kjellfrisk.com

min musik, poesi, prosa, nyheter

Jag presenterar mig här i egenskap av  kompositör och författare

Hitta mig också på; lattklacktsvarsmalt.blogspot.com

Facebook: Lättkläckt&Svårsmält

Wordpress: Lättkläckt!

 

17

Jag tog en avstickare under hemresan från en dödsbädd för att återse min första trädgård. Det var en väg jag åkt många gånger då för trettio år sedan. Nu hade jag vissa svårigheter att minnas alla vägskälen i den rofyllda landsbygd jag förr kände så bra. Jag körde förstås fel ett par gånger ute på myren men hittade till slut minnesstenen över det stora utdikningsprojekt som ägt rum för över hundra år sedan. Då visste jag att det inte var långt kvar till min första egna trädgård.
Lanskapet var förändrat, skogen högre och ängarna ännu mera öde nu än då. Ladorna hade rasat ihop och de som ännu stod upp vittnade om tiden då höet kördes från utmarksladorna till korna i min by var endast få och knappast i bruk längre. Jag hade själv varit med om att hämta hö här ute till mina djur, några får, en häst och en kalv. Myrhöet var frodigt men också fullt av tistlar.
Åkes stuga låg längst västerut i byn. Där såg det ut att bo någon, men Åke själv var det knappast. Han var redan pensionerad bonde när jag för trettio år sedan hjälpte honom att mjölka hans sons sjutton kor. Åke och jag ryckte in när Lars-Erik, som sonen hette, sorgligt nog förlorade sin unga fru i cancer. Kvar blev den unga jordbrukaren med alla djuren och två barn.  Men Åke torde vara död vid det här laget. Han luktade alltid ko, både till helg och vardag, hade ett spjuveraktigt leende på läpparna, rödhårig tunt hår under kepsen och var alttid skämtsam. Han och hans stora frasse mötte mig varje morgon klockan sex i ladugården.
Jag passerade samma ladugård och där det förut fanns mjölkkor i hagarna fanns det nu får. Åkes son gifte om sig med en kvinna som gillade just får. Mjölkbilen som alltid rev upp moln av damm på den lilla byvägen syntes alltså inte längre här i min gamla hemtrakt.
I bykärnan bodde då bröderna Magnus och Karl-Erik. De levde tillsammans av vad det lilla hemmanet efter deras far gav. Det fanns ett par mjölkkor och ett par hästar där. Den ena hästen använde de i skogen under vintern för att dra hem ved. Jag minns också hur Magnus använde unghästen till att harva med. Den tillhörde hans folkilskna unga dotter egentligen. Han fick springa efter den ystra fålen så man trodde att gubben skulle få hjärtinfarkt. Men Magnus levde länge och fortsatte att arbeta för andra; han cyklade flera mil för att göra dagsverken på säteriet sedan han slutat med korna.
När jag kom över krönet såg jag min granhäck. Den var redan förvuxen när jag tog över stället, den lilla gården med ett tvåvåningshus och en liten ladugård som från början Magnus och Karl-Eriks mor hade låtit bygga åt sig för sin ålderdom. Hennes man dog tyvärr innan han överlät jordbruket på sin son Magnus och dennes fru Britt. Britt dog förresten hon också i cancer alldeles för tidigt. Magnus hade kanske djuren kvar för dotterns skull, vad vet jag. Han fortsatte med det tunga arbetet tills hon flyttade ut. Sedan gav han upp. Inga so dottern heter, är förresten den som bor i pappans hus nu. Magnus, den kutryggige farsgubben som t.o.m. slog hö i diket längs byvägen, måste ha dött utan att jag hört om det.
Men granhäcken alltså. Den hade det redan för trettio år sedan blivit ett hål i sedan jag avlägsnat en torr gran. Man kunde skymta huset genom hålet. Det såg ut precis som när jag sålde huset. Till saken hör att ett ungt par blivit förtjust i stället för tio år sedan. Vi hade bestämt att slutligen sälja eftersom vi flyttat långt från trakten, ett helt hav skilde oss från vårt förra hem. Jag hade under tio år dessförinnan åkt och skött om min första trädgård alla somrar och haft anledning att se efter byggnaderna också under hela året. Det gick att bo i det kalla huset även vintertid om man inte var så nogräknad. Utedass och vatten i dunk fick duga. Ett rum höll jag lite varmt med ett flyttbart element. Men efter dessa tio år av ständigt pendlande var jag villig att släppa trädgården till det unga paret. Det var så förtjusta i stället, åt mina nyplanteringar och även de gamla stora Åkeröträden att de inte ens prutade på priset. Jag hade planterat nya frukträd och bärbuskar och det växte bra i den styva leran på slätten. Det bästa av allt var att paret båda två var landskapsarkitekter! Vilket fint betyg jag fick för mitt trädgårdsarbete tyckte jag.

Jag stannade vid grinden och tyckte att det var ovanligt mörkt innanför granhäcken. Den hade varit ett bra skydd för vinden från alla håll förr. Men där inne bildades det en liten solig glänta där trädgården i skydd av häcken doftade och lyste av färger. En gång när Åkes barnbarn var hos oss på barnkalas undrade hon varför jag planterade så mycket. Det var hon inte van vid att hennes jordbrukande släktingar gjorde. Jag ville förklara mig lite och påstod för den åttaåriga långbenta flickan att jag ville skapa en djungel härinne. Hon tog det förstås bokstavligt och svarade att det trodde hon inte alls, djungler finns inte här, det hade hon ju förstått, skolflicka som hon var.
Det var en djungel jag såg innanför häcken. Allt jag hade planterat för trettio år sedan var så tätvuxet och högt att inte solens strålar kunde tränga ner till gräset. Om det nu fanns längre. Jag hade troget skött gräsklippningen i tio års tid efter vår flytt från orten. Det var tydligen inte längre nödvändigt.
Paret bodde säkert kvar. På brevlådan kunde jag läsa samma namn som på kontraktet jag och de undertecknat när ännu trädgården inte var en djungel. Nu hade den förbandlats till just det som jag inte hade fått Kajsa att tro, hon som var Åkes dotterdotter, en flicka med sina rötter i den styva leran på slätten.
De åttioåriga gamla Åkeröäppelträden hade brutits och stammarna låg sorgligt kvar i den mörka trädgården, om den nu kunde kallas trädgård längre. Djungel eller urskog kanske är mera sanningsenligt att kalla den ledsamma syn som mötte mig. Det prasslade lite där inne. Ett ensamt brunt får betade i sig av det förvuxna gräset. Jag kände mig med ens deprimerad.

Min trädgård finns inte längre. Vill jag återse den nu då får jag låta bli att fara dit. Det enda sättet att uppleva den fina trädgården på nytt är att sluta ögonen och minnas. Då kan jag se den. Känna dofterna. Höra hur mina gäss som går under Åkeröträden äter av fallfrukten och trumpetar om någon kommer för nära dem. Grisarna ligger i solen på sin lerteg och blir lite solbränt rosa i hyn. De har bökat så de är trötta i sina små trynen, magarna är fulla av vitrot och potatis. Vendela, vår häst, går i hagen längst bort tillsammans med kalven som jag tänkt ska bli vår mjölkko. Vendela får lite tillskottshö som jag slagit med lie och som vuxit här innanför häcken. Kalkonerna har utsikt i sin hage mot ån på andra sidan ladugården. I ån kan vi faktiskt fiska lite flodkräfta. Då står vi mittemot våra grannar på andra sidan ån och slänger i burarna samtidigt klockan sex på premiärkvällen. Vår St Bernhardshund går med fåren, hon är i deras storlek och trivs alltid bäst ute p.g.a. sin tjocka päls.
Hönsen och kaninerna kan mätta sig med nate och maskrosblad från samma trädgård.
Trädgården som nu är försvunnen. Den blev en djungel, ett dystert ställe där ljuset saknas och ingen mera tycks trivas. Jag känner starkt att jag inte vill besöka den platsen mera. 
Men bilderna och minnena finns kvar. De är beständiga och blir kanske ännu bättre med åren.
Min nuvarande trädgård ska jag inte lämna över till någon förrän jag absolut måste. Och när det sker så kommer jag inte att sätta den i händerna på två landskapsarkitekter. Det blir bara djungel av alltihop. 
Där fick jag för vad jag försökte lura i dig Kajsa. Du är vuxen nu. Tänk du också på vad du säger till ett barn. Det borde jag gjort då gör trettio år sedan. Även om barnet inte tror på vad du säger kan det slå in! Tro mig.