kjellfrisk.com

min musik, poesi, prosa, nyheter

Jag presenterar mig här i egenskap av  kompositör och författare

Hitta mig också på; lattklacktsvarsmalt.blogspot.com

Facebook: Lättkläckt&Svårsmält

Wordpress: Lättkläckt!

 

En ny vän?

En ny vän?

Ärtan är min nyaste vän. Hon kom till vår klass i höstas. Nu pratar hon redan med mig. Men i början sa hon ingenting. Alla trodde att hon var blyg. Jag visste att hon inte var ett dugg blyg. Men eftersom hon inte sa nånting trodde alla att hon inte vågade visa vem hon var.
Ärtan är verkligen någon. Och hon visar det också. Men kan man inte språket så är det svårt att förklara vem man är. Visserligen såg man på Ärtan att hon var annorlunda. Hon hade annorlunda kläder, annorlunda hudfärg, annorlunda familj. Det var som om alla i klassen tyckte synd om henne för att hon var så annorlunda.
Det gjorde inte jag. Jag är också annorlunda. Mamma tyckte redan innan jag började skolan att jag såg dåligt, så därför har jag nästan alltid haft glasögon. Sen är jag inte så förtjust i fotboll heller. Så man skulle kunna säga att jag är annorlunda. Annorlunda än mina kompisar.
Det var nog för att jag är annorlunda som Ärtan och jag blev kompisar direkt. Jag är inte heller blyg fast jag inte säger så mycket i klassen. Med Ärtan kan jag prata om allt. Hon lyssnar mest. Men jag vet att hon inte är blyg. När hon vill att jag skall förstå ritar hon bilder så jag skall begripa. Det fungerar väldigt bra. Hon har ett litet häfte som hon ritat i när hon velat få mig att förstå, hon är väldigt duktig att rita tycker jag. Under bilderna har jag skrivit vad jag trott att hon menat. Under min text har Ärtan skrivit med sina bokstäver vad det betyder på hennes språk. Det ser väldigt vackert ut, men jag kan inte förstå hur hon kan skriva så. Det ser mest ut som någotslags dekorationer.

Ärtan har börjat berätta för mig om något som jag kanske ännu inte riktigt förstår. Det handlar om hennes gamla hem i ett annat land. Hon ritar bilder, pekar på sin kropp och på mig. Det ser ganska lustigt ut och när hon petar med sitt finger på mig måste jag skratta för att det känns så kittligt. Då ser hon lite förvånad ut och jag förstår att jag inte riktigt begripigt vad hon ville förklara. När hon till sist måste ge upp, sedan hon nästan stått på huvudet för att jag skall förstå, skrattar vi bara båda till sist. Vi beter oss ju säkert helt tokigt i andras ögon. För det mesta ser ingen oss. Men de kan höra oss kikna av skratt. Det kan vara min mamma Kickan som tittar in i mitt rum och undrar vad som är så roligt.
-Ingenting, frustar jag. Ärtan bara skakar på huvét där hon ligger på golvet och håller sig för magen.
-Det var ju roligt att ni har så roligt tillsammans säger mamma och försvinner skrattande.
Ärtan och jag tycker om att ha roligt tillsammans. När vi skrattat färdigt går vi ut till mamma i köket och får varsin nygräddad bulle. Mamma kan baka goda bullar, fast godare än systrarna Stubins blir dom nog aldrig. Ärtan skall komma med oss till Krutbyn. Då skall hon få träffa dom snällaste mostrarna i världen, de är mina gammelmostrar. Medan vi har munnarna fulla av bulle säger mamma att det är något på TV-nyheterna som hon vill se. Det är om ett land där det är krig och folk skjuter på varandra och människor förlorar sina hem för att det faller bomber på dem.
Ärtan blir bara tyst när hon ser bilderna i TV-rutan. Sedan springer hon ut i hallen och tar på sig sina små skor och sin kappa. Hon försvinner utan ett ord till farväl och mamma och jag tittar fårvånade och lite besvikna på varandra.
-Hon kunde ha sagt tack för mellanmålet, i alla fall, sa jag ursäktande till mamma.
-Ärtan kanske blev upprörd över bilderna på TV-nytt. Kommer inte hennes familj just från landet där dom krigar? Vi får försöka förstå att det kanske inte är så lätt att befinna sig långt ifrån sitt eget land och samtidigt vara orolig för vad som händer där hemma. Hon behöver nog prata med sin mamma och sina bröder, gissar jag. Tror du inte det, Arvid?
Jag funderar mycket på vad som händer i Ärtans huvud. Vad var det hon ville säga till mig egentligen förut? När Ärtan inte är här blir allting så tomt. Jag lägger mig på min säng för att tänka på vad det kan ha varit som gjort henne så upprörd. Det var ju så roligt när vi skrattade tillsammans. Ärtans skratt är så klart ock klingande. Hela Ärtan spritter av lycka när hon skrattar. Hennes vita vackra tänder nästan bländar mig. Det svarta håret kastar än hit än dit. Det blir så varmt i mig när jag tänker på hur roligt Ärtan och jag har det tillsammans. I morgon ses vi i skolan igen. Om Ärtan vill får hon berätta varför hon sprang hem så plötsligt utan ett ord.


Nästa dag är Ärtan inte i skolan. Lärarinnan vet inte heller vad som har hänt och frågar mig om jag vet om Ärtan är sjuk. Jag vet inte vad jag skall säga. Kanske blev Ärtan dålig i magen av mammas bullar? Det kan jag inte säga när alla klasskamrater lyssnar, så jag bara skakar på huvudet. Jag kan inte heller säga att jag är orolig att Ärtan kanske är ledsen. Jag hoppas att Ärtan kommer i morgon. Jag vet inte var Ärtan bor. Om jag visste det skulle jag kanske ändå inte våga gå dit. Jag är rädd för att Ärtan och Ärtans familj kanske är väldigt ledsna för något.
På natten har jag en dröm. Jag drömmer om ett litet djur som jag plockar upp i min hand. Det är inte större än att jag kan ha det i min handflata. Djuret är inget djur jag sett förr. Det har små rädda ögon som knappt vågar titta upp på mig. Mitt ansikte måste se väldigt stort ut i det lilla djurets ögon. Om jag inte kupar mina händer kanske djuret hoppar ner och slår sig mot golvet. Det är som om den lilla varelsen i mina händer inte har någon styrsel i kroppen. Om jag inte håller ihop fingrarna kan det rinna ut mellan fingrarna. Jag håller mina händer mot min kropp för att djuret inte skall rymma. När djuret känner min kropp och min värme händer något. Det börjar växa. Jag får ta armarna till hjälp för att kunna hålla det. Kroppen är fortfarande alldeles lealös men huvudet vänder sig mot mitt huvud och ögona har inte längre kvar den skygga blicken. I djurets ögon ser jag hur det vill säga: ”-Jag litar på dig, du vill mig inte illa. Du tycker om mig.” För att visa att det tyckte om mig slickar det mig under hakan. Nu har djuret vuxit ännu mer fast det inte är tungt alls. Det har bara blivit väldigt varmt på mitt bröst. Jag tror jag skall kalla djuret för Alfa.

Då vaknar jag av att mamma klappar mig på bröstet. Hon håller sin varma hand under min haka och undrar om jag inte skall vakna nu. Ärtan står redan i hallen och väntar. Jag blir så glad att jag springer ut i hallen i bara pyjamasen. Ärtan står på vår tamburmatta i sin kjol och kappa och sitt huckle på huvudet. Hon ser glad ut. Hon skrattar åt min sömniga, förvånade min.
-Kom in i köket, säger min mamma till Ärtan. Vill du ha te och smörgås medan du väntar på Vidde. Mamma envisas med att kalla mig så fast jag heter Arvid.
-Han är snart klar. Han får ta smörgåsen i näven. Ni hinner bra till skolan om ni går om fem minuter.
Ärtan sätter sig på en köksstol och biter i en macka som mamma har brett. Mamma frågar ingenting och Ärtan säger heller ingenting. Det är ganska tyst i köket medan jag klär på mig. När jag kommer ut ur mitt rum och tar min macka i handen ser jag att mamma ger Ärtan en kram. Ibland behövs det inga ord. Jag tror att Ärtan förstår att hon inte behöver förklara, mamma förstår ändå.
När vi sitter i skolan på skickar Ärtan en teckning till mig. Hon sitter i bänken framför mig. Ingen ser vad hon gör. Jag vecklar upp den lilla lappen som är en bild föreställande hennes mamma. Jag ser att det måste vara hennes mamma för kvinnan har en duk på huvudet precis som Ärtan. Bredvid kvinnan sitter en flicka som kramar sin mamma.

När jag kommer hem berättar mamma att Ärtans mamma inte varit på jobbet utan sjukskrivit sig. Mamma och jag tror att det har något med TV-bilderna att göra. När Ärtan kan börja prata kommer hon att berätta hur de mår. Jag skall försöka berätta för Ärtan om min dröm. Jag undrar om hon kommer att förstå? Att djuret skall heta Alfa kan jag i alla fall få henne att begripa. Alfa betyder den första. Ärtan och jag skall ha Alfa tillsammans. Det har jag bestämt.