kjellfrisk.com

min musik, poesi, prosa, nyheter

Jag presenterar mig här i egenskap av  kompositör och författare

Hitta mig också på; lattklacktsvarsmalt.blogspot.com

Facebook: Lättkläckt&Svårsmält

Wordpress: Lättkläckt!

 

En sällsam historia

Med en lätthet som förbluffade henne puffade hon honom över kanten, han var visserligen inte vid medvetande men handlingen kunde betraktas som grym, det tänkte hon faktiskt i samma stund hon tryckte till med sina sista krafter så att hans plufsiga kropp kom att väga över och tyngdpunkten hamna på utsidan av öppningen, grymt i synnerhet om han skulle hinna vakna innan han träffade bilarna nere på gatan, det skulle bli ett väldigt brak, människor skulle skynda till och sirener börja tjuta, hon blev kvar där hon befann sig uppe i huset, observerande alltsammans en stund från samma lilla fönster, tills någon börjat räkna ut att han inte förorsakat fallet själv, han som inte var förmögen till någonting annat än att förstöra hennes liv, att han överhuvudtaget på egen hand skulle klara av att luta sig ut genom ett vädringsfönster på åttonde våningen, i synnerhet när promillehalten långt överskrider det värde då det är allra minst är möjligt att klättra upp på en stol och tränga sig ut genom en litet fönster i en tvättstuga, men det hade förunderligt nog lyckats för henne att baxa upp den lealösa kroppen mot väggen, troligen tack vare de krafter som hon tycktes ha fått från en högre makt, just då när de verkligen behövdes, nu kände hon sig trött på gränsen till total utmattning, men vad gjorde väl det, hon skulle aldrig mera behöva leva det liv hon levt, de fick komma att hämta henne nu, hon hörde redan hur det ringde på dörrarna i trappuppgången, snart skulle de förstå att de också behövde forcera den låsta dörren till tvättstugan, finna henne där, känna den friska luften från det öppna fönstret, börja ställa frågor, hon skulle bara ruska på huvudet och förklara att hon nu behövde vila, vila mycket länge, svara på frågor fick hon göra senare, nu ville bara komma i säng, var som helst, hon hade redan packat en liten väska med sina småsaker, kläder behövde hon inte tänka på, de hon hade på sig skulle hon också få lämna ifrån sig, vilket var lika bra, de skulle bara få henne att tänka på vem som köpt dem, han låg väl ännu kvar i sin onaturliga ställning där nere på gatan, polisen hade spärrat av trafiken nu, hon lade märke till hur larmet nerifrån gatan minskat betydligt fast det borde vara rusningstrafik, de sista ljud hon registrerade var ljudet av springande fötter i trappuppgången innan tiden började gå långsammare och långsammare och hon kände att hon behövde sätta sig ner för att vila, något hon inte gjort på mycket länge, inte ens då när hon tagit en näve piller för att få sova de nätter han inte varit hemma.

När någon hårt bultade på dörren och ropade att hon skulle öppna sov hon redan djupt. En tung sömn utan drömmar.

 

Hon

Man kan fråga sig vilket dödande som borde vara mest straffbart, det plötsliga och definitiva eller det långsamma och utdragna, det som pågår nästan ett helt liv utan att någon sätter stopp för det, för att det anses vara svårt att bevisa något uppsåt, det går inte att ställa dig till svars för att du mycket långsamt kväver mig och får mitt liv att sakta förtvina tills snart allting blir meningslöst och dör, när mitt självförakt ätit upp det sista av mitt liv, när plågandet av mig fått pågå i decennier utan att någon ens gjort en ansats att hindra mitt långsamma avdagatagande, det som skett framför allas ögon (!), ingen har haft modet att ställa sig i vägen för att hindra din förnedrande behandling, ingen har vågat åberopa den självklara rätten att ingripa, säga att det nu får vara slut på dina trakasserier och våldshandlingar, detta obegripliga kränkande, mitt olidliga lidandet, det omänskliga människoförtrycket, jag säger inte att det definitiva och plötsliga alternativet är en bättre lösning, jag vill bara förklara för dig och alla andra att den som väljer att göra som jag gjort också själv praktiskt taget redan är död sedan länge, vi dör bara alla på lite olika sätt.  

Jag väntar mig ingen förståelse eller medömkan nu när jag bytt ett fängelse mot ett annat, en död mot en annans, mot din älskling. Jag ville bara förklara. Jag ville bara förklara nu när du inte längre kan hindra mig från att tala. Hoppas att du också fått frid där du är. Själv begär jag inget mer än detta. 

Du är nu min för alltid, J. 

 

Han

Jag hade följt efter henne upp till tvättstugan, en jävla massa trappor, ingen hiss, hon bar på sin tvättkorg, jag på en kasse med det viktigaste, blev tvungen att sätta mig ner en stund, hon skrek på mig att jag inte fick vila mig där, det kunde komma någon, än sen, de har väl sett ett fyllo förut, hon skulle kunna bli vräkt, ja jävlar vad man kan få höra när man mår som bäst, hon börjar rycka och slita i mina kläder, jag vill bara vila lite men hon går mig till slut riktigt på nerverna, hon får en blomma över skallen så hon stupar, då går nå´nting sönder i min kasse också, JÄVLAR, hon säger att hon blöder, att hon måste skynda sig nu för hon hör att det lyssnas bakom dörrarna, grannar som begriper att hon har fått mig på halsen igen, hon säger inte det men hon väser som en orm, att det kommer att stinka i trappan av den där skiten jag släpar på hela tiden, att jag alltid måste förstöra allting, men vem i helvete tror hon att hon är, så jävla fin man har blivit då, tvättar i tvättstuga som fina frun, hon vill inte ha mig här, jag förstår nog, men hon är gift den olyckan, med mig, en jävel som inte kan sköta sig, men det kan jag bara jag får en ärlig chans, jag får väl ta och resa på mig innan jag slocknar, hon låser dörren den bitchen, fan vad varmt det är, jag tror jag tuppar av en stund, jag vet inte hur länge jag sovit, plötsligt känns kroppen så lätt, som om jag svävade, en kall vind far genom mina kläder, jag hör hur trafiken närmar sig, vad hade hon sagt, skulle vi börja ett nytt liv, hon och jag, bara jag fått sova en stund, jag var ju så djävla less på alltihop, var tvungen att att ta mig en jävel, men bara en liten den här gången, det skulle bli min sista, det har jag bestämt mig för, på riktigt, den jävla kärringen är faktiskt min fru och jag älskar henne, hon fattar inte riktigt hur, varför skulle hon, men nu ska jag visa henne att jag kan förändra mitt liv, jag ska visa henne, hon ska bli stolt över mig igen, som när vi var unga, jag kommer ihåg hennes vackra ljusblå klänning, den fladdrade som på bio när hon tittade på mig, jag hade druckit lite för mycket och stod och spydde över broräcket, men jag såg henne, hon var min, bara min, jag mådde illa och hon sa att hon skulle ta hand om mig, hon lovade att alltid göra det, jag grät och sa att hon inte skulle behöva torka mina spyor igen, nu vet jag att hon aldrig tänker göra det mer, hon är långt borta nu, det blåser så förbannat.

Nu har det fan slutat blåsa men det har blivit jävligt kallt och stilla. Jag ligger ner och det känns som om hela kroppen har gått sönder, måste ha legat på ett jävla golv igen, att hon inte kunnat få upp mig på en soffa åtminstone, men hon är väl inte så förbaskat stark längre och jag har blivit lite tyngre med åren, FAN vad ont det gör, det känns verkligen konstigt i kroppen, det är som om den inte riktigt var min längre, varför står folk och glor på mig, jag försöker ju bara vila lite, har dom inte sett en mänska förut, jag är inget monster om dom tror det, jag kan inte se vilka skitstövlarna är,  jag kan bara se skuggor nu, himlen ser blodröd ut, har det hunnit bli kväll eller, där uppe, långt där uppe ser jag, jävla dimma som vill skymma min sikt, nu ser jag klart igen, ovanför skuggornas huvuden svävar ett annat huvud, långt där uppe, det är HON, min älskling, hon ser mig, hon kommer för att hjälpa mig, torka min svettiga panna, hjälpa mig på fötter igen, här kan jag ju inte ligga, mitt i rusningstrafiken, jävla oväsen, sirener på blanka förmidda´n, kan inte folk hålla sig lugna ens på dagarna mera, nu får hon komma snart, jag kan ju inte ligga här och bli kall, hon får fixa en öl och lite sill och ett par stekta ägg, jag tror jag jag måste vila en stund, hon kommer nog snart, jag kan inte se henne mera, där uppe på den röda himlen, hon är på väg till mig, hennes ansikte är borta nu, nu hör jag inte trafiken längre, det har blivit tyst, jag kan inte se henne, jag ser inget mera, hon är  borta, borta….

 

 

Mannen

Jessica ringer mig mitt i natten. Hon har lovat höra av sig till mig om han dyker upp på nytt. Tydligen har han på något sätt lyckats ordna en kopia på nyckeln fast hon bytt ut låset nyligen. Han är en ondsint och listig person och kan lura henne när han inte är full, att han blivit nykter, att han behöver henne och annat skitsnack. Det är klart att han behöver henne, så fort det går åt helvete. Men han har fått besöksförbud efter den senaste gången, trots att de i laglig mening ännu är gifta. Men Jessica vill skiljas, det vet jag. Hon vill inte ha något med honom att göra mera sedan han slagit hennes vackra ansikte så att det aldrig mera kan bli det igen. Vackert. Stackars Jessica. Jag bestämmer mig för att hjälpa henne, hon har vädjat till mig, hon kunde i princip säkert ha vänt sig till vem som helst men hon valde mig. Hon har tur. Att hon vänder sig just till mig. Jag är en person som inte kan se hur någon plågar ihjäl en annan människa, jag måste helt enkelt ingripa, för min egen skull om inte annat. Jessica vet att jag kommer vid tiotiden. Hon vill att jag träffar henne utan honom. Hon tror att han kommer att sova tungt då och jag skall komma upp till tvättstugan, inte ringa på hennes dörr. Jag vet inte riktigt vad hon vill. Hon är väl rädd, kan jag tänka, att han ska bli våldsam igen. 

Jag ställer klockan på åtta så jag hinner få lite sömn. Jessicas samtal mitt i natten fick mig att bli klarvaken och jag har inte kunnat sova på en lång stund. Slutligen somnar jag med huvudet fullt av tankar på vad det där fyllot kan ha gjort med Jessica. Hoppas att hon lever, tänker jag innan tröttheten slutligen övermannar mig. 

När jag vaknar på morgonen har klockan stått och ringt i en halvtimme utan att jag märkt det. Jag kommer att bli sen. Men Jessica hade sagt vid tiotiden. Jag skulle kunna vara där kvart över tio. Bara inte rusningstrafiken ställer till det för mig. Jag hoppas att inget oförutsett ska hända på vägen så att jag inte kan vara till Jessicas hjälp nu när hon behöver mig och verkligen vill att jag ska komma.  Hon hade låtit svag på rösten, men det kanske var för att inte väcka honom. Eller fanns där en ton av beslutsamhet i hennes vädjan om hjälp? Det skall jag snart ta reda på. Bara jag inte kommer för sent.  

 

Åskådarna

-Vissa borde inte ha änglavakt!

-Tänkte du på det där fyllot som föll från åttonde våningen?

-Javisst! Vilken röta han hade. Fast han föll ju inte. Han blev knuffad.

-Det var väl hans fru som hade fått nog av honom. Han överlevde fallet den rackar´n!

-Han dog inte, här kan man snacka om en otrolig tur. Fast han kommer aldrig att kunna leva som något annat än ett kolli.

-Jag undrar hur den där stackarn kände sig som fick fyllot i skallen? Han hann kanske aldrig förstå vad som hände?

-Knappast. Det var en äldre man. Han skulle förmodligen besöka någon i huset och när han väl är framme vid porten och skall slå koden får han nittio kilo fyllo över sig.

-Han hade inte turen med sig kan man lugnt säga. Jag undrar vem han skulle träffa.

-Det är ingen av de boende i trappuppgången som vet vem han är. Kanske hade han bara gått fel?

-Du menar det? Hur fel kan det inte bli! Jag skulle inte vilja dö så där. På ett så meningslöst vis.

-Men fyllot dog inte utan han överlevde, fast han kommer knappast att kunna leva på något meningsfullt sätt. Tydligen kan både liv och död bli ganska meningslösa.

-Jag undrar hur fyllots fru känner sig nu? Hon tog livet av fel person. Men hennes plågoande till man lever och kommer alltid att göra henne påmind om den olycksaliga händelsen. Även om han kanske inte snackar så mycket i framtiden. Men han kommer ju att behöva vård. Hennes vård.

-Tragiskt. Den stackars kvinnan får vårda ett kolli resten av sitt liv. Han lär väl kunna sitta i rullstol om ett tag. Ryggraden lär vara av på fyra ställen. Men det kan man tydligen fixa idag.

-Det är mirakulöst att han överlevde fallet. Kanske hade det varit en barmhärtighetsgärning att låta honom dö? Barmhärtigt mot honom.

 -Och framförallt mot henne!

-Ja. Framförallt mot henne. Men livet blir inte alltid som vi tänkt oss.

-Vissa har änglavakt fast de inte förtjänar det. Andra ser aldrig till några.

-Änglavakter menar du? Nej, du har rätt.

-Japp. Vi får ta och se upp så vi inte får nå´t fyllo över oss hördudu.

-Man kommer nog att flukta uppåt en tid framöver antar jag. Utifall.

-Så sant. Men se inte bara upp.

-Du menar att faran kan komma från alla håll?

-Den kan komma farande när man minst anar det!

-Om man har otur. 

-Ja jävlars!

 

 

 

 

NOVELL

 

 

Medusornas tid

Jag omges av medusor, de skiftar svagt i ljusrött.                                                                              

Tillsammans är vi augusti, månaden                                                                                                                

då omgivningens temperatur nått 20 grader.                                                                                                

Just då blommar vi hejdlöst,                                                                                                                        

strax innan allting återgår till det normala.                                                                                                            

Vi svävar runt varandra i den varma rymden,                                                                                                      

i skymningsljuset från augustisolen.

De hala glödande kropparna smeker min nakna hud,                                                                                      

jag smeker dem tillbaka.

Vi älskar med varandra sent i augusti i en häftig blomning,

strax innan allting åter blir vad det tidigare var.

I den varma rymden brinner medusorna

som nebulosor under mig när jag närmar mig stranden.

 

 

Långtifrån alla människor upplever i sina vardagliga liv bekymmer av samma art som Göran gjorde på höstkanten. De flesta människor har tämligen vanliga problem såsom tandvärk och minus på kontot. Göran, som alltid räknat sig till de vanligas skara, insåg genast att han nu fått ett bekymmer som var exceptionellt och en smula bisarrt. Hösten hade stigit in i hans liv i dubbel bemärkelse.

Allting hade börjat i samband med att hustrun lämnat honom. Nej, nej, hon hade inte alls lämnat honom för gott! Bara tillfälligt, p.g.a arbetssituationen; jobbrist på orten eller längtan efter bättre arbetsvillkor, förmodligen en kombination, hade Gö- ran tänkt. Han höll inte så noga redo på hustruns förklaringar, eller bortförklaring- ar. Hon hade i vart fall inte mått så bra en tid.

 

Korsryggen värker, i korsryggen gömmer hon smärtan, sin egen och andras.

Jag lägger min arm som en korsarm över hennes rygg,

smärtan söker sig upp i min arm.

Ur korsryggen stiger smärtan upp i korsarmen. Vems kors bär jag, vems kors bär hon?

Hon försöker sy ihop våra sår. Med korsstygn.

 

 

 

 

Görans problem hade med den egna kroppen att göra, med hans, genom tidens försorg, lätt bedagade fysionomi. Den kroppen kände han tämligen väl, så väl som en man i övre medelåldern nu gör. Han befann sig i den åldern då kroppen börjar att påkalla uppmärksamhet, i synnerhet om den tidigare blivit försummad. Göran hade tidigare i sitt liv brytt sig väldigt lite om sin kropp. Det blev uppenbart den här hösten.

Det var just det faktum att kroppen föreföll att leva sitt eget liv, på ett diffust sätt, som börjat förbrylla Göran. Han hade under sin ensamma höst fått en aning om att allting inte riktigt stod rätt till i kroppen. Det var inte så att han skulle ha känt sig sjuk. Tvärtom. Trots måttlig fysisk aktivitet höll sig kroppen i sin forna form och funktion.

Därför hade han heller inte tidigare haft någon anledning att oroa sig för sin hälsa. Det var länge sedan han varit på någon hälsokontroll. Varför skulle han gå på en så ́n? Han kände sig ju frisk! Ändå hade han börjat känna tvivel på sistone. Någonting hade förändrats. Det var svårt att fatta vad det var och varför han kän- de sig förändrad. Tillsvidare hade han nöjt sig med att i sin ensamhet grubbla över de meddelanden kroppen hade börjat skicka honom.

 

Om jag, din kropp förvandlas till en ruin.

Då, när bara mina väggar står kvar som ett monument över flydda storhetstider,

då får du huka dig under det rosa paraplyet med texten: tro, hopp och kärlek.

Eller så kanske väntar du stark och stolt i skvalregnet med ansiktet vänt uppåt,

för att jag skall inse att din styrka är större än min.

Ända till den dag alla valven rasar samman.

 

Han kom fram till att förändringen måste ha med årets blöta sommar att göra. Frun och han hade för vana att om somrarna, på senare år endast i varandras säll- skap sedan barnen vuxit ifrån dem, ta bilen till någon närbelägen strand för att simma. De simmade alltid med ordning, inte något kort dopp utan en rejäl simtur. Även om vattnets temperatur höll endast 15 grader. Det var få människor som gav sig ner i så kallt vatten. Inte ens när vattentemperaturerna var flera grader högre simmade människor, de tog på sin höjd ett dopp. Föräldrar nöjde sig med att sitta på stranden och vaka över sina ungar som lekte i vattenbrynet. Faktum är att det bara var Göran och hans fru som faktiskt simmade på riktigt. De sågs ofta avlägs- na sig långt från stranden i det att endast deras huvuden avtecknade sig som små prickar ovanför vattenytan.

 

 

 

16 september. 15 grader.

Vi rör oss frenetiskt i det isande vattnet för att undvika

att kylan tränger ner genom huden.

Vi alstrar bara på några sekunder den värme som krävs

för att hålla kylan just där den känns mest,

men gör minst skada.

Värmen kommer inifrån.

Kylan utifrån.

På huden drabbar de två kontrahenterna samman.

Den ena för att försvara livet, den andra för att släcka det.                                                                              

Båda arbetar längs samma skala,

från var sitt håll

. Nu kramar ishanden hårdare

. Det är dags att slinka ur dess grepp.

 

Den här blöta sommaren sköljde regnet ner jordpartiklar  i havet så att det blev grumligt. Sikten i vattnet var nästan obefintlig. Det hindrade dock inte Göran och hans hustru. Deras kroppar längtade efter den avkylning som havet gav och ingenting var skönare än det avslappnade lugn de kände när de satt jämsides på en bänk, tysta blickande ut över vattnet. Så hade de gjort i alla år, i 36 år, närmare bestämt. Ett halvt liv. Då, för ett halvt liv sedan, hade de förlovat sig för första gången. Det var i juni, på Svenska flaggans dag. Två år senare var de gifta. Efter att ha hunnit bryta förlovningen, flytta isär och ihop igen.

 

 Vår första skilsmässa inträffade efter bara ett år,

vi var bara förlovade, förlovningen varade i ett helt år.

Vår andra skilsmässa fick större konsekvenser,

sovrummets två sängar reducerades till en ensam,

tomhet både i hjärta och sovrum.

Vår tredje skilsmässa var länge planerad men blev aldrig av,

tomhetskänslan efter den andra skrämde,

att skiljas en tredje gång blev för tungt.

 

 

Vår fjärde skilsmässa kan jag inte planera,

den kommer när Gud vill.

 

 

De tre vi upplevt tillsammans, du och jag,

var bara en övning inför den slutliga, den fjärde.

 

Ihop och isär. Som att simma. Benen isär, 1 2 3, ihop. Hustrun behärskade rö- relserna perfekt. Hon kunde ha blivit tävlingssimmare! Hennes rätta element var vattnet i havet. Där kom hon bäst till sin rätt. Havet var smeksamt och vattnet bjöd just det rätta motståndet för hennes kropp. Det gjorde däremot inte arbetet, eller livet, familjen.

Hustruns kropp fick sina törnar av livet. Paniken och ångesten låg hela tiden på lur. Hon hade känt av hjärtat i flera år. Hon kände sig sjuk på riktigt. Trots att det bevisligen var hennes kropp som spelade henne ett spratt. Eller egentligen var det hjärnan. Hennes hjärna fabricerade symptom på sjukdomar hon inte hade!

 

Krampen var en del av krisen. Krisen började med kramp.

Krisen varade längre än krampen höll i sig.

Krampen var värre än själva krisen, den överraskade, skrämde.

Krampen hade inget namn.

Kris var namnet på alltihop.

Så som eftervärlden skulle beskriva det skedda, skeendet som inleddes med en kramp.

När krampen så småningom släppte vidtog krisens andra fas, förståelsefasen.

Krampen var ofattbar.

Krampens upphov däremot skulle förklaras. Förklarandets tid var smärtsam.

Smärtan tog vid där krampen slutat.

Efter smärtan kom tröttheten.

Tröttheten översteg allt förstånd.

Förståndet höll på att gå förlorat.

Förståndet hade sin del i krampen,

eller snarare i krampens upphov.

 

 

Idag söker förståndet nya vägar.

Andra banor, fria från gamla mönster.

Men, i mörkret lurar fortfarande krampen.

Den styrs inte av viljan.

Viljans uppgift är att vägvisa förståndet, betvinga krampen.

Viljan styr dock inte allt, inte kramp, inte smärta, inte trötthet.

Bara ditt förstånd.

Bara till en del, tyvärr.

 

Men nedkrupen i havet kände hon sig för ögonblicket åter frisk. Hon behärska- de sin kropp och sin hjärnas signaler, just då. Därför var det överraskande att hon en dag i mitten av september, när vattnets temperatur sjunkit till 15 grader, och temperaturen i luften var en grad lägre, ofrivilligt råkade svälja en mun havsvat- ten. Hon brukade aldrig få kallsupar!

Dagen efter fick hon ont i halsen samt andra diffusa symptom. Hela händelsen kunde ha varit ett sammanträffande. Hon kunde förstås helt enkelt bara blivit av- kyld i det kalla havet och därmed självutlöst en lurpassande förkylning? Tillfrisk- nandet dröjde, förkylningen höll i sig väldigt länge. När den sedan med jämna mel- lanrum återkom de påföljande månaderna började frun fatta misstankar.

Hon diskuterade sin kallsup med Göran. Kunde havsvattnet eventuellt vid det här tillfället innehållit någon skadlig mikroorganism? Rapporter hade förekommit i tidningarna under sommaren om att hundar som simmat hade insjuknat och i vis- sa fall dött. Att inte människor drabbats kunde ju bero på att så få verkligen simma- de på riktigt, funderade hustrun.

Så spekulerade Göran och frun medan hennes besvär kom och gick. Det stod sedan att läsa i tidningarna att en farlig bakterie kunde finnas i vattnet, multiresis- tent, livskraftig.

Arbetsuppgifterna tornade upp sig och skingrade tankarna på farliga bakterier och hela hösten drabbades var och varannan människa av helt vanliga höstförkyl- ningar. Alltför lite intag av solenergi och D-vitamin under sommarmånaderna som bara regnat bort ansågs vara orsak till höstens sjukdomar.

 

 

Göran hade inte sagt något till sin hustru. Men även han hade fått besvär som börjat ungefär samtidigt med hennes. Det rörde sig inte om halsont eller huvud- värk, dessa symptom var i sig tråkiga nog, det var i stället något mera besynnerligt som hade drabbat honom. Det var förstås de diffusa kroppsliga symptomen, men ännu mer skrämmande, i synnerhet att den återkommande drömmen med sådan envishet dök upp i hans hjärna, som förbryllade honom mest.

 

Den blåskimrande vattenmassan är hans dröm.

Ytan glittrar över hans huvud.

Kroppen glider viktlös genom det varma, salta fostervattnet.                                                                        

Hans blick når långt, under honom blånar djupen.

På armslängds avstånd simmar han tillsammans                                                                                             

med invånarna i den värld han ständigt drömmer om.

 

Göran fortsatte att simma sedan frun lämnat honom. Han besökte stadens bad- hus. Han tyckte att han kunde kosta på sin kropp en stunds avkoppling i form av motion; det uppmuntrades man ju dessutom till att göra i alla hälsoråd som florera- de i massmedia. Det var en kväll efter ett sådant badhusbesök han gjorde upptäckten.

Göran hade suttit och tittat på tv och nästan somnat till nyheterna när han plötsligt känner ett obeskrivligt behov att klia sig innanför byxlinningen. Det kliar på ryggen strax under svanken. Med handen känner han hur huden känns mjuk och lite blöt, som om den ännu inte torkat efter badet. Kliandet är outhärdligt. Han behöver klösa sig en bra stund. Till slut gnuggar han med hela handflatan. När han tittar på sin hand får han en chock. Hans hand är täckt av ett slem som liknar sörjan som skvalpar i havet när algblomningen är som värst. Som ärtsoppa, kletig.

Göran blir förskräckt. Han har svårt att se hur ryggen ser ut. Han sköljer, äck- lad, först av sin gulgröna, klibbiga hand och vrider sedan sitt huvud så långt det går åt sidan, men kan inte se någonting. Med hjälp av två speglar ser han sedan vad han klöst i. Det liknar jäsande bubblor av rötslam och de täcker ett område stort som ett kaffefat. Under bubblorna gömmer sig svarta krälande larver. Han kan inte se dem kräla, men han känner dem.

 

 

I badrumsskåpet hittar han jod i en flaska avsedd för hundar. Hunden hade avli- vats men husapoteket av hundmediciner fanns ännu kvar. Med en i jod indränkt handduk baddar han det angripna området. Kliandet upphör. Eller så är det sve- dan som bedövar hudens nerver. Han hittar också en kompress som han fäster med bred plåstertejp. Sedan lägger han sig.

Sömnen kommer efter en lång stunds tomt stirrande i mörkret. Under natten sover Göran oroligt. Så snart han stiger ur sängen är han omedelbart klarvaken. Han känner ingenting av gårdagens kliande. I badrummet lossar han plåstret för- siktigt, han tar varsamt bort kompressen och monterar speglarna så att han skall kunna se det angripna partiet på ryggen.

Det han ser får honom att tappa spegeln. Spegeln avslöjar ingenting av det han upplevt och sett föregående kväll. Göran plockar upp handspegeln och tittar igen. Han måste ha sett fel första gången! Men inte heller vid en andra besiktning ser han ett enda spår av den äckliga ärtsoppsliknande, kletiga, illaluktande massa som han sett igår. Det enda som syns är ett litet obetydligt mönster i huden strax ovan- för skinkorna. Det går knappt att se vad det är för ett mönster. Svaga mörkare strimmor tecknar en bild av något för Göran avlägset bekant. Nu ser han vad det är. Han tror inte sina ögon.

 

Verklighetens hav är stumt och blint.

Det enda han ser är sina egna händer

som rytmiskt rör sig i en framåtdrivande rörelse.                                                                                                                      

Verklighetens hav är utsiktslöst.                                                                                                          

Perspektivet saknas, djupen blånar inte.                                                                                                      

Livet försvinner i ett töcken.

En grön ogenomtränglig massa. Ingen simmar vid hans sida.

Den blåskimrande drömmen är hans enda längtan.

 

När telefonen ringer denna morgon, det visar sig vara Görans fru, finner han inga ord som skulle kunna återge hans upplevelse. Hur förklarar man något så besynnerligt som en algblomning just på det ställe där det mellan skinkorna och ryggen bildas en liten grop? Frun skulle inte begripa. De talade inte alltid samma språk. Han får vänta tills hon kommer hem. Till dess får han själv försöka förstå vad det är som pågår i hans kropp.

 

 

Göran förhör sig om sin hustrus hälsa och får det välbekanta svaret, att halsen känns angripen, det kliar i den som vid en halsinfektion. Hon har också hostat upp en del segt gulgrönt slem. Det mesta tycks sitta hårt fast långt nere i bröstet. I det klibbiga slemmet har hon observerat små svarta prickar. Göran uppmanar henne att snarast uppsöka läkare. Hon bestämmer sig för att gå och ta ett bakterieprov så snart hon kommer hem. Hon misstänker alltjämt sommarens kallsup som orsaken till besvären. Var det förresten inte medusor i havet då?

Några dagar senare läser Göran i tidningen om att stora främmande maneter observerats vid just de stränder där de brukade simma. De utgör en ny art som för- ökar sig snabbt. De har inga naturliga fiender. De hotar den naturliga faunan av kräftdjur och plankton i våra vatten. Göran hade tyckt att dessa rosa medusor ha- de varit så vackra när han lät dem smeka sin kropp. Han kände sig som ett med skapelsen just då, när han simmade i manethavet, omgiven av tusentals genomlys- ta, svagt rosa kroppar som mjukt böljande vänligt nuddade honom vid varje nytt simtag han gjorde.

 

Nu när våra hjärnor äntligen vilar i samma näringslösning                                                                          

skjuter trådarna sökande fram genom mediet.                                                                                               

Likt blötdjurets tentakler fångar de sitt byte.

Blixtar av ljus lyser upp det mörklagda laboratoriet

när våra hjärnor förenas i en första kyss.

Tentaklerna smeker de ljusröda hjärnvindlingarna.

Ljuset pulserar allt intensivare och som vid en given signal

tömmer sig hjärnkorallerna på all sin mjölke

Vattnet vi badar i fluorescerar sitt ljus och utlösningen

blandar sig med kosmos mjölkvita strimma.                                                                                            

Utmattade vilar vi i revets korallarmar och uppfångar

varandras subtilaste impulser.

 

I de genomskinliga kropparnas mitt hade han sett de svarta små krokarna som liknade mygglarver. Framställningen i tidningen kopplade inte ihop maneternas invasion med de insjuknade och döda hundarna som det rapporterats om tidigare under sommaren. Inte heller stod det något om att människor fått besvär av att ha kommit i kontakt med havsvattnet. Var hans misstankar överhuvudtaget befogade, de olustiga tankarna på att hans egna besvär, och hustruns, skulle ha något med havsmiljön att göra? Göran känner att det börjar bli dags att tillfråga expertis. Men hur skall han framställa sina farhågor för en läkare?

 

 

Göran har varje dag noggrant undersökt sitt ryggslut för att upptäcka eventuel- la tecken på att angreppet skulle komma tillbaka. Det enda han kan visa upp för en läkare, om han ens skulle bli tagen på allvar p.g.a så diffusa misstankar, är det svaga mönstret som fortfarande finns kvar sedan han behandlat sig med joden. Kan joden ha orsakat de här färgförändringarna i huden? Varför tyckte han att mönstret var väldigt likt munnen hos en manet?

Göran bestämde sig för att vänta och se. Om ett nytt utbrott skulle ske, då tänk- te han åka in till akuten. Bara inte klådan kommer tillbaka medan han är på sitt arbete, tänkte Göran. Det skulle inte gå att dölja. Kliandet återkom inte. Klådan hade i själva verket bara besvärat honom den enda gången, den kvällen då han halvslumrande suttit framför tvn. Nyheterna hade redan passerat utan att han hört vad som hänt. En oro som var svår att förklara började växa i hans hjärna den kvällen. Frun hade flera år tidigare upplevt ångestens krampaktiga grepp, själv visste han inte riktigt ännu vad det var som krypande sökte sig upp ur slummerns töcken.

 

På Förtvivlans sista dag måste vi hindra varandra från att stiga ner i havet,

från att ursinnigt kasta oss ut i de uppslukande vågorna,

från att simma rakt ut från stranden utan att kalkylera med

våra krafters styrka att bära oss ändå fram.

Vi måste hålla tillbaka varandra från bränningarna

från att simma ut där strömmarna gör det omöjligt

att komma tillbaka, där djupen blir stora.

Där kan ingen strand längre möta oss.

Hur frestande är det inte att uttömma sina krafter

så att vi inte längre orkar återvända.                                 

Att simma rakt ut och samtidigt veta att vi inte orkar nå land.

 

 

Utom all räddning simmar vi ursinnigt,

med förtvivlan bakom våra hårt stängda ögon, 

utan mål, denna olycksaliga dag.

Vi orkar inte längre berätta för varandra att våra krafter                                                                                 

nu håller på att ta slut att våra andningsreflexer                                                                                             

snart kommer att fylla våra lungor med hav.

 

Göran fortsatte med sitt simmande. De kvällarna var han alltid lite tröttare än vanligt och kunde somna sittande framför nyheterna. Det var egentligen en behag- lig trötthet och var också välförtjänt efter dagens träningspass i bassängen. Göran var nöjd med sig själv och sin dag de kvällarna. Dock kunde han i sin dåsighet ibland häftigt rycka till och oroligt känna efter om det kliade någonstans.

Han tittade på sina händer, tryckte lite på nagelbanden som ännu var en aning blekvita efter den behandling de fått i klorvattnet och bastuvärmen. Huden kändes mjuk och lite svampig. Den skulle nog återfå sin spänst i morgon, tänkte han. Gö- ran undersökte sina samtliga fingrar, ett i taget. Kanske hade hans hud börjat åld- ras? En åldrande hud blir förmodligen lite vitare och tunnare med tiden?

Göran får en impuls att också kontrollera sina fötter. När han tar av sig strum- porna ser han det omedelbart. Bakom nagelbanden på samtliga tår på den högra foten har huden vitnat och förefaller uppluckrad. Under den genomskinliga hud- massan kryper något litet och svart, mycket likt mygglarver. De är flera till antalet än han vill räkna till. Paniken griper honom. Det är alltså sant. Skall han nu bli tvungen att åka till stadens akutmottagning? Eller bör han vänta till nästa mor- gon? Kanske är tårna helt normala i morgon?

 

När jag inte längre kan erbjuda dig en boning,

när inga väggar mera förmår skydda ditt väsen,

vart skall du då ta vägen?

Kommer du att, hemlös, driva längs blåsiga vintergator?

Finns det ett hem för hemlösa själar där du kan få vila?

Jag står inte ut med tanken på att du, min frusna själ,                                                                              

söker få lite värme från de andra själarnas marschaller och värmeljus.

 

 

 

 

Göran bestämmer sig för att behandla tårna med jod och sig själv med en sta- dig whisky. Han måste få sova. Joden svider. Den gula vätskan döljer de små äckli- ga krypen han inte vill se. Utanpå foten drar han en ren socka. I whiskyflaskan finns bara en liten skvätt kvar. Fan också, tänker han. Måste lära mig att ransonera bättre. Whiskyn förmår ändå bedöva Görans hjärna så att han kan sova den nat- ten. Helt utan drömmar.

Nästa morgon känns huvudet som en blöt limpa och foten har somnat och vill inte vakna som resten av kroppen. Han sätter sig upp i sängen och lyfter sitt högra ben över sängkanten. Det vänstra benet följer frivilligt med. Att böja sig ner för att ta av sig strumpan bjuder motstånd. Det bultar oroväckande i huvudet. Är det så här det slutligen sker?

 

Den kalla handen griper efter mitt hjärta.

Den är högst påtaglig, jag vet att den en dag,

när jag känner att livet är värt att leva,

då när jag inte vill mista den jag har kär,

i den stund allt blivit bra igen emellan oss

och du är på väg hem för att omfamna mig,

för att säga att mitt liv är värt att leva,

att ditt liv är ett intet utan mig,

att jag behöver dig lika mycket som du behöver mig,

att ingenting skall skilja oss åt,

då skall kalla fingrar treva

efter mitt häftigt bultande hjärta,

för att omsluta och kväva,

hålla kvar sitt isande grepp

till dess att mitt hjärta slutar att slå.                                                                                                                    

Vem kan förse mitt hjärta med ett kallhamrat plåthölje                                                                                            

så att inte den värmesökande ishanden hittar det?                                                                                           

Vad kan gömma mitt hjärta?

 

Göran lyckas efter en hård kamp, nu också lätt illamående, att kränga av sig strumpan. Den gulaktiga joden har under natten arbetat sig in i huden och skapat en varig skorpa över tårna. Han känner hur blodet återvänder till foten. Det kry- per och sticker i den en stund.

 

 

När han vågar stödja på foten linkar han ut i badrummet. Där sätter han upp foten i bidén och spolar vatten över den. För att få bort skorpan av gul jod och hud behöver han använda borste. Han känner ingen smärta när han avlägsnar skor- pan. Göran återser sina tår. De ser ut som de brukar. Huden verkar på ett miraku- löst sätt ha läkt. Den är inte längre svampig och vit. Snarare har den blivit genom- skinlig. Som en manets kropp.

På varje tå finns ett svagt mönster i huden mycket likt munnen hos en manet. En främmande manet från ett främmande hav. En överlägsen organism som inte har några naturliga fiender. Den rubbar balansen. Organismen kryper närmare.

Göran minns med vämjelse hur han låtit dessa slemkroppar smeka sig den där kvällen i september, den falska augustisolens värme i havets kalla famn. Det brann under honom. Hans blåskimrande längtan hade skiftat över i ljusrött. Hans fru ha- de inte varit med då, hon hade faktiskt haft ont i halsen.

 

jag tror jag fick

en skymt av mig i dina ögon

det räckte för att du i mina ögon skulle växa

till något åtråvärt

du äger något som jag vill ha

jag söker mig själv i dig

därför åtrår jag dig

tills du ger mig ditt svar

på min fråga                                                                                                               

vem jag är.

 

 

Någon annan hade varit där med honom. Han ville inte minnas men kunde inte låta bli. Han hade umgåtts med den hjärtkramande ishanden. Njutningen överträffade hjärnans alla tidigare upplevda sensationer. Därför att livsverkligheten ha- de framstått som en gröngul, ogenomtränglig massa.

 

 

Det var inte ens i havet de hade låtit kropparna förenas. Havet var alldeles för kallt vid den årstiden och fullt av medusor. De sågs den enda gången. Det var den dagen skräcken hade tagit sig in under hans hud. Bakifrån. Omärkligt.

 

Den dag det är dags för dig att gå, min kära,

då vill jag att ditt stoft blandas med mitt

i den urna där jag väntar på dig alltsedan

den dag jag lämnade dig levande allena.

I samma urna kan vi vila tillsammans, omslingrade,

molekyl för molekyl, till den yttersta dagen kommer.

Då skall vindarna skaka vårt hem,

allt skall rasa samman

och vårt stoft stiga mot bergen i en rasande storm

för att längst uppe på bergets topp

lägga sig som ett fint grått täcke

över den nyfallna snön.

 

 

 

Snaran om din hals

Om du tror att du skall få läsa om mig, då tror du rätt! Allt jag skriver handlar om mig, på ett eller annat sätt. När jag nu skall berätta om dig, är det därför min egen berättelse jag skriver. Du får förlåta, men din berättelse, din egen sanning, den mås- te du formulera själv. Att du får spela huvudrollen i min berättelse är mer p.g.a. en blygsamhet från min sida, att inte skriva i jag-form känns bekvämare, mindre själv- utlämnande. Alltså, här kommer din, och min story. Varsågod!

Du är förbannad. Du vill blotta dina tänder. Dina vita vassa huggmejslar. Du behöver endast låta läpparna glida isär, dra den upp över tandköttet, det är blågrått, och sedan låta ett svagt gurglande läte stiga upp ur din strupe. Men du lå- ter bli. Du kan inte bita den hand som föder dig. Inre än.

Du har det bättre än många andra. Mat, värme, trygghet. Du är älskad. Du är någons. Ändå är du är ensam.

Det har inte alltid varit så. Du föddes in i en gemenskap. Du flyttades till en an- nan. Din längtan efter din första familj gick så småningom över efter att den tagits ifrån dig. Den smärta du känner idag, efter att också ha förlorat din andra familj, går inte över. Någonsin. Du kan inte glömma. Du minns alldeles för väl. Ända in i den sista stunden. Då minnet skär så att din strupe stockas. Minnen som får vargar att yla i natten.

Du minns den första dagen. Den dagen då du skulle få en ny familj. Den kom emot dig i egenskap av fem familjemedlemmar, alla förväntansfulla. De visste inte att det var dig de skulle ta med sig, bort till, för dig, ett okänt liv. Dina syskon var alla så lika, svarta, kortlockiga. Du tror att de hade önskat sig en flicka. Men det blev dig de valde. Andra hade hunnit välja före dem, andra hade gallrat ut flickorna, bara din bror och du återstod.

 

 

Du förhöll dig avvaktande och höll dig på lite avstånd. De fick komma fram till dig istället. Det var den minsta av dem som tog upp dig i famnen. Han älskade dig från den stunden. De andra älskade honom. Han fick bestämma att det skulle bli du. Du satt i hans famn i bilen på väg till ditt nya hem.

Den första tiden fick du all uppmärksamhet. Du förtjänade den. Du var så liten och hjälplös. Din nya familjs fem medlemmar, du hade nu blivit den sjätte, turades om att skämma bort dig. Du blev en bortklemad liten självmedveten individ som också börjat bete sig som en sådan. Du såg till att få din vilja fram. Du lärde dig att manipulera dem på olika sätt. Du hade börjat utvecklas till en liten tyrann!

Kanske var det dina gener som var annorlunda? Din familj kunde i alla fall inte alltid förstå ditt beteende. Din vaksamhet, t.ex., var påfrestande för den. Du slapp- nade aldrig av, din kropp var alltid redo att rusa upp och därigenom skrämma livet ur den som befann sig i din närhet.

Vaksamheten förvandlades till misstänksamhet. Du misstrodde allas goda avsik- ter. Alla främlingar, dvs. alla utom din egen familj, blev dina fiender. Hade du inte blivit hindrad hade du flugit på helt oskyldiga i ditt nit att skydda de dina. Det var en aggressivitet som till slut tvingade familjen att ta dig till en psykolog. Du som va- rit deras glädje och längtan hade börjat förvandlas till ett problem, ett dysfunktio- nellt litet monster! ”Vårt sorgebarn”, kunde de svagt viskande kalla dig när de trod- de att du sov. Men du hörde ju allt. Du slappnade aldrig av.

Mycket fysisk aktivitet skulle göra dig mindre rastlös och mer harmonisk, det hade psykologen förklarat. Du fick börja vistas i skogen. Det var stimulerande att känna skogens dofter, att låta sinnesintrycken styra stegen, i vild flykt för det mesta, efter allt som rörde sig. Du såg fåglarna och ville vara som de, du följde rådjuren och försvann. Du tappade bort din familj oftare och oftare. Du hade inte ens vett att leta efter den. Din nya tillvaro i full frihet blev ditt sanna liv. Du gjorde dem du älskar både ledsna och oroliga.

Det blir kväll, vintermörkret sänker sig, natten är kall. Det struntar du i. Du struntar i att det finns människor som gråter för att de tror att du lämnat dem. Att du kanske råkat ut för något. En olycka. Att du ligger skadad i skogen. Ihjälfrusen. Du tänker inte på vilken ångest du framkallar. Och samtidigt vrede.

 

 

Det är din hunger som får dig att återvända hem. Du är belåten. Du har haft en lustfylld, berusande upplevelse. Du har låtit dina impulser och begär uppfylla hela dig. Du har roat dig kungligt. På andras bekostnad.

När du fortsätter med dessa eskapader och försvinner vid upprepade tillfällen börjar din familj inse hur styrd du verkar vara av dina djuriska instinkter. Då bris- ter också något fundamentalt, grundförutsättningen, i din relation till dina nära och kära. Du har svikit dem, svikit deras förtroende, deras kärlek, deras tilltro till dig. Men du kunde ändå inte låta bli. Flykten ut var som ett gift i dig.

Det var när dina handlingar började ses som rent kriminella av samhället som tankarna på din framtid på allvar började diskuteras av familjen. Du blev utredd av experter ur olika aspekter. Terapier, analyser. Du fick slutligen medicinsk be- handling. Medicinerna förändrade din personlighet från det du också var, dina po- sitiva sidor. Du som var glad, pigg och kärleksfull mot dina familjemedlemmar blev p.g.a. medicineringen rädd och tillbakadragen, Du blev rädd att vistas ute bland folk, du kröp ihop inomhus och tappade både självförtroende och aptit på en gång. Din enorma aptit på livet.

Du fick sluta med tabletterna. Din familj älskade ju dig. Trots dina brister. De ville ha dig precis som du var förr, pigg och vaken. Din familj tog ett ännu större ansvar i och med detta. De visste att du inte alltid kunde tygla dina starka impul- ser. Du hade dock blivit bättre på det. Kanske var det resultatet av den träning i självbehärskning som du genomgick, eller så växte förståndet med åldern. Det var nu flera år sedan dina hormoner rasat som värst.

Med åren blev du också mer ensam. Dagarna i hemmet blev långa, familjens medlemmar kom och gick, de var borta ur ditt liv stora delar av dygnet. Du satt i fönstret i många långa timmar och väntade på att någon skulle komma hem. Allt som rörde sig utanför ditt utkiksfönster såg du där du satt i kökssoffan. Om du nå- gon gång hade lagt dig för att bara vila en liten stund var ändå dina öron på hel spänn. För att kanske få höra en nyckel i låset.

 

 

Långa stunder hände det absolut ingenting i ditt liv. Fåglarna där ute var friare än du. Ditt hem hade blivit ditt fängelse. Din familj var dina fångvaktare. De intres- serade sig allt mindre för hur du mådde. Du fick naturligtvis mat och fick andas frisk luft nu och då, men mycket annat var det inte. Det kändes alltmer omöjligt att acceptera ett sådant liv. Utan att du märkt det hade du, där du satt i fönstret, börjat hata allt som befann sig på andra sidan rutan. Ett djuriskt gurglande läte steg upp ur ditt bröst, upp genom din sträckta strupe och ut genom dina samman- bitna käkar. Dina ögons springor hade smalnat, pupillerna vidgats, läpparna stra- made över dina glimrande tänder. Ditt hjärta fylldes alltmer av hat till allt levande och fritt flygande. Du kunde med svårighet hålla ditt mörker på avstånd när din fa- milj kom hem. Men du kunde inte, och ville inte, bita den hand som födde dig.

 

 

Du är mer än förbannad. Men du minns ännu hjärtats röst från din barndom och känner en stunds lycka i att möta dem som ännu förmår älska dig. Eller gör de det längre? Du har kanske anledning att tvivla? Ditt växande mörker stöter bevisli- gen bort dem? -Älska mig som mest när jag förtjänar det minst, vill du säga dem. Men de kan ju inte. Hur skulle de kunna förstå dig? Du är så olik dem. Ditt liv är så olikt deras liv. De är födda till frihet. Du lever som en livegen, instängd i deras borgerliga tillvaro, berövad din medfödda livslust.

Inte att undra på att du en dag fick nog. De hade sedan en tid börjat binda dig vid brunnspumpen för att du trots allt skulle få se solen, höra fågelsången, leva lite som det var tänkt att man skall leva. Men som det inte blev. Efter den förfärliga tra- gedin med mannen på cykel som du kastat dig över, i tänkt självförsvar för du trod- de i ditt psykotiska tillstånd att han skulle döda oss alla med sin cykel, blev du än- nu strängare övervakad. Mannens tillstånd förbättrades, din familj fick betala ett ansenligt skadestånd, men det värsta var att ingen mera litade på dig. Inte ens den som älskade dig mest, den som födde dig. Ditt syndaregister var redan stort och nu hade du också blivit kriminellt belastad i formell mening. Lagen hade börjat sträcka sig efter dig. Ögon var fästa på dig. Ryggarna vändes samtidigt emot din fa- milj. Ensamheten stängde tyst dörren om dig.

Din sista morgon, det var ingen medveten om, allra minst din familj, blev du som vanligt bunden ute vid brunnen. Din vaksamhet var som förr, på topp. Det var en helt vanlig vårdag. Efter att skådat fåglars brådska i vårrasket blev du lite dåsig men tillät dig inte att lägga dig ner för lite vila. När solen nått middagshöjd, det hade blivit varmt också, hade du väntat färdigt. På att något skulle hända. Något som kunde förändra ditt liv. Du kanske drömde ditt liv i den stunden. Och plötsligt finns ditt byte i ditt synfält. Det rör sig nere vid vägen, sneddar över åkern, ett skol- barn är på väg hem till en väntande familj. Du bryr dig inte om vad det är som rör sig. Du vet bara att det är nu det skall ske. Det som måste ske. Det får kosta vad det vill.

 

 

Offret, intet ont anande med ny ryggsäck slängande över ryggen, fylld med böcker och teckningar att visas för mamma där hemma. Vårsolen kittlar i nacken, halsduken åker av. Stegen blir mer och mer ystra.

Du kastar dig fram med våldsam kraft, din nacke går nästan av, men det är i stället repet som brister, och samtidigt något i dig. Din hjärna brinner, dina lem- mar spänns, du rusar i blint raseri nedför sluttningen. Dina käftar är öppna, du tar ett väldigt språng och landar med en vild blick över en skolväska. Du sliter och slänger. Du hatar. Du bestraffar. Du kan inte tåla mera. Det svartnar för dina ögon. Du hinner inse att detta är slutet på dina inspärrade dagar. Du sjunker förvå- nad tungt till marken. Ur din hals pulserar blodet i kraftfulla vågor. Blodet rinner över några teckningar som du slitit ur en skolväska. Teckningarna föreställer en hund, en liten krullig svart hund som sitter i ett fönster. Tungan hänger slappt ur din mun. Du hör skrikande röster som i en dröm. Allt, ditt liv, försvinner i ett töck- en. Ur mörkret stiger minnena, du minns allt på en och samma gång, din egen mor som blev som besatt av bollar, hennes vilda natur drev henne upp i träden, din far som du aldrig sett, en bildskön neurotisk vaktande psykopat. Du ser dig själv bland dina lika syskon, alla problembarn i livet. Din bror, kriminell, dömd till döden, dina systrar, neurotiska, oberäkneliga, missanpassade individer. Endast en syster hat fått egna barn. Måtte de ha en bra far med gener som ger förutsättning- ar att kunna sitta och vänta ett halvt liv på dem man har kär.

Det hade inte du. Du ändade ditt liv för egen hand. Det sista du hör när ditt blod rinner över bilden av en lycklig hund är oroliga röster som frågar ”-Hur gick det, du är väl inte skadad?”

 

 

Ingen frågar efter dig där du ligger förblödande med ett djupt sår på halsen ef- ter ditt rep. Du dör ensam. Bland människor. Obegriplig.

 

 

Ditt liv, inte längre än repet som nått sin, och din ände.