kjellfrisk.com

min musik, poesi, prosa, nyheter

Jag presenterar mig här i egenskap av  kompositör och författare

Hitta mig också på; lattklacktsvarsmalt.blogspot.com

Facebook: Lättkläckt&Svårsmält

Wordpress: Lättkläckt!

 

att börja

jag söker pennan

för de utvalda orden

den rätta skriften

som skall uttrycka

det som inte kan ses.

Bortom orden dansar tanken

i vild flykt, ifrån mig.

Att låta tanken vila

får bara bläcket att torka

innan det når pappret.

Jag formar bokstäver

för att försöka fånga

det otänkta.

Hur ska jag någonsin

kunna formulera

en tanke

som är en känsla?

Grönt

Ute blåser sommarvind,

men den är kall.

Den gröna färgen slår emot mig.

Livets färg. Sommarens färg.

Människans öga är känsligt,

känsligast för grönt.

Jag älskar det vita, 

snötäckta landskapet.

Det är enkelt.

Informationen är knapphändig.

Lätt att förstå.

Det är svårt att begripa det gröna.

Livet är grönt. 

Tillstånd

Hur ofta befinner vi oss i ett tillstånd?

Då, när tiden tycks stå still.

När timmar bara blir till stoft.

Jag vill slå ihjäl tiden!

Inte med hjälp av yttre stimuli.

Låta mitt inre stimuleras

av en Kraft.

Vad är det för en kraft 

som får mig att sväva fritt

i rymden?

Tyngdlös och tidlös!

Befinner jag mig då i ett upphöjt tillstånd 

av livet självt?

Eller är det andra livet, det vanliga,

bara en väntan?

Sorg

barnet sörjer.

Inte sin mor. Eller far.

Inte sina syskon.

Utan...

...förlusten av ett tillstånd.

Att inte längre kunna gå

in i hjärnans labyrinter.

Att inte längre förmå 

att besöka de hemliga rummen.

Att inte kunna behärska Tiden.

Tiden som skulle stoppas.

Tiden som skulle stå still.

I det tomma rummet

skall en tidlös värld växa fram.

Barnet sörjer och längtar.

Kanske en dag?

Dagar är tid. 

Tiden är inte barnets.

Du

mina sinnen är vända inåt.

Lyssnande.

Spejande.

Var är mitt universum?

Jag vill först upptäcka ditt.

Så att jag sedan kan upptäcka mitt eget.

Mitt inre skall bada i ljus.

Jag ska färdas utan kapsel.

Inte törna emot himlakroppar.

Min kropp är luft.

Jag flyter in och ut,

obehindrat.

En bris i ditt universum

som vill värma och svalka.

Det ska jag bli!

Livsduglig?

En ärla sitter på den tråd

som jag spänt, slarvigt.

Mellan träden. 

Det är en unge. Dess stjärt

är utväxt. 

Jag tänker att den sitter där

för att den inser 

att en ärla måste sitta 

ensam på en tråd. 

Slarvigt spänd mellan träden.

För att ärlan har en utväxt stjärt.

Nu, nu vippar den på stjärten!

Det är tydligt att det är en ärla.

Fastän den ännu bara sitter där. 

Snart ska den flyga!

En vän

din röst ropar inte högt

inte heller viskar den.

Den samtalar som den gjorde då,

för ett halvt människoliv sedan.

Rösten tillhör flickan med skrattgroparna.

Som var så klok

att jag inte begrep det.

Först senare.

Ett halvt människoliv senare.

Nu ska hon få sin röst av mig

tillbaka.

Där i breven som gömmer visdom.

Visdom som är vida större än 

barnen vi då levde i.

Tacksam. 

Din vän

att fylla sidor

att fylla sida på sida med sådant som ryms i mitt universum.

Låter sig inte göras.

Men något fastnar ändå med bläcket på pappret.

Om du inte tänker tankar,

utan väntar bara.

Kanske får du en förklaring.

Någon söker upp dig.

Vem talar?

Du öppnar ditt kranium mot den blixtrande himlen.

Någon talar till dig.

Vem är du?

Som talar till dig?

En dotter

en dotters tal kan svalka

en dotters tunga kan döda

en dotters väsen kan behaga

en dotters blick kan förgöra

en sons röst kan kräva

en sons röst kan tystna.

En son kan få vingar.

En son får hud av papper.

Jag skriver varsamt mina ord på hans hud.

Han gråter av smärta.

En dotter är som havet.

Stormar. 

Svalkar.

En bok

av min dotter fick jag den

boken av nobelpristagaren.

Hans blick når mig.

Hans inre söker mitt inre.

Han älskar musik.

Berövad på sitt tal har han kvar sitt språk.

Musikens språk.

Poesins språk.

Just nu har hans blick nått mina rader

vi älskar musiken tillsammans.

...språkets musik...

...musikens språk... 

tacksamhet

Nu när jag blivit gammal...

(när blir jag det?)

Nu när jag blivit äldre...

(det blir jag hela tiden!)

Med tiden, när jag åldras

börjar en känsla växa inuti mig.

Starkare,

Större.

Medan jag åldras växer den.

Varför?

Jo, just för att jag får bli äldre.

Att idag få vara äldre 

inger mig en varm känsla 

av tacksamhet.

Idag.

Kulstöterskan

som en kulstöterska

stöter hon iväg och bort mig. 

Som gett henne livet.

Med full kraft, 

med balansen på det bakre benet 

trycker hon iväg mig 

så att jag får vingar...

...och som en himlakropp rusar genom rymder...

i ögonvrån ser jag henne,

hur hon i sin egen bana 

snart kommer att kollidera igen.

Men gravitationen har upphört att gälla.

Vi är båda viktlösa!

Regn

det regnar i min trädgård.

Det är gott.

Regnet får mig att växa, 

enbart sol växer jag inte av.

Regnet är barmhärtigt,

vattnet sjunker ner genom jordlagren. 

Mina rötter söker sig djupare ner.

I djupet hittar de näring som jag inte visste fanns.

Med rötterna djupt under mig

får solen skina över mig

utan att jag tappar rotfästet.

Trädgården

jag vill själv bestämma 

vad som ska få växa i min trädgård.

I min trädgård får mycket plats.

I min trädgård växer även sådant 

som jag inte vill ska växa där.

Jag väljer hur jag får det önskade att växa

och det oönskade att förtvina.

Jag har lärt mig 

att också acceptera det oönskade. 

Det går inte att utrota helt.

Däremot kan jag skapa balans.

Jag gynnar det önskade 

och åsidosätter det oönskade.

Mitt fokus ligget på det jag vill.

Och inte på det jag inte vill.

Perfekt

det perfekta hoppet var 

mitt världsrekord.

Världsrekordet var 

mitt perfekta hopp.

Hoppet var mitt.

Det var perfekt.

Världsrekordet var mitt.

Och världens.

Hoppet var bara mitt.

Hoppet var allt.

Världsrekordet var intet.

Det var inte perfekt.

Världsrekord kan inte vara perfekta.

Inte jag heller.

Men mitt Hopp är alltid 

Perfekt.

Tillfälligt

den första pennan vägrar löpa över sidan.

Den andra pennan är grön

och otymplig.

Tillfällig, gjord för någon annans hand. 

Grov, olämplig för varsamma ord. 

Den ovarsammas grova hand.

Dödar orden,

...dödar... 

...tankens flykt. 

...på pappret.

Alla pennor bör inte skriva! 

pennan

min nästa penna är elegant, smäcker, 

i silver och guld.

Jag tar den ur sitt etui 

där den samsas med en likasinnad, 

en sådan med fjäderstift och patron.

Mitt namn är ingraverat på dem båda.

Ändå är inte den fina pennan som den första.

Den första var skapt till att skriva om allt. 

Skapt för att skriva fritt.

Silverpennan vill skriva mitt namn.

Endast.

Obekväm. Elegant.

Vilken penna ska skriva nästa sida?

Den blå

nu har jag fått den jag vill ha!

Kanske inte så fin 

kanske blir bokstäverna grova 

kanske löper pennan för lätt

kanske flödar bläcket för ymnigt

ur sin generösa behållare.

Skriften är blå

inte svart.

Jag skulle inte vilja beskriva pennan som elegant. 

Men det som kommer ur den

Det är sant!

Lite naivt, spontant, oblygt.

Det är lätt att bli förälskad.

Det fordras inget tryck.

Motståndet är obefintligt!

Jag är förälskad.

älska sakta

får jag lov?

Till en dans?

säger

Pelle Pennan till Sudda Gumman.

-Det är jag som är Pelle. 

-Jag buggar helst. En tryckare?

-Med risk för att jag kvävs då.

-Mitt bläck tål inte alltför mycket sudd...

 

MINA RUNOR

Min hand ristar inga runor

mina tankar flyger inte högt

mina ord dör en naturlig död utan balsamering.

Sudda med mig

men sudda med respekt för mitt bläck.

Det rinner ur mina vener.

Ibland hinner det inte ens torka

osynligt bläck

vissa pennor skriver ryska

med stora, vackra ord.

Andra pennor är vassa och spetsar sina offer.

Min penna skriver blygt.

Vill helst skriva med osynligt bläck.

Min penna vill skriva glatt

vara uppskattad och omtyckt.

Bläcket är blått som skymningen

spetsen är inte vass.

Den skriver inte på de stora språken med stora ord 

utan med små ord på ett ännu mindre språk.

Låt mig komma ut innan mitt bläck torkar.

Låt min penna skriva!

ditt hjärta blir mitt!

Om min musik kunde röra vid dig,

då skulle skulle jag vilja nudda lätt vid ditt hjärta.

Med en kirurgs säkra hand vill jag då smeka dina kamrar 

med skalpellens vassa egg.

Utan att såra dig.

Med med avsikt att få ditt hjärta att blöda.

För att få dig att känna det jag känner.

Eller något annat.

Jag vill bara röra vid dig.

Med min skalpell.

Runristaren

mina runor är mina.

Även de som aldrig ristades.

Mina runor fick aldrig leva.

De föddes aldrig ur stenen.

En ristad ton är död tills någon upptäcker den.

Stendöd.

Känn med ditt finger hur 

tonens konturer

löper 

det skrovliga underlaget.

Som en safirspets läser fingret den dolda informationen.

Vibrationerna når ditt hjärta.

Ditt hjärta bävar.

Missförståndets seger

får jag lov

igen

att förklara mig?

Vill du förstå

eller missförstå?

Viljan att förstå borde vara enorm. 

Ibland verkar det ändå vara precis tvärtom!

Statistiskt sett är missförstånd 

betydligt vanligare än förstånd.

Missförståndets seger är redan klar.

Därför;

får jag lov,

hoppas jag, 

att förklara mig.

Hela livet om så behövs!

För dig. 

Om du vill...

ett liv

jag har tänkt på en sak.

Skulle du vara intresserad att lära känna mig?

Det tar inte så länge. 

Bara ett liv, ungefär.

Men vad är det i tid 

jämfört med hur länge 

universum har funnits.

Och jag har inte ens funnits 

i hela mitt liv ännu.

Mitt liv är bara som en blinkning 

i hela mänsklighetens historia!

Nej

livet är kanske ändå för kort 

för att lära känna alla dess hemligheter.

Inte jag heller kommer att hinna lära känna mig.

Du och jag är i samma båt.

Faktiskt.

Fri access

vill du bli min, 

så blir jag din?

Även om du inte får betrakta mig 

som din ägodel 

så får du tillgång till mitt innersta.

Och till mitt yttersta vill jag anstränga mig 

för att du ska ta mig till din.

Jag vill att du skall

äga mina tankar

älska mina drömmar  

fördra mina svagheter

skyla mina brister.

Du får inte äga det

som gör mig till just mig.

Men du får gratis tillgång! 

:)

dubbelnatur?

sålunda borde då ock jag älska dina brister.

Din största brist är 

att du inte förstår mig.

Du kan inte.

Det beror på mig.

Jag uttrycker min personlighet på ett dåligt sätt. 

Dåligt i den meningen att den inte framstår 

klar och entydig. 

Personligheten. 

Eller jaget om du vill.

Mitt jag är många jag samtidigt.

Mjuk och hård.

Blyg och självmedveten.

Medkännande och egoistisk.

Ärlig och hemlighetsfull.

Allvarlig och lekfull.

Passionerad och beräknande dubbelnatur.

trolliv

om du tar mig – och jag tar dig

ja då blir trollet utan.

Fy skam, fy skam, för ingen ville ha na´.

-Får jag lov? sa trollet.

Trollet är jag.

Jag har fått en dom. En trolldom.

Vem ska trösta trollet?

Ingen vill lära känna trollet.

Trollet lever sitt ensamma trolliv. 

Som troll får man inte evigt liv.

Troll finns inte.

Inte nu, inte då.

Men vi som vet,

vet att det går att leva som troll!

Trestegshopparen

den sämsta trestegshopparen

sträcker på sig vid ansatsbanans

bortre ände.

Ansiktet är samlat och allvarligt.

Så påbörjar hon löpningen.

Kroppen utstrålar styrka och beslutsamhet.

Hastigheten ökar.

Uthoppet sker långt från plankan.

Hon landar vid 14-meterslinjen.

Resultatet är tävlingens sämsta.

Hon kliver upp ur gropen

och saknar sitt eget fotavtryck

på plankan.

Tävlingen är över för hennes del.

Mjölksyra

om du går ut för hårt i ditt 

livs lopp

kan du drabbas av mjölksyra.

Mjölksyran gör att du stumnar och inte orkar i mål.

Men du inser att målgången inte är angiven 

när du anmäler dig till livsloppet.

Du måste alltså ta risken,

om du vill satsa på ett bra lopp, 

att dina krafter tryter vid målgång.

Du kan bli utan medalj.

Mjölksyra är inte att leka med.

Livet är en lek.

Inte en tävling.

Ta det lugnt!

Girig?

Om jag hade pengar...

beror det på hur jag förvärvat dem

vad jag gör med dem.

Förmodligen, 

har mina pengar sitt upphov i hårt arbete.

Alltså ärligt förtjänade. 

Något annat är inte troligt. 

Jag spelar inte.

Jag kommer inte heller att ärva en förmögenhet.

Lätt fånget – lätt förgånget.

Passar inte in på mig,

om så vore fallet ändå. 

Då skulle jag ge bort allt.

I stället behåller jag det jag surt förvärvat 

för egen del. 

Men girig är jag inte!

Hoppet

övertramp.

Hur många övertramp får man göra 

och ändå bli godkänd?

Räcker det med ett(!) godkänt resultat?

I tresteg kan det t.o.m. räcka för ett guld.

I den svårbemästrade grenen samlevnad 

räcker det inte!

Övertrampen träffar din själ 

och ger fula avtryck av sulan som aldrig utplånas.

Instruktion:

1. Gör ansatser med god marginal till plankan.

2. Iakttag aktsamhet!

3. Glöm ej! Övertramp får hoppet att dö.

just nu

kom i min famn!

Ingen annan är som du.

Hur jag kan veta det

utan att göra ett jämförande test? 

Jag bara vet ändå!

Sådant känner jag på mig.

Just nu!

När du är här hos mig...

...i min famn...

...lita på mina känslor.

i detta ögonblick.

Livet är ögonblicken vi minns.

I ögonblicken är allting sant.

Känslors förutsättning är 

ärlighet och sanning.

Unnsam

glädje.

Glädje är att se någon lyckas.

Sann glädje över en fantastisk idrottsprestation.

Tänk om jag kunde känna glädje över 

alla(!) människors framgångar.

Svårast är att glädjas åt dem 

som inte gläds åt mig.

Men jag måste försöka. 

Jag vill inte vara missunnsam.

Som mina medmänniskor är.

Mot mig.

Inte alla förstås.

Men det räcker med en enda 

för att mitt hjärta skall

förmörkas.

Min musik

som svamp växer min musik.

Den står där i backen

stolt och grannt lysande,

men bara efter regn.

Ovan marken.

Det är inte musiken du hör då.

Det är bara frukten av den.

Musiken däremot, 

lever som ett myller 

av vita trådar under markytan.

Trådarna växer där träden finns.

När regnet faller över träden

kan du höra min musik.

Min melodi

min melodi gör jag på fri hand

som jag kokar min mat på fri hand

min trädgård, mitt hus,

min familj, mitt arbete

allt sköter jag med min fria hand.

Att göra saker med fri hand -

det är min melodi.

Du har nu läst rader skrivna av min fria hand.

Lev fritt.

Lev märk värdigt

hej

Hör av dig, Gud!

Gud, du finns.

Ibland.

Hos mig.

I ditt eget hus.

Hos mina medmänniskor.

I hela din skapelse.

Låt mig få se dig!

Visa ditt ansikte för mig.

Kan du inte göra det?

Kom ihåg det, Gud.

Om jag glömmer

att höra av mig

kan väl Du vara bättre!

Hör av dig någon gång.

Jag blir glad åt dig. 

Du stör aldrig.

Du, Gud?

När jag inte finns längre vill jag att du, Gud

tar hand om dem jag bryr mig om.

Du vet ju vilka det är.

jag kan påminna dig nu,

när jag ännu kan.

Lovar du att skriva upp dem i din adressbok?

Även om de inte är dina bästa supporters?

Du kan hälsa dem, sedan när jag är borta, 

att de kan nå mig.

Genom dig.

Du lovar väl?

Tack Gud

jag är inte ditt bästa barn,

Gud.

Inte ditt sämsta heller.

Medelmåtta. Lätt att glömma bort. 

Svår att lägga märke till.

För att du skall lägga märke till mig 

hart jag skrivit musik till dig, Gud.

Som de stora gjort före mig.

Det var ju ändå du som gav mig musiken. 

Den gåvan var förstås ämnad till oss alla.

Det förstår jag.

En gåva att dela med andra.

På så sätt en så mycket värdefullare gåva.

Tack Gud.

Bön

ge mig kraft att begrava mina föräldrar

ge mig styrka att leva utan dem jag älskar

ge mig tid att förstå varför 

jag måste förlora det som är mig kärast.

Ha tålamod med mina tvivel.

Om jag inte ber på ett tag -

ta det inte personligt.

Jag kan vara deprimerad,

eller bara upptagen.

Även om jag tvivlar;

jag är uppriktigt glad

för att du lyssnat.

Himmel och jord

du har sagt

att en dag 

– då skall ditt rike

återuppstå,  på jorden.

Jag är inte säker på att det är en väldigt bra idé.

Det är redan trångt här nere.

Dessutom är vi på väg att att göra allt liv på jorden omöjligt.

Därför att vi är osams

därför att vi är lortiga

därför att girigheten griper omkring sig.

Ta mig härifrån i stället.

Låt ditt rike bestå där det hör hemma.

Skilj himmel och helvete åt!

Allt är ditt Gud

Mellan himmel och jord finns allt vi känner till.

Och det vi inte känner till.

Du känner till allt. Allt är ditt.

Vi har allt enbart till låns.

Varför har vi ondska om den är till låns?

Varför girighet?

Vill du att din  värld skall vara fullkomlig?

Måste allt finnas?

I din himmel är inte livet fullkomligt.

Men den är en bättre värld en vår.

Märkvärdig

tro inte att du, just du, är

märkvärdig.

Alla är det.

Märk  värdiga.

Gör dig inte märkvärdig 

märk  värdigare än du redan är.

Du förtjänar att märkas,

du är värdig att märkas,

som alla andra märk  värdiga

människor. 

De som finns runtomkring dig.

Märk oss märk  värdiga!

Samtal

jag talade till Far

som ett barn gör.

Aldrig blir jag vuxen i min relation till Honom.

Han ser mitt barn. 

Låt mig få vara den jag blev från födseln. 

Naken

värnlös

vetgirig

nyfiken

-Vad är det där, Far?

-Det är du själv, min son.

Den eviga frågan

du är en icke-fråga!

En icke-fråga förtjänar inte längre att ställas.

Du har varit – du är inte längre aktuell.

Jag, jag vill leva 

som den eviga frågan

utan att göra mig mera 

märk värdig 

än jag redan är.

Som en icke-fråga lever jag ett icke-liv.

Låt mig bli som den eviga frågan!

Med ett evigt liv. 

Med mina bara händer

De vackraste orden

ligger gömda i sand.

Under oceaner av 

ord och tankar

ligger de dyrbaraste 

orden jag vill finna.

De glimmar som ädlaste metall,

men sanden jag gräver i

bara rinner tillbaka.

Jag hann få en glimt av dem.

Jag fortsätter att gräva.

Med mina bara händer

Oasen

Ett korn av sanning.

Ett sandkorn. Många sandkorn.

Miljoner korn av sanningar, en öken av sanningar.

En oas i öknen.

Vad skall den betyda?

Vad gör den bland alla sanningar?

Ett vattenhål, en plats i skugga.

En hägring? En fantasi?

I alla sanningars öken.

Där söker jag min tillflykt. 

Min själ släcker sin törst, mina tankar svalkar sig under träden.

Hägringar kommer och går som ökenkaravaner. 

Där är den med de vaggande gudabilderna i vitt.

En till. 

Med toner som ännu ingen hört.

Och en till. Och ännu en.

Oändliga. Som sandkornen.

Öken

Även jag fann ett korn i sanningens öken.

Ett korn.

Sanningen är som en öken. Oändlig,

med många korn av sanning.

Samma sanning. Samma öken.

Varje korn med sin sanning.

Korn av samma sanning.

Varje korn olikt alla andra korn.

Jag ser inte öknen.

Bara kornen.

Korn av sanning

Sanningssökaren letar i öknen. 

Öknen är oändlig.

I oändliga mängder korn av sanning 

finns Sanningen.

Om han ändå kunde samla ihop alla kornen!

Mellan hans fingrar rinner kornen av sanning 

när han försöker samla en hel öken av korn.

Korn av sanning.

Pyramidalt

En dag 

efter stormen var 

hans hus täckt av sand.

Guldskimrande sandkorn bilda-

de en sanddyn som helt gömde hans 

boning. Varje korn var värt en förmögenhet.

De guldkorn han samlat under hela sitt liv låg 

nu begravda under en pyramid av just såda-

na korn han så mödosamt förvärvat. 

Pyramiden var enorm. Han gräv-

de sig ner genom årtusenden av 

sanningar. På pyramidens 

botten kunde han inte 

urskilja sina egna 

korn. Alla korn 

glimmade med 

samma styrka.

Altarbyggaren

sandpyramidens 

skugga byggde 

han sitt altare. Han 

lade därpå allt han ägde.

Hans ägodelar var lika 

talrika som sandkor-

nen. Han staplade 

allt han ägde

 till ett högt torn. 

Det nådde långt över 

hans egen horisont. Vid 

en annan horisont tornade 

nya moln upp sig till 

den storm som skulle 

rasera hans verk 

för evig tid. 

Den sista vandringen

Efter den andra stormen, där han också förlorade allt han ägde av materiella ting,hade han endast sig själv.

De korn av sanning som begravts vid den första sandstormen ägde han inte mera. Dem han trott sig om att gömma djupt i sitt inre.

Som den nyfattige han blivit påbörjade han sin sista resa, en ökenvandring under stjärnorna.

Under sin sista vandring försöker han varken fånga stjärnornas ljus eller samla sandkornen under sina fötter.

Han koncentrerar sig endast på att flytta den ena foten framför den andra.

Spåren av hans fötter glimmar i stjärnljuset.

Steget

Inte mycket återstår av spåren.

De leder genom öknen av sanning, 

vishetens hav.

Bara ibland har foten satt ett ärligt avtryck i sanden. 

Kursen är svårtydd och vandringen verkar mållös.

Dock finns på några ställen 

hälens tydliga isättning 

och tårnas gripande i underlaget.

Två tydliga fotspår, det ena framför det andra. 

En vänsterfot och sedan en högerfot. 

Det är tillräckligt.

Därefter försvinner resten i glömskans ocean.

Dock, 

avståndet mellan spåren kan mätas. 

Steget är av betydelse.

Ett steg av beslutsamhet.

Ett spår av sanning. 

De eviga tingen

Han frågar sig vareviga dag hur han skall 

befria sig ifrån dem.

De eviga tingen som växer över hans huvud 

som faraonernas pyramider.

Pyramiden av Kaos, 

vars tillkomst han inte medverkat till, 

detta monument tycks bygga sig alldeles på egen hand.

Över hans huvud tornar väggar av  materia upp sig. 

Ting omsluter honom som murar. 

Murarna stänger livet ute.

I tingens pelarsarkofag ekar tomheten emot honom. 

En strimma  av himmelsljus formas till trappsteg 

i den smala gång som leder ut 

ur det som kunde blivit hans tumba.

Där på toppen av mausoléet 

sträcker han sin nakna kropp 

efter ljuset. 

Vikten av ett liv

Livet självt har en tyngd, svårmätbar givetvis då den varierar med tiden. Också varierar den med hennes sinnesstämning.-Hon var tung till sinnet--Livet var tungt för honom-

Med tiden blir inte bördan lättare. Tiden ökar bördan.

Den levande vikten. Den döda vikten. Sönderfallstiden. Tiden efter döden.

Massa.Delbar.Med två?Med flera?

Plötsligt lättar din egen börda. Vart tog massan vägen?Fasförändring?Energiomvandling?

Inte än.Ditt eget grepp håller kvar tyngden.Om du rätar ut dina fingrar glider tungsinnet ur din tomma hand.Ditt krampaktiga grepp om livet självt hindrar din flykt.

Lots hustru släppte inte blicken från livet hon måste lämna.Därför blev hon tung. Tung som sten. Hon orkade inte förflytta sig.

Vidare, bortom det gamla, fri från det tunga. 

Bort.

Lot såg detta. Hans blick vändes inåt.Där fanns vägen framåt.

Inåt.

Bortom.

Befriad. 

En blåskimrande längtan

Den 

blåskimrande 

vattenmassan 

är hans dröm. 

Ytan glittrar 

över hans huvud. 

Kroppen glider viktlös 

genom det varma, salta 

fostervattnet. 

Hans blick når långt. 

Under honom blånar djupen. 

På armslängds avstånd 

simmar han 

tillsammans 

med invånarna

i den värld han ständigt drömmer om.

Verklighetens hav 

är stumt och blint. 

Det enda han ser 

är sina egna händer 

som rytmiskt 

rör sig i en 

framåtdrivande rörelse.

Verklighetens hav är utsiktslöst. 

Perspektivet saknas. 

Djupen blånar inte. 

Livet försvinner 

i ett töcken. 

En grön ogenomtränglig massa.

Ingen simmar vid hans sida.

Den blåskimrande 

drömmen 

är hans enda längtan.

Examensdag

(vid randen av Verklighetens hav)

Vid verklighetens hav är det examensdag!

Där havet lätt vidrör den nakna jorden, där samlas de som denna dag skall vigas åt det sanna elementet.

Denna dag då de minsta i glädje och skräckblandad förtjusning skall bevisa för sina levande förfäder, att de nu är redo att återvända till sitt ursprung,

Livets allomslutande näringslösning.Till Havet, därifrån de en gång kommit.

Redan smeks deras fötter av den saltlösning som de själva till större delen består av.I denna saltlag skall de nu visa sig vara mäktiga att förflytta sina små, lätta kroppar över ett inbillat djup.

I begynnelsen är djupen inte större än att en liten fot kan känna tryggheten av Moder Jords trygga kropp under vattenytan.Snart släpper alla fördämningar och som laxyngel stiger uppför floden jublar examinanderna ivrigt förflyttande sina små kroppar mot allt större djup och förståelse.

Förståelsen för och insikten om att de åter är ett med det hav de nu klivit ner i. 

Verklighetens hav.

En bit av himmel

En bit av himmel föll in genom hans fönster.

Biten var blå.Det var svårt att bilda sig en uppfattning om resten utifrån den lilla biten.

 Helhetshimlen.

I ett annat fönster, hans grannes, var himmelsskärvan röd.Den del hans granne kunde se. Om han gick upp på taket till det hus han bebodde då skulle han se allt.

Trodde han.

Däruppe var himlen svart och föll med alla stjärnorna tungt ner över honom. Det slog honom att det dock inte var världsalltets tyngd han kände utan endast den ena hemisfärens.

Av två. Eller tre?

Hur många hemisfärer, egentligen, består världsalltet av?Astrofysikerna säger att de bara känner fyra procent av himlen, den universella. De fyra procenten kan inte ses genom hans enda fönster.Men det han ser av himlen, det är blått och tillräckligt.Han nöjer sig med den bit av världsalltet som faller in genom hans fönster.Det räcker bra att försöka förstå den.

Tidskapslar

Med varsamma händer plockar hon omsorgsfullt ner deras gemensamma liv i boxar.Kapslar av plast.Genomskinliga.För att det det skall vara lätt att identifiera innehållet.Sedan.När livet blott består av minnen.Nu rusar livet förbi medan den jäktades vilda blick flackar av och an.Dock, just i denna stund, infinner sig en stillhet. Som i begrundan över tillvarons mysterier.Frågorna radar upp sig som porslinsstatyetterna på vitrinskåpet.Hon lindar in varje fråga i ett stycke skyddande bubbelplast som hon klippt till.När locket sluter boxen ruvar frågorna kvar, inlindade, inkapslade, på sina hemligheter tills någon söker svaren.Vem skall söka svaren på de så omsorgsfullt inlindade frågorna i deras säkra inneslutningar. Frågorna som skall skyddas och bevaras för eftervärlden.Frågorna söker svar.Om honom och henne, om deras gemensamma liv.Sammanfattat i ett antal genomskinliga plastboxar. 

Söker svar. 

Varsamt, försiktigt.   

Min far 

Min demente far 

är som en tidskapsel,

innesluten, i sig själv.

En gång var han en utåtriktad man med en nyfikenhet på livet.

Nu kröks tiden, i hans eget universum,så att det som var då blir nuoch det som är nu blir ett svart hål,där ingenting mera kommer ut.

Min fars demens slukar alla minnen.

De mest närliggande fångas snabbt in av mörkrets gravitation.

De gamla planeterna kretsar envist i samma banor, monotont upprepande sitt ihåliga budskap.

De forna stjärnornas glans består 

av sedan länge emitterat ljus, ljus som redan slocknat när det når betraktarens öga.

Min far närmar sig det svarta hålet som en slocknad stjärna.

Poeten

I poetens ögon får vardagen

en besynnerlig glans.

Det är som om han krupit lite närmare

och böjt sig något djupare för att fånga in detaljerna,

dem som vi andra inte ser.

Hans öga når bortom och bakom.

Hans penna är som en cisellerares verktyg.

Etsande de tunnaste gravyrer i sköraste porfyr.

Han etsar inga gravstenar i guld

eller minnestavlor i marmor.

Han smeker blott naturens 

ömmaste väsen med sitt stift

för att Moder Jord 

inte skall glömma sina barn.

I vildaste beundran över sin egen härkomst

får poetens öga en särskild glans

då han betäcker Moder Jord med sitt stift. 

Författaren

Jag hörde det på radio.

En författare stod vid det band

som transporterade backar med läsk.

Vid transportbandets slut väntade mottagarna 

för att sköta ilastningen och leveransen av läsken.

Författaren var ny på jobbet.

Efter en stund var det dags för paus.

Med en tryckning på en knapp 

skulle bandet fås att stanna.

Författaren tryckte på knappen.

Men han tryckte på fel knapp.

I stället för att ge sig själv och sina medmänniskor en paus

åstadkom han bara att bandet löpte dubbelt så fort.

I mottagarändan hann  de andra inte med.

Läskbackarna dunsade i golvet.

En doft av päron slog emot författaren.

Den paus som följde blev livslång. 

Men vem gråter över päronläsk?

Mina egna bilder

I min släkt gör vi bilder.

Professionellt.

Som tidsfördriv.

Av lust.

För att vi måste.

Mina bilder finns i mitt huvud.

De kommer sällan därifrån

som bilder

för andra att betrakta.

Mina bilder kan man lyssna på,

eller läsa om.

Bilderna 

är mina föreställningar 

om min omvärld.

Min omvärld 

beskrivs 

i mina bilder. 

I mitt huvud.

Tänkaren

Tänkaren är som min farbror.

Han gör samma bild om och om igen.

Varför?

Han eftersträvar den perfekta bilden.

Den som inte finns.

En bild är bara en bild.

Som sådan en efterhärmning av något annat, större.

En bild kan inte infånga det den avbildar. 

Då skulle bilden upphöra att vara bild

och övergå till att bli det objekt den försöker att beskriva.

I bilden finns dock något annat 

som inte finns i föremålet.

I bilden finns målaren.

Han målar sig själv

gång på gång.

I bild för bild.

Målaren är som tänkaren. 

Tänkaren är som målaren.

Tankesprånghöjden (tsh)

Tanken kan göra ett språng -så långt-

att det inte längre går 

att hitta tillbaka till ansatsen.

Språngets fantastiska båge

kan ibland ses på himlen.

Ibland i flerfärg.

Ibland bara som en ljusblixt.

Det går inte heller att avgöra 

i vilken ända ansatsen börjat.

Språngets ändor liknar varandra 

så att den som tror sig betrakta ansatsen 

i själva verket ser landningsplatsen.

För att åstadkomma ett fantastiskt språng 

krävs en lika fantastisk ansats.

Mitt i språnget är tanken som mest storslagen 

och uttrycksfull.

Just där språngparabeln vänder bor tankens största kraft. 

Tankens kraft uttrycks i tankens språnghöjd, tsh. 

Livskamrater

Min livskamrat gör sitt eget dopp.

Själv sitter jag på en bänk. 

Som livräddare.

Om hon skulle få kramp.

En gång fick hon livskramp.

 Hon bör inte längre doppa sig alldeles ensam.

Får man kramp behöver man omedelbart hjälp.

Simmar man utanför avspärrningen är det olämpligt att man får kramp. Då hinner kanske inte hjälpen fram i tid.

Själv sitter jag på min bänk.

Krampen är långt borta.

Just nu.

Man skall aldrig sitta ensam på en bänk.

Endast om man måste för att ens livskamrat tar sig ett dopp.

Om vi får kramp nu, samtidigt

-hon i vattnet och jag på bänken-

då kan ingenting hjälpa oss.

 Idag tar hon sig bara ett dopp. 

Idag.

Kramp

Krampen var en del av Krisen.Krisen började med kramp.Krisen varade längre än krampen höll i sig.Krampen var värre än själva krisen. Den överraskade, skrämde.

Krampen hade inget namn.Krisen var namnet på alltihop. Så som eftervärlden skulle beskriva det skedda.

Skeendet som inleddes med en kramp.När krampen så småningom släppte vidtog krisens andra fas,förståelsefasen.

Krampen var ofattbar.Krampens upphov däremot skulle förklaras.Förklarandets tid var smärtsam. Smärtan tog vid där krampen slutat.Efter smärtan kom tröttheten.

Tröttheten övergick allt förstånd.Förståndet höll på att gå förlorat.Förståndet hade sin del i Krampen. Eller snarare i Krampens upphov.

Idag söker Förståndet nya vägar. Andra banor, fria från gamla mönster.

Men, i mörkret lurar fortfarande Krampen. Den styrs inte av viljan.Viljans uppgift är att vägvisa Förståndet. Betvinga Krampen.Viljan styr dock inte allt.Inte kramp, inte smärta, inte trötthet.Bara ditt förstånd. Bara till en del. Tyvärr.

Centralt

Att bo är centralt.

Att bo centralt 

är mindre viktigt.

Centralt är dock

att det är viktigt

att bo.

Om man inte bor

är man bostadslös.

Om man däremot har ett hem 

är man lyckligt lottad.

Alla har inte någonstans att bo.

Lotten faller olika i livet.

Alla har varken hem eller är lyckligt lottade på annat sätt.

Att vara hemma hos sig själv 

är centralt.

Ett eget hem är en lyckad sak.

I livet. 

Centralt.

Pärlemor

Dammusslan kan leva där strömmarna är som starkast.

Tack vare sin starka fot.

Den är svår att urskilja från stenen den sitter på.

Dess oansenliga yttre skvallrar föga om innehållet.

En hel katedral ryms därinne.

En helgedom i guld och pärlemor.

Där vill jag vara.

Skalet skyddar mig från de starka strömmarna.

Foten håller min boning fast.

Därinne är allting stilla. 

Vattenkaskaderna som slår mot taket låter inifrån som vindens sus i träden.

Solens heta strålar lyser upp taket så att det skimrar i fantastiska färger.

Jag är som musslan.

Dödsdömd utan mitt skal.

Skalet är min boning och mitt skyddsrum.

Utanför ryter forsen, bränner solen.

I stilla bön vänder jag blicken mot katedralens pärlemortak.

Samlaren

Skönheten frestar hennes öga.

Skönheten som repeterar sig själv i det oändliga.

I naturen, i föremålen, i människorna.

Som en spegelbild av en spegelbild upprepar sig skönheten i hennes dyrbara samling.

Samlingen är anslående.

Som Skönheten själv.

Dock är den inte komplett.

En sådan samling kan aldrig bli komplett.

Så som fraktalers sköna mönster speglar sig det lilla i det stora.

Sålunda kan hon aldrig se det skönaste.

Den skönaste av fraktaler 

är antingen mikroskopiskt liten,  och därför inte upptäckbar, 

eller så kosmiskt väldig att den omöjligt kan överblickas.    

En samling blir aldrig komplett, 

utan endast en fraktal, en spegelbild

av Skönhetens embryo. 

Hon samlar på spegelbildernas spegelbilder.

33 år är till ända.

Sopranen jublar 

ur högtalaren.

Sommaren jublar inte.

33 år avslutas i tårar.

Det 34:e året påbörjades 

samtidigt som himlen 

öppnade sig den sommaren 

när näktergalens röst 

redan tystnat.

Vi talade tystnad 

med varandra.

Vi jubilerade utan jubel.

I endräkt sökte vi vägarna bort, 

var och en för sig.

Sommaren hopar sina regnmoln

över vår tvåsamhet.

33 år av sökande är slut. 

Våra vägar söker sina mål.

Brudbrödet

Bruden bröt brödet och gav till sin gemål.Brödet var som ett helt mål.Brudens bröd mättade dem båda i 33 år.

I 33 år mättade brödet.Bruden bakade brödet och gav till sin make.I 33 år bakade hon brödet.

*

När 33 år var till ända tog plötsligt mjölet slut.I 33 år räckte mjölet.

Bruden tog då fram ett nytt recept.Bruden bakade det nya brödet och bjöd sin make.Bruden bröt brödet och gav därefter hälften till sin gemål.

Det 34:e året.

Det nya mjölet var gjort på samvete.Samvetet mättade varken bruden självt eller brudens gemål.Samvetsbrödet räckte inte som det gamla gjort.

*

Det gamla brödet hade bakats av kärlek.I 33 år räckte kärleken.Brudbrödet bakas bara där kärleken växer.

I hela 33 år växte kärleken.Efter 33 år av god växt dog kärleken.Gemålen bröt upp efter 33 år av brödbrytande.

Samvetsbröd mättar ingen.

Bordunen

Bordunen ljöd och bar oss båda de 33 åren.Bordunens uppgift var att bära.

Vi bars i 33 år av den gemensamma tonen.Tonen bar oss genom år av dissonanser.Tonen blev vår gemensamma klangbotten.

Bordunen var vår symfonis fundament.Den enda tonen skapade dock inte ensam harmoni.Men den band ihop takter till motiv, motiv till avsnitt.

Tonen fanns där under klangen och kontrapunkten.Hur än rytmerna varierade bar vår gemensamma ton ossfrån avsnitt till avsnitt, från sats till sats, trots kampen mellan olika temata, trots polytonaliteten, trots slitningarna i tempi,trots melodiernas karghet, trots avsnitten av energilöshet,trots allt det som egentligen var en omöjlighet.

I Codans slut tog även tonen slut. Bordunen upphörde att ljuda.När klangbottnen brast vidtog tystnaden.När tonen som ständigt varit närvarande plötsligt tystnadedrabbade oss tystnadens nakna smärta.Tystnadens smärta blev till en avgrund. Avgrunden öppnade sig svart under oss. Bäraren var borta.Tonen som byggt en bro över djupen fanns inte där.

I det tomma gapet där ingen röst mera talade, ekade de sista dropparnas fall i djupet.Ett kallt vinddrag nådde oss där nerifrån.I 33 år hade vi balanserat på randen till en avgrund.När tonen slutade bära oss föll vi handlöst mot avgrundens botten. Vi faller tillsammans. Våra händer trevar efter varandra.

En annan plats

I avgrundens mörker

faller våra kroppar.

Våra händer håller fast

det enda vi har kvar.

Vi känner den kalla vinden i våra näsborrar

utan att se varifrån den kommer.

I den kalla vinden tåras våra ögon.

Vinddraget är resultatet av våra kroppars resa neråt, 

mot djupets botten.

Medan vi faller med svindlande hastighet 

genom schakt av tidsrymder. 

När vi slutat att falla

och öppnar våra tårade ögon

befinner vi oss på 

en annan plats.

En annan vy.

Vi bestämmer oss för att 

öppna våra ögon.

Drömmen

På den 34:e dagen av djup sömn slog hon upp sin blick. I 33 dagar hade hon sovit.

Sömnen var djup och lång, men inte drömlös. Hon drömde medan hon sov. Hon drömde sitt liv.

Hon gick in i drömmen redan den första dagen. Den första bröllopsdagen var som en dröm.

De följande 32 bröllopsdagarna var en fortsättning på den första drömmen.

Den 34:e dagen slog hon upp sin blick. Det hon såg, den 34:e dagen, var alla de övriga 33 dagarna.

De dagar hon sovit och drömt sitt liv. Den 34:e dagen var uppvaknandet.

Hon vaknade och såg sin egen dröm. I 33 dagar hade hon levt i en dröm.

Alla 33 bröllopsdagar hade  skänkt hennes dröm nytt liv. Drömmen var hennes liv.

Nu hade hon vaknat till en dag som inte längre var hennes liv.

Den 34:e dagen var någon annans. Inte hennes. Någon annan skulle leva och drömma den dagen.

Bröllopsdagen var inte hennes.

Längre.

Den nya dagen

Att vakna upp en dag, sin egen bröllopsdag, och upptäcka att den inte är din, låter som din ovälkomna mardröm.

Du vill inte vakna.Trots att drömmarna  den här morgonen tagit slut.Sömnen släpper sitt grepp.Till slut. Mot din vilja.

Den nya dagen är inte din.Dagen som kommer att regna bort.Du omges inte av din familj.

Idag skall du fira i ensamhet.

En dag, dock inte idag, kommer en ny dag. En bröllopsdag, utan bröllop. En dag då det regnar.

Alla dagar är inte bröllopsdagar. De flesta dagarna regnar bort.

Även nya dagar blir gamla. Redan nästa dag. Nya dagar är inte farliga.Var därför inte rädd för den nya dagen. För regnet.För ensamheten.Öppna dina ögon för den nya dagen. Alla nya dagar är ändå inte regndagar.Låt varje ny dag bli en ny dröm.

Dröm den nya dagen med öppna ögon.Mardrömmar kommer bara om du blundar!

Din nya dag slår upp portarna. 

Kliv ut.

Korsstygn

Korsryggen värker.

I korsryggen gömmer hon smärtan.

Sin egen. Och andras.

Jag lägger min arm 

som en korsarm 

över hennes rygg.

Smärtan söker sig upp i min arm.

Ur korsryggen stiger smärtan. 

Upp i korsarmen.

Vems kors bär jag?

Vems kors bär hon?

Hon syr ihop våra sår.

Med korsstygn.

Solen

Vi såg solen. Bakom molnen.

Dess strålar nådde oss inte.

Inte den här sommaren.

Solen lyste på grannens åker.

Vår åker tog emot regnet.

Det var ett solregn.

Fastän solen inte nådde vår åker.

Den här sommarens sol var inte hos oss.

Regnet hade bestämt sig.

Regnet ville falla över oss.

Medan regnet föll den sommaren

växte vi i vår tro.

Att solen alltid finns där,

att den är ämnad för oss,

men att dess strålar inte alltid når vår åker.

För att vi skall växa.

Och böja våra huvuden mot marken.

Mina decennier

Jag föds till 50-talet.

Under 60-talet får jag vara barn.

Vuxenlivet erövrar mitt 70-tal.

80-talet avslöjar min vilsenhet.

Krisen kommer med 90-talet.

00-talet är obönhörligt det decennium 

då jag kommer att passera de 50.

Innan 10-talet är slut kommer jag 

att vara pensionär.

Får jag leva på 20-talet kan det bli 

ett fint decennium.

Lever jag ännu under 30-talet 

är jag riktigt gammal.

Har jag fått leva ända till 40-talet 

kommer jag slutligen 

att ödmjuk inför livets nådighet

dö under detta decennium.

Det var allt för mig. Ha en bra fortsättning! 

Systemkrasch

Mikrofonen tar inte upp 

ljudsignalerna

Dammsugaren orkar inte svälja 

mera damm 

Telefonen förstår inte längre 

vad jag säger

Kompostbehållaren är full av 

förruttnelse

Jorden välkomnar inte 

regnet.

Det är nog nu.

Det är för mycket.

Gränsen är nådd.

Klarar inte mer.

Systemkrasch

Cyklisten

Det måste ha blivit sju mil om dagen. Eller åtta. Varje dag. Hela året. Sommar som vinter. Längs den ibland hårt trafikerade bilvägen. Från den ena kommunen genom den andra. Tills han nådde den tredje. Där vände han. Tillbaka. Cyklisten.Han stod ofta upp och trampade. Hans fysik måste ha varit enastående god. Av allt trampande. År ut och år in. På pakethållaren fanns en cykelsits för barn monterad. Utan barn i. Däremot innehållande en last som var omsorgsfullt intäckt i genomskinlig plast. Till synes samma last. Sommar som vinter. I ur och skur.Cyklisten cyklade alltid ensam.  En ensam trafikant bland trafikanter. På väg. Med en obestämd last. En obestämd cyklist. Synlig bland alla trafikanter.

Det kunde inte hjälpas att man av anblicken fick intrycket att lasten, trampandet de sju till åtta milen varje dag, saknade verklig betydelse. Att själva cyklandet saknade mening. Att cyklistens dagliga aktivitet,  år ut och år in, i ur och skur, var totalt meningslös.Cyklisten trampade sin väg fram och tillbaka. Alltid med samma energi. Outtröttlig. Om somrarna färdades han bland semestercyklande turister. Om vintern ensam i kyla och blåst där personbilar och tunga fordon knappt hann lägga märke till honom. Ändå måste alla ha sett honom någon gång. Under alla dessa år.

Vad tänkte de? Hade någon av cyklistens medtrafikanter någonsin ägnat en tanke åt denna gestalts trampande  på sin cykel med en last insvept i genomskinlig plast? Reflekterat över en sådan aktivitet som försiggick år ut och år in framför deras ögon? Funderat över meningen med cyklandet, över lasten i barnstolen, så omsorgsfullt inpaketerad i plast? Frågat sig vad är egentligen meningen med livet? Vad är meningen med cyklistens cyklande? Vad är meningen med trampandet, år ut och år in? I ur och skur? Cyklistens resa? På samma väg? Ensam? Bland andra. Synlig för alla. Ändå osynlig för alla. 

Hjulet

Cyklisten trampar. Cykeln rör sig framåt. Hjulet mäter vägen. Målet ligger bortom det främre hjulet.

Cyklisten slutar inte att trampa. Vägen till målet är oändlig. Målet är oväsentligt. Hjulet mäter vägen.

Så länge hjulet snurrar och cyklisten trampar finns målet. Målet är en förutsättning för trampandet,men helt oväsentligt.

Trampandet däremot, är viktigt. Trampandet definierar målet. Utan trampande finns inget mål. När hjulet inte längre mäter vägen finns inte heller målet.

Vägen finns dock kvar även sedan trampandet upphört. Trampandet definierar också vägen. Utan trampandet behövs i själva verket inte vägen heller.

Hjulet mäter vägen. Utan väg saknar hjulet relevans. Ett stillastående hjul talar emot sin egen idé. Ett stillastående hjul kan inte längre bära cyklisten. Han tappar balansen och blir liggande. Hjulet som slutat att snurra har upphört att finnas. Cyklisten likaså.

När allt stannat och Stillheten härskar på jorden hörs i Höjden ett stilla vinande som av ett cykelhjul. 

I väglöst land.Utan mening. Utan mål.

Jag paddlar

Kajaken bär mig så länge jag paddlar.

Om jag slutar paddla kan vågorna välta min farkost.

Håller jag en stadig kurs 

klyver kajaken vågorna utan att darra.

Att paddla mot vågorna är tungt, 

men så länge jag paddlar 

är min färd säker.

Jag fäster min blick stadigt på landmärket.

Kajakens för pekar tydligt mot mitt mål.

Konvalescenten

Efter en längre tids sjukdom blev tillståndet allvarligt. Själva tidpunkten för insjuknandet var höljt i dunkel. Det var sjukdomens utbrott som gjorde sjukdomen tydlig.

Hur länge sjukdomen hade varat var omöjligt att säga. Den hade kanske alltid funnits där. Fast ingen sett den. Den sjuke hade förmodligen varit sjuk utan att veta om det.

Nu hade den sjuke blivit sjukförklarad. Sjukdomens utbrott hade gjort den sjuke sjuk i allmänhetens ögon.

Det avvikande beteendet hade förklarats sjukligt. Sjukligheten var kanske dessutom ärftlig. I så fall hade sjukdomen funnits där mycket länge.

När sjukdomen tagit herraväldet över den redan på förhand till sjukdom dömde, existerade inget annat än sjukdomen. Individen fanns inte mera. Individen reducerades till en diagnos. 

Diagnosen ledde till behandling. Behandlingen förklarades efter en tid vara avslutad och den sjuke led således inte av sjukdom längre. 

I stället blev den sjuke nu konvalescent. Konvalescensen skulle nu räcka, fick den sjuke veta, till dess att han kunde förklaras frisk.

 Men den tidigare sjukförklarade hade burit på sin sjukdom trots att han inte känt sig sjuk. Nu när han ännu inte blivit förklarad frisk, men inte heller längre var sjuk, undrade han vart sjukdomen egentligen hade tagit vägen. Kunde sjukdomen bara försvinna?

Var konvalescensen bara namnet på den tidsrymd som ansågs rimlig under vilken sjukdomen inte mera gjorde sig gällande och kunde förklaras utrotad? Eller återgick sjukdomen i själva verket bara till ett slumrande stadium? Så som den slumrat före utbrottet?

Var den sjuke då trots allt fortfarande sjuk i en sjukdom som inte kom till uttryck? Kan sjukdomen i själva verket skiljas ifrån den sjuke? Eller är sjukdomen bara ett avvikande uttryck för en avvikande personlighet?

Om så är, vem kan då betrakta den sjuke som sjuk? Om sjukdom definieras som avvikelser från det normala,  är vi då alla sjuka i någon mening!? Va? Befinner sig definitionen på ett sluttande plan? I så fall är sjukdomsbegreppet synnerligen godtyckligt!

Den sjuke kan identifiera sig med sin sjukdom, eller låta bli. Sjukdomen är inte jag. Den är bara en avvikelse från mitt normala beteende. Kanske mitt normala beteende t.o.m inbegriper det som andra skulle kalla sjukligt? Så länge jag inte själv betraktar mig som sjuk, kan jag leva med ett visst mått av ”sjukligt” beteende. Även om jag så skall vara konvalescent resten av mitt liv!  

Vänner

Nya vänner får mig att känna sig ung till sinnet.

Jag är lika ung som vänskapen är gammal.

Den unga vänskapen gör mig pånyttfödd.

Livet börjar där vi påbörjar 

vår gemensamma historias tideräkning.

*

Mötet med gamla vänner gör mig gammal.

Vänskapen är lika åldrad som mina vänner.

I deras åldrade ansikten ser jag 

hur livet förflutit.

Livets testamente är inristat 

i deras fårade pannor.

De gamla vännernas tid är utmätt.

Så även min.

Kanalsimmaren

Kanalsimmaren kände sig oändligt trött inför kanalbytet. Att byta kanal skulle bli tungt. Utbudet var enormt.Valmöjligheterna oöverblickbara. Valet blev helt enkelt honom övermäktigt. Därför tog kanalvalet emot för kanalsimmaren. Han kände ångesten komma krypande innanför våtdräkten. Att behöva välja var ingen behaglig uppgift.

Kanalsimmaren hade, trodde han, gjort sitt livs val den gången, då han bestämde sig för sitt yrke, kanalsimmarens. Aldrig hade han kunnat ana att en kanalsimmare idag måste byta kanal, för att överleva. Kanalbyten hade rent allmänt blivit vanligare bland hans kollegor. Vissa hade inte bara gjort ett val, utan flera! Nu kände kanalsimmaren hur pressen på honom ökade och ångesten började formligen ånga  ur våtdräkten. Det enda kanalval han gjort i sitt liv hade varit ett sådant bra val! Kanalen hade varit en bra kanal. Valet han gjort då  hade känts så rätt så länge. Fram till idag.

Idag hade utbudet av kanaler  ökat så kraftigt att t.o.m ett nytt koncept vuxit fram, där kanalbyten á priori var en förutsättning. De behövdes för  att påskynda utvecklingen. Framåtskridandet. De nya kanalerna var numera både kortare och grundare än de gamla. Dagens livslängd för en kanal låg i snitt på ett par år.Att villkoren för en kanalsimmare skulle ändras så radikalt hade ingen kunnat förutse. Kanalval var ju förr lika med livsval. Idag hoppade man mellan kanalerna som andra bytte skjortor.

Kanalsimmarens kanal hade legat där utstakad, just grävd för honom. Då hade den ropat honom till sig och bett honom nedstiga  däri klädd i sin vackra examensvåtdräkt. Men allt detta låg nu fjärran i historien.Hans gamla kanal hade faktiskt, om han måste erkänna, grundat upp och även börjat lukta en smula. Sett med andras ögon, än med hans egna hemmablinda cyklop, låg han, rent ut sagt, i en dypöl. I sin slitna våtdräkt som han en gång fått i examensgåva.

Kanalsimmaren hade, om sanningen skall fram,inte hängt med i Utvecklingen, Framåtskridandet. Igen kände han ångesten krypa under våtdräkten. Våtdräktens gummisömmar var inte vad de varit, och ångesten började så smått sippra ut i kanalen. Nu kände han hur båda han och kanalen luktade ångest och förtvivlan. Kanalsimmaren satt fast i sitt eget gamla stinkande ångestdike!

Nu kunde bara ett högt vattenflöde rädda honom. Och se! När han nu så till den milda grad satt fast i sig själv, då kände han i denna mörkrets stund hur de första dropparna började falla från det största moln han någonsin skådat. De första dropparna följdes så av tusen och åter tusen droppar.  Dropparna förenades till rännilar som i den av torkan sprickgenomdragna marken till en början glupskt slukades av jorden och försvann. Rännilarna växte och höjde sig snart över markytan till strida forsar som ivrigt störtade mot den torrlagda kanalen.Vattnet steg över alla breddar och rev med sig allt i sin väg.

Kanalsimmaren som låg på botten av kanalens torra fåra insåg omedelbart faran och tog ett krampaktigt famntag om en sjunkstock. I det kritiska ögonblick som följde när vattenväggen nådde honom släppte han, genomströmmad av självinsikt, taget om allt och lät sig sköljas med av den flod som skulle svämma över alla tidigare kända breddgrader.

Lugnad av ett förklaringens ljussken över den västra horisonten blickar nu kanalsimmaren ut över en vidöppen, glittrande, möjligheternas ocean. 

vem är jag

jag möter mig själv

i varje utsträckt hand

skakar hand med mig

och undrar hur jag mår

lyssnar till min berättelse med andras ord

munnen formar hjärtats ljud

så att jag skall förstå 

att vem är jag

att du är jag och du är du

i dina och dina ögon

möter jag min blick

utan att slå ner min blick

som söker mig i alla möten

undrar jag utan att förstå

att jag är du

som sträcker ut din hand

mot mig i mitt inres mörker

jag tror 

jag fick 

en skymt

av mig

i dina ögon

det räckte 

för att du 

i mina ögon

skulle växa 

till något åtråvärt

du äger något

som jag  vill ha

jag söker mig själv i dig

därför åtrår jag dig

tills du ger mig ditt svar

på min fråga

vem jag är

bilden 

du gav mig

är inte jag

min inre bild är en annan

jag kan inte själv tyda den

ljuset räcker inte

för att kunna se

helheten

detaljerna

färgerna

din bild 

saknar mina färger

detaljerna

den är

för tydlig och klar

platt

förenklad

närsynta ögon 

ser längre

den suddiga bilden ger 

inget enkelt svar

den suddiga bilden kräver en tolkning

det närsynta ögat

fyller den otydliga bilden

med egna detaljer

minnen

tankar

det närsynta ögat

skapar

sin egen

bild

av världen

närsynt 

betraktar jag

min omgivning

för att

försöka förstå

den värld

som jag 

inte ser

det lilla

jag förmår

uppfatta

med mina närsynta ögon

måste räcka

för att förstå världen

världen som sträcker sig

utanför mitt synfält

måste räcka

min syn är nedsatt

min blick

däremot

är skarp

mitt synfält är begränsat

min utblick

tack och lov

är vid

mitt utseende är vanligt

min insikt 

om livet

är ovanligt god

i mina skumma ögon

lyser 

två tydliga lanternor

bakom dem

det stadiga skenet

från min egen ledfyr

när jag tar av mig mina glasögon

slutar jag att betrakta

och börjar att se

då vänds min blick inåt

och jag ser

vad jag tidigare bara betraktat

genom mina glasögon

att se

är att ta av sig 

glasögonen

de som hindrar mig

från att ta till mig

det jag betraktar

din spegelbild 

är 

inte du

din spegelbild är din motsats

din motsats är din like

fast ändå din motpol

din spegelbild

betraktar dig

som du

betraktar den

ni är 

varandras förutsättning

men

omöjliga att fånga

på samma bild

du söker din spegelbild

hela tiden

överallt

en spegelbild 

förutsätter en spegelbild

alla speglar speglar speglar

alla speglar återger dock inte

samma bilder

vi är alla

speglar

som speglar sig

i alla andra speglar

spegelbilder

blir 

spegelbildernas

spegelbilder 

en enkel

helt vanlig spegelbild 

finns inte

i en värld bestående av endast

speglar

fb

i det ytliga 

bekräftelsespelet

står du dig slätt

fjärran är

de långa samtalen

de timslånga vandringarna

den smärtsamma tystnaden

det känsliga lyssnandet

de kloka händerna

de blyga beröringarna

du spelar inte det spelet

bekräftad vare du

obekräftade

du måste lära dig läsa

med dina egna ögon

om du verkligen vill förstå

mina ord i din mun

smaka med alla sinnen

om du verkligen vill veta

vad mina ord vill säga

i din kropp

genom dina ögonlober

viskande i dina öronsnäckor

smekande ditt gomsegel

tills jag når ditt hjärtas förmak

för att genomborra

ditt kontonummer

ett antal siffror

i en bestämd ordning

en insättning kräver

exakta upplysningar

ge mig din kod

så jag kan göra

en insättning

min investering

ge mig tillgång till 

ditt konto 

den exakta sifferkombinationen

utan den kan jag inte hjälpa dig

priviligierad?

bosatt och född

på 

samma 

ställe

priviligierad?

på flykt

från 

födelseplatsen

priviligierad?

född

priviligierad? 

Karriärer

Yrkeskarriär

byta jobb

avancera

Livskarriär

byta liv

förändras

Dödskarriär

byta sida

ge upp 

Karakteristika för karriärer

irreversibla

 individstyrda

sannolika

ointressanta

ett lyckat mål börjar alltid

med en lök

skala löken

hacka den, 

fint om du vill

stek löken

doften av den stekta löken påminner dig om alla goda mål du tidigare tillagat

minnet av dem ger dig den bästa grunden för att du återigen skall lyckas med ditt mål

så fungerar betingning;  dofter skapar den starkaste betingningen

löken i stekpannan är din biljett till framgång

börja således alltid

varje nytt projekt

 varje god föresats

varje ny relation

varje nytt vägval

alla nya mål

med en lök

visdomsord om klokskap

visdom kan uttryckas i tal

eller skrift

visdomen tillhör de gamla

de visa

visdomen förvärvas under ett långt liv 

men

vad är visdom mot klokskap

där visdomen bara är ord

är klokskapen så mycket mer

klokskapen talar ur handling

klokskapen går inte att förvärva

klokskapen tillhör inte oss

men du kan hitta den hos minsta barn

trots att barnet saknar de gamlas visdom  

fasadklättraren

i ett samhälle där alla  håller en vacker fasad utåt utvecklas strategier för att kunna se bakom dem.

En vanlig metod är att försöka slå hål på fasaden, då uppstår ett liten spricka genom vilken en begränsad insyn tillåts, vad man får se bakom fasaden är ändå bara det fasadbyggaren är beredd att avslöja.

Ett annat sätt är att försöka riva fasaden, rasera och därefter i sämsta fall upptäcka att bakom den stolta fasaden fanns bara tomhet, fasaden var ett tomt skal i vilken tomheten ekar en skärande vanmakt.

Den tredje metoden är fasadklättrarens, han varken gör hål eller raserar, han accepterar behovet av integritet och bestiger fasaden med rep och änterhake i stället, med sin diplomati får han möjlighet att se in genom fönster och när en förtroendefull relation växer framtänds snart ljus i fönstren,fasadklättraren får insyn utan att störa eller förstöra, fasaden blir en kontaktyta istället för en barriär. 

att skiljas

att skiljas är att dö en smula

skilsmässan är planerad

tidpunkten är fastställd, måndag kl 16

du har fem dagar på dig att vänja dig vid tanken

du försöker förbereda så gott du kan 

du vill få det snabbt överstökat, ingen sentimentalitet

du ställer kassarna vid garagedörren

räknar, de borde få plats i din lilla bil

en resa, allt är sorterat

keramik       glas        metall

i skilda kassar

för att skilsmässoögonblicket inte skall bli långt och plågsamt

om fem dagar, om fem dagar skall du dö en smula

livet i kartonger

hur många kartonger behövs det för ett liv?

Sammanfattat i ett antal kartonger 

ter sig livet inte alls obetydligt

ditt liv upptar just nu halva vårt livsutrymme

nej, mer faktiskt

livets nödvändigheter

kartonger med livsuppehållande innehåll 

antalet kartonger är måttet på 

hur viktigt ditt liv är

för dig

dina kartonger är fyllda med vackra minnen

livserfarenheter glädjeämnen sorger förhoppningar drömmar 

dina kartonger fyller redan halva 

mitt livsutrymme

nej, mer faktiskt

mitt liv 

finns ju också där i kartongerna

min första skilsmässa

inträffade efter bara ett år

jag var bara förlovad

förlovningen varade i ett helt år

min andra skilsmässa fick större konsekvenser

sovrummets två sängar reducerades till en

ensamtomhet

både i hjärta och sovrum 

min tredje skilsmässa var länge planerad

men blev aldrig av

tomhetskänslan efter den andra skrämde

att skiljas en tredje gång blev för tungt

min fjärde skilsmässa kan jag inte planera

den kommer när Gud vill

de tre vi upplevt tillsammans

du och jag 

var bara en övning

inför den slutliga, den fjärde

aldrig riktigt sida vid sida

jag alltid före, hon efter

olika tempi, annan livsrytm

en gemensam promenad ser 

för en betraktare rent komisk ut

mina långa kliv långt före hennes korta

våra samtal blir kort hug gna och flå si ga

en simtur innebär att jag 

iförd simglasögon simmar fem meter före

mestadels under ytan medan hon

njutningsfullt paddlar efter med högt buret huvud

hon tar alltid lä bakom min rygg

i mötet med människor

i folksamlingar, i vardagen

men i livets avgörande skeden 

kliver hon fram

då står hon främst 

och jag får nöja mig med att komma som god tvåa

lösenord: blåbär

samlevnadsråd till ett ungt par

vid osämja

handla inte i panik

kasta er inte som två mordiska sjöelefanter 

mot varandras blottade halsar

fly inte uppför bergssluttningarna som en hjord skräckslagna antiloper

se varandra lugnt i ögonen

säg

blåbär

varpå den andra svarar

lingon

om det inte fungerar vid första försöket

fortsätt samleva trots osämjaförsök igen och igen

Den tatuerade arvingen

(endast hörsägen avsaknande plats- och tidsbestämning)  

Den dagen barnet fyllde tio år hade folken från när och fjärran samlats. Gästabudsfolket bestod av släkterna på såväl mödernet som fädernet.

De mest långväga gästerna hade rest mycket långt. Dessa människor, vars gula hy och sneda ögon skiljde dem från övriga närvarande, var ättegrenen på mödernet.

Faderns släkt var längre till växten och ljusa i hyn. De bebodde alla den vida slätten där också kalaset skulle äga rum. 

Båda ätterna hade nu samlats för att fira en märkvärdig tilldragelse. Nämligen att ett barn blivit fött in i ett förbund mellan två ätter och överlevt de första tio åren av sitt liv.

De resliga ljusa slättmänniskorna och de småvuxna bergsinvånarna ägde nu tillsammans ett livskraftigt blodsbarn som snart skulle vara vuxet. 

Detta tioåriga barn var deras gemensamma arvtagare till de båda folkens historia. Historien för slättens inbyggare var lång och välkänd i sjutton släktled. På samma sätt visste bergens män att sätta värde på sin ätts berättelser långt bakåt, ända från de urfäder som först intog bergens grottor.

Något skriftspråk hade inte något av folken. De gamla berättelserna bevarades genom att de ständigt återberättades vid fester som den de nu samlats till.

Dock hade man hört talas om att andra folk långt bortom deras egen horisont använde speciella tecken för att med deras hjälp bevara minnet av sina döda anhöriga.

Sådana tecken skulle denna festdag för första gången komma åsyne för de här till gästabud samlade. 

En långväga gäst hade tillägnat sig  konsten att tyda och teckna dessa hemlighetsfulla tecken. Hans närvaro var lika viktig som den unga arvtagarens.

Släkterna hade efter många rådplägningar var för sig, och sedan tillsammans, kommit fram till ett avgörande beslut. Skriften skulle föreviga de båda släkternas respektive stamträd från rot till krona.

I den gemensamma arvtagaren växte dessa stamträd ihop och en ny frisk gren hade börjat växa.

En inledande oenighet om var dessa tecken skulle fästas, ingen släkt godtog en placering inom den motsatta ättens område, löstes så småningom på ett oväntat och överraskande sätt.

Ristandet av stamträden skulle varken ske i sten eller trä, utan i människokött.

Denna dag då släkternas gemensamma ättling uppnått den mogna åldern av tio år var tiden inne för ristaren. Denne skulle rista de hundratals tecknen, som tillsammans utgjorde de båda ätternas kända historia, på barnets rygg.

Ristandet skedde inför hela gästabudsfolkets ögon. Tecknen skulle alla få plats på barnets lilla ryggtavla.

Eftersom arbetet skulle pågå länge och vara plågsamt för barnet hade ceremonin inletts med att söva ned barnet på det sätt som var känt. Man använde en stark dryck som var både berusande och bedövande. Vid rikligt intag föll den rusdryckspåverkade personen i djup dvala.

Så skedde också och medan offret låg medvetslös på mage perforerades ryggen under det att den extatiska dansen och musiken eggade åskådarna.

När ristaren slutligen var färdig och lade sina blodiga verktyg åt sidan täckte tatueringen den späda ryggen från ryggslutet till översta nackkotan. 

Armarna hade lämnats orörda. På dessa skulle nya, ännu ofödda ättlingar få sina namn inristade.

Efter någon tid av allmän oro över barnets djupa sömn vaknade det och skrek hjärtskärande av smärta. Ingen bedövning i världen kunde nu lindra den ohyggliga plågan som åstadkoms av alla de små såren i den genomborrade huden. 

Smärtan ledde snabbt till ett akut chocktillstånd. Barnet föll i koma och dog strax därefter.

Stor bestörtning drabbade de två ätterna. Deras respektive stolta historia som lagts på barnets rygg hade bokstavligen dödat barnet, 

den tatuerade arvingen.

Sypuffen

Ett skrin

för trådrullar, nålar, knappar, blixtlås, måttband, gummiresårer, halvfärdiga broderier, natband.

Skrinet är av trä och inte särskilt stort. Lacken har gulnat. 

Handtag och träknoppar, klarröda.

Facken är fyra till antalet och kan fällas ut åt två håll.

Mormor Marthas syskrin. Martha som kunde virka spets.

Ur skrinet plockade hon verktyg och material till allt det vackra som växte fram under hennes stora, använda händer.

Sedan. Skrinet är nött och gammalt. I tre decennier spelar skrinet åter en central roll. Hos Marthas dotterdotter.

Ur skrinet föds kaniner, tigrar, herrbyxor, konfirmationsklänningar, nya köksgardiner och en lust till livet.

Livet, som hålls ihop med hjälp av nål och tråd, säkerhetsnålar och zigzagsöm.

Sypuffen går från mor till dotter  än en gång.

Ett skrin som rymmer de nödvändiga redskapen och tillbehören för att hålla livet samman. 

Med nål och tråd. I en enda livslång brodyr.

Från Martha till dotterdotterdotter.

Singer

Symaskinens sång har tystnat

Singern var lika gammal 

som relationen, 35 år.

En pålitlig följeslagare genom livet. 

Alltid redo att göra tjänst. 

Alltid nära men ändå försynt tystlåten. 

Singer sjunger när du önskar. 

Sin pålitliga sömsång. 

I rak takt och udda.

Nu har sången tystnat. 

En trofast vän har sjungit sin sista vers. 

Vad vi saknar dig, 

vår egen Singer.

Vila i frid, 

du fästmansgåva 

från en tacksam man 

och hans Josefin.

Illusionen

Nu ligger åter skedarna stilla, inför vintervilan. 

Turisterna har lämnat ön. 

Springbrunnen spelar inte här. 

Mannen med de stora händerna tömde ensam sina fickor 

och återvände aldrig från sin skövlade skog.

Paradiset på jorden finns inte. 

Illusionen verkar bara på besökaren.

I den nedhuggna skogen 

hänger han ut sin vanmakt. 

Utelämnad till sig själv 

är han beskådad, av alla.

Augustiväggens hetta 

talar ett motsatt språk. 

Olika verkligheter 

bor i olika väggar. 

Augusti är inte augusti. 

Kylan går igenom väggen i den heta solen.

Vänd tillbaka!

Grågässens antal i början av augusti överraskade mig.

De hade bestämt sig. Deras resa hade börjat.

För några dagar sedan hade deras cirklande flykt blivit mera målmedveten. 

Det är nu fullbordat, det som skall ske.

Nu återstår bara en lång resa. När uppdraget är slutfört finns bara återvändandet kvar.

Vänd tillbaka, skriar vi tillsammans.

Vänd hem, din tid som är nu har redan blivit då.

Fåglarna flyr, de tar dig med sig.

Känn deras vingslag mot din kind.

Du höjer ivrigt dina trötta vingar för att hinna upp dem.

Hjärnsex

Nu när våra hjärnor äntligen vilar i samma näringslösning skjuter trådarna sökande fram genom mediet.

Likt koralldjurets tentakler fångar de sitt byte.

Blixtar av ljus lyser upp det mörklagda laboratoriet när våra hjärnor förenas i en första kyss.

Tentaklerna smeker de ljusröda hjärnvindlingarna.

Ljuset pulserar allt intensivare och som vid en given signal tömmer sig hjärnkorallerna på all sin mjölke.

Vattnet vi badar i fluorescerar sitt ljus och utlösningen blandar sig med kosmos mjölkvita strimma.

Utmattade vilar vi i revets korallarmaroch uppfångar varandras subtilaste impulser.

Trådlöst 

kommunicerar våra hjärnor med hjälp av det blå.

Det blå ljuset är så kortvågigt att det med lätthet övergår 

i osynlighet.

På ett osynligt plan hittar vi varandra.

Vi är inte ordlösa, men våra ord saknar sin vanliga innebörd.

De osynliga orden är släkt med de blå vågorna 

som binder våra hjärnor samman. 

En tunn tråd av proteiner, likt den starkaste stålwire, 

men ändå så lätt 

att den går att flyga med.

När vi spunnit den blå tråden 

tillräckligt lång

lyfter våra hjärnor 

för att slutligen fångas 

av den starka vinden.

Kristusbilden

Min fru och min gode vän brukar ibland, av förekommen anledning anser de,  och bara var för sig, påtala min kristuslika läggning. -Du behöver inte lida för andras skull! -Utplåna inte dig själv för Guds skull!-Tänk lite på dig själv också!Jag kan naturligtvis inte hålla med dem. Jag är inte den altruist (!)  de vill hävda att jag ibland är. Men en sak har Jesus och jag gemensam. Det är en egenskap som i våra skilda fall just därför yttrar sig lite olika.

Jesus gav ju sitt liv för oss andra, den övriga mänskligheten.  Eller åtminstone till den del av mänskligheten som var övertygad om att hans offer skulle rädda dem från den gamla trons skärseld. Efter Jesu död påminner vi oss hur han göt sitt blod och utgav sin kropp för oss. Vi tar emot hans offer, varje söndag om vi så önskar. Hur kan jag över huvudtaget påstå, att jag, lilla människobarn, har något gemensamt med vår största ikon? Inga jämförelser i övrigt, utom på en punkt. Om du ursäktar.

Även jag utgjuter mitt blod och utger min kropp för dem som vill ta emot mitt offer. Jag gör det frivilligt, som förvisso också Jesus gjorde, även om han följde en betvingande röst i sitt inre. Jag hör ingen röst inom mig som manar mig till att offra mig för mänskligheten. Långt därifrån. 

Men ändå måste jag utgjuta mitt blod. I min musik och mina texter gjuter jag mitt blod och utger mig själv till er som välkomnar mitt offer, med risk för att även jag skall bli korsfäst! Men hänger ni mig på korset blir jag åtminstone synlig! Ge mig sedan den begravning jag förtjänar. Häng inga ikoner över mitt minne i era kyrkor. Skriv inte fyra evangelier om mitt liv.Men låt dessa ord -hans blod var för dig utgjutet -hans kropp var för dig utgiven, få en ytterligare betydelse.

Vi offrar alla något för varandra.

Tidzonernas landskap

Ge mig din tid!

Kan en gåva vara mer värdefull än den då du gav mig en del av din livstid. 

Då jag fick leva ditt livsögonblick, tillsammans med dig.

Nu är min hetaste önskan att bara en gång till få uppleva en bråkdel till av din livstid! 

En bråkdel är inte en så liten gåva som den ser ut, om jag kan få fortsätta att äga den utan att förlora den.

Den stunden av ditt liv jag delade just då med dig, blev till en svalkande oas i Tidzonernas karga ökenlandskap.

När jag framlever mitt liv mellan tidzonerna, när jag korsar de osynliga tidslinjerna, törstar jag efter ditt svalkande väsen.

I min Samsonite som inga termiter kan genomborra och förinta dess innehåll, förvarar jag den tidgåva jag fick av dig.

I ökenlandets väghotell gömmer jag mig för världen. 

När kylan och mörkret tränger in under dörrspringan låser jag upp locket för att tiden jag gömt där innanför glasfiberhöljet  obemärkt skall få rinna ut.

I den kyliga ökennatten, där jag sover utan min skyddsängel, glimmar en spegelyta under min smala bädd. Under mitt ensamma läger i nattmörkret speglar Tidens spegel din och min tid.    

Radiotystnad i Ensliga Bergen

jag hamnade i 

hennes radioskugga

min dal kändes djupare än hennes

mellan oss de skuggiga bergen

de hade inte funnits där 

när vi senast sågs

någon hade placerat dem emellan oss

avståndet fågelvägen var kort

men inga brevduvor flyger igenom berg

mina meddelanden når inte henne

hennes mottagare tar inte emot

radiotystnad

snöklädda toppar

den vita duvan dör av kylan

om den måste passera bergen 

där kyla och tystnad råder

Jag älskar

mitt språk, för att det är mitt!

Jag fick det i födelsepresent den dag jag föddes.

Gåvan var som en liten klump i botten på ett baktråg.

I klumpen fanns den kultur 

som behövdes för att jag själv,

den dag jag skulle öppna min mun,

skulle kunna forma mitt eget språk.

Mitt språk har alltsedan dess varit formbart som klumpen 

i botten på baktråget, 

ibland format till längder,

senare också gräddat och färdigt att ätas.

Men jag sparar alltid en liten formbar klump i botten på tråget.

Det är inte samma klump jag fick i födelsegåva.

Men kulturen i klumpen har alltid varit densamma.

Jag fortsätter baka mitt språk.

På samma kultur.

Mina följeslagare

när jag föddes såg min mor, drottningen, till att jag aldrig skulle behöva vandra ensam genom livet.

Hon gav mig två livvakter. Deras namn är Vemod och Melankoli.  

Vart jag än reser följer mina två följeslagare mig.De står och gömmer sig diskret i skuggorna när solen behagar skina någon gång. De undviker slättlandets leende landskap.De hukar sig bakom klippblocken på de högsta vitklädda topparna.De smyger strax bakom mig i de fuktiga, kalla skogarna.De väntar på stranden när jag jublande kastar mig i den glittrande oceanen.

Det är också de, som håller fram min rock när jag nalkas min egen strand. De sveper in mig i den bekanta sinnesstämning som jag redan fått i födelsegåva.Rockens bekanta lukt skänker mig trygghet och är min rustning.

Så rustade min mor, drottningen, sin son för livet.Hon gav mig sina två livvakter, dem hon själv ägt i hela sitt ledsna liv.

Nu följer de mig.Tätt i hälarna.  

Bakom skrattet,

under glädjen

lurar deras motsatser.

Det är som om skrattet

tar spjärn där nere

för att bli kvitt känslan

som hänger som bojor kring fotlederna.

Då klingar skrattet högt och gällt

som om det ville befria sig.

Glädjen blir till en överdrift

och står inte i proportion

till varken plats eller tid.

Den glädjen är bara 

den andra sidan 

av pendelns slag

från skuggsidan.

Glädjens utslag 

som mäter 

skuggans djup.

Med vågskålar

 är det på samma sätt.

Vem vill sätta sig 

i den andra vågskålen?

Så att mitt liv 

får jämvikt.

Själv förmår jag 

bara fylla 

den ena skålen

med mitt 

eget tungsinne.

Låt min vågskål 

bli lättare 

än din 

så den kan 

stiga 

mot 

himlen!

Förbarma dig!  

Inte glömma!

Med en aldrig 

tidigare upplevd lätthet

lever jag min dag.

Inga fjättrande bojor drar mig neråt.

Skuggorna kastar sig 

inte över mig.

Jag riktar min penna 

mot mina gamla följeslagare.

Det är som om de tvekar en stund.

Nu vänder de om.

Jag får inte glömma min penna!

Utan den är jag försvarslös mot dem.

När du som sitter 

i den andra vågskålen 

inte längre finns där, 

då har jag 

bara min penna.

Nu förstår jag 

betydelsen 

av mitt språk.

Även om jag ropar i öknen 

så finns mitt språk.

Jag ropar 

så länge 

jag har tillgång 

till mitt eget språk.

När 

språket 

tar 

slut

återstår 

bara 

mörker.

Inför Förtvivlans dag

På Förtvivlans sista dag måste vi  hindra varandra från att stiga neri havet, från att ursinnigt kasta oss ut i  de uppslukande vågorna, från att simma rakt ut från stranden utan att kalkylera med våra krafters styrka att bära oss ändå fram.

Vi måste hålla tillbaka varandra från bränningarna från att simma ut där strömmarna gör det omöjligt att komma tillbaka där djupen är stora.

Där kan ingen strand längre möta oss.Hur frestande är det inte att tömma sina krafter så att vi inte längre orkar återvända.

Att simma rakt ut och samtidigt veta att vi inte orkar nå land.

Utom all räddning simmar vi ursinnigt, med förtvivlan bakom våra hårt stängda ögon, utan mål, denna olycksaliga dag.

Vi orkar inte längre berätta för varandra 

att våra krafter 

nu håller på att ta slut 

att våra 

andningsreflexer 

snart kommer att fylla 

våra lungor med hav.

Mitt bildspel

Mitt liv är ett bildspel.Bilderna är många och av skiftande kvalitet. Vissa bilder är skarpa, kontrastfyllda, svartvita. Andra bilder är suddiga och svåra att tyda. De flesta bilderna saknar inramning.

Mitt bildspel verkar vara  osammanhängande. När jag sätter musik till bilderna, märker jag hur de får en djupare mening och börjar tala till mig.

Plötsligt ser jag hur allt hänger ihop! Hur den ena bilden ser ut att förebåda nästa. Hur den första bilden upprepar sig i alla följande bilder.

Den sista bilden kan jag ännu inte urskilja.

Min musik närmar sig snart slutet. Jag känner igen melodin. 

Strax innan slutackordet klingar ser jag hur i den sista bilden en suddig gestalt tonar fram.Gestalten ser ut att vilja säga något.Ur dunklet lösgör sig den mörka silhuetten och ett par armar sträcker sig emot mig.

Gesten känns bekant. Det är samma avskedsgest jag gjort varje föreställningskväll när jag tackat min publik. Gesten som betyder-Ta mig till era hjärtan- -Jag tillhör er-. 

-Plikten framför allt!

sa den gamle kungen.

-Kärleken är störst! utropar kyrkan,

och skiljer sig från staten.

-Kärlek kan köpas, menar den unge kungen.

-Inte alls, säger kyrkan.

-Den bör förtjänas!

-Vem förtjänar kärlek? frågar den gamle surt.

-Allra minst kyrkan, tycks han mena.

-Den som förtjänar den minst,

den behöver den mest,

svarar kyrkan,

och gör kärleken till en plikt.

Kärleken får plats i en liten koja.

Plikten ockuperar de stora rummen.

Plikten är störst!   

Sanning & Konsekvens

Plikten implicerar,

pekar, framåt,

följer en logik

som vi lärt oss att förstå.

Kärleken, 

i bemärkelsen stark affektion,

pekar inåt,

följer en obegriplig logik.

När Kärleken 

söker sanningen 

långt bortom rättssalarna,

gör Plikten allt

för att konstruera orsakssammanhang 

och beviskedjor.

Kärleken hukar sig 

i den anklagades bänk

när Plikten svingar domarklubban.

-tack

Min läromästare känner sig manad att ta mig avsides för att undervisa mig om följande livsvisdom:

-Vårt språk innehåller ordet (tack). Ordet i sig betyder ingenting om du inte menar någonting med det.-Hur menar du, mästare?-Först ger jag dig några exempel på hur detta korta, men stora ord, förekommer i dagligt tal.-Det sade han med en känsla av tacksamhet.-Det var en tacksam uppgift.-Tack och lov gick allt bra!-Otack är världens lön!-Tack, ett litet ord, men så svårt att uttala ibland.-Ett litet tack är det enda jag begär.-Det var länge sedan jag fick ett tack för allt jag gjort för dig.

-Stopp! Ser du vad jag ser? utbrister mästaren indignerat.-Med det lilla ordet tack förhåller det sig så, säger min mästare,att det i grunden inte är mottagarens glädje, utan givarens. Visserligen värmer det din själ att få ett tack, men inbilla dig inte att den gåvan är större än den givaren ger sig själv! Givarens gåva till sig själv är känslan av tacksamhet. Att känna tacksamhet är till och med större än den största av känslor, kärlek, säger mästaren och ler åt min förvånade uppsyn.

-Känslan av Tacksamhet omfattar nämligen också Kärlek.

-Låt mig få berätta om de fyra syskonen Tacksamhet, Kärlek, Avund och Hat, insisterar min mästare.

Jag kan bara kapitulera inför hans ambition att undervisa mig i Livets gåtor.

-Tacksamhet bor i samma kammare som sitt lilla syskon, Kärlek.

-Vem bor i den andra kammaren då? frågar jag med lärjungens förväntade intresse. 

 -Släpp inte in dem som vill in där, svarar mästaren skarpt.

-Vilka är de som vill in där och som du vill förvägra att dela bostad med syskonen Tacksamhet och Kärlek? undrar jag förvånat samtidigt som jag börjar fråga mig om den här metaforen inte är i barnsligaste laget för mig.

-Det är Tacksamhets och Kärleks styvsyskon som vill göra anspråk på din andra tomma kammare.

De heter Avund och Hat. Alla syskonen är också avlade av samme far, säger mästaren lite kryptiskt.

-Hur kommer det sig, frågar jag skeptiskt.

-Vem kan det vara? är jag tvungen att tillfoga när mästaren tittar uppfordrande på mig.

-Vem tror du själv att det är? är svaret jag får.

-Mästare, vill du att jag skall söka svaret utan din hjälp?

-Rätt uppfattat!

När jag grubblat en stund utan att komma fram till ett rimligt svar, tröttnar min mästare på min brist på insikt och svarar själv.

-Du, du är svaret!

-Om jag själv är svaret, hur kan jag då förhindra att mina samtliga barn kommer att befolka mitt hus?

-Dina goda barn, Tacksamhet och Kärlek, skall du välkomna och ge dem allt de ber om.

-Med Avund och Hat är det tvärtom. Släpp inte in dem om du har kraft att stå emot deras böner. Om de ändå flyttar in hos dig;  så kommer sannolikt att hända även dig, skall du inte ge dem varken säng eller mat. Skänk dem ingen uppmärksamhet utan gå in i din andra kammare, till dina goda barn. Släck inte lampan när Avund och Hat vill sova. Låt dem ligga där med öppna ögon så att de skall tröttas. Öppna dörren till deras kammare och be dem sedan stiga ut. De kommer att vägra till en början. Lämna dörren på glänt. Till slut uthärdar de inte längre att se hur du omhuldar dina två hjärtebarn. Dina två sorgebarn avundas och hatar nu sina syskon. Inte ens de som är Avund och Hat klarar av att avundas och hata längre. De flyttar ifrån ditt varma hem,  ifrån dig och dina barn Tacksamhet och Kärlek.

-Men, tilläger mästaren, när han ser min lättade min, -de kan komma tillbaka om du inte låser dörren till din andra tomma kammare!

-Ja, mästare, svarar jag trött och försöker undvika att avslöja min vacklande tilltro till sedelärande berättelser av den sorten jag nu tvingats lyssna till alltför länge.

Min läromästare tycks vara klar med mig för han har vänt mig ryggen. Jag hann inte ens tacka för lektionen innan den var över!

-Men hur var det nu han sa?  Vem behöver tacket mest, han eller jag?

Även om han inte lyssnar till mig längre fyller jag sakta mig själv med känslan av ( ),då jag viskar ett svagt,

..tack...

Stenbrytaren

Jag skulle egentligen heta Sten, men min mor satte effektivt stopp för det. Hon hävdade nämligen tvärsäkert att ett litet barn inte kan ha ett så hårt namn. Och som inte det argumentet var tillräckligt övertygande drämde hon min stackars far i huvudet med att ifrågasätta det efternamn han givit både henne och sin nyfödde, mig alltså. Kombinationen av Sten och vårt efternamn skulle förorsaka mig ett livslångt lidande; min mor var stark i sin övertygelse. Ingen klok förälder i världen ville utsätta sitt eget barn för sådant löje. 

Far var helt tillplattad. Namnförslaget föll dött till marken och kom aldrig att diskuteras mera. Jag fick således heta något annat istället. 

Men sten skulle ändå förfölja mig i livet. Min livsstig har nämligen kantats av just stenar mest hela tiden. Eller kanske jag inte bör säga kantad; stenarna har en nämligen en förmåga att ligga precis framför mig. Stenarna dyker alltid upp i min väg, jag vet inte hur det går till.

Nu tror ni förstås att mina stenar är bildstenar, alltså livets stötestenar som vi alla möter i livet. Sådana stenar har jag förvisso också råkat på. 

Men det är inte dem jag önskar tala om här. De flesta stenarna i mitt liv är riktiga, av gnejs och granit. Dessa bumlingar är nästan alltid större än jag först anar där de försiktigt sticker upp sin lilla nos ovanför markytan.

Min spades klang brukar då avgöra hur mäktig min motståndare är. 

Hur stor denna kämpe än är brukar jag, måste jag stolt erkänna, oftast avgå med segern.

Vid det här laget har du säkert begripit att jag tillhör släktet GRÄVARE. 

En grävare är en person som med sitt redskap, en kraftig spade av stål (träskaften har han tidigt underkänt då dessa inte är tillräckligt hållbara för hans behov) perforerar markytan för att på detta sätt betvinga den magra jorden att erbjuda livsutrymme åt grävaren själv och hans närmaste.         

Grävaren har alltid en grön familj. Inte en vanlig familj av kött och blod utan en av klorofyll och rötter. Denna vegetariska familj har sina krav på den miljö den blivit tvingad att flytta till.

Mot sin vilja har familjen ryckts upp, med rötter och allt(!), av sin grävande far, och i stället för den miljö de vant sig vid måste de nu anpassa sitt liv till en ogästvänlig plats. En stenöken!

Grävaren, nu far till mången ledsen rotklump, är tvungen att varsamt bearbeta både familj och den nya marken för att sämja åter skall ta plats i hans stora familj.

Mången klar klang från stål mot sten har denna stackars familj fått utstå, och gör så fortfarande, under tiden på stenbacken. Med svett och möda har grävaren samlat de besegrade kolosserna i en enorm hög, ett Kolosseum. Detta aktningsvärda  monument vittnar om den möda som krävts för att skapa en värld där grävaren och hans nära och kära kan leva i god samklang. 

Minnet av klangen av stål mot sten finns där ännu, mest som en påminnelse om den vedermöda som måste till för att vi, jordens barn, skall trivas tillsammans. Utan ett hårt arbete, från båda håll (grävaren har stor respekt för det undergrävande arbete som görs på rotnivå av alla familjemedlemmar) bygger vi inga hållbara samhällen. 

Låt oss därför 

-arbeta inte emot varandra utan med, 

-för en god grogrund för oss att växa i,

-sträva mot ett stenfattigare liv,

-drömma om en grönare tillvaro där  grävaren snart inte behövs längre,

där livet hämtar sin kraft ur den djupa myllan som åstadkoms under århundraden av förmultning,

kort sagt,

-släpp rötterna fria!

Rötternas vän (och stenarnas bekämpare)

Tage  K.Lång

PS. Namnet hade varit Sten K.Lång om inte salig mor ingripit         

Tre män i samma båt

av Jerome K Jerome S Jerome T Jerome

(där K, S, T står för den store författarens andligen vanartiga sonsöner i förskingringen.)

Först en kort karakteristik av huvudpersonerna:

Herr K – obotligt gift ungkarlstyp med författarambitioner

Dir S – nyskild streber med hög levnadsfaktor och tillf. låga ambitioner

Bokh. T – mannen utan portfölj, frustrerad särbo med en pockande konstnärssjäl

Det existerar även en fjärde huvudperson, byräskrivare J, den grå eminensen. Denna person figurerar sporadiskt vid de tre männens bord. Som den inbitne ungkarl han är söker han sina egna vägar. Av gruppens medlemmar är J den mest jovialiske maktmänniskan av dem alla, brukande humorn som avväpnande försvar. 

Dessa herrars första officiella möte tilldrar sig på en lokal uteservering bland turister och en och annan motorcykelförare (ev. samma som envist upprepar sig sitt maskulina budskap).

Under mötets slutfas dyker en stor turistbuss upp framför våra herrar där de just suttit och begrundat stadens praktfulla lindallé. Ut ur fordonet väller en skara äldre personer (äldre i förhållande till våra huvudkaraktärer vill säga). Det visar sig vara deltagarna i årets emigrantseminarium som nu på detta magnifika sätt nu avslutas inför herrarnas blickar. (Det är bokh. T som i egenskap av stadens kulturella spindelman givetvis är underrättad om tilldragelser av det här slaget).

Värd under bussrundturen är tydligen talmannen i vårt lilleputtland, kvinnan med maktbefogenheter att klubba av vem som helst som avviker för mycket åt något håll eller bara håller på alltför länge i en talarstol.

Det är just i denna stund, när emigrantseminariedeltagarna avslutar sin resa inför våra herrars redan dimmiga blickar, som jag, herr K, får en idé som sakta, men stadigt de närmaste minuterna, växer sig större än någon av oss vid det lilla bordet någonsin kunnat dagdrömma om.

Idén är enkel och visar sig snart också vara genial. Mina kamrater tänder omedelbart på båda cylindrarna. (Fler än så har de inte då årsmodellerna före 1963 inte tillverkades med fler än just två).

Jag har försummat att nämna att vår gemensamma ålder delad med tre (eller fyra för den delen) med lätthet överstiger den ålder som var och en av oss haft till förfogande att bygga upp en karriär. Den tid som nu återstår för oss innan den slutliga depositionen hos den andra statsmakten,(om vi bortser från bokh. T som troligen hamnar utanför murarna eller i havet p.g.a. sin politiska läggning) kan vi nu ägna åt stilla kontemplation. Nämligen skall vi då filosofera över våra sista år som nyttiga medborgare och åt att gemensamt begråta ödet som sedan väntar oss.

I just den andan inleds också detta första samtal denna tidiga höstkväll. Bokh T har inför träffen fungerat som sammankallande. Kallelsen plingar till i respektives bärbara kommunikatorer ett par dagar före dagen, som givetvis är en fredag. Tiden är utsatt till respektabla 5 PM. Händelsen går under rubriken AfterWork, vilket i korthet innebär att den arbetande befolkningen styr sina steg mot närmaste krog för att efter en lyckad, eller mindre lyckad i vissa fall, arbetsvecka fortfarande iklädda sina arbetskostymer hänga av sig sina yrkesroller över närmaste bardisk. Alla i vårt sk. brödraskap(en något nattstånden företeelse men så är även brödraskapets medlemmar) har ännu ett arbetsrum att gå till, men det skall visa sig redan denna afton att det inte är helt med sanningen överensstämmande för en av oss olycksbröder. Bror T har sedan vi senast sågs bokstavligen flyttats ut ur sitt så respektabla rum, med den vidunderliga utsikten över ordningsmaktens bunker, och nu hamnat i en kal, ogästvänlig korridor. Vännen T tar detta hårda slag med sitt för honom typiska jämnmod, men intygar att denna kampanj mot hans person varit på gång länge. Han berättar denna sorgliga historia för oss utan sentimentalitet och avslöjar att han inom en snar framtid tror sig bli förflyttad ut i rännstenen. Dir S och jag själv, herr K, blir naturligtvis båda mycket upprörda över denna dystra framtidsutsikt för vår olycksbror och försöker med all vår själsstyrka att komma på en lösning. T är bergfast i sin egen övertygelse om framtiden. Han har haft flera diskussioner med sin chef vilka alla pekar i samma riktning. Första steget kommer att bli att han drabbas av en lönesänkning som blir svår att acceptera. Nästa dråpslag arbetsgivaren utdelar är att tilldelas helt meningslösa arbetsuppgifter. Inga av våra goda råd tycks muntra upp vår kamrat. 

Nåväl, i denna dystra stämning inleds  samtalet mellan oss, allt medan augustisolen spelar i lindarnas bladverk. 

Se synen framför dig! Tre tungsinta bröder iklädda sina arbetskläder betraktar förstrött de förbipasserande medan de läppjar på den första timmen av frihet detta veckoslut. Bokh T, som snart behöver tituleras f.d. bokh. T, sitter med krogens största stop framför sig. 

Jag, hans minnesgode vän herr K, har intuitivt påmint mig själv om att vara detta glas honom skyldig sedan ett halvår tillbaka, och därför, turligt nog, försett honom med detsamma innan samtalet kommer igång. Intet ont anande den smärta han bär på denna kväll har min intuition återigen lett mina handlingar rätt. Han gjorde sig verkligen förtjänt av ett rejält stop idag!

Själv för jag till min mun det minsta glaset på mycket länge. Varför skall jag förklara i slutet av denna redogörelse. 

För att om möjligt kunna muntra upp oss en smula, för vem mår bra av att i en känsla av att vara ratad och samtidigt befinna sig på en krog, låt vara i vänners goda sällskap, med tillgång till obegränsade mängder bedövningsmedel, föreslår jag följande lek. 

Detta är min idé: 

Med den teknik våra bärbara kommunikations-verktyg numera är utrustade med kan vi på plats och ställe dokumentera allt vi säger. Detta vore ju en medmänsklig  och omtänksam handling med tanke på vår nuvarande omvärld, för att inte förglömma alla kommande generationer. I ett sådant audiogram kan  såväl vår frånvarande vän, byråsk. J, samt alla nu levande medmänniskor samt deras efterkommande, ta del av vårt samtal. Lysande! Mina bröder börjar så småningom fatta galoppen och tar sig snart med iver an uppgiften att skapa ett tidsdokument av vårt möte. Ivrigast, visar det sig, är den snart fd. bokh. T. Det går så långt att vi blir oeniga om hur länge detta förevigande skall pågå. T som också har ett förflutet som radioproducent framhärdar starkt att inspelningen skall utgöras av 60 minuters diskussion till ackompanjemang av miljöljud. När han insisterar att även dokumentera sina egna avvikelser från bordet till närmaste tryckeriinrättning vill dir S och undertecknad gärna hindra honom. Men med hänsyn till hans nuvarande sorgliga omständigheter låter vi honom hållas. 

Om han för stunden skickligt döljer sin sinnesstämning har vi svårt för att genomskåda. Leken blir en viktig och betydelsefull aktivitet inte bara för vår olycksbroder, utan för oss alla, denna gudabenådade kväll. 

Slutligen, efter att många ämnen tagits upp och åter fallit platt under bordet, omtalar dir S, som upplåtit sin bärbara kommunikationsapparat för ändamålet, att vårt samtal nu snart pågått i de stipulerade 60 minuterna. Vår misantropiske bror T betvivlar innehållets kvalitet och föreslår en komprimering till 17 sekunders längd. Vi får hoppas att dir S, som förfogar över det oklippta materialet, kommer att finna något guldkorn att bevara för eftervärlden. 

Om inte behöver kanske vårt lilla brödraskap fundera över vad våra möten egentligen är värda. Om vi inte själva finner något värde i det sagda, kan det då vara så, att den enda som har behållning av vårt samtal är krogens ägare! Hemska tanke.

Dokumentet existerar alltså och självrannsakningens stund kommer snart. Så även tiden efter avslutad yrkeskarriär. Den vi alla fasar för. Är det med meningslösheter, i stil med dessa krogmöten, vi skall fylla våra återstående dagar?

Låt oss tro att våra framtidsutsikter är något ljusare än så!

Så behöver jag bara slutligen infria mitt löfte att avslöja varför jag bara nöjde mig med ett litet glas denna kväll. Skulle jag träffa en dam kanske? Eller berodde min återhållsamhet på sommarens vidlyftiga leverne? Ingetdera!

Den skönhet som väntar på mig utanför krogen styrs inte av våra mänskliga drifter utan av elektricitet. Dir S får en provtur och blir hänförd av teknikens nya landvinningar. Låt oss styras av eldriften nu när vi närmar oss ålderdomen! Andra drifter har enligt mina olycksbröder avtagit betydligt. Långt borta är de dieseldoftande karlar vi var förr i tiden (vissa av oss). 

Men hur det än är med den saken är den erfarne stark även i ett eventuellt kommande operativt ögonblick. Den erfarnes fantasi har ju berikats med årtionden av näringsrik mullighet. 

Därför bröder, låt oss inte misströsta, utan se fram emot fantastiska imaginära stunder att dela med andra i samma situation. Bara fantasin sätter gränser!

Skynda mot nya njutningar i livet, bröder!

Låt dina hjärnvindlingar kittlas av ännu oupptäckta njutningar.

På återkommande 

Eder Herr K   

Hjälp

När du ber mig om hjälp är det i själva verket något annat du vill.

När du vill att jag skall beskära dina fruktträd har du ändå redan själv hunnit skära bort samtliga årsskott.

Vad vill du egentligen?

När du vill att jag skall klippa gräsmattan med den gamla rostiga gräsklipparen har du själv gått före med din trädgårdsax i timmar, och får därför min uppgift att framstå som överflödig.

Vad vill du egentligen?

När du ber mig ringa min gamle far, ”för en gångs skull”, är det istället du som svarar ”Hallå”.

När du anklagar mig för att inte bry mig om dig, vad menar du då egentligen?

När du vill göra mig arvslös, vad menar du då?

När du säger att du skall dö, vad betyder det egentligen?

Vad vill du att jag skall förstå?

Som jag inte redan förstår?

Varför vill du ha min medkänsla?

Räcker det inte med den ömhet jag känner för dig? Att jag lyssnar på dig, som den enda av dina barn som du verkligen kan tala med?

Varför kräver du dessutom min medkänsla?

Varför skär du inte dina årsskott och slår ditt gräs utan att försöka ge mig dåligt samvete?

Mitt samvete rymmer inte den sortens medkänsla du vill ha av mig.

Det är inte synd om människan.

Det är bara synd om den som ägnar sig åt självömkan.

Dina rop på hjälp ropar ut ett annat budskap. Vad ropar du egentligen?

Tyck synd om mig, är det ditt budskap?

Det är inte synd om människan.

Det är bara så synd, att den del av mänskligheten som ägnar sig åt självömkan så gärna vill få oss andra att känna skuld.

Värj dig mot människor som vill ha din medkänsla. 

Med medkänslan följer ditt tyngda samvete och känslan av otillräcklighet. Därav kommer ett skuldkonto som snabbt överstiger dina tillgångar. 

Vad vill du egentligen?

Mitt råd: Undvik skuldfällan! 

Myrår

I år måste det vara ett myrår. 

Plötsligt hade jag myror överallt. 

I rabatter, under trappstenar, i fruktträden, i källaren.

Den dagen jag fick nog var då myrorna invaderade huset jag bor i. 

Myrorna hade inlett sitt slutliga segertåg mot mig och mitt hus. Myrkolonnerna kom inte smygande längs väggarna eller genom källardörren. Myrarmén hade ställt upp sig utanför huvudentrén och förtrupperna äntrade redan huvudporten. 

En välplanerad attack att döma av den strategi de valt för att inta mitt hem.

De luftburna stridskrafterna hade utfört luftlandsättningar mellan dörr och karm allt medan små infanterister kilade upp och ner längs ytterfasaden för att ge understöd och för att underrätta krigsledningen om invasionens framskridande. 

Jag upptäckte attacken när den pågått ett tag men ännu inte gjort allt motstånd meningslöst. Utan möjlighet att kalla in förstärkning i försvaret blev  jag nödd att angripa inkräktarna med hjälp av det enda vapen som fanns till hands, nämligen sopkvasten.

En kvast verkar inte avskräckande på målsökande myrsoldater. Men den ger den attackerade, dvs. mig, ett litet andrum då jag desperat försöker tänka ut en mera hållbar försvarsstrategi.

När jag rensat huvudporten och angriparnas antal minskat till en hanterlig storlek, valde jag ett nytt effektivare vapen: vattenkannan.

Inget får en myrinvasion att avstanna så tvärt som en rejäl dusch med sprutkannan. Fienden drog sig omedelbart tillbaka när den insåg vilka arsenaler av destruktiva vapen jag förfogade över. Jag fortsatte att vattenbomba ännu långt efter det att fienden retirerat.

Samtidigt som jag varit fullt upptagen med att utkämpa huvudstriden och vid huvudporten pågick ett försåtligt angrepp i bakhåll. Upp för de höga sockelmurarna smet specialstyrkor förbi hindren som skyddade huset där. Näten av spindelväv stoppade inte deras aggression. 

Att väggarna var glatta och svårklättrade tycktes inte besvära dessa myriader av angripare.

Nu fick dock även dessa krigare smaka  på mitt biologiska stridsmedel: vattnet.

Jag vet att etiken och krigets egna lagar förbjuder en sådan krigföring. 

Men som den attackerade var jag i underläge. I försvarsställning, utan att förfoga över den jättearmé som angriparen byggt upp, måste etik och moral stå tillbaka.

Efter en strid som torde ha varat i timmar hade jag tack vare min överlägsenhet vad stridsmedel anbelangar lyckats undvika ett totalt nederlag och kapitulation. 

För stunden.

Några enstaka bataljoner kunde jag även avväpna redan innan de hann formera sig utanför sina kaserner. Också den ammunition de förvarat i sina förråd lyckades jag oskadliggöra. 

I morgon väntar en ny dag och nya strider.

Denna sommar, år 2012, inleddes ett krig, Myrornas krig, inlett av en oväntad och ovanligt fräck överträdelse av min territorialgräns. 

Attacken hade överrumplat och tagit mig på sängen. I sista stund hade jag lyckats förhindra en total invasion och annektering av min bostad. 

Ockupationsmakten hade slagits tillbaka.

Enstaka fiendetrupper befann sig dock ännu bakom mina linjer och attackerade   min kropp under min rustning. 

Ännu sent på kvällen den första krigsdagen försöker jag plåstra om skadorna deras fientliga handlingar åstadkommit på min kropp. 

Detta skriver jag på krigets första dag.Dagen M. M som i miljoner. Miljoner myror.

Må lyckan stå mig bi i morgon och göra mig stark att möta flera av krigets fasor.

På krigets andra dag var allt över.

Jag blev tvungen att fatta ett avgörande beslut för att få stopp på aggressionen.

Jag var nu själv den aggressiva parten. I blint raseri och med en brinnande lust att förgöra min motståndare släppte jag bomben. Den hade stått länge i mitt vapenförråd men aldrig ens varit påtänkt att användas.

Jag hade fått ärva detta massförstörelsevapen av en krigisk släkting. Några dammkorn av bombens ohyggligt giftiga innehåll skulle åstadkomma en plågsam död. Inte bara fienden kom att utplånas, utan även landskapet runt omkring stridszonen blev en spöklik och livlös plats.

Samma ödesmättade kväll såg jag senare dokumentären om 90-åringen som överlevt två av andra världskrigets största våldshandlingar. Hans berättelse om de amerikanska atombombningarnas offer och deras lidande var tydligt riktad till angriparnas efterlevande.

Där jag satt framför tvn förstod jag hur avgörande människans aggression är för hur världen ser ut.

Aggression styr all händelseutveckling. Också makt och pengar talar samma aggressiva språk.

Så även min myrbekämpning. Jag hade just utövat aggression mot mina bröder i mitt livs första myrkrig.

Livets balans tycks förutsätta aggression.       

Ve oss levande på denna arma planet!

Dödstankar

Minns du hur våra ord föll när döden kom på tal?Ämnet hade börjat göra sig påmint de senaste åren.Vi är inte där än själva, men tankarna snuddar numera oftare vid döden än förr.

Hur ville vi själva ha det, som döda?

Jag bestämde mig ganska raskt för att jag önskade bli kremerad. Varför?Jo, för att inte ta plats och ställa till besvär! För dig.Precis som om jag förutsåg att du skulle bli kvar och jag skulle gå. Gå först. Vilket gammalt uttryck!Sedan såg jag att du blev ledsen. Du ville inte förlora mig. Jag ville inte förlora dig heller. Så hur skulle vi göra?Men om jag lämnade dig skulle du kanske kunna förvara askan i en urna? Då fanns ju jag, må vara som stoft,  trots allt i din närhet. Du fann tanken absurd. Men du kunde inse min poäng.Den dag det är dags för dig att gå, min kära, då vill jag att ditt stoft blandas med mitt i den urnan där jag väntar på dig alltsedan den dag jag lämnade dig levande allena.

I samma urna kan vi vila tillsammans, omslingrade, molekyl för molekyl, till den yttersta dagen kommer.Då skall vindarna skaka vårt hem, allt skall rasa samman och vårt stoft stiga mot bergen i en rasande storm för att längst uppe på bergets topp lägga sig som ett fint grått täcke över den nyfallna snön.

När allt är över 

för vår del kan vi inte längre fundera över hur livet kunde bli som det blev. 

Då, när vi äntligen har facit inom räckhåll, 

när det är dags att dra slutsummestrecket, 

då får vi inte veta resultatet.

Så, vad är det då för mening med att fundera över slutresultatet 

redan nu?

Är det för att vi tror att slutsumman kan bestämmas 

under räkenskapsåret?

Nej.

För många oförutsedda utgifter och inkomster kommer att göra 

varje prognos meningslös. 

Vad är det då för mening med att hålla reda på debit och kredit?

Svaret är: Vår fåfänga!

Fåfängan sträcker sig längre än livet når. 

Den trevar sig bortom döden för att vi tror att vi får ett liv därefter. 

Kanske blir livet som tecknas i våra nekrologer viktigare än det livet vi måste leva just nu?

En dag 

kommer någon att skriva 

våra dödsrunor. 

Den personen 

har ett stort ansvar 

i att göra oss rättvisa.

Ett ännu större ansvar 

har vi själva 

att skriva våra liv 

idag och nu, 

även om vi skriver dem i sand.

Sanden är oändlig. 

Det är inte våra liv.

Som pojke 

läste jag böcker från en annan tid. 

Idag, som den äldre medelålders man jag blivit, 

skriver jag texter som kunde varit hämtade ur en annan tid.

När jag läser böcker från min egen tid, 

känner jag inte igen mig.

När jag idag skriver mina texter,

fångar de inte vår tid.

Var lever jag?

Inte här och nu.

Är jag en tidsresenär som hamnat i framtiden 

och inte finner sig tillrätta där?

Hur skall jag hitta till min egen tidsålder?

Är den trots allt här, 

på den plats jag befinner mig nu?

Eller finns den bara i mitt huvud?

Min tid är inte nu.

Den har redan varit. Utan mig.

Förlåt mina rader

de har haft ett större syfte än att läsas av dig och dig och dig...

Syftet har varit att skriva dem. Du förstår säkert varför.

En text, några ord, kan förflytta sin författare till en helt annan plats än den han just i skrivögonblicket råkar befinna sig på.

Därifrån måste han söka en ny riktning och i likhet med prickarna på en seismografrulle ritas hans väg från den ena texten till den andra.

De flesta texterna ger inte mer än ett blygsamt utslag på den seismiska grafen.

Men en och annan får nålen att hoppa högre upp på pappret.

Nålens rörelse beror på rörelserna i författarens liv och epicentrums läge i förhållande till  hans position.

När fundamenten han står på skälver, då ritar nålen hans kurva  med febril hastighet.

När tider av lugn infinner sig blir kurvan rakare och så blir även svängningarna i texterna mera harmoniska.

Den seismiska informationen ristar, som hans runor, författarens levnadslinje.

I de bortglömdas arkiv lagras hans registreringar för evig tid. 

Till mina barn

Ni frågar mig: Vad drömmer du om att få göra när du når pensionsåldern och inte längre har några plikter?

Jag svarar:Att jag redan innan jag når pensionsålder avser att minska mina plikter, så att jag, väl framme vid målsnöret, bara äger de allmänna plikter som varje människa har i livet. Framförallt gäller det plikterna mot mig själv, för att leva mitt liv så rättvist mot mig själv jag förmår.

Min önskan, svarar jag barnen, är  1) att komponera ett musikstycke som jag själv vill lyssna till på min dödsbädd,2) att skriva en bok som någon annan har behållning av3) att skapa en bild som jag kan vara nöjd med. 

Det arbetet måste ta sin början långt innan mina plikter mot min omvärld upphör. Om jag lyckas i min ambition, även om det bara är på någon punkt, kommer jag att känna stolthet. Stolthet över att ha uppnått ett mål som jag själv uppställt.Kanske låter det förmätet. Att längtan att uppnå sina egna mål kan vara starkare än att uppfylla andras målsättningar låter kanske själviskt. Jag tror att det är just vad som kännetecknar en konstnär. Konstnären har ett starkt behov av att uttrycka sig, och i den stund han känner att uttrycket han eftersträvar är sant och samtidigt kommunicerar, då finns inget högre mål att uppnå.Det målet drömmer jag om att få nå, oavsett om jag kommit till pensionsåldern eller ej. 

Er far    

Det konstnärliga uttrycket

lämnar dig ensam.

Du vill inte tala det allmänna språket.

Ditt val att uttrycka dig syftar till att utmärka dig 

i en vardaglig allmänhet 

som kväver dig om du inte får tala ditt eget språk.

Ditt eget språk är bara ditt.

Det konstnärliga uttrycket väljer dig 

för att du skall vara ensam om det.

Ensamheten är din förutsättning 

att äga 

ett konstnärligt uttryck som inte drunknar 

i det allmänna vardagspladdret.

Den dag alla uttrycker sig som du, 

då drunknar du 

i uttryckslöshetens döda träsk.

Det konstnärliga är motsatsen 

till det vardagliga.

Det vardagliga 

är det vanliga 

och invanda.

Det konstnärliga 

är det konstiga och ovana.

Det konstiga får oss att 

reagera, tänka, känna.

Vardagen behöver sin motsats.

Med vardagen som bakgrund 

får det konstnärliga uttrycket 

sin profil.

I det bleka 

allmänljuset 

kontrasterar 

konsten

tydligt. 

Ljusröd kärlek

Jag omges av medusor.

De skiftar svagt i ljusrött. 

Tillsammans är vi augusti. 

Månaden då omgivningens temperatur nått 20 grader.

Just då blommar vi hejdlöst.

Strax innan allting återgår till det normala.

Vi svävar runt varandra i den varma rymden.

I skymningsljuset av augustisolen.

De hala glödande kropparna smeker min nakna hud.

Jag smeker dem tillbaka.

Vi älskar med varandra sent i augusti.

I en häftig blomning.

Strax innan allting åter blir vad det var.

I den varma rymden brinner medusorna som 

nebulosor under mig 

när jag närmar mig stranden.

Sanningsperspektivet

I ett långt perspektiv är det fråga om avstånd.

Perspektivet kan anläggas utifrån betraktaren, eller riktas mot betraktaren.

I det senare fallet krävs det att betraktaren, som skall betraktas, klättrar uppför den mödosamma stigen, dit, där perspektivet finns.

Här nere erbjuds endast kortsiktiga perspektiv, i bästa fall bort till nästa hörn! Den väg som föreföll både lång och mödosam tycks i det nya perspektivet, när taket av skyddande skog lyfts av och den ligger naket blottad, både obetydlig och meningslöst irrande.

Som en trädmyras irrgångar i torrfurans stam där flådd barkhud blottlägger sanningen.

Sanningsperspektivet.

Det andra perspektivet tillhör oss drömmare, oss som önskar höja blicken mot framtiden, för att skåda in i det outgrundliga, skrämmande, fascinerande, svarta hål mot vilket vi alla obönhörligt sugs emot.

Framtiden ligger där, i centrum av den virvel som uppstår när allting styrs av en och samma G-kraft och endast en enda utväg erbjuds.

I ett enda hål, gömt i den stora virvelns mörka centrum. 

Blicken söker fäste i framtidens cirkulära horisont i samma stund som den uppslukas av de virvlande massorna.

Det långa perspektivet

Vi föds med insikten om vår dödlighet, den individuella livscykeln är det korta perspektivet.

Våra egna liv är tidsreglerade, som allt biologiskt liv är; allt liv, såväl det vi känner som det vi inte känner, är på väg mot sitt slut. Det är det enda vi vet, med säkerhet. 

 Det långa perspektivet är svårare att se och acceptera. Så länge G-kraften styr kommer också tiden att ha sitt förlopp.

När G-kraften upphör, upphör också tiden att existera och  därmed stannar också livets färd mot utplåning. I samma stund som tiden upphör förlorar hela existensen sin mening: återstår bara ett varande utan mål.

G-kraften är den som sammanhåller, men också förintar. Tänk dig en värld där ingen kraft mera gäller. Materien flyter ut, som finaste mjöl upplöses i vatten sprids materien i universum så att inte minsta spår längre finns av något varande. Så övergår existensen till dess motsats, till icke-existens. Fel. Inte ens en motsats kan längre existera.

Om vi alla påverkas av samma G-kraft, och det är mig veterligen oomtvistligt, då förenas vi i samma tro. Att mänskligheten, civilisationerna, de vetenskapliga institutionerna, religionerna, föreställningarna, visionerna, konsterna, allt (!) är på väg i samma riktning, mot en mittpunkt i universums fyrdimensionella spiral, mot det nav vi alla kretsar kring. 

Då måste detta nav vara den sanna guden! Guden som drar allt till sig. Guden med makt att släcka allt liv, ägande den kosmiska kraften som obeveklig fångar in även det obetydligaste liv och harmlösaste materia i sitt gravitationsfält för att uppsluka, förgöra och förinta. Denna oerhörda gudskraft, G-kraften, är större än livet självt. Den är döden.

Livets enkelriktning

Där livet upphör, i det universella centrumet, i dödens svarta öga, där finns allt!

Där finns Du, Gud, Du som härskar över det kända och det okända.

Ditt ögas mörker förblindar vår syn i sin ofattbara styrka, Din oövervinneliga makt borde få oss att ge upp omedelbart.

Men Du har ingett oss hopp. Där, i ditt förgörande öga,kolliderar vi alla med eonernas existenser för att avsluta vår resa i en värld där allting kollapsar, även Du Gud!

Hoppet Du ger oss Gud, det är att vi på Ditt ögas baksida fortsätter att finnas som stjärnljus på din väldiga iris.

Sanningen är (om ens sanning kan existera i ditt öga) att det inte finns något bortom Dig, Du är fullkomligt skapad endimensionell, som den vektor vi färdas längs. 

Dödens vektor. Livets enkelriktning.

Mörkrets gud

Den vektoriella tron pekar övertygande på den kraft som härskar i hela vårt kända universum. 

Det är mörkrets kraft, som i övertygelsens tjänst upphöjs till härskare över Ljuset.

G-gudens kraft uppslukarSolens gud, Betlehems stjärna, Midgårdsormen, kyrkorna, moskéerna, templen och alla smågudar.

-Mörkrets gud är vår nya beskyddare.

Radio

Knastertorr Wilhelm Friedemann Bach på radion.

På piano.

Ett experiment och ingenting annat.

Själlöst i sin ambition att vilja vara själfullt.

Ett tydligt exempel på hur intellektuell kompetens tagit makten 

och förpassat själen till fängelsehålorna.

Resultatet är ett konstlat grimaserande. 

De äkta känslorna skakar galler.

Åga

Ett ord från min barndom

Inte i barnamun utan i de vuxnas,

barn har inte åga men vuxna har det,

för sina barn.

Ordet är gammalt som jag själv, 

men först nu förstår jag dess innebörd.

Oro, ångest, omsorg, sömnlöshet, engagemang, 

en starkt gripande känsla 

som tvingar oss vuxna 

att handla för våra barns skull. 

Refuseringen

Jag blev refuserad, 

precis som jag väntat mig.

Ändå, 

trots uppbyggligt inre samtal med mig själv, 

kände jag mig värdelös, som om jag inte dög.

Refusera betyder neka. 

Jag hade blivit nekad en plats i poeternas upphöjda skara. 

Jag får inte vara en av dem. 

Jag räknas inte med. Jag är inte kvalificerad. 

Som poet.

Jag får inte glömma det.

Bara som poet.

Fem myror är fler än fyra elefanter.

Vilket idiotförklarande program!

Pedagogisk underhållning

som inte fyller någon annan funktion 

än att roa de inblandade. 

Pedagogiken är nedvärderande

mot dem den riktar sig till, barnen. 

Underhållningen förlöjligar den 

som har svårt att fatta.

Idioten.

Äpplet faller inte långt från päronträ´t

I år faller äpplena till marken.

Ingen vill ha dem.

De faller inte långt från päronträ´t.

Där hänger frukten ännu kvar på grenarna. 

Stora, fina frukter i riklig mängd.

Varför faller äpplet, 

skadat och obrukbart, 

så nära 

sina friska

 ätmogna

päron? 

Som en ärla plä ´r

Såg den igen, efter en hel sommar! 

Min oro för höken hade funnits där hela tiden.

Ärlan var samma unge som suttit där 

en eftermiddag på min slarvigt uppspända tråd 

och osäkert vippat med sin stjärt. 

Som en ärla plä ´r.

Den hade vuxit. 

Nu satt den på min terass och gav mig 

ett snabbt ögonkast 

innan den trippade vidare. 

Som en ärla plä ´r.

Den bryr sig inte om min tidigare oro.

Som en ärla plä ´r.

Bondigt

Bondbönor, bondost, bondomelett, bondpermiss, bondånger, bondliv, bondmora, bondland, bondstuga, bondhäst, bondkatt, bondmjölk, bondförnuft...

Allt detta har jag upplevt, och därför borde jag känna mig bondigt vanlig.

För att inte vara bonde själv är jag rätt ovanlig! Idag. 

Fast jag är av bondeätt. Som de flesta av oss är. 

”I min värld”

Mina åsikter och värderingar bygger på 

mina föreställningar om er, 

i er värld.

För ”i min värld” är allting rätt 

och mera pretentiöst

än om jag bara sakligt och torrt 

refererar till mina erfarenheter

i den ena eller andra frågan. 

”Min värld” är 

naturligtvis 

”den bästa av världar” 

och min godhet och visdom 

är oantastlig. 

Helt enkelt! 

”Berörd” eller ”oberörd”?

Att beröra är en konst för den konstfärdige,förfarne,manipulative, uträknande,oskuldsfulla, äkta, karismatiska, sårbara, naiva, tragiska, djupt övertygande, sörjande,livsbejakande, gudsförtröstande, utstötta,fattige,sjuke, själfulle,fanatiske, demoniske

eller bara en medfödd talang hos minsta barn och levande varelse.

Det beror på mottagaren om du kan beröra. 

Om den är ”en berörd” eller ”en oberörd”. 

Jag diskar

efter vår skördemåltid sedan när havet skiljer oss åt. 

Jag tvättar bort bondbönssoppans tårar,den gravallvarliga siklukten, de drakblodsgiftiga vinfläckarna, de rökiga räkresterna, de bittersöta svartbrödssmulorna, den blodigt röda plommonsyrade eftertanken.

Jag sköljer ner de svårsmälta svaren på din bekräftelsehungriga fråga: ”-Saknar jag dig när du inte är här?”och mitt svar drunknar i diskhon innan det sköljs bort: ”-Jag saknar dig alltid, men jag njuter av att göra det”.

Du uppfattade bara det sista.

Jag hann aldrig förklara innan vattnen skiljde oss åt.

Luften jag andas

Ande

Luft

som en eterisk olja - flyktig

Vill fråga dig, Ande

följer du mig än?

Utan dig är jag bara

Kropp.

Kropp söker Ande

svar till:

”bli luften jag andas”/din kropp

Tidigt en höstmorgon

ser jag dig

Din dräkt är grå

morgonsolen lyser

igenom dig

Min glädje över att se dig,

mitt förtjusta skratt,

hälsar du

med att växa.

Vi dansar i den kalla morgonen

min ande 

och min kropp

När dagen blir för ljus

ser jag dig inte längre

utan din dräkt 

blir du abstrakt

osynligheten ställer krav

jag måste försöka tro

att du ändå finns där

tills du visar dig igen

när det åter skymmer

och nattens kyla manar fram

din gestalt

Vill du gå med mig

som molnstoden gjorde 

med Moses?

Du kan bli min molnstod

som bara är synlig 

för mig

Vad vill du ha av mig

för att följa mig

och visa mig vägen?

Du får min kropp

den kan bli din katedral 

              en katedral utan sånger                          

är en kropp utan ande. I en tyst katedral ekar tomheten. Jag sätter mig  att vänta  att du skall komma med dina sånger, flytta in med alla körerna, orkestrarna, tungomålstalarna, trollkarlarna, drömtydarna, fredsduvorna, världsförbättrarna, olycksbröderna, kompositörerna, författarna, skulptörerna, målarna, cirkusartisterna, clownerna, dårarna, stackarna,   och alla ni bortglömda.

Flytta in med era filtar och tillhörigheter.  Vi kan överleva tillsammans.

Med nakna fötter samtalar du och jag tysta för att inte störa alla dem som redan sover hos oss under valven.

Den som ropar högt

i en ekande katedral

hör bara sin egen röst.

Den som lyssnar

utan att först tala

hör viskningarna,

                               det ständigt pågående mumlet,                                 

som bönerna från tusentals läppar

riktade mot ditt hjärta.

det finns där

att begripas

Om jag, din kropp                                                

förvandlas till en ruin

Då när bara mina väggar står kvar som ett monument över flydda storhetstider

då får du huka dig under det rosa paraplyet med texten: tro, hopp och kärlek.

eller, kanske väntar du stark och stolt i skvalregnet med ansiktet vänt uppåt                                                     för att jag skall inse att din styrka är större än min

Ända till den dag alla valven rasar samman.

När jag inte längre kan erbjuda dig en boning,

när inga väggar mera förmår skydda ditt väsen,vart skall du då ta vägen?

Kommer du att, hemlös, driva längs blåsiga vintergator?

Finns det ett hem för hemlösa själar där du kan få vila?

Jag står inte ut med tanken på att du, min frusna själ,                                                                                           söker få lite värme från de andra själarnas marschaller och värmeljus.

Jag köper dig en försäkring                            

medan jag, din kropp, ännu är hel och intakt.                                                                                                          Försäljarna knackar på allt oftare, det har nog med vår ålder att göra.                                                                   Alla lovar de att utdelningen skall utfalla efter min död, och den skall tillfalla dig, min kära ande,                          så du inte behöver driva omkring som en fattig stackare när jag själv förvandlas till aska

till Dig, kära Du

som Ande är Du betydligt friare än jag är. Du kan komma och gå som Du vill. Du kan resa jorden runt hur många gånger som helst, medan jag måste arbeta för att hålla mig vid liv. Du slipper tänka på alla vardagsbekymren, eftersom jag tar hand om dig också, så länge jag lever slipper du bry dig om allt det jordiska.

Men det är ändå jag som ser till att du har rena underkläder och en varm säng att krypa ner i. Du behöver mig. Utan mig är du förlorad. Jag lovar att ta hand om dig minst lika bra som jag tar hand om mig själv.

Din bästa vän K 

Den lokala radiostationen                      

spyr ut den billiga musiken.                                                                                                                          Konvulsionerna kommer utan uppehåll.                                                                                                                        Innan den förra släppt sitt grepp                                                                                                                                    vill nästa oönskade innehåll upp.         

Mitt kök och mina öron, hela mitt jag,                                                                                                                             är nedspytt av denna lokala smörja.

Den är inte ens härifrån.

Det är billigaste importsmörja

Du samlade ditt pick och pack

och tänkte ge dig iväg. Jag hade utsatt dig för obehaget att lyssna på den lokala radiokanalen.

Min kära vän, förlåt.

Jag väntar bara att ett litet fönster skall öppnas för mig, och dig, så att vi skall få skåda en bit himmel snart.

Under tiden får vi stå ut med anblicken av de torftiga trasor som hängts upp framför vårt fönster.

Klassiska pärlor missionerar

för skeptiska öron

Tjaikovskijs musik, min musik, strålar ur apparaterna.

För vem?

Hoppas att du hör det jag hör,ser det jag ser!

Ser du hur snön faller i mina vinterdrömmar?

Stora mjuka vita snöstjärnor

i ett kallt och bistert kulturellt vinterlandskap 

Andens mening

Bara en sak till om anden.

Utan Dig skulle mitt liv som Kropp bli förutsägbart och begripligt.                                                                    Gripbart.

Med Dig, Ande, blir mitt liv en overklig resa i Shangrila och Hades,                                                                        en ständig jakt på en undflyende mening.

Din Ande mening.

distorerad skönhet

Cages och Ives

John och Charles

Vilka killar!

att utforska kvartstoner, snedstämda och preparerade pianon

Var det så de hade mött musiken som barn och som vuxna?

kvartstonernas inharmoniska budskap i en distorerad skönhet

Jojo, Yoyo Ma

Jaquelin de Pres´ cello hette Davidov, en ädling av ätten Stradivarius

kärlekssagan dem emellan blev kort,till kärlek, åtminstone den fysiska som Davidov fordrade, var inte Jaquelin mäktig mera.

Andra friska muskler skulle klösa halsen och öppna famnen. Davidov älskas av den vänlige, ödmjuke, polarprisade kinesiske mannen.

jojo. Yoyo Ma

Leslie nöter på runt stugväggarna

inte i rytmiska pulser, inte för att behaga lyssnaren

hon är nog ledsen,ledsen över att nästan ha färdats runt halva jordklotet utan att hitta sinHammond.

Stackars du, Leslie

Det är bara en Hammond som kan göra dig glad,så ock Kjell Öhman och hans Grinders.

Andligen truten

vi erbjuds enbart en vattvälling

torftigt är vårt leverne

näringsfattig är vår kost 

andefattigdomen griper epidemiskt omkring sig

den andliga skörbjuggen gör oss orkeslösa och försvagade.

innerst inne i själen, som  dör hungersdöden

anden lämnar utarmad den tandlöst flämtande truten.

Flämtningar

kroppen vilar livlös

andens väg är öppen

bara spegelns känsliga registrering berättar att Anden inte lämnat sin boning 

ännu

jag såg din Ande, som en genomskinlig bild i min spegel.

bilden levde bara i korta flämtningar för att däremellan försvinna.

var är du, Ande, när jag inte kan se din bild? 

det sista skall bli det första

ditt sista andetag blev ditt bästa av alla miljoner andetag du tagit under ditt plågsamma liv var ditt sista andetag ett befrielsens triumfrop,ett kampens segertjut,  livets taptosignal, lättnadens belåtna suck.

ditt första andetag i ditt nya liv! 

varje andetag

registreras noggrant på skärmen. respiratorns brummande förkunnar lovsjungande livets budskap,livet, den heliga gåvan,som med alla medel skall vårdas och bevaras,enda in i meningslösheten tycks det oss, vi förundrade.

Livets meningsfullhet är vi inte kapabla att bedöma, livets mening registreras på skärmeni ständigt upprepande störningar på en annars livlös vågrät linje... 

Respekten för helgedomar och tro 

tycks, mot all förmodan,fortfarande finnas även hos de icke konfessionella.Måtte den respekten gälla för alla religioner och livsåskådningar så att upprördheten över skändningarna och kräkningarna är lika stark även för dem vi själva utför i vår egen religions namn.

Elliot Carter är nyutnämnd främlingslegionär!

För mig är han ingen främling sedan jag fann hans stig med min klarinett.I sällskap hade jag min flöjtspelande kollega. Det var han, flöjtisten, som trampade före på den snåriga krokvägen.

Jag kommer aldrig att glömma den vandringen!

Vår Gud är oss en väldig borg

i en dålig tappning av Warren Benson för Dallas blåsarsymfoniker,vars bröder i Stockholm nu är konkursmässiga.

Var är borgen och var är borgensmännen i landstinget?

6 miljoner saknas, trots argumentet att landstinget fått en fantastiskt dyr verksamhet till GalnaGunnarpris, enligt orkesterdirektören.

Hoppas han, Galna Gunnar, har en borg, för galnare än så här kan det knappast bli.

Vår Gud. Det är oss en väldig sorg ! om de slutar blåsa i symfonikerna.även om snålblåsten viner i landstinget och blåsarnas ekonomi är galen som Gunnar.

i väntan på min förestående refusering

skriver jag nya dikter, innan rigor scriberi inträffar.

När domen faller kanske min pennas udd för alltid är bruten, mitt bläck hopplöst intorkat, min hand förtvinad, mina tankar skyggare än strykhundar,

de ligger hjärtlöst söndersparkade i mörkret utan att våga söka hjälp. 

min bok är färdig för utgivning

när Schildts & Söderströms behåller mitt manus för att meddela att det hamnar i papperskvarnen. Då trycker jag på knappen Publicera! i samma ögonblick som S&S drar kontakten ur min hjärt&lungmaskin kopplar jag in reservaggregatet och skrattar åt mitt nya liv i cyberrymden.

när jag avfyrar mitt själsliv ut i cyberrymden

vet jag inte om det hamnar på månen eller huruvida det kommer att nå längre ut.

i de främmande galaxerna där kanske stormande meteorer bombarderar min sårbara själ eller sugs den in i ett svart hål.

nu är det trots allt för sent att ångra sig. Min själ har inget val.

Nedräkningen har börjat! 

det sårbara

är i själva verket också en rustning!

dina öppna sår, dit flugorna har fått fullt tillträde, döljer i själva verket vad som finns där under.den koppärriga frånstötande ytan hindrar betraktaren från att se djupare.

Nästa steg jag tar blir att flå av mig huden också för att på så sätt blotta mina inre organ,för att få dem skärskådade av mina obducenter.

Slutligen, när flugorna och obducenterna gjort sitt, bjuder jag in osteologerna som får sammanfoga delarna till en inbillad helhet,den som aldrig funnits, hur gärna jag än hade önskat ett sådant liv.

Mina skelettdelar och min blindgångarsjäl blev aldrig ett helt i en harmonisk förening.De var ständigt på väg ifrån varandra.

diktandet fortgår i det oändliga

aktiviteten uppkommer genom den spänning som alstras då kroppen och själens rörelser sker med olika hastighet och i motsatt riktning.

 Ju långsammare kroppen färdas mellan tidzonerna, desto snabbare flyktar själen i en tankarnas egen baklängesåkande bergochdalbana där den blinda farten och de oväntade krängningarna får mig att fundera på vad jag konsumerat.

Kropp och Själ

Jordens magnetfält alstras utav den spänning som uppkommer mellan den hårda inre kärnan och det yttre skalet när deras inbördes rörelsehastigheter och rotationsriktningar är olika.

Motsättningarna mellan min inre själsaktivitet och  mitt kroppsliga liv skapar min dragningskraft. 

Jag rör mig mellan tidzonerna som en upptäcksresande.

Jorden runt på 80 år är ingen tävling men fullt möjligt att nå om varje tid levs i den rätta zonen.

Döm om min förvåning när jag upptäckte att jag rest österut hela tiden och därigenom vunnit tid,

i stället för att känna den kalla nattskuggan gripa efter min allt mer åldrade rygg.

att ständigt skåda in i morgonen

och därmed vända nattmörkret ryggen gör mig starkare i själen.Stannar jag  för att vända mig om ser jag solen hinna upp mig, passera min middagshöjd för att sedan dala framför mig och snabbt tappa sin värme. Då vet jag att nattens kyla snart förvandlar mig till mammutarnas like.

jag mötte Brahms som sjuåring

när han talade till mig genom min fars klarinett i en sonat i Ess-dur.

jag förstod inte då, för 50 år sedan, hur märkligt det var och vad det kom att betyda för mig. 

Idag vet jag bättre. Brahms har hittills format mitt liv med den musik som blivit min livsnerv.

Det kunde inte Brahms veta.

Inte sjuåringen heller.

Vad vet vi egentligen?

Hur kan jag förklara att jag inte fick någon ungdomstid?

Hur kommer det sig att den musik ungdomar (jag borde rimligen ha tillhört den skaran då för 40 år sedan) då identifierade sig med,aldrig identifierade mig?

En annan musik tog mig med sig, jag hade redan bergtagits av den som barn.

Ungdomstiden var inte min.

Humor är en medfödd egenskap

som inte bara tjänar som ett viktigt redskap i livet utan också delar mänskligheten i olika kategorier.Humor är inget entydigt begrepp och det som av en del av mänskligheten uppfattas som humorfyllt kan av den andra tas som ren provokation.Ingen är knappast helt humorbefriad men känsligheten för humor kan förbättras under livet.Hur då, frågar du?Jo, genom att förvärva livserfarenhet och självdistans. För humor är egentligen inget annat än en säkerhetsventil för att befria oss från allvarstyngden vi alla bär på. En humoristisk livssyn gör livet lättare att leva. Humorn är en unikt mänsklig egenskap som därför skiljer oss från djuren. Vilket följande exempel bevisar:     När hörde du en gris skämta på följande manér? ”-Livet är grymt.”eller en räv replikera:  ”-Men det kunde varit värre” i samma stund som densamma överaskar grisen.

Höstlöv blir hostlov

Fläsklägg blir flasklagg Rödkål blirrodkol Mässling blir massling Högmässa blir hogmassa Sötbär blir sotbar Klistermärken blir klistermarken Sjömärken  blir sjomarken Sjöstövlar blir sjostovlar men

oren blir Ören kallback blir Källbäck lampa  blir Lämpa kanna blir Kännaa lgmassa blir Älgmässa                   trana  blir Träna sjal blir Själ lapp blir Läpp hastar blir Hästar falla blir Fålla vassa blir Vässa vasen blir Väsen spraka blir Språka rov blir Röv sotat blir Sötat och slutligen

saltat är sältat och dar med jamnt

Får i kål

Vårt första kålland blev i ett huj ett nedbetat kalland sedan fars gråfår grasserat olovandes för att mätta sina magar medan vi stod matta och åsåg hur söndagsmiddagens får i kål förvandlades framför våra ögon till just det, kål i får!Att ta kål på fars får får nog anses vara en lämplig åtgärd i en så kallad fårhandling! 

Pricksjuka

Röda hund och mässling dråbbår häns räder utän ätt hän förmår görä någöt åt säken. Våd vöre vårt språk ütän prickår? 

Formodligen till forvaxling lik norsk eller nogot fornnordiskt sprak dar prickar ar totalt overflodidig lyx!

Själv föredrar jag lyxen i mitt språk, gärna i överflöd och övermått.

gör mitt budskåp jätteprickigt!!!

Älska eller elske?

Kärlek eller kærlighed?

Äktenskap eller ektenskab?

Ett A utan prickar är ett fattigdomsbevis! Se här:

vaxa - Växa!l aska - Läska !aska - Äska! vaska - Väska! valla - Välla! stacka- Stäcka! saker - Säker!kalla - Källa!basta - Bästa!snacka - Snäcka!halsa - Hälsa!fall - Fäll!stall - Ställ!gast - Gäst! last - Läst!fasta - Fästa!mask - Mäsk!hast - Häst!schas - Schäs! klas - Kläs!rakna - Räkna! lacka - Läcka!hacka - Häcka! bracka - Bräcka! sacka - Säcka!

och därmed är det bevisat att två små prickar kan ha en oerhörd betydelse för ett aktivare, energifullare liv.

undantagen är: mor - Mör! sol - Söl! gol - Göl! kol - Köl! kor - Kör! bor - Bör! ro - Rö! pol - Pöl! mossa - Mössa! fora - Föra! stora - Störa! snora - Snöra! boka - Böka! stare - Sötare! bota - Böta! kort - Kört! bona - Böna!

I Helg och Söcken!

Prästen i våran söcken äter som en häst.

Bäst hän spisar knäpper hän öpp sin väst och släpper väder. 

Prästen och hästen, de släpper ikapp så  

både seldon och knapp sprätter iväg att det står härliga te´ i våran söcken!

Prästen är en riktig tjöck en.

Hän bestämmer i båd´ helg och söcken.

Det mesta är gjort på min kista.

Det sista går fort. På min lista

jag önskar dig välkommen att

när locket är lagt

och jag ligger platt

att med bommar och rår

min kista bemasta

så jag når dit jag vill

dit vindarna bär

även om jag själv ligger still.

Sirkka, Ungefär, Nästan och Just-Precis

Sirkka var en slarvig flicka och slarvade till en unge. I folkmun fick det stackars gossebarnet heta Ungefär.-Du skall göra mot din nästan precis som du vill att han gör mot dig, så prästen till Ungefär som vuxit sig stor och stark.-Då gör jag som min mor, svarade Ungefär, och slarvade till en unge precis som Sirkka-mor gjort. Den ungen fick heta Nästan, för prästen hade sagt att du skall göra mot Nästan som du vill att han gör mot dig.Och Nästan gjorde ungefär nästan precis som Ungefär gjort, och Sirkka, hans farmor dessförinnan. Han slarvade till en unge som fick heta just precis, Just-Precis, för så hade prästen sagt. Just-Precis växte upp och blev en fin flicka som visste vad hon ville. Åtminstone nästan. Hon ville göra allting rätt, och inte på ett ungefär och bara nästan rätt. 

Just-Precis gjorde Nästan rätt och Ungefär cirka detsamma och därmed fick Sirkka precis det barnbarnsbarn hon alltid visste skulle komma. Den ungen döptes till Exakt-Prick och blev en punktlig och skötsam yngling med tiden. det var bara det att han gjorde allting bara ungefär just precis nästan cirka som de alltid hade gjort. Exakt-Prick fick  just precis en unge som nästan ungefär blev lika slarvig son sin gammelfarmorsmormor Sirkka. 

Om att plantera träd

En uppmaning från de med större livsvisdom än jag besitter lyder som följer:

Om du inte uträttar något annat av nytta för mänskligheten se då till att åtminstone plantera ett antal träd.

Jag har under  mitt snart sextioåriga liv planterat åtskilliga just träd. Som om jag  redan i 30-års ålder insåg att jag knappast hade så mycket annat att bjuda mänskligheten av nyttigheter. Jag tillhör inte produktionsapparaten i samhället, förvisso inte heller konsumtionsamhället. Mitt blygsamma bidrag är att i visserligen liten omfattning, men dock, se till att syrebalansen hos jordens lungor inte slår över i konsumtionens favör. Vi som planterar träd ser oss som vågmästare i maktkampen medla producenter och konsumenter. Vår röst skall spela en roll så länge det hysteriska skövlandet får härska.

Mina träd pumpar just nu ut överlevnadspaketen vi producerar tillsammans, mina träd och jag, för att ni alla därute skall kunna njuta av ett syrerikare liv. 

Var så god att dra in syret i dina lungor och låt dig berusas av livet. Det är inte gratis men du slipper ännu betala. Gå med du också i syreproducenternas aktionsstyrka! Ge ditt bidrag redan idag. O2-gänget.

Distingerade distriktsdirektören Diabelli 

diskuterade divertiklar divisi indisponerade disponenten Didrik Diktonius i Dickursby.

Dilettanta diskussioner dispergerade i diametral divergens då direktörens och disponentens disparata dilemman direkt distraherade dialogens diakoner.

Dividerandet dikterade distinkta diskursser i didaktik hos de diaboliskt divina dissidenterna. Distortionen diffunderade diagonalt trots diverse diplomatiska diktats differenta disputationer.

Diafragma diatoniska disharmonier dirigerade diciplerna p.g.a. dialektala diskrepenser diktatoriskt i diket.

Disiga diplomaters dille diminuerar diftonger diffust. Difteri dikterade divaaktiga, diffusa distraktioner i diagrammen. 

Diktdiktat distribution Ab

Uppfordrande

Fyraåringen ber mig uppfordrande:-Ska vi leka mamma-pappa-barn?-Jag är mamma, här är vårt barn, det ska ha en särskild plats här emellan oss.-Vill du vara storebror??

Att vara pappa till en docka och make till en fyraåring känns lite obekvämt, så jag önskar få vara storebror.Jag är både och i verkligheten så jag borde kunna spela bägge rollerna. Men det är inte jag som är regissören i detta rollspel.

Jag får finna mig i att serveras mat och kaffe på maten. Sedan ska vi sova. Barnet sover med oss.

-Vi måste ligga på varandra!

-Nej, måste vi?

-Ja, det måste vi. Det gör mammor och pappor.   Du måste, bara lite.   

Det känns obekvämt. Men jag finner mig i detta rollspel. För jag deltar, förstår jag där jag ligger bredvid min fyraåriga hustru, i en övning inför det verkliga livet, det som obönhörligen skall komma. 

Jag hoppas av hela mitt hjärta att det, livet, skall bli som hon föreställer sig det. Kanske inte som hon ser det idag, utan, så som hon, när hon vuxit till kvinna, önskar att det skall vara då,och att ingen skall ta den drömmen ifrån henne.

Virila, vitala vivören Vitträskbördige Ville Vigren

viskar viktiga visioner i villiga Vivian Viklunds vimsiga viola vidrörande vilde Vikings villande vittring av vidbränd vidöppen vittras vigör, visualiserande vivlars vidare vickning i vinande vind. Virrigare vistelse vidlåder vilken vig VIP vikarie vi vill. Vidsynt virkande vitmenade vindlingar viftar vimlande vitterhetsbröder vidsynt iväg vitvarorna visavi vidunderligt vildsinta vikensvidvinkligt visade vitor. Viskösa, vinnande vitsar vistas i den vigulant vikandeviheulaspelande vicomten Vidar. Violinistens virtuella visa vibrerar i vidunderlig vinyl vid Viborgs vidriga viadukter. Villfarelsen vittrar villkorslöst visavi vippande Virgo Virgina.

Brf. Vi i Villa

Lyckliga Lycke Lybeck 

lystrade lyhört lyssnande till lemmalytta lymmeln Lysistrates lyras lyriska lynnesutbrott, lydigt lyftande lyans lyxiga lysollykta till lyteskomiska lyrikers lystnad. 

Lysande Lyriklektyr       

Pekoralistens ode

Vem avgör vad som är pekoral?Det där förfärliga ordet förresten.Pekoral!Överdrivet, efterapat, sentimentalt och framförallt dåligt!

Vem vill bli kallad pekoralist? Inte jag! Ändå tror jag att det är vad dom säger om mig.Det viskas, ingen säger det öppet.

Det är något sorgligt och lite skamligt, för pekoralisten saknar, per definition, det omdöme som hans omgivning har. Pekoralisten kan inte avgöra vad som är skräp, skillnaden mellan sann konst och kitsch. Pekoralisten är som Hötorgsmålaren, en dilettant som inte vet att han är en dilettant, utan tror att han sitter på parnassen tillsammans med dem han beundrar. Pekoralistens ögon ser inte vad andra ser; att han är en bluff, utan att själv försöka bluffa. Pekoralisten är en clown att skratta åt, inte öppet, utan nedlåtande och i smyg bakom gardinerna. Pekoralkonstens mästare sitter som apan på konstens altare. Hans musik är grotesk och hans gester är yviga. Apan talar med inlärda floskler.Vem har modet att fånga den tjattrande apan och föra ut honom ur templet i en säck? Eller vill ni se honom ännu en stund? Roar det er kanske?Titta hur han kråmar sig! Han har klätt sig i frack. Bröstet är behängt med ordnar som han själv tillverkat i plåt.Patetiskt!Nu närmar han sig predikstolen! Jesus!Han vänder på timglaset och öppnar sin bok. Hans tal är fullt av plattityder och överdrifter, samtidigt.Han skyndar till orgeln innan församlingen hunnit samla sig.Ur orgeln strömmar pekoralens toner. Musiken saknas, de klumpigt hopsatta tonerna berör på ett olustigt sätt. Det är bara pekoralisten som ivrigt frustande ler nöjt medan han trampar djupt i klaveret.

När pekoralföreställningen är över ställer han sig vid läktarskranket för att buga sig för en tom kyrka. Förvånat konstaterar han att publiken lämnat honom ensam.

Ledsen begrundar han sitt öde utan att förstå.En pekoralist förstår aldrig, och kommer heller aldrig någonsin att förstå, vad som gör hans verk till just pekoral.

Löjets förlåtande skimmer är hans egen gloria.

Epiglottens epitafium

apostrferar

epigonstens epik.

Epidemiskt eposerar

epokgörande epikuréer

i episkopala epoletter

emedan epistlarnas apostlar

epileptiskt episkoperar

epilogiska epigrams

epifytiskt expandrande 

Muralmålningens mästare

mönstrar munter

månglarens moatjé

medan marschmusiken

mullrar mustigt,

med mormors mått mätt.

Morgonen mulnar måleriskt

mot märkbart murkna 

mårdskogen.

Måttligt mästrande manar

måndottern

mörkrets makter,

makligt muttarnde

musens

moratorium.

Freskernas friska frejdighet

fronderar frontalt

främst framför

frenetiskt frispråkiga fransyskor.

Friktionens frasiga fräckhet

frustar frivola favörer

framom frugal fröfrukost.

Frestande frillors

frasande fransar

fräser fruktbart

frityren fri från fradga.

Fröjden frösår

framtidens fritöser.

Korrumperade korrekturläsarens

korpulenta korpral

korrigerade korroderade

korrugerade koppartaket

kort konstaterande:

-Kräsna kroppar kräver

krispiga kreationer

kring krämiga kråsmagar.

Korrelerande kriors

krystade kontexter

kontraster komiskt kraxande

kontra konspiratorisk

korrekt kritik.

Karikatyrtecknaren Kasimir Katullin

kastrerades kanhända

kannibalistiskt,

kapabelt kameraövervakad.

Kallt kastad i till kakelhall

kamoflerad Katlagrotta,

kapitulerar karaktärslöse kaptenen

kapitalt..

Kaos katalyseras

i Kafkaartad karusells

kaleidoskopiska kaskader.

Kadaver kamperar

i kalifernas katakomber.

Trösta trötte tröskekarlen

truga tröja över tröskeln

trösta tröge löskekarlen

frukta tjugans lönskaläge

ljuga, törsta, trånasjuka

trilska, älska, liderliga

tjugan fast i bondestuga

trälen tar sig annans fruga.

Trösta trista odalmannen

tröjan sätt på kvinnan tvungen

älskogsträlen, tärs av skammen

mannens visa är slutsjungen.

Kastiljiens knastrande kastanjetter

kastade kaskader

av kastanjenötter

mot Kashmirs kasserade kastruller

i kassa kastparabler.

Karikerade karaktärers karmosinröda karbiner

karteras av karismatiska karlar

från Karlssons Kartografiska

karamellfabrik

under Karlskronas Karybdiskarneval

medan Karin gör karriär

som karusellförare

ätandes kardoner

och kaviar

ur karotter.

Österö

Öbor ökar österut

övertar örtrikt ösamhälle

ömma ögon

öppnar öron

ödslar öl

öser ören

övar öglor

öppnar öljetter

överflyglar ödlerösen

översätter övertygande

österöns öde

Öns öppna dikter

öppnar dörrar

för varandra

eller åtminstone

gläntar en smula,

avslöjar försiktigt

driven last,

landfluten,

medtagen,

fuktskadad,

bortifrån

Öppna allt!

Öppna gårdar

Öppna landskap

Öppna grindar

Öppna öron

Öppna ögon

Öppna havet

Öppna hem

Öppna sinnen

Öppna dikter

öppen örtrik ö 

öser

övertygande 

övett

över

ömma 

öks 

öron

Analogt eller digitalt--Vad väljer du?

Analogt: Halkar vargen i tangon med tenorer,gänget och vi packar stakar och bläckfisk men katt bäst när eleven till lärjungar med otur p.g.a. tjejs moppe, i byxor svär och röstar för kväll med ägg.

(0-20, med andra ord.)

Digitalt:

Ensam tomhet först raderar singel nollas pris utan en tom första börjans steg mot intet...

1-0-1-0-1-0-1-0-1-0-1-0-1-0-….

16 september. 15 grader.

Jag rör mig frenetiskt i det isande vattnet för att undvika att kylan tränger under min hud.

Jag alstrar bara på några sekunder den värme som krävs för att hålla kylan

just där den känns mest, men inte kan göra någon skada.

Värmen kommer inifrån. Kylan utifrån.          

På huden drabbar kontrahenterna samman.

Den ena för att försvara livet, den andra för att släcka det. 

Båda arbetar längs samma skala. Från var sitt håll. 

Nu kramar ishanden hårdare. Det är dags att slinka ur dess grepp.

I sanningsministeriets källarhålor 

tynar de osagda, 

de onämnbara, 

de glömda, 

de skamliga, 

de sorgsna, 

de försummade, 

de svåra, 

de outtalade

orden 

sakta bort,

de 

som alla 

förtjänade 

att höras.

23 procents 

värdeökning på insatt kapital,

en lyckad placering,

min placering på mina barns förvarskonto.

Varför investerade jag inte mera?

Nu när tiderna är dåliga

behöver mina barn 

allt jag hunnit placera i deras förvar.

Placeringen var långsiktig

men behovet av att öppna förvaret

och syna dess innehåll 

kommer plötsligt och oväntat.

Varför investerade jag inte

allt jag ägde, hela mig?

Min konjunkturbarometer

förutsåg aldrig sämre tider.

Nu är de här.

Tolv

Ett dussin år gammal,

min bästa ålder,

mogen nog att reflektera

på ett vuxet sätt, 

utan den vuxnes bekymmer.

På randen till vuxenhet

är livet ännu 

så närvarande i nuet

att jag inte varken längtar 

till tiden jag lämnat bakom mig

eller bekymrar mig för min framtid.

Ett dussin år gammal och jag lever

just så som jag alltid vill leva! 

Livstida

livledsaga

livsleda

livssaga

Hjälp mig att fullborda 

min livssaga,

livledsaga mig genom

min livsleda livstid

till den tidpunkt

då mitt vara inte längre

är min livstida saga,

utan något annat.

Utan leda, 

utan att vara tida.

Öppna ögonen - Börja drömma!                                   Till en god vän

När tröttheten är som störst framkallar du inga drömmar

även om just drömmen har förmågan att skingra din trötthet,

åtminstone under det korta ögonblick då du drömmer, 

samt så länge du förmår minnas att tröttheten inte är allt

utan att du en dag, som i drömmen,

skall blicka in i ett oändligt antal tårfyllda ögonpar,

tillhörande din fanklubb av medelålders kvinnor,

då du, inför dem med öppet bröst, sjunger dina hjärtesånger till gitarr.

Dina strängars sköra toner jagar trötthetens mörka skyar 

över din blåa himmel.

Som Amor själv lägger du dina kärlekspilar på strängarna.

Bara de modigaste hjärtan vågar stå kvar i pilregnet.

Min katedraldröm

Min dröm i mörkret är

att vara omsluten av en stor katedral.

I det härliga ljuset från de höga fönstren

och strålande ljuskronorna

svävar musiken.

Min kropp rör sig osynlig i skuggorna

av valven

medan min ande samtidigt strålande

svävar däruppe.

Min kropp behöver bara mat och husrum.

Min ande kräver en hel katedral

för att kunna sväva.

Prosaiska drömmar

Medan jag låter min ande sväva fritt

under katedralens höga tak,

som en drakflygare vallar sin snoende drake

med hjälp av en livlina från stranden,

drömmer du om händer,

dina goda händer som formar och skapar.

Så som Gud skapat oss, 

med sina goda stora händer

till sin avbild,

en svävande drake och två goda händer,

så olika men ändå samma.

Skönandar, esteter, skönhetsälskare.

Vilka är vi som vill

offra allt,

våra liv,

vår tid, vår själ,

för att uppleva och skapa

den skönhet som andra inte ens 

förmår se?

Hur kan det vara värt all vår uppoffring?

Skönhetsvärdet är lika svårbegripligt

som optioner på fisk.

Fonden för estetiskt sparande

Avkastningen på årsbasis är modest men hållbar över tid i den fond jag valt att investera i, för framtida uttag av estetisk njutning.

Fondens ägare är äldre personer med en värdekonservativ och kulturellt snäv inriktning,vilket präglar fondens utseende.

Innehavet vilar i europeiska papper, grunden är 3-B papper (dvs. Bach-Beethoven-Brahms) men också äldre aktier där notarier av italiensk, fransk och spansk härkomst är betydande.

Nordisk, östeuropeisk och rysk representation är inte heller oväsentlig.

Nyare papper i fonden som redan nu betraktas som värdesäkra är Pärt, Tavener och Carter. 

Fondförvaltare är den internationella kulturbanken, Bank of Beauty.

Den kalla handen

griper efter mitt hjärta.

Den är högst påtaglig, jag vet att den en dag, 

när jag känner att livet är värt att leva,

då när jag inte vill mista den jag har kär,

i den stund allt blivit bra igen emellan oss och du är på väg hem för att omfamna mig,

för att säga att mitt liv är värt att leva,

att ditt liv är ett intet utan mig,

att jag behöver dig lika mycket som du behöver mig,

att ingenting skall skilja oss åt,

då skall kalla fingrar treva efter mitt häftigt bultande hjärta,

för att omsluta och kväva, hålla kvar sitt isande grepp till dess att mitt hjärta slutar att slå.

Vem kan förse mitt hjärta med ett kallhamrat plåthölje så att inte den värmesökande ishanden hittar det? 

Vad kan gömma mitt hjärta? 

Exkursion till bottenlösa djup

Var god anteckna!

det viktiga att understryka anteckna i minnet det gör vi inte längre anteckningsboken finns inte, den analoga, där pennan möter det sträva pappret det viktiga glöms bort det finns ingenting att understryka längre

Meningslösheten sluter sig om mina fötter likt den mjuka vitmossan som växer ut över det träsket för att dölja dess bottenlösa djup

Jag famlar efter mitt anteckningsblock innan mina fötter sjunker för djupt ner i mossan

fjorton år

Hon försöker ta livet av sig

med hjälp av en överdos Panadol 

Hon är fjorton år

Hon önskar att domna bort

åtminstone för en stund

säger hon.

Hon vill bli sedd

det säger hon inte

men det är det hon egentligen vill säga

Anteckna!

-Jag vill vara viktig.

-Skriv upp mig i din anteckningsbok!

-Stryk under mitt namn!

-Glöm inte bort mig!

-Anteckna mig i ditt minne-

-riv ut sidan-

-klistra upp den på din kylskåpsdörr...

Där finns ingen Panadol......det är bara kallt där inne

...så ledsen att...

jag blev så ledsen att mina ben inte längre orkade bära mig

jag föll ihop på golvet och blev ensam liggande där

i en hel timme låg jag så innan min bror fann mig och lyfte upp mig och bar mig till min säng

det är bara honom, min bror alltså, jag riktigt litar på

jag trodde inte att han heller brydde sig om mig 

nu tror jag att han faktiskt gör det... 

redan desillusionerad 

hon litar varken på psykologer eller läkare

i sju år har hon träffat dem utan att bli hjälpt

med att bekämpa känslan av meningslöshet-

-med att orka leva

hon blir inte bättre

-livet blir inte enklare att leva

hon upplever att livet är lika meningslöst nu

som när hon sökte hjälp första gången 

- för sju år sedan

hon inser inte än att felet inte är hennes-

-att hon inte skall behöva känna som hon gör-

-att hon har rätt till ett meningsfullt liv

- som vi andra

hon är bara fjorton år

redan desillusionerad 

övertygad om att ingen, ingen kan hjälpa henne

Överdos

Hur ser en självmordskandidat ut?

Kan det vara hon som är så ung, vacker och begåva den flicka vars kropp just blivit en kvinnas men vars inre är en röra av barnets och den växande kroppens bristande känslor och förnimmelser? Kan det vara just hon som är förmögen att ta bort sig själv? Hur kamouflerad tillåts en självmordskandidat få vara?

Dina signaler är tydliga, fastän de är motsägelsefulla;en överdos värktabletter tar varken bort dig eller din själs smärta. Din överdos signalerar ändå kraftfullt. Tid att ingripa! Ta mig på allvar, vill du skrika.

En fjortonåring kan redan tala som en vuxen med vuxna.      

-Du måste tala! -Beskriv vad du känner! -Skriv! 

Försök då att förstå hur dina närmaste upplever din ångest. Den är i högsta grad deras också.

Sök dig utanför dig själv. Du har förgiftats av en överdos av ditt eget jag.

Vandrande skugga

Hon gav mig en myrten i våras. Hennes namn betyder just myrten på hennes modersmål. Jag måste berätta för henne att den fortfarande lever,att jag låtit den stå i vandrande skugga hela sommaren. Helt enligt skötselråden. Rötterna har jag aldrig låtit torka ut. Då hade den dött. Så också av för stark sol. 

Hon skall alltid leva sitt liv i vandrande skugga. Men aldrig glömmas bort. Så att hennes rötter torkar. Då dör hon. 

Händer

Vi mätte varandras händer, hennes handflata mot min, hennes fjortonåriga flickhänder mot mina snart sextioåriga manshänder, de var lika stora.

Mina händer är inte små, tvärtom.Inte hennes heller.

Utrustad med sådana händer kan hon uträtta många goda gärningar i livet.Därför att händernas storlek är direkt proportionella mot hjärtats storlek. Hjärtat är lika stort som din knutna hand.

Det skall jag säga henne.

Även om jag inte kan bevisa att det är sant.

Hur mår du?

Stopp!

Var finns alla ni medmänniskor som mår bra? På riktigt.Inte bara som slentriana må bra-bekännare.

Jag träffar er inte längre? Har jag egentligen någonsin träffat er? Kanske jag bara inte lagt märke till hur dåligt ni verkligen mår, hur ni har nog av era egna bekymmer, att ni också är inneslutna som jag själv  i er egen dysterhet?

Är det faktiskt någon som mår skapligt därute?

Pusselbitar?

Består relationer mellan kvinnor och män av-antingen en man med problem och en stark, moderlig kvinna        -eller omvänt, av en trasig kvinna som behöver en stark man?

Hur fungerar den hjälpbehövandes dragningskraft på den kvinna eller man som står i begrepp att inleda en kärleksrelation?

Är sökandet efter kärlek starkt kopplat till signaler utsända av individer som antingen behöver hjälp eller som har ett behov av att hjälpa?Båda personlighetstyperna söker bekräftelse, på var sitt sätt.

Om vi träffar en människa, av det motsatta könet, och förutsätter att båda är heterosexuella, att vi båda signalerar behov som vi vill få tillfredsställda, då är det inte så konstigt att vi då och då under livet upplever oss attraherade av någon, fastän vi inte riktigt begriper hur och varför.

-Du har något jag behöver! -Du saknar något jag kan ge dig!

Är det känslan av ofullkomlighet, och längtan efter fullkomlighet, som är drivkraften i våra till synes irrationella val av partner?    

Då kan vi glömma allt snack om feromoner och hormoner och istället börja lägga pussel med varandra.

Tystnaden sluter sig.

Vad är det som sker? 

Ju mer jag 

kommunicerar ut mitt inre 

till min omgivning

ju tystare blir det 

runt omkring mig.

Mina signaler till omvärlden 

försvinner ut i tystnaden.

Jag får inga svar.

Om jag inte slutar sända 

omedelbart 

kommer jag snart 

att omslutas 

av evig tystnad.

Ljudet av mina egna hjärtslag 

är det sista jag hör.

Skilsmässobarn

Jag har varit ett skilsmässobarn trots att mina föräldrar aldrig skiljde sig. De bara grälade om det. Hela mitt unga liv och ännu när jag flyttat hemifrån. Kanske fanns hotet om splittring av familjen kvar så länge det fanns barn i huset? Sedan tror jag att det hotet upphörde. Det var som om hotet om skilsmässa var lika mycket riktat till oss barn som till dem själva. 

Det var oftast mor som snabbast tog till skilsmässovapnet. Mor hade också tidigt lämnat sin egen mor som då levde med en annan man; min morfar dog i en njursjukdom när mor bara var två år gammal. Flykt är den yttersta utvägen när våndan blir för stor. Det var far som använde det ordet. Vånda. Han våndades och trodde väl i början av deras äktenskap att mor verkligen skulle lämna honom, alltid med något av barnen som gisslan.. Oftast var det min yngsta bror som skulle följa med mor, men också jag själv som är äldst av barnen fick lova att stå vid hennes sida om den dagen skulle komma då hon måste lämna far. 

På så sätt levde vi barn som skilsmässobarn trots att vi bodde under samma tak. Vi var redan uppdelade mellan våra stridande föräldrar. Föräldrarna, som borde varit kloka och förståndiga nog att hålla sina barn utanför, drog in oss barn i sina vuxna konflikter med sina många bottnat och undertoner vilka vi som barn då inte hade kapacitet att förstå. Nu, senare som vuxen, begriper jag att hoten om separation var ett spel och fungerade som ett maktmedel för att kunna dominera över varandra i deras relation. Men där fanns också säkert ren och skär desperation i botten av äktenskapet. Vi barn åhörde och åsåg dessa maktspel med jämna mellanrum. Grälen utbröt efter en tid av spänning och tystnad mellan våra föräldrar, men utbrotten kom ändå för oss plötsligt och vi upplevde ångesten lika stark som mor och far. Vi kunde aldrig förutse hur grälen skulle sluta. Mor kunde vara både våldsam och beredd att skada sig själv. Hon hotade ibland öppet inför mig och far med att begå självmord. Brödknivar och tabletter förekom som självmordsredskap. Hon krossade metodiskt finporslinet genom att kasta  tallrikstravarna i golvet. Det låter idag komiskt när man berättar det men då kändes det i barnhjärtat som om hela världen slogs i spillror. 

Idag inser jag att jag själv på många sätt handlat som min mor gjort. Hon visade med sitt osunda exempel hur ångest kan hanteras, men på ett destruktivt och för omgivningen fruktansvärt sätt. Jag har samma flyktbeteende som min mor. Skilsmässa har alltid varit en fullt naturlig lösning för mig när inte samlivet, våra divergerande åsikter i barnuppfostringsfrågor eller våra problematiska relationer till våra egna föräldrar skapat schismer. Säkert har mitt hot om att lämna familjen också drabbat barnen och deras rätt till trygghet. Dock har otryggheten inte varit vardag på samma sätt som den jag upplevde själv som barn. Jag undvek noggrant att använda ordet skilsmässa i barnens närvaro. Min ångest tog sig uttryck i ett aggressivt beteende. Jag kunde slå sönder stolar och också kasta porslin. Som min mor gjort när jag var barn. Jag var inte heller klok nog att sköta våra äktenskapliga konflikter vid tillfällen då barnen inte var närvarande. I sanningens namn gavs det heller inte tillfälle till att lösa konflikter i enrum. Vi borde kanske ha grälat på nätterna när barnen sov men oftast blossade konflikterna upp rakt framför barnens ögon. Då kunde det vara just barnens handlande som utlöste grälet. Min intolerans mot deras olydnad kunde vara den gnista som gav upphov till hela grälet och blottade då våra verkliga samlevnadsproblem. I stället för att lösa de verkliga problemen blev barnens uppfostran satt i fokus och framstod som den största konfliktorsaken. 

Idag inser jag hur olyckligt det var för barnen att frågorna om hur de skulle uppfostras blev den fråga som splittrade familjen långa tider. Konflikten splittrade också barnen, i viss mån. Jag kände mig ofta skambelagd av barnens mor för hur jag hanterade just uppfostringsfrågorna. Hon fråntog mig min självrespekt och visade ofta att hon inte hade förtroende för mig. Hon underkände mig på en viktig och sårbar punkt. Jag hade själv blivit felaktigt behandlad som barn. Trots det försvarade jag alla värderingar som jag fått med mig från mitt eget barndomshem. Att det kan fungera på det här sättet, att man försvarar den förälder som gjort en så mycket ont, det är har jag förstått logiskt på ett psykologiskt plan även om det är ofattbart och vidrigt i rättslig mening. 

Jag var också som mest sårbar för kritik och ifrågasättande just på den punkt som rörde hur jag handlade mot mina barn. Det var mycket lätt att framkalla min barndomsångest genom att starta en konflikt där barnen var inblandade. Situationen blev alltför bekant och mitt eget handlingsmönster var en ful spegling av min mors handlande. 

Utan mina erfarenheter från min uppväxt hade konflikterna mellan mig och min fru sett annorlunda ut. Visst skapar situationer där de egna barnen driver ens tålamod till bristningsgränsen konflikter i alla föräldra-barn relationer. Men hur jag hade löst våra, om jag själv hade haft bättre förebilder, skulle nog ha skett på ett för barnen tryggare sätt. Att i de svåra stunderna också bli ifrågasatt, inför barnen, skapade en total känsla av övergivenhet och maktlöshet. Situationen blev omöjlig att lösa. De normala mekanismerna slutade att fungera. Systemet kortslöts.

Människor går sönder inuti. Det går att reparera, men lagningen kommer alltid att finnas där. Vi blir medvetna om den, då vi själva påminns om situationer vi tidigare befunnit oss i. Då, när vi återupplever känslor från vår barndom. Att försöka förstå sina egna , ibland oförutsägbara känsloreaktioner, är en livsuppgift för oss stackars barn. 

Vi är alla barn och behöver förstå vilka emotionella händelser barnet i oss har varit med om. Vår vuxenhet är ingenting värd så länge vi inte tar hand om barnet i oss. Barnet, om det är osett, kan växa till en skrämmande individ för oss själva att möta. Vi behöver alla trösta och älska barnet inom oss.

Fylla kostymen

Om tre år fyller jag sextio år, en ofattbar realitet.

Som sextioåring kan man vara pensionär, död, farfar, morfar, sjuk, skuldfri, skild, nöjd, änkeman, föräldralös, rik, fattig, bitter, invalid, uttråkad, glad, fri, omgift.

När jag fyller sextio om tre år kommer jag att vara inget av detta.

När jag fyller sextio år är jag ännu inte färdig med att fylla kostymen jag fick i 40-årsgåva.

3-årsplanen

De kommande tre åren, fram till min sextioårsdag, planerar jag att leva så bra jag förmår, genom att

använda mig av min livserfarenhet,

äta och sova enligt sunda principer,

resa en del,

umgås med människor mer än jag tidigare gjort i mitt liv,

sörja för att mina föräldrar inte lider alltför mycket av sitt åldrande,

stötta mina barn i att förstå sig själva,

prata med mina bröder om livets väsentligheter,

hålla min käresta i handen för att vi båda skall få kraft att leva,

fortsätta tro på godheten, livets mening, 

vara tacksam,

bli mera insiktsfull, förlåtande, gladare, mera älskansvärd,  kärleksfull, bättre på allt.

Sorgen

Det finns en sorg som går genom tiden

den förs från generation till generation

den kan inte förklaras för orsaken till sorgen är redan glömd

Du vet inte vad du sörjer

men du sörjer med dina anfäder som de gjort med sina

och som dina efterkommande också skall göra med dig 

Sorgen går som en vän, ständigt vid din sida

ibland förklädd till glädje, 

ibland till vemod 

Den lever av den längtan efter kärlek du inte får

den lever i tomrummet där kärleken inte bor

Den flyttar in i alla tomrum i ditt liv

likt vattnet som en gång skall översvämma jorden

och tränga ut det gnutta hopp som ännu lever där

Ta ett djupt andetag och håll andan 

för sorgens vågor tornar redan mäktigt upp sig bakom dig

så som de gjort i släktled efter släktled före dig

Gåvan

Det man inte fått

kan man heller inte ge vidare

Man måste själv ha fått kärlek

för att kunna ge kärlek

Kärleken är den största gåvan

den gåvan räcker i evighet

från släktled till släktled

Den gåvan växer i oändlighet

från generation till generation

Den som fått den kan inte låta bli

att ge den vidare, det är som en naturlag

Ni kärleksfulla, som har kärlek att ge,

mätta de hungrande och fattiga!

Får de er kärlek kan de kanske

också de dela med sig 

en dag.  

S/S Kärleken

Jag ropar över haven

mot andra stränder

från mina egna karga

ut min längtan efter mina fränder

Låt mig dem snart få bärga

ur S/S Kärleken, djupt begraven.

Hon vikar i sorgens hav

Ur dystra bottenskuggors famn

glimmar svagt hennes skatt

den kläder sig i glömskans hamn

så tragiskt, bara därför att

S/S Kärleken seglat har i kvav.

M/S Ensamheten

M/S Ensamheten seglar på de stora haven

där andra farkoster sällan siktas

Hon har gott om bränsle sina tankar

de är fyllda med otaliga årgångar av sorg och längtan

I sitt planlösa kryssande i både 

brännande hetta och piskande storm

håller hon sig alltid på avstånd från andra fartyg

Ingen kan ändå rädda henne

När förlisningens dag en gång kommer 

då går hon till botten med last och besättning

och bränsle för flera tusen världsomseglingar

Sådan är hon, skeppet Ensamheten  

Kaptenens testamente

Lasten bestod av ett stort antal loggböcker skrivna med prydlig handstil för att kunna läsas och förstås av vem som helst.

De hade aldrig blivit lästa innan skeppet sjönk. Och i sanningens namn var det inte heller någon munter läsning.

Hur jag kan veta det?

Därför att jag kände kaptenen på skutan. Han var en ensam och inbunden typ. Jag har inte läst loggböckerna förstås, det jag påstår är bara antaganden. Det kan förresten göra detsamma, kaptenen ligger väl på samma plats som sina böcker.

M/S Ensamhetens färd på de tomma havsvidderna vilar för evigt på de stora djupen. Därifrån hörs inga sånger.

I en annan tid när inte ens havsdjupen längre lämnades i fred för människornas framfart flyter ur djupen upp en liten bok. Den är låst med en nyckel med det hindrar inte upphittaren att avslöja bokens innehåll. När låset är uppbrutet faller ur pärmarna ut ett brev.. I brevet, som inte har någon adress, står följande:

Du som just nu läser detta seglar högst antagligen på samma hav som jag gjorde. Du korsar sannolikt precis samma tidslinjer och vändkretsar so jag. Under min resa, som jag företagit ensam, har jag noggrant fört loggbok, för att eftervärlden skall förstå min resa.

Jag antar nu att du hittat en av mina böcker. I varje bok, de är flera tusen till antalet, har jag lagt ett brev, identiskt med det du håller i din hand just nu. Boken som du nu kan öppna är min livssaga. Den börjar på den första sidan och avslutas på den sista. Hur jag kan hävda det får du själv räkna ut.

För att kunna läsa det skrivna måste du först förstå hur M/S Ensamheten fungerade som min enda levnadsplats. Fartyget drevs av sorg och längtan. Bränslet tog aldrig slut, det var så förnyelsebart att mitt fartyg aldrig behövde gå in i någon hamn för att bunkra. 

Det du ser på sidorna är enbart tomhet, rädsla och brist på vilja. Det som går att uttolka måste läsas mellan de rader som inte finns. Bläcket som torkat innan det nådde pappret var mitt blod. Pärmarna som omsluter de tomma sidorna är min hud. Den är lik lädret på skinnbanden med betydligt finare litteratur än min, men den bruna färgen har inte förtjänats p.g.a. fåfänga. Det är endast livet som bränt och frätt min hud och kropp, eftersom jag aldrig ägde några kläder. Jag seglade, som du nu förstår, alltid naken. Eftersom jag var ensam ombord på M/S Ensamheten störde min nakenhet ingen annan levande. 

En enda bok är olik de andra. I den har jag gömt mina drömmar och raderna beskriver således inte min verkliga resa som texten i de andra 999 böckerna. Boken med mina drömmar läste jag gärna själv, om och om igen. Bokens pärmar var inte gjorda av skinn, utan av min längtan. Om du håller min längtan i dina händer hade du inte behövt läsa brevet. Läs då i stället om mitt paradis. Där befann jag mig så ofta vädret medgav, då seglingen var lätt, då havet låg tyst och stilla. Under dessa stunder kändes mitt liv värt att leva. Där, i mitt paradis, var jag inte ensam, jag delade min lycka med den jag älskade. Jag var älskad tillbaka. Där levde jag. 

Nu har jag lämnat mitt paradis för gott. Jag vilar i Ensamheten djupt under det djupa havets tomma vidder.Kaptenen på M/S Ensamheten       

Lär mig!

Säg mig, vilka ord är vackrast, för dig?

Ge mig dem och jag skall skriva den vackraste dikt jag hittills skrivit.

Jag saknar dina ord för att kunna skapa din skönhet, den du dyrkar som den högsta av skönheter.

Lär mig orden!

En glömd symfoni

En bortglömd symfoni, inte glömd av eftervärlden, utan av sin egen skapare.

Glömd i en skrivbordslåda, dömd till glömska? Av vilken anledning?

Symfonin betraktas idag som en enorm skapelse av eftervärlden.

Var skaparen till detta postuma mästerverk medveten om skatten i skrivbordets gömslen?

Var den i själva verket för dyrbar för upphovsmannen för att riskera att utsättas för missförstånd och elaka tungor?

Det dyraste vågar vi aldrig visa. Det vi håller mest värdefullt ger oss också den tunnaste huden. Det håller vi för oss själva, som vi döljer våra hemligaste skrymslen för varandra.

Novembersol

Jag vänder mitt frusna ansikte mot min sol som, just nu i november, står i middagshöjd och ger mitt liv långa skuggor.

Jag känner värmen den skänker mig och tänker att det alltid är något.

Alla solar kan inte stiga högt på himlen, leva länge, slösande sin värme, 

obarmhärtigt bränna min frusna hud, 

hänsynslöst låta mig torka,

få mig att förtvina,

mig som är född under novembersolen.

utanmänniskor?

det vi är sämst på det gör vi mest - är ensamma

att vara själv, dvs. för sig själv, är ett tillstånd, inte bara en situation som tillfälligt tar plats i våra liv, ofrivilligt, sällan självvalt.

Ensamhet, ensamliv, är det onormala, exotiska, aparta beteendet, livet för den utstötta, i ett livsperspektiv, det icke-önskade, ett drabbande faktum som i själva verket ingen, ingen längtar efter, eller någon önskar sina medmänniskor. Medmänniskor och utanmänniskor. 

Är du en utanmänniska?

Utan någon medmänniska?

Med ett liv utan livsinnehåll?

Utan mening? 

Min julkalender

Min julkalender består av 24 luckor, en lucka för varje dag fram till jul, varje lucka gömmer ett ansikte på en av mina medmänniskor. Alla utom den sista. Den luckan är tom.

Den sista dagen, när jag är framme vid mitt mål, är utan innehåll.I slutänden står vi alla ensamma inför avgörandet. 23 luckor med livsledsagare, följeslagare som när avgörandet är inne, alla är försvunna, borta, lika ensamma som du när de nått den 24:e luckan.

När alla luckor står öppna, utom den sista, gapar tomheten emot dig. Inför det sista avgörande avslöjandet hoppas jag att jag är redo att själv stiga in genom öppningen när min kalendertid är fullbordad. På den andra sidan väntar ingen, du är själv.

Självets tid är inne. Du har nu gått in i ditt eget själv där inga luckor mera öppnas. Självet är slutet.Självet är utan. Utanför. Utan mening. 

Adventsbetraktelse

För varje nytt ljus vi tänder kommer vi närmare det slutliga mötet. Första ljuset tänds i glädje, vi väntar att få tända detAndra ljuset, som förebådar vad som skall komma, nämligen detTredje ljuset, som tydligt pockar på att detFjärde ljuset, ensamt kvar, ännu otänt, skall tändas för att

våra liv endast är förebud på det som komma skall, det slutliga avgörandet,fullbordandet av det som visade sig vara intet annat än en ren transportsträcka,en väntan på det som komma skall.

Nytt liv. 

som skall vänta på....

ingenting annat 

än nytt liv,

vänta...

nytt liv...  

Den sista färden

Du flyter längs Ganges på din sista resa

du strålar av ljus

din kropp lyser upp natten 

tillsammans med tusentals andra kroppar,redan aska,

kroppar som redan brunnit ett liv,

klart lysande, flämtande, slocknande, ilsket fräsande,illa luktande, hastigt uppblossande, surt rykande

Nedför Ganges brinner vi alla klart i natten innan mörkret slukar oss för att dränka och glömma det gamla livet

i den ständigt framflytande livsfloden.

Floden som utmynnar i havet, platsen för det nya livets födelse.

Våra ljushögtider förenar livet med dödenoch berättar att födelse och död är detsamma. Livet tar aldrig slut.

Livets eviga kretslopp. 

Kretsloppstänkande.

Mina tankar kretsar kring samma frågor, i ett evigt kretslopp. Som livet frågar efter döden, och döden ber om liv,kretsar tankarna som solen och månen på mitt himlavalv.

Mina närmaste planeter gör mig blind för universums oändliga mysterium, två frågor är tillräckliga, frågan om livet och frågan om döden.

Död förutsätter liv och Livets förutsättning är död. Så kretsar våra planeter kring sig själva och oss, obetydliga stoftkorn i planeternas ringdans, i sitt eviga upprepande av samma budskap:Liv - Död - Liv - Död...

Ändå vill vi inte förstå...

Skapelsens krona

Människan, utnämnd till skapelsens krona, vill av förekommen anledning betrakta sig som unik. Synsättet upprepar sig på individnivå bland oss också. Där skiljer vi oss från den övriga skapelsen. 

Vår skapare har gett oss förmågan att betrakta oss själva som unika i förhållande till vår omgivning. Varför? Då uppstår nämligen genast frågan: -Varför just jag? Varför skall just jag dö? Varför lever jag?

För det är knappast varken unikt att jag lever eller dör. Det gör vi alla, från myggan på min arm till de svältande barnen i Somalia. Vi drabbas bara väldigt olika av Livet/Döden. 

Men det är samma liv och samma död vi alla är en del av. Det är bara uttrycken för den som är olika. Som färgerna på sommarängens blommor.När de vissnat ser de alla likadana ut.

Som en hyllning till Livet

Om jag betraktar mig själv som en hyllning till Livet,

så som allt liv är just detta,

ett glädjestrålande bevis på det eviga kretsloppet,

då är mitt liv bara en liten del av helheten,

den Skaparen, Creator, vill att vi skall betrakta och säga

att det är skönt, vi skall älska det Hen har skapat.

Den som älskar det hen ser skall inte heller förgöra.

Döden är förunnad Livet, 

Döden är inte människans, den är enbart

Livgivarens.

Tröst för en levande

Livgivaren skall, den dagen Hen har bestämt, befria mig ifrån livet och ge mig döden som gåva.

Gåvan är Skaparen själv. Hen tar mig till sig och jag skall uppgå i Hen.

Från att endast ha varit en del av skapelsen  blir jag nu en del av Skaparen.

Även jag skall ge nytt liv, på jorden, i universum.

Jag sitter i Skaparens kontrollrum och vakar över det liv som jag själv varit en del av.

Jag vakar över mina efterkommande, det är mitt specifika ansvar, jag deltar även i förvaltandet av den väldiga Helheten.

Jag är nu en del av det Hela, det som går genom Alltet.

Jag finns vid mina kära levandes sida samtidigt som jag är överallt.

Frågan om min egen existens är oväsentlig sedan jag lämnade skapelsen och uppgår i Skaparen.     

Frågan om Skaparens existens existerar inte längre för mig när jag inte mera går på jorden.

Skaparen betvivlar inte sin egen existens.

Skaparen är evig skapelsen existerar så länge Hen vill.

När skapelsen har upphört är Skaparen inte mera skapare.

Skaparen vilar i evigheten.

Skaparen är Evigheten.

Älska det du ser

för det är skapelsen,

Skaparens verk, det är du, 

i alla ansikten du möter, 

i skönheten hos minsta kryp 

till himlens väldighet.

Jubla över att du

är en del av denna underbara

skapelse.

Sjung lovsånger till Skaparens ära!

Knäböj i tacksamhet för den gåva du fått.

Så sluta upp med självömkan!

Du är inte ensam. Du är en del av skapelsen, människa.

Det måste räcka. Mer kan du inte begära.

Gläd dig medan tid är. 

Den slutliga gåvan,

när väntan är över, 

är befrielsen.

Skaparen är Befriaren.

En dag skall du inte längre vara 

en del av Hens skapelse

En dag är du hos din Befriare.         

Din innersta önskan

Vill du avslöja din innersta önskan? Din högsta dröm, vilken är den? Vill du verkligen att den skall gå i uppfyllelse?

Om så är fallet måste du snabbt skaffa dig en ny högsta dröm!

Den kanske inte är lika fin och vacker som den förra? Du kanske inte ens kan komma på någon? Tänk om du nu måste leva utan drömmar?

Då blir ditt liv fattigt. Önskningar skall inte alltid förverkligas. Åtminstone inte de innersta och högsta.

Låt drömmarna leva i sin förtrollade värld. Som förverkligade är de inte längre fantastiska eller mera åtråvärda.

Drömmar lever av längtan. Längtans näring är ofullkomlighet. Fortsätt längta efter det omöjliga. Längtan fyller livet med mening och allvar.

Önska att din längtan aldrig skall ta slut.

Må din önskan gå i uppfyllelse var dag!

Ett enkelt liv

Drömmen om ett enkelt liv lever jag redan. Ändå drömmer jag om just detta, ett enkelt liv.

Vad är det?Som enkel kost? Ren mat tillagad utan hjälp av konstiga recept? Kroppens harmoni med själen? Enkla lättfattliga känslor? De primära behovens tillfredsställande?

Vilka är de då?

Mättnad, trygghet, värme, kärlek (”-att ges och att fås”),meningsfullhet i tillvaron (”-känna sig behövd”),nu börjar det bli mera kravfyllt! ett mål att sträva emot (”- något att längta till, som till ljuset under vintermörka dagar”) att få känna spänning, sorg, glädje, lycka (”-inte jämnt, utan i lagom proportioner”)att bryta tristessen och gärna bli överraskad någon gångatt få gråta och bli tröstad,att bli beundrad och respekterad,att få vara nöjd med sig själv och känna stolthet över sitt liv....

-Några andra behov har jag inte.

Min strand

Jag längtar till stranden,där tryggheten möter det okända.

Där, i gränslandet, vill jag tillbringa mina återstående dagar.

Värmen från land får mig att vädra i havsbrisen.

 Jag vänder min kanot mot det öppna okända, och stöter ut.

Strandens välbekanta kontur avlägsnar sig alltmer.

Ännu vet jag att jag har kraft att vända tillbaka.

Jag skulle

Jag skulle odla min potatis i vallarna av ruttnande tång.

Jag skulle fånga min fisk i havet utanför min boning.

Jag skulle odla tomater i den varma klippskrevan och plocka strandlök en som växer där bredvid.

Jag skulle dricka mitt eget äppelvin från det enda trädet jag själv planterat.

Jag skulle värma mig med drivveden jag hittar på stranden och spara de vackraste stumparna att beundras.

Jag skulle dela min lycka med allt levande.

jag skulle varje dag leva i sann förvissning om att jag en dag skall lämna min strand för att förena mig med havet.

Jag skulle älska det livet och det skulle älska mig tillbaka.

Jag skulle aldrig mera...

...frysa

Kyrie eleison

Jag vaknade med en ny sång. 

Den kom ur nattens mörker och steg in i gryningen.

Inga ord hade den, ännu.

Sången var enkel och stilla.

Den föll och steg utan stora språng, rytmen var okomplicerad.

Vid pianot kom texten, enkelt och självklart.

Kyrie eleison, 

Herre förbarma dig

och giv oss frid.

Gud, Kom till oss med fred.

Drömtonarten

Jag undrar om jag inte drömde i D-dur.

Mitt piano befinner sig i våningen under mig.

Pianot spelar i C-dur.

Pianot förmår inte helt fånga min dröm.

Jag måste förflytta mig upp en våning, 

tillbaka till mina drömmar i D.

Drömtonarten.

Drömmar av guld

D-dur klingar förgyllt,

guldblanka keruber,

härligt strålande stjärnor,

änglatrumpeter,

fest i katedralen,

julstämning och värme,

tusentals tända ljus,

klangen som ekar av pukor och stråkar.

C-dur är för människan men

D-dur är för Gud!

Hosianna

Hosianna i A-dur, 

Davids Son en ren kvint till höger om sin Far,

det är rimligt att därifrån nedstiga till jorden,

steg för steg,

i gudomlig ordning,

7 toner, som en stege,

7 himmelska trappsteg.

En tonföljd skapad för att,

om och om igen,

medla fred på jorden.

I oändlighet.

Till tidens ände.

Ta upp kontakten med N.B!

Vem är N.B?

Har mig veterligen aldrig 

känt någon N.B.

Kan man ta upp kontakten 

med någon man inte känner?

Vad skulle vi i så fall prata om?

Jag skulle inte ha något att säga.

Vilken besvikelse för oss båda,

N.B. och mig.

Vår kontakt mår bäst av att inte tas upp.

Lev i nuet!

Hur lätt är det?

Njut av stunden!

Vilken stund?

Fånga dagen!

Varför just jag?

Lev livet!

Vilket liv?

Idag är första dagen i ditt nya liv!

Eller i morgon?

Jag vet inte hur.

Men jag kanske borde...

Tappat gnistan?

Är lusten att påbörja borta?

Saknas inspiration?

Är stimulansen obefintlig?

Likgiltig?

Slocknande?

Levande död?

Utbränd.

Livsstress.

Jag börjar att tro det.

Får vänta och se...

Betydelsen av våra liv

Vi har alla för vana att överdriva vår egen betydelse, i förhållande till alla andra, trots att betydelsen av våra liv inte består i vissa gärningar, i vår härkomst, i vår oersättlighet, oumbärlighet eller unika förmåga. Detta är bara illusioner. Vi vill tro att just vi spelarroll, men utan oss hade världen ändå sett likadan ut. Andra hade gjort det vi gör, måhända annorlunda, kanske bättre! Vår betydelse är uteslutande den, att vi upptar ett visst livsutrymme för någon annan. Det är sanningen. Vi tar en plats för någon annan, son kanske är mera godhjärtad, älskansvärd, medmänsklig, osjälvisk än vi själva. Eller så är det tvärtom. Vi får vackert leva utan den vetskapen. Vi betydelsefullt obetydliga.

Gärningsmannen

definieras av sina gärningar, eller av en enda, en ond sådan.Men de goda dåden då?De definierar inte den dådkraftige, de bara förstärker en redan befäst bild av en handlingskraftig person. Goda gärningar och onda dåd - den goda gärningsmannen och ondgöraren.

Dåd och handlingar kommer alltid att existera, medan gärningsmännen varierar. Oberoende vilka de levande handlingsmännen är kommer alltid gärningarna att utföras. De goda och de onda.

Görarna är oväsentliga, betydelselösa, men inte gärningarna! Utan dåd blir mycket outrättat, men gärningsmän, och kvinnor, finns det gott om.  

Gör gott, men överdriv inte din egen betydelse.

Strömkarlen

är inte elektriker, inte heller sitter han i någon ström. Strömkarlen är strömlös och strömmen är utan karl, och bäst är väl det, för ondska har vi nog utav. Men ström klarar vi oss inte utan. De oupphörliga strömavbrotten manar fram min frusna själ till värmeljusen, den får nöja sig med det lilla.

Ström, ström, kom tillbaka! Strömkarlen lockar och pockar med sitt spel. Han går med sin stav och slår på de ändlösa ledningarna som livlösa dignar under snöig tyngd. 

Det sjunger i smällkalla natten. Är det strömkarlens slag eller ett svagt sjungande i den slagna tråden?Sången av svag ström. på väg tillbaka? 

Gud är Allt

Hen som ser allt är Gud.

Vi befinner oss i Alltet, tillsammans med djuren på marken, fåglarna på himlen och fiskarna i havet.

Till Alltet hör hela Universum, det vi känner och det vi inte känner.

Hen som ser allt, med samma blick,förstår i samma ögonblick sammanhangetmellan Alltets, skapelsens, beståndsdelar.

I den blicken finns Sanningen, sanningsguden.

Blicken som ser summan av alla delar.

Blicken som ser är Guds, endast.

Nysnö

Den gamle hannen följer snövesslans spår, den motoriserades,i djupsnö i skydd av snötung barrskog, undviker sålunda den ansträngning han som yngre aldrig väjde för, som om han mätt sina krafter och nyligen insett deras begränsning, väljer den lättast framkomliga vägen, när han plötsligt får en impuls som får honom att handla som i ungdomens dagar, han viker från den bekväma vägen för att följa ett annat spår, en instinkt säger att spåret är ungt, kanske endast ett dygn gammalt, det leder i långa språng ut i djupsnön, den gamles hjärta slår tungt av ansträngning, men känslan att en yngre hanne växer innanför den gråraggiga pälsen gör honom yr, han stannar för att pusta under en tät gran, han hör sitt hjärta slå hårt och fort, stödjer sig trött mot den grova stammen, ser då som i en dimma hur någon, i höga bågar närmar sig, följer hans gamla spår, undviker att landa i den djupa vita nysnön, vädrande ängsligt likt en hind, ser hennes ögonvitor vilt uppspärrade när hon inser sitt misstag, näsborrar vibrerande av skräck, fattar i farans ögonblick ett beslut som leder rakt in i döden, väljer att ta nästa språng framåt i det spår som hon redan följt en tid, obönhörligt rakt i famnen på den överraskade gamle, nu i den gråraggiges våld, han vars hjärta slagit sig löst i ungdomligt oförstånd, kastar sig blixtsnabbt fram över sitt byte, den unga hinden faller under hans tyngd, paralysrerad, darrande, munnen vidöppen, flämtande inför vad som komma skall.

Den gamles tyngd lättar, hon vågar ändå inte röra sig, han släpper sitt famntag, hennes stora rädda ögon skelar bakåt för att fånga hans ögon, vad vill han nu, hon reser sig försiktigt, tar ett försiktigt steg åt sidan, och plötsligt inser hon sin frihet och låter slutligen visa sin vita akterspegel endast under några kraftiga språng innan hon är försvunnen.

Den gamles blick följer hennes väg medan han borstar av sig snö och tussar av hennes päls som häftat fast vid hans trängtande bröst, påfallande nöjd med sin bedrift att ha fångat henne, men samtidigt sorgligt medveten om att hans förmåga att fånga bytet var nysnöns förtjänst, och att när snön lagt sig i djupa drivor i hans väg, då är det trots allt för sent för jakt av detta slag.

Hans slutliga dröm är i denna stund endast att, om han överlevervinterns kyla,ensam i frid få beta i i sin favoritglänta.  

Nyfallen

den rena, den jungfruliga, den vita

har fallit idag, för mig att beträda,

men jag vill inte besudla,

smutsa, trampa, betäcka

hennes vackra oförstörda, 

rena oskuld utan låta henne

glittra i solen så länge hon önskar,

hon bekläder mitt hus, min trädgård,

hon draperar fruktträden i kristyr,

hon bakar gräddtårtor på taken,

hon skapar små vackra statyer

i alabaster av mitt vissna ogräs,

hon får mitt liv att skimra,

hon bländar mig med sin skönhet.

Snödrottningen.

Hon förför mig. 

Snödrottningen

Hennes brudklänning 

gnistrar av miljontals små diamanter

efter sig släpar hon sin slöja

en oändlig väv av tunnaste kristaller

den täcker allt hon passerar

hennes skönhet smittar av sig 

på allt hon rör vid

hon erövrar städer, skogar och fält

och allting antar hennes färg,

den vita, rena, men också dödens dräkt

hennes ögon fryser honom till is

hennes andedräkt fyller luftrummet

med nålvassa partiklar som äter hans hud

Snöbrudens gifte är den kärlekskranke

gammelmannens död.

Ändå dras han till hennes isande famntag.  

Snöklädda

ser cypresserna ut som mänskliga gestalter

fyra av dem har tagit ett steg framåt

och blickar västerut längs vägen

som för till avgångshamnen

en enda står kvar i skydd av huset

och tycks tveka inför resan.

Den svagsinte har i ett tidigare liv

flyttats från en plats där han trivdes och ville vara.

Nu, i avreseögonblicket, vill han inte,

en gång till, uppleva uppbrottets smärta.

I skydd av huset klär han av sig sin snöhamn, 

de andra är redan färdklädda,

 han stannar, de andra reser,

avskedets tårar har frusit

i hans avklädda anlete.

Aldrig trodde han det om sig.

Trygga hemmahamnen

Han skall inte mera resa ut

inte packa för uppbrott

inte kapa det som fjättrar

utan

låta sig fjättras

kapitulera

resignera

bekväma sig

fastna 

växa in

rota

förvedas

vissna 

och snön skall barmhärtigt breda sitt täcke 

över den sovande...

 

Kylans hetta

det hettar i skinnet

av vinterns kyla,

det svalkar ej sinnet

vad som bränner; 

minnen av

sorger, glädje

och skam,

den kallaste sanning

förmår aldrig

dölja de brännande såren,

likt heta källor springer

de upp i det nedisade

landskapet

och stelnar till groteska

isformationer

att beskärma sig för.

 

Ismannen

Hans skägg är väldigt,

brungult, färgat

av humus och safter

från tiden före nedisningen.

Under hans frusna överrock

sipprar svaga rännilar

fram ur hans porer

för att på utsidan frysa till ny is

och därigenom göra

honom ännu större 

och kallare.

Och han kan inget göra.

Sipprandet fortgår.

Förblödningen sker 

mot hans innersta vilja.

 

angående tid

Tid som ges tid som gåvatid att spenderatid att fördriva

din tid, en annan tid vår tid som skall komma tiden som aldrig kom

Jag översköljs av samtiden fastän jag mestadels lever i framtiden

Jag vandrar fram längs min tidslinje den är som ett krökt rum ur vilket jag inte hittar ut

Jag vill vandra bakåt men tidvågen driver mig framåt med kraft Tiden tar mig med sig

Lever vi i nutiden eller i någon annan tid?Dåtid eller framtid?

Jag sätter mig att vänta in min tid som skall komma medan tidvågen försöker svepa ren klippan jag klamrar mig fast vid,

Urtidsklippan, eviga urberget, som trotsar Tiden med sin envisa styrka.

I tid och otid är berget min fasta punkt. Otiden har varat länge nu.

Måtte Tiden vända tillbaka och komma till mig.

Tidsstudie

Tidsstudiemannen klockar moment för moment, ögonblick för ögonblick, stund för stund, dag för dag, period för period, epok för epok,

han mäter in tiden för att förstå den. Ändå begriper han aldrig att tiden inte kan fångaspå en skala.

Tiden breder ut sig i universums alla dimensioner, uppslukas och pånyttföds.

Tiden färdas samtidigt med ljushastigheten och tankens hastighet, både framåt och bakåt i sig själv.

Tidsstudiemannen är förlorad i sin omöjliga uppgift att fånga och förklara tiden. Han mäter sönderfallstiden och Higgs partikel men missar att i sitt eget livsrum släppa in Tiden som plötsligt står stilla ett ögonblick (!). 

Tid är rum. Rum är tid. Rumstid-tidsrum.

Be för mannen att han skall få vara i sitt tidsrum och uppleva rumstid.

Tack, å mannens vägnar! 

 

Evig tid

En gång, när framtiden tagit slut, finns inte tiden.

Vad betyder då allt snack om evig tid?  

Nog för att Tiden överlever allt, utom möjligen Gud.

Men evig är den inte, inte Gud heller.

Vad kan existera utanför tiden?

Varken planeter eller gudar.

Ögonblick kan förevigas i ett mänskligt perspektiv.

I ett kosmiskt perspektiv är inte ens himlakropparna eviga.

Evigheten är en trösterik bild för oss dödliga, planeterna lär inte bry sig nämnvärt att vårt, och deras, universum en dag skall upphöra att finnas.

Evig tid är en omtänksam godnattsaga för oss kortlivade stackare.

Tiden är det bästa vi har även om den ibland kan upplevas som 

vår värsta motståndare; vi kämpar emot klockan det värsta vi förmår 

klockan som mäter den tid vi fått för att  

älska, sova, äta, gråta, skratta, sjunga, sörja, glädjas, hata, förgöra, förstöra, lida, njuta, leva, dö,

Vad mer är tiden till för? 

Tid är bra att ha, om man bara kan ta vara på den.

 

I kamp med tiden

Hela mitt liv 

kämpade jag emot tiden.

Den bjöd mig ett omänskligt motstånd.

Hur jag än försökte komma ikapp

var jag alltid för sent ute, 

tiden hade sprungit ifrån mig,

varje gång.

 

Tidsflykt

Tiden ligger före,

du efter.

Det betyder att du alltid är sen.

Försenad till livet som du skall leva

och som hela tiden

flyr undan dig.

 

På natten

när tiden bromsar in

kommer din själ,

tungt flåsande, 

in i din kammare

där din kropp redan lagt sig.

Den lägger sig utmattad

tungt bredvid dig

för att ta igen den sömn den förlorat.

 

Själslig tid

Själen är en långsam resenär.

Den färdas helst till fots i sin egen takt 

och tid.

Den hittar dig, du behöver inte vara orolig,

även om du lämnat den långt bakom dig.

Ibland måste du bara ha tålamod och vänta.

Stanna då där du är 

och låt din trötta själ 

komma ifatt dig 

och din tid.

 

Inför Nyårsafton 2012

Program öppet! Ska vi slå broar?

Bror Inge Göran

Vi tackar ja med acklamation utan reservation. Barncirkulation hör till tradition. Tradition bjuder muntration och sensation. Vi bidrar med kommunikation samt digestion.Du med delegation och socialisation. Vår association är totalisation!

C & K

Först äter vi potäter. Mättade av detta är. Vi redo för raketer. Meditativa virtuella. Medtagen skumpa. Om vi är snälla.

Vi kan bli fyra Men för den skull inte dyra Vi medför vad vi brukar Ditt kylskåp vi annars slukar Passar det vid pass sex? Du får bjuda på kex!

 

Lyriske friske

Vad önskar min herre

Ett kalas värre Eller en stillsam Afton utan salut Men lite skumpat ut? Smällar gillar inte hunden Så stilla pratstunden Passar oss Med lite tilltugg förstås.

Säg när vi kommer Utan granater och bomber Du är kvällens värd Vi står för kultur och flärd Muntra är vi redan Sjunga kan vi medan Kvällen lider Och nyårslyckor smider.

Nu över till dig!

Vad tycks, säg?

Din vän K

 

Gott slut! (slutet gott - allting gott)

Inför ett nytt oskrivet år väcks åter hoppet att tiderna skall bli ljusare att det gamla skall få stanna i det förflutna och att det nya året skall komma med något nytt.

Året skall börjas med nytt hopp och det bara för en enkel siffras skull? En tideräkning som delar mitt liv i cykler där jag nu är på väg in i ett lika långt, lika inrutat, lika förutsägbart år, likt alla andra år, men ändå nytt!

Förhoppningsnytt!

Ett nytt år med oskrivna dagar! En sådan underbar tanke, trots att den är en villfarelse. Verkligheten låter sig inte delas in i år, månader och dagar!

Verkligheten styrs av andra lagar. Min lycka är inte knuten till det nya året. Men mina förhoppningar är det!

Är förhoppningarna i själva verket viktigare än hur det blev,i verkligheten? Livsverkligheten? Den som är dagarna som kom och gick.

Ett år av dagar har gått. Ett år kommer och skall gå igen. Mitt hopp har kommit och gått.

Mitt hopp föds på nytt, varje nytt år, men dör också varje år på nytt.

I cykler föds och dör mitt hopp, Åren avlöser varandra likt löven på trädet. Året spricker ut, andas och vissnar och fångas slutligen av tidsvindarna. 

I drivor ligger våra gamla, multnande år och skattar åt förgängelsen. De bortglömda åren. De glömda förhoppningarna. De glömda tårarna och skratten.

Jag vill ha nytt hopp!Även om det nya blir precis som det gamla.Tack för att mitt hopp lever i ett ständigt kretslopp.

Hoppet som ständigt återföds.  Hoppet som överlever tidens elände! Hoppet som kommer att överleva alla mina år, trots alla mina dagar som bara kom och gick.

Gott nytt hopp på er!

 

Sista december

Nu kommer jag inte längre

i min årsberättelse,

den som börjar efter Johanne, 

då halva tiden redan förlidit,

och slutar utan att slutet

på mina ensamma dagar

ännu kan skönjas.