kjellfrisk.com

min musik, poesi, prosa, nyheter

Jag presenterar mig här i egenskap av  kompositör och författare

Hitta mig också på; lattklacktsvarsmalt.blogspot.com

Facebook: Lättkläckt&Svårsmält

Wordpress: Lättkläckt!

 

Här publiceras avsnitt i Läsarföljetongen i kronologisk ordning. 

L&S LÄSARE SKRIVER EGEN THRILLER I HÖSTMÖRKRET  

INLEDNING

(författad av signaturen YL)

Detta är början på vår historia.

-Tack för din inbjudan till vårt gemensamma litterära äventyr. Att tillsammans skriva en historia, eventuellt med tio, tjugo, trettio andra författare, det låter som min största utmaning hittills. På det litterära området. Du vill gärna själv börja, ge ansatsen, presentera karaktärerna, sätta intrigen. Sedan får andra fortsätta, har du tänkt. På dina premisser. Vi andra får finna oss i hur du planerat för vår gemensamma resa. Du sitter främst i tåget och vi förväntas haka på våra vagnar och bara åka med. Har du lagt rälsen rätt? Vart åker vi? Vad har du för mål med denna voyage? Vad har du för bränsle i dina tankar? Jag har alls ingenting emot att resa ut i det okända tillsammans med andra upptäcksresanden men det känns tryggare att fara om man känner färdledaren en smula. Vem är du? Du har inte ens avslöjat ditt namn. Det skrämmer mig.

Ändå kan jag inte låta bli att fundera på äventyret. Kanske för att jag omedvetet dras till det mystiska? Eller för att jag aldrig vågat göra något liknande tidigare? Är det min längtan efter spänning i livet som får mig att, oavsett om du avslöjar vem du är och vart vi ska resa, tacka ja. Varför gör jag det här? jag vet inte vart, hur, varför eller när? Okändare resa finns inte! Jag deltog en gång i en arrangerad bussresa med okänt mål. Resan gjorde jag med andra som jag vagt kände. Det var från samma ort som jag. Vårt mål var förutbestämt av bussbolaget och busschauffören visste förstås vart vi skulle. Resan skulle ta fem dagar. Hotell var bokade i förväg. Matstoppen var noga planerade. Allt var redan förutbestämt. Det var bara vi passagerare som valt att inte veta vad vi skulle få uppleva. För den lilla spänningens skull. Det var överraskningsmomentet som skulle vara grejen med hela jippot. Resan blev en tämligen lam upplevelse. Det vi fick uppleva var likt alla andra resor vi gjort. Samma hotell, samma hotellmat, t.o.m. samma guide som berättade samma historier som på de andra resor vi gjort. 

Du har tänkt på det va? Att det inte skall bli en sådan resa. Där spänningen bara är en bekväm känsla att låta sig kittlas av, för att vi vill det. Den här resan har du tänkt skall bli annorlunda. Eller hur? En thriller? En skräckhistoria? Vem skriver slutet? Den spänning du tänker utsätta oss för är inte av det beskedliga slaget, eller? Du tänker föra oss ut i det okända. Ut i träskmarkerna där dimman kommer att omsvepa oss. Vi ser inte varandra, vi kan endast höra varandras flämtande andetag. Det är varmt och fuktigt. Den sötaktiga doften från träskmarkernas växtlighet blandar sig med andra främmande lukter. Stanker. Är det dödens lukter? Är dimfigurerna i själva verket de dödas gestalter? Kommer vi att fastna i dessa utmarker? Vem skall hitta oss där? Vi får irra omkring med de andra osaliga tills någon äntligen får syn på oss. Då det kanske redan är för sent? Har vi börjat döda varandra för att överleva svältdöden? Hemska tanke! Detta är inte din första resa. Du har lett dina författarkollegor ut hit förut? Vi är bara ytterligare en last, en blind och naiv grupp äventyrare, som du leder ut i förintelsen. Nej, förlåt! Så mina funderingar skenar iväg. Jag vet inte vad det är med mig? Kanske något jag ätit? Bry dig inte om mina fantasier. Du vet själv hur författarhjärnor kan löpa amok. För det vet du väl? Du är ju själv författare, visst?

Nu har jag klargjort min oro inför detta projekt för dig. Ta det för vad det är. Jag har redan packat min väska. Mina skrivgrejor har jag med mig. Tänkte passa på att ta lite bilder också. Man vet ju aldrig vad som kan vara värt att minnas efteråt. Mina bilder hjälper mig att minnas när jag sitter hemma i mörkret igen. Om jag nu kommer herm förstås? Äsch, jag skojade bara! När åker vi? Vem följer med? Det kanske också blir en överraskning? Det blir väl inte bara du och jag? Men det är också okej för mig, i så fall. Eller tänker du skicka ut mig på egen hand? Bland de döda? Ut bland träskmarkernas osaliga författargastar? Snälla, låt mig få slippa det åtminstone. Jag skriver vad du vill bara jag slipper den äckliga sumpdöden! 

Nu har jag inget mer att säga. Jag vill bara veta vart jag skall komma när det är dags för avresa. Skicka ett meddelande. Jag fattar att du vill vara anonym. Det skulle jag själv också velat. Jag kommer att få ångra mig bittert att jag inte valde din lönnliga väg. För mig är det för sent. Hoppas att du inte är ond. På mig, din följare. (YL)

 

Bästa L&S läsare!

-Ibland är handlingen snabbare än tanken. Döm om min förvåning när jag ser en idé som jag gått och funderat på en tid nu dyker upp på L&S bloggersida! Det är nästan så jag blir mörkrädd!!! Att någon, i detta fall tydligen en viss YL, lyckats kapa sidan och dessutom låta påskina att jag inbjudit till ett gemensamt författande av någonslags thrillerhistoria är befängd och helt tagen ur luften! 

Nåväl, när skadan så att säga redan är skedd är det bara att löpa linan ut. Jag ber läsarna helt bortse från den inledning som en av L&S läsare publicerat på denna plats tidigare. Det får vi betrakta som ett olycksfall i arbetet helt enkelt. Nu tar vi nya tag och börjar om från början. Så här var det meningen att L&S inbjudan till vår lilla skrivarverkstad skulle presenteras. Varsågoda! (Redaktör och skribent för "Läsarföljetongen")

SE HIT DU SOM BÄR PÅ EN SKRIVLUST!

Välkommen att delta i vår skrivarverkstad LÄSARFÖLJETONGEN!

L&S inbjuder härmed var och en som kan hålla i en penna (underförstått: behärskar ett skrivprogram på en dator) att medverka i en liten, eller längre, följetong där ännu inga ramar eller premisser är givna. L&S förbehåller sig dock rätten att granska innehållet före publicering så att inget oetiskt eller kränkande innehåll publiceras utan tidningens medgivande. L&S har vidtalat en av våra mest namnkunniga författare att verka som redaktör och inledningsförfattare till denna berättelse som kommer att vara författad av våra läsare! Att vi inte avslöjar namnet på denna person i förväg är för att inte någon medverkande på något sätt skall kunna skaffa sig förhandsinformation om innehållet i bidragen från läsarna. När vi sedan avslutar följetongen kommer alla bidragsgivare att presenteras med fullständiga namn och yrke. Därför ser våra övriga läsare bara en signatur under varje bidrag.


Här följer nu de få regler våra kära medförfattare bör hålla sig till:

-Skriv på svenska, vi har inga resurser att översätta bidrag på andra språk.

-Skriv så att din berättelse hänger ihop med något tidigare bidrag. Din text behöver inte nödvändigtvis hänga ihop med närmast föregående.

-Skriv utifrån ditt eget språk och VIKTIGT! Du skall skriva i jag-form. Kom ihåg att det är ditt diktar-jag och inte du själv som talar i texten. :)

-Tänk på att inte uttrycka dig kränkande om eller fientligt mot verkliga personer. L&S refuserar dessa texter obönhörligen!

-Skriv inte långt, håll dig till c. 5000 tecken (utan mellanslag). Det skapar en större dynamik i interaktionen mellan medförfattarna (red. anm.)

-Skicka in ditt bidrag till lattklacktsvarsmalt.blogspot.com. 

-OBS. Du deltar frivilligt utan ekonomiska anspråk. Upphovsrätten kommer att tillhöra L&S.

Vi ser fram emot din medverkan! 

(L&S RED.)

 

"Läsarföljetongen" - författad av L&S egna läsare!

Kapitel 1 - AVRESAN

Bästa YL! 

Jag fann det ytterst olämpligt, rent ut sagt komprometterande, att du haft fräckheten att föregripa min inledning till denna läsarföljetong! Inte nog med att du tar orden ur min mun, du insinunerar också att jag skulle vara något slags despot som med tvivelaktiga metoder tvingar mina medförfattare in i en värld de inte önskar befinna sig i. Min uppriktiga avsikt har hela tiden varit att leda denna skara troskyldiga och oerfarna skribenter på ett säkert sätt genom de våndor vi alla kommer att möta förr eller senare i vår gemensamma uppgift. Nu befarar jag att du redan hunnit så både frön av rädsla och ånger i våra medresenärers sinnen. Jag hoppas att dessa mina farhågor skall visa sig vara av mindre betydelse. Om så dock inte blir fallet kommer jag att inleda en process mot dig för det sabotage du utfört mot mitt projekt! I fortsättningen vill jag inte veta av några "spontana" inhopp i berättelsen från din sida. Låt oss nu glömma den tråkiga starten och kliva in i vår gemensamma verklighet som jag nu här skall lägga grunden för.

Bästa skrivarkolleger!

På min lilla annons häromdagen har ett antal skribenter glädjande nog svarat. Jag har noterat att ni kommer från olika fält i vårt samhälle och att vår grupp inte enbart kommer att bestå av kvinnor i den övre medelåldern. Jag tackar dig särskilt, unge man, för att du vill delta! Att du framför ett önskemål om att få ta med dig din flickvän överser jag med och lägger din brist på självständighet på ditt mognadskonto. Det är klart att hon INTE skall följa med. Reglerna är tydliga, vi tillåter inga "fripassagerare"! Vår grupp skall bli ett sammansvetsat gäng som alla har en uppgift att fullfölja. Varje enskild insats är betydelsefull för att vi skall lyckas ta oss hem från denna resa. Jag har våndats i natt över hur jag skall se på en av anmälningarna. Det har känts som jag kan begå ett allvarligt misstag genom att inkludera en av er i gruppen. Dock har jag efter många sömnlösa timmar kommit fram till att balansen i gruppen blir mera jämn vad gäller könstillhörighet om jag antar denna person. Må gudarna välsigna mitt val!

Till läsarna

Föreställ er en tidig morgon i en stad som sover. Min lilla grupp väntar på mig på järnvägsstationens perrong. De har alla klätt sig i bekväma reskläder inför en lång resa. Ett flertal av dem har dessutom medtagit alldeles för mycket resgods. De kommer inte att behöva den garderob de får släpa på under vår resa. Men sådana är reglerna att resmålet inte skall vara känt för någon av mina medresenärer. Inte ens jag själv vet var vi slutligen hamnar. Klart är ändå att vi inte återkommer till denna sovande stad med dess pittoreska stationsbyggnad och, denna tidiga morgontimma, gassiga perrong. Solhattarna på de kvinnliga deltagarna kommer väl till pass redan, tänker jag småleende. 

Inga anhöriga är tillåtna att ta farväl, sådana ät reglerna. Inga meddelanden om avresa har heller lämnats till någon där hemma. Vår grupp reser i hemlighet ut ur det kända och trygga mot det okända och smått skrämmande. Tack och lov har vi inga barn med oss. Gråtande barn är det värsta jag vet. Kvinnor som snyftar kan jag överse med men hulkande män är motbjudande. Jag får be den unge mannen att genast sluta med sitt bölande. Annars kommer jag att snart tappa fattningen. Det kan bli en tråkig inledning på vår mödosamma resa om jag inte behärskar mig en smula. Jag får helt enkelt konversera damerna i den andra ändan av perrongen och låtsas att jag inte sett eländet. 

"-Kära systrar!" (Jag vill markera att jag är en herde och inte någon rosenkavaljer i sammanhanget.)

 "-Vill ni göra mig den tjänsten att, när vi stiger ombord, inte prata under den korta stund då vi lämnar stationen. Det är ett så högtidligt ögonblick för mig. Och för er också hoppas jag." 

Det är tydligt att min begäran är onödig, dessa människor tycks inte ha behov av att samtala. Det beror säkert på den tidiga timmen. 

"-Jag hoppas att vi kommer att få en trevlig resa tillsammans!" 

Mina avslutningsord landar på perrongens solmjuka beläggning nästan ohörbart och ingen av damerna besvarar min hälsning. Nå, de är säkert något spända inför vad de skall få vara med om. Det är jag sannerligen också, trots att jag förstås upplevt dessa resor vid några tidigare tillfällen. Men det var rätt länge sedan. Kanske jag tappat en del av min karisma? Den har ju varit mitt främsta vapen i att leda och övertyga mina medföljare. Jag får ge akt på dem. De måste lita på mig, Ingen får tvivla på att jag vet vad jag gör. Inte den där vidriga äldre mannen heller. Det är beklagligt att jag var tvungen att ta med honom. Han kommer att vara till besvär. Vad är det han tagit med sig i sin stora trunk? Måste utforska den när vi kommit ombord på tåget och alla somnat. I natt. Tåget skall gå långt denna första resdag. Vi skall kliva av först i morgon bitti. Jag har gott om tid på mig att kolla igenom bagaget hos samtliga mina medpassagerare. 

Den där konduktören vinkar att vi skall stiga ombord. Hon verkar bekant? Nå, det är knappast någon som lagt märke till vår avresa mer än hon. Det ordnar sig sedan. "-Mina vänner följetongsförfattare! Nu säger vi farväl till det trygga och kända. Mot okända mål! "-Stäng dörrarna!" 

  

Kapitel 2 - Eivor


Jag skulle inte alls vara med på det här hade jag tänkt. Men så träffade jag den här mannen. Han var på sätt och vis först ganska ointressant. Tyst och inbunden, verkade han vara. Vi sågs första gången i samband med att min dotter, hon är 23 år, sötnosen, skulle komma hem från sin långa resa som hon sparat till så länge. Hon blev sjuk redan efter ett par veckor i tropisk feber, ingen visste exakt vad det var på det sjukhus där hon vårdades. Jag hade sett till så hon tog en bra reseförsäkring och den behövdes sannerligen när hon skulle hem. Hennes pappa fick betala, men han klagade inte efteråt. 

Där satt jag och väntade på att hon skulle få komma hem till mig efter sin isolering på ett större sjukhus på andra sidan gränsen. Två veckor fick hon ligga under observation. Hon hade fått "dengue-feber". Vad det nu är? 

Jag har aldrig varit utomlands själv. Vi for alltid till stugan med min "föredetta" när Tua var liten, min dotter alltså. Vi fick bara ett barn. Sedan den dagen vi skiljde oss;  exet stack med en yngre kvinna, har jag inte haft råd att resa. Det har annars varit min dröm att få fara söderut. Jag älskar solen. Människor som lever i värme och sol verkar vara mera harmoniska och lite av livsnjutare. Jag vet inte kanske jag kunde bli en livsnjutare någon gång. Bara jag slapp arbeta så hårt. Männen på kontoret ser mig som en maskin. De sitter i sina sköna fåtöljer och jag får springa med deras ärenden alla dagar. 

Mannen som hade satt sig vid min sida medan jag väntade på att min dotters flyg skulle ankomma, det var tydligen försenat i starten, var solbränd. Han satt tyst och läste i en reseguide. Jag kunde se att det var ett resmål där det fanns soliga stränder och vackra människor, lättklädda, i nästan inga kläder alls. Han satt och bläddrade lite förstrött och verkade inte intresserad av innehållet. Jag tyckte det verkade lite konstigt att han inte hade någon resväska med sig, kanske skulle han också möta någon bara. Till sist, när han gäspade och tänkte luta sig tillbaka med slutna ögon, kunde jag inte låta bli att fråga om jag kunde få titta i hans bok. Nu när han ändå skulle sova. 

Planet hade blivit ytterligare försenat och väntan skulle bli lång utan något att göra. Jag hade tagit med mig ett korsord som jag löst till hälften, sedan hade jag fastnat. Att få läsa om varma platser lockade mig mera. Jo, jag kunde få bläddra i den. -Varsågod, madame, sa han, och räckte fram den färggranna guiden med en lättklädd kvinna och en muskulös man på pärmen, med en elegant bugning. 

-Ni är också intresserad av södern, förstår jag, sa han. 

-På sätt och vis. Jag har alltid längtat dit, men aldrig riktigt haft tillfälle... 

-Det finns så många platser att se, sa han. Jag har bara sett en bråkdel, fastän jag reser ständigt. I jobbet. Det förklarade kanske hans förströdda bläddrande tidigare. 

-Jag är i resebranschen, sa han. 

-Jaså, utropade jag svagt. En ilning gick genom min kropp. Det fanns någonting spännande hos den här mannen. Han verkade så, annorlunda. Annorlunda i förhållande till de män som fanns på min arbetsplats. Och mitt ex.

När vi pratat en stund, hans bok hade fallit ner i mitt knä utan att jag märkt det, ville han bjuda mig på en kopp kaffe. Jag tackade ja och tänkte på min termos som jag hade i min rymliga väska. Jag kokade alltid kaffe med mjölk, först brygger jag kaffet med lite kardemumma i, jag började med den vanan sedan jag blev ensam. Min föredetta skulle alltid ha kaffet svart, med socker. Numera tillsätter jag lite exotiska kryddor i mitt kaffe, kanel och lite av varje. Sedan kokar jag mjölk som jag vispar tills det skummar ordentligt. Det känns som att vara söderöver när jag dricker mitt eget kaffe.

Kaffet på flygplatsen smakade bittert och jag var tvungen att be om mjölk. Mannen ursäktade sig snabbt och reste sig för att hämta gräddkannan. Det fick duga. Mitt eget kaffe kunde jag värma på spisen sedan ja kommit hem. 

Med min dotter! Jag hade nästan glömt varför jag var där. Så trevligt var det att samtala med en fullständig främling. Jag skämdes nästan. Han gav mig sitt visitkort. Där stod följande: Lonely Planet Guide, Manager of exotic places, Mr. Gwen Billstrom. Jag hade inte uppfattat någon brytning hos mannen tidigare. Nu, när jag blivit uppmärksam på hans namn var jag tvungen att fråga var han kom ifrån

.-Åh, jag är inte född här men mina föräldrar som är från en ort här i närheten har arbetat runt om hela världen. Som ambassadörer kan man säga. Jag talar de flesta världsspråk. Flytande, tillade han. 

Jag satt mållös och tänkte på min egen bakgrund. Jag hade aldrig talat mer än ett språk, aldrig sett mer en den lilla stad med omnejd där jag vuxit upp som en av fyra döttrar till en lastbilschaufför och hans fru, min mamma som hela sitt liv stretat för att vi skulle få det bättre än hon haft det. Han väckte mig ur mina tankar genom att nudda mitt knä. 

-Ursäkta frun, ni tappar snart boken. Nu kommer nog er dotter snart, planet har landat. 

Medan jag pratat med den okända mannen hade min dotter landat utan att jag lagt märke till utropet i högtalarna. Snart skulle hon stå framför mig. Säkert hade hon tappat i vikt. Jag skulle göda henne, hon skulle få vila i mitt hem, hämta krafter. Lilla gumman! 

Jag hade redan hunnit börja gå mot utcheckningen när jag kom på att jag inte tackat för kaffet. När jag tittar mot bordet där vi just suttit och pratat sitter där ett ungt par med sin lilla son, eller dotter, omöjligt att avgöra nuförtiden. 

Han är borta. Herr Billstrom. Hon hade helt glömt att presentera sig. Så ohyfsat av henne. Han måste ha fått ett intryck av att hon var en obildad och okultiverad typ. Var hon det? Nej, hon hade läst böcker och gick på konserter. Teater tyckte hon också om, om man fick skratta lite. Hon hade inte gillat att se en pjäs som hade handlat om livet på ett ålderdomshem. Den pjäsen var ny och hade spelats av en teatergrupp från en annan stad. Hon föredrog de lokala uppsättningarna. helst farserna. Då kunde hon för stunden glömma sitt lite tråkiga liv.

För så hade det blivit. Eller kanske alltid varit. Hon hade inte gett sig tid att känna efter så länge hon varit gift. Det fick ju gå då. Som man bäddar får man ligga, så hade det hetat i hennes hem. Arbete var i första hand något som skulle utföras, vare sig det var tråkigt eller något annat. Att arbete skulle kunna vara stimulerande hade hon aldrig tänkt på. 

Ditt liv Eivor. Eivor Gustavsson, född Karlsson. Du är ensamstående med ett vuxet barn. Vad vill du göra resten av ditt liv. Får man tänka så. Det gjorde jag i alla fall just då när jag fick syn på min dotter. Hon hade förändrats på något sett. Hon såg mera vuxen ut. Eller var det jag själv som förändrats?

P.g.a. den där mannen? (AG)

 

Tack för Ditt bidrag AG! Jag tycker att Du har en riktigt fin ansats i Ditt första upplägg. Din karaktär Eivor är trovärdig och Du kan säkert med lätthet identifiera Dig med henne. Det är ju alltid en fördel i allt skrivande, att man känner väl det man vill berätta om, skall Du veta. Du beskriver den okända mannen på ett fint sätt också. Han framstår just som den förfinade man han är. Din dotter, jag menar förstås Eivors, får Du på något sätt avveckla senare. Det kan vara svårt att förklara varför hon inte vet hur Eivor sedan bara försvinner. För det är väl så Du tänker? Att det skall hända något spännande i Eivors liv skall? Hon försvinner på ett sätt som inte dottern kan eller kanske längre förmår kommentera... Fortsätt odla relationen till den spännande mannen! Jag ser fram emot vår resa.

 

KAPITEL 3 - LISETTE

Hej, det är jag som är Lisette. Mina intressen är trevligt sällskap, fester och liknande. Jag är singel och har inga planer på att inleda något varaktigt förhållande. Jag jobbar hårt på kvällarna som egen företagare med eskorteringstjänster bl.a. Det är ett krävande jobb som inte tillåter något familjeliv. Jag träffar så mycket folk i mitt jobb så min fritid fördriver jag ofta i mitt lilla hem för mig själv. Dit tar jag aldrig några kunder, det är en princip. Mitt hem är min fristad och bara mina närmaste har sett det. Min familj är min förståndshandikappade syster Belle och min katt Maurice. Jag är född utomlands och mitt utseende avslöjar mig som utlänning. Jag talar utan brytning men ändå upplever mina kunder mig som exotisk. Det är till fördel för det mesta. Många kunder vill ha något annorlunda än det de får hemma. 

I många år har jag sparat en slant varje månad. Jag har en rätt stor summa i en skokartong som jag gömt långt nere bland mina spetsunderkläder. Du kanske tänker att det inte är ett säkert ställe om någon skulle bryta sig in hos mig. Jag försäkrar dig att ingen förstår att leta efter något annat i den garderoben sedan de sett innehållet. Det borde få vilken poliskonstapel som helst att tappa fattningen. Jag har sett tuffa män rodna inför synen av min utrustning. Vad jag tänker göra med mina pengar, undrar du? Vad skulle du göra med pengar du fått i förtroende av kunder som inte vill att man uppger dem som sina arbetsgivare? Man aktar sig noga att använda stora summor åt gången. Min taxerade inkomst är betydligt mindre än den summa jag lyckats lägga undan. Du kan se pengarna jag får av vissa kunder  som dricks om du vill. 

En dag skall jag sälja min tvåa och sticka utomlands. I mitt jobb finns det ett bäst-före-datum för mina tjänster. Jag brukar kalla min avsättning till min kartong i min garderob för mitt pensionssparande. Du har säkert också sparat inför din ålderdom. Kanske inte i en en skolåda. Var och en får göra som den vill tycker jag. Jag har hittat mitt sätt att leva och är nöjd med det. Fast ibland kan man bli trött. Det är när vissa kunder inte förstår att jag inte är deras egendom dygnet runt.

En dag för ett par veckor sedan hade jag en ny kund. Vi befann oss på en av mina arbetsplatser, en klubb för diplomater och andra prominenta personer i vår stad. Den här nya besökaren la jag märke till redan när han lämnade sin överrock i garderoben. Det var något i hans sätt snarare än hans utseende som fick mig att vara på min vakt. Personer med ovanligt utseende har vi ofta på klubbarna, de är ofta i behov av våra tjänster då de inte kan ha vanliga relationer till kvinnor. 

Mannen som den här dagen klev in såg bra ut. Han förde sig som en världsvan diplomat men hans klädsel var inte den korrekta outfit man brukar se på dessa herrar. Han bar en läderkavaj och röda byxor, också de i blankt läder. Klädseln sa att han antagligen hörde hemma i artistbranschen. Det visade sig vara helt fel. Eller kanske ändå inte. En person som var van vid att stå i rampljuset, på en scen eller kanske en talarstol. Senare fick jag reda på hans dåvarande profession. Jag måste säga att den överraskade mig. Vad gjorde han i så fall på en klubb som den här?

Nå, det var först vid nästa besök jag gjorde hans bekanskap. Han hade önskat att få mig till sitt sällskap den kvällen. Vi pratade om det mesta, det var ovanligt mycket prat och lite verkstad om du förstår hur jag menar. Han berättade att han hade vissa problem som han trodde skulle kunna få ett plötsligt slut inom kort. Jag fäste mig inte så mycket vid det, folk pratar mycket när de är nervösa. Jag försökte få honom att slappna av men han sa att jag bara skulle låta honom vara och lyssna. Det skrämde mig lite och jag såg till att jag inte var ensam med honom. I lokalen jobbade många av mina kollegor med andra kunder men så småningom drog sig dessa tillbaka till de mindre rummen. När bara han och jag blev kvar föreslog jag att vi skulle lägga oss ner på den lädersoffa som vette mot garderoben. Om något hände skulle tjejen i garderoben höra mina rop på hjälp. 

Hans läderbyxor knarrade mot soffans klädsel. Det lät som när man öppnar en dörr till ett sedan länge stängt vindsutrymme. Jag fick frossbrytningar och kallsvetten började sippra mellan mina bröst. Jag tror han såg hur nervös jag blev. Det verkade som om han njöt av det. Han satt och betraktade mig under tystnad. Jag har aldrig upplevt något liknande. Det var något så obehagligt krypande men ändå så omöjligt att slita sig ifrån att jag gärna bytt den känslan mot att tvingas tillfredsställa den äckligaste gubben i världen. 

Han kom igen. Och igen. Han ville bara sitta och titta på mig. Jag tog lugnande inför dessa arbetspass. Och drack kanske mer än jag brukar också de kvällarna. Sen slutade han komma. Jag trodde att jag var fri. Han hade betalat bra. Jag hade inte lagt hans pengar i samma låda där jag förvarade mina sk. pensionspengar. Det kändes som pengarna från den tysta stirrande lädermannen skulle bränna upp mina besparingar. Jag gömde dem på toaletten, bakom wc-stolen i en hålighet i väggen. Där silverfiskarna bodde. Det gjorde detsamma. Hans pengar skulle jag aldrig kunna njuta av att använda. Kanske jag skulle lämna dem där när jag lämnade min lägenhet för gott?

Sedan dök han upp en sista gång. Den här gången var han inte klädd som han brukade. Han såg ut som om han skulle resa iväg. Du vet, man kan se det på hur en människa klätt sig den dagen att kläderna valts för att vara bekväma att resa i. Just så såg han ut. Inget uppseendeväckande i hans klädsel alls. Men nu var det han som svettades. Han gav mig mina pengar och sa att det här var sista gången. Det var en stor summa pengar i en plastpåse. Han bad mig ta hand om pengarna. Han sa inte att de var min betalning. Jag skulle i stället förvara dem åt honom. 

Några dagar senare fick jag ett kort brev till klubben med mitt namn skrivet med tryckbokstäver på kuvertet. Jag öppnade det med darrande händer. Det var från honom. Ingen namnunderskrift. Men jag förstod ändå vem avsändaren var. 

Meddelandet i brevet var kort: -Kom till stationen i morgon kl sex. Ta bara med dig det nödvändigaste i kläder. Du kommer inte att komma tillbaka. Ta med dig mina pengar i en tvättpåse där du lägger dina begagnade underkläder överst. Kom i tid. Du har inget val. Jag vet var du bor. Om du försöker lura mig kommer din katt och din idiot till syster att ligga i ditt vattenfyllda badkar. Med kranarna öppna...   

  

Ja såg att Du inte fått med Din signatur här. Borde eg. ha diskvalifiserat Dig pga det men nu råkar jag veta vem Du är så därför får det passera. Din text avslöjar Dig för mig men det är ingen fara, jag tiger som muren:) Du har lyckats skildra en karaktär som är väldigt långt från Din egen. Bra! Det brister ändå lite i logiken ibland. Lisette borde ju inte kasta sig iväg så där utan vidare. Man kan ju undra hur det går med katten och Belle, systern nu. Men Du har säkert tänkt på det till nästa gång Du skriver. För det gör Du väl? En lovvärd start tycker jag! Kämpa på!

 

KAPITEL 4 - ALEC

Morsan tyckte att jag skulle försöka komma in i tidningsbranschen. Jag har skrivit lite för vår blaska. Egen spalt under sommaren. Nya trender hette den. Som om jag skulle vara världens specialist. Man får spela med i spelet bara. Det har gått hyfsat. Fick många brev från unga tjejer som tyckte att jag skrev bra. Tjejerna ville ha min autograf sa dom. Fast det var bara för att de ville träffa mig, se hur jag såg ut i verkligheten. 
Jag ser bra ut i verkligheten också. Fast bilden i tidningen var lite fixad. Andy som också hade fått sommarjobb, men som fotograf; han tog verkligen schyssta bilder, sköt en serie på mig i olika poser. Vi valde en bild där jag hade ett litet linne på mig och visar överkroppen. Tyvärr ville inte den där torrbollen till redaktör att vi skulle använda den. Vi fick ta några nya bilder där man visserligen ser mig i helfigur men det blev inget poserande. Jag har tidigare jobbat som modell men det tyckte visst inte dom på tidningen skulle komma fram! Är det nå´t fel på att man har en snygg kropp kanske? Torrisar är dom och säkert avundsjuka med. Vilka sunkiga kroppar dom har, dom som jobbar där.
Nu var det morsan som tyckte igen. Att jag skulle testa nå´t annat än modellandet och stylandet. Jag hade redan kollat på filmjobb, reklam mest. Det är skitmånga som vill det nu. Det är jävligt inne. Men morsan tycks inte förstå det. Hon tycker att jag skall fortsätta skriva för att jag gjorde det så bra.
Hon vet inte om att Crissy, min tjej, eller f.d. alltså, kollade igenom allt jag skrev. Hon tyckte nog att jag hade bra idéer och så men att jag kanske behövde jobba lite med språket. Nu är hon i USA. Hon vill syssla med body-art. Tattoos och sånt. Det är häftigt tycker jag. Jag saknar Crissy mycket. Vi bestämde att vi inte skulle ha en relationship efter som hon inte kommer att vara hemma på ett tag. Hon grät också jättemycket för att vi gjorde slut. Vi hänger med varann på chatten nu. Men hon har fullt upp med att komma i ordning där borta så han hinner inte snacka så länge.
Mamma hade sett den där annonsen om att delta i nånslags skrivklubb, eller vad fan. Jag skiter väl i nån jävla grupp nördar som skall träffas på nåt fuckin´ place för en kickoff. Kick my ass! säger jag. Men morsan ger sig inte. Hon gillar inte att jag går upp när hon kommer från sitt jobb i skolan. Hon är fröken på mitt gamla plugg. Gissa om det var jobbigt att ha sin egen morsa i skolan! Jag blev mobbad för det senare. Morsan såg till så jag fick byta skola. Det blev lite bättre. Polarna i min gamla skola var inget att ha. Jag fick nya som jag hängde med ganska mycket ett tag. Men jag blev kallad bög och hora och sånt efter ett tag.
Det var då jag började träna. Ingen annan i mitt gamla gäng höll på med det. På gymet var det mest gubbar som ville jobba bort sina hängmagar och bli snygga så det skulle kunna ragga upp unga tjejer. Lycka till säger jag. Vissa var rent patetiska.
En gubbe hängde på gymet jämnt verkade det som. Åtminstone var han alltid där när jag kom dit efter skolan. Han låtsades som att han världens läckraste snubbe. Man såg hur han spände sig framför speglarna och stod där och kråmade sig. I duschrummet höll han på och oljade in sina ben och masserade sig själv. Han började snacka med mig en gång om att han varit Mr. Nånting när han var yngre. Hard to believe, tänkte jag men sa inget. Han får väl tro att han fortfarande är snygg, vem bryr sig. Sen började han skryta med att han var världens bästa massör och frågade om jag var stel eller svullen någonstans. Jävla snuskhummer. Aldrig att ett sånt där äckel skulle få röra mig. Jag såg till att inte vara i duschen samtidigt med den där gubben mera.
Mina träningspass hade gått bra men jag var inte riktigt nöjd med min kropp och hur den utvecklades. Eftersom jag är ganska spensligt byggd blev det inte riktigt dom feta muskler jag hade sett andra få. Jag tappade tålamodet och köpte piller av en kille på gymet. Jag visste att han sålde. Han var jävligt big själv. Och jag hade sett hur fort han byggde. På två månader var han världens bjässe alltså. Han fick köpa ny garderob för inget passade längre.
Min egen kropp reagerade också snabbt. Jag fick genast större muskler men jag borde ha tänkt på att man skall träna alla muskler efter ett speciellt schema. Benen hängde inte med. De var som förr ganska spinkiga medan min överkropp var som Hulkens. Jag ville inte visa mig naken för någon och bad morsan köpa stora storlekar av allt. Hon tyckte inte att jag skulle skämmas över min kropp. Hon trodde att jag bara växte som alla andra tonåringar och att man kan bli lite oproportionell, hon sa så!, när man är en ung man i din ålder. Va´ fan vet hon om de´! 
Det var när jag efter ett träningspass svimmade i duschen jag förstod att jag höll på med något farligt. Jag hade trillat omkull i duschen och när jag vaknade låg jag på en bänk i omklädningsrummet. Det susade i mina öron. Någon hade lagt en kall handduk under min nacke. Över min våta kropp hade jag fått något lite strävt,  när jag lyckades böja huvudet en aning framåt såg jag att det var en sån där överrock som äldre män brukar använda. Trenchcoat eller vad det nu heter. Fan tänkte jag. Jag har sett den förut. Det är hans. Han har sett mig i duschen. Han har tagit i mig. Jag ville spy.
Då hör jag hans röst vid mitt ena öra. Du tuppade visst av en stund snygging. Han var själv naken så när som på kalsingarna. De var svarta boxershorts i silke. Jag kunde se honom i spegeln på väggen framför mig. Tur att jag var här, sa han. Jag har lagt märke till dig och din snabba utveckling. Jag vet vad du håller på med.
Shit tänkte jag. Fast det gör det samma. Det jag gör är inte olagligt. Det skall väl du skita i vad jag gör med min kropp, Fast det sa jag inte högt. Jag kunde sätta mig upp.
Gå hem till morsan du och berätta vad du gjort. Hon kommer inte att bli glad.
Vad fan skulle han blanda in min morsa i det här?
Känner du henne, min morsa?
Vi har träffats sa han och ställde sig framför mig i sina sliskiga kalsonger.
Jag kan hålla tyst om du lovar en sak. Att inte berätta en liten hemlighet som du och jag skall dela.
Jag ville inte dela nåt  med den här mannen. Men jag kunde inte heller låta min morsa få veta om att jag tränat med piller.
Vad vill du, frågade jag.
Du får veta när du och jag ses nere på stationen i morgon bitti. Ta med dig lite kläder. Vi skall ut på en liten resa. Ingen sovmorgon för dig grabben. Klockan sex.
Om jag försover mig då? Jag visste att det skulle bli svårt att vakna. Förresten. Varför skall jag göra som du säger?
Om du bryr dig om att få bo med din morsa i fortsättningen är det bäst för dig att du är där. Hon kommer att slänga ut dig om hon får veta bad du håller på med.
Han tog sin överrock och lämnade mig fånigt stirrande på min nakna våta kropp. Helvete. Jag kan inte visa mig för henne eller någon annan jag känner som jag ser ut nu. Det syntes tydligt att jag använt anabola. Jag ville bara kräkas. (AP)

Anonymous26 augusti 2013 21:29 Jag tycker att det här var rena skiten! Nu kan man ju inte gå på gymet utan att tänka på det där slemmot. Fyfaaan!!!

 

KAPITEL 5 - SUNE

Min hustru dog i våras. Hon hade cancer. Som så många andra. Våra gemensamma vänner började dö för ungefär fem år sedan. Aldrig att jag hade trott att det skulle drabba oss. Eller Yvonne, min fru. Hon var friskheten själv. Gick på spinning och allt vad det nu heter. 

Det borde ha varit mig den drabbade. Döden. Jag har aldrig motionerat. Jag tycker inte om att röra på mig. Jag kör alltid bil om jag så bara skall till pressbyrån och köpa cigarretter. 

Hon gillade aldrig att jag rökte. När vi var nygifta försökte jag sluta en gång. För hennes skull. Då blev jag sjuk. Sjukare än någonsin förr. Jag som aldrig brukade vara sjuk! 

Hamnade på intensiven med lunginflamation. När jag kom ut smakade inte rökat så bra i början, men jag vande mig sakta. 

En förbaskad hosta har jag alltid fått dras med. Och dålig kondis. Men sjuk har jag inte varit sedan den gången. 

Jag fick röka ute i fortsättningen. Hon ville inte att det skulle bli inpyrt i lägenheten. Men hon gillade konstigt nog doften av en nytänd cigarett! Hon sa att hon gärna skulle börja röka bara för att få tända dem. Men hon trodde att hon skulle dö i lungcancer om hon började röka. 

Hon dog av tumörerna i brösten. Det var jag som upptäckte en av dem den sista gången vi hade samlag. Hon blev opererad då och blev av med den ena tutten. Men det hade spridit sig även till den andra och så var vi av med båda. 

Det var brösten som var finast på henne. Det hade jag alltid sagt. Hon visste det. Det var därför hon aldrig ville mera sedan. Fast jag sa till henne att det inte spelade någon roll, att hon vart fin ändå. 

Hon ville inte tro mig. Jag vande mig inte heller vid att se hennes ärr och det platta pojkbröstet hon hade kvar. 

Stackarn gick och gömde sig för mig så att jag inte skulle känna avsmak för henne. Jag var mest ledsen för hennes skull. 

Hon fick samma beteende som Putte, vår ögonsten. När vi kastrerade honom i sex års ålder och han blev av med klockspelet var han som en snöpt kines. 

Han var ju en pekingeser också. En halv pekingeser. han gick och strök efter väggarna. Han som alltid hade mopsat opp sig för andra hundar, hur stora de än var. Och så han skällde på dem. De var faktiskt rädda för den lilla skiten. Kulorna hans, de som han blev av med, var hans stolthet, De var faktiskt ovanligt stora. När han träffade på en tik kråmade han sig och lyfte på benet så att hela härligheten skulle synas för damerna. 

Efter ingreppet kissade han som en valp eller hona. Det var för djävligt att se. 

Yvonne älskade Putte och Putte älskade Yvonne. Jag var bara ett nödvändigt ont i deras förhållande. När Yvonne blivit opererad var det som om Putte förstod alltsammans, han hade varit med om samma trauma. Han låg i hennes säng hela dagarna utan att äta när hon var på sjukan. 

När hon kom hem vägrade han gå ut annat än för att skita och pinka. De var som ett älskande par utan att någon av dem kunde älska mera. 

Den där tiden efter Yvonnes hemkomst orkade jag inte riktigt vara hemma. Jag hade ju inte ens glädje av hunden längre. Den struntade i mig efter hennes hemkomst. Jag gick till en klubb vissa kvällar. Hon frågade aldrig var jag varit. Hon förstod säkert. 

När hon dog, det var ett halvår efter operationerna, då sörjde Putte så jag trodde han skulle stryka med. Han åt inte, hans päls började falla av, hans andedräkt stank ammoniak. 

Jag fick stoppa honom i transportburen, annars hade jag inte fått med mig hundfan till veterinären. Jag var utom mig av oro. Först Yvonne och nu kanske Putte. 

Han fick dropp faktiskt, han var så undernärd så han orkade inte ens äta själv. Kan ni tänka er en inlagd pekingeser i sjuksäng med dropp. Komisk syn. Han hämtade sig och när vi kom hem så verkade det som om han bestämt sig för att leva vidare. Men han kom aldrig in i sovrummet mera, fastän jag sov där med dörren öppen. Han låg vid ytterdörren resten av sitt liv. Kanske väntade han på att matte skulle komma hem igen? 

Vi tog alltid långa preomenader Putte och jag. Vi flanerade längs stadens gator, det fanns alltid någon att prata med, för mig. Putte hälsade ju inte på några alls längre. 

En dag, jag tror det var i augusti, gick vi som vanligt längs esplanaden när Putte börjar skälla. Det var morgon och skällandet bröt verkligen tystnaden i den ännu sovande staden. 

Putte hade gått före mig, jag hade ett koppel till honom som han kan dra ut så att han ibland befinner  sig tjugo meter framför mig ibland. 

Han skällde precis som förr i världen. På ett knippe stora färgglada ballonger som någon fäst på konsulatets järnstaket! 

Jag försökte genast tysta honom för inne på konsulatet sov säkert konsuln och hans fru. Jag brukar hälsa på dem när de syns ute på stan någon sällsynt gång. Förargligt om dom nu skulle vakna så här tidigt på morgonen, tänkte jag. 

Men Putte var som förbytt. Kanske påminnde ballongerna honom om hans stora kulor? 

Han backade och skällde värre än någonsin. Då såg jag att det är någon vid ballongerna. Det var en lång gestalt klädd i långrock eller kanske en regnrock. 

Själv var jag klädd i shorts, det var ju sommar. Det måste varit mannens klädsel som gjorde Putte så rasande, tänkte jag. 

Den här mannen var kanske ballongernas ägare. Men varför han knutit fast dem i ett staket var svårt att begripa. Kanske för att han behövde ha båda händerna fria? 

Eller hade han just hoppat över staketet? Och så hade Putte ertappat honom i hans onda uppsåt. 

Hade mannen varit inne på konsulatet? Kanske inte ballongerna var hans? Var det bara ett sammanträffande att han befann sig bredvid alla granna ballonger? 

Medan tankarna for genom mitt huvud såg jag hur mannen tog upp en gatsten och kastar den mot Putte. Den träffade över ryggen. 

Putte ylade till medan mannen försvann upp längs Idrottsgatan, upp bland villorna. Jag rusade fram till Putte, som låg och andades tungt. Blod sipprade ut mellan hans öppna käftar. han såg ut som en mordisk best med vilt uppspärrade ögon. 

Men det var inte Putte som var den mordiske utan den främmande mannen. Han hade tagit livet av det enda jag hade kvar. 

Putte dog där framför mina ögon. Jag var förkrossad. 

Polisen dök upp i samma veva. Ur en piketbil stormade fyra beväpnade poliser ut och började slita ner ballongerna. Ballongerna som jag trodde Putte var så arg på. 

Jag trodde fel. Han var rädd. Han såg vad jag inte hade sett. Ondskan i mannens ögon. 

Polisen frågade mig något men jag kunde bara skaka på huvudet. De fick slutligen mina uppgifter och försvann. 

Sen gick jag hem med Putte i min famn. Han var så liten så han försvann i mina armar. Som levande upplevde jag att han var mycket större än han egentligen var. Särskilt ännu innan livet börjat rinna ifrån oss.

Nästa dag ringde polisen och frågade om jag sett något ovanligt. 

Jag tänkte inte på att den  onda mannen hade med ballongerna att göra så jag nämnde aldrig honom. Kanske för att min sorg över Puttes död var så svår den dagen. De hörde aldrig av sig sedan. 

När den värsta sorgen släppt och ensamheten blev väldigt stark kom också en stark aggression över mig. 

Jag hade aldrig känt att jag skulle kunna döda någon men nu drabbade mig starka känslor av hat. Hat mot mannen i överrock. Jag skulle döda honom om jag fick syn på honom igen. Han hade med berått mod dödat den sista jag hade kvar i min familj.

Flera veckor senare när jag trodde att mitt hat hade lagt sig fick jag se bilden i tidningen. 

En bild på en person som berörde mig så illa att jag hade svårt att begripa varför. 

När jag hade funderat en hel dag på vad det var hos personen på bilden som fick mig att må så dåligt gick jag till vår lokala tidning och bad att få veta vem han var.

-Det är vår Följetongsredaktör, Sune. Jag kände den unga flickan i receptionen. -Vill du vara med i en läsarföljetong? Den är öppen för alla. Du har väl tid nu som pensionär? Att skriva menar jag. 

När jag bara stirrar dumt på henne ursäktar hon sig. 

-Jag beklagar det där med hunden. Det var tråkigt. Skall du skaffa en ny Putte? 

Man kan inte begära att unga flickor skall förstå gamla gubbars känslor. Jag tog den utskrift från websidan hon haft förstånd att skriva ut och gick ut genom dörren utan ett ord. Jag har ingen dator. 

(S-E Ö)  

 

Tack för ditt bidrag S-EÖ. Jag antar att du är en trogen prenumerant av vår tidning. Hoppas att du inte upplevt förlusten av hunden själv på det sätt som du beskriver. Det kan vara tungt att förlora en kär vän på det sättet. Kanske får vi se dig på vår skrivarutflykt nästa vecka? Du har väl tid nu, när du blivit ensam? Jag har köpt tio biljetter så du är redan medräknad. Om inget oförutsett inträffar blir vi en trevlig liten skara som avreser med tåget söderut. (Red.)


 

KAPITEL 6 - KARIN

Jag hade bestämt mig för att ta reda på vad som försiggick på min gamla arbetsplats. Något hade förändrats där sedan jag slutade. Min journalistiska instinkt hade jag åtminstne kvar. Ränderna går aldrig ur en gammal murvel som mig, tänkte jag. 

Mitt namn är Karin, Karin Fast. Känd som skjutjärnsreporter, innan jag bestämde mig för att sluta på tidningen. Alla trodde att jag slutade för att jag hade skaffat mig en liten hobby, husdjur. Det var en liten affär jag öppnat för att jag tänkte att det kunde vara bra om man någon gång tröttnade på tidningskneget. 

Jag hann inte tröttna. De tröttnade på mig istället. De fick det att se ut som om jag blev mutad av näringslivet. Att jag skulle låta mig mutas för ynka 10.000 pix. Aldrig. Inte ens om det hade varit en nolla till. Jag fick visserligen motta stadens pris för bästa entreprenör det året jag slutade. Det var uteslutande min egen förtjänst. 

Ingen mutar mig  för att tysta mig. För att jag brukade gräva i skumma saker. 

Det var tidningens ägare som ville ha bort mig. Jag hade snokat i vissa bolags utlandsaffärer. När jag började komma för nära tidningens egen ägarsfär beslagtog de min dator. Jag fick sluta nästa dag. Då hade jag redan jobbat med djuraffären under min semester så det var bara att fortsätta där sommarjobbet tog slut. 

Men jag har haft ögonen med mig fast jag suttit och sålt kattmat till tanterna och fågelfrö till gubbarna.

Det är lustigt hur gamla människor tyr sig till djuren när de blir gamla i stället för till varann. Som om människan hinner tröttna på sina likar innan det är dags för henne att lägga sig i graven. Den sista man vill tala med är ens gamla surgubbe eller surkäring. 

Det är därför de skaffar djuren, för att slippa nöta på varandra till döddagar.

Tidningens ledning hade fått gå strax efter min avgång. Ägarna bytte ut nästan hela styrelsen. Det fanns bara en storägare förr och denne magnat hade nu köpt upp varenda aktie. Tillsammans med sin mor. Det stank om hela affären. 

Underliga rykten hade börjat gå om att ägaren försökte påverka det redaktionella arbetet genom att själv anställa personer som skulle skriva ledarna. Nivån på tidningens främsta politiska sida blev så låg att ingen vettig människa längre orkade läsa dem. Chefredaktörsjobbet blev aldrig tillsatt trots många påstötningar från läsarhåll bl.a. 

För att inte tala om hur det politiska fältet reagerade. Den någorlunda oberoende granskning samhället vant sig vid existerade inte längre. Det politiska samtalet i media hade fått en allvarlig knäck.

En läsarföljetong var tidningens svar på vikande abonnentsiffror. Till sin hjälp att genomföra hela idén hade man vidtalat en av stadens kända författare. Men det blev uppenbart att han knappast skulle klara jobbet. Han var gravt försupen. 

I hans ställe hade en främling utan kopplingar till orten börjat redigera de insända bidragen. De hade också publicerats men bidragsgivarna hade en efter en börjat ringa in till tidningen för att klaga. På att deras texter hade förvanskats. 

-Skulle det gå till så, hade de undrat. De fick aldrig tala med den tillfälligt anställda redaktören utan bara med kundtjänst. 

-Om de var missnöjda fick de skriva till kundtjänst och vänta på svar från de som bestämde, sa flickan i telefonväxeln. 

Det här missnöjet ville inte tidningen att skulle komma ut men det skedde ändå. Vi hjälpte väl alla till lite till mans. Du vet, man kan prata medan man slår in två burkar kattmat och en liten leksaksråtta i kassan. 

Käringarna är de pålitligaste nyhetsförmedlarna. De fungerade bra innan tidningarna fanns och de fungerar nu också!

Jag har tänkt ut en plan. Jag skall själv delta i den där fåniga följetongsklubben när de skall fara på en skrivarresa, som det heter. 

Jag får förstås uppträda under falskt namn. Mitt ansikte är också ganska känt sedan jag var som mest i farten. En peruk kommer göra susen för att maskera mig och jag har gått upp i vikt en smula. Jag har faktiskt lyckas sluta röka. Du vet hur det går sedan. Man börjar knapra godis i stället. 

Jag har aldrig sminkat mig men nu skall mascara och rikligt med ögonskugga och stilettklackade skor och snäva kjolar få alla att tänka på vem som helst, utom på Karin Fast, skjutjärnsjournalisten. Jag får hitta på ett lämpligt namn också. 

-Vad hette den där hoppan som skrev trädgårdsrutan för ett antal år sedan. Hon reste till Gobi och kom sedan aldrig tillbaka. Sassa Mandelblom eller nåt liknande. 

Jag kan knappast bara ta hennes namn, men nåt i stil med det får det lov att bli. Sussi Hasselqvist. Det blir bra. I morgon om en vecka skall Sussi vara anmäld och resklar för att delta i den där resan som tidningen utlovat. 

En informatör på tidningen meddelade mig nästa morgon att redaktören för Läsarföljetongen försvunnit. Det hade inte kommit in flera bidrag heller. Jo ett. Det var från en Sussi Hasselqvist.

Jag suckade och lade på luren. Någon hade skvallrat eller så var hela avresan endast tänkt att vara ett alibi för något ännu värre. Jag rös vid den tanken. En journalist sägs inte ha fantasi. Det heter att hon har näsa för att snoka fram skumma historier. Min instinkt sa mig att jag hade fått vittring. På något som var större än ett oinfriat löfte till tidningens läsare. 

Läsarna skulle aldrig få reda på slutet av de här historien. Eller vad som skulle hända ett antal personer som antagligen tidigt i morse stått och väntat på sitt öde. Ett öde de inte av olika anledningar hade kunnat undvika. 

Jag beslutade mig för att genast kolla upp alla avgångar som skett under dagen från vår stad och vilka som löst biljett. Det senare kunde vara knepigare. Det är nog svårt att som journalist få sådana uppgifter från transportbolaget om man inte hade polisens tillstånd. Jag hade varken tidningens uppdrag eller någon lust att blanda in vår polis just nu. Jag hade jobbat för länge för att veta hur byråkratiskt det är. 

I morgon går Karin Fast på semester. Butiken sköts så länge av Sassa Brask. Vi har blivit rätt goda vänner. Hon är ordförande i Djurens vänner. 

I morgon är det alltså Sussi Hasselqvist som vaknar tidigt och söker anställning på tidningen, fackskribent med husdjur och trädgård som specialitet. Hon får fejka det där med trädgård. Det är ändå snart slut på säsongen, får jag hoppas.  (SB) 

  Hej SB! Jag är glad att Du tar upp ett dilemma som finns på många små orter. En stark ägarmakt i en publicistorganisation som en tidning utgör kan vara både av godo men också ge de bekymmer du här vill belysa. jag hoppas att Din bild förblir den dystopi vi får betrakta den som. Här på orten har vi tack och lov en fri press där ägaren håller sig långt borta från redaktionsrummen.

 

KAPITEL 7 - KÖTTDISKEN

Jag kan inte stillatigande sitta här och vänta på att det som skall ske kommer att ske. Framför allas våra ögon. På något sätt måste jag, Cyntia Johansson, få folk att förstå att onda krafter sökt upp vår stad. Jag är synsk. Jag har alltid varit det, sedan jag var barn redan. Mycket av mina varsel handlar om saker vi människor inte kan påverka. Att folk skall dö är ju bestämt. När det blir vet dom inte, jag brukar se det flera veckor innan det sker.
Om dagarna står jag bakom en delikatessdisk i en av stadens livsmedelsbutiker. Den anses ha den finaste charkdisken. Det är jag som förestår den. Jag är noga med att alltid ha bra varor hemma och att de skall vara fina detaljer att lägga fram. Kotletter är min specialitet, alla sorter. Vilt har jag när det är säsong.
Vår kundkrets är trogen och jag känner den ganska väl vid det här laget. Förstås har en del mänskor försvunnit, dött helt enkelt, men det hör ju till livet. För mig kommer deras bortgång aldrig som en överraskning. Begravningsbyrån skulle kunna planera sina arbetsdagar utifrån den kunskap jag kunde leverera. Men det gör jag inte. Jag håller mina varsel för mig själv. För det mesta.
Sedan ett par veckor tillbaka har jag haft en kund som nästan dagligen handlat av mig. Han har alltid velat ha någon ovanlig styckningsdetalj. Om jag inte haft den i disken har han fått återkomma när jag hunnit stycka som han önskat. Det har varit mycket grisdetaljer han önskat. Ingen äter numera nacke eller bräss. Vi har brukat låta hundägare få lårben tidigare men om de inte är där just när jag styckar åker det i soporna som slaktavfall. Kanske kokar mannen soppa, är min första tanke. När han återkommit ett antal gånger samma vecka och frågat ut mig om hur jag går tillväga med styckningen. om jag använder såg, börjar jag undra. Hans ögon är märkliga. Han tittar aldrig på en utan ser ner så fort man skall möta hans blick. Men han är mycket artig och noga med att inte besvära. Han har betalat extra för att få grishjärtan som ännu är varma och faktiskt har pumpreflexen kvar.
Jag har lärt mig stycka endast med yxa. Såg hör hemma i fryserierna. Vi styckar alltid färskt. Hela kroppar delar jag först med kniv. Sedan när man får upp en gris på bänken är det bara att hugga. Först huvet. Om man behöver vara stark? Bara om man är en amatör. Nacken har sina svaga punkter. Men man måste veta var de sitter.
Att den här kunden hos mig framkallade bilder av en grupp människor i en utsatt situation fick mig att bli på min vakt. När bilderna kommer är de till en början inte tydliga, man kan säga att jag ser vad folk känner men inte vad de ser. Jag såg kvinnor i min egen ålder som var rädda eller ängsliga, män som var hatiska eller ledsna. Deras ansikten kunde jag inte urskilja men de hade något gemensamt. Det var inte det att de befann sig på samma plats, utan något annat. De var som om de inte var där av egen vilja. Någon eller något hade försatt dem i en situation som de ville bort ifrån. Jag såg hur ett stor fara närmade sig den här gruppen. Som en storm, eller en tidvattenvåg. Jag kunde inte tolka den bilden, jag hade inte sett något liknande förut.
Min efterhängsna kund kom gärna strax innan vi stängde. Han dröjde sig kvar när alla kunder lämnat butiken och dörrarna låsts för nya kunder. Det här var lite egendomligt eftersom det hände flera dagar i streck. Han ursäktade sig varje gång med att han hade svårt att komma tidigare p.g.a. sitt arbete. Jag frågade inte vad han jobbade med, det tillhör vår policy i personalen att vara diskreta. Därför berättade jag inte heller för chefen att jag släppte ut honom genom charkens ytterdörr när jag stängde. Det hände några gånger. Sedan slutade han komma.
Jag förvarar mina verktyg på samma ställe vid styckningsbordet. När jag på morgonen kommer tidigt för att ta emot dagens leverans och sedan skall börja stycka märker jag att min köttyxa försvunnit. Även mitt elektriska bryne är borta. Knivar har jag många och därför upptäcker jag inte genast att den långa kniv jag brukar använda till att sticka djuren för att få ut eventuella rester av blod också försvunnit.
Jag meddelar min chef och blir tvungen att berätta om den styckningsintresserade kunden jag låtit passera genom det bakre styckningsrummet och ut.
Det måste vara han. Samma kväll när jag försöker somna ser jag synen som jag inte kan behålla för mig själv. Även om det är osannolikt att polis eller någon annan kommer att ta mig på allvar. Min köttyxa och stickkniv ligger i en resväska och för min inre syn ser jag hur väskan närmar sig gruppen av människor jag upplevt i mina tidigare syner. Det är kanske inte en flodvåg eller storm som snabbt närmar sig dem utan...
Jag sätter mig upp i sängen och slår numret till en trogen kund som tidigare jobbat på tidningen. Hon får undersöka saken. Vad vad det hon hette nu igen. Fast. Så var det. Var är glasögonen? Telefonboken ligger i hallen. När jag reser mig ur sängen för att ta mig ut i hallen ringer min telefon vid sängen.
-Tack för din medverkan Cyntia och alla goda råd. Jag finns utanför din dörr och är på väg in. Du behöver inte bry dig om att stiga upp för att öppna. Jag klarar mig själv.

Det var han, kunden som tagit mina verktyg. Han lät inte hotfull. Varför hade jag inte fått varsel om att han befann sig utanför min dörr? Jag kände att jag inte behärskade läget längre, något mycket större än jag brukade se i mina varsel var på¨väg emot mig. När ytterdörren gick upp med ett brak skrek jag rakt ut. I det samma slocknade belysningen. (CI)

 

Om Du är den jag tror, CI, så blir jag lite mörkrädd! Nu får jag en krypande känsla av att din berättelse och vår verklighet på något skrämmande sätt vävs samman. Är Du den jag tror kan det vara så att Du upplevt något som kommer att ske på riktigt. Om det är sant som Du skriver...

 

KAPITEL 8 - MIN HEMLIGHET

I mitt yrke är det en hederssak att inte avslöja sin arbetsplats hemligheter eller berätta sådant jag bevittnat som kan skada min arbetsgivare. Därför kan jag inte avslöja mycket av detaljer i min berättelse och allra minst säga något om ålder och kön. Personen som sökte upp mig på min arbetsplats, alltså stadens begravningskapell, uppträdde på ett sådant sätt att jag måste berätta följande historia för någon. Om inte annat för att jag behöver lätta mitt hjärta.

Det är jag som utför kremeringarna i de fall det så har önskats. Eftersom vi också har ett bårhus i anslutning till kremeringsanläggningen faller det på min lott att förvara de döda tills det är dags för eldbegängelsen, som det ännu faktiskt heter. Vid vissa årstider kan det bli fullt i det större kylrummet och då måste vi starta kylaggregaten i ett mindre rum som egentligen bara används vid högsäsong. Den inträffar alltid efter midsommar. Gamla dör av värme och leda. Det är som att högtiderna skall överlevas först, sen kan man dö. Likadant är det vid jul. Men då är det inte så kinkigt med kylan. Om kremeringen skall ske inom den närmaste veckan efter dödsfallet klarar vi oss på det sätt som man gjorde förr. Liken håller sig skapligt i utetemperatur. 

Personen som dök upp en dag då jag hade mycket att stå i, jag vill minnas att det var kremeringar långs med hela dagen plus att det kom in nya lik också som skulle "checkas in" som vi säger, var en konstig typ. Man uppträder inte som den här människan gjorde i ett krematorium! Vi har ju inga låsta dörrar in till våra arbetsutrymmen så den här individen hade bara gått rakt in och lagt sig på katafalken som vi har i andaktsrummet. Det är där de anhöriga får ta farväl innan den avlidna går upp i rök s.a.s. Min kollega som också kör likbilen och utför reparationer på den automatiska släde som skall föra in kistan i ugnen var där den dagen för att åtgärda det gamla vanliga felet. Ingen av oss la alltså märke till den här personen som bara gått in och Gud vet hur länge den sedan legat där inne. Det spelas svag orgelmusik ur högtalarna non-stop i andaktsrummet när inte någon ceremoni äger rum. Min kollega hade just justerat farten på kistsläden; den har en tendens att mata fram kistan alldeles för fort, när vi hörde konstiga ljud där inifrån. 

Det lät inte som det brukar. Vi är vana vid gråt i alla tonarter; det kan vara snyftande, skrikande, hulkande och Gud vet vad. Eller ibland är det som om det firades, för det är glad musik och skratt. Folk har så olika attityd till döden numera. Men det ljud som kom ut den här dagen genom de halvöppna dörrarna var inte mänskliga. Det lät som ylande vargar där inne. Hur det kunde låta så kan jag ännu inte begripa. Det låg visserligen en person där inne märkte vi till vår bestörtning, stilla som om personen var död, men inga andra varelser syntes till. När min kollega och jag med händerna för öronen går in i rummet tystnar ljuden tvärt. 

Vi känner ett kallt vinddrag mot oss och så blir det alldeles tyst. Personen ser ut att vakna i samma ögonblick, reser sig upp i sittande ställning. Tar sedan fram något ur sin ficka, jag kunde inte se men tyckte att det såg ut som en normal mobiltelefon. Ringer uppenbarligen till någon men vi hör inte vad personen säger. 

I samma stund som detta sker kör en likbil fram utanför varuintaget, Vi lämnar andaktsrummet för att hjälpa till med avlastningen. Det är dessutom ett grannlaga jobb att få alla handlingar rätt och sätta id-chip i de döda. Det har hänt, inte här men i större förbränningsanläggningar, att fel lik kremerats. Det brukar gå att lösa utan att de anhöriga märker något sålänge de inte vill se den döda en sista gång. Det är dessa situationer vi vill undvika genom vårt tidsödande arbete vid intagningen.

Efter att vi gjort allt enligt reglementet tar vi oss en kopp kaffe när min kollega plötsligt minns den objudna gästen i andaktsrummet. Vi rusar dit men där är det nu alldeles tomt. 

Personen hade tydligen försvunnit. Inte ett spår av en levande själ i byggnaden.

Det var först följande morgon, när vi öppnade de förseglade dörrarna till kylrummet, begrep vart personen tagit vägen. Vi möttes av en syn vi aldrig kommer att glömma, min kollega och jag. Därinne var samtliga kistor uppbrutna, det såg ut som den värsta likskändning. Vi ringde polisen omedelbart för det vi såg måste betraktas som ett mycket allvarligt brott. Polisen jobbade en hel dag i kylan där inne för att finna spår, fingeravtryck, dna-spår och sådant. Vi fick aldrig veta om de hittat nåt. 

Vi var omskakade men var tvungna att fortsätta att jobba som vanligt. Vi hade inget val. Det hade varit högsäsong och vi behövde få undan jobbet för att bereda plats för nya döda.

Så kom också eventuella spår som polisen kanske inte upptäckt att brinna upp tillsammans med liken. Om personen letat efter något hade den kanske slutligen hittat det och gett sig av. Eller så var det en galning verk. Jag tror inte jag kommer att få något svar på vem personen var och varför den gjorde det. Att gå dag ut och dag in med att grubbla på det börjar bli för mycket för mig. Jag kommer att behöva sjukskriva mig om jag inte skall bli galen själv. När jag blir lite mera i balans psykiskt skall jag söka mig ett annat jobb. Långt ifrån "dödsriket" som min arbetsplats kallas i folkmun. 

Jag har bokat en resa söderut redan. Jag far med min arbetsgivares goda minne. Min kollega åker också med. Han fick börja äta lugnande efter den där nattens händelse. Han har flyttat till sin morsa igen, vågar inte vara hemma ensam om dagarna. Jag har bara svårt att sova, det är allt. Men det skall bli skönt att komma härifrån ett tag. Vi åker om ett par dagar. Med tåget söderut. (VP)

 

Fyndigt VP att placera din karaktär i en miljö som är minst sagt ovanlig. Det verkar som du har vissa insikter men ändå blir trovärdigheten lidande av att traditionen att kremera knappast är särskilt spridd på vår ort. Du tappar på så sätt den lokala förankringen och kanske också en del av läsarnas intresse! Skriv också kortare meningar. Här syndar de flesta. Du är inte ensam. Stapla inte adjektiv eller utländska ord på varandra. Det är tröttsamt och oftast både onödigt och fullständigt mal placé. i vissa konexter. Keep goin´!

 

KAPITEL 9 - KONTROLLANTEN

I mitt jobb lägger man märke till saker hos folk, detaljer närmast. Mer än i andra jobb, inbillar jag mig. Jag jobbar som kontrollant på ett trafikbolag som ensamt har entreprenaden på all tågtrafik inom vår region. 

Jag bor på en liten ort där tåget knappast skulle stanna längre om det inte var för att spåret går igenom och att det finns en station där tåget alltid stannat förr. Man kan färdas åt båda håll till platser där det finns jobb. Själv har jag haft tur som fått arbete så jag inte behöver flytta. Många av mina jämnåriga bor i tätorterna, en del har fått jobb, andra inte. Det mest besvikna börjar återvända hem till sina gamla föräldrar. Kanske tänker dom vänta ut att de gamla dör så de kan ta över villorna sedan. Vilka trista framtidsutsikter! Jag tänker flytta hemifrån så fort jag tjänat ihop till en årshyra. Skulle aldrig bara sticka iväg till en otrygg framtid så där på vinst och förlust, sådan är jag. Jag tänker inte återvända hit med svansen mellan benen till andras åtlöje!

Det är inte många som stiger av eller på vid "min" station. Jag känner till vilka det är. Det är mest dom som pendlar till jobbet, en timme åt ena hållet, en och en halv åt det andra. Det går alltså fortfarande att pendla till platser där det finns jobb men då får man åka tidigt på morgonen, 06.10. Ska man åt andra hållet är det med samma tåg och som då avgår 08.20. Det är mest äldre kvinnor som skall shoppa som åker vid den tiden och någon som jobbar på högskolan, tror jag. 

Man kan lösa biljett ombord men pendlarna har sina pendelkort. Vi säljer knappt några lösbiljetter över disk längre. Man kan köpa i automat och på nätet. De flesta tycks föredra det. Vill man köpa manuellt får man komma när kontoret är bemannat. Det är mellan 06.15 och 08.00. Då sitter jag där, mest för att vi skall ha den servicen till framförallt äldre kunder. Det är uträknat så att tåget inte behöver ha någon kontrollant på morgonen då ändå alla åker på korten. Sedan kliver jag ombord igen när tåget passerar stationen på väg åt andra hållet.

En och annan kund kan jag ha fast det vissa dagar är helt dött. Pensionärer reser mest på sommaren, på vintern hinner jag läsa, för det mesta deckare. 

Sommarsäsongen är i det närmaste över nu och de flesta jobbpendlarna är tillbaka. Märkvärdigt hur snabbt dom förlorar sina fräscha semesteruppsyner och förvandlas till gråa robotkroppar. Det sker under den första arbetsveckan redan. När de kommer hem med eftermiddagståget sover dom uttröttade i fåtöljerna. Jag brukar inte besvära dem med att få se biljetterna, jag känner ju igen dom.

Jag hade fått tag i en bra deckare av en lokal författare, han skriver intressant tycker jag, om vår lilla ort och brott som skulle kunna ske här i vår lilla avkrok. Det blir nästan trovärdigt, men bara nästan för mig som bott på samma plats hela mitt liv och vet att det aldrig händer något spännande här.  

Just när jag är inne i ett spännande avsnitt, det beskriver hur ett medium på orten, det finns inga i verkligheten vad jag vet, avslöjar en man som en potentiell mördare. Hon är synsk och har just sett att han inte är den han verkar vara utan en lustmördare eller nekrofil. Då ringer någon, mördaren troligtvis,  och säger att han står utanför hennes dörr. Kvinnan, mediet alltså,  är klädd i nattlinne och förstår att den stora ondskan nu kommit för att drabba henne. 

Plötsligt knackar det hårt på glasrutan till kassan där jag sitter. Jag hoppar till och hjärtat sätter sig i halsgropen när jag tittar upp. Ett ögonblick ser jag in i ett par iskalla smala ögon. Ögonvitorna är gula i stället för vita, hinner jag lägga märke till innan mannen tittar bort. 

Så uppslukad hade jag varit av min deckare att jag inte lagt märke till att den här kunden stått och stirrat på mig, vem vet hur länge. Han ville lösa biljett, eller snarare ett antal biletter,  10 stycken närmare bestämt, till 06.10 tåget om precis en vecka. Det var en ovanlig förfrågan. Det gick naturligtvis utmärkt att köpa biljetter så långt i förväg fast det inte fanns några ekonomiska skäl till att någon skulle göra så, biljettpriset var fast på de här korta sträckorna. Men kanske skulle personen inte ha möjlighet att lösa sina biljetter närmare avresedatum, vad vet jag. Han fick sina biljetter i ett kuvert. Han betalade kontant. Ovanligt, det är inte heller många som gör så numera. 

När jag cyklade hem efter att ha avslutat mitt pass samma dag kom jag att tänka på den där kunden. Han var klädd i alldeles för varma kläder för årstiden, det var ju ännu inte höst även om semestrarna tagit slut. Han bar en stor rock och hatt. Jag hade faktiskt blivit rädd när han dykt upp plötsligt och väckt mig ur mitt läsande. 

Sedan var det andra saker som var konstiga också. Pengarna han betalade med var alldeles oanvända, det lade jag också märke till. Jag fick lysa varenda en sedel, det var lika stora sedlar, eller små för det var låg valör, så det tog en stund. Hans kvitto hakade också upp sig och hade det funnits fler kunder på plats hade det kunnat bli jobbigt. 

Det kändes pressande trots att det bara var kunden och jag i hela det stora stationshuset. Så här tidigt på morgonen var det ödsligt där. Senare på morgonen kunde det komma någon som skulle köpa en tidning. Det finns en pressbyrå, men den öppnar först kl 07.00. 

Mannen sa ingenting medan jag svettades med kvittoutskriften. Till sist, när jag inte fick ut kvittot ur kassaapparaten fick jag skriva ut ett för hand.

Vem skall jag ställa ut kvittot på, fick jag fråga. 

Mannen svarade inte på en lång stund. Jag fick ställa om frågan. Han öppnade munnen för att säga något, sedan tog han sina biljetter och lämnade mig utan ett ord. Han tittade aldrig upp. Det var nog det som var det konstigaste med alltihop. Jag hade aldrig sett honom förr, han kan inte ha varit från orten. 

Medan jag cyklade hem bland alla cyklande tågpendlare hajade jag till då jag kom till en av stadens livsmedelsbutiker. De stänger kl. 18.00 och några  strökunder syntes på väg ut genom entrédörrarna. Jag vinkade till någon jag kände och i samma stund skymtade jag inne i affären en gestalt som jag sett tidigare på morgonen. Mannen som stuckit utan att få sitt kvitto. Han bara försvann utan ett ord. Det var samme man. Vilket sammanträffande. Han kanske inte är så mystisk ändå, tänkte jag.  Om han befinner sig i vår affär efter stängningsdags.

Den natten drömde jag en mardröm om ett odjur med gula ögon som brutalt knäcker ryggen på ett litet djur, en liten mops, eller liknande. I alla fall var det någon sorts liten hund. Sedan ser jag i drömmen hur samma gula ögon tittar upp och letar efter något. Det kommer rök ur en mun som verkar höra till de gula smala ögonen. Det är mörkt men ögonen ser i natten. 

Jag vaknar kallsvettig mitt i drömmen. Solen har redan stigit högt på himlen. Det är min lediga dag. Jag behöver inte cykla iväg till järnvägsstationen som jag brukar redan kl 05.30. Skönt!

Idag skall jag först läsa vår lokala tidning, i den finns det alltid någon liten löjlig händelse att skratta åt. Så är det åtminstone för det mesta. Men i dag står det om ett inbrott på konsulatet. Det har tydligen inträffat för flera dagar sedan, samma dag som de där ballongerna hängt på konsulatets staket. I skydd av den lustiga händelsen har någon, vad det verkar, passat på att göra ett inbrott. Konsulinnan har själv gjort anmälan. Det är ett privat föremål som försvunnit. I tidningen står det inte vad. Polisen uppmanar allmänheten att komma in med tips. Alla iakttagelser runt platsen för brottet är av intresse. Tipsarna garanteras anonymitetsskydd. Det verkar vara något viktigt som stulits, tänker jag. Äntligen händer det nåt i den här stan, jublar det inom mig och upplivad klär jag mig hastigt.

Efter min långa frukost tar jag en cykeltur via konsulatet. Det ser lika trist ut som vanligt, konstaterar jag besviket. Bara en gubbe som står och tittar ner på  något som ligger på marken. Han tar upp föremålet, en sten kanske. Sedan stoppar han föremålet i en påse, en sådan där liten svart plastpåse som hundägare brukar ha med sig. Nå, det finns konstiga typer i den här byn, som hundbajsplockande gubbar utan hund skrattar jag medan jag cyklar vidare. 

Jag far ut mot stadens begravningskapell. Där skall jag vattna blommorna på min mammas grav. Mamma dog när jag var fem år. Jag har tagit mig dit på egen hand sedan jag var nästan lika gammal och alltid ensam sedan pappa blivit dement.

Begravningskapellet ligger en bit ifrån graven. Den har jag prytt med pelargoner nu till sommaren, de börjar se lite bleka ut efter sommarens regnande. Jag får ta upp dem snart och byta till ljung. Mamma älskade pelargoner. Pappa såg till så inte mammas pelargoner dog sedan hon gått bort. När pappa sedan för några är sedan blev sjuk tog jag hand om skötseln. De får alltid övervintra i kylrummet här på begravningsplatsen. Då slipper jag ta hem dem över vintern. 

Jag bestämmer mig för att prata med personalen på krematoriet vid begravningskapellet. De har också hand om skötseln av begravningsplatsen. Skall fråga om det passar att jag lämnar in mammas pelargoner nästa vecka. Jag brukar klippa ner dem först och sedan sätta dem i krukor. Det är en trevlig personal här på krematoriet. Obehagligt ställe kan man ju tycka men de här två killarna är så glada och vänliga så man lätt glömmer var man befinner sig.

Idag är det inte som det brukar där annars stillhet och frid bor. Polisbilar har kört upp framför lastkajen och hela byggnaden är avspärrad. Jag ser inte till någon i personalen. Förbryllad får jag cykla hem utan att få någon förklaring till vad som hänt. Eller vad som håller på att hända på vår lilla ort. De två sista dagarna har verkligen brutit det invanda mönstret. Någonting stör vår lilla lugna idyll. Vad är det som händer, undrar jag. Vad kommer att hända härnäst? 

Borde jag sluta läsa deckare? I kväll får jag ta och ringa Eivor och höra om Tua har kommit hem. Hon hade ju insjuknat och varit tvungen att avbryta sin drömresa. Jag köper med mig lite tröstgodis till henne. Om hon vill träffa mig förstås?  Hon sa ju aldrig hej innan hon for. Med den där främmande mannen som jag inte skulle få träffa. Han var hennes hemliga älskare, skojade hon. Det trodde jag i alla fall hon gjorde. (JU)  

 

Hej du! Tro inte att du är någon privatdeckare bara för att du tycker dig komma den mystiske mannen på spåren. Det är kanske inte alls som du tror. Om du förväntar dig någon typisk deckarupplösning på en här storyn kommer du att bli besviken. Är din karaktär förresten en man eller kvinna? Det blev inte alldeles tydligt, inte för att det stör mig men läsarna kanske undrar?

Även om du läser deckare kanske du inte automatisk blir en bra deckarförfattare!

 

KAPITEL 10 - UPPLÖSNINGEN ?

Kära läsare och skribenter!

Jag har bestämt att jag inför det besked som alldeles nyss nått mig ser mig tvingad till att ställa in den resa som vi planerat att göra tillsammans.

Det beror helt på privatekonomiska orsaker. L&S har den dåliga smaken att meddela nu, när hela Läsarföljetongen är i full gång och era bidrag strömmar in, att det inte finns någon budget för alltsammans! Sålunda skulle Eder ödmjuke redaktör behöva plocka alla pengarna ur egen ficka för att vi skall kunna ro projektet i hamn. Utan L&S stöd är det dock omöligt. Nufår vi ingen upplösning på historien och våra nu alltmer upptrappade förväntningar kommer på skam. Såvida inte....

En skribent har redan hört av sig till mig och föreslagit en liten insamling från läsekretsen. Denna person, en liten pärla menar att, en donation kunde göras direkt till mig av de läsare/skribenter som vill vara med om upplösningen av vår spännande historia. Skicka pengarna i ett rekommenderat kuvert till min adress. Den finner du säkert om du är lika smart som Karin Fast eller vissa av följetongens skribenter. Detta är ingen lek utan blodigaste allvar. Ledtrådar till hur du skall finna min postadress är planterade överallt i texten!

Trots att jag inte gillar den här typen av åtgärder, man skall ju inte behöva känna sig lurad att delta i ett projekt som senare visar sig kosta, tycker jag ändå att det i det här prekära läget är svårt att hitta någon annan lösning. Varför skall ni och jag bara acceptera att vårt fina samarbete skall avslutas så abrupt och hela våra fina berättelse aldrig berättas färdig?!

Så mina kära vänner! Sätt in en valfri liten summa på adressen ovan. Till den som bidrar kommer sedan UPPLÖSNINGEN PÅ LÄSARFÖLJETONGEN! OM JAG SÅ MÅSTE SKRIVA DEN SJÄLV. Givetvis är alla fortsättningsvis lika varmt välkomna att bidra med nya avsnitt. Dock får jag även här be om en liten insättning så att redigeringsarbetet kan fortsätta som hittills.

Med varma förhoppningar om en fortsättning på LÄSARFÖLJETONGEN-Med framtiden i era händer!

Er hängivne Redaktör

Detta är inget hotelsebrev. Jag vill bara uppmärksamma redaktionen på att något tråkigt kan komma att hända om ni inte publicerar mitt bidrag som jag har skickat. Man lurar inte sina läsare på det där sättet!!! Bittert sa han som snubbla på målsnöre´!

 

KAPITEL 11 - LÄSARSTORM

Det blev läsarstorm efter L&S´s besked om att avbryta den Läsarföljetong som uppenbarligen varit mycket omtyckt av er läsare. Protesterna har idag tagit rent våldsamma former med den ockupation som nu redaktionen upplever i denna stund. En mycket upprörd kvinna har förskansat sig på redaktionens enda toalett. Detta kan få svåra följder om ingen lösning står att finna inom de närmaste 24 timmarna som är den frist som tidningens styrelse bett av få av kvinnan. Om inte kvinnan innan dess har fått ett svar kan hon utföra sabotage i det lilla utrymme hon nu självmant låst in sig i. Det befarar ledningen. -Man kan aldrig utesluta någonting när man har med desperados att göra, säger chefredaktör Sund.   Vad hennes hot innebär är svårt att föreställa sig men L&S redaktion är beredd på det värsta. Läget förvärras också för redaktionsmedlemmarna som p.g.a. att kvinnans stora hund vägrar släppa ut någon ur byggnaden inte har tillgång till någon bekvämlighet alls.

Inga läckor från redaktionen har ännu skett men läget blir mer och mer ansträngt. Förhandlingar sker i detta nu igenom det lilla nyckelhål som blivit det lilla nålsöga genom vilket redaktionschef Sund nu har att baxa hela frågan om följetongens vara eller icke vara. Den unge och djärve journalisten P Löv matar under tiden den dovt morrande besten, som alltså blockerar dörren till friheten, med redaktionens sista kex.

PRESSRELEASE-PRESSMEDDELANDE!!!!

L&S kan i detta nu kora en hjälte,  nämligen vår unge undrsökande reporter Pär Löv. Pär har genom sitt lugna och sansade sätt fått den stora besten, som blockerat redaktionens möjligheter att nå friheten, att bli som vax i hans händer. Pär har ju också erfarenhet av just hunddressyr vilket sannerligen här visade sig komma till nytta. Rådighet och kunskap har alltid varit L&S styrka och tidningen gläder sig åt att Pär kommer att bli en av redaktionens främsta medatrbetare i framtiden.

Dock återstår ännu ett problem att lösa nämligen att hundens matte, en kvinna, som ännu inte öppnat sig inför massmedia s.a.s., sitter instängd i redaktionens lillas badrum. Hon har avslöjat så mycket att hon  heter Sissi Hassler-Qvist, vilket förmodligen är ett täcknamn. Kvinmnan skulle enligt bekräftade källor ha sökt arbete på tidningen men fått avslag. Om hennes protest är av det personliga slaget och inte en aktion för att tilltvinga sig en fortsättning på den läsarföljetomg som nyligen lagts ner, är alltså oklart. Hur det än står till med den saken har kvinnan själv börjat tröttna på sin självalda isolering och säger sig vara dehydrerad och svag. Hur L&S kommer att agera för att om möjligt tvinga fram ett avslut genom att svälta ut kvinnan utan att kränka de mänskliga rättigheterna funderar Ricke Sund på just i detta nu på tillsammans med ledningen. Åsikterna går i sär om hur hårt man kan gå fram. Vissa anser att kvinnans brott är av arten grov kränkning av privat egendom medan bl.a. redaktionschefen vill se en mildare bedömning. -Jag är inte helt säker på att kvinnan klart uppfattat att hon inte fick anställning på tidningen. Hon hade redan hunnit utföra vissa sysslor på redaktionen som att koka kaffe och kopiera vissa handlingar, på mitt uppdrag. Att hon sedan inte accepterade våra lönebud betyder inte per automatik att hon sagt upp sig. Vi får titta på det juridiska här. Vad hunden beträffar kan vi inte bevisa att hon placerat den här för att hindra oss i vårt arbete. För övrigt tycker jag mig se något väldigt bekant hos kvinnan. Hennes identitet borde kollas. Jag tror det ligger en hund begraven här.

Kalla in polisen om den inte redan är där! Det där fruntimret verkar vara från sina sinnen så det är lika bra att hon får eskort direkt till hispan! Arg skattebetalare


KAPITEL 12 - OCKUPANTEN

Detta meddelande från kvinnan som ockuperat redaktionens toalett når redaktionschefen som efter att ha suttit utanför den låsta dörren i nästan 24 timmar äntligen tror sig befinna sig nära ett genombrott i förhandlingarna:

Bästa herr Chefredaktör Sund!

Mitt namn är inte Sussi Hasselqvist, inte heller Hassler-Qvist eller någon annan vilseledande namnförvanskning av mitt rätta namn. Ännu är det inte tid för mig att avslöja vem jag är. Men jag vill berätta  min historia nu för endast dig. Det är ett ovillkorligt krav att ingen annan får veta vad jag nu har att säga dig. Du bör inte heller tillkalla polis. Om de redan är här för att häkta mig måste du genast be dem lämna byggnaden. Jag vill ha fri lejd härifrån om en timme. När du läst följande förstår du att polisen knappast bör ha med vår sak att göra.

Jag och du känner varandra redan. Det är kanske en viktig upplysning för dig för att trovärdigheten i vad jag vill förmedla kanske blir större för dig på så sätt. Jag har full förståelse för om du behöver en stunds eftertanke innan du skrider till handling efter mitt avslöjande.

Du har en sk. trojan i din personal. Jag kan av olika skäl inte namnge personen vilket du måste försöka förstå. Efter att många redaktionsmedlemmar bytts ut i din redaktion av tidningens enväldige ägare har du inte haft riktig kontroll över var din nuvarande personals lojalitet ligger. Den ligger inte hos dig, det kan jag försäkra. Men var lugn. Så länge ägarens lakejer inte vet vad du vet är du inte i fara. Men tiden är knapp, det finns öron överallt.   

Jag kommer att ge dig ett meddelande till efter det du nu läser. I det avslöjar jag namnet på den person som du bör frukta mest. När du öppnar brevet bör du befinna dig långt borta från tidningen, helst på väg till någon plats långt borta från vår lilla "trygga" ort. 

Jag vill göra dig uppmärksam på den senaste tidens läsarbidrag till läsarföljetongen. I texterna som skickats in till tidningen har någon, en person på tidningen, gjort allvarliga förändringar i de insända bidragen. Detta faktum har noga undanhållits dig. Inte heller skribenterna själva eller tidningens trogna läsekrets har fått någon vetskap om detta. Man kan med fog säga att din tidning har varit utsatt för grov censur den senaste tiden. Den yttrandefrihet tidningen alltid satt så högt är gravt kränkt och hotad. Jag vill påstå att det skedda har inträffat med ägarens goda minne!

Det är dock inte de demokratiska konsekvenserna som är de allvarligaste just i denna stund. Jag har fått veta, jag kan inte avslöja hur men jag försäkrar dig att källan är fullständigt säker, att våra läsare svävar i livsfara. Den grupp läsare som deltagit i läsarföljetongen kommer inom kort att samlas nere på tågstationens perrong för södergående tåg. För dessa människor har redan någon löst varsin enkelbiljett med 06.10 tåget. Biljetterna kommer att delas ut på stationen strax före avresan av en viss person med anknytning till dem alla. Personerna känner inte varandra med undantag för två som kommer i par. Att de resande får en enkelbiljett är inte uppenbart för alla än, bara för några. Ingen av dem kommer heller någonsin mera att återvända levande tillbaka till vår ort. Jag understryker levande. De kommer sannolikt ändå att återvända. Det är deras comeback som kommer att chockera vårt samhälle. 

Jag kan bara säga så här: Om de återvänder är det i en helt annan dräkt än den de nu bär. 

Glöm nu inte att det jag skriver inte är något för vaksamma ögon på redaktionen. Bege dig ner till stationen snarast sedan du förstört mitt brev. Ta med mitt andra brev, det som du strax kommer att få av mig. Läs inte innehållet förrän du befinner dig på samma tåg som de andra i gruppen som snart kommer att samlas på perrongen. Du behöver ta med dig en vanlig väska  innehållande plagg för en resa söderut. Ingenting annat. Väskan bör se ut som en väska man tar till jobbet. Något annat kan väcka misstankar. Ge dig inte till känna utan hitta en förklädnad som inte väcker några misstankar. Resenärerna med morgontåget skall alla till sina arbeten och du kan lätt smälta in bland dem. Håll dig i närheten av gruppen som du tidigare sett få sina biljetter direkt av en person på perrongen. Om de stiger av innan slutdestinationen skall du också göra så. Försök skugga dem hela vägen dit de beger sig. Rapportera direkt till mig var du befinner dig både morgon och kväll. Om något dramatiskt händer är jag din enda räddning. Kom ihåg det. Du kan inte vända dig till någon utomstående. Allra minst får du inleda någon som helst konvesation med någon i gruppen. Ledaren som du säkert kommer att kunna identifiera är en misstänksam och farlig människa. Håll dig långt borta från denna person. 

Jag kan förstå om du finner hela innehållet i mitt brev fullständigt förryckt. Det är det inte. För att du skall tro mig kommer jag att avslöja min rätta identitet för dig om en kort stund. Du får inte se mitt ansikte, jag är ändå ordentligt maskerad så du skulle kunna tvivla på det du ser. Jag kommer i stället att vissla en liten melodi för dig när du kommer tillbaka till denna toalettdörr. Det måste ske inom den närmaste timmen för att du skall hinna bege dig till din bostad och packa en liten väska. När du sedan hör vad jag visslar kommer du att förstå vem jag är. Du måste då lita fullständigt på det jag har sagt i detta brev.

Härmed önskar jag dig redan nu lycka till på resan. Gå nu genast till ditt skrivbord. Väck inte de nattredaktörer som sover. En är förmodligen vaken. Se ut som om du inte har något nytt att berätta. Be den vakne redaktören att hålla ställningarna när du snart skall åka hem för en stunds vila. 

Själv kommer jag att hålla ut en timme till sedan du kommit iväg med tåget. Klockan 07.00 kommer jag att kliva ut ur detta rum för att överlämna mig åt din personal att avgöra vad de vill göra med mig. Jag tror de kommer att med en viss övertydlighet förstå att de bör tillkalla en ambulans omedelbart. Det är min plan.

Återkom så fort du sagt detta till nattredaktören. Då skall jag vissla för dig. Du kommer att bli överraskad.

 

 

 

 

 

 

SISTA KAPITLET - RESAN

Efter att jag läst brevet från den galna kvinna på toaletten kände jag att hela världen började gunga för mig. Hennes sätt att skriva påminde mig starkt om en före detta medarbetares skarpa formuleringar och kraftfulla handlag med besvärliga fakta. Ockupanten fick mig sedan att haja till ordentligt genom att avslöja en erfarenhet jag bara haft med en enda, och för mig väldigt speciell, person under mitt redan långa liv. Att bli påmind om detta här och nu fick mig att tro att jag kanske höll på att tappa fotfästet i tillvaron. När jag lämnade tidningshuset agerade jag som om jag var styrd av en kraft utanför mig själv. Hela situationen, som jag uppfattade den just då, var så tvingande att jag bara handlade helt efter de instruktioner jag fått. Jag kunde inget annat!

Jag hade snabbt rafsat ihop min väska med kläder som skulle passa om jag var på väg till en plats där det fortfarande var sommar.

På stationen försökte jag lösa  min biljett i biljettkontoret. Jag har alltid haft svårt för moderniteter och brukar undvika de där biljettmaskinerna. Personen som brukade sitta bakom glaset var inte på plats. På glasrutan som skiljer kunden från kassören fanns ett handskrivet anslag textat med tryckbokstäver:

LÖS DIN BILJETT OMBORD. INGEN EXTRA AVGIFT.

Jag skyndade mig ut på perrongen och klev ombord som en av de sista stressade pendlarna. Jag kunde inte se till någon udda grupp passagerare som inte hörde till den grå massan jobbpendlare. Kanske hade denna speciella grupp resenärer redan klivit ombord, tänkte jag. Jag hittade en ledig plats bredvid en ung kvinna med utländska drag. Hon höll en tygpåse hårt tryckt mot kroppen och verkade mycket nervös. Hon kastade oupphörligen blickar över axeln som om hon väntade att få se någon.

I samma stund som jag börjar undra över kvinnans nervösa beteende stiger en äldre man in i tågvagnen  bärande på något i sin famn. Han dråsar tungt ner snett framför oss och muttrar något om resebolagets dåliga biljettservice. Han hade tydligen också försökt köpa biljett före avresan men mötts av samma uppmaning som jag. -Det här blir en jobbig resa för dig om mig Putte, säger han högt. Vi får klara oss utan dina godsaker från charken, den hade bommat igen igår. Du som brukar gilla att få varma grishjärtan varje dag. Vår vän Cyntia var inte kvar. Hon har väl farit på semester vad det verkar.

När jag hör Cyntias namn uttalas börjar en person i långrock längst bort i vagnen att röra sig framåt åt mitt håll. Ännu står en hel del av de resande upp medan de baxar upp sitt bagage på hatthyllorna. De flesta har en bag eller portfölj och dessutom ett ytterplagg med sig. Morgonen hade varit kylig och lite regn hade fallit för en timme sedan. Jag hade inte ens fått med mig ett paraply som skydd mot regnet och satt nu blöt och varm och kände att mina utdunstningar inte var så angenäma för mina medpassagerare. Det verkade dock som kvinnan bredvid mig minst av allt brydde sig om det just nu. Hon hade genast upptäckt personen borta i vagnen som tagit sikte på oss och det gjorde henne orolig.

-Förlåt, kan ni vara vänlig och se efter mitt handbagage medan jag kollar att min stora resväska står kvar i bagagehyllan. Hon krånglar sig förbi mig och jag ser att hon bär kläder av sådant snitt som kanske inte vanligtvis bärs av kvinnor på resa. Kvinnan lämnar en tung doft av parfym efter sig.

Det har uppstått något slags tumult i vagnen längre bort. Det verkar som om mannen som tagit sikte på vår del av sittkupén blivit hindrad på något sätt. Det är en kvinna som högljutt ropar något. En äldre kvinna försöker dra ner den yngre i sätet igen men den yngre, som troligen är en dotter till den andra, skriker okvädningsord efter mannen. Mannen med hunden reagerar också plötsligt och väser högt:

-Det är han, jag känner igen klädseln! Den gamle verkar inte tala med oss utan till något han fortfarande håller i sin famn. Vad det är kan jag inte se. Men han vänder sig helt tydligt till byltet. Han verkar känna eller åtminstone känna igen personen i vagnens andra ände, en mörk gestalt som redan verkar vara igenkänd av två medpassagerare. En spänd stämning börjar sprida sig i vagnen.

-Har jag själv, här och nu, mot min vilja hamnat mitt i en dramatisk händelseutvecklig där just en farlig människa, den som den galna kvinnan jag hela natten kommunicerat med genom redaktionens toalettdörr varnat för, spelar huvudrollen?

Jag har helt glömt att jag har ett brev i min väska som jag nu borde öppna och läsa. Det kommer att avslöja den personens identitet som tydligen, enligt min källa, utgör ett starkt hot mot den grupp han sammankallat. Min väska har hamnat ovanför en annan plats än den jag sitter på. Jag måste försöka komma dit. Gången är fortfarande blockerad.

En av personerna som ännu står upp i gången är en ung man, muskulös men inte storväxt. Han stirrar framför sig med vilt uppspärrade ögon som om han sett ett spöke. Hans blick verkar vara riktad mot långrocken som efter den unga kvinnans attack nu återfått fattningen och åter börjat bana sin väg mot mitt håll. I den skrämmande gestaltens väg står ännu en biljettkontrollant, samma person som jag igenkänner som den robusta kvinna som normalt brukar sitta i biljettkassan så här dags. Kontrollanten är klädd i sin tjänsteuniform och verkar vara i full färd med att ta betalt av två medelålders män som tydligen inte vet vart de skall resa. De sitter som förstenade i sina stolar och kan bara stammande få fram att de inte vill resa någonstans alls utan önskar kliva av vid nästa station. Herrarna verkar ha gjort ett stort misstag i att ta tåget söderut denna morgon.

Den unga kvinna som skrikit okvädningsord för en stund sedan har stum satt sig ner i sin fåtölj. Hennes mor sitter bredvid och för en helt stilla och viskande samtal med sin dotter som dock inte tycks få fram ett ord.

Den äldre mannen med byltet i famnen har hunnit en bit fram mot sitt mål. Ännu står folk i vägen och den konfrontation som jag börjat ana snart skall komma, om bara ett antal sekunder, har ännu inte blivit ett faktum. Vad jag sedan bevittnar är en fullkomligt osannolik scen.

Muskelbyggaren som stått paralyserad vid anblicken av den mötande mörka gestalten har plötsligt återfått sin handlingskraft och plockat fram ett slagträ, ett sådant som används i baseboll. Han höjer sitt vapen för att slå till men i samma stund faller han själv ner till golvet mellan stolsraderna. Ingen har rört honom. Kvinnan intill honom ropar högt hans namn, någonting på A. Jag förstår att ynglingen har råkat ut för något allvarligt och reser mig upp för att försöka påkalla en läkares uppmärksamhet. -Eller om det finns någon annan kunnig i första hjälp bland de resande. En kvinna uppfattar vad jag ropar och påstår att hon är veterinär och ber att få komma fram till den liggande ynglingen. I tumultet har nu den person som varit på väg åt mitt håll försvunnit. Personen  är som uppslukad av jorden.

Den äldre mannen som alltjämt bär något i famnen har satt sig igen, nu på en annan plats än sin egen. Han sitter ihopsjunken utan att säga ett ord. Mitt emot honom sitter de två män som önskat stiga av tåget vid nästa station. De bara stirrar på den till synes livlösa kroppen just när byltet trillar ur dess famn. När jag tittar närmare efter ser det ut att vara ett djur. Det märkliga är bara att djuret inte är levande. Det visar sig vara en stendöd pekingeser.

I samma stund känner jag ett kallt vinddrag mot mitt ansikte. På något konstigt sätt får jag en förnimmelse av att jag hört någon beskriva en liknande upplevelse förut. Jag har hört om plötsliga kalla vinddrag i ansiktet när man befinner sig inomhus berättas av en av våra reportrar som fördjupat sig lite i ockulta fenomen. Per Löv, vår mest lovande reporter, hade intervjuat ett antal personer med upplevelser lite utöver det vanliga. Han hade också haft ansvaret för läsarsidan och den följetong som läsarna bjudits in att delta i nu i början av hösten. Det var i samband med någon insänt bidrag han i förbifarten nämnt om fenomenet. Han hade verkat intresserad då, minns jag.

Plötsligt griper en kall hand om mitt hjärta. Jag erinrar mig brevet som ligger i min väska. Jag tar mig tillbaks till den plats där jag lämnat den. Väskan är försvunnen. På den plats där jag lämnat den ligger nu något som närmast liknar en tvättpåse. Jag får en impuls att titta i den och upptäcker att den innehåller damunderkläder av, vad jag i hastigheten uppfattar, mycket vågat slag. -Varför skulle jag drista mig till att rota i någon medpassagerares intima resgods? Jag lämnar givetvis påsen kvar på hyllan, med en känsla av att jag sett dem förut. När jag återvänder till min plats har kvinnan med det utländska utseendet återkommit. Hon tittar förbryllad på mig. Jag förstår att hon är besviken för att jag inte hållit mitt löfte. Tvättpåsen. Det slår mig att hon haft något liknande i famnen innan hon reste sig för att söka upp sin väska.

Någonting säger mig att den här resan ännu kommer att bjuda på fler obehagliga överraskningar. Kvinnan bredvid mig stirrar på det jag har i handen. Av någon oförklarlig anledning har jag ett koppel om min handled. Linan sträcker sig långt ut i gången. Den andra änden visar sig vara fäst vid en plastpåse innehållande något tungt. Jag drar föremålet till mig. Ingen märker mina förehavanden utom kvinnan bredvid mig. I påsen ligger en gatsten. Min medpassagerare tittar bort och låtsas inte se det föremål jag nu försöker gömma under mitt säte. Stenen är kletig av något som påminner om...

Den unge mannen som fallit omkull i gången har tydligen fått en hjärtattack. Personen som utgett sig för att vara veterinär utför hjärt- och lungräddning framför de skräckslagna medpassagerarnas ögon.

Under hela detta korta och snabba händelseförlopp har tåget hunnit ut ur stationsområdet och rusar med ett modernt tågs hastighet snabbt mot resans mål. Endast ett stopp finns under den en timme länga resan innan tåget är  framme vid ändstationen där passagerarna kommer att stiga av för att antingen ta sig vidare till sina arbeten eller som vissa av oss, byta till ett annat tåg. Jag har ingen aning om var min egen resa kommer att sluta. Jag har börjat förstå att mitt öde redan sammanflätats med en del av de passagerares jag redan mot min vilja delar erfarenheter med. Det är mamman med sin påfallande snabbt förstummade dotter, den äldre mannen som inte längre visar några livstecken och hans döda hund som fortfarande ligger bredvid honom i gången, den unge muskelbyggaren som får hjärtmassage, veterinärkvinnan som verkar vara något annat än det hon påstår sig vara, den utländska nervösa kvinnan som sitter bredvid mig med bortvänt ansikte. Den nu försvunne långrocken som upprört fem av sina medpassagerare saknas, konduktören har också lämnat vår vagn för att, vad jag förmodar, utföra sitt arbete längre fram i tåget.

Jag hinner inte fundera mer på det som inträffat innan hela tåget kränger häftigt som i en brant kurva. Det skriker i tågets bromsar samtidigt som ett annat tjut tränger fram i det oväsen som uppstått. Någon eller något i vagnen ylar som ett fasansfullt djur, det är ett läte som får blodet att isa sig i mina ådror.

Jag lägger märke till att den tidigare så nervösa kvinnan vid min sida inte är hysterisk som de andra passagerarna runt omkring oss, hon verkar plötslit alldeles lugn på ett obehagligt sätt. Jag ser hur den unge mannen på golvet nu är lämnad ensam. Han är mycket blek och över hans hals löper ett mörk skugga, nästan som en snara. Kvinnan som försökt rädda hans liv är borta. Ljuset i vagnen har slocknat helt. Det är mörkt. Jag drar slutsatsen att tåget stannat i en tunnel. Bagage och passagerare ligger huller om buller i gången och över stolarna. Själv blöder jag ur näsan och har krossat mina glasögon när jag slagit huvudet i stolsryggen framför mig. Jag ser endast suddigt det som sedan utspelar sig framför mig i halvdunklet.

In i vagnen kommer någon som lyser med en ficklampa och ljuskäglan far fram över det kaos som råder i tågvagnen. Jag antar att lampan tillhör personal på tåget som nu kommer till passagerarnas undsättning. Jag kan inte höra några röster och blir obehagligt medveten om att jag måste ha förlorat min hörsel. Jag erinrar mig nu det höga tjut jag upplevt just innan tåget stannade. Jag måste ha drabbats av en tillfällig dövhet, som den som kan drabba soldater när de utsätts för kraftiga explosioner, hinner jag tänka.

Då rycker det till i tåget och jag märker att vi sakta börjat röra oss framåt, ännu i mörker. Jag förmodar att tåget är på väg ut ur tunneln. -Hjälpen väntar säkert på oss när vi kommer ut i ljuset! Hur mina medpassagerare har klarat sig kan jag inte riktigt urskilja, många rör sig försiktigt och försöker sätta sig upp. Det kan jag se fastän jag saknar mina glasögon. Jag letat en stund och hittar dem vid mina fötter när jag trevar med handen. Då känner jag också föremålet jag i min tidigare förlägenhet gömt undan, den blodiga gatstenen. Den har inte rört sig en tum trots att allt annat gods förflyttat sig långt fram i vagnen. Konstigt, hinner jag tänka. Den borde inte befinna sig kvar här.

I detsamma träffar ficklampans ljuskägla mig rakt i mitt blodiga ansikte. Den stannar där en stund innan lampan riktas åt ett annat håll. Sedan känner jag åter ett kallt vinddrag i mitt ansikte. Jag vänder mig mot min medpassagerare för att se om kvinnan har samma upplevelse som jag. Då ser jag för första gången hela hennes ansikte. Hon tittar bort, ut genom det mörka fönstret som om hon genomskådar natten. Hon  förefaller befinna sig på en helt annan plats och inte i det brutala kaos som råder i den demolerade tågvagnen. Hennes exotiska uppenbarelse speglar sig i den mörka fönsterrutan. Just när ficklampans kägla sveper förbi en gång till får jag syn på de smala kalla ögonen. De har en bekant gulaktig färg.

Innan mitt medvetande upphör hör jag en bekant melodi stilla visslas i mitt öra. Om det är verkligt eller inbillning hann jag inte ta reda på. Jag hör titelmelodin till filmen Sista resan med Yves Lisette i huvudrollen.

  

 

 

 

 

 

 

-Det var det mest otillfredsställande slut du kunde gett oss. Är detta nånslags psykning eller?
 -Nån deckare är det inte men ganska intressant ändå. Jag gillade dina kvinnor. Är du kvinna själv? Om inte kanske vi kunde träffas? Singel och piggelin. 
-Kom igen! Skriv så man fattar! Jag kommer aldrig och läsa nåt du skriver. Aldrig mer.  
-Kan du berätta vad som hände med den där redaktören? Dog han? Blev han eller var han ett psykfall? 
-Vill gratulera till en intressant story! Keep writing som vi säger i Pennvässarklubben! 
-Hoppas att du kommer att få lysande recensioner även om lilla jag inte fattade alla finesser :) 
-Lycka till med skrivandet! En f.d. poet. 
-Många lyckönskningar till thrillerdebuten. Kanske du kan få kontrakt med något pocketförlag?