kjellfrisk.com

min musik, poesi, prosa, nyheter

Jag presenterar mig här i egenskap av  kompositör och författare

Hitta mig också på; lattklacktsvarsmalt.blogspot.com

Facebook: Lättkläckt&Svårsmält

Wordpress: Lättkläckt!

 

En ännu större trädkoja...

Det är bara när jag skall hälsa på bröderna Krut och mammas mostrar Asta och Beda, alla kallar dem för systrarna Stubin, som inte Ärtan och jag ses så mycket. Mamma tycker att det kanske inte passar så bra att ta med Ärtan ut till landet. Hennes mamma kanske inte vill släppa sin dotter till vilt främmande människor, förklarar mamma. Ärtan är nog väldigt påpassad har jag märkt, speciellt av sina bröder. Ärtan får inte tala med äldre pojkar. Mig får hon däremot gärna vara tillsammans med. Det är nog för att våra morsor har samma jobb. En gång sa Ärtan att brorsorna inte tycker att jag är så farlig. Därför att jag inte är med de andra pojkarna. Jag vet inte varför de sa så. Jag tycker bara att det är mycket roligare att vara med Ärtan, för hon hittar på så mycket roligt.
Ibland när vi är hemma hos henne och familjen skall äta, då frågar dom om dom får den stora äran att se mig som sin middagsgäst. Det vill jag gärna vara, för de har så god mat. De äter inte alls samma mat som vi har hemma eller som den vi får i skolan. Jag brukar inte gilla grönsaker så mycket, men Ärtans mamma kan göra de mest fantastiska rätter på såna grönsaker som jag inte ens hört namnet på. När jag kommer hem senare på kvällen orkar jag sällan äta mammas mat som hon tagit ur frysen och värmt upp. Jag har frågat mamma om vi inte nån gång skulle kunna ha sån mat som de äter hos Ärtan. Mamma säger att hon skall höra med Ärtans mamma om hon kan få något recept.
Innan mamma hunnit fråga om det där receptet bjuder oss Ärtan hem till sig, min mamma och mig. Vi är bara två hemma hos oss, det har jag kanske inte sagt. Jag har inga syskon, om man inte räknar pappas nya tjejs tvillingar. De är tur att de inte är bjudna. De är verkligen jobbiga. De retas jämnt med mig och kallar mig glasögonorm och tjockis eller mammas gottegris. De är bara avundsjuka på att de inte har en lika söt mamma som jag. Deras är mager och förskräcklig, hon ser ut som om hon svalt en citron.
Min mamma säger att det är konstigt att man när man äntligen blir bjuden hem till någon här i stan, så är det inte till någon som bott här länge, utan till människor som knappt hunnit slå rot själva. Kanske har de andra redan så många vänner så att dom inte bryr sig om att få flera. Ärtans familj har nog inga vänner. De ser så annorlunda ut och talar så annorlunda. Ärtans mamma kan inte säga så mycket på svenska. Ärtan försöker lära henne, men hennes mamma är ofta trött och ledsen och orkar inte prata svenska. Hon kanske längtar efter Ärtans pappa. Han har inte fått flytta in i vårt land för att han inte har något jobb här.
En gång berättade Ärtan för mig att hennes mamma egentligen inte är hennes riktiga mamma, utan hennes moster. Hennes egen mamma dog när Ärtan ännu var bebis. Hon kommer inte ihåg sin mamma, men hon har ett fotografi som visar en mycket stilig mörk kvinna med mörka ögon. Jag säger att jag tycker att hon liknar Ärtan. Då blir Ärtan glad först, men sedan börjar hon gråta. Hon skulle så gärna vilja att hennes riktiga mamma levde, förklarar hon snörvlande.


Kanske jag inte heller har min riktiga mamma, försöker jag säga lite tröstande. Det är klart du har din egen mamma, fräser Ärtan ilsket. Det ser man på era näsor. De pekar rakt upp till himlen.
Jag vet att mamma och jag har ganska fula små uppåtnäsor. Pappa sa alltid på den tiden han bodde med oss, och det ännu inte var så spänt mellan mamma och pappa, han kunde retas med oss på skoj, att vi skulle passa oss så att det inte regnade in. Han menade att vi skulle få vatten i näsborrarna om det regnade. Det var ju en överdrift förstås. Men uppnästa är vi, mamma och jag. Så det är nog svårt att förneka att hon är min egen morsa. Hon är ganska okej ändå. Jag tror att Ärtan tycker det också.
Jag skall be mamma snällt att Ärtan får följa med och bo med oss i Krutbyn. För jag vill så gärna att hon skall få träffa mina nästbästa kompisar. Det är Knut och Kurt, eller bröderna Krut som alla kallar dem. De är verkligen snälla. I sommar skall vi tillsammans bygga en ännu större trädkoja som är bara min. Och kanske Ärtans, om hon vill.