kjellfrisk.com

min musik, poesi, prosa, nyheter

Jag presenterar mig här i egenskap av  kompositör och författare

Hitta mig också på; lattklacktsvarsmalt.blogspot.com

Facebook: Lättkläckt&Svårsmält

Wordpress: Lättkläckt!

 

Knut i rymden

Knut i rymden

Knut grävde i säcken han hade på magen för där fanns ju de inlagda bönor som han förståndigt nog packat ned. Mycket riktigt, förpackningen hade klarat uppskjutningen, den var av traditionell typ, alltså en glasburk med ett grovt vaxat tyg fastsatt med snöre som skydd för öppningen. Med sina av kylan stela fingrar började Knut att lossa på snöret då plötsligt det buktande tyglocket, av för Knut okänd anledning, for av och de inlagda bönorna for ut med fart.
Trycket i burken var det samma som på marken med här uppe var luftens tryck lägre vilket fick burkens innehåll att tömmas på först och främst luft, men också värdefull proviant. Knut klandrade sig själv för att han inte tänkt på saken när han såg hur sprängfylld burken verkade vara. Begärligt glufsade han i sig resten av burkens innehåll, säkert ett halvt kilo bruna inlagda bönor, medan han än girade åt höger, än åt vänster, för att uppleva lite av fartens tjusning när vingarna skar snett genom luften.


Om han ville kunde han lätt veva på de trampor som tillhört morbrors gamla cykel men som nu drev en propeller med vars hjälp han kunde manövrera sin farkost i lufthavet. En fena som var fastsatt nedanom knäna gav kursstabilitet åt manöveranordningen. Benen liksom dinglade rakt ner, det var en lösning som var nödvändig för landningen som han förr eller senare måste göra. Med benen rakt under sig var det lättare att ta emot sig, än om han valt en annan lösning där han mera låg vågrätt under vingarna. Det såg kanske inte så elegant ut med ett par dinglande ben, men för Knut spelade det ingen större roll hur det såg ut bara det var ändamålsenligt.
Raketröret på ryggen var ju tomt på bränsle och hade tjänat ut sin roll för den här gången. Remmarna som höll fast röret vid hans kropp skavde lite på axlarna men i övrigt hade han inga större besvär av det. Tomt vägde röret inte alls mycket och snart fick han annat att tänka på än ett par skavande remmar. Mätt av bönorna och fortfarande lycklig i sitt nya element började han nu fundera på hur han skulle landa.
-Men var befann han sig egentligen?
Under honom var världen alldeles svart. Vid horisonten syntes det sista dagsljuset försvinna, snart var det bara han och mångubben kvar i natten. Det kanske inte hade varit en så bra idé trots allt att göra en nattflygning när farkosten skulle provas för första gången. Visserligen fick man vara ifred från ivrigt upp i skyn spejande miniatyrmänniskor, men nu när ingen såg honom sväva högt ovan marken fanns det heller ingen mark att speja ner på.


Att landa hade snabbt utvecklats till ett våghalsigt företag. Men ner måste han ju, här kunde han ju inte hänga i evighet. Och neråt skulle det bära av fortare än han kunde ana. Den högra vingens fäste hade omärkligt börjat glida ur den knut mitt emellan Knuts skulderblad som fungerade som en led för att vingarna skulle kunna vinklas på olika sätt skilda från varandra.
Den här konstruktionen var ju en förfining av prototypen de provflugit från fäxtaket när alla andra bysbor varit på marknad i Hulta. Det var faktiskt Kurt som gjort den korta turen och som också känt ett starkt behov av att kunna ställa vingarna så de fångade maximal vind just i landningsögonblicket. Den gången hade Kurt fått springa som en liten galning när han tog mark, det fanns ingen broms på farkosten.
Nåväl, nu var det Knut som snabbt fick erfara att den ena vingen bara plötsligt lossnade och försvann i mörkret. Med en vinge är det inte lätt att segla, det är omöjligt. Trots det störtade inte Knut handlöst till marken, den var ännu långt under honom och inga synliga landmärken fanns i sikte. I stället för att segla som han gjort förut började nu Knut att rotera ungefär som en sådan där lönnäsa som om våren lossnar från just lönnträdet.
Likt en envingad propeller snurrade nu Knut ner mot marken, farten var inte vådlig, det var bara det att snurrandet gjorde honom alldeles yr i hjälmen. Därför märkte han inte heller hur han fångades upp av svajande grangrenar och snart åkte rutschkana den sista biten ner mot marken. De stora granarnas långa spänstiga grenar bromsade upp hans fall så att han utan en skråma nådde jordens yta. Efter allt snurrande hade han ingen aning om väderstrecken längre och fann därför för gott att invänta gryningen och då, när det börjar ljusna, orientera sig i den värld där han nu hade hamnat.
Bäst det var medan han väntade på att ljuset skulle återvända somnade han och drömde att han flög. I drömmen landade han elegant på tunet där hemma medan gårdsfolket hurrade och hälsade den store Knut von Messerschmidt välkommen hem från kosmos.