kjellfrisk.com

min musik, poesi, prosa, nyheter

Jag presenterar mig här i egenskap av  kompositör och författare

Hitta mig också på; lattklacktsvarsmalt.blogspot.com

Facebook: Lättkläckt&Svårsmält

Wordpress: Lättkläckt!

 

Filtering by Tag: kort betraktelse

ett vanligt liv 2012

ett vanligt liv


det var nu, i mitten av det 
vanliga livet, som det började 
bli svårt att dölja det som 
tidigare inte gått att 
upptäcka för omgivningen. 
Som på en nött möbel 
avslöjas den ursprungliga 
färgen när de tidigare 
täckande lagren börjar 
flagna. Vanlighetens 
kännetecken föll av ett efter 
ett och blottade en ovanlig 
nakenhet där under. Så 
vanligt som livet hade varit 
fram till nu skulle det aldrig 
mera bli. Det vanliga livet 
accepteras av omgivningen 
utan att granskas. Det är när 
vanligheten flagnar som du 
börjar betraktas med 
misstänksamhet och blir 
synad i sömmarna... 

Vem vill inte dö på en ö!

Öbo är jag sedan tjugo år,
sjöresan kändes inte svår. 
Vem längtar idag tillbaka?
Inte jag, inte heller maka.

Då drabbade skyhög ränta
med allmän regression att vänta
i både humör och samhälle,
dags att då finna ett bättre ställe!

På ön här blomstrande naturen,
den blev rena sinekuren
för allas vår själ och hjärta,
hit flydde vi utan smärta.

Tjugo år idag på ö i havet,
befinner mig i själva navet
av det väsentliga i livet,
så sant som det nu är skrivet.

Om jag måste flytta mera
då ber jag att få protestera,
för jag har blivit äkta öbo,
 lärt mig ta min dag med ro.

Att leva lite mera stillsamt
känns förträffligt hälsosamt,
att få rum och tid till att tänka
är vad ölivet kan mig skänka.

Tänker just nu mest på liv
jag levt före detta, vilka kliv
jag tagit från det ena till det andra
när min tid gick till att vandra

på stigar nära och långt borta
när tankebanorna var korta
för att livet självt var menat
att levas, inte bli förstenat.

Nu går livet i sin stilla bana
inget är nytt, allt blivit till en vana, 
 tänker endast gräva där jag står
bara göra det jag nu förmår.

Här får ni nog mig också jordfästa
trots att jordmånen ej är den bästa
för sten och skrovel har vi gott om
det blir ett tyngre grävjobb, liksom.

Det blir dock ej min huvudvärk
för att gräva själv, väl märk,  
är jag inte längre kapabel till
hur gärna jag än det göra vill,

när minst tjugo år eller flera
jag till de tjugo då summera,
när färdig för min sista vila
då jag tänker om hörnet kila.

Vad vill jag härmed säga?
Jo, se till så du kan greja
en liten grop för mig på ön,
det är min modesta bön.

Ta med dig psaltare och skyffel,
 och har jag råd med tryffel
till er, levande och rika
bjuder jag på det till fika.

Sjung en liten vacker visa,
mitt liv behöver ingen prisa,
för hur det blev med livet mitt
vet jag bäst, lite datt som ditt.

Då är det klart med slutet
det vi alla jobbar på, oförtrutet,
jag blir nog här när jag ska dö
för vem vill inte dö på en ö!
    





Bakom ruta

Världen finns där utanför.
Utanför vårt fönster.
På den andra sidan rutan.

Vi ser på världen. 
Inifrån ut.
Världen borde då 
se oss 
utifrån och in.

Men hur den än försöker
så sitter den också 
bakom egen ruta.

Även världen ser endast ut,
inte in. 
Något annat är inte att vänta.

För världen är inget annat 
än vi. 
Vi som sitter 
bakom våra rutor. 

Mina ikoner

Mina ikoner är först en tavla som min farmor målat
föreställande dopkyrkan för många av mina släktled,
sedan tolv almanacksbilder föreställande musicerande
änglar, ett litet franciskanerkors som pryder lampskärmen
vid min lässtol samt vårt snart 40 år gamla bröllopsfoto.
Bilder och föremål jag gärna vill betrakta och ha i min närhet.
         

Katedralbyggaren

En barockpoet har lämnat jordelivet.
Så lämnade han, pristagaren, efter sig 
ett verk som i likhet med en katedral 
är så mycket större än sin byggherre.

Han hörde hemma där, under de djupa
valven svävade han obehindrat, som
 en Michelangelo skapade han de bilder 
som nu fortsätter att leva sitt eget liv när 
deras skapare fullbordat sin livsgärning.

Barockpoetens skapelse är en katedral full 
av målningar, där han själv haft rollen som 
tjänsteanden, den ödmjuke tjänaren, den 
besjälade bildhuggaren utförande ett uppdrag.

Uppdraget är slutfört. Vi har någonstans
att ta vägen om vi önskar söka sanningen.
  Med våra blickar riktade mot katedralens
kupoler förmår våra oroliga sinnen stillna.
        

Fotografier kan ge svar

Pappa talade aldrig om den tid då mamma ännu levde. 
Kanske var det för smärtsamt för honom.
Mina tidigaste minnen av pappa är att han redan då är sjuk.
Han fick inte bli upprörd, hans hjärta och ådror kunde brista.
Det är därför jag inte vågat fråga om mina tidiga barnaår.
Pappa berättade heller aldrig.

Ofta har jag undrat varför jag var som jag var.
Att ställa den självklara frågan om hur mamma varit, det gick inte för sig.

Fotografierna jag nu fått se på mamma, nästan trettio år sedan hon dog,
förklarar mycket. Jag ser en kvinna i kortklippt blåsvart hår iförd herrbyxor
som skrattar stort, en med dåtidens mått ganska okvinnlig kvinna. 
Jag går också gärna i stora byxor och mitt hår är kortklippt.
Hennes blick utstrålar bestämdhet och auktoritet. 
Jag måste ha ärvt hennes personlighet, jag vet det innerst inne.

Bilderna jag nu fått se berättar om vem jag själv är och har blivit.
Efter år av tystnad och all den rädsla jag känt för att röra vid den tid då mamma levde
har nu de gamla fotografierna gett mig svar på mina frågor.
Dem jag burit på i trettio år.  
Eva.

Mitt språk

JAG ÄLSKAR

mitt språk, för att det är mitt!

Jag fick det i födelsepresent den dag jag föddes.

Gåvan var som en liten klump i botten på ett baktråg.

I klumpen fanns den kultur 

som behövdes för att jag själv,

den dag jag skulle öppna min mun,

skulle kunna forma mitt eget språk.

Mitt språk har alltsedan dess varit formbart som klumpen 

i botten på baktråget, 

ibland format till längder,

senare också gräddat och färdigt att ätas.

Men jag sparar alltid en liten formbar klump i botten på tråget.

Det är inte samma klump jag fick i födelsegåva.

Men kulturen i klumpen har alltid varit densamma.

Jag fortsätter baka mitt språk.

På samma kultur.


Gym är grymma.

Vad är det för en slags bot
att börja lyfta det slags skrot
som finns tillhanda på ett gym,
är väl en behandling grym
för dina stackars muskler
som helst vill existera glatt
som fibrer i en mage platt.
Nu är det jämväl typiskt att
min muskelmage verkar matt
och verkar lite ledsen,
ej längre klarar pressen,
den misstat i muskelstyrka.
Som själens lilla kyrka
är kroppen nu en boning
som söker en försoning
med detta bittra faktum
att min ande bor i rum
som kräver renovering,
det är väl dagens mening,
att jag får krypa till mitt kors
om jag ej måste säga mors,
godnatt på dej,
till glada muskelmagen
som just nu är slagen
till slant och blitt en börda
för mig och fibrer störda
i sin sköna slummer,
nu sota får jag dummer,
ej tänkt ett dyft
på dumma lyft,
för lider av dum skalle
leder kroppen till förfallet
om jag ej börjar gymma
blir magens öde grymma.
     


Tistelepistel

Dagens epistel
växer som en tistel
ur den öppna jorden,
påminner om de borden
och måsten
som innan frosten
nödvändigt behöver göras,
brukandet skall slutföras
för denna gång,
innan vintern lång
sätter stopp
för mitt odlarår,
under sommarns lopp
så även tistlar får
pråla i blomrabatten,
men längs med hösten
lyfter ingen på hatten,
skänker mig den trösten
att tistlar är sköna
 taggiga de varken löna
min odlarmöda
eller skänker föda,
så jag får väl fatta vinken
från grannen med hinken
full av trädgårdshåvor
att mina odlargåvor
är av en latare sort,
jag inte ens fått bort
ogräs stort som vass,
-grannen kan vara krass-,
men menar ärligt,
-han kan säga rakt ut-,
att min trädgård är härligt
ovårdad, inget krut
han spar på ironin
när han med ett grin
föreslår en cementering
av min trädgårdsplantering.

Tack för rådet i all sämja,
men jag ska nog visa
att jag kan tistlar tämja,
så nästa vår
får han spisa
kardoner,
det faktiskt går
att äta dem,
för vem
är jag,
andligt svag,
en som ger sig?
Nej banne mig!
Vi kommer igen,
jag och mina kardborrar
min käre vän.
Motgången bara sporrar.






Nationalromantisk musik blir inte bättre för att den talar ett nationalistiskt språk.

Nationalromantiska strömningar

Intresset för folklorism, allmogekultur och gammalt hantverk har ökat i Sverige. Traditionell folkmusik tar sig in på andra scener än bara spelmansstämmor, allmogekonst över lag, blir en identifikationsfaktor för en folkgrupp. Popikoner och klassiska musiker försöker hitta det genuint svenska i en nyfolklig ton, låt vara ibland med sentimentala undertoner, i en musikalisk dräkt som tilltalar dagens publik. 
Är sökandet efter det traditionellt svenska tonspråket, men även nyare idiom i svensk folklig musik, yttringar för en ängslan att "folksjälen" inte får plats i dagens multikulturella värld? Eller har pendeln nu bara svängt tillbaka igen till samma läge där den befann sig under 1800-talet med tidens nationalromantiska tonmåleri och upphöjandet av spelmansmusiken till dyrbart kulturarv? Vid den tiden var nationalstaten ny i Europa, idag har den nästan tjänat ut sin roll. Men den kulturella nationalismen tycks vilja leva och och åter ta mera plats. 

Jag bara undrar efter att ha lyssnat till GSO´s nya skiva med arrangemang av folklåtar för symfoniorkester och fiolsolist. Det episka, lite nästan filmiska, anslaget finns där, så även en sentimental ton, i synnerhet i de långsammare låtarna och framförallt i stycket som heter Epilog; ett melankolisk tolkning av den kända Gånglåten från Äppelbo! Har producenten och låtarrangören låtit sig hänryckas av något nationalromantiskt känslosvall här? Jag bara undrar. 

Erinrar mig de skivproduktioner som var vanliga före murens fall i det forna östblocket med den statliga godkänd-stämpeln. Det var just en ganska homogen, välpolerad produkt, inte utan charm men så tydligt förpackad för export, att ett bakomliggande syfte omedelbart framskymtade. Då föredrar jag hellre de tonsättningar av folkmusik av B.Britten eller P.Grainger som inte med kraft påtvingar sig mig som lyssnare utan övertygar i sin innerlighet om den kärlek tonsättaren själv hyser till den folkliga tonskatten. Musiken kan, i ett musikhistoriskt perspektiv, bara fungera som identifikationsfaktor i det långa loppet för den som förmår älska den utan att förknippa den med en eller annan strömning. Nationalromantisk musik blir inte bättre för att den talar ett nationalistiskt språk.           

Älskar du mig som jag älskar dig

                                              
                                         ~~~~~                                                    ~~~~~~~~
Kan man tala                                     om livslång kärlek?
Som den kärlek som,                         från den stunden den föds,
består för evigt,  förblir oförändrad, brinner ihärdigt, med samma låga. 
Eller är kärleken som en fladdrande låga som måste skyddas från att släckas?
Menas med det livslånga snarare att det är föremålet för kärleken som består ett 
helt liv? Men för den som upplever kärleken med någon som älskar tillbaka, är
kärleken det man delar, det man har tillsammans, och inte den andra personen.
Så då är det det man delar som är livslångt, så länge båda känner samma 
sak för varandra. Men hur kan man veta det? Den man älskar kanske 
känner en helt annan kärlek än den man själv upplever?
Då är det ju inte någon gemensam känsla som är 
det livslånga i ett långt förhållande utan 
något annat. Kanske det som varar 
hela livet ut endast är frågan:
Älskar du mig som 
jag älskar
dig?
  
  
     



Nordisk gemenskap?

Tänk dig ett framtida Norden med delvis gemensam överstatlig förvaltning. Tänk dig en gemensam integrationspolitik. Folken måste då börja integreras med varandra. Anpassa sig till varandra.
Hur ska den se ut för att saltsjöfolken skall uppleva sig integrerade med innanhavsfolken? Går det överhuvudtaget att hitta det gemensamma?
Är inte den nordiska tanken på alldeles fel väg?Integration betyder anpassning. Vem frågar efter det bland ursprungsfolken?
-Det är väl inte vi som ska integreras, utbrister de indignerat.
-Det ska andra göra, de som inte tillhör oss, menar de nordiska atlantfolken såväl som innanhavsfolken.

Om vi vore ett förenat Norden, hur skulle då anpassningen se ut?
Det skulle i det perspektivet vara lika absurt att begära att nya nordiska medborgare skall anpassa sig som att de olika nordfolken skall göra det.
Folken, i synnerhet grannarna, behöver tänka om! Använda andra ord än integration för den anpassning alla folk behöver göra helt enkelt för att tiden inte står still. Tider förändras. Vi behöver förändras med tiden, leva i den nyaste tiden, inte i gamla tider.

Om-fatta, Om-famna i stället för integrera! Det betyder att vi ställer krav på oss alla, alltså såväl på nordfolken själva som på dem som flyttar till våra länder för att dela sina liv med oss. Vi får inse att det inte är någon minsta gemensam nordisk nämnare vi skall söka - nordisk gemenskap betyder omfamning av våra olikheter. Såväl urgamla som nya.   

När jag blev nordist.

När jag blev nordist.
 
 
Som barn ägde jag en bok som berättade om fyra pojkars möte. De skulle göra varsin fotvandring från sina respektive hem där målet låg ända uppe vid Treriksröset i norr. Pål började sin vandring i Danmark, Sven startade från det svenska mälarlandskapet, Ole från Norges höga fjällvärld och Pekka från skogarnas och sjöarnas Finland. Tanken var att de skulle stråla samman på den plats där deras respektive länder möts  i en gräns. Att Pål var med trots att Danmark inte har någon gräns så långt norrut funderade jag aldrig över. Jag var bara sju år då.
Pojkarna möttes verkligen efter sin långa vandring. I  boken fick jag följa var och en av dem genom ländernas vitt skilda landskap och jag förstod av de vackert tecknade bilderna att dessa gossar verkligen härstammade från olika miljöer. Sålunda var dom också utrustade för sina vandringar på lite olika sätt. Pål och Sven vandrade i trätofflor, Ole bar höga snörkängor och Pekka pulsade fram i sina stövlar. 
Väl uppe på röset öppnade de sina ränslar och tog fram de medhavda smörgåsarna, de framgick klart att de alla hade olika pålägg. Just det här ögonblicket där uppe på toppen av Treriksröset var antagligen berättelsens absoluta klimax för här delar pojkarna frikostigt med sig till varandra av de egna läckerheterna i form av pölsa, prickig korv, skinka, mesost m.m. Kanske drack alla mjölk, jag minns inte riktigt. Det fantastiska var i alla fall att de lyckades hitta varandra och verkligen träffades fastän vägen var lång. Hur firar man det? Den åtföljande festen bestod naturligtvis  i att bjuda varandra på sin egen matsäck! Vilken stolthet fanns inte hos gossarna när de bjöd på vad de hade haft med sig.
Det var faktiskt skildringen om olikheterna i vandringsväg och de olika påläggen på smörgåsen som gav berättelsen spänning och krydda.
 
Så blev då de nordiska länderna just p.g.a. sina olikheter i natur och levnadssätt spännande och intressanta för mig. Om det fanns några likheter tänkte jag aldrig på då! Likhetrna är inte heller idag de som först tilltalar mig, även om språk och historiska likheter spelar en roll för min identifikation.
Nu ska jag som vuxen få uppleva samma spänning igen, i arbetet med en nordisk hymn. Även om hymnen blir ett uttryck för den nordisk gemenskapen hoppas jag att jag kommer att få uppleva spänningen igen. Spänningen som finns i att ta del av våra olika livskulturer och skilda miljöer. 
Även om samma bröd kan ätas av oss alla i samtliga våra länder, hoppas jag ändå att påläggen fortfarande kommer att vara annorlunda och göra att jag alltid kommer att vara nyfiken på mina nordliga grannar. Som den nordist jag är sedan sju års ålder hoppas jag ännu vara lika nyfiken på vad Norden har att erbjuda.            

Turer

Med anledning av de segslitna turerna kring parken.
Det är lite som förriga flickan konstatera' efter ha prova' i flera år te bli gravid:
-He' e' i alla fall roligare te va' me' å' prov' om he bliir ti någå än ti stå brevi' å' si på!

Grottan

Man´s Cave


Farfar har en
Morfar har en
Morbror har en
Sonen har en
Själv har jag en...

MANSGROTTA

Varför män behöver en?
Är det inte uppenbart?
Vi föddes i en!
Vi saknar den!

MODERGROTTAN!

Kvinnorna säger du?
De föddes väl ändå i samma grotta!
Borde de inte också sakna den då?

Svaret är ju uppenbart!
Jag bara frågar:
Saknar de en grotta?






Den gamla högtalaren

När den gamla högtalaren åter hördes
visade det sig att den var mycket mera
närvarande och framförallt levande,
just så tydlig att man kan höra varenda
andetag hos musiken och musikern.
Så lät det alltså för snart fyrtio år sedan
när vi var unga, högtalaren och jag.
Inte undra på att vi fastnade för varandra.
Högtalaren är lite skamfilad och ful.
Vad gör väl det! Bara det som kommer
ur den är ärligt och sant.