kjellfrisk.com

min musik, poesi, prosa, nyheter

Jag presenterar mig här i egenskap av  kompositör och författare

Hitta mig också på; lattklacktsvarsmalt.blogspot.com

Facebook: Lättkläckt&Svårsmält

Wordpress: Lättkläckt!

 

80

-Hallå, tror du at du kan hjälpa mig?
-Du menar på telefon här och nu?
-Nu är måttet rågat!
-Är det chefen alltså?
-Jag känner att det börjar bli dags att sätta ner foten, eller vad tror du?
-Alltså, om du verkligen tänker sätta ner foten som du påstår, då ska du inte fråga mig.
-Nej, men jag tänkte ändå först höra vad du tycker, jag menar, så jag inte trampar dig på tårna.
-Hör nu, när du sätter ner foten är det inte mina tår du ska tänka på, du gör det för att hävda din rätt!
-Jo det förstår jag. Jag ska sätta ner foten och hävda min rätt, det ska jag. Så då har du inga invändningar då?
-Även om jag skulle ha det ska du strunta i mig, du måste ju våga sätta ner foten utan att ta en massa hänsyn. Det är ju liksom poängen med alltihop. 
-Jag vågar absolut. Jag tänker inte vara hänsynsful överhuvudtaget. Jag struntar i vad andra tänker nu. 
-Det låter bra. Nå, sätter du ner foten idag eller ska du stå så där tills det blir mörkt?
-Jag bara undrar en sak. Du har väl satt ner foten? Kan du inte berätta hur det kändes?
-Jag har faktiskt aldrig behövt göra det. Jag står redan stadigt med båda fötterna på jorden.
-Ja det vet jag ju! Men har du verkligen aldrig känt att du behövt säga ifrån på skarpen?
-Nej, det har aldrig behövts. 
-Så du har aldrig blivit överkörd någon gång? Kränkt? Trampad på? 
-Vet du, jag tror inte jag är den typen man trampar på eller kör över.
-Nej det förstås. Det är ju lättare om man inte är den typen liksom.
-Hör du, nu tycker jag att du får bestämma dig, blir det nå´t av med fotnedsättandet eller inte?
-Jag tänkte bara kolla att jag inte kör över någon först, att det inte upplevs kränkande liksom.
-Vet du, jag tror inte att du är typen som sätter ner foten. Du är alldeles för hänsynsfull. Du tänker för mycket på andra. Det var ju faktiskt du som skulle markera att du känner dig överkörd!        
-Ja, men det var inte så farligt. Jag känner mig egentligen inte kränkt heller.
-Du blev överkörd av den där buffeln till människa, och nu påstår du att du inte är kränkt?!
-Han var säkert bara på dåligt humör, det var nog inte så illa ment.
-Han satt sig på dig, du kände dig verkligen tillplattad, har du glömt det?!
-Det kändes tungt i stunden men nu är hela händelsen nästan bortblåst. Jag har kommit över det nu.
-Du är otrolig! Tänk om han gör det igen då? Om du inte säger ifrån kanske han tror att du är en dörrmatta.
-Nej det förstås. Men jag tror nog inte det sker igen.
-Vad får dig att tro det, så´na där bufflar blir man inte av med så lätt, de älskar att trampa på andra.
-Han får nog svårt med det. 
-Hur så?
-Det är hans fot jag håller i förstår du.
-Jag förtås absolut ingenting! Vad är det du har gjort?
-Det är den här foten, det är hans. Den börjar bli tung att hålla nu.
-Är du inte klok? Har du hans fot, var i jösse namn befinner sig ägaren då?
-Han är inne hos doktorn.
-Är du på sjukhuset? Vad gör du där? Har det hänt dig nå´t?
-Jag följde med den där buffeln hit. Han gav ju mig foten.
-Är det din chef du talar om? Har han gett dig sparken?
-Det kan man kanske säga. Men jag accepterade inte det, jag sa ifrån.
-Men… Du har alltså markerat i alla fall? Du har satt ner foten?
-Inte riktigt än. Jag funderar ännu på om det är okej att bara ställa ner hans jälka träpåk här i väntrummet, Folk här har redan börjat blänga på mig liksom?
-Vad menar du?
-De har väl aldrig sett ett träben förut. 
-Men, nu förstå jag inte riktigt. Vad i hela friden har du gjort egentligen.
-Jag blev arg bara. Han trampa på mig och för en gång skull blev jag skitförb-nnad.
-Det var ju bra i och för sig, men vad hände se´n?
-Jag blev så arg så jag flög på den dj-veln och drog han i benet.
-Du drog din chef i benet?!
-Ja, jag vet att det var4 dumt gjort. Till på köpet lossna det. Inte f-an visste jag att karl har benprotes.
-Så nu sitter du med hans träben i knät?! Är det därför ringer och ber mig om råd? Herregud människa, det här kan inte vara sant?
-Du har rätt. Det är inte riktigt sant. Jag är inte på sjukhuset. Jag sitter faktiskt på tåget.
-Va? Sitter du på tåget med ett lösben i famnen? Vart är du på väg?
-Till sjukhuset. Han blev opererad, chefen. I det andra benet.. Han fick ont i det när jag drog honom i det. Det förstalossnade ju bara.
-Så vad hände?
-Det andra gick ur led liksom. Har aldrig hört en vuxen karl skrika så hjärtskärande. Ambulansen kom och hämtade honom. Grannarnahade larmat.
-Och lösbenet, vad ska du med det nu då?
-Ska lämna tillbaks det till chefen, han behöver det nu när han blir utskriven.
-Du, sätt inte ner foten förrän du träffar din chef. Sätt ner den fint och vackert utanför hans vilorum och tassa sedan därifrån utan att prata med någon, har du förstått.
-Så jag ska inte markera min rätt alls då tycker du? Ska jag inte sätta ner foten med kraft och sägavad jag tycker om den s-tans buffeln?
-Nej nej. Glöm alla mina råd och försök vara så diskret du kan. Jag tror inte du ska försöka lösa konflikter på ett tag. Vi får hitta nya strategier för dig senare. Nu levererar du bara det du har i famnen och så försvinner du genast. Har du förstått?  Du har väl inte satt ner foten på tåget? Hör du? Har du lämnat foten på tåget? Är du inte klok människa?