kjellfrisk.com

min musik, poesi, prosa, nyheter

Jag presenterar mig här i egenskap av  kompositör och författare

Hitta mig också på; lattklacktsvarsmalt.blogspot.com

Facebook: Lättkläckt&Svårsmält

Wordpress: Lättkläckt!

 

På tal om att flyga.

På tal om att flyga. 
Vår älskade Diana har inte synts till på evigheter. Hon hinner inte hit nu sedan hon flyttade söderöver och fått så lång resväg. Har förstått att hon skriver några rader ibland till Asta, som hon gjorde förr. Asta väntar ju så innerligt på brev så flickstackarn har väl inte hjärta att inte höra av sig. I somras flög fröken Di hit men sin vinge, precis som förr i världen. Hon hade en kamrat med sig som jag inte fick så mycket grepp om. Det var svårt att prata som förr med en främmande närvarande som inte kan dela våra minnen. Minnen för resten. Det mesta hände ju aldrig, det som var planerat att skulle hända. Vi fick ju inte till någon uppskjutning fast Di var så ivrig från början. Intresset fanns nog sedan också men systrarnas inblandning sedan de fått nys om alltihop dämpade entusiasmen och farten en hel del. Som alltid. Det mesta av våra planer blev ju aldrig av. Jag skyller inte på Asta och Beda. Vi har vår egen skuld i det också. Man kan sörja över sin egen oförmåga och svära över andras, men jag tröstar mig med, och gärna dig också om du vill, med att tänka att drömmarna var minst halva nöjet. Med facit i hand blev det ju hela nöjet förstås! Men skämt åsido, så behöver inte alla idéer bli verklighet. De har tjänst ett gott syfte i alla fall. De har hållit oss på gott humör och sysselsatta. Uttråkade krutgubbar är en fara för sig själva och andra brukar jag tänka. Fastän systrarna Stubin som oftast nog tänkte att den största faran var när vi hade fått något i kikaren.

Minns du t.ex när vi använde din kära nalle som testpilot för vårt förbättrade bönraketbränsle? Kanske var inte utgången riktigt den väntade av det experimentet. Tänk o vi hade kalkylerat med den bränslemängd vi kom fram till då. Stackars fröken Di hade hamnat så långt bakom solskivan att hon aldrig skulle hittat hem igen. Att din nalle skulle kollidera med den där väderballongen var ju en slump med en sannolikhet på millionen. Och vi trodde att vi underdimensionerat bränslets explosiva effekt p.g.a den alltför tidiga ljusblixten på himlen som var en följd av kollisionen och inte vår egen sinnrika fotoblixtcensormekanism! Vilka minnen! Men roligt hade vi under arbetet fast det för dig blev en sentimental stund då du fick säga ajöss till nallen. På tal om nallar. Du minns min nalle Ursula. Den försvann ju med den där usla korpen tidigt i vår karriär. Det måste vara fyrtio år sedan. Döm om min förvåning när jag får syn på en exakt likadan nalle i en antikaffärs skyltfönster. Även pyjamasen med bilmotivet var av samma sort. Jag hade kunnat svära på att det var min nalle där i fönstret. Just när jag står och begrundar Ursulas öde lyfter butikens innehavare upp henne och går bort till disken. Där står, gissa vem? Jo, fröken Di. Hon var just i färd med att betala för sitt köp när jag travar in i affären och glatt hälsar. Då vänder hon sig om och jag ser att det inte alls är vår Diana utan direktörskan. Jag bleknar och får inte fram min hälsning. Hon låtsas inte känna igen mig och lämnar mig bestört kvar i butiken. -Vad önskar min herre, frågar expediten. Bara att få komma härifrån så fort som möjligt tänker jag och rusar ut utan att svara. Idag vet jag inte om jag drömt alltihop eller om det verkligen har hänt. Har god lust att söka upp kärringen för att kräva min nalle tillbaka. Även om hon har den i sin ägo skulle hon säkert neka. Och jag skulle bli till åtlöje. Gamla nallar mår bäst av att inte tänkas på. Jag begraver minnet av Ursula nu så som du också fått göra med minnet av din kära nalle.
Det är lätt att bli sentimental på gamla da ́r. Det kommer så många minnen. Minns du vår skygga gäst Bertilsson. Han med alla fröerna som han hade samlat hela sitt liv och som han skulle så i Krutbyn. Det skulle bli den största och vackraste park av exotiska växter på hela norra halvklotet. Minns du hur ivrig och lycklig han var när vi hjälpte honom med hans förta växthus. Han ville se om grobarheten i hans gamla fröer var tillräcklig. Han var ju så övertygad om att det fanns kraft kvar i påsarna han köpt och släpat över hela jordklotet för att slutligen förverkliga sin dröm i vår lilla by. Den drömmen måste ha varit större än vår. Eftersom han levt med den hela sitt vuxna liv, kanske ännu längre. Tragiskt egentligen. Kanske hade inte misslyckandet blivit så stort om han hade förverkligat sin dröm tjugo år tidigare. Men att grobarheten i tropiska fröer skulle bestå trots hans ensamma resande i fuktiga världsdelar, det var en optimism som gränsade till dumhet. Ingenting utav det han plockade fram ur påsarna grodde. Bertilsson pysslade och vårdade sina groddbäddar som Sigge-hönan vakade över sina ägg så hon inte ens hann äta. Bertilsson åt ensam den mat som systrarna lagade till honom. Han övervintrade det året i sitt lilla jordhus med fröpåsarna i sängen och groddbäddarna inom armslängds avstånd. Till slut insåg han att allt samlande och drömmande varit förgäves. Bertilsson försvann och kom aldrig tillbaka. Jag har ofta tänkt på vad det blev av honom. Orkar en mänska börja om efter ett sådant bakslag? Jag vill tro det trots att tragiken i hans fall knappast kunnat bli större. Han hade ju ingenting annat i sitt liv. Fröerna var som hans egna barn skulle ha varit. Antar jag. Han var nog ingen barnmänska förresten. Han var bara en mycket ensam man. En bortglömd barpianist. Han tog aldrig en ton sedan han gått i pension.

Nej du Kurt, så skall det väl inte gå för oss. Vi får se framåt, du och jag. Fastän var för sig förstås. Du har ju sagt att vårt samarbete är slut. Du kan och orkar inte lägga ner tid och kraft på oss längre. Jag förstår det. Vänskapen består ju i alla fall. Skulle vara roligt om du ville titta ut till ditt barndomshem någon gång. Tänker att allt gärna får vara som det var förr. Kanske hittar jag på någon ny attraktion om andan faller på. Eller så faller den inte på, vi får se. Nu när inspirationen sinar och tiden bara går ändå fastän man inte gör någonting.
Även om vår by är lite avfolkad just nu kanske det kommer nya tider, med nya krutgubbar och gummor som har krafter och vilja att bygga vidare på vår vision om Krutbyn. Jag stannar här hemmavid och matar katterna och tar hand om Rosa så länge. Lycka till kung Kurt med ditt nya hem!

Din bror Knut