kjellfrisk.com

min musik, poesi, prosa, nyheter

Jag presenterar mig här i egenskap av  kompositör och författare

Hitta mig också på; lattklacktsvarsmalt.blogspot.com

Facebook: Lättkläckt&Svårsmält

Wordpress: Lättkläckt!

 

Rutger trillar i

Rutger trillar i

På sommaren är det härligt att, tidigt om morgonen långt innan de andra har vaknat, skjuta ut roddbåten i sjön och ta med sig metspöet, burken med mask och ett paket med smörgåsar. Smörgåsarna är till både mig och Rutger, han älskar att åka på fisketur. Han är så ivrig att han knappt kan sova natten innan. Hur han kan lista ut att vi skall ut med båten kan jag inte begripa. På något sätt har han luskat ut det i alla fall. Det märks så tydligt för han släpper inte mig ur sikte en sekund. På natten har han sin flytväst bredvid sig där han ligger vi min säng. Den har han själv hämtat i sjöboden. Rutger pratar i sömnen om natten på sitt eget språk. Jag tror han redan drömmer om hur han stolt sitter i roddbåtens för och spejar ner på fiskarna i vattnet. Han darrar av spänning när han ser en blank fisksida blänka till. Han drömmer om att en dag fånga den blankaste, vackraste fisken. Den skall han sedan be att bröderna Krut steker i panna med smör åt honom. Rutger vet hur gott smörstekt fisk kan smaka. När det vankas fisk till middag i något av husen i byn, då är Rutger där. Han har näsa för sånt. Med lite tur blir huvudet kvar på tallriken. Huvudet är det godaste på fisken tycker Rutger. Och skinnet förstås. Om det inte är fjällfisk, och det är det för det mesta. Då blir det inte så mycket andra rester än ben. Därför ser Rutger emot strömmingsfisket. På hösten är strömmingarna stora som sillar ibland. Eftersom byfolket föredrar de mindre fiskarna brukar de största strömmingarna serveras åt Rutger och byns alla katter.
Men godast smakar fisken som man fångar alldeles själv. Det tycker både Rutger och jag. Idag skall vi meta braxen. Braxen är en stor platt fisk som går i vassvikarna. Det är en av de där fjällfiskarna som Rutger drömmer om att fånga för att den är stor, blank och vacker. Den hugger gärna på masken som jag pillat på kroken. Masken brukar skruva sig förföriskt på ett sätt som braxen inte kan motstå. Idag har Rutger och jag nya stora feta daggmaskar från dynghögen från i fjol, den som är färdigbrunnen. Rutger var med kvällen före och hjälpte till med maskletandet. Han gör det mer än gärna. Han blir så ivrig att han glömmer masken och gräver en djup grop i vilken han själv nästan försvinner. Snart ser jag bara rumpan på honom. Hans glada skall hörs dämpat där nerifrån. Jag har visst glömt att berätta att Rutger är en grythund, en strävhårig tax närmare bestämt. För det mesta fångar taxar inte maskar i deras gångar utan rävar och harar. Men Rutger är en försiktig tax och maskar och fiskar ger honom alldeles tillräcklig spänning.
När jag lyckats få Rutger ur gropen är det som om han vet vad som skall hända. Hans jaktinstinkt är väckt. Tidigt nästa morgon när jag skjuter ut båten sitter Rutger redan i aktern och stirrar ner i vattnet. Han har sin flytväst på sig. Den är han noga med inte glömma. När han kommer springande med den i munnen slänger han den ivrigt fram och tillbaka som om den vore ett villebråd som han nyss fångat. Han ger sig inte förrän han har fått den på sig.

Flytvästen är så gammal och urblekt att man knappt ser att den en gång varit röd. Tror du Rutger bryr sig om det? Nej, han skall ha sin väst och ingen annan. Min mamma, Rugers matte alltså, hade köpt en splitterny självlysande, neongul väst och tänkt slänga den gamla fula. Men den nya var bara vips försvunnen och ingen vet än idag var den är. Kanske har Rutger grävt ner den på ett säkert ställe där vi inte skall hitta den? Den gamla västen luktar ju fisk och hav. Det gjorde förstås inte den nya. En väst som inte luktar fisk har väl ingenting med fisketurer att göra, tyckte Rutger säkert.
Alltnog. Nu satt Rutger på aktertoften bredvid maskburken och metspöet som stack ut över relingen. Det kändes skönt att ta spjärn med tårna i den ännu lite svala, fuktiga sanden på stranden och knuffa ut ekan. Det skrapade lätt under kölen innan den nyfernissade båten gick flott och strax glatt guppande flöt ut på vattnet. Själv hoppade jag i i farten när båten kom ut på lite djupare vatten. Metspöet slog mot båtsidan och flötet snurrade energiskt runt sin lina. Solen skänkte redan värme åt morgonen och en lukt av dy och ävja slog emot Rutger och mig när vi närmade oss vassruggarna. Det skall lukta så när vi fiskar i vassviken. Längre ut, vid holmarna, där doftar det tång och sälta i stället. Varje plats har sin egen bekanta lukt. Det gillar Rutger och jag.
Vi behöver inget ankare för att båten skall hållas på plats. Vi styr bara in fören i vassen. Då hålls båten på samma ställe och Rutger och jag trängs på aktertoften för det är den bästa platsen. Rutger vill se flötet hela tiden och när det efter en stund dyker under ytan inte bara darrar han av spänning utan gnyr dessutom som en riktig jakthund. Rutger jagar varken räv eller hare utan har specialiserat sig på lite mindre vilt, nämligen fisk.
Den här morgonen, när solen redan hunnit värma vassen fast det ännu är långt till vanlig frukosttid, smakar det gott att äta smörgåsarna som vi tagit med oss. När vi andäktigt njuter av vår båtfrukost fladdrar trollsländor redan omkring oss med prasslande vingar i sin egen jakt på mat. Då nappar det plötsligt på första masken.
Braxen går och lurar i vassen och har trots sin storlek en liten oansenlig mun. Han sväljer sällan betet i ett glufs utan nyper av en bit i taget. Man får själv vara på hugget så att inte masken är slut och bara den blanka kroken möter en när man drar upp reven efter att flötet en stund guppat upp och ner på ytan.
Vårt första nyp är inte ett sånt där försiktigt ett, utan ett rejält, tydligt hugg. Rutger blir så till sig när flötet försvinner och linan spänns mer och mer tills spöänden ser farligt böjd ut, att han helt slutar gny. Han lutar sig över relingen för att se vart flötet har tagit vägen. Linan tycks leda rakt ner under vår båt. Jag måste manövrera med spöet så att det inte skall brista, jag håller ut armen utanför båten så att inte heller linan skall skava mot båtsidan och nötas av. Rutger och jag bländas av reflexerna från vattenytan. Solen spelar oss ett spratt, vi ser ingenting för ett ögonblick.
Plötsligt vippar spöändan upp och linan blir alldeles slak. Rutger vet att det kan betyda besvikelse. Han springer till stäven och stirrar stint ner i vattnet. Av hans skall att döma har han sett det gäckande bytet. Utan att tänka sig för kliver han ut utanför relingen för att få tag på det han sett. Du kan kanske föreställa dig hans förvånade uppsyn när han med ett magplask landar i vattnet. Fast vassen är tät just här är ändå vattendjupet ett par meter. Det är tur att Rutger har sin flytväst för simtag är det svårt att ta för all vass som är i vägen. Där flyter nu en förvånad tax i sin blekröda flytväst när samtidigt ett ännu större plask än det Rutger åstadkom hörs längre in i vassen.
Där har vi det förlupna bytet. Det måste vara en jättelik fisk Rutger fått syn på. När jag hjälpt upp honom i båten; det är bara att greppa tag om handtaget på flytvästen och lyfta upp den blöta snopna jycken, verkar Rutger inte lika angelägen om att fortsätta fisket. Vad han sett får jag heller inte veta eftersom hundar inte kan prata. Men att det var något extra stort kunde jag förstå. Rutger har alltsedan den turen föredragit strömmingsfisket eller mete vid aborrgrynnan. Vassfisket efter braxen visade han fortsättningen ett mycket svalt intresse för. Vad som fanns där i vassen förblir nog en hemlighet. För Rutger som skådat ner i djupet och nära nog själv blivit dess byte räckte det bra med småfisk i framtiden. Han hade ingen som helst längtan att fånga rekordfisk efter det äventyret.