kjellfrisk.com

min musik, poesi, prosa, nyheter

Jag presenterar mig här i egenskap av  kompositör och författare

Hitta mig också på; lattklacktsvarsmalt.blogspot.com

Facebook: Lättkläckt&Svårsmält

Wordpress: Lättkläckt!

 

Villgott

Villgott

Hur kom det sig att Vilgott hade förändrats så och blivit en vild gris?
Villgott hade helt enkelt en dag tröttnat på det bekväma livet i sin stia. Samma dag som han fattat sitt beslut hade han med sin skarpa hörsel hört grymtningar från skogen där komposten var belägen. Det här fick liv i Villgott. Ingen gris skulle nämligen objuden få komma hit och äta av den favoritböna som blivit Villgotts livrätt. Det tänkte han sätta stopp för, så tamsvin han var. Sagt och gjort.
Det var en smal sak för en stor galt att öppna grinden med en puff av trynet. Haspen med sin skruv hade helt enkelt bara lossnat ur det gamla trävirket.
När Netta löpt iväg utan att stänga fäxdörren efter sig var det bara för Villgott att stiga ut i den friska vinterkvällen där han stod gömd bakom halmbalarna.
-Det doftar snö i luften. Perfekt,” tänkte Villgott. ”-Ingen kommer att kunna följa mina spår ut i skogen. Därute får vi se vem som är starkast, främlingen eller jag.”

Villgott hade inte behövt oroa sig. Trots att det inte var en främling utan många svarta främlingar med vild blick, en hel flock svarta små grisar med vassa betar, så flydde de omedelbart när han den natten ställde sig som en elfenbenssfinx framför komposthögen för att skydda den mot inkräktarna. När flocken åter hungrigt närmade sig den begärliga högen med bönor, då röt Villgott till som bara en tamgalt kan ryta. Det var ett hjärtskärande, högt och föga vackert läte han frambringade med sina enorma lungors fulla kraft. Han var dessutom dubbelt så stor som det största av vildsvinen. Hans styrka var inte att ta miste på och han demonstrerade den villigt genom att bryta upp en unggran med sina betar så granen gjorde en luftfärd långt bakom hans rygg. Vildgrisarna kröp med beundran fram mot Villgott efter detta kraftprov och visade sig underdåniga sin nya ledare. Så kom det sig att Villgott som tidigare varit kelgris och gottegris nu blev en stolt härförare för en hel vildsvinskontingent.
Om dagarna drog sig flocken med sin nya ledare tillbaka in den djupa skogen. På nätterna åt de av den mat som bröderna Krut så generöst, men oavsiktligt, serverat dem ute i skogen. Där fick de hålla kalas utan att bli störda. Bröderna hade under vintern ingen anledning att besöka komposten. Döm om deras förvåning när de till våren upptäckte att ingenting återstod av bönhögen annat än spår i marken av ivrigt bökande trynen.
Då, när sommaren redan stod för dörren, insåg bröderna Krut att deras egen Villgott hade sökt sig till det han saknat i sitt liv; frihet och gemenskap. Med sina vilda släktingar levde han nu sitt liv helt och fullt.
Villgott skulle också komma att bli en god far till många små, söta kultingar. De var till hälften ljusa som Villgott och till hälften vilt svarta. Att Villgott med sin nya familj fick det bra i skogen såg bröderna till. Det saknades aldrig mat i form av rester från bönodlingen eller hushållet som serverades i skogen. Vart och till vem de förde resterna sa de aldrig till systrarna Stubin. Det hade nog blivit för magstarkt för dem. De fick tro att Villgott gått ur tiden. Det var bäst så.