kjellfrisk.com

min musik, poesi, prosa, nyheter

Jag presenterar mig här i egenskap av  kompositör och författare

Hitta mig också på; lattklacktsvarsmalt.blogspot.com

Facebook: Lättkläckt&Svårsmält

Wordpress: Lättkläckt!

 

Bertil Bertilson skulle äntligen bli någon

Så fort det erbjöds ett tillfälle till reträtt från pianopallen hade Bertil Bertilsson passat på. Något eget piano ägde han inte, så hans samlade bohag var lätt överskådligt.
Resor hade han dessutom fått nog av på alla fartyg han färdats med som om han varit deras, gästernas, gisslan. Veckor i sträck var han tvingad att dela dag och natt tillsammans med en massa obildade lyxturister. Att han någonsin mera efter sin omärkliga sorti från restaurangscenen skulle sätta fingrarna på tangenterna igen var lika otroligt som att någon skulle märka att just han försvunnit från platsen bakom pianot. Det kom alltid någon ny, optimistisk musiker med förhoppningar om att få spela sin egen repertoar. Men med tiden skulle denna stackare också upptäcka att ingen frågade efter hans eller hennes åsikt; det var publiken som bestämde vad som skulle spelas. Och i nittionio fall av hundra ville de, av för ymnigt intagande av starka drycker, sentimentala gästerna höra just La Paloma, duvan, och inget annat. I fall av uppsluppenhet och extravagans vågade någon sig på att beställa La Cumparcita. Det hände en gång på hundra. Det var på den tiden Bertil Bertilsson var restaurangmusiker.
Men numera är Bertil bara Bertil. Han är en fri man som undviker allt vad musik heter. Men för att understryka sitt förflutna kallar han sitt nya hem, och faktiskt det första hem han kan kalla sitt eget under sitt vuxna liv, för Bolero, ett ställe där han kan finna den ro hans, av livslångt underhållande, söndertrasade själ behöver. Han ler åt det finurliga namnet. En och annan bolero har han också spelat. Men nu var det slut med musik. Han ville bara egna sig åt stugan som ju var ett jordhus.
Jordhusets största fördel var att det inte syntes förrän man kom mycket nära. Man kunde i själva verket stå på jordkulans tak utan att veta att det under ens fötter fanns en liten sängkammare och ett litet kök. Om hösten avslöjar en tunn rökslinga som söker sig ut i den kallare luften genom en liten glugg i kullen sida att något pågår inne i jordhögen. Det är Bertil som kokar sitt morgonkaffe, mat lagar han inte. Han har under hela sitt liv ätit i köket på alla de restauranger han jobbat på och därför aldrig lärt sig hur man lagar sin egen mat.
Bertil har lagt märke till att flera andra Krutbybor lagar sin egen mat. Ett par rekorderliga fruntimmer i huset som kallas Nygårds lagar den underbaraste mat han smakat. Den är så långt ifrån restaurangmaten man kan komma, den smakar helt enkelt kärlek och omtanke, om nu mat kan smaka annat än salt, sött och surt. Bertil har ännu inte vågat stanna för att språka med dem, han hämtar bara maten som de lagat och som man kan bära hem till sitt i lagom portioner beroende på hur många man är. Nu är Bertil bara en, men maten smakar bra i det lilla köket bredvid den lilla sängkammaren även om man råkar vara bara en. Eller själv som folk säger nu för tiden. De äter själv. Det har Bertil gjort sedan han kunde föra en sked till munnen.


Bertil har smyckat sitt Bolero på ett smakfullt men sparsmakat vis. Inget som finns i det lilla jordhuset skvallrar om musik, däremot visar de få ting Bertil äger om en passion han har i livet. Väggarna bryds av små färggranna etiketter föreställande blommor och gröna växter. Vissa etiketter ser gamla ut, för de har blekts i färgen, andra har bara en text på latin och något nummer.
Passionen att samla på botaniska rariteter har Bertil odlat under sina resor i länder och städer i alla dessa långa mödosamma år. Han samlar på fröer i små påsar, fröer han samlat från alla världens hörn. Det har varit lätt att i den stora slitna kappsäcken mellan smokingarna, han ägde två så att den ena skulle kunna lämnas i för kemtvätt medan han spelade i den andra samma dag, smyga ner allehanda tunna förpackningar med nästan inget innehåll. Dessa oansenliga livsbärare, fröer ibland så små att Bertil fick ta fram sitt förstoringsglas för att riktigt se deras skönhet, bar i själva verket på de underbaraste hemligheter om verklig skönhet i färg och form. Den skönheten hade Bertil bara drömt om och ännu inte upplevt eftersom han aldrig haft tillfälle att skaffa sig någon plats på jorden där det fanns lite mylla att bädda ner fröna i.
Med hjälp av förstoringsglaset hade Bertil på allehanda sjaskiga hotellrum eller hytter långt ner under vattenlinjen upplevt en annan skönhet, skönheten hos något så litet att det bara kan upptäckas av den som kan förstå att skåda livets under i det mikroskopiska formatet som de olika fröformerna bjuder på. Ett vallmofrö är helt enkelt inte bara svart och runt, vallmofrön från Turkiet är underbart guldglänsande och litet räfflade, medan orkidéernas frön har de mest varierande utseende man kan tänka sig. Dessa botaniska akrobater som kan leva högt ovan markytan i klykan mellan stam och gren på ett hickoryträd i Borneos djungler, Bertil hade varit i Calcutta och kommit över en unik samling orkidéfrön, var juvelerna i kronan i Bertils frösamling.
Nu hade äntligen tiden kommit att han fick pröva sina älsklingars växtkraft, just här i Krutbyn. Han skulle väcka dem ur deras mångåriga slummer. Det skulle inte bli en lätt uppgift, vissa fröer är svåra att få att gro, men Bertil hade tagit reda på knepen. Sätten var många, och dessutom olika för varje frö. Han skulle komma att behöva en drivbänk, eller ännu hellre ett litet drivhus; det krävdes både värme och ljus om han skulle kunna locka sina skatter att börja växa. Och vatten förstås.
Utan hjälp från byborna gick det inte att genomföra projektet. Projektet som hade väntat på att genomföras i så många år av tålmodigt stretande och lidande, krävde hans hundraprocentiga insats, men också en del assistans utifrån.
Nu var tiden inne för avslöjandet av Bertil Bertilssons stora hemlighet i livet. Ännu ville han bara inviga så få som möjligt.
De där praktiska bröderna i det litet hopsjunkna huset vid grinden, de kallades visst bröderna Krut av ungarna som emellanåt sprang förbi och väsnades, kunde nog vara till hjälp med växthuset. De verkade kunna bygga det mesta, och så verkar de vara snälla och hjälpsamma också. Det hade Bertil sett ett antal gånger. Barnen fick ofta det de bad bröderna om, det kunde vara en koja eller en lådbil som med stor iver och inte utan extra finess från brödernas sida konstruerades i verkstan i Gammelgården. Det var dit han fick ta sig, kanske redan idag.
Vintern hade redan börjat via tecken på att ge upp och släppa in milda vårvindar. Snart fanns det ingen tid att förlora. Till sommaren skulle det spira runt Bolero av växter som ännu ingen hade skådat i den här delen av världen. Krutbyn var allt en ganska bortglömd och oupplyst plats på världskartan. Bertil Bertilson skulle ändra på den saken. Genom hans försorg kommer denna avlägsna by att få uppleva både större skönhet och prakt än någon människa här kunnat drömma om. Han visste. I sina drömmar hade han sett sin prunkande trädgård förtrolla såväl rik som fattig. Själv tog han i drömmen emot allas beundran för det underverk han åstadkommit.
Med bestämda steg tågade han redan mot bröderna Kruts verkstan från vilken hördes ivriga hammarslag. Bertil Bertilson skulle äntligen bli någon; känslan bar växte starkare i hans bröst när han närmade sig bröderna Kruts gård.