskild och särskild. Just nu skulle jag säga att denna någon inte snart betyder något särskilt alls!

-Pratar ni om er man?
-Ja inte är det en hund jag vill snöpa fortast möjligt!

-Jag förstod nästan det. Men ni tänker väl inte göra något förhastat?

-Det skulle knappast vara förhastat, det har pågått hela vårt äktenskap. Han kan inte låta bli, redan på bröllopsnatten....(snyft!)

-Jag beklagar. Har ni försökt med parterapi?

-Vad tror ni? Vi har prövat allt. 

-Nå, hjälper det inte?

-Han lyckas alltid få dem svaga i bena. Det slutar med att han förför terapeuten.

-Så förskräckligt! Men kan ni inte gå till en manlig terapeut?

-Nej, han blir som tokig på män och skäller ut dem. En gång bet han en stackare i kinden.

-Bet han en annan man?

-Inte bara det. Han markerar revir överallt där det finns kvinnor. Han måste jämnt hävda sig och mucka med oskyldiga karlar, gifta som ogifta.

-Jag hör att ni har det lika besvärligt som jag. Eller hade. Stackars er.

-Tack för att ni förstår. Det känns genast bättre när jag fått prata om det.

-Kan jag hjälpa er på något sätt?

-Ni har redan varit till stor hjälp. Tack för era ord och goda råd.

-Goda råd, jag förstår inte riktigt? Jag har knappast kun- nat ge er råd, själv har jag inte haft något stadigt förhål- lande med en man. Bara en och annan lösdrivare.

-Nej, jag förstår hur ni tänker. Men tack i alla fall.

-Ni kan väl ringa mig om det känns ensamt någon gång. Jag menar om han, eller snarare när han är ute och ränner igen. Här är mitt visitkort.

-Tack så mycket. Ni är alltså terapeut till yrket vad jag kan se.

-Ja. 

111

-Jag tyckte ni verkade en smula bekant. Har vi träffats?

-Det tror jag verkligen inte.
-Jag kan ju ha tagit miste. Adjö då.
-Adjö. 

Ett oavslutat kapitel

-Vad roligt att se dig, slå dig ner!

-Tack för ditt initiativ, jag hade inte själv kommit på tanken att ta kontakt.

-Det är verkligen länge sedan. Vi tappade kontakten i något skede?

-Ja. Det blev så. Vi kom ifrån varandra.

-Ja, det var synd. Men vi skrev ju till varandra i många år?

-Vi var så unga då. Vi förändrades sedan.

-Gjorde vi? Jag minns inte att jag skulle ha förändrats. Jag tycker fortfarande att jag är precis som då.

-Vi bildade ju båda familj tidigt. Barn får en att växa och utvecklas.

-Det stämmer. Men varför skulle vi ha förändrats? Jag är fortfarande samma kille som i 15-års åldern. Minns du vår midsommar ute på Katsus pappas holme. Du och jag delade tält. Göken och Katsu var redan ett par då. Katsus lillebror var också med, han var nästan som deras unge minns jag att jag tyckte.

-Jag minns. Du hade bott i Sverige ett år tror jag. Du och Göken blev konfirmerade det året.

-Det stämmer. Du minns ju. Vad minns du mera?

-Jag kommer ihåg att det var ganska kallt. För kallt för att kunna simma. Jag frös i tältet.

-Jag minns att du och jag gick till den andra sidan av holmen. Vad väntade du av mig den gången?

112

-Om jag väntade mig någonting? Kanske att du skulle hålla om mig? Jag minns inte riktigt.

-Var du kär i mig? Jag har funderat på det i alla dessa år.

-Vi hade ju känt varandra sedan vi var 10 år. Du och jag tillsammans med våra yngre syskon, din lillebror och min lillasyster, lekte ju nästan varje dag på gården. Jag har faktiskt känt dig sedan du sprang omkring i kortbyxor. Du glömde ofta att ta på dig kalsonger så allt syntes när du satt med uppdragna ben.

-Morsan kom inte alltid ihåg att lägga fram rena under- byxor till mig. Hon samlade in de smutsiga när hon kom och sa godnatt. Ja det var väl en syn, men knappast så mycket att se, haha.

-Jag tyckte du var lite gullig då. Men du skulle alltid springa runt och leka batman, eller cykla fram och tillbaka med en snattra på hjulet. Jag var ganska irriterad på dig ibland. Särskilt när du var förtjust i den där Christel.

-Var jag så jobbig? Christel ja, hon bodde i tornhuset, halvvägs upp. Vi spionerade på henne. Hon var liten och brunhårig, mycket söt vill jag minnas. Det var synd om dig antar jag.

-Jag tyckte du var dum. Visserligen var jag inte brunhårig men du sa att du gillade mina skrattgropar. Sedan när du skulle flytta och jag redan hunnit utvecklas till kvinna blev du intresserad av att prata med mig.

-Det stämmer. Jag hade väl också blivit mognare, kanske inte fysiskt, men allvarligare och mera tankfull. Du var en bra person att prata med, som en vuxen fast än- då inte om du förstår vad jag menar?

-Jag upplevde det samma hos dig. Det var väl därför vi sedan kom att brevväxla i så många år. I breven kunde jag avslöja mycket för dig som jag aldrig hade vågat annars.

-Jag var nog intresserad av dig. Men vad har det för betydelse idag. Det är borta, ett avslutat kapitel.

-Men jag skulle ändå vilja veta om det kunde blivit vi två. Det är viktigt för mig.

-Vad har det för betydelse? Våra liv gick åt var sitt håll. Vad finns det för anledning att gräva i det gamla?

-Jag gräver inte i det gamla. Jag lever med det varje dag. Jag tänker ofta på dig, min vän.

-Du undrar om jag tänkt på dig alla dessa år? Om jag säger nej blir du säkert besviken, om jag säger ja är jag rädd för vilka konsekvenser det kan få.

-Varför är du rädd? Nå, du har säkert inte ägnat mig en tanke. Det är bara i min fantasi som du och jag fick en framtid. Säg, är det så?

-Jag beklagar, du har nog rätt i det. Jag kan inte svara dig på något annat sätt. Min man kommer strax. Han har varit på ett möte på banken.

-Han är bankman, visst.

-Han är chef för utlåningsavdelningen på huvudkontoret. Han behövde komma hit och briefa regionkontorets bankchef. Vi ska åka ut till vårt sommarhus i skärgården när han är klar.

-Så trevligt. Det har gått bra för er förstår jag. Men nu ska jag inte uppehålla dig längre med mitt prat. Hälsa din man så mycket. Och lilla Ida måste vara vuxen och ha egna barn. Du är mormor!

Jag har inga barnbarn, ännu. Nej nu får jag sluta. Du kan väl höra av dig? Hej, hej då. Tänk på oss någon gång...

-Men du skrev aldrig att du var kär i mig? Var du det?

113

Tänk om...

-Brukar du också fantisera om hur det kunde ha blivit?

-...om det inte hade blivit som det blev, menar du?

-Jag brukar fantisera om andra liv jag kanske hade levt om det blivit annorlunda.

-Ja. Just så. Om bara inte om hade varit.

-Om jag inte gift mig utan i stället åkt till Nice och blivit sångelev hos Le grand professeur Girodeau t.ex.

-Varför gjorde du inte det. Tänk dig hur det skulle vara idag, du skulle kanske rentav vara bosatt där nere?

-Jag älskade Sydfrankrike. Jean tyckte jag skulle komma och bo hos honom. Då hade vi kunnat jobba med mina sånger varje dag.

-Det låter en smula farligt. Hur gammal var den där professorn?

-Inte så väldigt gammal, snäll och vänlig. Hans ackompanjatör brukade alltid sitta bakom pianot i bara trosorna. Hon trodde att vi inte såg det. Kanske hade hon och professorn ett förhållande den sommaren?

-Det där låter lite sliskigt tycker jag. Kanske han hade börjat närma sig dig när han tröttnat på pianissan?

-Men jag var ju så ung, bara 19 år. Tror du verkligen att han skulle ha...

-Är du fortfarande lika blåögd som då? Vad tror du gamla gubbar tänker på när de ser unga och oskyldiga flickor? Lite har du väl förstått och lärt med åren?

-Jag har inte haft så stor anledning att fundera på så´nt. Jag har ju varit gift så länge, jag gifte mig den sommaren jag skulle ha farit. Min tågbiljett var redan köpt.

-Men du ångrade dig? Eller vågade du inte?

-Det är sant. Jag vågade inte.

-Varför det?

-Kanske var jag rädd för just det du beskrev...eller så var jag rädd för att förlora något.

-Du tänker på ditt förhållande? Du var rädd att förlora din blivande man! Är det sant?

-Ja, det kanske var så. Jag skulle ju gifta mig, det hade jag bestämt. Sen kom den där kursen i Nice och fick mig att tveka.

-Men du stannade hemma. Du tog inte chansen. ngrar du dig idag, att du inte passade på att hoppa på tåget när det gick?

-Jag har verkligen tänkt på det där ibland. Vad jag skulle göra idag och vem jag skulle leva med om det hade blivit så.

-Om om inte varit...

-Ja, så tänkte jag nog. Jag använde säkert det ordet redan innan jag visste vad jag ville. Kanske vägde jag för och emot och säkert tyckte jag att jag då tog rätt beslut. Men jag tror att just ett Om redan smög sig innan jag hann börja överväga alternativen på riktigt.

-Du menar att du till dig själv sa: Om det inte hade varit för att jag precis hade bestämt mig för att gifta mig,
då skulle jag kunnat fatta ett nytt beslut. Vad det så?

-Ja, jag ville ju verkligen men vågade kanske inte kasta loss från det bekanta och trygga så jag uppfann det där Om:et.

-Undrar hur många om vi har lagt i vår väg. Det är ju inte någon annan som lägger dem där. Om:en blir som Berlinmurar i tillvaron. Vi kommer aldrig över på andra sidan. Håller du med mig?

114

--Det kanske är just så. Men jag vill inte tänka på det, det gör mig bara deprimerad.

-Nej, vem vill gå och säga till sig själv resten av livet "Tänk bara om..."?

-Borde vi aldrig mera tänka ordet om? Inte uttala det ordet varken före eller efter ett livsavgörande beslut?

-En god idé. Vi börjar ett nytt liv utan om? Inga bortförklaringar mera! Nu gäller det att bejaka allt i vår väg. Vad säger du?

-Absolut! Bättre sent än aldrig. Har du något förslag?

-Vad säger du om vi skulle lämna våra män och bara resa iväg nånstans?

--Du tänker på rivieran, eller hur?

-Varför inte. Den där professorn är säkert ett minne blott men han kanske har någon brorson?

-Jag skulle kunna arbeta som lärare på kursen. Den finns fortfarande!

-Och jag kan vara ackompanjatören som sitter i bara trosor bakom pianot.

-Visst. Du får väl sola benen lite först.
-Och du kanske skulle kraxa upp rösten en smula.

-Hör du, är det kanske lite för sent för det här...

-Om vi bara hade varit lite yngre...

NödStop?

-Vilket nummer?

-40 tack.

-Det skulle man inte kunna tro!

-Nu förstår jag inte riktigt?

-Jag hade gissat på högst 33, kanske rentav 29.

-Har ni tryckt eller inte? Jag har bråttom!

-Ta det lugnt. Det går inte fortare för att man stressar.

-Vem är ni egentligen? Jag har ett viktigt möte och har inte tid för några skämt.

-Jag skämtar inte. Det är bara enkel livsvisdom.

-Den får ni gärna behålla för er själv eller spara den till någon annan. Jag har inte någon användning för den.

-Tänk om vi blir hängande mellan två våningar då? Vad ska vi prata om i så fall? Om det ni ska göra när ni når 50?

-Är ni oförskämd? Jag har ingen lust att tillbringa mer tid här än nödvändigt.

-Det är nog ingen risk. Så bråttom som ni tycks ha till nästa etage. Har ni överhuvudtaget någon gång tryckt på NödStop för att ni tyckt att det går lite för fort ibland?

-Herregud människa! Jag skulle aldrig komma på tanken att trycka på den knappen. Då blir det ett herrans liv och besvär med att få ut oss härifrån. Ni tänker väl inte...

115

-Lugn. Det skulle jag aldrig göra utan ert medgivande. Så stressad som ni verkar vara skulle ni nog få en hjärtattack i en sådan situation.

-Ja, jag hatar att komma för sent. Jag mår fysiskt dåligt av det. Jag börjar kallsvettas och min mage gör revolution.

-Nej, jag hör att det är olämpligt att det sker just här, det skulle bli obehagligt för både er och mig.

-Men tror ni att det skulle kunna hända? Att det blir nå- got fel på den här anordningen och att vi fastnar?

-Rent teoretiskt ja. Men det händer väldigt sällan. Var det till 40 ni skulle?

-Ja, hur så? Jag bad ju er trycka? Gjorde ni inte det? 4 och 0, hur svårt kan det vara?!

-Nu är vi igång. Jag måste ha missat nollan. Vi har stått still på fyran ett tag. Men nu är vi på väg igen.

-Vad är tiden? Hinner jag till mitt möte nu tror ni? Jag vill inte komma för sent har jag ju sagt!

-Ni kommer att nå fyrtio i alldeles i rätt ögonblick. Många skulle inte ha något emot att komma för sent till det mötet förresten. Ni är lite ovanlig på det sättet. Vad är det som brådskar egentligen?

-Men om jag inte är där, vem skulle då...

-Göra vad då? Vilka? Väntar de på er med en fest där uppe? Det går väl ingen nöd på dem?

-Nej men det är ju jag som har huvudrollen just där och då, det är ju mig de väntar på!

-Ja. Är det så farligt att vänta då? De har ju varandra. Mötet kan börja utan er, inte sant?

-Förvisso. Men jag hade tänkt vara den som hälsar väl- kommen. Vem ska gör det om jag inte kommer i tid?

-Det kan väl någon annan göra. Någon som redan befinner sig där på 40. Kanske någon ni känner bra?

-Min chef skulle kanske kunna göra det. Men då måste jag varsko henne. Kan jag ringa härifrån?

-Det finns en nödtelefon, men tänk er för, de kan bli oroliga om ni använder den. Förseningen är inte så stor att ni behöver skrämma upp gästerna och er chef tycker jag.

-Säger ni det? Hur sena blir vi? Jag menar hur lång tid tar det för mig att komma till 40?

-Ni hinner kära ni. Det måste ta den tid det tar. Ibland går det fortare, ibland snabbare.

-Hur menar ni? Det kan väl inte gå olika fort? Är vi försenade nu för att vi stannade på vägen? Ni glömde trycka på nollan. Var det därför?

-Det spelar ingen roll att jag inte tryckte på nollan på en gång. Er resa skulle ändå tagit just den tid den tar här och nu.

-Här och nu? Så ni menar att jag behövde stanna upp en stund?

-Det behöver vi alla. Särskilt vi som stressar genom livet.

-Gör inte ni det? Stressar?

-Nej det är inte min uppgift. Jag trycker bara på knappar.

-h. Gör ni bara det? Är det ert jobb att stå här och trycka på knapparna och prata med folk?

-Det kanske man kan säga. Mest pratar dock mina gäster.

-Ni menar de resande? Hur pratar de?

116

-De flesta kommer oftast fram till något. Givetvis kommer de också dit dom ska, till slut.

-Vad kommer de fram till?

-Någon slags insikt om att ett litet stopp kanske inte är så dumt i alla fall.

-Så ni menar att ni med flit tryckte fel?! För att jag skulle komma för sent??

-Inte för att ni skulle komma för sent. Ni kommer fram precis när tiden är mogen, eller ni själv, om ni så vill.

-Så ni tvingade mig att, att....

-Jag tvingar ingen. Det är ni som bestämmer hur fort det ska gå. Glöm inte det.

-Vad händer nu?
-Varsågod vi är framme.
-Framme var då?
-Vid 40. Som ni önskade.
-I tid?
-Ja, ta det lugnt. Ni hinner fint till er lilla tillställning.

-h, tack. Vem får jag tacka?
-Ni behöver inte tacka mig.
-Vem är ni egentligen?
-Fundera på det tills vi ses nästa gång.
-Menar du när det är dags för 50?
-Ni är alltid välkommen!

-Har vi träffats förut?

-Har inte vi setts förut?

-Det tror jag inte?

-Kan ni vara väldigt lik någon annan person?

-Det tror jag verkligen inte?

-Jag menar att ni kanske har en dubbelgångare, har ni det?

-Det har jag sannerligen inte!

-Men kan det vara så att ni inte ännu träffat er dubbelgångare?

-Ni är verkligen envis. Jag har ingen dubbelgångare och vill inte ha någon heller!

-Men om jag inte träffat er dubbelgångare, då måste jag ju ha träffat er.

-Ni har varken träffat mig eller min dubbelgångare, och hör se ́n!

-Men nu erkänner ni ju att ni har en dubbelgångare.

-Jag försöker förklara för er att jag inte har någon, att ni inte träffat varken mig eller någon annan som skulle var en kopia av mig.

-Men vem har jag träffat då? Har ni någon bror, tvilling kanske?

-Nej, jag har inga syskon. Ni har inte träffat mig eller någon annan som är lik mig.

-Men vem kan det vara då? Jag känner igen er. Jag har sett er, det är jag säker på.

117

-Ni kan ha sett vem som helst. Minnet kan spela er ett spratt.

-Mitt minne är det absolut inget fel på, kom inte och på- stå något sådant.

-Jag säger bara att ni i just det här fallet misstar er.

-Och jag för min del är tämligen säker på att jag har rätt. Vi har träffats.

-Ni är en så ́n där omöjlig typ som alltid måste ha rätt i allt ni säger. Vem tror ni att ni är egentligen?

-Jag tror ingenting. Jag vet vem jag är.

-Och nu tycks ni veta vem jag är också, va´!

-Ni vill alltså inte säga vem ni är?

-Varför skulle jag göra det? Vi känner inte varandra, tro mig.

-Är ni rädd för att bli avslöjad?

-Varför skulle jag vara det? Men jag behöver verkligen inte tala om det för er. Ni kommer aldrig att få veta det.

-Ni får vara vem ni vill för mig. Men jag kommer att få reda på vem ni är i alla fall.

-Hur då?

-Ni är måhända en svår nöt att knäcka men jag kommer att avslöja er identitet, var så säker!

-Jaha, men då är jag inte här längre. Ni får aldrig något erkännande från mig.

-Jag har förstått det. Ni tänker resa långt bort. Men er identitet kan ni inte fly.

-Jag har ingenting att dölja.
-Inte det? Varför är ni då så förtegen och hemlighetsfull?

-Kanske jag har mina skäl?

-Vad skulle det kunna vara för skäl? Är ni anställd av underrättelsetjänsten?

-Det har ni verkligen inte med att göra!

-Så då är ni det! Bingo. Jag har hela tiden misstänkt er för att spionera.

-Hur kan ni tro det? Jag är inte någon spion eller hemlig agent, eller vad ni nu tror om mig!

-Ok. Men tydligen är det viktigt för er i det ni nu sysslar med att inte vara igenkänd?

-Hur i fridens namn kan ni vrida allting på det här absurda sättet? Jag har inte påstått annat än att jag inte träffat er förr och inte har för avsikt att göra det i framtiden heller. Har ni begripit det?

-Jag kommer att följa upp ert fall, var så säker. Ni kan gå er väg nu utan att säga något men jag kommer att hitta er igen. Ingen kommer undan när jag sätter den sidan till.

-Ni är ju helt galen. Ni påminner mig om en person jag kände en gång, en person med ett omåttligt kontrollbehov.

-Ni påstår att jag vill ha kontroll över er? Är inte det en smula kränkande att påstå något sådant?

-Det kan hända. Men jag har fått nog av er sort. Jag vill inte känna mig kontrollerad!

-Nu råkar det faktiskt vara så att det är mitt yrke.

-Jaså! Har det blivit ett yrke nu också? Har ni inte påstått tillräckligt med dumheter redan kanske?!

-Nu vet jag var vi träffats, om det inte var er dubbelgångare den gången förstås!

118

-Jaha, så min identitet skulle alltså nu just, i denna stund, vara uppenbarad för er?

-Jag vet vem ni är!
-Så? Än se ́n då? Vad kan ni göra åt det?

-Jag kommer inte att göra någonting. Men mitt uppdrag är slutfört.

-Vad då för uppdrag? Vem jobbar ni för?

-Beklagar, det kan jag inte avslöja.

-Nu är det ni som är hemlighetsfull. Vad är det för lek vi leker egentligen?

-Det är ingen lek. Men jag kan avslöja min uppdragsgivare om ni erkänner att vi setts tidigare.

-Köpslår ni med mig? Eller försöker ni lura mig i en fälla?

-Jag vet vem ni är, glöm inte det. Vill ni veta vem jag arbetar för eller inte?

-Ok, jag erkänner att vi träffats. Det var så länge sedan och jag har förträngt det sedan dess. Vi sågs den gången jag höll på att drunkna. Jag var bara 10 år. Visst är det ni? Jag känner igen er på er röst. Den är samtidigt både smekande och kyligt beräknande.

-Då har du säkert räknat ut vem som är min uppdragsgivare? Han har skickat mig för att ta mått på dig. Men det är inte dags riktigt än. Du har ännu en tid kvar.

-Är du den jag tror? Hur kunde du hitta mig? Jag har försökt fly undan dig så länge.

-Jag hittar alltid den person jag söker till slut. När det är dags vill säga.

-Men varför söker du upp mig nu om du påstår att min tid inte är kommen än?

-Du har varit övermodig i din attityd och respektlös mot allt det jag står för. Du behövde få en liten påminnelse. Den jag gav dig senast, när du trodde att du skulle drunkna, den räckte tydligen inte.

-Men jag har aldrig kunnat glömma det ögonblicket. Varför gjorde du så mot en liten pojke?

-För att du skall förstå att du inte är odödlig. Därför. Ingen är odödlig.

-Så du har sökt upp mig för att påminna mig? Men du försöker inte dränka mig den här gången då?

-Nej, jag tänkte att det kanske skulle vara bättre att få prata med dig i stället. Men du är en envis typ som inte vill lyssna. Jag hade så när gett upp.

-Om jag inte hade lyssnat då? Vad hade du tänkt göra då?

-Ingenting. Men då hade du inte varit förberedd för dagen som skall komma. Men nu tror jag att du är det, eller hur?

-Kanske det kanske. Tänker du lämna mig ifred nu?

-Det beror på dig.
-Hur då?
-Det kommer att visa sig.

-På vilket sätt?
-På alla sätt.
-Det där är inget svar.
-Det är det enda du får.
-Du är en jobbig en.
-Ja, så är det. Så måste det vara.

119

-Kommer jag någonsin att uppskatta dig?

-Den som lever får se.
-Det var just det.

-Ett litet ögonblick bara!'

-Ett litet ögonblick bara!'

-Ja, jag väntar.

-Nej , nej, det var inte så jag menade!

-Jag fick för mig att ni var upptagen.

-Jag ville bara be er om ett ögonblick.

-Ja. Ni får ett ögonblick.

-Det jag önskar är endast ett ögonblick med er.

-Jag trodde ni behövde ett ögonblick med er själv.

-Det begrep jag nog. De flesta ber om ett ögonblick för egen del.

-Men inte ni tydligen? Ni vill alltså ha ett ögonblick med mig? Är det så?

-Egentligen vill jag att ni ska få ett alldeles unikt ögonblick. Det råkar nu bli tillsammans med mig eftersom det är jag som är här samtidigt med er.

-Men varför vill ni ge mig ett ögonblick? Det verkar lite besynnerligt om ni ursäktar.

-Jag kan förstå att ni tycker det. Dock är min önskan om ett ögonblick en gåva till er.

-Jag har verkligen inte bett er om en gåva. Ännu mindre ett ögonblick. Vad vill ni?

-Har ni tänkt på att det är ögonblicken vi minns? Allt annat där emellan är bara grå vardag.

120

-Jo, det kan jag väl hålla med om. Men hur ska ni kunna ge mig ett ögonblick jag minns? Ni bara pratar om ett ögonblick, men var är det?

-Ni förstår inte riktigt. Det här är själva ögonblicket.

-Varför skulle jag minnas just den här lilla fåniga episoden? Den innehåller ju ingenting!

-Kanske just därför! Vad menar ni själv att ett ögonblick ska innehålla för att vara värt att minnas?

-Ja inte är det den här typen av provocerande samtal! Ni försöker bara göra mig upprörd!

-Är ni upprörd? Kanske rent av förbannad på mig? Har jag retat upp er kanske?

-Det är väl en ganska bra beskrivning på ert fåniga för- sök att fånga min uppmärksamhet! Brukar ni reta upp folk?

-Det är bara ett av mina knep att få folk att minnas mig och vårt gemensamma ögonblick.

-Ni erkänner alltså att ni hela tiden försökt reta upp mig?

-Jag försöker bara väcka era känslor. Det är hela syftet med vårt samtal.

-Så ni vill att jag ska vara arg? Det är ju helt enkelt...Jag har inga ord!

-Nej där ser ni. Jag är ganska säker på att ni kommer att minnas den här stunden.

-Det kan ni vara säker på! Jag tror aldrig jag blivit så lu- rad att reagera på ett för mig så förödmjukande sätt!

-Det ska ni inte haka upp er på. Glöm bara inte hur det skedde.

-Ni menar att mina känslor tog överhanden?

-Ja, det är därför ni kommer att minnas vårt lilla ögonblick, eller egentligen är det ju ert.

-Ni menar att det här var ögonblicket ni ville ge mig som gåva?

-Varsågod. Det var det minsta jag kunde göra för er.

-Jaha. Varför det? Tycker ni att jag förtjänade att få ett ögonblick?

-Vad tycker ni själv?

121

Tappade du tråden?

-Jag har fått uppdraget att vara värd för gästbesöket nästa vecka.

-Var trevligt. Hur har du tänkt dig ta dig an uppgiften?

-Jag tänkte börja med en liten rundvandring.

-Här? Det är inte mycket att visa. Gjort på fem röda.

-Om jag tar historiken samtidigt behöver det inte gå så fort.

-Vilken historik? Det finns väl inget att berätta om den?

-Jag kanske kan fylla ut med att säga något om våra visioner?

-Visioner. Vilka skulle det vara? Vi har väl inga visioner här?

-Men då kan jag väl få presentera gästerna för dig? Du brukar alltid kunna säga några väl valda.

-Vad tycker du att jag ska säga? Att det är tråkigt att de hamnat här och att jag hoppas att de inte är allvarligt oroade.

-Du kunde ju vara lite mer positiv kanske?

-Jag får väl tillägga att det ändå var bäst som skedde. Alternativet hade varit värre.

-Du menar att inte göra besöket hos oss?

-De flesta har ju inte något val ändå.

-Vi får göra det bästa av situationen tycker jag.

-Givetvis, vi är fullständigt överens om det. Hur många är de?

-Lika många som förra gången förmodar jag.

-Ja, det kunde jag räknat ut själv förstås.

-Så då tycker du att det blir bra då, att du också är med?

-Ja, vi gör väl som vi brukar.

-Det tackar jag för.

-Det är bara en sak som oroar mig.
-Hur så?
-Jag har ingen aning om vad jag pratar om.

-Det är ok. Jag har inte den blekaste jag heller.

-Jag tror jag är fullständigt ute och cyklar...

-Tappade du tråden?
-Om jag ändå hade haft någon.
-Det brukar inte märkas så mycket.
-Säger du det.
-Prata på bara. Du kommer snart på något.

-Nu minns jag! Jag ska göra ett besök.
-Vad trevligt. Vem ska du besöka?
-Någon ska visa oss runt och berätta litet historier.

-Oss?
-Ja. Vi är en grupp tror jag. Lika många som sist.

-Jag förstår. Ni får en liten rundvandring, blir presenterade för någon som berättar om visionerna.

122

-Det låter bekant. Hur vet du allt detta?
-Jag har fått ett uppdrag nästa vecka.
-Vad trevligt. Hur hade du tänkt förbereda dig?
-Jag tänker börja med lite historik.
-Det går på fem röda. Visionerna får jag hoppa över.

-Jag vet. Det finns inga.
-Vem har sagt det?
-Hur så?
-Jag har ingen aning om vad vi pratar om.

-Alternativet hade ändå varit värre.
-Man får göra det bästa av situationen tycker jag.

-Ja, det kunde jag räknat ut själv förstås.
-Säger du det.
-De flesta har ju inte något val ändå.
-Det låter bekant. Hur vet du allt detta?
-Hur så?
-Säger du det.
-Prata på bara. Du kommer snart på något.
-Ja, vi gör väl som vi brukar.

(Ordensbröder av högsta graden ur Dementiaorden)

-My heart is broken!

-I know it by heart.

-Du kan det utantill?

-Yea, my heart knows it.

-Du menar att du har memorerat det?

-I have. But that ́s not the point.

-Men du har lärt dig något utantill? Du plockar fram det ur minnet.

-Sure. But I treasure it in my heart.

-Ok. Du menar att du tagit det till dig och gjort det till ditt.

-Yea! Now we are talkin ́! My heart speaks of what I have treasured in it.

-Jaja! Jag förstår. Men du kan ändå upprepa vad du lärt dig, inte sant?

-Sure. Because I made it my property. I took it to my heart.

-Du gjorde det till ditt och tog det till ditt hjärta. Jag fattar.

-That ́s right.
-Varför säger inte vi så?
-You don ́t? How can you then learn something?

-Jag frågar mig det samma.
-You are asking yourself that question?
-Ja faktiskt. Borde jag inte det?

123

-Do you get an answer?
-Jag vet inte.
-You can ́t hear anything?
-Hur ska jag lyssna?
-You could perhaps listen to your heart, for instance...

-Ah, ska jag använda hjärtat nu igen?

-As often as possible! Always!
-Jag ska förstå det med mitt hjärta menar du?

-Sure. What part of yourself do you think you are using for thinking?

-Du menar att hjärtat alltid ska vara med, vad man än tänker?

-Of course! What do you feel about that?

-Vad jag tror om det?

-Feel it, don ́t think!

-Jag känner att det kan bli lite mycket hjärta och litet hjärna kanske...

-Where is your heart man?

-Jag gömmer så mycket i mitt hjärta, men du vill att jag ska ösa ur det hela tiden!

-No offence! I don ́t care. That ́s your problem.

-Då sparar jag det till speciella tillfällen då?

-You are saving your heart and hiding what you store in there?!

--Det verkar så. Det är brukligt hos oss, jag kan inte hjälpa det.

-Oh, I can ́t help you. I can really not help you there!

-h, gjorde jag dig ledsen nu?
-My heart is broken!
-Har det brustit? Bara så där???

124

Plats 32 (vid nödutgången)

-Ursäkta, men ni sitter på min plats!

-Nej, jag har kollat. Jag har 32. Höger om mittgången. Fönsterplats.

-Den platsen har jag också fått. Det måste ha skett en dubbelbokning. Ett ögonblick.

-För all del. Jag behåller platsen hur som helst. Jag var här först!

-Nu är det så att jag behöver sitta just där. Hallå! Finns det någon här som kan hjälpa oss att lösa detta?

-Det behöver inte lösas. Ni får sätta er någon annan- stans bara!

-Planet verkar vara fullsatt. Tycker ni verkligen att jag bara ska acceptera att ni sitter på min plats?

-Jag sitter på min plats och hur den då kan vara er kan jag inte begripa. Har ni läst ordentligt på biljetten?

-Naturligtvis. Den platsen jag bokat brukar jag alltid ha när jag flyger på den här destinationen. Jag har suttit där ni sitter nu snart hundra gånger!

-Än se ́n? Nu sitter jag här och ni får vackert finna er i det. Ska det vara så svårt?

-Det är bara det att jag behöver sitta där för att kunna göra det jag brukar göra. Man kan nämligen just här, från vår plats om ni ursäktar, känna om landningshjulen fällts ut ordentligt.

-Jaha, och vad har det för betydelse att ni känner det då? Det är väl rätt oväsentligt att ni sitter här och känner hur planets hjul fungerar. Varför är det så viktigt för er?

-Som jag nämnde flyger jag ofta. Det händer ibland att landningshjulen inte fälls ut som de ska.

-Jaha? Men vad har det med er att göra?

-Det var jag som upptäckte att så var fallet den fatala gången. En katastrof kunde då undvikas. Vi fick buklanda till havs. Det var för tio år sedan. Ni måste ha läst om det i tidningen.

-Jag kan inte minnas någon sådan händelse på den här rutten. Buklandningar till havs är väl inte så vanliga?

-Numera finns det extra säkerhetssystem för att upp- täcka just defekter på landningsstället. Det brukar dess- värre krångla lite då och då.

-Det har jag aldrig hört något om. Hur vet ni allt detta?

-Om ni inte för vidare det jag nu säger ska jag avslöja varför jag flyger så ofta. Jag råkar faktiskt vara anställd av bolaget för att just under flygning hålla koll på hjulen. Det är mitt jobb så att säga.

-Så det är därför ni alltid sitter på samma plats. På den här platsen 32, vid fönstret. Vid nödutgången.

-Ja. det råkar vara just här man kan upptäcka om något är fel. Vill säga om man har ett tränat öra.

-h, jag förstår. Och nu vill ni att jag ska tro på er histo- ria? Ni är bara ute efter min plats. Jag har lyssnat på era sagor länge nog. Försök lura någon annan med det där gamla tricket.

(Att man aldrig får vara ifred för dessa fripassagerare! Själv brukar jag vara något mer raffinerad när jag flyger "obokat". Tricket är att alltid ha en flygbiljett som stäm- mer med plats och bolag och som man sedan kan vifta under näsan på dem. Att det är en helt annan flight på biljetten märker de inte. Men börja snacka om landnings- ställ! Det verkar ju rena medeltiden.

Se där, vi har redan lyft och nu åker snart landningshjulen in. Att de inte skulle fungera är ju rena rama fantasierna. Att överhuvudtaget inbilla sig att någon skulle gå på det där snacket om att fel på landningsställ inte rapporteras är ju löjligt. Ingen är väl så lättskrämd. Men skulle det ske är ju den här platsen väl vald. Vi nödutgången. Kanske ingen tillfällighet? Det finns väl en så ́n där rutschkana just här. Man kommer att hamna i vattnet förstås. Flytväst under sätet? Bäst att kolla.)

-Hallå, någon! Det tycks saknas en flytväst här! Jag behöver en flytväst genast! Hallå, kan jag få byta plats med någon? Jag hysterisk?

(-Nej men lättskrämd, hehe. Och lurad.)

Det kunde vara värre.

-Hur står det till?

-De ́ kund ́ vara värre.

-Säger du det. Värre än vad då?

-Jag menar bara att de ́ e ́ synd å ́ klaga.

-Finns det någon anledning menar du, att klaga?

-Det kund ́ ju ha vari ́ bättre, för all del.

-Så då är det inte så bra då? Berätta!

-Mest jämna plågor. Inge ́ ti ́ tal ́ om.

-Är det dåligt med hälsan?

-Den har välan vari ́ bättre, men nu e ́ de ́ bara som de ́ e ́.

-Hur menar du? Är du sjuk?

-Sjuk? Har int ́ vari ́ sjuk se ́n jag hadd´ mässlingen som barn.

-Men du lider uppenbarligen av nå ́t? Är det åldern?

-Har aldri ́ vari ́ så frisk som nu. Det e ́ inge ́ fel på mig. Gammel kan du vara sjölv!

-Men nå ́t är det du bär inom dig, väl? Är du deprime- rad?

-Har aldri ́ varit deprimera ́ i hela mitt liv! Påstår du att jag har någå ́ fel på nerverna, va?

-Vem som helst kan väl känna sig lite deppig ibland. I synnerhet om man inte träffar så mycket folk, tänker jag.

-Hör du du. Menar du att jag int ́ träffar folk. Det gör jag hela tiden! Det är så man kan bli trött. Har det blivit förbjudet te ́ att ha lite lugn och ro omkring sig nu också? Va ́!!

-Hur ofta pratar du med en människa? Du sitter ju mest inne!

-Nog pratar jag allt. I butiken t.ex. med barna när dom ringer.

-Hur ofta handlar du? En gång i veckan. Ringer dina barn så ofta tycker du?

-Jag trivs bra i mitt ege ́ sällskap. Vem skull ́ förresten vilja prat ́ med en gubbstrutt som mej stup i ett?

-Jag pratar ju med dig. Räknas inte det?

-För all del. Men du har säkert bätter saker för dej än te ́ slös ́ din tid på en anna ́.

-Jag ville bara titta in för att höra hur du mår. Men du kanske inte vill tala om det?

-Jag tycker du ha ́ tjata tillräckli ́t om de ́ där måendet! Jag mår prima, och hör se ́n!

-Vi kan prata om något annat. Hur mår dina barn?

-Hur ska jag kunn ́ håll ́ reda på de ́? Dom ringer ju så sällan.

-Jaha. Men vad har du ätit idag då? Något gott från buti- ken?

-Tror du jag springer dit å handlar för jämnan va ́? Jag knaprar på lite skåpmat, de ́ duger åt mej.

-Vill du att jag går och handlar åt dig? Du kanske vill föl- ja med rent av?

-Int ́ kan jag spring ́ där stup i ett som ett torrert skinn. Dom kan ju få för sej att jag int ́ har nå ́t bättre ti ́ gör ́.

-Har du det då? Något bättre att göra?

-Jag sitter ju å snackat med dej just nu. Hur mycke ́ kan man kräva av en gamling egentligen?

-Men vi kan ju fortsätta prata medan vi handlar. Du kan få åka rullstol så slipper du oro dig.

-Jag oroar mej aldrig! Rullstol! Se ́n när behöver jag åka ti ́ affär ́n? Jag kan väl för bövelen gå sjölv!!

-Ska vi gå då? Vill du ha hatten på huvudet?

-Det klart som f-n att jag ska ha hatten på huvve ́. Man kan väl int ́ gå ut barhuvad heller, ditt stolpskott.

-Jaha. Vad ska vi handla då? Behöver vi titta lite i kylskåpet först?

-Jag ska int ́ ha nå ́t. Vi går bara in och morsar, se ́n går vi hem igen.

-En kaffe då? Vi kan sätta oss på en uteservering och ta en kopp. Vad säger du?

-Jag blir bara sur i magan av den där svarta smörjan. Jag ska int ́ ha nå ́t, ha ́ja ́ju sagt!

-Lite frisk luft får vi åtminstone. Då går vi då!

-Det var då ett tjat. Jag tror jag stannar hemma, jag blir så trött av allt tjat.

-Du är trött. Ska jag hjälpa dig av med tofflorna?

-Jag tar å lurar lite här i fåtöljen. Du får komma tebaks i morrn. Nu vill jag vara i fred.

-Då så. Det ska du få. Ha det så bra då tills vi ses! Du sa det förresten själv. Att det kunde vara värre.

127

Konsten att navigera.

-Älskling, vad säger du om att börja läsa franska igen?

-En underbar idé! Jag som trodde att du hatade franska.

-Nej inte alls! Jag älskar att höra dig tala franska.

-Så sött av dig. Då kan vi ju åka till Paris sedan! Det vore väl romantiskt?!

-Ja. absolut. Du kan tala hur mycket franska du vill utan att jag blir irriterad. Bra va ́!

-Då kan du säkert svara mig också. Du får lära dig skorra lite bättre bara.

-Jag lovar att svara. Vi håller naturligtvis kontakt med varandra.

-? Det ska vi sannerligen göra. mon cheri. Du och jag ska ha en underbar kontakt där nere.

-Det är ju inga problem idag. Bara du inte stänger av som du brukar.

-Älskling!! Stänger av. Gör jag? Jag lovar att vara tillgänglig hela tiden, min lilla Casanova! Puss!

-Ska jag anmäla dig till kursen? Den börjar på måndag.

-Redan på måndag! Då kan vi åka i April. Då är Paris så romantiskt.

-Fint då anmäler jag dig till franskkursen då och mig själv till kursen i navigation.

-? Navigation? Skojar du med mig, älskling? Vi ska väl inte segla till Paris?

-Nej naturligtvis inte. Det går ju flyg dit.

-Men du menar att det kan behövas lite navigationskunskaper inför resan? Så vi inte går på ett blindskär och blir osams i Paris?

-Det är nog ingen risk. Nu när vi bestämt att vi båda gör det vi helst vill.

-Hur menar du, älskling?

-Du får tala franska hur mycket du vill och jag får hålla på med mitt. Så undviker vi att bli osams.

-Jag som trodde att du...

-Du vet ju att jag älskar att segla. Eller jag tror att jag skulle tycka om det i alla fall.

-Precis. Du har aldrig seglat och nu ska du lära dig navigera. Vem ska du segla med om jag får fråga? För du tänker väl inte segla ensam antar jag? Vem mer ska gå den där kursen?

-Vi är några stycken från jobbet faktiskt.

-Vilka då? Är det någon av de där som nyligen skiljt sig?

-De kan väl hända? Men vad har de med saken att gö- ra?

-Så nu tänker du skilja dig också?! Skicka mig till Paris och själv segla iväg bara?!

-Jag har inte tänkt skiljas från dig. Jag vill bara lära mig att navigera. Jag skulle behöva det för...

-Det kan jag verkligen hålla med om. För nu har du verkligen seglat på grund!

-Man kan väl inte gå på grund on man inte äger en båt ens?

-Så det är vad du har i kikaren?! Du tänker alltså skaffa båt?

128

-Ja. Om du är i Paris så kan jag väl segla under tiden?

-Och det tror du att jag ska finna mig i?! Jag åker ingenstans!

-Men du älskar ju Paris, gör du inte?

-Jag som trodde att du gjorde det här för min skull. Nu förstår jag hur egoistisk du är. Tänker bara på dig själv.

-Men...

-Gå du på din navigation du bara. Skaffa en båt om du så gärna vill. Men mig får du inte till Paris, så det så!

-Jaha. Jag som trodde att jag tänkt på oss båda. Vi kanske skulle strunta i kurser helt och hållet och bara sitta hemma och glo på varandra?

-Du får mig att känna mig så missunnsam! Nu ser du led- sen ut! Älskling! Det är klart att du ska gå en kurs.

-Ok. Och du då? Ska du bara sitta hemma då?

-Tänk inte på mig. Det finns så mycket att göra i ett hem. Om man ser sig omkring lite.

-Du menar att jag borde se mig omkring?

-Snälla du, om du inte ser vad som behöver göras så förstår jag. Alla har inte förmågan att måna om och tänka på att vårda det gemensamma. Ett hem behöver skötas.

-Så du menar att jag borde vårda vårt hem bättre?

-Jag säger ingenting. Det där är något var och en måste känna i sitt inre. Hemmet är ju inte bara fyra väggar. Det har ett innehåll också.

-Du menar oss va ́? Du vill att jag ska tänka mera på oss, eller hur?

-Jag vill inte säga hur du ska tänka! Det finns så mycket man kan göra för att underlätta för varandra. Men man

kan bara hoppas att du åtminstone någon gång skulle kunna...

--Ok. Då föreslår jag att vi gör just det. Vi anmäler oss till samma kurs.

-Men älskling? Inte ska du behöva ändra dina planer bara för min skull.

-Det hade jag inte tänkt. -Jaha. Hur menar du nu?

-Vi går en kurs som är till nytta för blindstyren som du och jag. Så vi lär oss undvika blindskären i samlivet.

-Vad har du nu hittat på? Vad skulle det vara för en kurs, älskling?

-Kursen i att lära sig navigera. Vad säger du?

-Men...?

129

-Det kanske handlar om oss?

-Du kan väl berätta nå ́t roligt för mig, snälla?

-Vad skulle det vara?
-Vad som helst. Berätta nå ́t kul bara!
-Kul? Ska jag roa dig, menar du?

-Nej, glöm det. Berätta vad som helst bara!

-Så det behöver inte vara kul då?

-Nej, strunta i vad jag sa. Du kan ta vad du vill.

-Jag kan inte berätta nå ́t på beställning. Varför vill du att jag ska prata?

-Jag är så trött. Det har varit en lång dag. Jag vill bara slappna av med dig.

-Så jag ska fungera som någon slags avslappningsterapeut nu också, menar du?

-Varför vill du inte se att jag behöver dig?

-Men jag är ju här. Jag kan väl inte stå på huv ́et bara för att du har haft en jobbig dag!!

-Det är inte mycket jag begär av dig. Nu känns det näs- tan som om jag behöver gråta lite.

-Måste du göra det? Kan du inte bita ihop lite?

-Jag kan inte hjälpa det. Det blir så när jag är trött. Jag mår bättre om jag får gråta lite.

-Jag då? Hur tror du jag mår? Du har inte ens frågat.

-Men älskling, mår du inte bra? Du skulle sagt nå ́t.

-Jag mår helt okej. Det handlar inte om det.

-Men du sa ju... Handlar det om mej?

-Det kanske handlar om oss!

-Ja. Berätta om oss! Hur har vi det?

-Varför vältrar du över allt på mig? Kan du inte själv säga nå ́t om oss!

-Jag trodde du hade något på hjärtat. Har vi det inte bra tycker du?

-Jo. Vi har det bra på många sätt.

-Men vad är det du funderat på? Är det att jag jobbar för mycket?

-Det är väl bra att du jobbar. Det är bara det att vi inte träffas så mycket.

-Men vi träffas ju nu. Kan du inte passa på att njuta av stunden?

-Jo. Det skulle jag väl kunna. Det är bara det att det handlar om dig hela tiden.

-Om mig? Bad jag inte dig just att berätta om nå ́t kanske? Nå ́t som du har på hjärtat?

-Det var just det. Jag har just försökt berätta det.

-Vad då? Har jag missat nå ́t?
-Kanske det. Det handlar om...
-Ja, säg vad det handlar om!

-Äsch. Vi tar det en annan gång.

-Handlar det om oss?
-Mm...

130

"-Det är marsánsåsen som ska vara i Kista!"

-Hur går det med minnesträningen? Hörde att du tillämpar en ny metod!

-Jo tack. Metoden är det inget fel på.

-Berätta! Vad är det för en mirakelmetod?

-Du vet ju att jag kunde vara lite glömsk ibland. Glömde saker efter mig. För att inte tala om just memoreringen. Den var urusel förut.

-Ja, jag minns att du hade problem ibland. Du kunde tappa bort dina nycklar. Men det gör du alltså inte längre?

-Nej inte nu längre. Jag kunde glömma det mesta förr men nu så kan jag t.o.m. gå till butiken utan inköpslista och få med mig allt jag planerat i förväg. Det är fantastiskt.

-Du menar att du kan hålla en hel inköpslista i huvudet? Jag kan inte minnas mer en tre saker, om ens det. När jag kommer till butiken har jag fullt sjå med att komma på vad den tredje saken är jag skall köpa!

-Så var det för mig också. Jag kom ofta hem utan det jag skulle ha, men i stället hade jag köpt en massa annat som jag inte behövde. I ren frustration. Du kan inte ana hur många müslisorter jag har hemma i skåpet!

-Jag känner igen det där. Själv har jag ett lager konserver av allt möjligt som jag aldrig äter.

-Du kanske skulle prova min metod då? Den är suverän så länge man inte behöver flytta.

-Hur menar du?

-Du vet ju att jag flyttade för ett halvår sedan. Sedan dess har det faktiskt varit ett kaos. Metoden fungerar inte längre.

-Men... Hur kan den påverkas av att du flyttat?

-Jo. Metoden, som är väldigt gammal, den praktisera- des av munkar som behövde lära sig långa texter utan- till, går i korthet ut på att associera saker du vill minnas med för dig bekanta miljöer, t.ex. ditt eget hem. Du minns väl min våning på Strandvägen, den var inte så liten.

-Jo du. Man kunde faktiskt nästan gå vilse!

-Nå, den blev ju alldeles på tok för stor sedan jag blev änkeman. Så nu bor jag i en tvåa vid Tegnérlunden. Jag har fått magasinera det mesta av bohaget. Det står i ett lagerhotell i Kista, en så ́n där förort du vet.

-Ja, jag vet. Min son arbetar där. Bara industrier överallt! Men hur hänger allt detta ihop med din minnesmetod?

-Jo se, jag hade satt i system att placera det jag skulle handla i olika möbler. Om min hustru bett mig köpa spenat så föreställde jag mig t.ex. att jag gömde den längst ner i byrålådan bland hennes underkläder. Jag gillar inte spenat nämligen. Men skulle jag köpa en smarrig tårta placerade jag den på min kudde i dubbelsängen.

-Ok. Men varför kan du inte fortsätta föreställa dig att du gör på samma sätt nu då?

-Hur ska jag kunna det? Jag vet ju inte ens var möblerna står! Min metod att minnas saker hade jag ju baserat på den gamla våningen vi hade. Nu är den borta och nästan alla möblerna med den!

-Varför kan du inte praktisera metoden på samma vis med hjälp av din nya våning??

-Jag har så svårt att komma ihåg hur den ser ut. Jag blandar ihop den med den gamla hela tiden!

131

-Så du menar att om du bott kvar då hade minnet fungerat bättre än nu?

-Det tror jag. Det är ett helsicke att börja flytta när man är gammal. Gör inte det om du kan låta bli.

-Det ska jag lägga på minnet. Jag har ju förvisso inte så stort som du.

-Det räcker nog till ska du se. Det finns tusen ställen att placera grejor i. Du kan alltid använda garderoben och toaletten om det kniper. Toaletten brukar det vara lätt att memorera. Jag brukade hälla ut mjölken i badkaret. Var det också yoghurt på listan hällde jag den rätt ut i stolen. Jag tål inte den sortens nya produkter. Men frun skulle alltid ha de där nymodigheterna.

-Det låter ju lite drastiskt. Hände det aldrig att du glömde nå ́t?

-Bara en gång. Det var när jag oturligt nog placerade broccolin i tvättkorgen. Jag äter inte broccoli nämligen. Sedan bad mig frun att bära ner tvättkorgen till tvättstugan. Det var när grannarna började klaga på att det luktade om vår tvätt som jag plötsligt mindes var jag lagt den.

-Hade du lagt broccolin bland tvätten? På riktigt?

-Ja. Min fru visste inte om just det stället. De andra vanliga ställena kände hon väl till. Men just tvättkorgen var mitt nyaste ställe. Det var broccolins förtjänst kan man säga.

-Men... Placerade du verkligen allt du hade handlat på de där konstiga ställena som du föreställt dig?

-Ja naturligtvis. Metoden var egentligen oslagbar. Men den var lite tungjobbad. Det hade varit enklare att bara lägga allt i skafferiet.

-Jag förstår.

-Hör du. Var sa du att du bodde nu? Behöver du hjälp med att komma hem? Jag kan följa dig på vägen.

-Det behövs inte. Jag har memorerat vägen.

-Så bra. Vart ska du då?

-Få se nu. Jag har det här någonstans. I min byrålåda. Den som finns i mitt sovrum. Eller hade jag lagt vägbeskrivningen i tvättkorgen nu igen?

-Jag tror att min fru skall hämta mig någonstans. Eller var det henne jag placerat i kista?

-Nej, nu tror jag att jag får börja om från början.
-Ta det lugnt bara. Du klarar det nog snart ska du se.

-Du sa det! Klarar var det ja. Jag bor i Klara. Det kan in- te vara så långt. Jag tar spårvagnen.

-Jag tyckte du sa att du bodde vid Tegnérlunden. -Då tar jag tricken dit i stället!

-Det finns ingen spårvagn längre. Dom har tagit bort den.

-Har dom? Vad ska dom ta bort härnäst? Det är ju inte klokt. Hur ska man komma hem nuförtiden?

-Ska vi beställa en taxi åt dig?

-En droska? Det är nog bäst. Jag har så mycket att släpa på. Alla kassarna här har jag mat i.

-Har du handlat allt detta? Men det är ju en massa müsli ser jag. Äter du bara müsli?

-Nej men jag hade glömt vad jag skulle handla. Det fick bli müsli i stället!

-Hör du, ska vi kanske gå tillbaks till affären med det här. Du kommer aldrig att kunna äta upp så många kilon torrfoder. Vilken Konsumbutik har du handlat i?

132

-Jag tror det var på Strandvägen?

-Men där finns ingen Konsum! Men du har däremot bott där.

-Har jag sagt det? Jag trodde att jag bodde i en förort?

-Nej, nej. Det är min son som jobbar i Kista. Du bor i här i stan.

-Nu minns jag. Jag hade placerat marsánsåsen i hennes kista. Hon älskade marsánsås!

-Hör du, ska du komma hem till mig ett slag? Jag kan bjuda dig på lite marsánsås. Med äppelkaka. Min fru kan baka tidernas godaste äppelkaka.

-Tackar som frågar. En liten stund kan jag väl titta in. Din fru? Är hon också borta nu? Eller ligger hon på det där lagerhotellet i Kista hon med?

- Hehe. Nej, jag skojade bara. Du har väl placerat henne i skafferiet förstås. Det är marsánsåsen som ska vara i Kista! 

Håller du med?

-Jag tycker att man borde förbjuda musik på vissa platser. Det börjar bli riktigt miljöhälsovådligt med musik snart sagt överallt nuförtiden!

-Jag tycker att vi ska ha ett fritt samhälle. Jag är i princip emot alla förbud.

-Det är väl inte frihet att behöva lyssna på musik man inte valt själv?

-Jag har inte påstått heller att man tvingar folk att lyssna. Förbud och tvång ifrågasätter jag starkt!

-Men det är ju en miljöfråga, inte en fråga om frihet! Det måste vara en mänsklig rättighet att få slippa höra så- dan musik som man inte gillar. Du behöver ju inte heller läsa tidningar som har åsikter du inte delar! Det råder åsiktsfrihet i vårt land.

-Just det! Musik uttrycker just åsikter. Tänk bara på alla politiska texter. Du vill väl inte förbjuda dem?!

--Nu fick du till det. Jag menar inte att man ska tysta sångaren. Bara att det inte vore tillåtet att var som helst proklamera sitt budskap.

-Vad är det som du vänder dig emot egentligen? Hur många protestsångare finns det idag? En?

-Du tänker på den där rapparen. han sjunger ju inte ens. Nej jag tänker på andra sånger. Sånger med ett dunkelt förflutet.

-Vad tänker du på nu? Jag känner inte till några dunkla sånger!

-Inte? Jag tänker på sånger med dunkla motiv.

-Förklara. Det dunkelt sagda är ofta det dunkelt tänkta.

-Det finns viss sånger som inte hör ihop med vissa platser. Så är det bara!

-Men där finns ingen Konsum! Men du har däremot bott där.

-Har jag sagt det? Jag trodde att jag bodde i en förort?

-Nej, nej. Det är min son som jobbar i Kista. Du bor i här i stan.

-Nu minns jag. Jag hade placerat marsánsåsen i hennes kista. Hon älskade marsánsås!

-Hör du, ska du komma hem till mig ett slag? Jag kan bjuda dig på lite marsánsås. Med äppelkaka. Min fru kan baka tidernas godaste äppelkaka.

-Tackar som frågar. En liten stund kan jag väl titta in. Din fru? Är hon också borta nu? Eller ligger hon på det där lagerhotellet i Kista hon med?

- Hehe. Nej, jag skojade bara. Du har väl placerat henne i skafferiet förstås. Det är marsánsåsen som ska vara i Kista!

133

Håller du med?

-Jag tycker att man borde förbjuda musik på vissa plat- ser. Det börjar bli riktigt miljöhälsovådligt med musik snart sagt överallt nuförtiden!

-Jag tycker att vi ska ha ett fritt samhälle. Jag är i princip emot alla förbud.

-Det är väl inte frihet att behöva lyssna på musik man inte valt själv?

-Jag har inte påstått heller att man tvingar folk att lyss- na. Förbud och tvång ifrågasätter jag starkt!

-Men det är ju en miljöfråga, inte en fråga om frihet! Det måste vara en mänsklig rättighet att få slippa höra så- dan musik som man inte gillar. Du behöver ju inte heller läsa tidningar som har åsikter du inte delar! Det råder åsiktsfrihet i vårt land.

-Just det! Musik uttrycker just åsikter. Tänk bara på alla politiska texter. Du vill väl inte förbjuda dem?!

--Nu fick du till det. Jag menar inte att man ska tysta sångaren. Bara att det inte vore tillåtet att var som helst proklamera sitt budskap.

-Vad är det som du vänder dig emot egentligen? Hur många protestsångare finns det idag? En?

-Du tänker på den där rapparen. han sjunger ju inte ens. Nej jag tänker på andra sånger. Sånger med ett dunkelt förflutet.

-Vad tänker du på nu? Jag känner inte till några dunkla sånger!

-Inte? Jag tänker på sånger med dunkla motiv.

-Förklara. Det dunkelt sagda är ofta det dunkelt tänkta.

-Det finns viss sånger som inte hör ihop med vissa platser. Så är det bara! 

-Ja? Vad är det för en sång du vill bannlysa nu då?

-Jag vill inte bannlysa den helt och hållet. Det är okej att spela och sjunga den där den hör hemma men inte på ett dagis! Barn skall väl inte behöva höra sån ́t! Det är upprörande!

-Nu får du klämma fram vad det är för en sång som är så hemsk så du vill förbjuda barn att höra den. Nå?

-Du vet, den där som vi sjöng på möhippan. När vi hade druckit en hela champis var. Minns du? Vi knallade in på pastorsexpeditionen och stämde upp vår lilla sång för prästen. Han med dom många fruarna.

-Ja Gud! Nu minns jag. Den jag har inte velat höra se- dan dess. Att du skulle påminna mig om den idag.

-Kom att tänka på den. Jag såg en stackars död kråka på väg hit.

-Ja. Om den ändå hade varit död. Prästens lilla kråka. Gud i himlen!

-RFsUK (Refuserade Författares Umgängesklubb)

-Vad vill ni egentligen, människa?

-Vad jag vill? Varför frågar ni?

-Ni har nu under tre dagar befunnit er på precis samma plats som jag. Förstår ni att jag kan tycka att det verkar lite underligt?!

-Nu förstår jag inte riktigt?

-Förföljer ni mig? Jag ser er överallt var jag än rör mig. Hur förklarar ni det? Det kan inte bara vara ett sammanträffande!!

-Men...

-Förstår ni att jag kan uppleva er som obehaglig? För- står ni det?

-Men, ni måste ha missförstått situationen. Jag är inte alls intresserad av just er.

-Men varför i all världen hänger ni efter mig som en kattrumpa då? Har ni inget annat för er människa!!

-Ni har säkert fått för er att jag är en så ́n där stalker. Jag kan förstå er upprördhet i så fall. Jag försäkrar er att mitt intresse för er är lika med noll. Varför skulle jag vara intresserad av er förresten?

-Vet ni inte vem jag är? Många människor är intresserade av just mig och det jag skriver Jag brukar betraktas som en personlighet.

-Vem ni är eller inte är för den delen, intresserar mig inte över huvudtaget. Ni får vara vem som helst för mig. Jag bryr mig inte.

-Jaså! Låter det så nu? Ni slår ifrån er. Ni vill inte erkänna att ni hängt efter mig i tre dagar?

134

-Vad får er att tro att det skulle vara just ni som är så intressant? Jag kan väl ha andra skäl till att befinna mig på precis den plats där ni råkar vara.

-Jaha. Och vad skulle det vara för skäl?

-Det finns mycket som intresserar mig här. Miljön t.ex. Olika kulturyttringar. Enskilda människor är ofta tämligen ointressanta.

-På så sätt. Ni tycker alltså att människor är ointressanta. Som individer förmodar jag?

-Ja just så! Människosläktet som sådant finns det däremot skäl till att studera närmare. Men på individnivå blir det oftast ganska trivialt.

-Är ni händelsevis beteendevetare?

-Nej inte alls. Det är bara en liten hobby jag ägnar mig åt ibland. Det roar mig att observera hur människor beter sig i olika situationer.

-Så det är därför ni är så iakttagande? Ni har hela tiden haft ögonen på er omgivning.

-Det är en liten talang jag har att registrera människors beteenden. En förmåga jag drar nytta av ibland.

-På så sätt. Ni använder er alltså av den förmågan på något sätt. Hur?

-I mitt yrke.
-Jaha? Får jag fråga vilket yrke?
-Jag är imitatör. Jag parodierar människors beteenden.

-Såå! Ni är också en offentlig person. Som imiterar andra personer. Får jag fråga, har ni fått några uppslag än till en ny figur ni vill göra? Har ni sett något intressant de senaste tre dagarna, tycker ni?

-Tyvärr. Det är ont om intressanta personligheter nuförtiden. Människor blir mer och mer intetsägande i sin strävan att framstå som speciella.

-Ni tycker att de verkligt speciella människor har försvunnit. Personligheterna?

-Ja. Att försöka vara någon som sticker ut är bara ett beteende som delas av alla andra.

-Så ni menar att det vore mer uppseendeväckande att vara den som inte vill sticka ut?? I princip bara vara en vanlig människa?

-Det har nog blivit så idag. De vanliga människorna finns nästan inte längre. tminstone inte där jag i vanliga fall rör mig.

-Ja. Men ni tycks tro att dom ändå finns. Fast inte just här!

-Något säger mig att människor försöker sticka ut på fel sätt och på fel plats.

-Hur menar ni?
-Att människor borde göra precis tvärtom.

-Tvärtom??
-Ja. Inte sticka ut och aldrig befinna sig på rätt plats.

-Ni anser förmodligen då också att vi befunnit oss på fel plats i tre dagar? Att den här mässan bara är ett ställe där folk vill synas och höras. Att vi istället borde ha varit någon annanstans där vi inte borde ha gjort något alls för att väcka uppmärksamhet?

-Just precis. Ni är en skarpsynt person, men så är ni också författare. Ni skriver visst spänningslitteratur för hängmattan. Eller var det spännande matlagning? Tänk om alla vore som ni! Men tyvärr är de flesta bara dåliga imitatörer.

135

-Men sa ni inte nyss att ni själv är just imitatör, till yrket dessutom?

-Ja. Det är skillnad. Jag vill imitera dem som imiterar andra. Det är det som blir komiskt.

-Så ni menar att det komiska ligger i det att människor försöker vara någon annan än de i verkligheten själva är?

-Ja, tycker ni inte också att det är komiskt? Det blir som en maskerad där alla döljer sig bakom en påtagen roll.

-Nu kanske ni tycker att jag är just en sådan person? Som försöker vara någon annan än den jag är?

-Nej nej! Jag hoppas verkligen att ni inte tar det på det sättet. Jag försäkrar er att jag inte ens nuddat vid tanken. Ni verkar vara en helt vanlig människa utan självhävdelsebehov.

-Tycker ni det? Ja, jag vill ju inte vara som dom där typerna. Se bara hur de gör sig till för varandra. Konstigt hur de tycks leva i en naiv och oupplyst föreställning om att de hela tiden måste synas.

-Roligt att ni kan se det. När man själv inte är en av dem kan man ägna sig åt att iaktta i stället. Välkommen med i klubben får jag säga.

-Jag tackar. Vilken klubb måste jag dessvärre fråga?

-RFsUK (Refuserade Författares Umgängesklubb)

-På så sätt.

-Lycka till! -Med vännerna. Och nöden.

-Hallå? Vem talar jag med?

-En vän.

-Ja? Jag uppfattade inte ditt namn bara. Vad sa du att du hette?

-Jag sa aldrig det.

-Ja?

-Jag ville bara att du skulle veta det.

-Vad då?

-Att jag är en vän förstås!

-Jaha. Men jag vet fortfarande inte vem du är.

-Varför vill du veta det?

-Jag vill veta vem som räknar sig som min vän. Det är väl rimligt?!

-Varför det?

-Men det här är ju befängt! Är du min vän eller inte?!

-Jag har ju sagt att jag är en vän.

-Hur kan du vara det om du inte talar om vem du är?

-Vem som helst kan vara en vän. Vem jag är har ingen betydelse.

-Så du är en vän jag inte känner? En anonym vän?

-Du känner mig. Vänner känner man alltid igen.

-Du menar att vi har träffats?

136

-Nej, det har jag inte sagt. Bara att du känner igen mig.

-Om vi inte har träffats måste vi ändå haft kontakt på något sätt?

-Det tror jag inte.

-Men hur kan vi då känna varandra?

-Jag har inte påstått att vi känner varandra.

-Men, sa du inte precis just att jag känner dig?

-Jag har inte sagt att du känner mig. Du lyssnar inte.

-Men, jag tyckte precis att...

-Lyssna noga nu. Jag säger att jag är en vän. Inte att vi är vänner. Förstår du?

-Vad är det för skillnad? Du är alltså en vän men vi är inte vänner... Är det här någon slags gåta?

-Det finns något du bör veta. Alla dina vänner är inte vänner men jag är en vän. Kan du ta in det?

-Menar du att jag har fiender bland mina vänner? Förrädare?

-Skulle du bli förvånad?

-Jag har aldrig behövt tänka på det? Varför skulle jag behöva göra det nu?

-Du är i fara. Det finns någon som inte är din vän bland dina så kallade vänner.

-Men hur kan du veta det? Det finns ingen anledning för någon att vara min fiende. Jag har inte krökt ett hår på någons huvud!

-Som din vän vill jag tro dig. Ändå tycks det vara så att du uppenbarligen lyckats reta upp någon.

-Du menar att någon inte vill mig väl? Trots att jag inte gjort personen i fråga något?!

-Så är det. Du har fått en fiende utan att medvetet ha skaffat en sådan.

-Hur kan det vara möjligt?

-Allt är möjligt. Ovänner finns överallt. De flesta ger sig aldrig till känna.

-Men det är ju förskräckligt! Men ovännerna kan väl aldrig vara fler än vännerna?

-Jaså, tror du det? I själva verket är det precis tvärtom. Ovännerna är otaliga medan vännerna är mycket få. Jag menar nu de verkliga vännerna.

-Men varför skulle jag ha så många ovänner? Jag vill in- te tro att du har rätt.

-Jag har inte sagt att du har många ovänner. Bara att ovännerna är många fler än de verkliga vännerna.

-Ja? Men du menar att det inte gäller mig då eller?

-Det har jag inte sagt. Det kan gälla vem som helst. Alla kan ha hur många ovänner som helst.

-Det låter helt absurt i mina öron! Varför skulle det vara så?

-Därför att ovänner inte ger sig till känna. De är fega.

-Ok. Men med vänner är det tvärtom menar du? Men om du nu är en vän, varför ger du dig inte till känna då?

-Där tog du en poäng. Men med mig är det lite annorlunda. Dina riktiga vänner känner du och de dig. Jag är inte en sådan vän.

-Det var det jag misstänkte! Du är inte en riktig vän. Vem är du egentligen?

-Jag är din vän i nöden.

137

-Min vän i nöden??
-Ja. En vän i nöden kan vara anonym. Som nu.

-Jaha. Och min nöd skulle vara...
-Att du svävar i fara.
-Jojo. Du har sagt det. Varför ska jag tro på dig?

-Det bestämmer du själv om du vill.

-Det kan du skriva opp! Du har aldrig sagt vad den där faran är för något heller! Vad är det försöker säga mig egentligen?

-Att du inte ska vara så naiv att tro att du bara har vänner.

-Du vill att jag ska tro att jag fiender, ovänner! Är det vad du vill att jag ska tro?

-Du får tro vad du vill. Men världen är inte så god som du föreställer dig.

-Du kommer här och påstår att jag ska vara misstänk- sam mot mina vänner och deras sanna vänskap. Dess- utom tycks du mena att det finns fiender överallt! Inser du inte att det är svårt att ta dig på allvar?!

-Jag inser ingenting, jag vet redan. Mitt budskap är svår- smält, men du kommer sannolikt inte att glömma det. Nu är du mera uppmärksam än tidigare.

-Så det var det du ville? Få mig att bli misstänksam mot min omgivning?

-Nej, inte misstänksam, bara lite mindre naiv. Ta det som ett gott råd från en vän.

-Men hur ska jag kunna veta att du är en vän? Du kan- ske är just som alla de andra?

-Det där var en bra början. Fortsätt så!

-Hur menar du?

-Du ifrågasatte just om jag är en vän. Det visar att du lyssnat.

-Men jag har ju frågat mig det under hela vårt samtal! Om du är min vän!

-Ja, och jag säger att det kan du inte veta förrän du prövat. Du måste pröva mig som vän eller ovän.

-Så du säger att jag ska pröva min omgivning för att kunna sålla vännerna från ovännerna?

-Ja eller om du vill, vaska fram de verkliga vännerna.

-Hur då? Jag kan väl inte fråga dem rakt ut?? Ska jag utsätta dem för något slags test?

-Behövs inte.

-Varför då?

-För att i nöden prövas vännen.

-Ok. Så då väntar jag på att nöden ska komma då?

-Du behöver inte vänta. Den kommer förrän du hinner ana det.

-Det menar du? Står du vid min sida då? -Det får du väl se? Lycka till nu!
-Med vad?
-Med vännerna. Och nöden.

-Jo jag tackar.

138

Talskrivaren

-Förlåt, men alla platser verkar vara upptagna. Kan jag sitta här, jag är en aning omtumlad förstår ni?

-Varsågod.

-Jag ser att ni skriver.
-Ja.
-Vad skriver ni? Är ni författare?
-Ja, jag brukar sitta på det här fiket och skriva en del.

-Intressant! En ny roman?
-Nej. Jag skriver inte romaner.
-Jaså? Vad skriver ni då?
-Vanligen kortare texter.

-Noveller? Är ni en av den där nya generationens författare som skriver för den stressade nutidsmänniskan som inte hinner läsa tegelstensromaner?

-Nej. Jag skriver inte noveller. Mera fakta än fiktion kan man säga.

-På så sätt. Då är ni kanske journalist?
-Nej. jag skriver inte för någon tidning.
-Nehe. Det var intressant. Är ni freelance-författare?

-På sätt och vis. Jag är inte anställd av någon.

-Men ni är publicerad förmodar jag?
-Ja. Det kan man väl säga.

-Var kan man läsa vad ni skrivit? Kanske ett förlag har givit ut något ni författat?

-Nej, jag är inte utgiven på något förlag. Men det går bra att ta del av det jag skriver. Det är offentligt.

-Jaha. Om det inte är publicerat hur kan jag då läsa era alster?

-Man kan för det mesta höra vad jag skriver. Jag är tal- skrivare. Jag författar taltexter åt folk som håller tal.

-åh. Det hade jag ingen aning om. Att det finns talförfattare.

-Vi brukar kalla oss talskrivare. Men vi är ju i praktiken författare.

-Jag förstår. Vem skriver ni åt om man får vara nyfiken att fråga?

-Det är väldigt olika. Det kan egentligen vara vem som helst som behöver ett tal eller ett underlag för en muntlig framställning.

-Så vem som helst kan alltså beställa en text av er?

-Ja. Bara ämnet inte är för främmande för mig. Men jag brukar klara det mesta faktiskt.

-Har ni skrivit talet åt någon kändis?

-Det har väl hänt några gånger. Men mest är det privatpersoner som anlitar mig.

-Jaha. Kan en privatperson behöva hålla tal menar ni?

-Absolut. Jag har skrivit många tal åt fäder som skall hålla ett bröllopstal till sin dotter eller son t.ex.

-Det hade jag ingen aning om att man kunde få hjälp med. Men hur kan ni skriva om något ni inte känner till? Ni kanske gör "research" först?

139

-Nej. Det skulle bli för kostsamt för kunden. Kunden brukar leverera en del bakgrundsfakta. Sedan har jag färdiga mallar där kunden kan har möjlighet att kryssa för alternativ.

-Hur menar ni alternativ?

-Ja alltså, anta att det är en dotter som gifter sig för första gången. Hon är kanske enda barnet. Det brukar ofta behövas en sentimental text då där pappan slår an känslosträngarna hos åhörarna, bröllopsgästerna alltså. Är ni med?

-Ja, jag begriper fullständigt. Men det brukar väl sällan vara problem med att bli känslosam vid ett sådant tillfälle, eller?

-Nej, problemet är just det motsatta, att det blir för mycket av den varan. Den stackars fader som inte har ett bra manus vid ett sådant tillfälle kan hamna i ett känsloträsk som är svårt att ta sig upp ur. Det är där mitt manus kommer in. Det håller en sentimental pappa på spåret så att säga.

-Jag förstår vad ni menar. Det behövs lite syra i det söta och sliskiga, liksom.

-Exakt. Jag lägger alltid in någon liten konflikt mellan far och dotter som kanske ännu är ouppklarad. Det kan rö- ra sig om triviala saker. Ett förfluget ord eller orättvis beskyllning. Det bör inte vara en alltför färsk händelse förstås. Det är skönt att skratta åt det tillsammans. Bra att få det undanstökat så att säga.

-Det kanske skulle kunna gälla för en obetänkt handling?

-Jo, det går lika bra det.

- Förslagsvis pappan som filmat sin lilla dotter i en baddräkt som inte längre smiter fast runt kroppen utan mera liknar en potatissäck?

-Ja. En sådan liten anekdot kan givetvis piffa upp ett tal. Förutsatt att dottern kommit över den här händelsen.

-Man kan väl verkligen anta att så är fallet om det skett för tjugo år sedan.

-Högst troligt. Döttrar brukar i allmänhet komma över just sådana situationer där baddräkter haft en avgörande roll. Men det är bra att man förvissar sig om det innan man tar upp det i sitt bröllopstal, förstås.

-Bör man undvika att visa filmklippet tycker ni? Det brukar muntra upp stämningen nämligen.

-Ni menar att även dottern skulle skratta åt dessa bilder?

-Det har jag inte tänkt på att ta reda på.

-Jag förmodar att ni talar om er egen dotter? Ska hon gifta sig?

-Hon är redan gift.

-Och ni höll ett känslosamt tal till er dotter? Er enda dotter?

-Ja...

-Ni i tårar och också er dotter, fast inte av samma skäl? har jag rätt?

-Ja tyvärr.

-Tänk om...
-Ja, tänk...
-Nå, ni får trösta er med att ni blivit en erfarenhet rikare.

-Och en dotter fattigare.
-Aj då. Hon kommer nog över det ska ni se.

140

-Hennes blivande man har inte kommer över det heller.

-Jaså? Men hur har han kunnat ta så illa vid sig? Det var ju bara en liten oskyldig historia från hans blivande frus barndom?

-Brudgummen var den som skrattade värst. Och han insisterade på att få filmen. Han la ut den på You-tube sedan. Den fick tusentals gilla-tryckningar efter bara en timme. Idag är klippet uppe i en halvmiljon visningar.

-Ja det kanske inte var hans bästa drag. Men hans till- tag måste väl ändå bli förlåtet.

-Det blev det inte. Bröllopet fick ställas in. Min dotter lämnade festen och begärde omedelbart skilsmässa. Det är därför min blivande svärson inte kommit över det än.

-Ja det var ju tråkigt. Men kanske er dotter inte riktigt har den rätta humorn, om jag får komma med en syn- punkt. Det kunde ha blivit problem i det äktenskapet längre fram. Kanske bra som skedde?

-Jo, kanske. Om det bara hade stannat vid det. Men
min dotter släktas på min fru. De har samma brist på humor kan man säga. Så nu sitter jag ensam med mina funderingar.

-Ni menar att er fru lämnat er p.g.a. det som hände på bröllopsfesten?

-Tja. Jag råkade väl få med ett litet klipp på henne också. Som jag själv laddade upp på nätet. Det fick ju inte alls så många visningar som det som Jack, som den olycksfågeln heter, la ut på min dotter.

-Det var ju för väl. Vad var det för ett klipp ni satt ut?

-Det var bara en liten sekvens från själva bröllopet. Min son hade filmat oss när jag höll talet. Det skulle vi spara till familjearkivet var det tänkt. Men så hamnade det på tuben, av misstag kan man säga. Jag hann inte riktigt med i tanken själv.

-Ni hann inte riktigt bedöma lämpligheten i att sätta ut bilderna där er dotter sitter i tårar på sitt eget bröllop? Var det så det gick till?

-Det stämmer. Men det min fru ogillade mest var att alla andra vek sig dubbla av skratt, särskilt åt sekvensen när min dotter lämnar bordet och snubblar på sin brudklänning. Hon ramlar över bordet med bröllopstårtan som ger vika och... Ja ni kan föreställa er själva.

-Jag kan på något sätt ana att ni och er fru inte har roligt åt riktigt samma saker.

-Tror ni att er hustru kommer tillbaka?

-Den här gången är jag inte lika säker längre. Jag vet in- te riktigt hur jag ska reda upp situationen faktiskt? Har ni något råd att ge mig?

-Råd är kanske inte min avdelning. Men ni kunde ha an- vändning för ett litet tal kanske? Ett litet försoningstal? Vill ni att jag skriver två, även ett ni kan hålla till er dotter, när jag nu ändå skriver?

-Tack, det vore utmärkt. Vilken tur att jag hittade er!

-Ja inte sant. Mitt nuvarande uppdrag var ändå i tråkigaste laget. Det kan vänta så länge.

-Förlåt, jag har förstås hindrat er i ert arbete. Vad var det ni skrev på om jag får fråga?

-Äsch. Det var bara ett kort avskedsbrev från en dotter som inte längre vill ha något att göra med sin far. Men det kan vänta. Det är alltid svårare att formulera sig i definitiva termer än i urskuldande svepande fraser.

-Ja, då får jag tacka ödmjukast.

-Tack själv för samarbetet. Jag ser fram emot en fortsättning.

141

-På så sätt. Tror ni det?

-Inte omöjligt.

-Va?

-Hur var filmen? -Sjukt bra!
-Bra sjukt.
-Va?

-Sjukt.
-Vad!?
-Att något kan vara sjukt bra.
-Va? Jaså. Varför det?
-Det passar ju inte ihop!
-Varför då?
-Sjukt kan väl aldrig vara bra?!!
-Va? Den var i alla fall det!
-Filmen?
-Va? Ja.
-Och resten av kvällen? Hur var den? Hade ni roligt?

-Va? Gissa om! Dökul!
-Det låter lite sjukt.
-Om! Det var sjukt dökul faktiskt!
-Kan det bli roligare tror du?
-Va? Hur menar du?

-Hände det nå ́t särskilt eftersom det var så väldigt ro- ligt?

142

-Va? Om! Musiken var skit häftig! Den var skitsjukt häftig, faktiskt!

-Vilken kväll du måste ha haft? Häftigt skitsjuk?

-Va??
-Har du svårt att höra vad jag säger?
-Va? Jag hör dig skit dåligt faktiskt.

-Var musiken sjukt hög kanske?

-Va?
-Musiken? Hur var den?
-Skit häftig! Häftigt sjukt awesame!

-sam?

-Va??
-Jag säger då det...

-Va?

Födelsedagsbarnet

-Grattis på födelsedagen! Hur känns det?

-Skit bra faktiskt.

-Du menar att det inte är så dumt att bli äldre då?

-Det är helt okej faktiskt.

-Du lämnar ungdomen bakom dig nu och blir vuxen. Hur kommer det att bli tror du?

-Häftigt kul faktiskt.
-Du tror inte att du kommer att sakna ungdomsåren då?

-Man får väl chansa lite? Jag har haft ett skit skönt liv hittills och tänker fortsätta ha det sjukt kul fastän jag blir vuxen.

-Men med vuxenlivet kommer ju en del ansvar också?

-Det ska bli awesome faktiskt! Häftigt coolt att bli vuxen snart.

-Tror du inte att det kan bli lite jobbigt också? Att stiga upp på morgonen och gå till ett jobb varje dag?

-Det ska bli skit häftigt! Jag ser sjukt mycket fram emot det!

-Hur tänker du starta ditt vuxenliv? Tänker du söka ett jobb? Flytta hemifrån? Skaffa egen bil?

-Låter helt okej det du säger. Ska bara suga lite på karamellen först.

-Vilken karamell?

-Att jag ännu känner mig ung och fri. Jag har ingen brådska in i vuxenlivet.

-Men jag som trodde...

143

-Trodde du att jag skulle bli vuxen över en natt?

-Ha ett bra liv själv. Ett självupplevt.

-Var jag får allt ifrån?
-Hur så mycket?
-Om jag hittar på?
-Sant och sant. På sätt och vis är det det.

-Att någon kan ta illa upp?

-För att man känner igen sig?

-Varför skulle det inte vara bra?

-Integriteten?
-Utelämnande?

-Privat?

-Hur då?

-Lätt att känna igen sig? Ja, det är väl bra.

-Självupplevt? Nej, men förhoppningsvis självuppfattat.

-Ja, det är skillnad.

-Jaha. Jag menar att uppfatta omvärlden.

-Ja, det är självupplevt.

-Det är ingen annan som uppfattat den åt mig, nej.

-Jag har själv uppfattat men inte alltid själv upplevt, är det så svårt att förstå skillnaden?

-Konstigt?

-Jag, konstig?

144

-Är vi inte alla lite konstiga?

-Inte du? Ok.
-Vanlig?
-Om jag inte kan vara vanlig?

-Varför skulle jag?

-Jobbig, du?
-Nej, jag tar inte illa upp.

-Personligt?
-Allt är väl personligt på något sätt?

-Förstår inte?
-Ja, du har rätt.
-Tack själv.
-Hörs!
-Inte?
-Ha ett bra liv själv. Ett självupplevt.

Ett otroligt sammanträffande

-Jag har träffat någon.

-Gratulerar! Det var på tiden.

-Det är inte som du tror.

-Det säger du alltid. När ska du presentera oss för varandra?

-Är det verkligen säkert att du vill det?

-Ja! Jag ser verkligen fram emot det. Är ni jämngamla?

-Nej, det kan man inte säga.

-Hur mycket yngre är din nya bekantskap då om jag får fråga?

-En hel del.

-Såå. Du har hittat en riktig liten färsking tror jag bestämt?

-Jag skulle inte använda det uttrycket.

-Nej, det låter lite kroppsfixerat kanske. Men en ung person, hur ung?

-Tillräckligt för att vara mitt barn, om jag hade haft något vill säga.

-Så nu får du alltså ditt barn! Så gulligt.
-Gulligt och gulligt. Om sjuttio kilo är gulligt så javisst.

-När du är sextio är vederbörande kanske trettio, har du tänkt så långt?

-Nej. Det är exakt trettioett år emellan oss. Jag har inte tänkt längre än till denna dag faktiskt. Vi har precis träffats.

145

-Har du träffat barnets föräldrar än?

-Men det är ju fantastiskt! Otroligt!

-Ja tyvärr, det otroliga har inträffat.

-Men är du inte glad?

-Jo, men jag är inte säker på att du kommer att vara det.

-Jaså? Varför det?
-För att jag nu kommer att be om din välsignelse.
-Min välsignelse?
-Kan du ge oss din välsignelse?
-Men...Varför är du så allvarlig? Vem är denna person?

-Ja det var just det...

-Ja, på sätt och vis. En utav dem.

-Hur gamla är de då?

-Som du och jag. Precis jämngammal med mig faktiskt.

-Vilket sammanträffande! Du och jag är ju precis jämngamla.

-Ja, precis.

-Och barnet är...

-Sluta kalla min nya vän för ett barn! Du undrar hur gammal?

-Ja.
-Giftasvuxen. Tjugotre.
-Med lite råge t.o.m.! Som våran yngsta då.
-Exakt. Exakt lika gammal.
-Vilket sammanträ
ffande! Så lustigt.
-Ja inte sant.
-Men nu måste du ju presentera oss vet jag!
-Det tror jag inte behövs.
-Varför inte det?
-Ni känner redan varandra.
-Hur då?
-Så bra som man kan känna en annan person antar jag.

-Är vi gamla bekanta?
-Det skulle man kunna säga.

146

Överraskningarnas tid

-Tjena brorsan! Jag åker hem till morsan på fredag med min nya pojkvän.

-Ta det försiktigt! Du vet, hon är ju inte så van.

-Menar du van vid att jag släpar hem pojkvänner?

-Du har väl aldrig tagit hem någon till mamsingen. Sist var det väl den där Klarabellan som var kär i dig när du gick i femman.

-Du har rätt. Det blev inga fler efter henne.

-Är du nervös? Han är säkert skiträdd för morsan? Vem är han förresten?

-Dom känner visst varandra redan. Från boulen tror jag.

-Sa du från boulen? Hur gammal är han egentligen?!

-Lika gammal som morsan tror jag. Vadå då?

-Känns det inte konstigt, att din pojkvän är jämngammal med morsan?

-Nej, varför då? Han är jätte ungdomlig förresten!
-Så när som på att han spelar boule då, eller?
-Han får väl ha vilka intressen han vill. Jag har ju mina.

-Men han kommer inte att kunna dela dina intressen an- tar jag. Så ungdomlig är han väl inte så han gillar paint-ball och rollspel?

-Kanske inte just det. Men han har hängt med mig och polarna på indiefestival faktiskt.

-Hur gick det? Sov han i armétält och rökte på som alla andra?

-Han sov med oss. Alla trodde att han var min farsa. Vi sa inget. Det var coolt.

-Tyckte du om att de såg honom som din farsa?

-Det var okej faktiskt. Jag vet ju att han inte är det ändå.

-Men vad ska morsan tro? Hon får en svärson som kunde vara din pappa! I princip hennes man!!

-Hon får väl tro vad hon vill!

-Hon väntar sig kanske något annat än det här? Borde du inte förbereda henne lite?

-Jo. Tänkte att du skulle få göra det.

-Jag?!

-Kan inte du säga att jag kommer hem med en boule-polare till henne. Du behöver inte säga så mycket om vårt förhållande. Bara att vi hänger med varandra.

-Är inte det lite oärligt? Om du kommer hem med en bli- vande svärson menar jag?

-Jag tar det där snacket se ́n. Förresten är min pojkvän bra på att få fram saker på ett fint sätt.

-Så du tänker vältra över allt på honom? Vet han om det än?

-Nej. Men det är okej. Han kan snacka, han är präst. -Är han präst??? När hände det?

-Han blev färdig i våras. Skolade om sig från att ha varit bagare i trettio år. Han blev allergisk mot mjölet.

-En allergisk bagarpräst!!! Vad ska morsan säga???

-Han bakar jättegoda glutenfria vaniljskorpor. Du borde få smaka!

147

-Hör du brorsan, jag tror jag smakat tillräckligt för en tid. Jag håller mig lite utanför det här ett tag tror jag.

-Vill du ställa upp som best-man när vi gifter oss? I augusti.

-I augusti? Om en månad? Men det är ju inte klokt?

-Vadå? Att vi ska gifta oss? Vi gör det för barnets skull. Det kommer i december.

-Ska ni ha barn? Prästen och du?
-Absolut. Då får dina barn en kusin från din släkt. Kul va!

-Du har då tänkt på allt. Kanske du borde vänta med att berätta om mina barns nya kusin när du åker?

-Tänkte faktiskt spara det som en liten överraskning. Min präst har redan tre barn så man kan säga att kusinerna ramlar in ganska snart.

-Hördu, ett gott råd. Säg till din bagarpräst att han bakar några fina skorpor till morsan. Med extra mycket vanilj. Hon kan behöva det.

-Då ringer du och förvarnar då?

-Jag blir väl tvungen...

-Äsch, det var inget.

-Lovar du att inte säga nå ́t?

-Javisst, vad gäller det?

-Men du måste lova att inte berätta, gör du det?

-Jaa! jag har ju sagt att jag inget ska säga! Nå?

-Jag vill att du lovar och svär, på hedersord.

-Det här är ju bara... Ok, jag svär.

-Över din döda kropp...

Över min döda kropp? Om du så vill?

-Jag vill verkligen att dö lovar och svär över din döda kropp. Kan du lova mig det?

-Ok. Jag lovar och svär över min döda kropp att jag inte ska berätta för någon! Är du nöjd nu?

-Lovar du att inte skratta nu om jag berättar?

-Ska jag lova att inte skratta nu också? Det beror på. Men kör till. Jag lovar väl det också då, medan jag ändå håller på! Vad är det som är så roligt?

-Du måste säga att du lovar. Börja från början!

-Att jag lovar och svär, menar du?

-Ja, du måste lova och svära.

-Ok. Jag lovar och svär att jag inte ska berätta och inte heller skratta. Är du nöjd nu då?

-Du glömde din döda kropp.

-Gjorde jag? Skulle jag lova att inte skratta över min döda kropp?

148

-Nej, det går väl inte. Du skulle svära över din döda kropp. Har du redan glömt det? Hur ska jag kunna lita på dig egentligen?

-Jag börjar bli lite trött på det här. Kan du inte bara be- rätta nu vad du vill att jag ska hålla så hemligt?

-Om du lovar och svär osv.? Kan du hålla det också?

-Jag brukar hålla mina löften. I synnerhet över min döda kropp. Det är lätt att hålla sig för skratt också.

-Vad menar du?

-Jag menar bara att det inte borde vara svårt att hålla sig för skratt över sin döda kropp. Jag hoppas du inte tar illa upp om jag skämtar en smula. Jag fungerar så när jag blir lite nervös.

-Hur då?

-Jag börjar skämta om saker när det blir lite för allvarligt. Allvar gör mig nervös.

-Är du nervös nu?
-Nej, bara lite. Jag skämtade bara.

-Skämtar du med mig?

-Nej nu skämtar jag inte alls. Jag menar bara att jag kan bli nervös och då kanske jag börjar skämta utan att kunna hejda mig. Men det är ingen fara, du kan berätta. Säg det nu så får vi det undanstökat.

-Vad menar du med undanstökat? Du måste kunna bevara en hemlighet, inte bara stöka undan den!

-Jag menade inte så, jag önskar bara att vi kan komma vidare. Nå, vill du berätta för mig?

-Jag är inte så säker på det. Du verkar en smula labil om du ursäktar. Har du haft problem med koncentrationen, eller är du nervöst lagd?

-Jag är fullkomligt normal! Det är väl inte jag som behö- ver hjälp här? Hur är det själv med nerverna? Lider du av förföljelsemani?

-Du verkar ha en skruv lös! Ska det vara så omöjligt att för en gångs skull be dig att inte berätta för andra vad jag anförtror dig?

-Hur i helskotta kan du kräva att jag ska lova något jag inte har en aning om vad det är? Är du kär?

-Om jag vore det då? Skulle det vara så underligt? Va?

-Vem är det om jag får fråga? Jag lovar att inte berätta för någon, jag svär över min döda kropp och lovar att inte skratta. Är du nöjd?

-Så du lovar då? Svär också?

-Ja!! Kläm fram det nu! Vem är det?

-Du borde veta det. Har du inte något på känn?

-Menar du...? Nej, jag kan inte tro det.

-Jo det är sant. Blev du glad nu?

-Glad? Är du verkligen kär i min granne?

-Din granne? Så du tror att jag...?

-Ja, vad ska jag tro. Du har sjungit under samma fönster i tre nätter. Det börjar bli lite tröttsamt.

-Du tycker att det är tröttsamt?

-Ja. Det skulle du också tycka om du fick din nattsömn störd av falsksång!

-Så du gillar inte min sång? Du har aldrig gillat min sång. Inte mig heller kanske?

-Det handlar väl inte om det nu! Om jag gillar dig eller inte?

149

-Jaså?
-Jaså vad? Gör det?

-Äsch, det var inget.

150