kjellfrisk.com

min musik, poesi, prosa, nyheter

Jag presenterar mig här i egenskap av  kompositör och författare

Hitta mig också på; lattklacktsvarsmalt.blogspot.com

Facebook: Lättkläckt&Svårsmält

Wordpress: Lättkläckt!

 

Diana

Diana

Diana for alltså tillbaks till sitt. Hon återvände hem med sin segelvinge prydligt nedpackad i påsen hon bar på ryggen. Stagen som höll vingen utspänd bar hon som metspön över axeln. Hon hade blivit försedd med färdkost av Asta och Beda, som hade blivit hennes riktigt goda bekanta under de här dagarna. Systrarna hade bakat bärpaj särskilt åt henne, nästan utan socker, hade de samfällt intygat. För blåbärspaj, eller bärbulle som den borde kallas för den var inte gjord på pajdeg, utan bulldeg, hade smakat gudomligt i Dianas mun då hon första gången smakat den på brödernas 111 års kalas.
Hon hade nu en vinter framför sig på polishuset i stan, inga flygningar under vinterhalvåret, det var helt enkelt för kallt den årstiden. I sin ungdom; hon var i och för sig fortfarande ung, hade hon pluggat juridik och trott att hon skulle bli de svagas försvarsadvokat, de som inte hade råd att köpa sig en egen advokat.
Hon var fylld av idealitet och ville stå på barrikaderna för de svagas, de fattigas, de gamlas och barnens rättigheter i samhället.
Efter något år av snustorra studier hade hon förstått att ett stillasittande yrke inte skulle vara något för henne. Juridiken fick vara. Hon sökte till polishögskolan i stället. Praktisk rättsskipning på fältet kunde vara lika samhällsnyttig som i en rättssal, dessutom kom hon ju som polis i utetjänst ofta i kontakt med samhällets förlorare och kunde ofta hjälpa dem direkt. Hon var en duktig poliskvinna, steg snabbt i graderna, patrullering blev allt sällsyntare. I stället hamnade hon högre och högre upp i våningarna i det enorma polishuset.
Jobbet utvecklades, trots alla hennes tidigare ambitioner, till ett skrivbordsjobb, med utredningar, arbetsledning och byråkrati. Undra på att hon inte längtade tillbaka till sin skrivbordsstol. Mest längtade hon efter ett annat, friare liv, långt från stadens trista rutmönster och myrstacksliknande tillvaro. Det slog henne att människor i städer levde sina liv likt just myror, stretande var och en med sin börda. Där det uppstod en lucka i myrparaden fylldes den snabbt ut av någon ny strävsam myra, med samma ambitioner som den förra, att dra sitt lilla strå till stacken i det stora, eviga samhällsbygget. Hon kände ett visst äckel inför sitt liv där hon trängdes i den illaluktande stadens råttgångar.
-I tunnelbanan kilar vi fram likt råttor, bara emellanåt kommer vi förvånat blinkande upp i ljuset och ser knappt om det är vår eller höst.

Det här tänkte hon när hon såg det vackra landskapet glida förbi bussfönstret.
Hon hade fått skjuts till bussen av Hector och Kurt. Hon var inte ensam på flaket, där satt nästan alla gästerna från kalaset också. Alla skulle hem till staden precis som hon. Skillnaden var, att de när som helst kunde återvända till byn, de tillhörde byn, trots att de inte bodde där. De var som vårfåglar, flög ut i naturen för att söka sig ett bo så fort vintersnön samlats i smutsiga krympande högar inne på stans gator.
-Vem skulle inte vilja det? Hon hade, sedan besöket hos bröderna Krut, fått något att tänka på. Till våren då boskapen släpptes på grönbete skulle hon få komma ut till bröderna Krut på landet för att....Hon log vid tanken.
-Vad skulle farfar Kurt ha sagt?
Hon hörde en röst inom sig.
-Kära lilla flickebarn. Jag visste någonstans innerst inne att du hade det i dig. Det fanns i dina ögon redan när du föddes, alla himlens stjärnor speglade sig i dem när du längtansfullt följde deras blinkningar där uppe. Din mor och din far, de svek sina drömmar och trodde att de gjorde rätt för att de blev som alla andra. Att leva som myrorna i en myrstack är ingen konst. Att leva som tornseglaren i ständig flykt utan att någonsin ta mark, det är sann konst.
Ja, så hade farfar uttryckt sig en gång när hon som fyraåring följt far till ålderdomshemmet där Kurt Hermes von Wunderkraut aus Messerschmidt levde sina sista dagar. Sängbunden och kraftlös i sina trötta lemmar som han var, flög han ännu i drömmen.
Den levande kanonkulan ristade fortfarande lysande spår på sin egen himmel. Frid över hans minne!